Nyare jakt på arbetarkonsten 8

Under några år mellan 1981 och 1983 kunde ett sotigt ansikte ses stirra mot förbipasserande i ett antal svenska städer. Det tillhörde en gammal man avbildad av konstnären Johan Ahlbäck i en målning som blivit affisch för vandringsutställningen "Johan Ahlbäck: Arbetets målare" i Riksutställningars och Dalarnas museums regi. 

Organisationen Riksutställningars affish för vandringsutställning, 1981-83.

Ahlbäck, född i Smedjebacken år 1895 och arbetare vid valsverket där under barndom och ungdom, hade flyttat tillbaka till hemorten efter konststudier i Stockholm åren 1923 till 1931. Efter hans död 1973 hade Dalarnas museum startat ett omfattande arbete för att gå igenom alla de teckningar, målningar och personliga papper som dödsboet hade skänkt till museet. Arbetet resulterade i en stor retrospektiv utställning på Dalarnas museum under vintersäsongen 1978-1979, följd av en lite nerbantad utställning på Sveagalleriet i Stockholm i maj och juni 1979. Samtidigt passade man på att ge ut boken Johan Ahlbäck: Arbetets målare som var redigerad av Örjan Hamrin och Erik Hofrén på Dalarnas museum men till största delen skriven av Hamrin. 

Utställningen och boken visade sig komma precis rätt i tiden. Det här var under de allra sista åren av den politiskt radikala 1970-talsandan i konstlivet i Stockholm. Konstkritikern Bengt Olvång (1934-2011) i Aftonbladet var en övertygad socialist vars omdömen vägde tungt när konstnärer skulle väljas ut för uppdrag och utställningar. När han skrev en översvallande och stort uppslagen recension av utställningen och boken i Aftonbladet (23 maj 1979) var det ett säkert tecken på att Johan Ahlbäck inte skulle glömmas bort i första taget. För stockholmarna handlade det om en spännande nyupptäckt. Fler än bara enstaka verk av Ahlbäck hade inte visats i Stockholm sedan hösten 1949.

Våga se! från 1983, Bengt Olvångs summering av sin syn på svensk konst 1945-1980.
Bildkälla: https://www.bokborsen.se/

Sedan kom 1980-talet, när Bengt Olvång och andra gradvis byttes ut mot en ny generation av kritiker och beslutsfattare som ansåg att 1970-talets konstpolitik varit vänstervriden och provinsiell. För "provinsiella" och dessutom okända konstnärer som Johan Ahlbäck fanns det nu noll intresse, utom i landsorten och inom folkrörelsedrivna initiativ som inte togs på allvar i konstlivet i Stockholm. Kanske gjorde man fel som lät en så deprimerande bild som den av den stirrande gamle mannen bli affisch för vandringsutställningen vid 1980-talets början. Vem ville bli påmind om det tidiga industrisamhällets smuts och misär när svenska folket nu skulle lära sig göra klipp på börsen och skaffa F-skattesedel. Men här och där har den gamla affischen satts upp inom glas och ram, som en påminnelse om att det som har uppnåtts av arbetarrörelsen lätt kan förloras.

Arvet efter Ahlbäck har hållits vid liv av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken, och de senaste tio eller 15 årens våg av ny svensk arbetarlitteratur har lett till ett samarbete mellan stiftelsen och Föreningen Arbetarskrivare (med tidskriften Klass). I stiftelsens referensgrupp representeras Föreningen Arbetarskrivare av kulturhistorikern Ewa Bergdahl, som har varit drivande i föreningen ända från starten. Tillsammans med Monica Borg från Ahlbäckstiftelsen och IF Metalls tidigare kulturombudsman Kjersti Bosdotter arbetade vi under 2021 fram en idé om en ny bok om Johan Ahlbäck. Idén fick grönt ljus av stiftelsens ordförande Carin Runeson, socialdemokratisk kommun- och riksdagspolitiker. Detta har nu blivit boken "Inte vackert men omutligt sant." Johan Ahlbäck: Arbetarkonstnären från Smedjebacken. Se annons här i bloggen! Citatet i titeln kommer från Ahlbäck själv. Många enskilda personers arbete har gjort boken möjlig. 

Jag började under 2022 samla in uppgifter om var verk av Ahlbäck finns idag. Det visade sig finnas mängder i privat ägo och på olika auktionssidor på Internet, men länge var det oklart var alla verk som hade visats på utställningarna 1978-83 hade hamnat. Inte ett enda museum utom Dalarnas museum i Falun visade sig ha verk av Ahlbäck, och på Dalarnas museum pågick en stor omorganisering av samlingarna. Ewa Bergdahl kontaktade ett antal nutida arbetarförfattare och bad dem bidra med mera personliga texter om Ahlbäcks bilder, och sex tackade ja: Bernt-Olov Andersson, Linnea Garli, Aino Trosell (aktuell i år med boken Varvsslammer), Mija Åhlander, Micke Evhammar (aktuell med romanen Hårt regn) och Göran Greider. Jag stod till tjänst med bildmaterial som författarna kunde studera i en delad mapp i tjänsten Dropbox. 

Aino Trosell.
Foto: AnnalisaFoto AB.
Bildkälla: https://ainotrosell.se/press/annalisafoto-ab-4/

Mappen fylldes på kontinuerligt med fler bilder under 2022 och 2023, och en elektronisk katalog med data om varje verk gjorde det möjligt att organisera arbetet med det stora bildmaterialet för boken. Det blev ett helt forskningsprojekt, och som tur var kunde jag ägna en del av min forskningstid som universitetslektor åt det. Maths Isacson, professor i ekonomisk historia och en viktig stödperson för Ahlbäckstiftelsen, involverades. Ytterligare ett antal personer som varit aktiva i samband med tidigare utställningar och i Ahlbäckstiftelsens arbete sedan 1993 började skriva på sina bidrag: Örjan Hamrin, Lars-Olof Lundberg, Ulf Lundén, Arne Andersson, Anne Seppänen, samt Ahlbäckpristagarna Roine Jansson och Britt-Marie Rydberg. 

Vi presenterade vårt arbete på Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 1-2 oktober 2022, på temat "Konstens kraft". Den ambitiösa och riskabla planen var att ha boken färdig till hösten 2023 och 50-årsminnet av Johan Ahlbäcks bortgång (1973). Med tanke på att detta projekt precis som de flesta liknande i praktiken är fritidsprojekt på kvällar och helger, och att finansieringen alltid är lika osäker som eventuell försäljning av resultatet, var det minst sagt vågat att lova något sådant. Men inom något halvår blev de flesta av texterna färdigskrivna. Alla viktiga verk blev fotograferade. Flera fotografer bidrog, men den största insatsen gjorde Staffan Björklund. I slutskedet fick han fara hit och dit mellan olika orter i Dalarna, Västmanland och Gästrikland. 

