lördag, september 14, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 27

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
Robert Nyberg, bild för fackförbundet Kommunal, 2006. Källa: satirarkivet.se

År 2009 fick Robert Nyberg priset. Han är kanske den Ahlbäckpristagare som är mest känd för en större publik, i synnerhet läsare av tidskrifter som Dagens Arbete (där han har en fast vinjett), Kommunalarbetaren och Ordfront. Han har medverkat med sina bilder i många fackliga kampanjer och blivit något av en "husteckare" inom svensk arbetarrörelse. Nyberg har också en familjebakgrund som förpliktigar: hans mamma var målaren Birgit Ståhl-Nyberg (1928-1982) som mer än de flesta präglade 1970-talets uppfattningar om socialt engagerad konst i Sverige. Och hans bror är Mikael Nyberg (f. 1953), ansvarig utgivare för den anrika tidskriften clarté och senast uppmärksammad för sin avslöjande bok om den svenska järnvägens kollaps: Det stora tågrånet.

Hendrik Nyberg, "Oväder", 1973. Bildkälla: satirarkivet.se
När jag träffade Robert i Smedjebacken förra året berättade han bland annat om sin pappa Hendrik Nyberg, som också är konstnär, men inte så känd. Sin satiriska ådra har Robert nog fått från båda föräldrarna. Hendrik Nyberg är finlandssvensk, född 1927 i den till stor del svenskspråkiga staden Borgå (på finska Porvoo) öster om Helsingfors. I Borgå har det funnits ett livaktigt kulturliv med personligheter som målaren Juhani Linnovaara (f. 1934) och poeten Kurt Sanmark (1927-1990). Till skillnad från sonen har Hendrik Nyberg såvitt jag vet inte tecknat för pressen, men särskilt under 1970-talet visade han målningar som kombinerade abstrakta mönster och naivistiska vardagsbilder på ett subtilt satiriskt sätt. "Pentagons" dominans i världen kunde han till exempel åskådliggöra med ett mönster av femhörningar (pentagoner) som olycksbådande invaderar himlen över några norrländska stugor. Han har också gjort bokomslag, till exempel för Sara Lidmans essäsamling "Varje löv är ett öga" (1980) och hennes roman "Vredens barn" (1981). Man kan se några av Hendriks bilder på satirarkivet.se, ett forum för svenska satirtecknare som Robert en gång tog initiativ till. Hendrik Nyberg är fortfarande aktiv och bor i Stockholm.

Omslaget till "Yngvar & Co", Forum förlag 1988. Bildkälla: robertnyberg.nu
Själv föddes Robert Nyberg år 1956 och växte upp i "rika Danderyd", som han själv skriver på sin hemsida (www.robertnyberg.nu). När han var 12 år flyttade familjen till det enklare Farsta, och Robert bor fortfarande kvar där. Det kan inte ha varit så lätt för en ung konstnärsfamilj med flera barn - detta var innan mamma Birgit fått sitt genombrott med större utställningar och beställningar. Robert bestämde sig för att satsa på ett rejält yrke först och främst. Han blev byggnadssnickare, men den konstnärliga och intellektuella uppväxtmiljön fanns förstås kvar. I början av 80-talet gick han några år på Birkagårdens folkhögskola där han studerade teckning och måleri, och han hade då redan medverkat ideellt med teckningar i en del vänstertidningar. Så småningom blev det mer och mer. Hans teckningar började synas i Aftonbladet och Clarté som illustrationer till brodern Mikaels texter. Han började också publicera serier. En serie som han kallade "Snorvalpen" gick i Dagens Nyheter under en månad kring nyåret 1988 som en del av tidningens satsning på gästserier. Sitt första seriealbum gav Robert ut senare samma år på Forum förlag. Det heter "Yngvar & Co" och handlar om en skärpt hund - hundar har varit viktiga för honom.

Ur "Lädervargen". Bildkälla: Seriefrämjandet
Nästa album heter "Lädervargen" och kom 1990. Roberts hundar är respektlösa observatörer med utmärkt spårsinne när det gäller orättvisor och skevheter i samtiden. Men det var först när förbundet Kommunal upptäckte Robert och lät honom börja göra sina runda bilder som han fick sitt stora genomslag. Detta var 1993. Sedan dess har han fortsatt att göra sina runda bilder för Kommunal. De sprids som vykort, på affischer och i tidningen KA (Kommunalarbetaren). De visar alltid en situation som blixtbelyser samhällsutvecklingen och påminner om varför det behövs fackförbund. Robert fortsätter som sagt också att teckna för Dagens Arbete - och han medverkade i tidningens föregångare Metallarbetaren redan på 80-talet. På Aftonbladets ledarsida har han sedan ett antal år ett fast utrymme med seriestrippen "Vilgot på arbetslinjen", en trerutors serie där samma öppna gatubrunn återkommer ofta. Någon sticker upp huvudet ur gatubrunnen och hamnar i "linjen" - trafiklinjen eller "arbetslinjen".

Dagsstripp av "Vilgot på arbetslinjen". Bildkälla: robertnyberg.nu
Skämtteckningen och den korta serien är Robert Nybergs medium. En serieforskare skulle säga att han ingår i en tradition av typisk situationskomik med tre eller högst fyra rutor. Rutorna visar en situation, en komplikation (eller en fråga, som här intill) och en "slutknorr". Till mästarna i den genren hör föregångare som Oscar Jacobsson med sin ordlösa serie "Adamson" på 1920- och 30-talen. En anledning till att Robert Nyberg är så populär är att han har en helt egen stil bland svenska skämttecknare idag. Ändå har jag funderat på vilka tecknare som hans bilder skulle kunna påminna om, och då har jag fått söka mig tillbaka i tiden och utanför Sverige.

Jag har inte intervjuat honom om detta, men som ung tecknare tittade Robert säkert på Art Spiegelman (f. 1948 i Stockholm) och andra i det amerikanska undergroundmagasinet Raw. Art Spiegelman är i likhet med Robert Nyberg känd för att teckna människor i form av djur. Spiegelmans serieroman Maus, baserad på den judiske tecknarens familjebakgrund - fadern överlevde Förintelsen - hör till de verk som gjort att serier idag tas på allvar som en konstform. Spiegelman nedvärderar gärna sin egen förmåga som tecknare och sina egna kunskaper om konst. Men i likhet med Robert Nyberg verkar han ha insupit modernismens idéer om bilder väldigt tidigt. Särskilt Art Spiegelmans tidiga serier, som den om detektiven Ace Hole, innehåller vilda experiment med stilar hämtade från Picassos kubism och det tyska 10-talsmåleriets expressionism. På det historiska serieforumet LAMBIEK tycker skribenten att Robert Nybergs serier är "cubist inspired" (kubistiskt inspirerade), och det kan ligga en hel del i det, särskilt med tanke på att kubismen måste ha betytt mycket för Birgit Ståhl-Nyberg. Fastän mor och son arbetar i olika konstarter har de samma förkärlek för klara och tydliga former. Man känner hela tiden närvaron av grundformerna i anatomin - cylindern, kuben, klotet. Art Spiegelman har en liknande tydlig stil. Spiegelman (och kanske Nyberg också) beundrar dessutom en pionjär i arbetarkonsten, nämligen belgaren Franz Masereel (1889-1972). Även Masereel gjorde på 1930-talet en sorts serier i form av ordlösa bildromaner.

Robert Nyberg, "Bygelhästen", okänt år. Bildkälla: lambiek.net
Robert Nybergs upproriska "bygelhäst" här intill skulle kunna vara tecknad av Masereel eller Spiegelman. Det är samma kraftfulla svärta i linjerna och samma sinne för det groteska. Masereel hörde till dem som gjorde det svartvita trä- eller linoleumsnittet till den kanske mest typiska grafiska tekniken i arbetarkonsten under 1900-talet - dels för att den gör bilden enkel och slagkraftig, dels för att det långt in i så kallad "modern tid" var det enda möjliga sättet att trycka bilder i många fattiga arbetartidningar i Sydamerika och övriga världen. Men Masereel var knappast någon humorist - hans stil är svart och aggressiv, och tiden var en annan. Bilden var ett vapen i kampens tjänst. Det speciella med Robert Nybergs satir är att den framförs milt och vänligt fastän budskapet kan vara stenhårt. Figurerna är för det mesta leende eller milt skeptiska. Stilen är lätt naivistisk och färgerna är viktiga i de bilder som innehåller färg.

Oscar Cleve, "Vill inte regeringen ha en kvinna?", Söndagsnisse 1952. Bildkälla: satirarkivet.se
 Den svenske tecknare och målare som påminner mest om Robert Nyberg tror jag är Oscar Cleve (1906-1991). Cleves satir är svartare och mer mångtydig, men titta på hans bild av stadsbudet som bär in en fager flicka i slottsgemaket där gamle kung Gustaf VI Adolf och statsminister Erlander sitter med de andra gubbarna i konselj. Detta är situationskomik i en-bildsformat, och stilen är lika konturskarp och precis som i Robert Nybergs bästa bilder. Det finns fler bilder av Cleve på Satirarkivet. Även Oscar Cleve hade hjärtat till vänster. Han "bekände färg" redan på 30-talet när han i sin ungdoms Landskrona gjorde en målning där det bland småstadens prydliga täppor med svenska flaggor plötslig dyker upp - en sovjetisk! Den hör till den ende kommunistens lilla tomt, där huset förstås är försett med en rysk lökkupol.

