Nyare jakt på arbetarkonsten 10

Helena Andersson, transportör, Smedjebacken.
Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar.
Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/

I en tid när borgerlig kultur- och utbildningspolitik inskränker möjligheterna för stora delar av befolkningen att ta del av kultur och delta i kulturverksamhet blir gräsrotsinitiativen, det folkligt förankrade kulturarbetet, allt viktigare. I Sverige fanns det länge en ganska stor samsyn hos både socialdemokratiska och borgerliga regeringar om vissa grundläggande principer som slogs fast i 1974 års kulturpolitiska mål: statligt stöd ska garantera mångfald i kulturlivet och en skälig levnadsnivå för kulturarbetare (ett begrepp som etablerades vid samma tid), offentligt understödd kultur ska garantera demokratisk tillgänglighet och folkligt engagemang, politiken ska inte styra kulturens innehåll utan stödja den "på armlängds avstånd" (vilket förstås också gällde statligt stöd till press, radio/TV, kulturtidskrifter och andra medier). Särskilt den senaste regeringen med dess beroende av Sverigedemokraterna har visat att detta är en epok som nu snabbt går mot sitt slut. 

Orsakerna till detta och de effekter urvattningen av de offentliga kultur- och mediastöden har fått utreds mycket bra och tydligt av Anna Eriksson och Olle Josephson i en artikel i senaste numret av Clarté, nummer 3 2025, tema Kulturkrigstid: "Från folkbildning till sponsring" (nätpublicerad version 4 oktober 2025). Författarna rekapitulerar: 2006-2009 års Reinfeldtregering tog bort skrivningen om att kulturpolitiken ska "motverka kommersialismens negativa verkningar" och lade istället stor vikt vid kultursponsring, "kulturentreprenörskap" och kultur som något som "konsumeras". Under 2010-talet lades viktiga organisationer som Riksutställningar och Rikskonserter ner. Men den verkligt radikala nedmonteringen började först med Parisa Liljestrand som kulturminister: 2024 tilldelades kulturen en historiskt låg andel av den totala budgeten, 0,65 % (114 miljoner kronor av ett totalt reformutrymme på 60 miljarder). Mellan december 2024 och februari 2025 kom en rad uppseendeväckande utspel: Liljestrand deklarerade under en presskonferens att "skattesänkningar är bra kulturpolitik" och omsatte orden i handling genom två snabba åtgärder: en utredning om skattelättnader för kultursponsring, och ett krav på centrala museer att "bredda finansieringen" med sponsring och privata donationer. I slutet av januari stod hon inför Sveriges församlade filmbransch på Göteborgs filmfestival och gjorde mycket tydligt att hon inte alls var ditsänd för att uppmuntra, utan istället för att varna och provocera. Regissörer och skådespelare skulle inte längre räkna med henne som deras talesperson i regeringen, och de skulle inte heller förvänta sig att få snylta på "medborgarnas skattepengar". Ingen kunde minnas att något liknande någonsin hade yttrats offentligt av en svensk kulturminister, hur ointresserade och oinformerade vissa sådana än har varit. 

Vid samma tid satt vi i referensgruppen för Johan Ahlbäckstiftelsen och funderade på temat för 2025 års Ahlbäckdag. Vikten av att fackliga organisationer och lokala grupper tar ansvar för kulturverksamhet som är angelägen och politiskt relevant för människor i deras vardag på arbetsplatsen har alltid stått i centrum för Ahlbäckstiftelsen, men nu hade det blivit extra tydligt att det är just denna funktion och folkliga förankring som är mest hotad. Som Eriksson och Josephson skriver i Clarté: "När breda folkliga rörelser växer sig starka, förskjuts också statlig politik i folklig riktning. Och när dom marginaliseras eller försvinner blir det istället eliterna som approprierar kulturen för egen vinning." I diskussionen kunde vi rada upp exempel efter exempel på hur hela den stora omläggning och högersväng som nu pågår i kulturpolitiken innebär att resurser tas bort från verksamheter och inrättningar som gjort kultur och utbildning tillgänglig för de som inte kommer från resursstarka hem eller lyckats få höga betyg i grundskolan. Den kommunala Kulturskolans finansiering halveras, de kommunala biblioteken tvingas dra ner på aktiviteter och öppettider, tillgången till replokaler för unga som spelar i band stryps, studieförbundens offentliga finansiering skärs ner med nästan en tredjedel (mellan 2023 och 2025), folkhögskolor lägger ner estetiska kurser och program (som serietecknarutbildningen vid Kvarnby folkhögskola). Effekterna av de minskade statsbidragen till studieförbunden kan följas på deras samarbetsorganisations hemsida där varje nedlagd verksamhet läggs in i en interaktiv sverigekarta: Nedskärningskartan.