Monica Borg, pensionerad chef för kulturförvaltningen i Smedjebacken, bar ensam ansvaret för att skicka in ansökningar till olika fonder och stiftelser så att boken kunde tryckas, och så att åtminstone de som lever författarnas osäkra frilansliv kunde få betalt. Dessutom skrev hon bokens biografiska kapitel om Johan Ahlbäcks liv. Jag och Maths Isacson skrev också längre texter: om "folkhemmets" utveckling under Johan Ahlbäcks liv och om hans utveckling som konstnär. 

Monica B, Ewa B, Kjersti B och jag själv kämpade under de fyra sista månaderna med korrektur och ändringar, på slutet dagligen och med en del desperation. Ann Olander på Dalarnas museum gjorde en fin layout till boken inom en snäv tidsram innan den skickades till tryckning på Exakta Print i Malmö, ett mycket bra tryckeri.

Resultatet blev bättre än vi någonsin vågat hoppas på och boken "Inte vackert men omutligt sant" kunde lanseras i ett mera lokalt sammanhang i Smedjebacken den 14 oktober, dvs. på det som nu och framöver kommer att bli en mera koncentrerad Ahlbäckdag. Aino Trosell, Micke Evhammar, Monica Borg och jag själv talade inför en stor och intresserad publik på Konsthallen Meken. Vi delade ut 2023 års Ahlbäckpris till Kalle Brolin, se föregående postning. Samtidigt visades i Konsthallen Meken fram till 19 november en utställning om Johan Ahlbäck: 100 % Johan Ahlbäck - Ett konstnärsliv. Utställningen var sammanställd av Ann Olander (Dalarnas museum) och Anne Seppänen (Smedjebackens kommun) och innehöll bland annat ett bra urval av Ahlbäcks verk i grafiska tekniker från åren 1926-1931. Vissa verk hade aldrig tidigare visats. 

Ulf Lundén (även författare i boken) skrev en förhandsartikel i Dala-Demokraten, tyvärr bakom betalvägg: Johan Ahlbäck till hundra procent. Även Ludvika Nya Tidning skrev. 

Hittills har boken bara kunnat beställas från Smedjebackens bibliotek, men sedan några dagar finns den att beställa som julklappsbok för det mycket låga priset 198 kronor på Bokus. Klicka här:

Bokus, "Inte vackert men omutligt sant" Johan Ahlbäck: Arbetarkonstnären från Smedjebacken. 198 kronor plus frakt

Om man dessutom beställer någonting ytterligare - så att slutsumman blir över 249 kronor - är frakten fri inom Sverige. 

Bokprojektet har redan gett upphov till ett ökat intresse för Johan Ahlbäck. Dalarnas museum planerar nu en stor utställning med hans verk från 17 februari till 14 april nästa år, parallellt med att Elisabeth Ohlsons uppmärksammade vandringsutställning Vi som arbetar med våra kroppar kommer till museet. "Arbetets svarta, hänsynslösa själ" är det ahlbäckcitat museet har fastnat för som titel på utställningen. Även på engelska på museets hemsida:

He has been called "the painter of work" and Johan himself has expressed that he wanted to paint "the black ruthless soul of work", nothing artificial or added but only as it was, "not beautiful but immutably true".

Vi hoppas att boken och utställningen kommer att inspirera många och sätta avtryck i samtiden. Framöver hoppas vi också kunna länka till recensioner av boken här i bloggen. 

Nyare jakt på arbetarkonsten 2

Det börjar redan lacka mot jul. Röd jul eller kanske mera rödgrön? Åtminstone en jul som lär bli annorlunda för de flesta. 

Trots pandemi och restriktioner samlades en grupp kulturvänner i Smedjebacken den 9 och 10 oktober för invigningen av förra årets ahlbäckpristagare Helene Schmidz utställning och utdelningen av 2020 års Ahlbäckpris. I samband med detta anordnades också ett mindre program med visningar och presentationer av både Helen Schmidz och av den ateljéstipendiat som haft tillgång till Johan Ahlbäcks ateljé under 2020, Amanda Karlsson. Tanken med ateljé- eller vistelsestipendiet är att yngre konstnärer skall få tillfälle att bekanta sig med Johan Ahlbäck och ge sin egen synvinkel på Bergslagen och kulturverksamheten i arbetarrörelsen. Från och med i år presenteras också resultatet av ateljéstipendiatens arbete som en del av den större stipendieutställningen. 

Helene Schmidz, The Copper Mine (Koppargruvan), 2017. Inkjet-utskrift på konsttryckspapper, 116 x 150 cm (avfotograferad i Smedjebacken av Arbetarkonst, 10 oktober 2020).

Tanken bakom att utse Helene Schmidz till pristagare var nog framför allt hon som fotokonstnär ofta har satt fokus på människans påverkan på naturen. Hennes koppling till Bergslagen är närmast att hon var på plats efter de stora skogsbränderna i Västmanland sommaren 2014. Hennes bilder av den brända skogen har visats i ett flertal utställningar både i Sverige och internationellt, och nu senast också i utställningen på Meken i Smedjebacken, 10 oktober till 8 november. I ett annat projekt arbetade Schmidz med de landskapsförändringar som storskalig gruvdrift ger upphov till. Bland annat besökte hon det kanadensiska bolaget Agnico Eagles guldprospektering i Västerbotten, och koppargruvan Aitik i Gällivare. Även bilder ur denna serie visades på Meken. Det blev en mycket välgjord utställning där de stora färgfotografierna (både fotografisk C-print och utskrifter på specialpapper) installerats glest hängande med riktad belysning i den stora, mörka lokalen. Hängningen inbjöd till att stanna länge framför de detaljrika, panoramaliknande landskapsbilderna och "vandra runt" i dem med blicken.

Från Helene Schmidz utställning på Konsthallen Meken i Smedjebacken. Foto: Arbetarkonst, 10 oktober 2020.

I Ahlbäckstiftelsens och arbetarkonstens sammanhang var detta förstås en ovanlig utställning, eftersom den enda kopplingen till Ahlbäck, den här gången, var Bergslagens skog och natur, och gruvnäringen i allmänhet. Medan arbetslivet och arbetarna oftast har stått i fokus bland tidigare pristagare gick det inte att upptäcka en enda människa i Schmidz bilder. Vi var några som kom att diskutera detta senare på eftermiddagen: hur åstadkommer man en sådan total frånvaro av mänsklig aktivitet när man fotograferar en industriell verksamhet? Bilder kan ju också retuscheras i efterhand. Detta är inte menat som en kritik av Helene Schmidz konstnärskap, bara ett konstaterande av att hennes bilder är annorlunda än det mesta som visats tidigare i det här sammanhanget, t.ex Maria Söderbergs fotografier från liknande gruvmiljöer i Norrland. Läser man Helene Schmidz egna texter om sitt konstnärskap är det tydligt att hon vill visa människans och utvecklingens påverkan på naturen, men också hur naturen slår tillbaka (som i Västmanland sommaren 2014) och hur naturen återerövrar det som människan grävt och byggt. Det är naturen som är den aktiva parten här, inte människan, och Schmidz citerar i en av sina boktitlar ekologen Aldo Leopold: "Att tänka som ett berg". Fler bilder från utställningen och en text av Schmidz om gruvbilderna finns här: Helene Schmidz, Thinking Like a Mountain.