Robert Nyberg har gjort mycket mer än bara skämtteckningar och seriestrippar. Han har illustrerat en rad böcker om allt från samhälle till matlagning, han har gjort barnböcker och han har också i allt större utsträckning börjat visa sina bilder i utställningar. Förra året hade han en stor utställning på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv), och samma år kom hans tjocka bok "Guldfeber" med teckningar från de senaste 20 åren. Kritikern Göran Everdahl utnämnde honom i samband med det till "nedskärningarnas folkpoet". Förutom Johan Ahlbäcks pris har Robert Nyberg bland annat fått Gormanderpriset (till minne av "doktor Gormander", dvs. kåsören Gunnar Ohrlander) och EWK-priset (till minne av den legendariske satirtecknaren Ewert Karlsson).

Bland de många utställningar runtom i landet som Robert Nyberg har gjort eller deltagit i finns hans visning av bilder från "Guldfeber" på Lars Bolins galleri i Östersund under den gångna sommaren. Christer B Jarlås skrev i Östersundsposten att "Robert Nybergs teckningar är väldigt mycket här och nu 2013" men också att "allt visar att Roberts konstnärsarv från pappa Hendrik Nyberg och mamma Birgit Ståhl-Nyberg borde få utvecklas vidare vid sidan av tecknandet" (ÖP, 9 juli 2013). Det stämmer nog, men samtidigt är det just det konstnärsarvet som höjt nivån på svensk satir och seriekonst genom Robert Nybergs teckningar.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg

Länkning pågår till intressant.se

måndag, maj 20, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 26

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Britt-Marie Rydberg, Hettan, 2004-07. Tillhör IF Metall. Källa www.kid.w.se/user/24

År 2008 gick priset till Britt-Marie Rydberg, textilkonstnär från Ludvika och yngre syster till tidigare pristagaren Svante Rydberg. Britt-Marie är född 1951 och har en lång rad utställningar och offentliga utsmyckningar bakom sig, främst i Bergslagen och övriga Mellansverige.

Med henne som pristagare uppmärksammades åter igen textilkonstens betydelse för offentlig konst i Sverige (jfr pristagaren 2003, Ulla Grytt.) Men Rydbergs vävar har kvaliteter som många nog inte skulle förknippa med typisk textilkonst. Det är dumt att jämföra mogna konstnärer, kanske särskilt när de är syskon, men Britt-Maries och hennes bror Svantes verk harmonierar bra med varandra. De ställde också ut tillsammans (för första gången) i lokalen Grottan i Vansbro tidigare i år. "Syskonen Rydberg ställer ut", Dalarnas Tidning 16.3.2013. Ingen av de två är så särskilt intresserade av detaljåtergivning av särskilda miljöer och arbeten. Däremot har de en stark dragning till mer abstrakt bildkomposition, som också kan vara berättande, men på ett annat plan.

Landskapsmåleriet har ofta varit konstnärers sätt att visa sin känslomässiga bindning till en plats. Det kan bli ett mer eller mindre abstrakt landskap. I landskapet kan konstnären hitta ett rostigt stålämne, ett minne av en näring som en gång varit viktig för trakten, eller som fortfarande är det. Att återge detta metallstycke kan då bli som att tolka hela känslan av att tillhöra en plats och minnas dess historia. Så är det med vissa av Svante Rydbergs målningar, som balanserar fint på gränsen mellan det föreställande och det abstrakta, och så är det också med Britt-Marie Rydbergs bildvävar. Båda två har fascinerats av det rostiga stålets skönhet och använt sig av den i sin konst. I sitt mjuka och ömtåliga material har Britt-Marie återgett egenskaperna hos ett av de hårdaste och mest beständiga materialen, järnet och stålet, och det säger också en del om vad textilkonsten kan åskadkomma när den är som bäst.

Enligt vad Britt-Marie Rydberg har berättat i samband med utställningar började hon söka sig till textilen redan som mycket ung, via hemslöjdsrörelsen. Rörelsen driver fortfarande kursgården Säterigläntan i Insjön, inte så långt från Ludvika, och där fick Britt-Marie sin grundkurs i vävning. Men konsten hägrade. Hon sökte till HV (Handarbetets vänner) och deras skola i Stockholm, och kom in som elev med inriktning på konstvävning. Det här måste ha varit en väldigt spännande tid för en ung textilkonstnär i Stockholm. Den legendariska Edna Martin (1908-2003) var fortfarande chef och konstnärlig ledare på HV, som hade utvecklats mycket sedan 50-talet då Martin började sin tjänst. Vid HV fanns och finns en unik kunskap när det gäller att hjälpa konstnärer som inte själva väver att göra offentlig vävkonst av sina bilder. Man kan ta en lång rad av exempel från Carl Larsson och fram till vår tid. Men Edna Martin och andra konstnärer som Kaisa Melanton (f. 1920) höjde också statusen för textilkonsten som en egen och självständig konstform. Samtidigt bröt den nya "fiberkonsten" (Fiber Art) igenom med internationella namn som polskan Magdalena Abakanovicz (f. 1930.) Fiberkonsten var något helt annat än traditionella föreställande gobelänger. Den var abstrakt och innehöll grova material som hampa, sisal och rep. Många av konstnärerna var från de socialistiska östländerna, där svårigheter att få tag i material ibland användes som förklaring till de nya experimenten.

En svensk konstnärsgrupp med namnet FAS (Fiber Art Sweden) påminner fortfarande om fiberkonstens betydelse för konstnärer häruppe i Norden, även om det finns väldigt stor variation mellan medlemmarna i gruppen. Se min egen text till en av FAS-gruppens kataloger här: "Vävar av tråd, vävar av betydelser" (2002). Britt-Marie Rydberg är inte medlem i gruppen, men hos henne märks inflytandet från fiberkonsten ändå väldigt tydligt. Hon är orädd i sitt materialval, blandar vävtekniker och använder också ståltråd för att göra verken mer tredimensionella. Ibland kan det bli reliefer, som när en roströd och en svart form ställs samman i ett verk som får heta Rost och järn (bild finns här.) Men i grunden är Britt-Marie Rydberg bildvävare. De flesta av hennes verk är bilder där det så småningom går att urskilja ett motiv även när man först bara kan se former och färger.


Från utställningen "Då och nu" i Smedjebacken, sept-nov 2007. Foto F. van Brüggen
År 2003 på hösten startade ett KIA-projekt (Kultur i Arbetslivet) där Britt-Marie Rydberg tillsammans med Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) och Julie Leonardsson (Ahlbäckpriset 1995) fick i uppdrag att skildra dagens industrimiljöer i Johan Ahlbäcks spår. Projektet pågick fram till hösten 2007 och resulterade bland annat i utställningen "Då och nu - Arbetsmiljö i konsten" på Gamla Meken i Smedjebacken (se bild.) Året därpå, samma år som hon fick Ahlbäckpriset, visades Britt-Maries vävar på Avesta Art som det året hade temat Industri.

Text om Britt-Marie Rydberg på Avesta Art 2008.

För Britt-Marie personligen fick projektet också det hedrande resultatet att hennes triptyk (tre vävar) som tolkar arbetsmiljön vid Ovako Steel i Smedjebacken fick en permanent plats i styrelserummet på Industrifacket Metalls huvudkontor i Stockholm. I triptyken ingår väven Hettan som inleder det här inlägget, och som också syns på bilden från utställningen. Stefan Löfven höll i egenskap av förbundsordförande ett tal där han invigde den nya utsmyckningen och samtidigt framävde betydelsen av konst i arbetslivet. Han sade bland annat så här:

"Britt-Marie Rydbergs tre vävar kommer direkt från utställningen i Gamla Meken i Smedjebacken. De har setts av många människor – inte minst av dem som arbetar i den miljö som hon har fångat i bilderna. Vi är oerhört glada åt att få ha dem här i IF Metalls styrelserum tillsammans med Albin Amelins målning från slutet av 1930-talet av arbetarna som strömmar till industrierna. Det är cirka 70 år mellan de olika verken – jag tror de kommer samsas väl – och framför allt har de alla något viktigt att säga oss."

Löfven menar också att vävarna visar stålverksarbetarens anonymisering och isolering idag jämfört med hur det var på Johan Ahlbäcks tid:

"I dagens slimmade produktion är även jobbet i en storindustri något av ett ensamarbete där den mänskliga kontakten har svårt att gro [,] något som gestaltas så tydligt av Britt-Marie Rydberg. Jag vet att projektet Arbetsmiljön i konsten har använts på många sätt, det har varit flera utställningar under resans gång, det har varit diskussioner och seminarier. Avdelning 13 Bergslagen som äger projektet samlade bland annat sina skyddsombud till en genomgång som ledde till nya infallsvinklar i diskussionen kring hur vi ska kunna skapa ett arbetsliv med mänskliga villkor." Hela texten finns här.


