måndag, november 02, 2015

Ny jakt på arbetarkonsten 46

Ulrika Mars (t.v.) tar emot Ahlbäckpriset 10/10 2015. Foto Markku Miettinen.
Som tidigare meddelats av Ahlbäckstiftelsen och tidningen Dalademokraten gick 2015 års Ahlbäckpris till textilkonstnären Ulrika Mars. Hon är född 1976 och därmed den hittills yngsta pristagaren. Priset delades traditionsenligt ut i samband med att Meken i Smedjebacken öppnade sin utställning med bilder av förra årets pristagare, Peter Nyblom. Prisutdelare var Gina Persson från IF Metall. Detta inlägg (nr 46 i den nya serien) blir en rapport från Ahlbäckdagarna 2015. Mera kommer senare.

Temat för årets Ahlbäckdagar var "Arbetsliv i förändring". (Se också Ny jakt på arbetarkonsten 44.) Presentationerna hade ett särskilt stort fokus på fotografi med tanke på 2014 års pristagare Peter Nyblom och hans utställning. Nyblom är en fotograf som verkligen har ägnat sig åt arbetslivets förändring. Detta är brännande frågor i en tid när ekonomer och framtidsforskare ständigt berättar för oss hur glada vi ska vara när vi "slipper" arbeta. De beklagar att avtalssystemen är tröga och att människor inte ersätts med maskiner tillräckligt snabbt för att lönsamhetskalkylerna skall stämma. Synen på arbete måste omförhandlas och omvärderas, sägs det. Hur genomtänkt är det, och hur mycket vet proffstyckarna om olika typer av arbete? Hur många av dem har t.ex. studerat dagens gruvarbete ens på bild?

Maths Isacson föreläser 9/10 2015. Foto: Anne Seppänen
En mer nyanserad analys av läget får man om man läser en bok som Maths Isacsons Industrisamhället i Sverige (Studentlitteratur, 2007). Maths är sedan många år professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet och har varit engagerad i industrins kulturarv i Bergslagen, inte minst i samarbete med Ahlbäckstiftelsen. Han inledde Ahlbäckdagarna med en föreläsning på fredag förmiddag. Där visade han sin pedagogiska skicklighet genom att på mindre än timma demonstrera huvuddragen i arbetslivets utveckling i Sverige under hela 120 år, dvs. från Johan Ahlbäcks födelse 1895 och fram till idag. År 2015 är det ju också Ahlbäckjubileum till minne av 120-årsdagen. Några bilder av Ahlbäck fanns med i Maths föreläsning där han varvade konkreta tidsbilder med statistiska diagram.

Från kontrollrummet styrs roboten på Ovakos ringverk i Hofors.
(Foto NyTeknik 2014)
Vilka siffror handlar det om ifall vi ska diskutera arbetslivets utveckling i t.ex. Bergslagen? De flesta vet kanske att den industriella järnhanteringen i Sverige började med små hyttor och hammare som sedan slogs ihop till större industrier. Hårda data fick vi i Maths diagram som visade mängden av både nedlagda och nystartade järnverk mellan 1840 och 1910. Diagrammet visade turbulensen i branschen och den snabba utvecklingen mot större enheter. På 1840-talet fanns nästan 600 stycken små järnverk i Sverige, år 1910 återstod drygt en fjärdedel stora. Ett av dem var bruket i Smedjebacken, eller Smedjebackens Walsverk (SW) som länge var det officiella företagsnamnet. Där arbetade på 1950-talet fortfarande ca 1200 anställda. Idag, när bruket heter Ovako Bar (eftersom man gjuter och valsar stålämnen) är antalet nere i ca 350. Siffrorna avspeglar arbetslivets utveckling mot allt färre och större enheter med färre anställda, vilket ger ökad produktivitet tack vare automatisering och datorisering. Helt andra saker krävs av en valsverksarbetare idag jämfört med Johan Ahlbäcks tid. Vad Ahlbäcks bilder faktiskt visar förstår vi kanske inte förrän vi har satt oss in i hur produktionen fungerar idag. Industriarbete är idag i stor utsträckning ett övervakningsarbete. Se bilden.

Klicka på bilden för att få den i större format! (Källa SCB)
Att antalet anställda minskar behöver inte betyda att industrins andel av BNP minskar eller att utvecklingen från industrisamhälle till tjänste- och kunskapssamhälle går så fort som journalister ibland tror. Diagrammet här intill visar ändå att industrins andel totalt sett har minskat rejält sedan mitten av 1900-talet. Maths Isacson visade liknande diagram i sin föreläsning. Den blå kurvan visar att industrins andel av det totala förädlingsvärdet i Sveriges ekonomi (produkters värde minus produktionskostnaden) har minskat från ca 45 procent på 1950-talet till under 30 procent idag. Samtidigt har den privata tjänstesektorns andel ökat från ca 35 procent till nästan 50 procent. Jord- och skogsbrukets andel har stadigt minskat. Detta jämförde Maths med andra kurvor som visar andelen arbeten som räknas som "flexibla" (från 6-7 procent i början av 90-talet till 17-18 procent idag) och den drastiska ökningen av antalet utbildade bergsingenjörer sedan 1970-talets slut. Tjänstesektorns ökning står i proportion till osäkra och "flexibla" anställningars ökning, medan råvaru- och tillverkningsindustrin kräver alltmer specialiserade kunskaper, t.e.x. bergsingenjörernas.

Svenskt BNP-index 1981-2007. Diagram: Finanstidningen.
Klicka på bilden för att få den i större format!
Till slut återknöt Maths till frågan som ständigt diskuteras idag - den om arbetets betydelse och värde. Tänker vi på att lönernas andel av företagens totala utgifter konstant har sjunkit efter år 1980 kan det verka som om vårt arbete värderas allt lägre. Det intrycket förstärks om man, som Maths, jämför med bruttonationalproduktens ökning under samma tid. Att industrins andel av BNP minskar innebär förstås inte att dess vinstmarginal minskar. Räknat i fasta priser (dvs. med kompensation för inflationen) har produktiviteten per arbetad timma i näringslivet ökat med 200 SEK på 20 år, eller från ca 300 SEK till ca 500 SEK. Här gäller det alltså produktivitet: vilket värde vi producerar, inte vad vi får ut i ersättning för detta. Om en kvalificerad industriarbetare i Sverige idag är högavlönad jämfört med t.ex. ett restaurangbiträde, så är skillnaden ändå marginell i förhållande till företagens totala vinstuttag. Men i debatterna utmålas industriarbetarna ändå som en liten privilegierad elit som inte längre har något gemensamt med lågavlönade grupper. På så vis skapas splittring i arbetarklassen. Den splittringen är en fråga bland många andra som Maths föreläsning kunde inspirera oss att fundera vidare på.