Amanda Karlsson, Gruvan sucka, 2020. olja på duk, 120 x 140 cm. Bildkälla: Amanda Karlsson (https://amandakarlsson.com/gruvansucka.html)

Amanda Karlsson, som alltså haft stiftelsens vistelsestipendium i år, är enligt syftet med stipendiet en yngre konstnär. Hon uppvuxen i Värmland och beskriver sin uppväxtmiljö som arbetarklass, präglad av arbetarkultur. Efter sina konststudier har hon flyttat tillbaka till hemtrakterna, och hon har nu sin ateljé i Karlstad. Det mest konkreta resultatet av hennes arbete i Smedjebacken är den stora oljemålningen Gruvan sucka som visades i en särskild avdelning på Meken under Helene Schmidz utställning. Men som så ofta i Amanda Karlssons konstnärskap är målningen egentligen bara en del av en större berättelse. Hon spinner ofta sådana berättelser kring sina målningar och utställningar. En del av bakgrunden till det som vi ser i målningen berättande hon om på vernissagedagen. På sin hemsida skriver hon texter till alla sina större verk och utställningar. Även till detta verk finns en text som går att läsa här: Amanda Karlsson, "Gruvan sucka".

I målningen ser vi en lekfull miljö med former och föremål utskurna i wellpapp. Både miljön och wellpappen känns igen från andra verk av Karlsson. Ofta handlar verken om gränsen mellan verklighet och saga, eller mellan barnets värld och vuxenvärlden. Miljön är ofta anonym, "overklig", med en stämning av teater eller dröm. Men i just det här fallet har Karlsson inspirerats av sägner och talesätt i bruksmiljö, och av besök vid övergivna gruvhål i trakten av Smedjebacken. Titeln "gruvan sucka" kommer från talesättet att när gruvan "suckar" är det dags att sätta sig i säkerhet. I målningen ser vi en yngre person eller ett barn, men med den vuxne arbetarens alltför stora blåställ på sig. Huvudpersonen hissar upp ett av sina leksaksdjur i "gruvhissen". På golvet finns ett transportfordon i leksaksformat. Bygget i wellpapp som fyller rummet är ett barns sätt att återge ett gruvsystem tredimensionellt, i det egna lekrummet. Samtidigt är det den vuxna konstnärens sätt att tolka hur verklighetens arbete och arbetets faror blir berättelser som formar barnets uppfattning om de vuxnas verklighet. Ett barn som leker så här har för det första uppmuntrats att vara kreativ, att skapa själv och inte bara passivt upprepa leksakskatalogernas scenarier. För det andra kan det här barnet knappast befinna sig någon annanstans än i en arbetarmiljö med vuxna som inte slutat samtala om den gemensamma historien och om arbetets villkor. Via barnets återskapande av berättelserna i sin lek förs arbetarhistorien och arbetarkulturen vidare in i framtiden. Amanda Karlsson skriver själv så här i sin text: 

För att försöka sammanfatta både dåtid och nutid så byggde jag upp ett gruvsystem med material som fanns tillgängligt i min ateljé. Jag följde formerna från de gruvor jag besökt. Försökte i formerna skapa ras och olyckor som jag läst om. Återskapa händelser med hjälp av föremål. Lät den sedan utvecklas till en målning där föremålen blev symboler och händelserna hade konstruerats på nytt. Ett sätt att förverkliga både dåtidens mytologi men också en föreställd framtid.

Pingas på https://www.bloggportalen.se/

Ny jakt på arbetarkonsten 50

Jan-Eric Martinsson, Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu, träsnitt 1982.

Anteckningar om arbetarkonstnären Jan-Eric Martinsson (1954-1989). Vi funderade ett tag på att nämna Martinsson i boken Arbetarkonst för 2000-talet eftersom han hörde till dem som hade kunnat få Ahlbäckpriset. Men han blev bara 35 år gammal och avled fyra år innan priset delades ut för första gången. Särskilt "känd" var han heller aldrig som konstnär. Helt tydligt ville han inte arbeta enligt den borgerliga eller kommersiella konstbranschens villkor. Sina bilder gjorde han helst direkt framför motivet på olika arbetsplatser inom tillverkning och transport. Där ansåg han  också att de skulle visas. Försäljning av bilder ville han inte göra sig beroende av. Han arbetade kvar i sitt vanliga yrke på "Stockholm Ban", den stora postterminalen vid Centralstationen som revs 1983. 

Om träsnittet här uppe har jag skrivit det här opublicerade utkastet: 

Jan-Eric Martinsson (1954-1989) är en av de arbetarkonstnärer som på olika sätt har uttryckt sin samhörighet med föregångaren Johan Ahlbäck. Här gör han det med ett träsnitt baserat på Ahlbäcks målning Första maj från 1935. I Martinssons version har arbetaren fortfarande mössan i handen, men kroppshållningen och ansiktsuttrycket har blivit säkrare. Tåget marscherar nu mot det dukade bordet där arbetsgivarsidans representanter firar en för dem lyckad förhandling. Träsnittet är hämtat från Erkki Vittaniemis tvåspråkiga diktsamling Blåstället / Siniset Haalarit från 1982 och illustrerar dikten ”Löneförhandlingar / Palkkaneuvottelu”. 

Johan Ahlbäck, Första maj, tempera 1935.

"Originalet" av Ahlbäck syns här till höger. Bilden finns också i Arbetarkonst för 2000-talet. Om Jan-Eric Martinssons liv och verksamhet har det inte varit så lätt att få fram några uppgifter. Enligt knapphändig information i diktsamlingen Blåstället var Martinsson född i Stensele i svenska Lappland. Poeten och metallarbetaren (svetsaren) Erkki Vittaniemi föddes 1939 i Kemi, finska Lappland. Han bor fortfarande kvar i Upplands Väsby där också Martinsson tycks ha hållit till när de inledde sitt samarbete. Om detta berättar Vittaniemi i en intervju som Juha Knuutila har gjort med honom för sverigefinnarnas kulturtidskrift Liekki: länk till intervju på Liekkis hemsida, datum saknas. Det var Martinsson som fick Vittaniemi att börja skriva på allvar, på finska som översattes till svenska, genom att be honom sätta ord till sina bilder:

"Jag tyckte nog att det skulle vara en rolig uppgift. Janne sa att skriv då bara. Jag sa att jag inte hade skrivit något alls tidigare. Då tyckte han att jag bara skulle pröva om det går. Vi gjorde tre böcker innan Janne gick bort. Vi tryckte böckerna tillsammans på Författaren bokmaskin. Där gjorde vi allting utom just själva tryckningen av boken. Det var en fin tid, att få bestämma vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Vår tredje bok Kiertokulku - Kretslopp gjordes av eleverna på den grafiska utbildningen i Kista." (Ungefärlig översättning)

(Minä siihen että se olisi hieno homma. Janne sanoi, että ala sinä kirjoittaa. Sanoin etten ole kirjoittanut mitään aikaisemmin. Hän ehdotti että kokeilisin. Me tehtiin kolme kirjaa ennen kuin Janne lähti pois. Me painettiin kirjat Författaren bokmaskinissa. Teimme itse kaiken kirjan painamista lukuun ottamatta. Se oli mukavaa aikaa, kun sai päättää mitä tehdään ja miten tehdään. Kolmas kirjamme Kiertokulku - Kretslopp tehtiin Kistan Graafisen koulun oppilaitten voimin.)

