Ny jakt på arbetarkonsten 49 (fortsättning på serien)

"Konstfred" talar igen (men inte lika mycket som Lars Vilks alias "Konstvilks"). Efter nästan ett helt års upphåll är det mycket som har hänt – åtminstone i Sverige – på området arbetarkonst, arbetarlitteratur och forskning om detta. Det är i själva verket så mycket att jag har svårt att bestämma var jag skall börja. Tills vidare lägger jag ut några utkast som hittills varit opublicerade.

Det första är från september 2014 när jag och Fredrik Svensk inledde diskussionsserien "Arbetarkonst" i ett samarbete mellan ABF Göteborg och konsttidskriften Paletten. Tidigare rapport här på bloggen: Ny jakt på arbetarkonsten 37. Temat för kvällen: "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Förberedelserna var omfattande och jag skrev bland annat ett utkast till en inledning. Men oftast fungerar det inte att läsa från manus inför publik. Utkastet kan vara värt att spara eftersom det sammanfattar några huvudtankar i mitt arbete med arbetarkonsten:

Arbetarkonsten är ett osynligt fenomen och begreppet arbetarkonst är ett osynligt begrepp i dagens svenska offentlighet. Att påstå detta är nog inte så kontroversiellt. Frågan som vi bör försöka besvara är hur det kommer sig, och varför ett begrepp som arbetarlitteratur används på ett mycket mer självklart sätt. Som historiker är jag övertygad om att det behövs omfattande och noggranna studier av kontakterna mellan bildkonstnärer och arbetarrörelsen för att besvara en sådan fråga. Det kan rentav hända att vi måste söka oss ända tillbaka till den tid då man här västerlandet började använda begreppet konst så som vi använder det idag. Min presentation här idag motsvarar inte empiriska krav som jag helst skulle vilja ställa på mig själv utan ska mer ses som ett spekulativt utkast och en utgångspunkt för diskussion. 

Till grund för presentationen ligger ett antagande som nog formuleras ganska tydligt i programtexten till den här temakvällen. Nämligen att det finns något skandalöst i själva begreppet arbetarkonst. Skandalöst – inte för arbetarrörelsen eller för kulturintresserade arbetare, utan för de intellektuella som till varje pris vill hålla konsten ren från dagspolitik och kollektiva rörelser. Detta är en beröringsskräck och den tar sig många uttryck. Jag tror att det finns många som har den men som aldrig själva skulle medge att de har den. Jag är förstås medvetet polemisk när jag använder ordet beröringsskräck men det hela skulle också kunna beskrivas mer välvilligt. Till exempel som kärlek till konsten och en kritik av sammanhang där konsten reduceras till ett redskap för olika ideologiska och ekonomiska intressen. Men under alla förhållanden tror jag att det är just idén om konstens fundamentala autonomi som kan göra begreppet arbetarkonst till ett skandalöst begrepp. Vissa skulle säga att konsten idag är mer pluralistisk och mer politisk än någonsin. Dels eftersom det är många olikartade verksamheter som räknas som konst. Dels eftersom så många konstnärer – särskilt yngre konstnärer – idag arbetar med en politisk tematik. 

Samtidigt verkar kontakten mellan konstnärer och existerande politiska rörelser påfallande svag. Det här är något som det har skrivits internationella debattböcker om, till exempel 9.5 Theses on Art and Class av Ben Davis som kom år 2010. Men man kan också fråga sig varför våra politiska partier i Sverige inte anlitar konstnärer som alternativ till reklambyråernas tunna soppa i den pågående valrörelsen. Beror det på politikerna? Beror det på konstnärerna? Eller ligger problemet i själva begreppet konst så som det utvecklats och definierats fram till idag? Kanske är det så att även de konstnärer som skulle vilja åstadkomma en arbetarkonst och ingå i en arbetarrörelse begränsas av att begreppet konst från början präglats av en i grunden liberal idé om människan. I så fall finns det ett samband mellan liberalismens frihetsideal och det konstnärliga frihetsidealet. Ett samband mellan å ena sidan liberalismens motstånd mot inskränkningar av individens frihet och andra sidan den konstnärliga tron på konsten som något fundamentalt personligt och inte kollektivt. 

Här har jag några favoritcitat som jag skulle vilja lyfta fram. Inte för att polemisera mot skribenterna utan för ge exempel på formuleringar som är så vanliga och allmänna att det nog är likgiltigt vem som skrivit eller sagt dem. Därför låter jag skribenterna vara anonyma. År 2008 skriver en svensk konstkritiker så här apropå konstens uppgift:

Fundamentet i mitt sätt att se på konsten är att den är i ingens tjänst, eller åtminstone bör målsättningen vara den. Av det följer att även betraktaren väljer och styr sitt deltagande i förhållande till konsten. I det sistnämnda fallet handlar det även om att rumsligt men framförallt rent tidsmässigt kunna påverka relationen och tolkningen när man väljer att se något som konst. [...] Jämför med en teaterpjäs, en roman eller en teaterutställning. I alla tre fallen kan betydelserna vecklas ut, och tolkningen bygga på att den tar en viss tid i anspråk. Men i fallet med konstverket i form av en målning, ett foto, en miljö, ett objekt eller en skulptur är utgången inte beroende av ett mer bestämt tidsmässigt uppehållande. Föreställningens längd bestämmer man själv. Fördelen med detta sätt att själv kunna välja att mer eller mindre godtyckligt lämna relationen är att man som betraktare i bästa fall inte heller behöver ställa sig i någons tjänst. Vare sig konstnärens, institutionens, verkets eller någon annans.