På så vis blir det väl ganska tydligt varför Britt-Marie Rydberg kan ses som en konstnär som arbetar i Johan Ahlbäcks anda. Samtidigt hade det varit roligt att få veta mer om hennes utveckling och om andra sidor av hennes konstnärskap, men här måste jag erkänna att jag hittills saknat material.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn

Länkning pågår till intressant.se

torsdag, maj 16, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 25

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Jan Annerborn, bild från Ovako Steel i Hofors.
Ur projektet "Konst på verket", 1987-88
År 2007 gick priset till målaren, läraren och ljud/bildkonstnären Jan Annerborn i Sandviken. Han är född 1956 på samma ort och har precis som flera andra mottagare av Ahlbäckpriset skildrat stålindustrin i sin hemtrakt. I hans fall rör det sig om stålverket (Ovako Steel) i Hofors. Han har också gjort arbetsplatsdokumentationer på andra håll. Men detta är bara en del av Annerborns mångsidiga verksamhet. Under senare år har han arbetat som lärare i media i Sandviken och samtidigt i utställningar visat såväl landskapsmåleri i akvarell som experimentella installationer med video och inspelade ljud.

Redan som 19-åring gick Annerborn en kurs i konstgrafik, och samma år (1975) blev han antagen till årsutställningen Länskonst i Gävleborg. Sedan fortsatte han att gå olika kurser i grafik. Han följde Gävle folkhögskolas konstlinje 1980-82 och 1985-86, och blev medlem i organisationen Gävle Konstgrafiker 1982. Han har också gått andra kortare utbildningar på Gävle folkhögskola och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Med åren utökade han sin tekniska och motivmässiga repertoar - det blev allt mer måleri vid sidan av grafiken, och på målarresor till Bohuslän, Italien och Grekland upptäckte han nya landskap. Han läste också 40 poäng konsthistoria vid Uppsala Universitet. I utställningslivet har han haft ganska många separatutställningar genom åren. De första var på Galleri Dombron i Uppsala 1985, på Galleri Bild och Form i Västerås 1986 och på Galleri Näcken i Hudiksvall samma år. Han har mest ställt ut i Gävle/Sandvikentrakten och mellersta Norrlands städer, och bara enstaka gånger söderut. Jan Annerborn är nog på det sättet en typisk "bergslagskonstnär". Men sina motiv har han som sagt hittat på flera olika håll.

Jag har ännu inte lyckats hitta så mycket material om Annerborn från tidigare år. Men från år 1985 hittar jag en utställning som han nog har glömt att ta med i sin meritförteckning. Han ställde då ut på museet Gävle Slott tillsammans med Lena Blohmé och Gunnel Pettersson. Recensenten Ingemar Fransson i Arbetarbladet beskriver Annerborns verk på ett sätt som jag har litet svårt att känna igen när jag jämför med vad jag har sett av hans senare produktion. Men det visar ju i så fall att Annerborn har utvecklats en del sedan dess. "Hans spöklika gestalter förbryllar", skriver Fransson, och fortsätter: "Titlarna talar om ett gränsland. [---] De större blyertsteckningarna blir påträngande. [---] I torrnålsgravyrerna, i det mindre formatet, förtätas dramatiken." Franssons slutomdöme blir följande: "Annerborn är en uttrycksfull tecknare och grafiker som lyckas förmedla en ödesmättad stämning - även om tragiken ibland närmar sig det patetiska." (Arbetarbladet, 21/2 1985)

Jämför då med vad Björn Widegren skriver i Gefle Dagblad om Annerborns landskapsakvareller på Galleri Elexir i Gävle 2008:

"Det är modigt gjort av Sandvikenkonstnären Jan Annerborn att våga sig in på dessa jaktmarker där så många trampar fel. För det är konventionellt, men ändå inte. [---] Bilder som det sjunger om. Bilder som passerat en genregräns och gått upp i något mycket personligt. [---] Han har sett en sommar och målat den. Essensen av sommar, så att man liksom kan ta på den [och] känna dess doft och smak. I ”Hällekis” finns en lada målad (med plåttak?) som nästan är gömd inne i grönskan, men på ett sätt som om ladan var gömd inne i bilden. Som om hela bilden bär på en hemlighet. Han arbetar så, Jan Annerborn. [---]. Han är helt enkelt mycket bra." (Gefle Dagblad, 5/9 2008)

Jag håller med Björn Widegren om detta, Annerborns landskapsakvareller är verkligen inga dussinvaror och jag tror att de skulle stå sig bra även i jämförelse med de mest kända akvarellmålarna i Sverige idag. Hans bilder förtjänar att bli visade också på fler ställen i landet. Att just akvarellen är viktig för honom märks på att han har en särskild avdelning med ett urval akvareller på sin hemsida:

Några landskapsakvareller av Jan Annerborn

Även den kände konstkritikern Niels Hebert i Arbetarbladet skrev inkännande om Annerborns akvareller på Elixir, om än inte lika entusiastiskt som kollegan i konkurrenttidningen: "Annerborn hittar hem - Dags att gå vidare", Arbetarbladet 7/9 2008. Under de senaste åren har Annerborn bland annat ställt ut på Ecke Hedbergs konstnärhem Tallbo i Kungsfors, och i somras år 2012 på Folkets Hus i Hofors tillsammans med andra konstnärer som bor eller har sina rötter i bygden: "En riktig Hoforshistoria", Gefle Dagblad 2/6 2012. Hans senaste utställning öppnade på Sandvikens Konsthall den 2 februari i år. Där visade han fotografier av "livets bakgårdar" - de platser bakom parkeringsplatser och industribyggnader som vi vanligvis bara går förbi - och en video som fick recensenten att associera till en känd scen i filmen American Beauty: "Vad har Tjorven på Konsthallen att göra?", Arbetarbladet 3/2 2013.

Under 1990-talet hade Jan Annerborn haft ganska många framgångar i form av stipendier, bland annat fick han Bildkonstnärsfondens arbetsstipendium 1994, men 1996 bestämde han sig ändå för att utbilda sig till bildlärare med mediainriktning på Konstfack i Stockholm. Han arbetar sedan ett antal år som lärare i digitalt skapande och mediaämnen på gymnasiet Bessemerskolan i Sandviken. Detta har gått hand i hand med hans allt större intresse för video och ljud. Han är medlem i IDKA - Institutet för Digitala KonstArter i Gävle, och han har framträtt med ljudkompositioner på festivaler och i andra sammanhang. Ett urval av hans ljudkompositioner finns på hemsidan. Här kan man jämföra med andra nutida konstnärer och artister i genrer som "noise" och "industry", men Annerborns kompositioner är ofta naturinspirerade (men också industri-inspirerade) på ett sätt som gör dem lättare att ta till sig också för den som inte är van vid den här sortens musik eller konst. Jag kan särskilt rekommendera kompositionen Vatten Aug 04:

Sex av Jan Annerborns ljudkompositioner (funkar bra med VLC Player)

År 2007 fick Jan Annerborn som sagt ta emot Ahlbäckspriset, och 2008 hade han den sedvanliga stipendieutställningen på Gamla Meken i Smedjebacken. Vad gör då Annerborn till en konstnär i Johan Ahlbäcks anda? Hos Ahlbäck kan Annerborn känna igen sitt naturintresse och sin egen förmåga att med snabba drag fånga ett intryck eller en rörelse. Det "ödesmättade" i den tidiga produktionen kan kanske också inbjuda till vissa jämförelser med Ahlbäck. Jan Annerborn är en idérik konstnär som inte är rädd för ny teknik och nya uttryck, men i motiveringen för Ahlbäckspriset var det traditionen som betonades. Motiveringen, uppläst av Stefan Löfven, var denna:

 "I sina bilder av industrins landskap, i järnverkets komplicerade konstruktioner lyfts arbetarna fram på ett sätt som ger en ny dimension åt arbetets värde — eller brist på värde. Jan Annerborn fullföljer en viktig tråd i Johan Ahlbäcks konstnärskap."

Åren 1987-88 hade Jan Annerborn i uppdrag att skildra arbetet på Ovako Steel i Hofors (se bilden), och han har senare också dokumenterat de postanställdas situation i Gästrikland och utformat en verktygsutställning på Forsbacka bruk (som också har fungerat som ett konstnärscentrum.) Det var uppenbarligen dessa insatser som övervägde när han fick Ahlbäckpriset. Men det är på sätt och vis litet trist att det bara är de traditionella motiven och teknikerna som framhävs när en nyfiken och mångsidig konstnär som Annerborn står på tur. Det begränsar ideerna om vad arbetarkonst kan vara idag. Den frågan blir det säkert tillfälle att återkomma till snart, när jag summerar mina inlägg om Ahlbäckpriset.


länkning pågår till intressant.se

söndag, maj 05, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 24

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Maria Söderberg, bild ur I krigets skugga (från laisvall.net)
År 2006 gick priset åter igen till en fotograf, och denna gång en kvinnlig fotograf - Maria Söderberg. Hon är också den hittills yngsta pristagaren, född 1959 i Arjeplog. Söderberg är skrivande och fotograferande journalist och inledde sin gärning redan som 19-åring i Piteå-Tidningen. Sedan blev det studier, men inte i foto utan i social omvårdnad och förvaltning. Sin socionomexamen fick hon 1986. Under studieåren började hon också göra reportageresor utomlands tillsammans med Anders Sundelin. Arbetet resulterade bland annat i hennes första egna bok - I krigets skugga: Kvinnobilder från Afganistan (1989.) Några år senare (1993) gav Söderberg och Anders Sundelin tillsammans ut boken Afganistan: Mellan krig och fred. De här böckerna skildrar framför allt befolkningens umbäranden under den den sovjetiska ockupationen.