Det blir på så sätt tydligt att kultur inte längre ska vara en del av det vanliga livet och vardagen utan snarare en statussymbol för en elit, dvs. just det som den populistiska sverigedemokratiska retoriken alltid har utmålat den offentligt finansierade kulturen som. Det är mycket motsägelsefullt. Naturligtvis erkänner högern inte att detta blir resultatet, utan argumentet är alltid att "folket" själva ska få välja vilken kultur de vill bekosta, eller som Timbro och Oikos påstår i dokumentet Tidö 2.0, sidan 13: "Det har blivit viktigare för kulturskapare och ideella aktörer att blidka byråkrater och offentliga institutioner än vanliga människor." Därför gäller det för en  liberalkonservativ politik att "flytta makten nedåt, minska bidragsberoendet och öka transparensen". Med "vanliga människor" menar författarna av Tidö 2.0 troligtvis sådana som de själva, tillräckligt "vanliga" att ha råd att välja och vraka. För andra och mindre bemedlade delar av "verklighetens folk" räcker det tydligen att grundskolan lär ut en ytlig nationell "kulturkanon" där arbetarlitteraturen och andra centrala delar av arbetar- och folkrörelsernas kulturarv definitivt lyser med sin frånvaro. Se resultatet av utredningen om "kulturkanon", ledd av Lars Trägårdh och med medverkan av några framträdande högerprofiler från universitetsvärlden: Betänkande av kommittén En kulturkanon för Sverige, Stockholm 2025. Efter nostalgisk återblick under rubriken "En gång hade vi en kanon (1809–1962)" följer redogörelsen för "Uppbrottet från den historiska kanonen" med skolreformer, invandring och multikulturalism, och till sist läser vi på sidan 39: "Så kom vi då hit: Till ett Sverige präglat av splittring, separatism och en tillits- och trygghetskris." Vilket alltså underförstått skulle bero socialdemokratisk normupplösning och misslyckad integration. Utredaren har snällt följt regeringsdirektiven.

Förra vintern hade vi ännu inte tillgång till Trägårdhs utredning, men med kulturministerns tal och de senaste nedskärningarna i gott minne föll det sig naturligt att diskussionen om årets tema för Ahlbäckdagen kom att handla om hoten mot kulturen och folkbildningen. Vi hade i förväg läst texter av Gunnar Bergdahl, före detta kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad och en av initiativtagarna till organisationen Kulturförsvaret som uppmärksammar följderna av den nuvarande politiken: se Kulturförsvarets hemsida. Om människors tillgång till kultur i sin vardag inte längre säkras genom rättvis fördelningspolitik utan genom privata donationer är det lätt att tänka sig att inte minst arbetarkulturen blir lidande. Så har samhället råd med kultur och arbetarkultur? Det självklara svaret på den frågan skulle kunna vara temat för en Ahlbäckdag: Såklart har vi råd med arbetarkultur! Men det är också viktigt att betona varför vi väljer att tala om arbetarkultur: att det är en kultur som möter människor i deras vardag och som är nära kopplad till tanken om folkbildning, men inte folkbildning som pådyvlas uppifrån i form av t.ex. en obligatorisk "kulturkanon", utan en kultur som utgår från människors behov av att förstå sin situation och sin historia. Med andra ord en kultur som är en nödvändig och självklar del av livet. Och så blev temat för 2025 års Ahlbäckdag Arbetarkultur: En del av livet. 