Världens industriarbetare i miljoner 1950-2005. Blått: I-länder. Rött: U-länder.
Klicka på bilden för att få den i större format!
När Maths var färdig var det min tur. Jag pratade under rubriken "Bilden som kunskapskälla i automatiseringens och globaliseringens tidevarv" men om jag hade varit ekonomhistoriker som Maths hade jag kanske sammanfattat arbetets och arbetarens roll med diagrammet här till höger. Kurvorna visar antalet arbetare i industrisysslor i de länder som tidigare kallades I-länder respektive U-länder. Numera "Developed economies" (utvecklade ekonomier) och "Emerging economies" (framväxande ekonomier). Antalet miljoner individer i "globala industriella arbetskraften" åren 1950-2005 visas för våra gamla industriländer med blå kurva och för de framväxande industriländerna med röd kurva. Det rörde sig alltså år 2005 om en halv miljard människor i länder som Indien, Kina och Thailand, och en ökning med 300 miljoner människor sedan mitten av 1970-talet. Globalt sett är det alltså helt absurt att påstå att industriarbetarna skulle vara en minskande grupp i arbetarklassen.

Dhiman Steels, Bangalore 2011
 Länk  till video, youtube
Vad vet vi om alla dessa miljoner människor och deras arbete? Hur kan bilden fungera som kunskapskälla och kan bilderna lära oss något som texter och statistik inte kan? Många marxistiska socialforskare (som Walter Benjamin) har nedvärderat bilden som kunskapskälla och sagt att bilder inte ger någon information. Enligt sådana forskare är bilder bara ytliga illustrationer som i värsta fall används i propagandasyfte. Att leta upp bildmakare som faktiskt synliggör och avslöjar människors arbetsvillkor i sina bilder är ett sätt att bevisa motsatsen. Ahlbäckpriset har den funktionen, bland annat. Då kan vi också visa att bilder ger information som texter inte ger, och omvänt. Dokumentära bilder visas nästan alltid i kombination med text. Tittar vi på bilden här intill av en man som arbetar med en glödande järnbit i en grå verkstadsmiljö förstår vi nog inte så mycket om vi saknar kunskaper om verkstadsarbete och inte har någon förklarande text. Förklaringen kommer här: bilden visar en liten bit av ett ringverk, dvs. ett verk där det valsas ringar av stål. Ringverket finns utanför Bangalore i Indien och ingår i koncernen Dhiman Steels. Bilden är bara en stillbild ur en video på Youtube. Länken hittar ni i bildtexten. Klicka på länken och se den korta filmen!

Eüpa factory, Kina, 2015.
Länk till video, youtube
När ni har läst förklaringen och sett filmen har ni en mycket tydligare idé om vad det hela handlar om. Nu kan ni jämföra med t.ex. Johan Ahlbäcks bilder från 1920-talets Smedjebacken och bilden av kontrollrummet i det moderna ringverket i Hofors här ovan. En film visar förstås mera än en enstaka bild och jämförelser mellan bilder från olika tider och platser synliggör utveckling och ojämlikhet. I Indien förekommer fortfarande en storskalig produktion med maskiner och arbetsmoment som i Sverige idag bara finns på hantverkarnivå (m.a.o. i små privata konstsmedjor). En helt annan arbetsmiljö ser ni i bilden från fabriken Eüpa i Kina. En fabrik som inte bara är en fabrik utan en hel liten stad med 17.000 anställda som lever sina liv på området i en strikt organiserad och reglerad tillvaro. Eüpa tillverkar främst elektriska hushållsartiklar. Även här har ni en länk i bildtexten till hela filmen: den här gången en hel dokumentär från Discovery (45 min).

Bild av uppställda arbetslag på Eüpa.
Bildkälla: University of Dundee, projekt "Made in China"
Med sådana exempel försökte jag visa vad bilder och filmer kan berätta om automatisering och globalisering. I filmen och bilderna från Eüpa ser vi några av människorna bakom den röda kurvan i diagrammet över den industriella arbetskraftens ökning globalt under 1975-2005. Men bilder kan också fungera som illustrationer på ett sätt som inte är informativt utan snarare schablonmässigt eller styrt. Det finns till exempel mängder av stillbilder från Eüpa som liknar den här intill. Bilderna motsvarar säkert det som fabriksledningen vill se (symmetri, kontroll, disciplin) men också det som amerikanska och europeiska journalister vill se, dvs. det som motsvarar deras idé om det totalitära samhället. Bilderna bekräftar förutfattade meningar snarare än att nyansera dem med information.

Sampsa Sarparanta, Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia, olja på duk, 2014.
Bildkälla http://sampsasarparanta.fi/
Men alla bilder är ju inte fotografier eller stillbilder och alla bilder är inte heller dokumentära. Bilder kan vara t.ex. samhällskritiska och satiriska. Den finländske konstnären Sampsa Sarparanta har använt en liknande fotografi som det från Eüpa när han har gjort målningen Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia (ungefär "alla är olika, alla är jämlika"). Det är förstås en ironisk titel och en ironisk bild. Kombinationen av militärisk uppställning och målade ansikten i regnbågsnyanser känns absurd. Vi vet att inget av de två påståendena i titeln är sant. Arbetarna i bilden är inte jämlika med sina överordnade. Och om de i den officiella retoriken i dagens Kina får veta att de är individer i något sorts "regnbågsamhälle" så är det ändå inte så de behandlas. Bilder kan alltså användas på olika sätt. De kan användas som informationskälla. De kan användas för att förstärka schabloner. De kan också användas för att kritisera schabloner och då kallas resultatet ofta satir eller samhällskritisk konst. Då handlar det inte bara om att visa något utan också att uttrycka något om det som visas.