Det var naturligt för en journalist att solidarisera sig med dem som kämpade i underläge, men i texterna märks upptakten till det som senare skulle bli talibanrörelsen. Motståndet var splittrat och grupper med stöd från Iran bekämpade vad de såg som vänsterelement i andra grupper. Det här kommer väldigt tydligt fram i boken I krigets skugga, samtidigt som huvudtemat i boken är kvinnornas situation i hemmen och utanför. Då som nu var det männen som syntes och talade, men som kvinna kunde Söderberg komma in i kvinnogemenskapen på ett helt annat sätt än vad en manlig journalist hade kunnat göra. Då kunde hon också ta bilder. Bilden här uppe är däremot från en kolgruva i Baluchistan som Söderberg besökte, och ett exempel på att boken också rapporterar om arbetsvillkoren i det krigshärjade landet.

Ett utdrag ur rapporten om kolgruvan finns här
.

Sovjetområdena efter kommunismen, och kampen mot narkotika och trafficking, är två viktiga teman i Maria Söderbergs reportage under 1990- och 2000-talen. År 1991 var hon i Leningrad och såg hur staden snabbt blev S:t Petersburg. Samtidigt började hennes egna bilder om Afganistan få spridning i Ryssland. Den så kallade liberala "chockterapin" var snart i full gång, och Söderberg såg vad som började hända med många unga människor. Resultatet av hennes fotografier och intervjuer i Ryssland blev bland annat en utställning om narkotika som gick på turné i elva ryska städer med start 1998, en ny version gjordes 2005.

Även i Vitryssland var Söderberg aktiv med utställningar och utbytesprojekt som bland annat fick stöd av kulturinstitutioner i Sverige. Hon samarbetade också med socialdemokraterna och Palmecentret som har publicerat hennes rapport Vitryssland: Drömmar och slavhandel på sin hemsida. Den skrevs 2006, samma år som hon fick Ahlbäckspriset, och kan laddas ner som pdf här:

Maria Söderbergs
Vitryssland. Drömmar och slavhandel (pdf, hela texten)


I den här bloggen informerar Söderberg om sitt fortsatta engagemang för Vitryssland, och särskilt för vitrysk litteratur:

Bloggen BELARUS LITTERATUR


För att slutföra sitt film- och bokprojekt om nedläggningen av Laisvallgruvan bodde hon under ett år i Laisvall. Sedan 1991 hade hon under perioder dokumenterat gruvarbetet. Hon hade dokumenterat flera gruvor tidigare, bland annat i Kazakhstan, genom åren, men nu skaffade hon medel för att dokumentera samhället och blygruvan Laisvall. Dokumentationen pågick i perioder men främst 2001-2006. Det blev en rad reportageartiklar, en utställning, boken Blygruvan i Laisvall (2009) och filmen Länge leve gruvan! (visad i SVT 2008 och 2012.) Samhället Laisvall växte upp på några få år efter att Bolidenbolaget hade börjat utnyttja blyfyndigheten i början av 1940-talet. Efter nedläggningen 2001 har befolkningen krympt ordentligt. Söderbergs bok fick stor uppmärksamhet när den kom, på hennes eget förslag Midsommar, och här är några länkar som berättar om projektet och responsen:

Maria Söderbergs hemsida laisvall.net

Maria Söderbergs förlag Midsommar


Maria Söderbergs blogg om aktiviteter i Arjeplogs kommun.


Maria Söderberg har fått många stipendier och utmärkelser under årens lopp. De priser som klart har att göra med hennes arbete i Afghanistan och Östeuropa är Svenska Carnegieinstitutets journalistpris (1994) och Svenska Akademins pris för introduktion av svensk kultur utomlands (2007.) De industrihistoriska projekten vägde kanske starkare när hon fick LO:s kulturpris (2004), Arbetets Museums pris för bildverksamhet (2009), och förstås Ahlbäckspriset. Hennes engagemang för hemorten gav henne Arjeplogs kommuns kulturpris 2009. Samma år fick hon också KW Gullers fotostipendium, och ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden.

Maria Söderberg är fotojournalist, vilket är viktigt att komma ihåg. Kameran är ett av de redskap hon har för att komma i kontakt med människor och skildra deras tillvaro sådan den är. Det är alltså reportagen och människorna som är det viktiga i bilderna. Söderberg använder all sin tekniska kunskap för att få fram det viktiga i en situation, men inte för att framhäva tekniken som sådan. Skillnaden mellan en fotograf som arbetar så och vissa andra fotografer blir tydlig om man jämför med till exempel den världskände Steve McCurrys bilder. Han är särskilt känd för en porträttbild av en ung kvinna från just Afghanistan. Den är så känd att den sprids både som affischer och som parodier.

Det som gör den bilden fängslande är flickans ögon. Men samma märkliga effekt finns också i alla andra porträttfoton av McCurry - och han har gjort många. Det är som om alla hans bilder har en hinna av tekniska finesser som ropar på uppmärksamhet. För mig personligen är McCurrys stil ett av de värsta exempel jag vet på en fotograf som åker runt och slår mynt av människors misär för en privilegierad publiks räkning. (Han har också gjort krigsreportage.) Inför hans bilder får jag alltid känslan att människorna är där bara för att fotografen ska få en bra bild och inte för att han vill lära sig något om deras situation. Så är det inte med Maria Söderbergs bilder. Vare sig det handlar om kvinnor i en afghansk by eller gruvarbetare i Lappland, så fotograferar hon som om hon vore en av dem.

länkning pågår till intressant.se

onsdag, november 14, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 23

Reidar Aulie, Tendens 1931, detalj.

"Tendenskunst" och "tendensmalere" var uttryck som kritiker i Norge kunde använda när de ville döma ut politiskt engagerade konstnärer. Men målaren Reidar Aulie (1904-1977) och hans generation såg till att vända det negativa begreppet till ett positivt, till exempel genom den uppmärksammade målningen Tendens från 1931. Här finns det inget tvivel om vad tendensen bestod av - en ung agitator gestikulerar framför hamnkranar och en röd flagga och får vissa att komma närmare och andra att vända sig bort. Aulie var den kanske mest frispråkige medlemmen i en krets av konstnärer som tillhörde den politiska organisationen Mot Dag. Organisationen hade varit ansluten till kommunistpartiet men bröt sig loss därifrån 1929. År 1934 arrangerade vänsterkonstnärerna utställningen Tendens på konstföreningen i Oslo, och några år senare upplöstes Mot Dag och ersattes av Sosialistisk Kulturfront.

Verk av konstnärerna i Sosialistisk Kulturfront har nu ställts samman av Lillehammer Kunstmuseum och visas i utställningen Kunst og Politik som visas fram till den 27 januari. Det finns fina bilder från öppningen här: Vernissage av Kunst og Politik. Museiintendenten och konsthistorikern Kathrine Lund är ansvarig för utställningen och den omfattande utställningskatalogen som lär vara en riktig forskningsprestation. Själv har jag inte sett den ännu. Flera centrala verk visas i utställningen - förutom Aulies Tendens kan man till exempel se Gatekamp  av Henrik Sørensen (1882-1962), Röda torget i Moskva av Willi Midelfart (1904-1975) och Stormningen av Karl Liebknechts hus av samme målare. En av de ganska få kvinnliga målarna som finns representerade är Doro Ording (1901-1993). Och många fler kan nämnas: Kai Fjell, Carl von Hanno, Karen Holtsmark, Gert Jynge, Ragnhild Langmyr, Søren Steen-Johnsen. Kritikern Ingvild Krogvik har skrivit en lång och intressant artikel om utställningen för Norsk Kritikerlags nättidskrift Kunstkritikk. I artikeln framhåller hon att utställningen är en av flera exempel på hur norska forskare och museer har visat ett nytt intresse för 1930-talets arbetarkonst: "Kulturfrontens comeback" av Ingvild Krogvik.

Länkning pågår till intressant.se

måndag, november 12, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 22

Edvard Munch, 1909. Pressbild från www.kunsthalloslo.no
Intresset för arbetarkonsten ökar i Norge. På Oslo Konsthall visas just nu utställningen Arbeiderbilder, inspirerad av nationalmålaren Edvard Munch och hans stora intresse för arbetarrörelsen och arbetarmotiv. Det är inte direkt sådant de flesta förknippar med Munch - snarare är det dekadenta konstnärskrogar, dödssymboler och ångestskrik som dyker upp i minnet. Men år 1908 blev han vad vi idag skulle kalla "utbränd" efter en intensiv arbetsperiod i Warnemünde. En hel del sprit lär också ha bidragit till sammanbrottet. Han blev intagen på dr Jacobsens nervklinik i Köpenhamn och stannade där i nio månader innan han kom ut med nya krafter och delvis som en ny konstnär.


I fortsättningen var Munch mer intresserad av vardagen och landskapen omkring än förut - även om han också återknöt till tidigare motiv. Munch hade en makaber humor och en känsla för drastiska kontraster. På gatorna i Warnemünde hade han lagt märke till arbetarna på väg till och från arbetet och fastnat för just kontrasten mellan de sotsvarta mekanikerna och de kalkvita murarna. I några märkliga målningar från tiden strax före sammanbrottet låter han en murare och en mekaniker gå sida vid sida. I en annan målning springer ett litet finklätt flickebarn fram till en nersotad arbetare som tar henne i famn.