Skotten mot demonstranter i Ådalen 1931 tillhör inte regeringens kulturkanon. 
Och förstås inte heller Lenny Clarhälls minnesmärke äver händelserna.
Bildkälla: Wikipedia.

Programmet genomfördes lödagen den 4 oktober i konsthallen Meken i Smedjebacken och var mera välbesökt än förra årets Ahlbäckdag. Förste talare skulle ha varit Göran Greider, men han hade blivit tvungen att tacka nej. Ersättare blev Greiders före detta kollega på Dalademokraten, Ulf Lundén, friställd alltsedan tidningens kulturavdelning lades ner i början av 2024. Om detta reflekterade Ulf Lundén själv i en debattartikel i Expressen den 4 fabruari 2024: "Jag förlorar min tjänst - efter snart 20 år". Han har alltså direkt erfarenhet av en annan aspekt av hur kulturen marginaliseras av ekonomiska skäl: nedläggningen av kulturbevakningen i de allt mera trängda dagstidningarna utanför storstadsregionerna. Detta har t.ex. lett till att Norrlandsteaterns föreställningar inte längre recenseras av någon lokal press. Som friställd har Ulf Lundén istället ägnat sig åt att skriva krönikor och att fördjupa sig i den svenska folkbildningens historia med sikte på att så småningom publicera en bok. Nu berättade han t.ex. om hur socialdemokrater som Axel Gjöres genom sitt inflytande kunde hjälpa och uppmuntra författare och konstnärer med ursprung i arbetarklassen. Som redaktör för Kooperativa Förbundets tidning Konsumentbladet under åren 1920-1931 gav Gjöres de litterära bidragen stort utrymme, och den lyckade satsningen på litterärt material och kulturmaterial spred sig snabbt till fackförbundspressen. Detta var under en tid då det moderna svenska biblioteksväsendet sakta växte fram ur  folkrörelsebaserade låneverksamheter i småkommunerna, samtidigt som synen på folkbildning fortfarande kunde vara ganska olikartad i olika delar av socialdemokratin. Var det frågan om att folket skulle bildas och undervisas om klassisk och borgerlig kultur, eller var det dags för folket att skapa sin egen kultur?

En nutida socialdemokratisk politiker var nästa talare. Thomas Eneroth har fram tills i år varit riksledamot, dessutom socialdemokraternas gruppledare i riksdagen 2014-2017 och infrastrukturminister 2017-2022, men sedan i maj är han ordförande för ABF. Han berättade först lite om sin bakgrund: uppväxten i Kosta i Småland och vad den kommunala kulturverksamheten betydde för hans engagemang för blåsmusiken. Han är själv trumpetare. Under 1990-talet var han mycket engagerad i initiativet Kunskapslyftet, tillsammans med Ylva Johansson, och vittar gärna om vad detta betytt för kvinnors position på arbetsmarknaden i Sverige. Nu reser han som han själv uttrycker det "landet runt och agiterar för folkbildning", och är mycket aktiv i debatten om folkhögskolornas och studieförbundens framtid. På tal om arbetarkultur som en del av livet gav han oss några exempel på hur viktigt det är att hela tiden förklara vad folkbildning är, att inte ta det för givet. Annars blir det lätt bara teoretiska abstraktioner och hänvisningar till det goda som varit, men "det gäller nu att mycket konkret bemöta den nuvarande urholkningen av civilsamhällets organisationer". Stödet för folkbildningen måste nu komma från deltagarna själva, de måste skapa opinion och visa att verksamheterna är viktiga. Och här framhöll han en käpphäst som han också har propagerat för i tidningen Vi lärare: folkhögskolorna måste precis som universiteten skapa alumnnätverk, nätverk av tidigare elever som kan vittna om vad utbildningen har betytt.