Boken Pappersarbetarna med bilder av Hasse Eriksson och Anders Björnhager, 2014.
Det var väldigt bra att tre fotografer och en målare kompletterade Maths Isacson och mig på Ahlbäckdagarna genom att visa sina bilder och berätta om dem. Det skedde på fredag eftermiddag och lördag förmiddag. Fotograferna var Hasse Eriksson (Borlänge), Peter Nyblom (Fagersta) och Lars Dahlström (Insjön). Målaren var Anders Björnhager (Borlänge). Anders Björnhagers bilder har jag skrivit om tidigare här på bloggen när han hade en utställning på Dalarnas Museum i vintras med akrylmålningar som ingår i boken Pappersarbetarna från Pappers avdelning 50 i Kvarnsveden. Se Ny jakt på arbetarkonsten 42. På Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk i Borlänge har flera ahlbäckpristagare arbetat och/eller gjort utsmyckningar. Boken Pappersarbetarna är ett bra exempel på hur en fotograf och en målare kan komplettera varandra i en bok som dokumenterar både dåtid och nutid på en stor arbetsplats. Fotografen i sammanhanget är Hasse Eriksson. Båda två har själva arbetat på pappersbruket. Det är extra intressant att Anders har använt flera av Hasses foton som förlaga eller utgångspunkt för sina målningar. I fotona ser vi på ett konkret vis det som texten beskriver i nutid (Hasses bilder) eller dåtid (arkivbilder). I målningarna tolkar Anders arbetsplatsens stämningar (både i nutid och dåtid). Målningarna är förstås mycket färre.


Sidan 86 ur Pappersarbetarna med Therese Berg. Fotot taget av Hasse Eriksson.
Det var på fredag eftermiddag som Hasse Eriksson och Anders Björnhager visade sina bilder. Då hade först Monica Borg (sekreterare i Ahlbäckstiftelsen 1992-2007) presenterat sin dokumentation av stiftelsens verksamhet från starten. Jag själv hade kort presenterat alla pristagare och boken Arbetarkonst för 2000-talet. Ann-Jeanett Stål, danskonsulent vid landstinget i Dalarna, hade talat om projektet In Motion där koreografen Charlie Prag och elever från Västerbergslagens kulturskola tolkade Johan Ahlbäcks teckningar som dansföreställning våren 2015. När sedan Anders och Hasse trädde upp på scenen blev det en konkret demonstration av bilden som kunskapskälla. Men också att en bild inte förklarar sig själv. Ett idealiskt sätt att få veta något om en plats eller miljö är att ha ett album med bilder tagna av någon som verkligen känner till platsen, och att dessutom ha den personen närvarande. Just den idealsituationen skapade Anders och Hasse. Vi som lyssnade var mycket privilegierade. Vi fick massor av fakta, öden och historier på kort tid. Låt mig bara ta ett exempel och illustrera det med ett foto av Hasse på sidan 86 i Pappersarbetarna. Fotot visar en pappersarbetare av idag, Therese Berg. Hon är inte bara arbetare utan också smyckeskonstnär. Ett smakprov på det hon gör kan man se här. Texten till bilden (på sidan 87) berättar hennes historia. Hon var fast anställd på renseriet i pappersbruket (i bakgrunden på bilden) sedan 2007. Våren 2009 tog hon dessutom en kandidatexamen i smyckeskonst i Göteborg. Våren 2014 blev hon uppsagd från bruket på grund av arbetsbrist. En del av sina smycken har hon gjort av skräp som blir kvar på golvet i renseriet, till exempel örhängen i form av tårar, en direkt reaktion på förhandlingarna om nedskärningar våren 2013. Boken Pappersarbetarna fokuserar visserligen på miljön och kollektivet men lyfter också fram intressanta personligheter som Therese och ahlbäckpristagaren Hans Tollsten.

Engelsbergs bruk, fotograferat av Marie Nisser 1969. Bildkälla www.sim.se
Sedan var det dags för Peter Nyblom att presentera sitt arbete. Det gjorde han inte bara med egna bilder utan också med andras. Bilden till höger är till exempel tagen av den kända industrihistorikern Marie Nisser och visar Engelsbergs bruk i Bergslagen så som det såg ut 1969. Då hade ugnen varit kall i femtio år. Senare renoverades byggnaderna och 1993 förklarades de som världsarv. Detta tog Peter som exempel på dokumentation av industrihistoriska miljöer i Sverige, tillgänglig särskilt via Svenska Industriminnesföreningens hemsida och söksidan Industrihistoriska miljöer. Idag är en Engelsberg ett museum och Peter jämförde 1969 års bild med dels en nytagen bild, dels gamla svartvita bilder från tiden före 1919 (nedläggningsåret). Detta handlar både om arbetslivets förändring och den information som man kan få genom att jämföra bildkällor. Dagens besökare på Engelsberg kan ha svårt att föreställa sig att platsen har varit så förfallen som den var 1969. I de gamla svartvita bilderna syns arbetet. Men också sådana detaljer som en sitt- och rastplats vid bryggan där kolet transporterades upp till masugnen (bryggan till höger i Nissers bild). Där kunde gubben som var ansvarig för bryggan vila sig mellan varven.