Omslaget till Bilder från mitt jobb, 1977

De tre böckerna var Blåstället ("Siniseet Haalarit" 1982), Bäcken ("Puro" 1985) och Kretslopp ("Kiertokulko" 1988). Författares bokmaskin var ett intitiativ i tidens anda där oetablerade författare själva kunde producera och ge ut sina böcker. (Den finns fortfarande kvar, men på annan adress, se http://bokmaskinen.se/) Martinsson illustrerade också böcker av Anders Lindh, Bengt Lundgren och Malla Taipale, samt antologin Illustrerade arbetardiktare (1985). Han gav också ut en helt egen bok: Bilder från mitt jobb (1977) som var en del av ett arbetsplatsprojekt. Några av bilderna finns idag på Postmuseum, bland annat linoleumsnittet på omslaget här intill. Museet skriver i informationstexten: 

Linoleumsnitt, "packare", som visar en man som arbetar med postsäckar. Omkring mannen står transportvagnar. Konstverket utfördes som en del i projekt 4 i "Bildkonst i arbetsmiljö" arrangerat 1977 av Samarbetsnämnden för konstföreningar i Stockholms län, SAN, Konstnärscentrum, Stockholms stads kulturnämnd. Meningen var att en konstnär skulle skildra en arbetsplats där han själv arbetade. Projekt 4 gällde Stockholm ban, där Jan-Erik Martinsson arbetat. (Länk till källan, Digitalt museum)


Detta projekt uppmärksammades av UNESCO i en rapportskrift om nya initiativ för samverkan mellan konst och samhälle: Cultural development, experiences and policies, skriven av Augustin Girard i samarbete med Geneviève Gentil (Förenta Nationerna, skrift U1374, andra upplagan 1983, länk till pdf-version här). Författarna skriver i översättning, sidorna 122-123:

Sidan 5 ur boken Bilder från mitt jobb

År 1977 gav kooperationen Samarbetsnämnden för konstföreningar ett arbetsbidrag till Jan-Eric Martinsson, som då arbetade deltid på sorteringsstationen vid Stockholms central. Han hade redan en stor produktion av teckningar, linoleumsnitt och oljemålningar bakom sig. Vid utställningen av de verk som tillkommit tack vare arbetsbidraget beskrev Martinsson sin upplevelse på följande sätt:

"Jag bestämde mig för att återge arbetsmiljön på paketavdelningen vid postterminalen på Stockholms centralstation. Jag började arbeta där i oktober 1976. Efter två veckor som heltidsanställd gick jag över till deltid. Arbetsmiljön var obehaglig, särskilt på grund av dammet och bullret, utrymmena var extremt trånga på vissa avdelningar, och det var farligt när vi arbetat länge och var uttröttade. Du var tvungen att arbeta så fort att det inte fanns tid att prata med arbetskamraterna."

"I början tänkte jag att jag skulle kunna göra några skisser under arbetstid och sedan måla hemma. Efter att ha prövat insåg jag att det skulle bli bättre resultat om jag började ta foton, eftersom det helt enkelt inte fanns tid att skissa. Så jag köpte en kamera och var tvungen att lära mig att använda den. När jag började ta bilder hotade de andra med att de skulle 'slå mig på käften' eftersom jag inte hade berättat vad jag tänkte göra med de där fotona. När jag förklarade vad jag ville göra med min utställning hjälpte de mig; de visade var och när jag skulle fotografera för att kunna dokumentera de värsta sidorna av jobbet. 

"Enligt min åsikt kan en sådan utställning bara sättas ihop på ett bra sätt om det finns samarbete mellan arbetare och konstnärer. Det verkar nödvändigt att fokusera på vardagsfrågorna."

(Svensk översättning av Fred Andersson)

Jan-Eric Martinsson, Gjutare, olja på duk 1982. Industrifacket Metalls samlingar.

Martinsson hade också flera andra arbetsplatsprojekt med hjälp av stöden för konst i arbetslivet, bland annat i metallindustrin. Tidningen Norrskensflamman citerar honom den 26 mars 1980: 

"Det är intresse från Metalls sida som har möjliggjort engagemanget och det är jag glad över. 75 procent av min lön utgår från AMS, medan Metall står som ekonomisk huvudman och tillsammans med Upplands Väsby och Sigtuna kommuner står för resterande 25 procent."

Det finns nu några filmer på Youtube som dokumenterar Martinssons arbete och miljöerna han arbetade i. En film om Stockholm ban och rivningen av terminalen gjordes av Brevskolan för LO och Statsanställdas förbund:

Stockholm ban 1983 (20 minuter)

Dokumentären "Arbetets bilder" gjordes av Sveriges Television år 1980 och handlar om Martinsson. Den finns nu här:

Arbetets bilder 1980 (15 minuter)

Ännu en målning av Jan-Eric Martinsson i IF Metalls ägo

Den gamla kampsången som inleder filmen skrattar väl många åt idag, även inom arbetarrörelsen. Men filmen ger en mycket tydlig och intressant bild av arbetsmiljöer (metallindustri och bageri) som Martinsson dokumenterade, med de anställda som kommenterar projektet och Martinssons bilder. En av de intervjuade säger att: "I nutiden, om man pratar med en ung person i 13- 14-årsåldern så vet han inte ens vad arbete ute i verkstäderna är". En annan säger: "Det visas alldeles för lite i TV. Just sånt där. Där får man nästan aldrig se sånt där, en verkstadsmiljö... I stort sett är det bara det att de springer igenom och så är det färdigt... Med några högre gubbar och sånt där, men jobbarna själva dom kommer nästan aldrig till tals."

En svetsare vittnar utförligt om det ökade tempot i arbetet, hur monotonin gör att man slutar tänka och att många inte längre känner till andra delar av produktionen än det moment man själv utför. Viktiga frågor om effektiviseringen och i förlängningen automatiseringen tas alltså upp. Om sina bilder säger Martinsson själv att "de ska väl sen ut på arbetsplatserna och inte hamna på nåt jävla museum" (i textningen har man strukit "jävla"). Och: "Man ska väl inte räkna med att borgarnas kultur skall intressera folk, alltså. Den får de väl syssla med själva."