Elisabeth Ohlsson iscensatte år 2006 en nutida version av skotten i Ådalen tillsammans med elever från Ådalens gymnasium och ättlingar till demonstranter som var med 1931. Hon använde bland annat bilden som illustration till en debattartikel i Aftonbladet där hon kommenterade 2006 års lagändring om försvarsmaktens rätt att stödja polisen vid terroristbekämpning i fredstid. Vem definierar vem som är terrorist? Hon skrev: "Sedan händelserna i Ådalen har man velat undvika ett upprepande av tragedin. Nu är den spärren inte lika säker längre."
Bildkälla: https://ohlson.se/ (2011).

Att klaga över att "arbetarklassen inte deltar i kultur" leder ingen vart. Det bidrar snarare till att stärka tankesmedjorna Timbros och Oikos beskrivning av offentligt stödd kultur som något "folk" inte vill ha. Bättre är att vara noga med definitionerna: vad menar vi med kultur och med folkbildning? Där är personer som Thomas Eneroth inne på ett mycket viktigt spår. Det måste finnas en ömsesidighet. Intellektuella och kulturarbetare kan inte bara slå sig till ro och förvänta sig att alla lockas av redan etablerade uppfattningar om vad kultur, kvalitet och bildning är. Varför ska folket komma till biblioteket ifall inte biblioteket också kommer till folket? En kulturskapare som verkligen nådde ut med sina bilder och sina ställningstaganden var konstfotografen Elisabeth Ohlson, inte minst i sitt sista stora projekt, vandringsutställningen Vi som arbetar med våra kroppar. Tillsammans med journalisten och författaren Annica Carlsson Bergdahl reste hon från Kiruna i norr till Malmö i söder under pandemiåret 2020 och mötte 33 personer i arbetaryrken på lika många arbetsplatser. Elisabeth fotograferade och Annica djupintervjuade. På projektets hemsida presenteras alla de 33 deltagarna, bland andra valsverksarbetaren Helena Andersson från Smedjebacken, också engagerad i Ahlbäckstiftelsen: se Vi som arbetar med våra kroppar. Sedan premiären på Länsmuseet Gävleborg den 5 juni 2021 har utställningen visats på 16 platser, senast på Linnéuniversitetet i Växjö där den öppnade dagen före Ahlbäckdagen, fredagen den 3 oktober. Där pågick den fram till 9 november. Förutom utställningen och hemsidan finns projektet också dokumenterat som tryckt bok.

Marek Jarecki, skogsarbetare, Skälvum
Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar.
Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/

Elisabeth Ohlsson avled i oktober 2024 efter en tids cancersjukdom. Hon borde ha fått ahlbäckpriset innan dess, men så blev det tyvärr inte. Nu fortsätter Annica Carlsson Bergdahl att lansera nya projekt, t.ex. Jag är en människa, om interner vid kvinnofängelser i Sverige. Hon vill också få sin och Elisabeths utställning placerad på fler ställen. Till Ahlbäckdagen kom Annica med tåg genast efter att ha satt upp och invigt utställningen i Växjö. Hon höll en inspirerande presentation om sitt samarbete med Elisabeth, om djupintervjun som metod och om utmaningarna att komma in på olika arbetsplatser under pandemin, eller att över huvud taget komma in på arbetsplatser i en tid när restriktionerna ökar och besökare kontrolleras rigoröst. En annan aspekt av detta är förstås den detaljerade tidsstyrningen inom allt från industriell produktion till äldrevård: allt sker inom strikt schema, ergonomin försummas och kontakten med arbetskamraterna minskar, kanske också orken och motivationen att engagera sig i något utöver arbetet. Inom lagerarbete kommer order numera oupphörligt in genom hörlurarna och därför är man helt förhindrad att samtala under arbetet. Men flera av de intervjuade kommenterar också den paradoxola friheten i att kunna glömma jobbet helt på fritiden. 