Observera hur skribenten här framhåller dels att konsten är en relation mellan verket och betraktaren – en relation som betraktaren själv kan styra. Dels att det finns en fundamental skillnad mellan visuell konst och andra typer av konst, t.ex. romaner och teater. Argumentet återkommer ständigt i modernismens strävanden att renodla det som är unikt och specifikt för just visuell konst. Här beskrivs visuell konst som något som måste stå i motsättning till resonerande eller berättande text och teater. Medan texten och teatern framskrider i tiden längs en viss linje sker den visuella konsten alltid i nuet i ett direkt möte mellan betraktare och verk. Och detta möte är betraktaren fri att avbryta när som helst. Verket ställer inga krav på betraktaren och låser inte fast betraktaren vid någon viss position i tid eller rum. På så sätt kan verket heller inte adressera betraktaren som medlem av någon viss klass eller företrädare för något visst intresse. Verket är befriat från samhällsansvar och klassintresse. Det talar inte till en viss människa på en viss plats utan den ”eviga” människan. 

Om vi nu för en stund skall leka med tanken att modernismens idé om konsten är "sanningen" om konsten, så får vi ett mycket självklart och enkelt svar både på frågan varför arbetarkonsten är en skandal och på frågan varför begreppet arbetarlitteratur är lättare att hantera än begreppet arbetarkonst. Konsten är ju nämligen renare än litteraturen. Litteraturen kan tillåtas att operera med realistiska historier och politiska budskap, men konsten måste hållas fri från allt sådant. Att kalla något för ”arbetarkonst” måste då vara en skandal eftersom begreppet uttrycker att det finns en konst som handlar om ett kollektiv och berättar dess historia. Närvaron av kollektiv och historia blir skandalöst i de sammanhang där tron på den personliga upplevelsen och nuet dominerar. Hur skandalöst det mer exakt kan bli är lätt att demonstrera med vilket som helt exempel på den socialistiska realism som uppmuntrades i Sovjetunionen och andra socialistiska länder före 1989. I att annat sammanhang har jag påpekat att det finns mycket få nordiska exempel på denna socialistiska realism, men ett av dem vill jag visa här.

Victor Brockdorff målade bilden på uppdrag av ungdomsförbundet i Danmarks Kommunistiska Parti som en del av en utsmyckning av partiskolan i Tokkekøb Hegn år1954. Vad vi ser är mittpartiet av verket, som är en triptyk. Detta är bild som uttryckligen ställer krav på betraktaren och som lämnar mycket litet tolkningsfrihet. Den är uttryckligen en hyllning till en politisk rörelse under stalinismens storhetstid och lämnar egentligen bara två alternativ när det gäller reaktioner. Att antingen anamma budskapet eller förkasta det. Den här typen av bilder utgör ett allt större problem för konsthistoriker, eftersom det segrande demokratiska västerlandets konstsyn i stort sammanfaller med modernismens. Bilder som denna har alltså ingen plats i den dominerande samtida versionen av 1900-talets konsthistoria utom som avvikelser eller skräckexempel. 

Med just den här bilden uppstår det också problem om vi vill beteckna den som arbetarkonst eller arbetarbild. För den avbildar faktiskt inget arbete och inte heller nödvändigtvis några arbetare. Den representerar en politisk rörelse med anspråk på att företräda radikala arbetare, men personerna på bilden skulle mycket väl kunna vara utklädda studenter. Det maskeradmässiga och teatraliska har tidigt framhållits i kritik av den socialistiska realismen och har kommit att dominera den schablonmässiga uppfattningen om arbetarkonst i allmänhet.

(länkning pågår till intressant.se)

Ny jakt på arbetarkonsten 47

En arbetsplatsolycka: Snickare, 65 år. Akvarell av Emma Tryti, 2015.

Senaste inlägget här på bloggen är mer än ett år gammalt och handlar om Ahlbäckdagarna 2015, där vi deltagare fick lära oss mycket nyttigt om industri och stålproduktion. Att det inte har blivit något mera sedan dess är ett symptom på att boken om Ahlbäckpristagarna har kommit ut och förhoppningsvis hittar läsare. Nu kunde Konstfred göra det enkelt för sig och lägga ner den här bloggen. Men det bär honom emot. Det händer för mycket som är intressant att ta upp i samband med Arbetarkonst och Arbetarkultur, och förhoppningsvis har bloggen bidragit till det. Bara några exempel sedan sist: ABF har omvandlat sitt gamla litteraturpris till ett mycket större konst- och litteraturpris. På ABF-evenemanget Ordet Fritt i Göteborg 26-28 maj i år hölls panelsamtalet "Med uppkäftig samhällsförändrande kraft – dagens arbetarkonst?" med bland andra konstnärerna Petra Bauer, Kalle Brolin, Kajsa Dahlberg och Emma Tryti. På Arbetets Museum i Norrköping fanns mellan oktober 2015 och januari 2016 utställningen Prekär: om det nya arbetslivets estetik och etik. Tio konstnärer deltog, bland andra Kalle Brolin och Emma Tryti, och serietecknaren Daria Bogdanska. Lyssna gärna på intervjun med Emma Tryti om hennes bidrag, en bildserie om arbetsplatsolyckor: Nordegren & Epstein i P1 20 oktober 2015.