Jan-Eric Martinsson.
Foto från "ancestry.se"

Jan-Eric Martinssons teckningar och målningar är kantiga och litet valhänta i stilen. På det sättet passar de bra ihop med det vardagliga innehållet. Jag känner inte till om Martinsson hade en konstnärlig utbildning eller om han var självlärd. Kanske var hans stil ett medvetet val. Konstnärligt får man nog konstatera att han var mera driven som tecknare och grafiker (med linoleumsnitt) än som målare, och kanske fick han helt enkelt inte tid att utvecklas mera i måleriet. I vissa av hans målningar märks det alltför mycket att han har målat efter foton. Det blir litet stelt och småpetigt, som i en målning från företaget Tufvassons transformator i Sigtuna som har återgetts i några sammanhang, t.ex. i boken Fram träder arbetaren. De målningar som jag visar här är annorlunda, och männen med de röda fanorna har ett patos som nästan närmar sig Amelin. Men hur man än värderar det konstnärliga resultatet är Jan-Eric Martinsson värd att ihågkommas som en renodlad arbetarkonstnär.

(länkning pågår till intressant.se)

Ny jakt på arbetarkonsten 46

Ulrika Mars (t.v.) tar emot Ahlbäckpriset 10/10 2015. Foto Markku Miettinen.

Som tidigare meddelats av Ahlbäckstiftelsen och tidningen Dalademokraten gick 2015 års Ahlbäckpris till textilkonstnären Ulrika Mars. Hon är född 1976 och därmed den hittills yngsta pristagaren. Priset delades traditionsenligt ut i samband med att Meken i Smedjebacken öppnade sin utställning med bilder av förra årets pristagare, Peter Nyblom. Prisutdelare var Gina Persson från IF Metall. Detta inlägg (nr 46 i den nya serien) blir en rapport från Ahlbäckdagarna 2015. Mera kommer senare.

Temat för årets Ahlbäckdagar var "Arbetsliv i förändring". (Se också Ny jakt på arbetarkonsten 44.) Presentationerna hade ett särskilt stort fokus på fotografi med tanke på 2014 års pristagare Peter Nyblom och hans utställning. Nyblom är en fotograf som verkligen har ägnat sig åt arbetslivets förändring. Detta är brännande frågor i en tid när ekonomer och framtidsforskare ständigt berättar för oss hur glada vi ska vara när vi "slipper" arbeta. De beklagar att avtalssystemen är tröga och att människor inte ersätts med maskiner tillräckligt snabbt för att lönsamhetskalkylerna skall stämma. Synen på arbete måste omförhandlas och omvärderas, sägs det. Hur genomtänkt är det, och hur mycket vet proffstyckarna om olika typer av arbete? Hur många av dem har t.ex. studerat dagens gruvarbete ens på bild?

Maths Isacson föreläser 9/10 2015. Foto: Anne Seppänen

En mer nyanserad analys av läget får man om man läser en bok som Maths Isacsons Industrisamhället i Sverige (Studentlitteratur, 2007). Maths är sedan många år professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet och har varit engagerad i industrins kulturarv i Bergslagen, inte minst i samarbete med Ahlbäckstiftelsen. Han inledde Ahlbäckdagarna med en föreläsning på fredag förmiddag. Där visade han sin pedagogiska skicklighet genom att på mindre än timma demonstrera huvuddragen i arbetslivets utveckling i Sverige under hela 120 år, dvs. från Johan Ahlbäcks födelse 1895 och fram till idag. År 2015 är det ju också Ahlbäckjubileum till minne av 120-årsdagen. Några bilder av Ahlbäck fanns med i Maths föreläsning där han varvade konkreta tidsbilder med statistiska diagram.

Från kontrollrummet styrs roboten på Ovakos ringverk i Hofors.
(Foto NyTeknik 2014)

Vilka siffror handlar det om ifall vi ska diskutera arbetslivets utveckling i t.ex. Bergslagen? De flesta vet kanske att den industriella järnhanteringen i Sverige började med små hyttor och hammare som sedan slogs ihop till större industrier. Hårda data fick vi i Maths diagram som visade mängden av både nedlagda och nystartade järnverk mellan 1840 och 1910. Diagrammet visade turbulensen i branschen och den snabba utvecklingen mot större enheter. På 1840-talet fanns nästan 600 stycken små järnverk i Sverige, år 1910 återstod drygt en fjärdedel stora. Ett av dem var bruket i Smedjebacken, eller Smedjebackens Walsverk (SW) som länge var det officiella företagsnamnet. Där arbetade på 1950-talet fortfarande ca 1200 anställda. Idag, när bruket heter Ovako Bar (eftersom man gjuter och valsar stålämnen) är antalet nere i ca 350. Siffrorna avspeglar arbetslivets utveckling mot allt färre och större enheter med färre anställda, vilket ger ökad produktivitet tack vare automatisering och datorisering. Helt andra saker krävs av en valsverksarbetare idag jämfört med Johan Ahlbäcks tid. Vad Ahlbäcks bilder faktiskt visar förstår vi kanske inte förrän vi har satt oss in i hur produktionen fungerar idag. Industriarbete är idag i stor utsträckning ett övervakningsarbete. Se bilden.

Klicka på bilden för att få den i större format! (Källa SCB)

Att antalet anställda minskar behöver inte betyda att industrins andel av BNP minskar eller att utvecklingen från industrisamhälle till tjänste- och kunskapssamhälle går så fort som journalister ibland tror. Diagrammet här intill visar ändå att industrins andel totalt sett har minskat rejält sedan mitten av 1900-talet. Maths Isacson visade liknande diagram i sin föreläsning. Den blå kurvan visar att industrins andel av det totala förädlingsvärdet i Sveriges ekonomi (produkters värde minus produktionskostnaden) har minskat från ca 45 procent på 1950-talet till under 30 procent idag. Samtidigt har den privata tjänstesektorns andel ökat från ca 35 procent till nästan 50 procent. Jord- och skogsbrukets andel har stadigt minskat. Detta jämförde Maths med andra kurvor som visar andelen arbeten som räknas som "flexibla" (från 6-7 procent i början av 90-talet till 17-18 procent idag) och den drastiska ökningen av antalet utbildade bergsingenjörer sedan 1970-talets slut. Tjänstesektorns ökning står i proportion till osäkra och "flexibla" anställningars ökning, medan råvaru- och tillverkningsindustrin kräver alltmer specialiserade kunskaper, t.e.x. bergsingenjörernas.

Svenskt BNP-index 1981-2007. Diagram: Finanstidningen.
Klicka på bilden för att få den i större format!