Med tanke på Muchs psykiska ohälsa är det många som har tolkat muraren och mekanikern som en bild av en delad personlighet, eller Munchs egen svarta och ljusa sida. Vissa nämner inte ens att det är arbetare som är avbildade. Upptagenheten av konstnärens inre problem gör att man glömmer bort att han också var en observatör som lät sina bilder reflektera skeenden i samhället. Sommaren 1909 hade han flyttat tillbaka till Norge och arbetade med de stora målningarna för Universitetets aula i Oslo. Samtidigt skissade han på olika arbetarmotiv som senare blev målningar, till exempel de olika versionerna av Arbetare i snö från åren 1910-14.


I en av skissböckerna förde han också in symboler från arbetarrörelsen och verkade tänka sig bilder som kunde vara mera agiterande eller satiriska, eller båda. En av skisserna är den som ni ser här. Den ingår i utställningen Arbeiderbilder. Långt före hammaren och skäran fanns armen med hammaren. Den symboliserade först hantverket och senare, på 1800-talet, fackföreningsrörelsen. Men figuren med den stora magen är en typisk Munchsk karikatyr som antagligen står för det välgödda och förslappade borgerskapet vars tid är förbi. Den liknar de värsta skräckfigurerna i Munchs nidbilder av fylleslagen bland bohemerna.

Utställningen Arbeiderbilder pågår tyvärr bara till den 18 november, men på Munchmuseet finns den stora utställningen Det Moderne Øye (det moderna ögat) ända fram till den 17 februari. För den som är särskilt intresserad av Munch finns för övrigt numera hans enorma efterlämnade material av dagböcker och anteckningar tillgängligt via www.emunch.no, ett resultat av många år av digitaliseringsarbete.

Edvard Munch levde länge (1863-1944) och kom att betyda mycket för de norska konstnärer som på 30-talet blev kända som tendensmalere och som under några år gav ut tidskriften Kamp og kultur. Ett antal av dem grundade organisationen Sosialistisk kulturfront år 1935. Den ersatte den upplösta grupperingen Mot Dag. En utställning med och om konstnärerna i Sosialistisk kulturfront visas just nu på konstmuseet i Lillehammer, men mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

tisdag, oktober 23, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 21

Dronningens händer. Victor Brockdorff 1979 (klicka för hela bilden)
Kommunisten och dronningen...

En person som inte kan förbigås när den nordiska arbetarkonstens historia skrivs är den danske målaren Victor Brockdorff (1911-1992). I år är det 101 år sedan han föddes och 20 år sedan han avled. Förra året firades han med en stor minnesutställning som danska KP:s tidning Arbejderen skriver om här:

100 år med en socialistisk realist

Brockdorff var kommunist, livslång medlem i DKP (danmarks kommunistiska parti) och målade ett stort antal bilder i enlighet med programmet för socialistisk realism i Sovjet. Han var såvitt jag vet den ende målaren i något nordiskt land som anslutit sig till den socialistiska realismen. Observera att socialistisk realism är något annat än socialrealism - den socialistiska realismen framställer idealbilder av social kamp och är på så sätt en idealism mer än en realism. Det är nog många som skulle kalla Brockdorffs bilder sliskiga och förljugna - faktum är att hans ekonomiska framgång skedde med idylliska köpenhamnsmotiv, oftast utställda på konstnärsgruppen Corners galleri. Denne kommunist fick också i uppdrag att måla ett porträtt av dronning Margarethe. Porträttet är inte något av hans mest inspirerade verk, visserligen. Jämför det med demonstrationsbilden från 1955. Klicka på bilderna så kommer du till helhetsbilder av verken.

Fredsdemonstration framför Christiansborg, 1955. Klicka för hela
Visade uppdraget månne att Brockdorffs övertygelse var ytlig? Eller att Danmarks regent är ovanligt tolerant? Eller båda? De flesta danska målare som är något att räkna med verkar någon gång ha engagerats för att måla medlemmar i kungafamiljen.

Att vara både kommunist och hovmålare var inte den enda motsägelsen hos Victor Brockdorff. Hans levebröd, köpenhamnsidyllerna, har jag nämnt (jämför Albin Amelin och hans blommor.) Som 20-åring i början på 30-talet målade han i en helt annan stil som många tog till sig just då - interiörer och landskap med stora ljusa färgfält befriade från detaljer. "Purism" brukade det kallas. Efter kriget kom han till Paris och då blev tonen hetare - i slutet på 40-talet kunde han måla realistiskt ena dagen och nästan abstrakt den andra. Han hade två franska målarvänner som påverkade honom mer än andra - André Fougeron (1913-1998) som var realist, och Jean Atlan (1913-1960) som målade abstrakt. Båda var kommunister. Att slitas mellan den västeuropeiska abstrakta konsten och realismen från Moskva var en realitet för många unga målare vid den tiden.

länkning pågår till intressant.se

onsdag, oktober 17, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 20

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto Fred Andersson 1995
År 1995 arbetade jag bland annat som kulturskribent i Karlstads-Tidningen  (tidningen där Gustaf Fröding en gång jobbade) och en av reportagen jag skrev handlade om arbetarkonstnären Per Josefsson (f. 1948). Då visste jag inte mycket om varken arbetarkonst eller Josefsson. Idag när jag både har träffat honom vid några tillfällen, och fått mer inblick i vad han gör, förstår jag att han gjort viktiga insatser för att synliggöra konsten i samhället. Särskilt i Östergötland där han numera bor, ute på landet i närheten av Rejmyre. "En sällsynt flitig man" tyckte Folkbladet i Norrköping i en intervju förra året. Att det omdömet har fog för sig förstår man när man tar en titt på Per Josefssons hemsida.

Men nu var det 1995 och Per Josefsson hade gjort en serie kopparskulpturer till en utställning på Arbetets Museum (där han senare också har arrangerat den viktiga utställningen Liv och arbete i konsten). Utställningen gick nu runt i landet under titeln "Till er tjänst!" Den handlade om städandet som yrke. Eller snarare om städarnas kroppar och vilka obekväma och i längden direkt farliga ställningar de kan befinna sig i när det ska gå fort. Skulpturerna är typiska "Josefssonare", enkla vid första anblicken men oerhört träffsäkra. Så här skrev jag för 17 år sen:

Lokalvårdarnas situation: En "städad" konstutställning

Vandringsutställningen "Till er tjänst!" öppnade nyligen i bibliotekshusets entré i Karlstad. Den behandlar städyrket och har utarbetats av Arbetets museum i Norrköping i samarbete med skulptören Per Josefsson och fotografen Calle Slättengren.

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto F.A. 1995
För snart 30 år sedan [nu snart ett halvsekel sedan] kom Maja Eklund ut med sin bok "Rapport från en skurhink". Den slog ner som en bomb i det Sverige där städerskornas situation sällan uppmärksammats. Senare blev städerskorna plötsligt lokalvårdare. Fler och bättre tekniska hjälpmedel kom till och den manliga delen av yrkesgruppen blev större. Utställningen anknyter till den nyss utgivna boken "Rent och smutsigt" av Gunnel Andersdotter.

VISAR ARBETSSKADOR Ekonomiskt stöd har kommit från bland annat Arbetsförmedlingen Kultur i Örebro. Den [utställningen] distribueras nu av Konstfrämjandet i östgötadistriktet. Mona Sandgren på Kulturförvaltningen i Karlstad nappade på deras folder varefter fastighetskontoret gick in som finansiär. Distriktschef Göran Tångring, fastighetskontoret:
    - Skulpturerna visar hur arbetsskador kan uppkomma. Detta framgår inte självklart, men man förstår det om man är insatt.
    Det har kommit många maskiner till lokalvårdarnas hjälp, men många moment måste fortfarande utföras för hand, till exempel trappstädning. Trappstädningen är enligt Göran Tångring det område där det har hänt minst och med på utställningen finns en skulptur som skildrar just trappstädning. Birgit Bergman-Blanc[k] från Konstfrämjandet i Karlstad säger att barndomsminnen väcks till liv när hon ser den:
    - Det var nog min första kontakt med städning.Jag minns att de brukade ligga på knäna i trappan: man hade inget långt skaft som i den här skulpturen.

KVINNODOMINANS Hon säger också att hon känner lukten av citronparfymerat rengöringsmedel i näsan när hon ser utställningen och att det är bra att på detta sätt lyfta fram ett lågstatusyrke.Ett yrke som dessutom domineras av kvinnor: enligt Göran Tångring är 95 procent av lokalvårdarna i hans distrikt kvinnor. Han påpekar hur väsentliga de är för att allt ska kunna fungera:
    - Tänk dig en entré som den här utan daglig städning! Städningen gör dessutom att man blir aktsam om byggnaden. Vandalisering och klotter minskar i en byggnad om den börjar städas bättre. Och då är särskilt toalettstädningen viktig för att ge ett gott intryck.
    Hur stor kontakt har då Göran Tångring som distriktschef med sina anställda?
    - Jag skulle känna igen de flesta om jag skulle råka möta dem på stan. Jag träffar dem sporadiskt när jag åker omkring på besök. Men det är gruppledarna som är sammanhållande; varje grupp bestär av 15-20 personer.
    Han säger också att arbetsmiljön är bra för lokalvårdarna i Karlstad; klagomålen är få och det rör sig mestadels om dagstidsarbete. Man samarbetar dessutom tätt med Solstahälsan.