När det "lura" på bruket, red. L. Andeasson, L. Ekegren, P. Nyblom, G. Stenås.
Fagersta 2015.
Peter Nyblom vet mycket om både sina egna bilder och andras. Han är inte bara fotograf utan också bildsamlare, bildredaktör och lokalhistoriker. Hans flit när det gäller att spåra upp bilder och hitta information om bilder gör att han faktiskt också är bildforskare. Från början var han metallarbetare, senare också arbetsledare och kvalitetstekniker vid stålverken i Fagersta. Som fotograf kunde han fullborda sin dokumentation av sin arbetsplats samtidigt som han arbetade sina sista år där. Detta var på 1980-talet, när Jan Stenbeck och Kinnevik tog över. Turerna som ledde fram till nedläggningen av stålverken Fagersta blev kända i pressen som "spelet om Kinnevik". Även detta berättade Peter om i presentationen. Som bildredaktör och bildsamlare har han haft stor nytta av bildarkivet från f.d. Fagersta Bruks AB. Bruket arbetade tidigt mycket medvetet med att bygga upp sin "image" och hade länge minst en fotograf anställd på heltid. Men vissa händelser saknas i bildarkivet, t.ex. storstrejken 1909. Om detta berättade Peter en historia som förtydligar hur en bildforskare arbetar. Det började med fyndet av en bild (på Tradera) av ett demonstrationståg i Fagersta 1909. Bilden visade sig vara ett brevkort där en viss "Tekla" beskriver både hur bilden togs och vilka bilder hon tog samtidigt. Med detektivarbete kunde Peter få fram inte bara "Teklas" fulla namn (Tekla Löfblad) utan också nysta upp hennes historia och hennes relation till mannen som framkallade bilderna i sitt enkla rum i Fagersta. Den senaste i raden av böcker där Peter har varit bildredaktör och skrivit bildtexter är När det "lura" på bruket - Fagersta under 140 år, utgiven i år av Bruksmuseet i Fagersta (Bruksmusei vänner) till museets 20-årsjubileum. (När fabriken signalerade början och slut på ett skifte sa folk att det "lurade".)

Nedkylt slagg från "gropen" i Smedjebacken töms med dumper.
Foto Lars Dahlström. Bildkälla http://larsdahlstrom.se
På lördag förmiddag kom folk från Ovako Bar i Smedjebacken och förberedde oss inför dagens studiebesök på stålverket. Tjänstemannasidan representerades av Mats Jansson (chefsingenjör), arbetarsidan av Helena Andersson (maskinförare vid slaggningen) och den pensionerade arbetsstyrkan av Lars Sandén som började på verket redan 1959. Som pensionär har Lars länge haft guidningar på verket. Mats, Helena och Lars hjälptes åt att berätta om hur produktionen går till, och de visade två informationsfilmer om företaget. Den ena var från 1950-talet och den andra från idag. Detta blev en spännande upplevelse av inte bara arbetslivets förändring utan också av hur sättet att göra sådana filmer har förändrats. En del vänskapligt gnabb kunde vi märka, till exempel när Lars förklarade att en del miljöer med stark strålning är olämpliga för kvinnor i fertil ålder och Helena svarade att den strålningen inte är bra för män heller. Helena kunde kunde också berätta med glimten i ögat om sitt "manliga" jobb i en miljö som för den ovane påminner om själva helvetet - gropen där hon med bulldozer bryter slagget från smältningen. Bilden av det brutna slagget som töms kommer från Lars Dahlströms bilder till den fina boken Människan och stålet som Ovako Bar gett ut. Se också hans hemsida.

Det kunde varit Helena som sitter i bulldozern eller dumpern i bokens bilder från slaggbrytningen och därför var det förstås lämpligt att hon och Lars Dahlström tillsammans berättade om bilderna. Boken är ett beställningsarbete men bilderna visar både arbetet, arbetarna och den dramatiska skönheten i stål och eld. Det är väl det sistnämnda som företagen allra helst visar upp för kunderna. Men i bokens många porträttbilder av arbetarna i sin arbetsmiljö kommer vi människorna nära. Efteråt över kaffet sade Lars Dahlström till mig att man kan vara en hur skicklig fotograf som helst och ändå misslyckas med porträttbilder, för där handlar det om att kunna prata med folk. Jag svarade att om man inte kan det får man hålla sig till att fotografera "stilleben". Det tyckte Lars var roligt, för sina inkomster har han hela tiden fått genom att fotografera just "stilleben", dvs. bilder för produktkataloger, särskilt för Claes Ohlson (Insjön). Men han är en mångsidig fotograf som kan hantera både döda ting och levande människor.

Fortsättningen på lördagen med studiebesök på Ovako och vernissage på Meken skildrar jag med mina egna amatörbilder och bildtexter:

Konst- och bildintresserade på väg till skrotgården bakom stålverket. Råmaterialet på Ovako i Smedjebacken består idag helt av skrot i olika storlekar ("fraktioner") och sorteringar. Mats Jansson, Helena Andersson och Lars Sandén guidade.

Vagnarna (vågvagnar) med behållare som transporterar skrotet till ugnen. Behållarna förs in över ugnen och töms genom att bottenspärrar öppnas.

Inne vid ljusbågsugnen. Här hamnar skrotet. Ljusbågsugnen fungerar genom att tre elektroder av grafit är nersänkta i ugnen. Det skapar en elektrisk spänning - en "ljusbåge". Skrotet smälts och "färskas" med tillsats av syre och andra ämnen. Den färdiga smältan tappas ut genom tapphålet som har skyddats av särskild tappsand under smältningen. Smältan rinner ner i en skänk som sedan flyttas med travers till skänkugnen. 


Några elektroder som ska användas i ljusbågsugnen. De är inte små.

Här är vi i närheten av skänkugnen. Där får stålet sin slutliga sammansättning genom att olika legeringar tillsätts. I skänkugnen tas ett prov som sänds till laboratoriet för analys. Vid vårt besök pågick inget arbete i verket.

Här utanför gjuteriet ligger kasserade munstycken som använts vid tappning ur skänkar. De sittor på glidplattor som täcker tapphålet i skänken innan det är dags för tömning. Efter ett visst antal tömningar måste de bytas.

En informationstavla som visar flödet i produktionen från skrot till färdigvalsade produkter. Från stålverket går ämnena (billets) till valsverket i Smedjebacken eller via tåg till anläggningen i Boxholm.
Klicka på bilden för att få den i större format! 

Utsikt från plattformen på gjuteriet ner mot slaggrensningen och "bröthålet".

Slaggrensningen: Ingången till "bröthålet" där bland andra Helena Andersson kör ner med maskinen för att rensa slagg under ljusbågsugnen. Strax efter ingången finns en tvär vänstersväng som hon måste igenom innan hon kommer in under ugnen.