Till slut återknöt Maths till frågan som ständigt diskuteras idag - den om arbetets betydelse och värde. Tänker vi på att lönernas andel av företagens totala utgifter konstant har sjunkit efter år 1980 kan det verka som om vårt arbete värderas allt lägre. Det intrycket förstärks om man, som Maths, jämför med bruttonationalproduktens ökning under samma tid. Att industrins andel av BNP minskar innebär förstås inte att dess vinstmarginal minskar. Räknat i fasta priser (dvs. med kompensation för inflationen) har produktiviteten per arbetad timma i näringslivet ökat med 200 SEK på 20 år, eller från ca 300 SEK till ca 500 SEK. Här gäller det alltså produktivitet: vilket värde vi producerar, inte vad vi får ut i ersättning för detta. Om en kvalificerad industriarbetare i Sverige idag är högavlönad jämfört med t.ex. ett restaurangbiträde, så är skillnaden ändå marginell i förhållande till företagens totala vinstuttag. Men i debatterna utmålas industriarbetarna ändå som en liten privilegierad elit som inte längre har något gemensamt med lågavlönade grupper. På så vis skapas splittring i arbetarklassen. Den splittringen är en fråga bland många andra som Maths föreläsning kunde inspirera oss att fundera vidare på.

Världens industriarbetare i miljoner 1950-2005. Blått: I-länder. Rött: U-länder.
Klicka på bilden för att få den i större format!

När Maths var färdig var det min tur. Jag pratade under rubriken "Bilden som kunskapskälla i automatiseringens och globaliseringens tidevarv" men om jag hade varit ekonomhistoriker som Maths hade jag kanske sammanfattat arbetets och arbetarens roll med diagrammet här till höger. Kurvorna visar antalet arbetare i industrisysslor i de länder som tidigare kallades I-länder respektive U-länder. Numera "Developed economies" (utvecklade ekonomier) och "Emerging economies" (framväxande ekonomier). Antalet miljoner individer i "globala industriella arbetskraften" åren 1950-2005 visas för våra gamla industriländer med blå kurva och för de framväxande industriländerna med röd kurva. Det rörde sig alltså år 2005 om en halv miljard människor i länder som Indien, Kina och Thailand, och en ökning med 300 miljoner människor sedan mitten av 1970-talet. Globalt sett är det alltså helt absurt att påstå att industriarbetarna skulle vara en minskande grupp i arbetarklassen.

Dhiman Steels, Bangalore 2011
 Länk  till video, youtube

Vad vet vi om alla dessa miljoner människor och deras arbete? Hur kan bilden fungera som kunskapskälla och kan bilderna lära oss något som texter och statistik inte kan? Många marxistiska socialforskare (som Walter Benjamin) har nedvärderat bilden som kunskapskälla och sagt att bilder inte ger någon information. Enligt sådana forskare är bilder bara ytliga illustrationer som i värsta fall används i propagandasyfte. Att leta upp bildmakare som faktiskt synliggör och avslöjar människors arbetsvillkor i sina bilder är ett sätt att bevisa motsatsen. Ahlbäckpriset har den funktionen, bland annat. Då kan vi också visa att bilder ger information som texter inte ger, och omvänt. Dokumentära bilder visas nästan alltid i kombination med text. Tittar vi på bilden här intill av en man som arbetar med en glödande järnbit i en grå verkstadsmiljö förstår vi nog inte så mycket om vi saknar kunskaper om verkstadsarbete och inte har någon förklarande text. Förklaringen kommer här: bilden visar en liten bit av ett ringverk, dvs. ett verk där det valsas ringar av stål. Ringverket finns utanför Bangalore i Indien och ingår i koncernen Dhiman Steels. Bilden är bara en stillbild ur en video på Youtube. Länken hittar ni i bildtexten. Klicka på länken och se den korta filmen!

Eüpa factory, Kina, 2015.
Länk till video, youtube

När ni har läst förklaringen och sett filmen har ni en mycket tydligare idé om vad det hela handlar om. Nu kan ni jämföra med t.ex. Johan Ahlbäcks bilder från 1920-talets Smedjebacken och bilden av kontrollrummet i det moderna ringverket i Hofors här ovan. En film visar förstås mera än en enstaka bild och jämförelser mellan bilder från olika tider och platser synliggör utveckling och ojämlikhet. I Indien förekommer fortfarande en storskalig produktion med maskiner och arbetsmoment som i Sverige idag bara finns på hantverkarnivå (m.a.o. i små privata konstsmedjor). En helt annan arbetsmiljö ser ni i bilden från fabriken Eüpa i Kina. En fabrik som inte bara är en fabrik utan en hel liten stad med 17.000 anställda som lever sina liv på området i en strikt organiserad och reglerad tillvaro. Eüpa tillverkar främst elektriska hushållsartiklar. Även här har ni en länk i bildtexten till hela filmen: den här gången en hel dokumentär från Discovery (45 min).

Bild av uppställda arbetslag på Eüpa.
Bildkälla: University of Dundee, projekt "Made in China"

Med sådana exempel försökte jag visa vad bilder och filmer kan berätta om automatisering och globalisering. I filmen och bilderna från Eüpa ser vi några av människorna bakom den röda kurvan i diagrammet över den industriella arbetskraftens ökning globalt under 1975-2005. Men bilder kan också fungera som illustrationer på ett sätt som inte är informativt utan snarare schablonmässigt eller styrt. Det finns till exempel mängder av stillbilder från Eüpa som liknar den här intill. Bilderna motsvarar säkert det som fabriksledningen vill se (symmetri, kontroll, disciplin) men också det som amerikanska och europeiska journalister vill se, dvs. det som motsvarar deras idé om det totalitära samhället. Bilderna bekräftar förutfattade meningar snarare än att nyansera dem med information.

Sampsa Sarparanta, Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia, olja på duk, 2014.
Bildkälla http://sampsasarparanta.fi/

Men alla bilder är ju inte fotografier eller stillbilder och alla bilder är inte heller dokumentära. Bilder kan vara t.ex. samhällskritiska och satiriska. Den finländske konstnären Sampsa Sarparanta har använt en liknande fotografi som det från Eüpa när han har gjort målningen Kaikki erilaisia, kaikki samanarvoisia (ungefär "alla är olika, alla är jämlika"). Det är förstås en ironisk titel och en ironisk bild. Kombinationen av militärisk uppställning och målade ansikten i regnbågsnyanser känns absurd. Vi vet att inget av de två påståendena i titeln är sant. Arbetarna i bilden är inte jämlika med sina överordnade. Och om de i den officiella retoriken i dagens Kina får veta att de är individer i något sorts "regnbågsamhälle" så är det ändå inte så de behandlas. Bilder kan alltså användas på olika sätt. De kan användas som informationskälla. De kan användas för att förstärka schabloner. De kan också användas för att kritisera schabloner och då kallas resultatet ofta satir eller samhällskritisk konst. Då handlar det inte bara om att visa något utan också att uttrycka något om det som visas.

Boken Pappersarbetarna med bilder av Hasse Eriksson och Anders Björnhager, 2014.

