 |
| "Näverslöjd" av kaffepaket. En modern finsk slöjdtradition. |
Men med undantag av sådana spridda omnämnanden och initiativ, plus den här bloggen, är "Arbetarkonst" numera verkligen ett okänt begrepp i Sverige och Norden. Annat är det i Storbritannien med dess jämförelsevis mycket mera brutala klassamhälle. Där pågår hela tiden en debatt om "Working-class art", "Working-class artists" (konstnärer med ursprung i arbetarklassen eller arbetare som gör konst) och "Working-class culture". Där varnar konstnärer och forskare för att "Working-class creatives don’t stand a chance in UK today (kreatörer från arbetarklassen har inte en chans i Förenade kungariket idag) på grund av klassdiskriminering och favorisering av personer med privilegierad bakgrund, utbildade vid privata elitskolor. (The Guardian, 21 februari 2025). Den ideella organisationen British Art Network (BAN) har ett särskilt projekt för Working-class artists och deras rättigheter, med många initiativ och möjligheter för konstnärer att aktivt bidra till projektet: Working-Class British Art. År 2025 öppnade i London utställningen "Lives Less Ordinary - Working-Class Britain Re-Seen" (Mindre vanliga liv - Arbetarklassens Storbritannien med nya ögon). Verksamheterna har koppling till kulturfonder och forskning vid institut som Paul Mellon Centre for Studies in British Art. Liknande initiativ i USA har t.ex. varit knutna till Center for Working-Class Studies vid Youngstown State University. Se bloggen Working-Class Perspectives.
På grund av den stora arbetskraftsinvandringen blev de finskspråkiga en stor minoritet i den svenska arbetarklassen under 1960- och 1970-talen. Flertalet av svenskfinländarna (ruotsinsuomalaiset) stannade kvar. I norra Sverige utgör de idag ca 30 % av befolkningen i Norrbotten (inklusive talare av meänkieli) och i södra Sverige utgör de mer än 10 % av befolkningen i flera kommuner i Dalarna och Bergslagen, plus i Olofströms kommun i Blekinge (på grund av Volvo). Litet beroende på hur man räknar går det att påstå att antalet sverigefinnar (ruotsinsuomalaiset) i Sverige är lika många eller t.o.m. fler än antalet finlandssvenskar (suomenruotsalaiset) i Finland där svenskan officiellt (om än kanske inte i praktiken) är ett språk jämställt med finskan. Eftersom finskan har minoritetsspråksstatus i Sverige finns ett finländskt förvaltningsområde som omfattar 66 kommuner, däribland Smedjebackens kommun där Ahlbäckpriset delas ut. Smedjebackens kommuns kulturchef Anne Seppänen är samtidigt samordnare för det finska förvaltningsområdet i kommunen. Med Anne som sammankallande i Ahlbäckstiftelsens referensgrupp föll det sig därför extra naturligt att vi förra året gav Ahlbäckpriset till den sverigefinska konstnären Lisa Juntunen Roos och att temat för årets ahlbäckdag den 3 oktober var "Det finländska arvet på bruken". Detta har uppmärksammats i lokalpressen och i sverigefinnarnas tidning Ruotsin-Suomalainen (nr 39, 24 september 2026).
 |
| Potatisus parkettikus, kaffepaket och linneduk (Lisa Juntunen Roos, 2026) |
Lisa Juntunen Roos utställning på konsthallen Meken i Smedjebacken pågår till 30 oktober. Hon är från början handvävare och konsthantverkare, utbildad vid Carl Malmstens skola och Handarbetets vänner skola i Stockholm. Efter sin vidareutbildning vid Konstfack har hon utvecklat en teknik med ursprung både i gammal näverslöjd och i kvinnors återanvändning av förpackningsmaterial i efterkrigstidens Finland, när resurserna var knappa och allt användbart togs tillvara. När plast så småningom blev allt vanligare började man fläta väskor och andra föremål av remsor klippta ur mjölkpåsar, kaffepaket och liknande, i samma teknik som i den gamla näverslöjden. Detta är en av de hemslöjdstraditioner som Juntunen Roos har fått med sig från somrarna hos sin mormor eller "mummu" i Finland på 1980-talet. I utställningen finns ett bord där besökare och barn kan sätta sig ner och prova själva (se bild).