Framför allt uttrycker intervjuerna och bilderna i utställningen en stark yrkesstolthet. Det syns på bilderna att det har funnits ett förtroende mellan fotografen och de avbildade och en enighet om att ingen ska framställas som något offer här. I utställningen träder de intervjuade fram som representanter för grupper som garanterar att landet fungerar. De beskriver själva sin vardag och sina ståndpunkter för museibesökare som säkert ofta har tagit deras arbete för givet, och sällan ser det dokumenterat i medierna eller i kulturlivet. Skogsarbetaren Marek Jarecki i Skälvum kommenterar att det knappast är hans yrkeskategori som politikerna tänker på när pensionsåldern nu ska höjas: "55 år är en absolut gräns för mig. De flesta skogsarbetare håller till 55, högst 60." Sedan är det troligtvis bara parkarbete som återstår fram till pensionen. För skogsnäringen finns det bättre lösningar: "Vi har arbetskraftsbrist, ungdomar vill inte jobba i skogen, men med kortare arbetsdag kan vi locka fler."

Ett av Gunne Rambergs fotografier från Bäckegruvan, 1982. Börje Lund i loket på 360-metersnivån. 

Som tidigare meddelats fick fotografen Gunne Ramberg Ahlbäckpriset för år 2024, vilket innebär att han i år satt samman en utställning som öppnade som en del av eftermiddagens program på ahlbäckdagen. Gunne Ramberg är född och uppvuxen i Riddarhyttan och började som ganska ung arbeta som mekaniker i Bäckegruvan, då ännu ägd av det lokala bolaget Riddarhytte AB. Fotograferingen var redan ett stort intresse och det föll sig naturligt att ibland ta med kameran på arbetspassen. Många arbetskamrater hade inget emot att bli fotograferade och Gunne dokumenterade också miljön, maskinerna och arbetsmomenten. Under den tid som han arbetade vid gruvan, från 1960-talets mitt och fram till 1982, växte hans bildarkiv till en stor och kanske unik dokumentation av en arbetsplats och dess utveckling ur en anställds egen synvinkel. Efter att han gått över till att vara fotograf på heltid, och från och med 1989 som pressfotograf på Nya Ludvika Tidning, fortsatte dokumentationen av den nu nedlagda gruvan och bruksmiljön. Som pensionär har han gått över till digital teknik och omarbetar ibland tidigare bilder till collage eller "montage" med eller utan färg, ett sätt att experimentera och förnya sig konstnärligt. Motiveringen till hans ahlbäckpris låter så här: "Hans livslånga engagemang för arbetarna i bruksmiljön med gruvor, hyttor och verkstäder har skapat en värdefull dokumentation. Med hjälp av kameran har han kommit människorna nära i och utanför arbetet. Gunne Ramberg fortsätter oförtrutet sitt arbete med skildringar av arbetare och arbetsmiljöer."

Gunne Ramberg: montage av bilder från en av de gamla gruvorna i Riddarhyttan,
Persgruvan (nedlagd 1967), innan gruvlaven brändes ner 1980.

Till sin utställning hade Gunne Ramberg valt ut 50 större bilder och 24 mindre, de flesta från Bäckegruvan men också från några andra miljöer. Inslagen här och där av omarbetningar i form av "montage" gav utställningen en fin variation. Men det var framför allt de dokumentära och fotografiska kvaliteterna som blev den största behållningen av utställningen. Det märktes verkligen att fotografen inte hade varit en tillfällig besökare eller "antropolog" utan själv en i "gänget", en som hade sett de olika situationerna och arbetskamraternas olika individuella egenheter otaliga gånger och därför kunnat vänta in exakt rätt ögonblick att knäppa bilden. Bilderna kommer från en tid när samhället var ett annat, tempot ett annat, arbetsplatserna helt annorlunda än idag. På vissa sätt har förändringarna i hur vi arbetar och hur mycket som mekaniseras och automatiseras varit oerhört mycket större under de 45 åren mellan 1980 och 2025 än mellan motsvarande tidsrymd 1935 till 1980. Detta gäller förstås också fototeknik och hur fotografier tas. Det har varit nödvändigt för Gunne Ramberg att helt gå över till digital teknik och att digitalisera hela sitt bildarkiv, men att alla bilder på utställningen faktiskt var utskrivna digitalt och inte kopierade med traditionell mörkrumsteknik var omöjligt att se ifall man inte visste det. Gunne har lyckats överföra hela nyansrikedomen från de svartvita originalnegativen till de digitala bildfilerna och utskrifterna. Det är en stor yrkesprestation, och där märker man omsorgen om den tekniska kvaliteten hos den före detta mekanikern och pressfotografen. Utställningen slutade den 31 oktober, men Nya Ludvika Tidning som fortfarande har en del konstbevakning hann skriva om den. Dessutom kom en text några dagar innan utställningens slut i Korgen, ett nätbaserat initiativ av bland andra Ulf Lundén för att kompensera den minskade konstbevakningen i Dalarna: Två fotoutställningar – Gunne Ramberg och Nina Korhonen. 