Att inte bara litteratur och "bildkonst" utan också tecknade serier är en kanal för nya generationer av skrivande och tecknande arbetare är Daria Bogdanskas debutalbum Wage Slaves (Löneslavar) ett exempel på. Det gavs ut på Ordfront förlag i våras, på svenska. Men redan ett år tidigare fanns det delvis utgivet på engelska, i mindre upplaga, och nådde serieintresserade i Malmö där Bogdanska bor. Hon kom dit för bara några år sedan som arbetssökande från Polen. Wage Slaves skildrar hur det är att komma till ett främmande land, utan pengar och utan att kunna språket, och att ändå hitta sätt att kämpa fackligt och att synliggöra sin situation. Idag 16 oktober 2016 berättar hon om det i en intervju i Sydsvenskan: länk till artikeln.

Det var roligt att vara med på Ordet Fritt i Göteborg och se hur sinsemellan så olika konstnärer som Petra Bauer och Emma Tryti kunde enas kring en gemensam värdegrund och en gemensam koppling till arbetarrörelsen i sin konst. Så kändes det förhoppningsvis också för arrangörerna av utställningen Prekär på Arbetets Museum.

Men så snart något blir konst är chansen mindre att det når ut till dem av oss som kan kallas eller som kallar sig själva för arbetare. På Ordet Fritt fanns en paneldebatt om konst, en annan om serier (med deltagare som Robert Nyberg och Sara Granér) och en tredje om litteratur. Det är typiskt. I kulturlivet är det viktigt att kunna sortera in sig själv och andra i avgränsade fack som "konstnär", "serietecknare", "poet", "fotograf" o.s.v. Detta är inte godtyckligt, utan beror på att de olika formerna av kultur sprids via olika kanaler (t.ex. gallerier, förlag, konserter) och har delvis olika publik. När det dyker upp individer som vägrar att definiera sig som en viss sorts kulturskapare eller begränsa sig till ett visst område uppstår oro i kulturlivet. Många ifrågasätter t.ex. nu att en "pop-ikon" som Bob Dylan har kunnat få nobelpriset i "litteratur". Området "konst" är ännu mera exklusivt än området "litteratur". En konstnär som vill lyckas i karriären vet att det gäller att rikta sig till en mycket liten grupp där experter, köpare och finansiärer finns. Det finns inga breda spridningskanaler för konst på samma sätt som det finns för tecknade serier eller musik. Däremot finns många hinder för att arbetarkonst skall nå dem som den borde vara gjord för (om den ska kallas arbetarkonst).

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken är på många sätt ett unikt arrangemang eftersom det sker alldeles nära arbetet och arbetsgemenskapen på en plats som fortfarande är en industriort. Därför kommer det snart mera här på bloggen om årets Ahlbäckdagar (7-8 oktober) och pristagaren Ulrika Mars utställning på Meken i Smedjebacken (visas t.o.m. 6 november). Lyssna under tiden på Jenny Wrangborgs dikter till musik - i samarbete med bland andra Stefan Sundström. Jennys framträdande med sina dikter var en av höjdpunkterna på Ahlbäckdagarna.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 43

Eric Johansson, Mor är död, 1919

Nu rullar frågan om arbetarkonsten ganska mycket på för egen maskin, så behovet av att göra inlägg här har minskat. Men man kan ju notera de glädjande signalerna.

Att TV-programmet Antikrundans konstexpert Claes Moser intresserar sig för arbetarkonst är mycket viktigt. Det bidrar till att kunskapen om det bortglömda och ofta hånade kan spridas utanför konstvetarnas och bloggläsarnas lilla krets. Han hade frågan uppe i TV-rutan för några år sedan, och i årets första nummer av ABF:s tidning Fönstret intervjuas han under rubriken "Världens bästa arbetarkonst". Han har valt ut tio delvis överraskande exempel och kommenterar dem utförligt. Visserligen har han eller skribenten blandat ihop åker och skog när de fattiga kvinnorna i Millets berömda Axplockarna (1857) påstås plocka pinnar till brasan. En metallarbetare tar sig för pannan när en av Johan Ahlbäcks bilder från ett valsverk kallas Gjutning, och bilden är feldaterad till "1910-tal" fastän var och en tydligt kan se årtalet "1930" nere i högra hörnet. Men hur många av oss har tänkt på att den svenskfödde Eric Johansson (1896-1979) redan på 1910-talet målade småfolkets torftiga liv och död i Tyskland? Och detta på ett sätt som målare i Sverige började göra först senare? Hela artikeln och alla bilder finns här:

Fönstret nr 1 2015, "Världens bästa arbetarkonst"

Det Claes Moser säger om Johan Ahlbäck innebär en upprättelse:
– Ahlbäck är unik. Det finns ingen som har den bakgrunden som han har. Han kommer ur myllan, drabbas skademässigt, har all den egen erfarenhet som andra som målar arbetarmotiv inte har. Det finns en helt unik jordbundenhet i Ahlbäcks målningar. Han är vår kanske störste socialrealist under all tid i Sverige.
– Den kanske mest kände svenske arbetarmålaren, Albin Amelin (se sid 41), inser att det finns en marknad för målningar av blommor, och tjänar pengar på det. Så skulle Ahlbäck aldrig tänka.