Uppe på gjutningen. Stålet tappas från skänken till en mellanskänk, och den skänken kommer hit. Det stora locket pressas fast ovanpå. Stålet fördelas från mellanskänken till kokillerna som är vattenfyllda gjutformar där stålämnena bildas. Vatten kyler ner dem, men bara på ytan. Kallas stränggjutning.

Ämnena glider från kokillerna ner till lodrätt läge och kapas till bitar, billets. Färdiga billets fortsätter hit, till kylningen. De flyttas och roteras långsamt på "bädden" som syns här bakom räcket.

Kontrollrummet ovanför kapningen och kylningen.


Färdiga billets ligger på svalning på planen mellan kylningen och första valsningen. Till valsningen hann vi inte gå - vernissagen väntade.

Närbild på billetsen som fortfarande är mycket varma. Svalnar de inomhus värmer de lätt upp en stor hall.
Från Peter Nybloms utställning på vernissagen i Meken. Lokalen var valsverkets smedja på Johan Ahlbäcks tid. Ingen hade tidigare kommit på idén att använda vanliga armeringsnät på det här sättet. Det är i harmoni med både bilderna och lokalen. En del av stålet från Smedjebacken kan valsas till tråd i t.ex. armeringsnät. Men det stålet är av sämre kvalitet.



Och minsann! Ett av näten har Peter stöttat med ett kasserat munstycke från verket! Nu mindes vi var det har använts.


Dansaren Mauro Mardones uppförde en bit av dansverket In Motion inspirerat av Johan Ahlbäcks teckningar.

Några bland vernissagepubliken. Carin Runeson (kommunfullmäktige + f.d. riksdagsledamot, S), Helena Andersson (IF Metall avd 113), Mats Jansson (Ovako).

Bildspelet i "tältet" innehåller bilder från Peters ständigt utökade fotoserie "Fragment från Bergslagen"

Armeringsnäten är placerade i det stora rummet så att de bildar ett "V" med stålverksbilder från Sverige på ena sidan och stålverksbilder från Indien på den andra. Här en mycket ung indisk stålverksarbetare i slutet av 80-talet.


Utställningen innehåller också pappersbilder ur "Fragment från Bergslagen" och ett urval av Peters bilder av raggare. Utställningen pågår till söndag, 8 november 2015.


länkning pågår till intressant.se

torsdag, oktober 08, 2015

Ny jakt på arbetarkonsten 45

Falun: Dalarnas Museum och Ahlbäckstiftelsen 2015. ISBN 978-91-87719-13-4
Idag klockan 14 i Smedjebacken har Ahlbäckstiftelsen och Fred Andersson ("hr Konstfred") haft pressmöte om boken Arbetarkonst för 2000-talet, som presenterar samtliga mottagare av Ahlbäckpriset 1993-2014.

Texterna om konstnärerna utgår från de spaningar som tidigare har publicerats här på bloggen, men i mer koncentrerad form och med många korrigeringar och omarbetningar. Det har varit ett stort arbete. Boken ger nu en slutversion av spaningarna om Ahlbäckpriset, men blogginläggen kommer att ligga kvar här tills vidare. Den som vill ha rätt uppgifter gör klokast i att skaffa boken!

Bildkvaliteten och nivån på den grafiska utformningen är mycket hög tack vare Ann Olander (Dalarnas Museum) som stått för layout och bildbehandling. Boken kan snart beställas från Dalarnas Museums förlag eftersom den ingår i museets skriftserie. Priset blir endast 150 SEK.

Arbetsgruppen har bestått av Kjersti Bosdotter, Monica Borg och författaren. Vi har tillsammans diskuterat fram bokens uppläggning och fått fram en bra balans mellan presentationerna av de tjugoen konstnärerna (som förstås är huvuddelen) och frågan "vad är arbetarkonst" som blir belyst i inledningen och i ett antal avslutande citat på temat "konst, arbete, klass". Baksidestexten är denna:

Arbete inom produktion, transport, service och omsorg är grunden för samhällets existens.

Ändå är arbetarna sällan synliga i kulturlivet och arbetarkonst står inte högt i kurs.

Nutidens konstnärer är inte längre intresserade av att skildra arbetare eller arbetsmiljöer, sägs det. Inget kan vara mer felaktigt, vilket denna bok är ett bevis för.

Med presentation i ord och bild av arbetarkonstnären Johan Ahlbäck (1875-1973) och de tjugoen konstnärer som mottagit Ahlbäckpriset fyller boken en kunskapslucka och bidrar till definitionen av arbetarkonst idag. 

Boken kan med fördel användas som material i studiecirklar och som inspiration till fortsatta skildringar av arbetslivets villkor och processer.

Under drygt 20 år har Ahlbäckstiftelsen verkat för att lyfta fram arbetarkonst och arbetarkultur. Det finns inget annat konstnärspris i Sverige som uppmuntrar konstnärerna att synliggöra arbetets villkor.

Det känns skönt att arbetet är klart och att det äntligen finns en bok att använda och sprida!

Kungliga patriotiska sällskapet, Norrbärke Sparbank och Stockholms Arbetareinstitut har generöst gett bidrag till bokens tryckning.

Uppslag ur boken

länkning pågår till http://intressant.se

måndag, september 07, 2015

Ny jakt på arbetarkonsten 44

Pressbild från Statens Kulturråd i samband med "Arbetets monument"
Efter långt uppehåll blir det nu viktigast att bara kort nämna ett antal frågor och evenemang som blivit aktuella i samband med arbetarkonsten. Robotarmen till höger illustrerar ju automatiseringen och arbetslivets förändring. Detta är temat för ett konstprojekt som bilden är hämtad ifrån, men också för årets Ahlbäckdagar i Smedjebacken.