Under ahlbäckdagen presenterade också årets vistelsestipendiat Axel Leander Pihl resultatet av sina vandringar i Smedjebacken i somras. År 2025 års ahlbäckpris har gått till Lisa Juntunen Roos, född 1988 i Västerås och numera boende i Stockholm där hon bland annat har gått på Handarbetets vänners skola och på Konstfack. År 2023 fick hon Nationalmuseums stipendium som Årets unga konsthantverkare. Hon var på plats i Smedjebacken med sin familj hela dagen och mötte tidigare pristagare innan hon fick ta emot 2025 års pris som avslutning på årets ahlbäckdag. Det som gjort hennes arbete intressant för ahlbäckstiftelsen är framför allt hur hon anknyter till sin bakgrund som barn till finska arbetskraftsinvandrare i Västerås och omvandlar den egna familjens bildminnen av den sverigefinska arbetarklassens vardag till konst. Detta gör hon i en flätteknik som utvecklats ur finsk näverslöjd, men med tillvaratagna kaffepaket och andra plastförpackningar, en moderniserad tradition som kvinnor tog med sig från Finland till Sverige. När hon enligt enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning (som för övrigt Timbro och Oikos vill ta bort) fick gestalta ett nybyggt trapphus i Västerås blev det ett antal stora flätbilder på temat Ne jotka tulivat / Me jotka Jäimme, eller De som kom / Vi som blev: Dokumentation på Lisa Juntunen Roos hemsida.

Nyare jakt på arbetarkonsten 2

Det börjar redan lacka mot jul. Röd jul eller kanske mera rödgrön? Åtminstone en jul som lär bli annorlunda för de flesta. 

Trots pandemi och restriktioner samlades en grupp kulturvänner i Smedjebacken den 9 och 10 oktober för invigningen av förra årets ahlbäckpristagare Helene Schmidz utställning och utdelningen av 2020 års Ahlbäckpris. I samband med detta anordnades också ett mindre program med visningar och presentationer av både Helen Schmidz och av den ateljéstipendiat som haft tillgång till Johan Ahlbäcks ateljé under 2020, Amanda Karlsson. Tanken med ateljé- eller vistelsestipendiet är att yngre konstnärer skall få tillfälle att bekanta sig med Johan Ahlbäck och ge sin egen synvinkel på Bergslagen och kulturverksamheten i arbetarrörelsen. Från och med i år presenteras också resultatet av ateljéstipendiatens arbete som en del av den större stipendieutställningen. 

Helene Schmidz, The Copper Mine (Koppargruvan), 2017. Inkjet-utskrift på konsttryckspapper, 116 x 150 cm (avfotograferad i Smedjebacken av Arbetarkonst, 10 oktober 2020).