Mer än de flesta vet Claes Moser hur konsthandeln fungerar och hur verk av konstnärer som inte hör till kapitalets favoriter kan fås för nästan ingenting, särskilt om det gäller obekväma motiv:

– Du kan – dessvärre! – köpa en väldigt representativ arbetarbild av Ahlbäck för bara ett par tusenlappar. Ett av hans mästerverk går för 10 000–15 000 kronor. Jag tycker att det är väldigt illa att det är på det här viset. Det här är konstverk och dessutom en viktig del av vår historia, fångat av en som målade det på plats i realtid.

Som jämförelse kan vem som helst numera titta på auktionshuset Bukowskis kataloger på Nätet (www.bukowskis.se) och se att en blomma av Amelin eller Isaac Grünewald kostar mellan 50.000 och 100.000 kr. En arbetarbild eller ett porträtt av Amelin kan man däremot få för 10.000 kr, en litografi kostar runt tusenlappen. Att försöka tjäna stora pengar på sin Amelin är ingen idé om det inte är en blomma. Arbetarrörelsen ska inte sälja sin konst på auktion. Det är helt meningslöst. Vill de ansvariga leka konstspekulanter ska de istället passa på att köpa mer! Det är billigt i förhållande till det historiska värdet.

Staffan Jacobsson, fil. dr. och anarkist i Lund (http://swe.anarchopedia.org)

Från min kollega Staffan Jacobsson i Lund och hans blogg Konst och politik kom uppmuntrande ord den 27 februari: "Fred Anderssons blogg Arbetarkonst har många fina bilder. Arbetarlitteratur är accepterad, men arbetarkonst utmanar den liberala konstuppfattningen och behöver lyftas fram. Det gör Fred på ett utmärkt sätt."

Staffan formulerar precis exakt det som alltid har varit syftet med den här bloggen. En annan kollega i Skåne, litteraturvetaren Magnus Nilsson (se bloggen Litteratur och klass), kommer den 9 april att samtala med bland andra serietecknaren Henrik Bromander på temat Serier och arbetarlitteratur. Det hela äger rum kl. 19 på Författarcentrum Syd eller "Poeten på hörnet" i Malmö, Södra Förstadsgatan 65B. (På hörnet! Bredvid Malmborgs optik!) Det kan bli intressant. Jag är glad att jag råkar vara "hemma" just då. En rapport kommer garanterat.

Här har skrivits mycket om arbetarkonsten på 1930-talet och 1970-talet. Frågan om arbetarkonsten idag är problematisk så länge en håller sig till konstlivet och den så kallade "samtidskonsten". Klyftan mellan hur konstlivet såg ut på 70-talet och hur det ser ut idag är för stor. Allt har blivit mera byråkratiskt och mera intellektualiserat. Kopplingen mellan kritisk radikal nutida konst och radikal politik är diffus. Att man inte kan förstå dagens konstliv utan att förstå ett begrepp som "kuratering" (gärna skrivet på engelska, så att det inte blir "provinsiellt") gör det till en alltmer exklusiv företeelse.

Affisch från Riksteatern, 2014 (http://teaterdagarna.riksteatern.se)

Hur mycket enklare är det då inte att ställa frågan: "Finns det nutida serier som är arbetarkonst?" Självklart finns det nutida serier som är arbetarkonst! Jag utlovade spaningar på detta tema för flera är sedan, men det har aldrig blivit av. Under tiden har viktiga tecknare och berättare som just Henrik Bromander befäst klasstemat i de svenska alternativa serierna. Hans album eller serieroman Smålands mörker från 2012 har beskrivits som det årets "viktigaste och bästa serieroman på svenska språket" och fick Seriefrämjandets stora pris Urhunden. Det är en berättelse om hur det är att växa upp som fet, ful och avvikande på landsbygden och dras till högerextrema gäng med enkla lösningar. Precis som Johan Jönssons poesi är Smålands mörker ett tungt och svart koncentrat av orsakerna till att unga män i arbetarklassen röstar på Sverigedemokraterna. Därför har den också blivit teaterföreställning på Regionteatern i Blekinge och Kronoberg. Samtidigt gjordes i anslutning till föreställningen en utställning på Växjö Konsthall med bidrag av Bromander och fem andra konstnärer, bland andra Per Thörn. Även utställningen hade titeln Smålands mörker. Den pågick mellan 6 mars och 13 april 2014.

Henrik Bromander (t.v.) och Johan Jönsson (http://henrikbromander.blogspot.se)

En trailer till föreställningen kan ses här:

Smålands mörker (youtube)

Att Per Thörn deltog i utställningen i Växjö och att Johan Jönsson läste dikter på vernissagen är helt rätt och logiskt, för båda två är författare som rör sig fritt mellan bok och teater och som alltid har varit politiska på ett sätt som aldrig skulle göra dem attraktiva som propagandamakare. De är autonoma - både politiskt och estetiskt. Per Thörn är särskilt intressant på tal om tecknade serier eftersom han har gjort böcker som Äganderätten måste ständigt omförhandlas och Ordningen upphålls alltid i samarbete med serietecknare. Här finns kanske inte alltid arbetarkonst men utan tvivel politisk konst som gör djupa snitt i fascismens själ:

Trailer för Äganderätten måste ständigt omförhandlas

Kanske är det så att arbetarkonst idag måste vara mycket mera öppen och flexibel än galleri- och museikonsten. Den finns tydligen hos serietecknarna och hos konstnärer/författare som arbetar mera aktivistiskt. Jag måste påminna om den pågående diskussionsserien Arbetarkonst som tidskriften Paletten har i samarbete med ABF Göteborg (se länk här). Sedan jag själv inledde i september har Petra Bauer och Tina Carlsson diskuterat "Representationen av arbete i samtida konst" den 9 december, medan konstnären och cancerforskaren (!) Michele Masucci har ställt följande frågor om nutida arbetsliv den 17 mars:

Sjuk och olycklig arbetare? (Ur reklamfilm från  konsultföretaget TILLT)

Vad är egentligen syftet med friskhet? Skräddarsydda livsstilsprogram för att maximera människors hälsa? Ökad produktivitet? Eller är det en friskhet vars ideal stöper kroppar i de givna mallar som krävs för att bli anställningsbara objekt?