Konstprojektet: På SKF i Göteborg har den rumänska konstnären och koreografen Alexandra Pirici (uttalas "piritsch") intervjuat arbetarna och med deras medverkan skapat en dansföreställning baserad på rörelserna i deras arbete. Den uppfördes utomhus i Göteborg i slutet av maj och i samband med det ordnades en paneldiskussion med medverkan av bland annat ABF och tidskriften Paletten. En kort filmsnutt där vi ser en del miljöer från SKF ses här: Alexandra Pirici berättar om Arbetets Monument

Peter Nyblom, Arbetare som böjer armeringsjärn, Bhoruka Steel, Indien 1987
I oktober förra året fick fotografen Peter Nyblom Ahlbäckpriset som den tjugoförsta pristagaren i ordningen och just nu är han säkert i full färd med att ställa samman sin utställning till Ahlbäckdagarna. Under sitt liv som metallarbetare och arbetsledare (1964-89) och senare frilansande fotograf har han kunnat ta bilder som den till höger. Den är tagen i Indien 1987, på ett stålverk ca en mil utanför Bangalore. Stålverket hade fraktats från Sverige, där Nyblom och hans arbetskamrater blivit uppsagda. I Indien fanns och finns däremot god tillgång på billig arbetskraft som inte bråkar. Det är en annan aspekt av arbetslivets förändring. Allt fler robotar på SKF i Göteborg och en allt större underbetald arbetarklass i Bangalore.

Från dansföreställningen i Meken baserad på Johan Ahlbäcks bilder. Foto: Örjan Hamrin.
Jag skriver i en ny text om Peter Nyblom att hans resa till Indien blev som en tidsresa tillbaka till Johan Ahlbäcks sekelskifte 1900. Smuts, hårt tempo, ständiga olycksfall, obefintlig skyddsutrustning. Fabriksledningen ville inte ens erkänna att så eländigt klädda arbetare som dem på Nybloms bild fanns - han förbjöds att prata med dem (men gjorde det via tolk i smyg). Johan Ahlbäck skildrade detta i sina bilder redan på 1920- och 30-talen, och om de bilderna visar villkor som också finns idag, så är ju hans konst en arbetarkonst för 2000-talet! I februari och mars gestaltades Ahlbäcks industribilder som dansföreställning av koreografen Charlie Prag med trupp i samband med Ahlbäckutställningen i bruksmiljön på Gamla Meken i Smedjebacken.

Föreställningen återuppförs lördagen den 10 oktober på Meken när Peter Nybloms utställning invigs.

Årets Ahlbäckdagar är som vanligt fredag - lördag, i år alltså 9-10 oktober. Studiebesök ingår och man kan välja mellan Ovako Steel (nutidens stålverk) eller Johan Ahlbäck verk, i hans ateljé eller på mässen på Morgårdshammar. I programmet medverkar såväl forskare som ekonomhistoriken Maths Isacson, som fotografer som Hasse Eriksson och Peter Nyblom och kultur- och museiansvariga som Ann Olander (Dalarnas Museum).

Det är vikigt att stötta Ahlbäckdagarna! Gör det om du kan! Varför? Det är förstås inte alla förunnat att kunna ta en fredag ledigt mitt under hösten och betala 750 kronor plus transport och inkvartering för att ägna sig åt kultur på en ort som för många känns mycket avlägsen. Men priset är billigt jämfört med vad konferenser och seminarier vanligen kostar, till exempel i företagsvärlden eller på universiteten. Ahlbäckpriset är det enda priset och Ahlbäckdagarna är det enda evenemanget i Sverige som uppmuntrar nutida skildringar av industrins verklighet. Det äger inte rum i Stockholms City där många tror att industrier och arbetare inte längre finns, utan alldeles intill industrin. Det är inte konstigt om industrin är osynlig i kulturen när så få vet vad som sker därinne och vad som krävs av en svensk industriarbetare idag.

Kontakta Marie Johansson på Kulturförvaltningen i Smedjebacken om du precis insett att du vill vara med (tfn 0240-660 286) och se programmet här:

Smedjebackens kommun. Ahlbäckdagarna 9-10 oktober 2015

Anmälningsformulär finns här:

Anmälningsblankett Ahlbäckdagarna

Ahlbäckstiftelsen och Dalarnas Museum kommer också i samarbete med mig att ha en bok tryckt och färdig att presentera på Ahlbäckdagarna - men mer om detta senare. Jag hoppas att många av er som ser den här bloggen möter upp i Smedjebacken - i år eller kommande år!

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se

måndag, mars 30, 2015

Ny jakt på arbetarkonsten 43

Eric Johansson, Mor är död, 1919
Nu rullar frågan om arbetarkonsten ganska mycket på för egen maskin, så behovet av att göra inlägg här har minskat. Men man kan ju notera de glädjande signalerna.

Att TV-programmet Antikrundans konstexpert Claes Moser intresserar sig för arbetarkonst är mycket viktigt. Det bidrar till att kunskapen om det bortglömda och ofta hånade kan spridas utanför konstvetarnas och bloggläsarnas lilla krets. Han hade frågan uppe i TV-rutan för några år sedan, och i årets första nummer av ABF:s tidning Fönstret intervjuas han under rubriken "Världens bästa arbetarkonst". Han har valt ut tio delvis överraskande exempel och kommenterar dem utförligt. Visserligen har han eller skribenten blandat ihop åker och skog när de fattiga kvinnorna i Millets berömda Axplockarna (1857) påstås plocka pinnar till brasan. En metallarbetare tar sig för pannan när en av Johan Ahlbäcks bilder från ett valsverk kallas Gjutning, och bilden är feldaterad till "1910-tal" fastän var och en tydligt kan se årtalet "1930" nere i högra hörnet. Men hur många av oss har tänkt på att den svenskfödde Eric Johansson (1896-1979) redan på 1910-talet målade småfolkets torftiga liv och död i Tyskland? Och detta på ett sätt som målare i Sverige började göra först senare? Hela artikeln och alla bilder finns här:

Fönstret nr 1 2015, "Världens bästa arbetarkonst"

Det Claes Moser säger om Johan Ahlbäck innebär en upprättelse:
– Ahlbäck är unik. Det finns ingen som har den bakgrunden som han har. Han kommer ur myllan, drabbas skademässigt, har all den egen erfarenhet som andra som målar arbetarmotiv inte har. Det finns en helt unik jordbundenhet i Ahlbäcks målningar. Han är vår kanske störste socialrealist under all tid i Sverige.
– Den kanske mest kände svenske arbetarmålaren, Albin Amelin (se sid 41), inser att det finns en marknad för målningar av blommor, och tjänar pengar på det. Så skulle Ahlbäck aldrig tänka.