SEVÄRD UTSTÄLLNING Utställningen kommer att finnas till beskådande i bibliotekshuset ett tag framöver och den är sevärd. Calle Slättengrens foton är raka dokumentationer av lokalvårdarens ensamma vardag. Per Josefssons skulpturer är gjorda av hoplödda kopparstycken och inga "storslagna" konstverk men drastiska och slagkraftiga. Det hela kompletteras av tre städmaskiner från 50-, 60- och 90-tal, samt en bokmonter. (Karlstads-Tidningen, 6-12 juli 1995)

[Undrar just vad jag menade med "storslagna"...]

länkning pågår till intressant.se

tisdag, oktober 16, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 19

Aldenhov, tränaren. Ur Trelleborgs Allehanda (detalj)
I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäckspriset

År 2005 fick Ingmar Aldenhov priset. Aldenhov är målare, tecknare och keramiker. En sparsmakad konstnär som valt att stanna kvar i södra Skåne där han föddes och växte upp. Bildkonsten är bara ett av hans intressen, ett annat är tyngdlyftningen där han har varit verksam i många år som tränare, i Trelleborg där han bor. Politiken verkar också ha haft en stor plats i hans liv. Sin politiska hemvist hittade han i den kommunistiska rörelsen, närmare bestämt i kpml (r), numera Kommunistiska partiet. Bland tidningsklippen hittar jag en intervju i Skånska Dagbladet den 13 maj år 2000 - "Revolutionär målar gummit". Intervjun handlar om Aldenhovs uppdrag att konstnärligt gestalta arbetet i Trelleborgs gummifabrik. Han säger bland annat att "i början av 60-talet jobbade jag ett tag som byggarbetare inne på Gummifabriken och tyckte att arbetsmiljön där var fruktansvärd". Dokumentationen pågick i ett halvår under år 1999: "Allt skissades upp, formen, konstruktionerna, maskinerna, rörelserna, rösterna [...]"

Rösterna?

Detalj av Morgontoalett, ca 1997-2010
Ja så säger han faktiskt. Och det är väl inte bara så kallade "synestetiker" som kan tycka sig höra ljud i en bild. Förtrogenhet med en miljö kan få en att höra de ljud som man förknippar med en träffsäkert avbildad situation. På så sätt kan man säga att det finns bullriga och tysta målningar. Ingmar Aldenhovs stil lämpar sig för att fånga snabba skeenden i flykten. Det kan vara hästar på språng eller fåglar över en vattenyta - som i några bilder som finns på hans hemsida. Det kan vara människofigurer i arbete eller i gymnastiska ställningar, som i målningen här till höger. Men det som verkar lätt och spontant kan i själva verket vara resultatet av långt arbete. Om just den här bilden, av en person som stretchar eller sätter på sig en strumpa, har Aldenhov berättat att han arbetade med den från och till under mer än tio år.

Om Ahlbäckspriset står det att det går till konstnärer som arbetar "i Johan Ahlbäcks anda", och i Ingmar Aldenhovs fall är det framför allt naturintresset och skickligheten i att fånga kroppar i rörelse som förenar honom med Ahlbäck. Bilder av arbetsmiljö har varit ett mer tillfälligt inslag i hans konstnärsskap, eller resultatet av överenskommelser, som när ABF finansierade hans projekt på gummifabriken 1999. Aldenhov vill helst vara fri i sin konst. I en intervju klagar han litetgrann över att folk kallar honom "hästmålaren" när han målar hästar och "gummifabriksmålaren" när han målar fabriken - "Men jag vill bara vara målaren" (Trelleborgs Allehanda, 25 augusti 2010.) Fast Aldenhov har aldrig varit "bara" målare, och hur mångsidig han faktiskt är förstår man när man börjar titta på hans livshistoria.


Krus av Ingemar Aldenhov från 1969 (lilla) och 1976 (stora). Bildkälla konstrundan Skåne
Ingmar Aldenhov föddes 1942 och växte upp i Trelleborg där han tidigt fick veta att just gummifabriken var ett ställe man skulle undvika. (Artikel i Folkbladet 2002, datum saknas.) Istället började han jobba i byggbranchen redan som 15-åring och blev så småningom kranförare. Bekanta som sett honom måla och teckna uppmuntrade honom att söka till Skånska målarskolan i Malmö, och där kom han in 1965. Han stannade till 1966 och var också en tid på Konstfack i Stockholm. 1967 gick han på Forumskolan i Malmö och 1969-74 var han i Köpenhamn där han studerade både vid Konstakademin och vid statens skola för konsthantverk. Brödjobbet på kranen hade han sedan länge övergett, och kanske tänkte han att en konstnär också behövde något mer robust att försörja sig på. Han blev alltså också hantverkare, keramiker. Genom att arbeta hos krukmakarmästaren Ernst Christensen fick han själv mästarbrev och blev förvaltare av gamla skånsk-danska traditioner inom yrket. Exempel på det är krusen som jag visar här. Även i bildkonsten kan man säga att Ingmar Aldenhov har varit en traditionsbevarare. Hans danska skolning märks i de blonda färgerna och den ibland nästan kubistiska uppbyggnaden av människokroppen.

Tyngdlyftningen började han med som 20-åring, alltför sent för att bli framgångsrik, säger han själv. Däremot blev han en uppskattad tränare i Trelleborgsklubben TABK. Särskilt ungdomarna i klubben har Aldenlöv lett till stora framgångar. Och under åren har han breddat sig som tränare i allt fler sporter - handboll, rugby, brottning, simning... En känd simmare som har tränat för Aldenhov är Mattias Ohlin. Dessutom verkar Aldenhov som lärare i teckning och måleri inom ABF, åker runt och föreläser, engagerar sig årligen i Konstrundan Skåne som en av grundarna, och är en känd profil på Trelleborgs gator som försäljare av  tidningen Proletären. Mer behöver jag väl inte säga för att demonstrera mångsidigheten hos denne man. Tillfrågad vad han ser för likheter mellan tyngdlyftning och måleri svarar han: "Tyngdlyftning är en skönhet. Som klassisk balett. Det är kraftfullt, där finns elegans, teknik, balans. Och även dramatik" (Trelleborgs Allehanda 21 juli 2008.)

Aldenhov har varit en ganska sparsam utställare och med undantag av några samlingsutställningar verkar han inte ha nått utanför Skåne. Separat har han ställt ut på bland annat Ebbe Kocks konsthall i Trelleborg och på Galleri Holm i Malmö. Urval av de många bilderna från gummifabriken visades på Garvaregården i Trelleborg år 2000 (artikel i SkD) och på Arbetets Museum i Norrköping 2002 (artikel i Folkbladet). I hemstaden har han på senare år ställt ut på Kulturbruket år 2008 (Trelleborgs Allehanda 20 april 2008) och på Parken år 2010 (Trelleborgs Allehanda 25 augusti 2010.) Annars verkar han alltmer föredra att ställa ut hemma i den egna ateljén, i samband med Konstrundan. Där visar han förstås också sin keramik och får direkt kontakt med sina köpare. Att koppla ihop konst och politik ligger inte för honom - "det gjorde man inte i Köpenhamn" sade han i Folkbladet 2002, det danska arvet åter igen.

länkning pågår till intressant.se

söndag, oktober 14, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 18

Reino Laitasalo talar vid prisutdelningen idag
Har precis varit i Smedjebacken där den finske konstnären Reino Laitasalo (f. 1929) fick ta emot Johan Ahlbäcks pris - det är nittonde året det delas ut, och Laitasalo är den förste ickesvenska konstnär som får det. Efter resan från Rihimäki, där han numera bor, kom han i god tid till utställningslokalen Gamla Meken på det gamla bruksområdet. Där kunde han med hjälp av den finsktalande Anne Seppänen på Dalarnas museum berätta för oss om sin konst och sitt liv och ta emot gratulationerna som strömmade emot honom. Han verkade trött först, han är ju trots allt 83 år, men det märktes att uppskattningen gjorde honom mycket glad. Han sade bland annat att han redan som ung konstnär tänkte att bilder av hans slag kanske skulle uppskattas bättre i Sverige. "Nu förstår jag att jag hade rätt" avslutade han, och drog ner applåder. Till nästa års Ahlbäckdagar kommer han att ha ställt samman en utställning som kommer att visas i Gamla Meken, och han lovar att den kommer att bli ovanlig.

Men jag tror att en utställning med Reino Laitasalo borde bli en angelägenhet inte bara för Smedjebacken och för arbetarrörelsen utan för hela Sverige. Mig veterligt har han aldrig tidigare ställt ut i Sverige och på senare år har det börjat gå upp för finska konstvetare att han hör till de mest intressanta målarna i sin generation. Det är en märklig upplevelse att se hans konst. Han har hållit sig borta från tidens stilar och gått sin egen väg. När Ahti Lavonen och andra slog igenom med det nya "informella" måleriet i början av 60-talet for Laitasalo till Leningrad och utbildade sig till realist vid Repininstitutet (1959-61) där han också lärde sig ryska. Tillbaka i Finland följde många svåra år då hans verk fick de sämsta platserna på utställningarna, berättar han. På 1970-talet hade han kommit fram till en karaktäristisk stil med stora, tydligt modellerade figurer och en klar färgskala där blåa toner dominerade. Han var en av de få finska konstnärer som ägnade sig åt arbetarmotiv, och kanske den ende som har fortsatt att göra det. Detta finns också med i prismotiveringen, där det bland annat står att Laitasalo med stolthet har burit titeln arbetarkonstnär och att han inte har vikit från den ståndpunkten.