Det blev säkert intressanta diskussioner, men det är synd att det inte har synts till några som helst sammanfattningar eller reportage för oss som inte var med. Saknas tiden? Temat friskhet och hälsa är ett alldeles utmärkt ämne att diskutera i anlutning till arbetarkonst. I stor utsträckning har det som vi kallar arbetarkonst varit ett synliggörande av hot mot hälsa och liv. Den uppgiften finns fortfarande, åtminstone globalt sett. Här hemma i Norden har däremot debatten mer och mer handlat om hur alla våra konstnärer skall kunna bli nyttigare och hur konsten skall bli ett verktyg för att skapa hälsa. Observera hur allt vänds till sin motsats! En gång struntade företagen i de anställdas hälsa - det fanns alltid ny arbetskraft att kasta in. Nu har hälsa blivit ett prioriterat mål och ett obligatorium. Den perfekte anställde skall vara frisk, glad, normal och flexibel. Forskare har länge "vetat" att konst och kreativitet ökar hälsan både i företag och i vården.

Frisk och lycklig arbetare? (Ur reklamfilm för konsultföretaget TILLT)

Alltså har vi fått verksamheter som det till stor del offentligt finansierade företaget TILLT (f.d. AIRIS) i Göteborg. De marknadsför sig med sloganen "Det lönar sig att byta perspektiv" och med en reklamfilm som visar hur glada de stackars arbetarna blir när en konstnär (från TILLT) kommer till fabriken. (Se den här.) Det är nästan svårt att tro att ett så fåraktigt och stereotypt budskap kan spridas på fullt allvar av ett företag som för några år sedan enligt uppgift hade en årlig intäkt på över 8 miljoner kronor. Vilka går på detta? I spridda dokumentationer av "konstnärliga interventioner" från TILLT ser jag inga industriarbetare, men däremot t.ex. Unionens medlemmar på Lindholmen Science-Park. Av intäkterna lär det mesta gå till de heltidsanställda konsulternas och adminstratörernas löner, medan konstnärerna som anlitas får mer godtyckliga arvoden baserat på vad olika klienter vill betala. Här har vi ett mycket intressant bidrag till definitionen av arbetarkonst idag - nämligen ett exempel på dess absoluta motsats.

Ulla Zimmerman (i svart) tillsammans med personal på S. Älvsborgs sjukhus.

Jag undrar om en konstnär som Ulla Zimmerman kom upp i diskussionen. Hon är en som verkligen har arbetat med konst och hälsa, men inte som tillfälliga "interventioner" utan genom decenniers arbete som bildterapeut - för folk som verkligen behöver det - vid sidan om sin verksamhet som konstnär och arbetslivsskildrare.

Nästa gång, tisdagen den 17 maj, är temat på ABF/Paletten "Performancekonst = Arbetarkonst?". Kanske kommer det att handla om konstnärer som Anna Odell - en sorts performancekonstnär, eller åtminstone en känd konstnär. Men frågeställningarna är mera internt konsthistoriska och har också med installationens historia att göra:

Hur förhåller sig performancekonsten till olika begrepp av arbete hos Karl Marx och post-marxistiska tänkare? Hur reflekterade den under sin framväxt installationskonsten och installationen som vara, innehållande kapitalistiskt arbete? Och i vilken utsträckning fortsätter konsten att reflektera över denna problematik idag?

Obligatorisk hälsa, 1938 ("HEJ FOLK AV STALIN!")

Nej, jag tror inte att det är här vi hittar nycklarna till nutidens svenska skildringar av arbetarklassen i bild. Och när det gäller bilder visar exempel som reklamfilmen från TILLT att de miljöer som traditionellt förknippas med industriarbete har blivit stereotyper som hänsynslöst kan användas i "skojig" propaganda. Vad vi ser är ett övertydligt exempel på både människoförakt och arbetarförakt. Men samma stereotypier som nyliberaler och stalinister tecknar upp när de vänder sig till "packet" kan en kritisk satiriker eller serietecknare använda för att ge oss vår värdighet tillbaka. Därför hör nog satiren och serieteckningarna till de mest demokratiska formerna av konst.