Tanken bakom att utse Helene Schmidz till pristagare var nog framför allt hon som fotokonstnär ofta har satt fokus på människans påverkan på naturen. Hennes koppling till Bergslagen är närmast att hon var på plats efter de stora skogsbränderna i Västmanland sommaren 2014. Hennes bilder av den brända skogen har visats i ett flertal utställningar både i Sverige och internationellt, och nu senast också i utställningen på Meken i Smedjebacken, 10 oktober till 8 november. I ett annat projekt arbetade Schmidz med de landskapsförändringar som storskalig gruvdrift ger upphov till. Bland annat besökte hon det kanadensiska bolaget Agnico Eagles guldprospektering i Västerbotten, och koppargruvan Aitik i Gällivare. Även bilder ur denna serie visades på Meken. Det blev en mycket välgjord utställning där de stora färgfotografierna (både fotografisk C-print och utskrifter på specialpapper) installerats glest hängande med riktad belysning i den stora, mörka lokalen. Hängningen inbjöd till att stanna länge framför de detaljrika, panoramaliknande landskapsbilderna och "vandra runt" i dem med blicken.

Från Helene Schmidz utställning på Konsthallen Meken i Smedjebacken. Foto: Arbetarkonst, 10 oktober 2020.

I Ahlbäckstiftelsens och arbetarkonstens sammanhang var detta förstås en ovanlig utställning, eftersom den enda kopplingen till Ahlbäck, den här gången, var Bergslagens skog och natur, och gruvnäringen i allmänhet. Medan arbetslivet och arbetarna oftast har stått i fokus bland tidigare pristagare gick det inte att upptäcka en enda människa i Schmidz bilder. Vi var några som kom att diskutera detta senare på eftermiddagen: hur åstadkommer man en sådan total frånvaro av mänsklig aktivitet när man fotograferar en industriell verksamhet? Bilder kan ju också retuscheras i efterhand. Detta är inte menat som en kritik av Helene Schmidz konstnärskap, bara ett konstaterande av att hennes bilder är annorlunda än det mesta som visats tidigare i det här sammanhanget, t.ex Maria Söderbergs fotografier från liknande gruvmiljöer i Norrland. Läser man Helene Schmidz egna texter om sitt konstnärskap är det tydligt att hon vill visa människans och utvecklingens påverkan på naturen, men också hur naturen slår tillbaka (som i Västmanland sommaren 2014) och hur naturen återerövrar det som människan grävt och byggt. Det är naturen som är den aktiva parten här, inte människan, och Schmidz citerar i en av sina boktitlar ekologen Aldo Leopold: "Att tänka som ett berg". Fler bilder från utställningen och en text av Schmidz om gruvbilderna finns här: Helene Schmidz, Thinking Like a Mountain.

Amanda Karlsson, Gruvan sucka, 2020. olja på duk, 120 x 140 cm. Bildkälla: Amanda Karlsson (https://amandakarlsson.com/gruvansucka.html)

Amanda Karlsson, som alltså haft stiftelsens vistelsestipendium i år, är enligt syftet med stipendiet en yngre konstnär. Hon uppvuxen i Värmland och beskriver sin uppväxtmiljö som arbetarklass, präglad av arbetarkultur. Efter sina konststudier har hon flyttat tillbaka till hemtrakterna, och hon har nu sin ateljé i Karlstad. Det mest konkreta resultatet av hennes arbete i Smedjebacken är den stora oljemålningen Gruvan sucka som visades i en särskild avdelning på Meken under Helene Schmidz utställning. Men som så ofta i Amanda Karlssons konstnärskap är målningen egentligen bara en del av en större berättelse. Hon spinner ofta sådana berättelser kring sina målningar och utställningar. En del av bakgrunden till det som vi ser i målningen berättande hon om på vernissagedagen. På sin hemsida skriver hon texter till alla sina större verk och utställningar. Även till detta verk finns en text som går att läsa här: Amanda Karlsson, "Gruvan sucka".