Taget från en nätauktion
Oljemåleriet är den ena av de tekniker Laitasalo har renodlat. Grafiken, och framför allt trä- och linoleumsnittet, är den andra. Den här bilden är från 1977 och karaktäristisk för Laitasalos träsnitt från den tiden. Träsnittet passade bra för hans smak för kantig stil och skarpa ljuskontraster som modellerar figurerna. Så mycket realism i den sovjetiska realismens mening finns det ju inte i en bild som den här. Figurerna saknar munnar och ögon, det är som om ansiktena är avklädda så att nästan bara kraniet återstår. Människorna har reducerats tills bara det gemensamt mänskliga finns kvar - existensen, de grundläggande behoven. På många sätt pekar den här bilden fram mot Laitasalos senaste stora bildserie som han visade första gången år 2009, och där utgångspunkten är arbetarnas stadsdel Pispala i Tammerfors där Laitasalo växte upp. När Laitasalo föddes var det bara tio år sedan staden hade skjutits sönder och samman av den vita armén under inbördeskriget. Det är också inbördeskriget som är grundtemat för bildserien, men bara indirekt, via gestalter och scenerier som är som om de vore hämtade från en dröm. Döden som benrangelsman finns påtagligt närvarande, men som en vän mer än ett hot. Det är underbart poetiska bilder som knappast låter sig jämföras med något annat - en hel stads plågsamma arv bearbetat under ett helt liv och uttryckt i en gammal mans milda färger och lika milda ironi. Några av bilderna finns att se här hos Bäcksbackas konstsalong i Helsingfors där de ställdes ut i samband med Laitasalos 80-årsdag:

Ur serien "Bilder från stadens utkanter", 2007

Förra året gav Laitasalo också ut diktsamlingen Potemkinin portaat (Potemkins trappor).

Länkning pågår till intressant.se


fredag, september 28, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 17

Mike Gold agiterar i New York under Depressionen
Har efter en del funderingar bestämt mig för att göra verklighet av min föresats från 2009 - att skriva en längre artikel om arbetarkonst i Norden. Men den ska vara på både svenska och engelska. Problemet uppstår då hur begreppet arbetarkonst ska översättas till engelska. Proletarian art pratade jag om senast jag hade en engelskspråkig föreläsning om det här. Jag behåller nog den termen fastän den sänder litet annorlunda signaler än arbetarkonst eller Art of the Labor Movement som man också kan säga. Proletarian Art är faktiskt sedan länge en etablerad term på engelska, och den vi har att tacka för det var den amerikansk-judiske socialisten och författaren Itzok Granich, mer känd under det tagna namnet Michael Gold. Han var född i New York 1894 under små omständigheter som han senare skildrade i romanen Jews Without Money (1930), en prototyp för den amerikanska arbetarromanen.

Under hundåren före genombrottet drog sig "Mike" (som han kallades) fram på diverse påhugg och som skribent och senare redaktör i radikala tidskrifter som The New Masses och The Liberator. I den sistnämnda publicerade han ett manifest, Towards Proletarian Art (för en proletär konst) i februari 1921. Manifestet är mer anarkistiskt än marxistiskt, och särkilt starkt märker man inspirationen från Walt Whitman, 1800-talets store folkpoet. Vad Mike Gold skriver är i korta drag att den enda viktiga och vitala konsten är den proletära konsten, den som växer fram spontant och organiskt ur vardagen, ur fattiga och kämpande människors liv, framställd av dem själva och ingen annan, utan lärdom och förkonstling. Det är massans konst, Whitman är den första förebilden bakåt, Sovjet och proletkult visar vägen framåt.

Hugo Gellert, Primary Accumlation, litografi från 1933
Några typiska ord ur Towards Proletarian Art i min översättning: Vår tids Sociala Revolution är inte bara den politiska rörelse som konstnärerna föraktar för att den är politisk. Den är Livet i dess mest fullständiga och nobla form. Den är massornas religion, förverkligad till slut. Den är den religion som säger att Livet är ett, att Människorna är ett, genom alla strömmar av förändring och splittring; att Människans öde är gemensamt, och att ingen individ på sina skuldror behöver bära den eviga gåtans förödande tyngd. Ingen av oss kan misslyckas, ingen av oss kan lyckas. 

Ett decennium senare, i september 1930 i The New Masses, erkänner Gold att hans gamla manifest nog var litet "mystiskt" och mångordigt - istället lägger han som avslutning på sina "Notes of the Month" fram ett manifest för "Proletär realism" i nio punkter. En av dem slår fast att det ska vara "Så få ord som möjligt. Vi är inte intresserade av de verbala akrobaterna - det där är bara en annan form av borgerlig slapphet." En rak handling, en arbetsskildring baserad på detaljerad erfarenhet, och litteratur uppbyggd med snabba klipp som i en film - det är Golds nya ideal för proletär litteratur. Man märker både här och i andra texter att han nu blivit en mer renodlad agitator, och en dedikerad företrädare för Workers Communist Party som hans tidning stod nära. I tidningen medverkade rörelsens bildkonstnärer, sådana som Hugo Gellert (1892-1985), och i ett annat nummer uppmärksammas Gellerts stora väggmålning för partiets arbetarcafé i New York. En rad texter ur The New Masses, illustrerade av Gellert och andra, finns tillgängliga som pdf-er på den här hemsidan:

Articles from The New Masses


Så för den som inte är rädd för engelskan och som verkligen är seriöst intresserad av arbetarkonsten är det bara att hugga in - läsa och lära.

länkning pågår till intressant.se

måndag, september 24, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 16

I serien inlägg om mottagare av Ahlbäckpriset i Smedjebacken:

År 2004 var det elfte året priset delades ut, och det gick detta år till fotografen och filmaren Jean Hermanson (f. 1938). Detta inlägg blir också ett minnesord, eftersom Jean Hermanson avled den 9 augusti i år. Han blev 74 år gammal. Sydsvenskan skrev en bra minnesartikel:

Med arbetarna i fokus (Eskil Fagerlund)


Detta år, 2004, var första gången priset gick till en fotograf - eller över huvud till någon som inte arbetar i bildkonstens traditionella tekniker. Hermanson bodde största delen av livet i Malmö men var smålänning från början. Han föddes och växte upp i bruksorten Norrahammar (idag en del av Jönköping). Nästan alla i släkten hade något att göra med metallindustrin - brodern Sven-Erik blev till exempel metallarbetare, och morbrodern Thor ägde ett gjuteri i Skillingaryd. Intresset för kameran väcktes tidigt. Bara 18 år gammal for Hermanson upp till Stockholm för att bli lärling till porträttfotografen Bertil Zerpe i Welinders fotoateljé på Kungsgatan.

Jean Hermansson, Järnbruksarbetare, Björneborg, 70-tal
Skolningen som porträttfotograf märks nog i Hermansons många närgångna studier av människors ansikten. I bilden här till höger kan vi däremot bara ana pesonens ansikte bakom det flamsäkra skyddsvisiret. Järnverksarbetarens skyddsdräkt är så massiv att gestalten nästan liknar en robot med enorma armar och händer som klubbor. Vad som inte syns för den som inte har bakgrunden är att skyddsdräkten precis som alla liknande skyddsdräkter för 40 sedan är gjord av asbest. Med den informationen går det att förstå vilken värde sådana här bilder har i dokumentationen av skyddsföreskrifter då och nu. Bilder som denna skapade en intensiv och viktig debatt om den tyngre industrins arbetsvillkor kring 1970. På så sätt kom de att direkt ge upphov till förbättringar.

Som ung fotograf sökte sig Jean Hermanson till frilansarens osäkra liv - bland annat for han till Paris på uppdrag av tidningen Metallarbetaren. Det var 1965, och han blev kvar där en tid. Uppdragen för Metallarbetaren fortsatte. Tidningen ville ha ett bildreportage om bruket hemma i Norrahammar. Hermanson tog uppdraget och reportaget fick titeln "Hemma på bruket". Det blev det första i en lång rad av dokumentationer av arbetsplatser i och utanför Sverige. Uppdragen kom från de fackliga organisationerna och från samhällsinstitutioner som Riksutställningar.Författare blev intresserade av Jean Hermansons bilder och detta resulterade i gemensamma projekt. Tillsammans med Arvid Rundberg gjorde Hermanson boken Byggnadsarbetare som kom ut 1969. De hade åkt runt och besökt byggen runtom i Sverige. Om den tiden skriver Hermanson själv  - "Äter frukost med byggjobbare varje dag i byggfuttarna som är trånga men charmiga och ger ett ljus som gör det tacksamt att fotografera deras kraftfulla ansikten och händer" (Jean Hermanson, Fotografier, Malmö Museer 2005, s. 26).