Frågan "Finns arbetarserier" undersöks seriöst på en blogg av Stefan Nicklasson - dekorationsmålare, serieentusiast, lärare m.m. Även här rullar alltså arbetet på utan att undertecknad behöver tillägga så mycket. Stefan har bland annat två intressanta spaningar om "Arbetarserier med klass", del 1 och 2. I den första intervjuar han Tinet Elmgren och Mats Källblad, som båda har starka rötter i arbetarklassen. Om Tinet (född i Finland) är en av de mest intressanta feministiska tecknarna just nu, så är Mats (född i norra Skåne) en kanske ännu bättre skildrare av "landsbygdens mörker" än Henrik Bromander. I den andra spaningen presenteras båda två mer utförligt tillsammans med en rad andra lästips. Direktlänkar till båda spaningarna kommer här:

Arbetarserier med klass, del 1

Arbetarserier med klass, del 2

Mats Källblad är både serietecknare och musiker. Hans musik och sångtexter har samma realistiska engagemang som hans serier. Han har tecknat länge och gav ut sitt första seriealbum 1995. Det hette Garagedrömmar. För det fick han seriefrämjandets pris Urhunden 1996. År 2002 fick han priset Unghunden för bästa serie riktad till barn och ungdomar. Bilar och motorcyklar är ett genomgående tema. Hans karaktär Sture Stelben är löpnade serie i tidningen MC-folket och garanterar att hans teckningar når långt utanför de små serieförlagens läsekrets. Förra året gav han ut den stora serieromanen Hundra år i samma klass som jag tycker att alla som är det minsta intresserade av klassfrågor skall läsa. Det en serie som aldrig hade kunnat tecknas av någon som inte själv har arbetat i dessa miljöer och haft denna uppväxt. Stilen är varken förskönande, demoniserande eller abstrakt. Det kallas realism. Rutorna här nedan talar för sig själva.

Ur Mats Källblads Hundra år i samma klass. Mera serier och musik på hans hemsida: http://matskallblad.blogspot.se

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 38

ABF:s ordförande Helen Pettersson delar ut priset till Kristian Lundberg.

Nämnde i juni två saker som ska bli offentliga i september. Det första är att ABF:s litteraturstipendium (som delats ut sedan 1949) nu blivit ABF:s litteratur- och konststipendium, alltså ett stipendium också för konst och bilder. Samtidigt höjs prissumman från 20.000 till 100.000 kr, en markering att arbetarrörelsen satsar på kulturen. Kristian Lundberg blev den förste som fick ta emot den högre prissumman. Det skedde på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i torsdags, och hr "Konstfred" Andersson var där och knäppte en bild. Lundberg fick priset för sin senaste bok - romanen En hemstad - men underförstått också för hela sitt långa författarskap där han under de senaste åren särskilt har skildrat de växande klassklyftornas Sverige. Samtalet mellan Lundberg och ABF:s ordförande Helen Pettersson kan man se här på ABF:s egen "Youtube" - ABF Play: Prisutdelning 25 september 2014.

Vartannat år ska nu priset i fortsättningen gå till en (bild)konstnär. Detta har samband med den andra saken som nu är offentlig - texterna om Ahlbäckspriset på den här bloggen har bearbetats och blivit en bok med arbetstiteln Arbetarkonst för 2000-talet - Ahlbäckspriset 1993-2013. Ahlbäckstiftelsen är utgivare och boken kommer ut hösten 2014 om allt går väl. Det är viktigt att det finns mer samlad dokumentation om svenska bildkonstnärer som skildrar arbete - särskilt med tanke på att ABF nu ger bildkonsten en lika viktig roll som litteraturen i sitt stipendium. Tidigare har det bara varit Ahlbäckspriset som särskilt uppmuntrat konstnärer som verkar i arbetarrörelsens anda. Det nya större priset kan göra den nutida arbetarkonsten mer känd i arbetarrörelsen och öka konstnärers intresse för arbetarrörelsen.

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 37

Knud Stampe (1936-1996), Arbetarmord, 1974.

Frågan om arbetarkonsten har nu kommit så långt att Sveriges viktigaste konsttidskrift - Paletten - har startat en diskussionsserie på temat arbetarkonst i samarbete med ABF i Göteborg. Citat: "Paletten inleder hösten 2014 i samarbete med ABF en programserie med fokus på arbetarkonst. Vad är arbetarkonst idag? Hur ska vi förstå relationen mellan konst och arbete i vår tid?" (se också http://paletten.net eller ABF: representation-av-arbete-i-samtida-konst). Onsdagen den 10 september var det undertecknade hr Konstfred som diskuterade med Palettens redaktör Fredrik Svensk och publiken (inte så stor, men engagerad) kring frågan "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Diskussionen inledde jag med en historisk översikt som blev för lång men kanske var nödvändig. Ett pinsamt sakfel avslöjades genast: Jag råkade påstå att den viktige och internationellt uppmärksammade konstnären Knud Stampe var född i Norge, verksam i Göteborg,  och att han kanske fortfarande lever kvar där. Vilket avslöjar hur ytliga kunskaper även vi konsthistoriker ibland kan ha om företrädare för den engagerade konsten i Sverige. Jag blev raskt korrigerad - Stampe var dansk och gick bort för 18 år sedan (se bildtexten). Fast nog blev Göteborg hans hemstad och miljö (lyssna på Dan Berglund i videofältet till höger om ni vill ha "tidsfärg"). En f.d. hamnarbetare berättade om hur paret Knud och Solveig Stampes utställning om just hamnarbetarna (förmodligen 1977) fick honom att för första gången fängslas av konst. Varför? För att paret lyfte fram kollektivet. Varför hade inte jag i min presentation sagt något om bildkonsten och kollektivet? Detta pekade den f.d. hamnarbetaren ut som den blinda fläcken i min presentation.

Påpekandet tyder på att jag hade missat kärnan i mitt budskap och förirrat mig i manus och detaljer. För om arbetarkonsten är ett skandalöst begrepp - som jag hävdar eller åtminstone frågar - beror det främst på att det utmanar fixeringen vid individen och individualismen i konsten. Det hade jag faktiskt formulerat tydligt i programtexten till diskussionskvällen:

Ofta talas det om arbetarlitteratur, betydligt mer sällan om arbetarkonst. Har rädslan för att använda begreppet arbetarkonst att göra med en bristande kontakt mellan arbetarrörelsen och samtida konstnärer? Eller är det rentav så att själva begreppet arbetarkonst är skandalöst eftersom det utmanar en i grunden liberal idé om människan och skapandet?