Som många barn till sverigefinska invandrare kunde hon inte finska och därför hade hon och "mummu" inget gemensamt språk. Hantverket blev istället ett språk dem emellan. I de bilder och verk av flätade kaffepaket som Juntunen Roos har gjort och ställt ut sedan 2019 utgår hon ofta från famljefoton från den egna uppväxten, tagna både i Finland och i hemstaden Västerås där hennes föräldrar arbetade. Både tekniken och motiven blir på så sätt ett minne och en bearbetning av tillvaron som sverigefinsk arbetskraftsinvandrare i slutet av 1900-talet. Verken kan vara både humoristiska och ironiska, som i Potatisis parkettikus (se bild), ett av de nyaste verken i utställningen. Motivet och titeln syftar på den moderna legenden att invandrare bryter upp parkettgolven och odlar potatis i vardagsrummet. Detta sade man först om finländare och italienare, senare om krigsflyktingar från Balkan, och ännu senare om somalier.
Det äldsta verket i utställningen är från 2019 och baseras på ett fotografi av "mummu" som ung, omvandlat till bildpixlar som sedan återskapats med olikfärgade kaffepaket. På avstånd smälter det grova flätmönstret samman till en bild (se nedan). Titeln är Jos saisin valita, dvs. "om jag fick välja" eller "om jag fick välja igen" och syftar på det som "mummu" sade sent i livet: "Om jag fick välja igen så skulle det inte bli några nio barn, då skulle jag bara väva." I några verk kombineras flättekniken med gamla textilier från Finland och Sverige. Några är upphängda i stativ gjorda av kasserade vävstolar. Juntunen Roos skriver i texten till utställningen: "Jag tänker på teaterns illusioner av djup och perspektiv... Konstverken placeras ut som kulisser, scenografier som hjälper åskådaren att tolka berättelsen. Besökarna rör sig fritt i rummet och i historien, som manuslösa skådespelare på det finska arvets scen, och den första akten börjar i skogen."
Mycket riktigt visar verket Det börjar i skogen en friskt grön gran flätad på ett kulissliknande underlag av handvävda dukar. Man kan gå runt verket och studera mönstren, påminnas om generationer av kvinnligt hantverkskunnande. Ahlbäckstiftelsen har motiverat priset till Juntunen Roos så här: "Liksom Johan Ahlbäck låter hon identiteten som skapas ta plats och bli synlig. Motiven som kretsar kring migration och familjerelationer förankrar hennes verk med kraft i vår tids stora samhällsfrågor." På Lisa Juntunen Roos hemsida finns utförliga presentationer av verken och bakgrunden till några av dem: Lisa Juntunen Roos, klicka "HEJ".
 |
| Jos saisin valita, Kaffepaket, mangelduk och ombyggd vävstol (Lisa Juntunen Roos, 2019). |
Traditionsenligt öppnade utställningen i samband med Ahlbäckdagens program den 3 oktober och som del av programmet fick deltagarna lyssna på en presentation där Lisa Juntunen Roos verkligen lyckades formulera sina drivkrafter i konstnärskapet på ett tänkvärt och personligt sätt. En annan inbjuden sverigefinsk talare var författaren Ali Jonasson som berättade om sitt arbete med att öka kunskapen om sverigefinnarnas historia, och hur detta ledde till en kombination av historiebok och tecknad bildkrönika i samarbete med serietecknaren Mats Kejonen. Boken gavs ut av Verbal förlag år 2025 med titeln Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia. Den går ända tillbaka till tiden innan nordiska folk började förekomma i skriftliga källor, och både utseendet och ambitionerna påminner en del om hur trälarnas och arbetarklassens historia presenterades av studenter från Konstfack i Historieboken från 1970. Men boken berättar också bakgrundshistorien om hur Ali Jonasson själv blev medveten om sin finska historia, som uppvuxen nära den stora arbetsplatsen Volvo på Hisingen och som barn till arbetskraftsinvandrare som fått veta att tvåspråkighet bara var förvirrande för barn. I likhet med så många andra i sin generation lärde sig alltså Ali Jonasson finska först som vuxen.