Jean Hermansson, Från Motala valsverk, 1969.
Mer långvarigt blev samarbetet med Folke Isakson. Det var Hermanson som tog initiativet till den kontakten våren 1969, och deras resor med bandspelare och kamera resulterade i boken Nere på verkstadsgolvet (1971, även som utställning med Riksutställningar). Andra resor gick till Vietnam, Spanien (med Jens Nordenhök), Guinea-Bissau (med Anders Ehnmark under kolonialkriget 1971) och till Elfenbenskusten. Vietnamresan blev till boken Resor i norra Vietnam med bilder från både landsbygd och stad. Från Hanois mekaniska verkstad finns bilder där man nästan kan höra bullret och där miljön blir mycket tydlig - trängseln, de enkla munskydden, utsattheten. Eller titta på mannen som drar stålet i bilden från valsverket i Motala. Det som fascinerar i Jean Hermansons bilder är hur han fångade många olika sidor av arbetet - från stillastående till rörelse, från individ till grupp, från ansträngning till vila. Han hade också en fenomenal förmåga att hitta talande situationer och att fånga ögonblicket. Som i bilden från Ankarsrums bruk där en grupp av uppklädda tjänstemän går genom verkstaden. Eller den från Pumpseparator i Katrineholm där en äldre man har paus. Han har lagt sig direkt på en järnställning, lagt locket från en låda över sig, och somnat.

1980-talet blev filmens årtionde för Jean Hermanson. Impulsen till att börja göra film kom när han träffade Torgny Schunnesson, då för tiden journalist på kommunistiska Ny Dag. De började smida planer för gemensamma projekt. I samma veva bosatte sig Hermanson i Malmö. Där tillkom sedan en rad av dokumentärfilmer där Hermanson, Schunnesson och redigeraren Michael Leszczylowski skildrade de sydsvenska arbetarstädernas väg mot massarbetslöshet och segregering. Den första heter Kärlek och vilja (1983), handlar om stadsdelen Möllevången i Malmö och har senare tagits med i DVD-serien Mitt hjärtas Malmö. Nästa film heter Den sista båten (1984) och handlar om nedläggningen av hamnen i Landskrona. Den tredje handlar om kvinnor i industrin och hade premiär 1986 under titeln Arbetets döttrar. Under hela perioden 1986-93 arbetade trion med ett stort Malmöprojekt som kunde visas 1994 och som fick titeln Himmel över Malmö. Det lär vara den film av Hermanson som tydligast dokumenterar nedmonteringen av folkhemmet. Samtidigt gjorde han industridokumentärer som Gjutarna (premiär 1990) om Brederyds gjuteri i Småland.

Under de sista 20 åren blev Hermanson mer och mer av en doldis, även om han också fick åtminstone några av de hedersbetygelser han var värd som en av landets främsta skildrare av samtiden. Han fick Sydsvenskans kulturpris 2005, alltså året efter Ahlbäckpriset. Samma år gjorde Malmö Museer en stor utställning med hans bilder, och i samband med utställningen gav museet också ut den retrospektiva boken Fotografier. Liknande utställningar visades också på Tekniska Museet 2006 och på Arbetets Museum 2004. I samband med utställningen på Tekniska Museet skrev Agneta Klingspor en recension i Expressen. Den slutade så här:

En bildsekvens talar rätt in i 2000-talet. Den är från filmen Den sista båten från 1983 om varvsnedläggningen i Landskrona. Flinande fräsch direktör och hattklädd donna slänger champagne mot skrovet medan mer slitna varvsarbetare tittar på sin sista båt. Tänk miljonbonusar och annat flin. Tji fick ni därnere.

Se också Jean Hermansson på Stockholms auktionsverk (2011) och Anders Ehnmarks minnesartikel i Folket i bild (senaste numret).

Länkning pågår till intressant.se

onsdag, september 19, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 15

http://www.tyovaenperinne.fi/tyovaentutkimus/tt2006/tk_kansanarkisto.htm
Det är nog okänt att den finske grafiske konstnären Tapio Tapiovaara (1908-1982) gjorde en protestbild om Guernica samma år som Picasso gjorde sin skildring av samma händelse. Inte vet jag om "Tapsa" (som han kallades) kände till detta redan då, men hur som helst är det här en helt ananan sorts bild än Picassos. Francos bombning den lilla baskiska staden Guernica i april 1937 chockade hela världen. Redan den 1 maj gjorde Picasso de första skisserna, och målningen var färdig på en månad. Den visades i den spanska exilregeringens paviljong på världsutställningen i Paris under sommaren. Den absolut intressantaste texten om Guernica och Picassos sätt att arbeta är för övrigt Rudolf Arnheims The Genesis of a Painting: Picasso's Guernica.

Tapsas bild är ju inte en monumental väggmålning utan ett helt litet, svartvitt träsnitt. Det mesta som han gjorde ser ut så här. Han var inte en konstnär med stora åthävor. Han höll sig till realismen, ibland förstärkt med vissa särskilt uttrycksfulla detaljer. I den här bilden fokuserar han helt på den lilla gruppen av människor som söker skydd hos varandra tills de nästan smälter samman och blir en enda kropp. Kanske en familj. Mannen, kvinnan, en äldre släkting, två små barn. Det ena barnet är insvept i den stående figurens schal så att bara de snå fötterna sticker fram, i stark kontrast till de vuxnas överdrivet stora och grova händer. Vi ser hur de vill att deras händer ska bli till tak som skyddar dem mot bomberna. En desperat gest, ett förtvivlat hopp.

Träsnittet som teknik har en särskild roll i 1900-talets politiska bildskapande. Det har proletära kvaliteter redan från början. Det var länge det enklaste och billigaste sättet att sprida en bild. Vi är många som har gjort våra första grafiska försök genom att hitta någon gammal brädbit i ett uthus och något verktyg att skära med. Sedan svart färg på den skurna ytan, ett omslagspapper eller en gammal tapetbit ovanpå, några drag med handflatan över papperet, som lyfts upp - och bilden är där. Spegelvänd visserligen, men det får man ta hänsyn till när man skär. Enkelt som ett potatistryck. Ännu enklare blev det linoleum kom, det är som att skära i smör. Den fattige kunde hitta någon bit av en gammal linoleummatta att skära i. Så tillkom till exempel den berömda antinazistiska bildsviten Humanitet av bland andra Albin Amelin och X-et Erixon, också den på 1930-talet:

Bilder ur "Humanitet" på satirarkivet.se

I finsk arbetarkonst var Tapio Tapiovaara och Aleksanteri Ahola-Valo de främsta inom träsnittet i sin generation. Men helt olika. Ahola-Valo var i grund och botten en romantiker och idealist. Han förde vidare estetiken från symbolisterna på 1890-talet och nationalismen hos Gallen-Kallela (som stöttade honom). Även Tapsa har gjort mytologiska scener, särskilt ur Kalevala. Men hans stil är alltid enkel, rak och direkt. Som i det här bladet från 1964 med en gammal kvinna som matar måsar. Jag undrar om Tapsa hade sett Ragnar Sandbergs (1902-1972) många bilder med samma motiv. Men det spelar inte så stor roll - Tapsas tolkning var hans egen.

Forskning pågår om Tapsa. En student vid vår institution här i Åbo har åtagit sig att skriva en "gradu" (ungefär som en svensk masteruppsats) om honom.

länkning pågår till intressant.se

måndag, september 17, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 14

En målarcirkel i ABF någon gång på 40-talet. Bildkälla: SR.
Ett e-brev (varför måste man säga email?) som jag fick idag påminde mig om några saker. För det första att ABF, Arbetarnas bildningsförbund, fyller 100 år i år. Därmed fyller också den svenska studiecirkeln 100 år, åtminstone i mer organiserad form. SR gjorde en serie program om detta i juni.

Idag är en studiecirkel oftast något som man betalar för. Men inom vänstern är det viktigt att behålla den enklaste principen för en studiecirkel - en grupp som samlas för att tillsammans studera ett ämne. Ingen ledare, ingen avgift, medlemmarna lär varann. Stärkta rättigheter och mer fritid gjorde efter hand att kulturella och konstnärliga cirklar började att dyka upp inom arbetarrörelsen och bonderörelsen. Ibland kunde man samla ihop till en liten avgift för att ha en lärare - se den tidigare texten om Ahti Lavonen och Arbetarnas konstklubb i Helsingfors för 60 år sedan.

Det har varit tal om programmet KIA (Kultur I Arbetslivet) samtidigt som jag skrev om Nina Svensson och hennes sociala konstprojekt. Som statligt program är KIA nedlagt, men jag borde nämna att det fortsätter mer lokalt inom If Metall i Väst där särskilt klubben vid företaget Swegon har varit aktiv. Bland annat har KIA i Metall Väst skapat ett forum för "Metalls konstnärer" där medlemmar som målar eller gör något annat konstnärligt deltar i årliga utställningar. Att måla på fritiden är ju ofta resultatet av eststiska studiecirklar, och KIA-utställningarna är exempel ett viktigt uppmuntrande av amatörverksamhet som en del av arbetarkulturen. Eli Abadji har lagt ut en del filmer på YouTube om det här:

Klipp om KIA och "Metalls konstnärer"

Och så var det Nina Svensson - tillsammans med Bernd Krauss fortsätter hon att hitta nya infallsvinklar på fenomenet studiecirkel. Det var det som e-brevet handlade om. Det var nämligen ett pressmedelande från Gävle konstcentrum, en inbjudan till ett "verk" som pågår "bara en dag" och som innebär att vem som helst kan komma till en (förhoppningsvis) blivande gågata i Gävle Centrum för att med sand och plastlera vara med och påverka hur ett bilfritt centrum kan se ut:

En studiecirkel utan bil - men med sandlåda.

Så om du bor i Gävle eller råkar vara där i övermorgon onsdag mellan kl. 12 och 21 - gå dit!

länkning pågår till intressant.se