En i grunden liberal idé! Konstkritiker och konstnärer i Europa har ända från början hyllat de ideal som idag är kärnan i nedmonteringen av det gemensamma i samhället - individualismen, konkurrenstänkandet, tron på "the self made man", glorifierandet av osäkerhet och "flexibilitet". Samtidigt blev konsten under 1800-talet ett effektivt redskap i statens tjänst när en nationalstat skulle byggas för att ersätta de tidigare stånds- eller feodalsamhällena (som förstås också hade sina "propagandakonster", men på ett annat sätt och i andra former). Mer eller mindre medvetet främjade konstnärerna en mentalitet där människor identifierade sig med jorden, ursprunget och nationen hellre än de arbetskamrater de delade sina klassvillkor med. Detta kryper tillbaka upp idag hos sverigedemokrater och andra. Men vissa konstnärer började tidigt opponera sig både mot konstens nationella och dess kommersiella funktion - först trevande och sedan alltmer medvetet. Förutsättningarna för en kritisk arbetarkonst med koppling till en kritisk arbetarrörelse växte fram.

Den var skandalös då och den är skandalös nu - men av helt andra orsaker. Idag finns inte längre en konst som hyllar nationen och rasen (utom hos vissa isolerade särlingar). Den dominerande konsten är istället den som överensstämmer med statens (dvs. de dominerande intressenas) ideal idag - entrepenörsanda, "branding" (t.ex. "hur kan samtidskonsten stärka vår kommun?"), redovisning av nytta för uppdragsgivare (t.ex. "hur kan konsten öka hälsa och trivsel?"), strategisk list och anpassning till massmedierna. Arbetarkonsten är fortsättningsvis i opposition mot dominerande idéer och fortsättningsvis marginaliserad. Knud Stampe och hans fru Solveig Stampes öde är ett exempel på det. Jag kommer att återvända till dem längre fram.

Programserien fortsätter den 9 december, samma tid och plats (19.00 - 20.30, restaurang Trappan, Folkets Hus i Göteborg). Rubriken är då "Representation av arbete i samtida konst" - en mer allmän fråga som också berör hur arbetets struktur och definitionen av arbete har förändrats. Medverkar gör två något yngre konstnärer som intresserat sig för klassfrågor och folkhemmets historia: Tina Carlsson (f. 1962, se min tweet från 9 september i högerfältet) och Petra Bauer (f.1970). De samtalar med Fredrik Svensk, som för övrigt har skrivit och sagt intressanta saker om likheterna mellan villkoren för konstarbete och för vanligt arbete idag.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 36

Arbetarkonst och arbetarlitteratur - "omöjliga" projekt och "omöjliga" termer som många vägrar använda eftersom de anses ha hamnat på historiens skräphög... Varför? Särskilt arbetarlitteraturen frodas - författare som Kristian Lundberg, Johan Jönsson (tungt, svart, komplicerat, rått!), Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johannes Anyuru och i år särskilt Jenny Wrangborg gör succé och får en uppmärksamhet som raskt förpassar idén om den svenska arbetarklassens försvinnande till: Ja, just det, historiens skräphög. Litteraturvetaren Magnus Nilsson skriver den ena briljanta analysen efter den andra om klass och litteratur idag. Många av de nya författarna har helt andra erfarenheter än den skrivande medelklassens och har möjlighet och kraft att arbeta bland och med dem de skriver för. Vissa kan känna mer släktskap med förortsungdomar och rappare än med författare. Se intervjun med Johannes Anyuru i senaste numret (från i torsdags) av tidningen Ny Tid:

De blomster som i klassamhället bor (Johannes Anyuru)

Mot alla odds fortsätter bloggandet om arbetarkonst på denna plats, och andra hänger på. ABF har en informationssida om arbetarkonst och en handledning för studiecirklar som vill utforska arbetarkonsten i den egna trakten. Boken Fram träder arbetaren från 2009 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap) är utmärkt för sådana studiecirklar. På universiteten skriver studenter nya uppsatser om arbetarkonstens historia och begreppet arbetarkonst. Skellefteå kommun gjorde reklam för "Litet good old arbetarkonst på söndag?" när Albin Amelin-utställningen öppnade i våras, och sökningar på Google visar att det inte längre är bara Dala-Demokraten och andra pålitliga vänstertidningar som använder termen arbetarkonst. Yngre konstnärer som Nina Svensson och Kalle Brolin uppmärksammas för projekt som tar tag i arbetarkonstens idéer, och utställningar som Liljevalchs vårsalong visar att konstnärer runtom i landet inte längre är rädda för ämnet Klass. Själv hävdar jag i mitt eget bidrag i Ny Tid att vi ser en ny realism och en ny klassmedvetenhet i både litteratur och bildkonst:

Ny realism i klassorienterad bildkonst (utställningen "Arbete?")

För övrigt är jag just nu engagerad i två mycket positiva initiativ som har med uppmuntran av arbetarkonst att göra - men de kommer att bli offentliga tidigast i september...