Det var väldigt bra att tre fotografer och en målare kompletterade Maths Isacson och mig på Ahlbäckdagarna genom att visa sina bilder och berätta om dem. Det skedde på fredag eftermiddag och lördag förmiddag. Fotograferna var Hasse Eriksson (Borlänge), Peter Nyblom (Fagersta) och Lars Dahlström (Insjön). Målaren var Anders Björnhager (Borlänge). Anders Björnhagers bilder har jag skrivit om tidigare här på bloggen när han hade en utställning på Dalarnas Museum i vintras med akrylmålningar som ingår i boken Pappersarbetarna från Pappers avdelning 50 i Kvarnsveden. Se Ny jakt på arbetarkonsten 42. På Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk i Borlänge har flera ahlbäckpristagare arbetat och/eller gjort utsmyckningar. Boken Pappersarbetarna är ett bra exempel på hur en fotograf och en målare kan komplettera varandra i en bok som dokumenterar både dåtid och nutid på en stor arbetsplats. Fotografen i sammanhanget är Hasse Eriksson. Båda två har själva arbetat på pappersbruket. Det är extra intressant att Anders har använt flera av Hasses foton som förlaga eller utgångspunkt för sina målningar. I fotona ser vi på ett konkret vis det som texten beskriver i nutid (Hasses bilder) eller dåtid (arkivbilder). I målningarna tolkar Anders arbetsplatsens stämningar (både i nutid och dåtid). Målningarna är förstås mycket färre.

Sidan 86 ur Pappersarbetarna med Therese Berg. Fotot taget av Hasse Eriksson.

Det var på fredag eftermiddag som Hasse Eriksson och Anders Björnhager visade sina bilder. Då hade först Monica Borg (sekreterare i Ahlbäckstiftelsen 1992-2007) presenterat sin dokumentation av stiftelsens verksamhet från starten. Jag själv hade kort presenterat alla pristagare och boken Arbetarkonst för 2000-talet. Ann-Jeanett Stål, danskonsulent vid landstinget i Dalarna, hade talat om projektet In Motion där koreografen Charlie Prag och elever från Västerbergslagens kulturskola tolkade Johan Ahlbäcks teckningar som dansföreställning våren 2015. När sedan Anders och Hasse trädde upp på scenen blev det en konkret demonstration av bilden som kunskapskälla. Men också att en bild inte förklarar sig själv. Ett idealiskt sätt att få veta något om en plats eller miljö är att ha ett album med bilder tagna av någon som verkligen känner till platsen, och att dessutom ha den personen närvarande. Just den idealsituationen skapade Anders och Hasse. Vi som lyssnade var mycket privilegierade. Vi fick massor av fakta, öden och historier på kort tid. Låt mig bara ta ett exempel och illustrera det med ett foto av Hasse på sidan 86 i Pappersarbetarna. Fotot visar en pappersarbetare av idag, Therese Berg. Hon är inte bara arbetare utan också smyckeskonstnär. Ett smakprov på det hon gör kan man se här. Texten till bilden (på sidan 87) berättar hennes historia. Hon var fast anställd på renseriet i pappersbruket (i bakgrunden på bilden) sedan 2007. Våren 2009 tog hon dessutom en kandidatexamen i smyckeskonst i Göteborg. Våren 2014 blev hon uppsagd från bruket på grund av arbetsbrist. En del av sina smycken har hon gjort av skräp som blir kvar på golvet i renseriet, till exempel örhängen i form av tårar, en direkt reaktion på förhandlingarna om nedskärningar våren 2013. Boken Pappersarbetarna fokuserar visserligen på miljön och kollektivet men lyfter också fram intressanta personligheter som Therese och ahlbäckpristagaren Hans Tollsten.

Engelsbergs bruk, fotograferat av Marie Nisser 1969. Bildkälla www.sim.se

Sedan var det dags för Peter Nyblom att presentera sitt arbete. Det gjorde han inte bara med egna bilder utan också med andras. Bilden till höger är till exempel tagen av den kända industrihistorikern Marie Nisser och visar Engelsbergs bruk i Bergslagen så som det såg ut 1969. Då hade ugnen varit kall i femtio år. Senare renoverades byggnaderna och 1993 förklarades de som världsarv. Detta tog Peter som exempel på dokumentation av industrihistoriska miljöer i Sverige, tillgänglig särskilt via Svenska Industriminnesföreningens hemsida och söksidan Industrihistoriska miljöer. Idag är en Engelsberg ett museum och Peter jämförde 1969 års bild med dels en nytagen bild, dels gamla svartvita bilder från tiden före 1919 (nedläggningsåret). Detta handlar både om arbetslivets förändring och den information som man kan få genom att jämföra bildkällor. Dagens besökare på Engelsberg kan ha svårt att föreställa sig att platsen har varit så förfallen som den var 1969. I de gamla svartvita bilderna syns arbetet. Men också sådana detaljer som en sitt- och rastplats vid bryggan där kolet transporterades upp till masugnen (bryggan till höger i Nissers bild). Där kunde gubben som var ansvarig för bryggan vila sig mellan varven.

När det "lura" på bruket, red. L. Andeasson, L. Ekegren, P. Nyblom, G. Stenås.
Fagersta 2015.

Peter Nyblom vet mycket om både sina egna bilder och andras. Han är inte bara fotograf utan också bildsamlare, bildredaktör och lokalhistoriker. Hans flit när det gäller att spåra upp bilder och hitta information om bilder gör att han faktiskt också är bildforskare. Från början var han metallarbetare, senare också arbetsledare och kvalitetstekniker vid stålverken i Fagersta. Som fotograf kunde han fullborda sin dokumentation av sin arbetsplats samtidigt som han arbetade sina sista år där. Detta var på 1980-talet, när Jan Stenbeck och Kinnevik tog över. Turerna som ledde fram till nedläggningen av stålverken Fagersta blev kända i pressen som "spelet om Kinnevik". Även detta berättade Peter om i presentationen. Som bildredaktör och bildsamlare har han haft stor nytta av bildarkivet från f.d. Fagersta Bruks AB. Bruket arbetade tidigt mycket medvetet med att bygga upp sin "image" och hade länge minst en fotograf anställd på heltid. Men vissa händelser saknas i bildarkivet, t.ex. storstrejken 1909. Om detta berättade Peter en historia som förtydligar hur en bildforskare arbetar. Det började med fyndet av en bild (på Tradera) av ett demonstrationståg i Fagersta 1909. Bilden visade sig vara ett brevkort där en viss "Tekla" beskriver både hur bilden togs och vilka bilder hon tog samtidigt. Med detektivarbete kunde Peter få fram inte bara "Teklas" fulla namn (Tekla Löfblad) utan också nysta upp hennes historia och hennes relation till mannen som framkallade bilderna i sitt enkla rum i Fagersta. Den senaste i raden av böcker där Peter har varit bildredaktör och skrivit bildtexter är När det "lura" på bruket - Fagersta under 140 år, utgiven i år av Bruksmuseet i Fagersta (Bruksmusei vänner) till museets 20-årsjubileum. (När fabriken signalerade början och slut på ett skifte sa folk att det "lurade".)