Mer än de flesta vet Claes Moser hur konsthandeln fungerar och hur verk av konstnärer som inte hör till kapitalets favoriter kan fås för nästan ingenting, särskilt om det gäller obekväma motiv:

– Du kan – dessvärre! – köpa en väldigt representativ arbetarbild av Ahlbäck för bara ett par tusenlappar. Ett av hans mästerverk går för 10 000–15 000 kronor. Jag tycker att det är väldigt illa att det är på det här viset. Det här är konstverk och dessutom en viktig del av vår historia, fångat av en som målade det på plats i realtid.

Som jämförelse kan vem som helst numera titta på auktionshuset Bukowskis kataloger på Nätet (www.bukowskis.se) och se att en blomma av Amelin eller Isaac Grünewald kostar mellan 50.000 och 100.000 kr. En arbetarbild eller ett porträtt av Amelin kan man däremot få för 10.000 kr, en litografi kostar runt tusenlappen. Att försöka tjäna stora pengar på sin Amelin är ingen idé om det inte är en blomma. Arbetarrörelsen ska inte sälja sin konst på auktion. Det är helt meningslöst. Vill de ansvariga leka konstspekulanter ska de istället passa på att köpa mer! Det är billigt i förhållande till det historiska värdet.

Staffan Jacobsson, fil. dr. och anarkist i Lund (http://swe.anarchopedia.org)
Från min kollega Staffan Jacobsson i Lund och hans blogg Konst och politik kom uppmuntrande ord den 27 februari: "Fred Anderssons blogg Arbetarkonst har många fina bilder. Arbetarlitteratur är accepterad, men arbetarkonst utmanar den liberala konstuppfattningen och behöver lyftas fram. Det gör Fred på ett utmärkt sätt."

Staffan formulerar precis exakt det som alltid har varit syftet med den här bloggen. En annan kollega i Skåne, litteraturvetaren Magnus Nilsson (se bloggen Litteratur och klass), kommer den 9 april att samtala med bland andra serietecknaren Henrik Bromander på temat Serier och arbetarlitteratur. Det hela äger rum kl. 19 på Författarcentrum Syd eller "Poeten på hörnet" i Malmö, Södra Förstadsgatan 65B. (På hörnet! Bredvid Malmborgs optik!) Det kan bli intressant. Jag är glad att jag råkar vara "hemma" just då. En rapport kommer garanterat.

Här har skrivits mycket om arbetarkonsten på 1930-talet och 1970-talet. Frågan om arbetarkonsten idag är problematisk så länge en håller sig till konstlivet och den så kallade "samtidskonsten". Klyftan mellan hur konstlivet såg ut på 70-talet och hur det ser ut idag är för stor. Allt har blivit mera byråkratiskt och mera intellektualiserat. Kopplingen mellan kritisk radikal nutida konst och radikal politik är diffus. Att man inte kan förstå dagens konstliv utan att förstå ett begrepp som "kuratering" (gärna skrivet på engelska, så att det inte blir "provinsiellt") gör det till en alltmer exklusiv företeelse.

Affisch från Riksteatern, 2014 (http://teaterdagarna.riksteatern.se)

Hur mycket enklare är det då inte att ställa frågan: "Finns det nutida serier som är arbetarkonst?" Självklart finns det nutida serier som är arbetarkonst! Jag utlovade spaningar på detta tema för flera är sedan, men det har aldrig blivit av. Under tiden har viktiga tecknare och berättare som just Henrik Bromander befäst klasstemat i de svenska alternativa serierna. Hans album eller serieroman Smålands mörker från 2012 har beskrivits som det årets "viktigaste och bästa serieroman på svenska språket" och fick Seriefrämjandets stora pris Urhunden. Det är en berättelse om hur det är att växa upp som fet, ful och avvikande på landsbygden och dras till högerextrema gäng med enkla lösningar. Precis som Johan Jönssons poesi är Smålands mörker ett tungt och svart koncentrat av orsakerna till att unga män i arbetarklassen röstar på Sverigedemokraterna. Därför har den också blivit teaterföreställning på Regionteatern i Blekinge och Kronoberg. Samtidigt gjordes i anslutning till föreställningen en utställning på Växjö Konsthall med bidrag av Bromander och fem andra konstnärer, bland andra Per Thörn. Även utställningen hade titeln Smålands mörker. Den pågick mellan 6 mars och 13 april 2014.

Henrik Bromander (t.v.) och Johan Jönsson (http://henrikbromander.blogspot.se)
En trailer till föreställningen kan ses här:

Smålands mörker (youtube)

Att Per Thörn deltog i utställningen i Växjö och att Johan Jönsson läste dikter på vernissagen är helt rätt och logiskt, för båda två är författare som rör sig fritt mellan bok och teater och som alltid har varit politiska på ett sätt som aldrig skulle göra dem attraktiva som propagandamakare. De är autonoma - både politiskt och estetiskt. Per Thörn är särskilt intressant på tal om tecknade serier eftersom han har gjort böcker som Äganderätten måste ständigt omförhandlas och Ordningen upphålls alltid i samarbete med serietecknare. Här finns kanske inte alltid arbetarkonst men utan tvivel politisk konst som gör djupa snitt i fascismens själ:

Trailer för Äganderätten måste ständigt omförhandlas

Kanske är det så att arbetarkonst idag måste vara mycket mera öppen och flexibel än galleri- och museikonsten. Den finns tydligen hos serietecknarna och hos konstnärer/författare som arbetar mera aktivistiskt. Jag måste påminna om den pågående diskussionsserien Arbetarkonst som tidskriften Paletten har i samarbete med ABF Göteborg (se länk här). Sedan jag själv inledde i september har Petra Bauer och Tina Carlsson diskuterat "Representationen av arbete i samtida konst" den 9 december, medan konstnären och cancerforskaren (!) Michele Masucci har ställt följande frågor om nutida arbetsliv den 17 mars:

Sjuk och olycklig arbetare? (Ur reklamfilm från  konsultföretaget TILLT)
Vad är egentligen syftet med friskhet? Skräddarsydda livsstilsprogram för att maximera människors hälsa? Ökad produktivitet? Eller är det en friskhet vars ideal stöper kroppar i de givna mallar som krävs för att bli anställningsbara objekt?