Slutsats? Det "omöjliga" visar sig vara möjligt - förstås bara genom envist arbete. Att en enstaka konsthistoriker och intellektuell använder termen "arbetarkonst" betyder inget, men när många gör det väcks faktiskt arbetarkonsten till liv. Det blir tydligt att ord är vapen, att klasskamp också är språkkamp. Det blir tjatigt att hänvisa till ett och samma nummer av Ny Tid, men i en annan artikel recenseras Aron Etzlers Reinfeldteffekten av Niklas Forsberg, som konstaterar att en del av förklaringen till den "nya" högerns framgångar i Sverige är att man lyckats förändra språket i debatten. "Privatisering" blir "mångfald" och ordet "arbetare" töms på innehåll (motsättningen mellan arbete och kapital behandlas som om den inte finns). Socialdemokratisk retorik anpassar sig snarare än att attackera: det är bara en stavelse som skiljer sloganen "politik för arbete" från "politik för arbetare", men den skillnaden är avgörande. Språkkampen uteblir. Kanske behöver vänstern i Sverige en utbildning i språkfilosofi? Det menar iallafall Forsberg:

Högerpolitisk språkpolis och delad socialdemokrati

Och nu självkritik: jag har varit dålig på att lyfta fram och bevaka vår tids arbetarkonst och politiska konst på den här bloggen. Jag är konsthistoriker. Svenska dagtidningar och tidskrifter, även de till vänster, är också dåliga på detta. Men jag ska inte kasta sten i glashus. Att besöka Liljevalchs konsthall i våras var litet grann av en ögonöppnare. Här hittar man inte alltid de konstnärer som "hippa" institutioner i storstäderna arbetar med, men i gengäld märker man att ilskan bland vanligt folk också har nått bildmakarna. Jag vill avslöja att jag nu har en pärm (röd förstås) där jag samlar upplysningar om nutida finska och svenska konstnärer som på något sätt tar upp frågor om klass och arbetsliv, eller utvecklar bildkonstens demokratiska funktion. Jag har redan ganska många: ett fyrtiotal. Det finns alltså material för bloggen.

Vad är det för ranglig skapelse som visas i remsorna här till höger? Det är ett exempel på det jag pratar om - men av en något äldre konstnär. Har någon hört talas om skulptören och målaren Peder Gowenius, född 1936? Han bor numera i Småland (http://pedergowenius.se/) men var i många år verksam i Sydafrika där han och hans fru Ulla startade ett viktigt konstcentrum och arbetade med sina egna bilder. Han har till exempel målat en magnifik och kuslig bild av arbetet i en diamantgruva. "Tornet" var hans bidrag till Liljevalchs vårsalong i år - en nästan fyra meter hög keramikskulptur. Den visar feta äldre herrar i hatt som staplar lådor på hög och bygger tornet de samtidigt försöker klättra upp i. För säkerhets skull finns det en tydlig titel: Babels torn - eller dårarna som tror på tillväxt. En enda kvinna finns i skulpturen, henne ser ni här:

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 14

En målarcirkel i ABF någon gång på 40-talet. Bildkälla: SR.

Ett e-brev (varför måste man säga email?) som jag fick idag påminde mig om några saker. För det första att ABF, Arbetarnas bildningsförbund, fyller 100 år i år. Därmed fyller också den svenska studiecirkeln 100 år, åtminstone i mer organiserad form. SR gjorde en serie program om detta i juni.

Idag är en studiecirkel oftast något som man betalar för. Men inom vänstern är det viktigt att behålla den enklaste principen för en studiecirkel - en grupp som samlas för att tillsammans studera ett ämne. Ingen ledare, ingen avgift, medlemmarna lär varann. Stärkta rättigheter och mer fritid gjorde efter hand att kulturella och konstnärliga cirklar började att dyka upp inom arbetarrörelsen och bonderörelsen. Ibland kunde man samla ihop till en liten avgift för att ha en lärare - se den tidigare texten om Ahti Lavonen och Arbetarnas konstklubb i Helsingfors för 60 år sedan.

Det har varit tal om programmet KIA (Kultur I Arbetslivet) samtidigt som jag skrev om Nina Svensson och hennes sociala konstprojekt. Som statligt program är KIA nedlagt, men jag borde nämna att det fortsätter mer lokalt inom If Metall i Väst där särskilt klubben vid företaget Swegon har varit aktiv. Bland annat har KIA i Metall Väst skapat ett forum för "Metalls konstnärer" där medlemmar som målar eller gör något annat konstnärligt deltar i årliga utställningar. Att måla på fritiden är ju ofta resultatet av eststiska studiecirklar, och KIA-utställningarna är exempel ett viktigt uppmuntrande av amatörverksamhet som en del av arbetarkulturen. Eli Abadji har lagt ut en del filmer på YouTube om det här:

Klipp om KIA och "Metalls konstnärer"

Och så var det Nina Svensson - tillsammans med Bernd Krauss fortsätter hon att hitta nya infallsvinklar på fenomenet studiecirkel. Det var det som e-brevet handlade om. Det var nämligen ett pressmedelande från Gävle konstcentrum, en inbjudan till ett "verk" som pågår "bara en dag" och som innebär att vem som helst kan komma till en (förhoppningsvis) blivande gågata i Gävle Centrum för att med sand och plastlera vara med och påverka hur ett bilfritt centrum kan se ut:

En studiecirkel utan bil - men med sandlåda.

Så om du bor i Gävle eller råkar vara där i övermorgon onsdag mellan kl. 12 och 21 - gå dit!

länkning pågår till intressant.se