Idag finns ett stort problem i många kommuner med vårdbehövande äldre sverigefinnar som glömt all svenska och därför inte kan kommunicera alls med omgivningen, ibland inte ens med sina barn och barnbarn (som aldrig lärt sig finska). Även detta problem tar naturligtvis upp av Jonasson och Kejonen i Finnkampen och nämndes särskilt i den avslutande paneldiskussionen mellan den pensionerade arbetskraftsinvandraren och valsverksarbetaren Aulis Rosensten, journalisten Ulf Lundén, samt Anne Seppänen och Marita Karjalainen som arbetar med finländska kultur-, språk- och omsorgsfrågor i Smedjebackens kommun. Vi fick också en utförlig historisk bakgrund i form av Johan Svanbergs presentation av en del av sin forskning om kvinnlig arbetskraftsinvandring till textilindustrin (av hundra tusen finska arbetskraftsinvandrare i Sverige år 1960 var 60 % kvinnor) och de finskspråkigas organisering i de svenska industrifacken. Johan Svanberg är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet: Länk, Johan Svanbergs profil. Köp eller låna Jonassons och Kejonens Finnkampen! Den är en mycket bra kombination av immigranthistoria och tecknad "arbetarserie" och den passar de flesta åldrar. I år har Ali Jonasson också gett ut diktsamlingen I tystnad hit på Verbal förlag. Den finns också på finska som Hiljasuuessa tänne. Mats Kejonen gav år 2024 ut det kommunistiska manifestet i serieform på samma förlag.
 |
| Jonassons & Kejonens Finnkampen, https://verbalforlag.se/bocker/finnkampen/ |
Varje år utses en ung konstnär (vanligen studerande på en konsthögskola) till vistelsestipendiat i Smedjebacken, och i år var det Maja Horvath som studerar vid Konsthögskolan i Malmö. Med sin ungerska bakgrund och en pappa som var arbetskraftsinvandrare har hon kunnat relatera både till Johan Ahlbäcks konstnärskap och till livet på bruksorten Smedjebacken. Hon presenterade ett mycket intressant arbete med svartvita fotografier och ljudinspelningar från smältverket inne på OVAKO i Smedjebacken. Till sist delades 2026 års ahlbäckpris ut till Simon Ferner (f. 1986), ett val som passade särskilt bra just i år med tanke på det mångkulturella temat. Simon Ferner är en ännu ganska ung konstnär (jämförelsevis) som både har lokal koppling till Bergslagen och arbetar på ett sätt som är karaktäristiskt för politiskt engagerad nutidskonst. Han tillhör en släkt av gruvarbetare och är uppvuxen i Grängesberg, en ort som drabbades hårt av gruvnedläggningarna. På nära håll såg han hur nynazism och främlingsfientlighet bredde ut sig på sådana orter. Det fick honom att tidigt engagera sig i antifascistisk aktivism. Han har bland annat samarbetat med stiftelsen Expo och driver projektet Arkiv S som kartlägger rasistiskt våld i Sverige med fokus på 1990-talet. Arbetet presenteras via konstutställningar (t.ex. Lunds konsthall 2022) och via sociala medier (t.ex. @Arkiv S, Instagram).
Liksom den tidigare pristagaren Kalle Brolin är Simon Ferner en mångsidig konstnär inriktad på industrihistoria, arkiv och politisk aktivism. Hans projekt och utställningar får inte bara uppmärksamhet i "konstvärlden" utan resulterar ofta i verkliga avslöjanden som rapporteras i större medier och ger en större publik insikter om hur även Sverige och svensk industri har bidragit till omänskliga arbetsvillkor och nykolonial exploatering. Numera verksam i Malmö har han t.ex. år 2025 gjort utställningen Slagg som fokuserar på asbestindustrin i Lomma och dess kopplingar till gruvindustri i både Bergslagen och Liberia. Temat presenterades bland annat så här:
I sitt konstnärskap utforskar Simon Ferner hur historiens efterlämningar berättar om det som försummats eller glömts bort. I utställningen vänder han blicken mot LAMCO*, ett tidigare industrisyndikat med kopplingar till Limhamn, Lomma och Grängesberg. Ferner följer spåren av de svenska företagens massiva gruvprojekt och koloniala anspråk i liberiska Nimba, som under 1960- och 70-talen var en av världens största producenter av järnmalm.
Det var väldigt intressant att prata med Simon Ferner om de här sambanden, och som vi konstaterade är vi nog inte många i södra Sverige som varit medvetna om hur våra väggar och tak varit täckta av plattor med samma asbest som i åratal andades in av oskyddade arbetare och deras familjer i både Lomma och vid gruvorna i Nimba.
 |
| Simon Ferner och Ahlbäckstiftelsen ordförande Carin Runeson |