Det blev säkert intressanta diskussioner, men det är synd att det inte har synts till några som helst sammanfattningar eller reportage för oss som inte var med. Saknas tiden? Temat friskhet och hälsa är ett alldeles utmärkt ämne att diskutera i anlutning till arbetarkonst. I stor utsträckning har det som vi kallar arbetarkonst varit ett synliggörande av hot mot hälsa och liv. Den uppgiften finns fortfarande, åtminstone globalt sett. Här hemma i Norden har däremot debatten mer och mer handlat om hur alla våra konstnärer skall kunna bli nyttigare och hur konsten skall bli ett verktyg för att skapa hälsa. Observera hur allt vänds till sin motsats! En gång struntade företagen i de anställdas hälsa - det fanns alltid ny arbetskraft att kasta in. Nu har hälsa blivit ett prioriterat mål och ett obligatorium. Den perfekte anställde skall vara frisk, glad, normal och flexibel. Forskare har länge "vetat" att konst och kreativitet ökar hälsan både i företag och i vården.

Frisk och lycklig arbetare? (Ur reklamfilm för konsultföretaget TILLT)
Alltså har vi fått verksamheter som det till stor del offentligt finansierade företaget TILLT (f.d. AIRIS) i Göteborg. De marknadsför sig med sloganen "Det lönar sig att byta perspektiv" och med en reklamfilm som visar hur glada de stackars arbetarna blir när en konstnär (från TILLT) kommer till fabriken. (Se den här.) Det är nästan svårt att tro att ett så fåraktigt och stereotypt budskap kan spridas på fullt allvar av ett företag som för några år sedan enligt uppgift hade en årlig intäkt på över 8 miljoner kronor. Vilka går på detta? I spridda dokumentationer av "konstnärliga interventioner" från TILLT ser jag inga industriarbetare, men däremot t.ex. Unionens medlemmar på Lindholmen Science-Park. Av intäkterna lär det mesta gå till de heltidsanställda konsulternas och adminstratörernas löner, medan konstnärerna som anlitas får mer godtyckliga arvoden baserat på vad olika klienter vill betala. Här har vi ett mycket intressant bidrag till definitionen av arbetarkonst idag - nämligen ett exempel på dess absoluta motsats.

Ulla Zimmerman (i svart) tillsammans med personal på S. Älvsborgs sjukhus.
Jag undrar om en konstnär som Ulla Zimmerman kom upp i diskussionen. Hon är en som verkligen har arbetat med konst och hälsa, men inte som tillfälliga "interventioner" utan genom decenniers arbete som bildterapeut - för folk som verkligen behöver det - vid sidan om sin verksamhet som konstnär och arbetslivsskildrare.

Nästa gång, tisdagen den 17 maj, är temat på ABF/Paletten "Performancekonst = Arbetarkonst?". Kanske kommer det att handla om konstnärer som Anna Odell - en sorts performancekonstnär, eller åtminstone en känd konstnär. Men frågeställningarna är mera internt konsthistoriska och har också med installationens historia att göra:

Hur förhåller sig performancekonsten till olika begrepp av arbete hos Karl Marx och post-marxistiska tänkare? Hur reflekterade den under sin framväxt installationskonsten och installationen som vara, innehållande kapitalistiskt arbete? Och i vilken utsträckning fortsätter konsten att reflektera över denna problematik idag?

Obligatorisk hälsa, 1938 ("HEJ FOLK AV STALIN!")
Nej, jag tror inte att det är här vi hittar nycklarna till nutidens svenska skildringar av arbetarklassen i bild. Och när det gäller bilder visar exempel som reklamfilmen från TILLT att de miljöer som traditionellt förknippas med industriarbete har blivit stereotyper som hänsynslöst kan användas i "skojig" propaganda. Vad vi ser är ett övertydligt exempel på både människoförakt och arbetarförakt. Men samma stereotypier som nyliberaler och stalinister tecknar upp när de vänder sig till "packet" kan en kritisk satiriker eller serietecknare använda för att ge oss vår värdighet tillbaka. Därför hör nog satiren och serieteckningarna till de mest demokratiska formerna av konst.

Frågan "Finns arbetarserier" undersöks seriöst på en blogg av Stefan Nicklasson - dekorationsmålare, serieentusiast, lärare m.m. Även här rullar alltså arbetet på utan att undertecknad behöver tillägga så mycket. Stefan har bland annat två intressanta spaningar om "Arbetarserier med klass", del 1 och 2. I den första intervjuar han Tinet Elmgren och Mats Källblad, som båda har starka rötter i arbetarklassen. Om Tinet (född i Finland) är en av de mest intressanta feministiska tecknarna just nu, så är Mats (född i norra Skåne) en kanske ännu bättre skildrare av "landsbygdens mörker" än Henrik Bromander. I den andra spaningen presenteras båda två mer utförligt tillsammans med en rad andra lästips. Direktlänkar till båda spaningarna kommer här:

Arbetarserier med klass, del 1

Arbetarserier med klass, del 2

Mats Källblad är både serietecknare och musiker. Hans musik och sångtexter har samma realistiska engagemang som hans serier. Han har tecknat länge och gav ut sitt första seriealbum 1995. Det hette Garagedrömmar. För det fick han seriefrämjandets pris Urhunden 1996. År 2002 fick han priset Unghunden för bästa serie riktad till barn och ungdomar. Bilar och motorcyklar är ett genomgående tema. Hans karaktär Sture Stelben är löpnade serie i tidningen MC-folket och garanterar att hans teckningar når långt utanför de små serieförlagens läsekrets. Förra året gav han ut den stora serieromanen Hundra år i samma klass som jag tycker att alla som är det minsta intresserade av klassfrågor skall läsa. Det en serie som aldrig hade kunnat tecknas av någon som inte själv har arbetat i dessa miljöer och haft denna uppväxt. Stilen är varken förskönande, demoniserande eller abstrakt. Det kallas realism. Rutorna här nedan talar för sig själva.

Ur Mats Källblads Hundra år i samma klass. Mera serier och musik på hans hemsida: http://matskallblad.blogspot.se























Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se