Nedkylt slagg från "gropen" i Smedjebacken töms med dumper.
Foto Lars Dahlström. Bildkälla http://larsdahlstrom.se

På lördag förmiddag kom folk från Ovako Bar i Smedjebacken och förberedde oss inför dagens studiebesök på stålverket. Tjänstemannasidan representerades av Mats Jansson (chefsingenjör), arbetarsidan av Helena Andersson (maskinförare vid slaggningen) och den pensionerade arbetsstyrkan av Lars Sandén som började på verket redan 1959. Som pensionär har Lars länge haft guidningar på verket. Mats, Helena och Lars hjälptes åt att berätta om hur produktionen går till, och de visade två informationsfilmer om företaget. Den ena var från 1950-talet och den andra från idag. Detta blev en spännande upplevelse av inte bara arbetslivets förändring utan också av hur sättet att göra sådana filmer har förändrats. En del vänskapligt gnabb kunde vi märka, till exempel när Lars förklarade att en del miljöer med stark strålning är olämpliga för kvinnor i fertil ålder och Helena svarade att den strålningen inte är bra för män heller. Helena kunde kunde också berätta med glimten i ögat om sitt "manliga" jobb i en miljö som för den ovane påminner om själva helvetet - gropen där hon med bulldozer bryter slagget från smältningen. Bilden av det brutna slagget som töms kommer från Lars Dahlströms bilder till den fina boken Människan och stålet som Ovako Bar gett ut. Se också hans hemsida.

Det kunde varit Helena som sitter i bulldozern eller dumpern i bokens bilder från slaggbrytningen och därför var det förstås lämpligt att hon och Lars Dahlström tillsammans berättade om bilderna. Boken är ett beställningsarbete men bilderna visar både arbetet, arbetarna och den dramatiska skönheten i stål och eld. Det är väl det sistnämnda som företagen allra helst visar upp för kunderna. Men i bokens många porträttbilder av arbetarna i sin arbetsmiljö kommer vi människorna nära. Efteråt över kaffet sade Lars Dahlström till mig att man kan vara en hur skicklig fotograf som helst och ändå misslyckas med porträttbilder, för där handlar det om att kunna prata med folk. Jag svarade att om man inte kan det får man hålla sig till att fotografera "stilleben". Det tyckte Lars var roligt, för sina inkomster har han hela tiden fått genom att fotografera just "stilleben", dvs. bilder för produktkataloger, särskilt för Claes Ohlson (Insjön). Men han är en mångsidig fotograf som kan hantera både döda ting och levande människor.

Fortsättningen på lördagen med studiebesök på Ovako och vernissage på Meken skildrar jag med mina egna amatörbilder och bildtexter:

Konst- och bildintresserade på väg till skrotgården bakom stålverket. Råmaterialet på Ovako i Smedjebacken består idag helt av skrot i olika storlekar ("fraktioner") och sorteringar. Mats Jansson, Helena Andersson och Lars Sandén guidade.

Vagnarna (vågvagnar) med behållare som transporterar skrotet till ugnen. Behållarna förs in över ugnen och töms genom att bottenspärrar öppnas.

Inne vid ljusbågsugnen. Här hamnar skrotet. Ljusbågsugnen fungerar genom att tre elektroder av grafit är nersänkta i ugnen. Det skapar en elektrisk spänning - en "ljusbåge". Skrotet smälts och "färskas" med tillsats av syre och andra ämnen. Den färdiga smältan tappas ut genom tapphålet som har skyddats av särskild tappsand under smältningen. Smältan rinner ner i en skänk som sedan flyttas med travers till skänkugnen. 

Några elektroder som ska användas i ljusbågsugnen. De är inte små.

Här är vi i närheten av skänkugnen. Där får stålet sin slutliga sammansättning genom att olika legeringar tillsätts. I skänkugnen tas ett prov som sänds till laboratoriet för analys. Vid vårt besök pågick inget arbete i verket.

Här utanför gjuteriet ligger kasserade munstycken som använts vid tappning ur skänkar. De sittor på glidplattor som täcker tapphålet i skänken innan det är dags för tömning. Efter ett visst antal tömningar måste de bytas.

En informationstavla som visar flödet i produktionen från skrot till färdigvalsade produkter. Från stålverket går ämnena (billets) till valsverket i Smedjebacken eller via tåg till anläggningen i Boxholm.
Klicka på bilden för att få den i större format! 

Utsikt från plattformen på gjuteriet ner mot slaggrensningen och "bröthålet".

Slaggrensningen: Ingången till "bröthålet" där bland andra Helena Andersson kör ner med maskinen för att rensa slagg under ljusbågsugnen. Strax efter ingången finns en tvär vänstersväng som hon måste igenom innan hon kommer in under ugnen.

Uppe på gjutningen. Stålet tappas från skänken till en mellanskänk, och den skänken kommer hit. Det stora locket pressas fast ovanpå. Stålet fördelas från mellanskänken till kokillerna som är vattenfyllda gjutformar där stålämnena bildas. Vatten kyler ner dem, men bara på ytan. Kallas stränggjutning.

Ämnena glider från kokillerna ner till lodrätt läge och kapas till bitar, billets. Färdiga billets fortsätter hit, till kylningen. De flyttas och roteras långsamt på "bädden" som syns här bakom räcket.

Kontrollrummet ovanför kapningen och kylningen.

Färdiga billets ligger på svalning på planen mellan kylningen och första valsningen. Till valsningen hann vi inte gå - vernissagen väntade.

Närbild på billetsen som fortfarande är mycket varma. Svalnar de inomhus värmer de lätt upp en stor hall.

Från Peter Nybloms utställning på vernissagen i Meken. Lokalen var valsverkets smedja på Johan Ahlbäcks tid. Ingen hade tidigare kommit på idén att använda vanliga armeringsnät på det här sättet. Det är i harmoni med både bilderna och lokalen. En del av stålet från Smedjebacken kan valsas till tråd i t.ex. armeringsnät. Men det stålet är av sämre kvalitet.

Och minsann! Ett av näten har Peter stöttat med ett kasserat munstycke från verket! Nu mindes vi var det har använts.

Dansaren Mauro Mardones uppförde en bit av dansverket In Motion inspirerat av Johan Ahlbäcks teckningar.

Några bland vernissagepubliken. Carin Runeson (kommunfullmäktige + f.d. riksdagsledamot, S), Helena Andersson (IF Metall avd 113), Mats Jansson (Ovako).

Bildspelet i "tältet" innehåller bilder från Peters ständigt utökade fotoserie "Fragment från Bergslagen"

Armeringsnäten är placerade i det stora rummet så att de bildar ett "V" med stålverksbilder från Sverige på ena sidan och stålverksbilder från Indien på den andra. Här en mycket ung indisk stålverksarbetare i slutet av 80-talet.

Utställningen innehåller också pappersbilder ur "Fragment från Bergslagen" och ett urval av Peters bilder av raggare. Utställningen pågår till söndag, 8 november 2015.

länkning pågår till intressant.se