I målningen ser vi en lekfull miljö med former och föremål utskurna i wellpapp. Både miljön och wellpappen känns igen från andra verk av Karlsson. Ofta handlar verken om gränsen mellan verklighet och saga, eller mellan barnets värld och vuxenvärlden. Miljön är ofta anonym, "overklig", med en stämning av teater eller dröm. Men i just det här fallet har Karlsson inspirerats av sägner och talesätt i bruksmiljö, och av besök vid övergivna gruvhål i trakten av Smedjebacken. Titeln "gruvan sucka" kommer från talesättet att när gruvan "suckar" är det dags att sätta sig i säkerhet. I målningen ser vi en yngre person eller ett barn, men med den vuxne arbetarens alltför stora blåställ på sig. Huvudpersonen hissar upp ett av sina leksaksdjur i "gruvhissen". På golvet finns ett transportfordon i leksaksformat. Bygget i wellpapp som fyller rummet är ett barns sätt att återge ett gruvsystem tredimensionellt, i det egna lekrummet. Samtidigt är det den vuxna konstnärens sätt att tolka hur verklighetens arbete och arbetets faror blir berättelser som formar barnets uppfattning om de vuxnas verklighet. Ett barn som leker så här har för det första uppmuntrats att vara kreativ, att skapa själv och inte bara passivt upprepa leksakskatalogernas scenarier. För det andra kan det här barnet knappast befinna sig någon annanstans än i en arbetarmiljö med vuxna som inte slutat samtala om den gemensamma historien och om arbetets villkor. Via barnets återskapande av berättelserna i sin lek förs arbetarhistorien och arbetarkulturen vidare in i framtiden. Amanda Karlsson skriver själv så här i sin text: 

För att försöka sammanfatta både dåtid och nutid så byggde jag upp ett gruvsystem med material som fanns tillgängligt i min ateljé. Jag följde formerna från de gruvor jag besökt. Försökte i formerna skapa ras och olyckor som jag läst om. Återskapa händelser med hjälp av föremål. Lät den sedan utvecklas till en målning där föremålen blev symboler och händelserna hade konstruerats på nytt. Ett sätt att förverkliga både dåtidens mytologi men också en föreställd framtid.

Pingas på https://www.bloggportalen.se/

Ny jakt på arbetarkonsten 34

I mars 2008 inledde jag mina studier av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och skrev så här:

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn [sedan dess 20] – 14 [20] målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.
 
Nu är det alltså till slut dags att sammanfatta granskningarna och komma fram till ett svar på frågorna. Många skulle säga att den konst och de bilder som stiftelsen har valt att lyfta fram är av ganska "traditionellt" slag. Men då utgår vi från "konstvärldens" och finsmakarnas syn på vad som är tradition och vad som är förnyelse. Där handlar det mycket om yttre form (utseenden) och användning av nya tekniker och medier i bildkonsten. Men de intellektuella finsmakarna representerar ett särintresse. Förnyelse kan också ske på innehålls- och motivplanet, när konstnärer uppmärksammar nya frågor i den globaliserade kapitalismen och tar kontakt med nya grupper i arbetslivet.

Hans Tollsten, motiv från New York (1980-tal?). Bildkälla: http://zigne.wordpress.com

Några av mina spaningar har varit ganska summariska - särskilt de första, skrivna våren 2008. Om den förste pristagaren, Hans Tollsten (1930-1994, pris 1993) hade jag inte så mycket information. Inlägget skrevs 18 mars 2008. Sedan dess har jag sett många fler bilder av Hans Tollsten, till exempel den av "C.C. Hamilton Warehouses" i New York här till höger. Sådana bilder visar hur skicklig Hans Tollsten var som akvarellmålare. Det speciella med akvarell är att färgerna är så rena och klara – men då gäller det att man som målare vet precis vad man gör, så att man inte smutsar ner färgen med ommålningar. Tollstens akvareller har just den klarhet i färgerna som finns i riktigt bra akvarellmåleri. Det finns många sådana bilder från hans utflykter i Dalarna tillsammans med elever och vänner, och från utlandsresor. I sina många litografier i färg lyckades han få fram samma klara toner som i akvarellerna. Även när Hans Tollsten var ute i naturen och målade slog hans intresse för människor och mänsklig verksamhet igenom. Byggnader, åkrar och ängar är sällan långt borta. Det finns en typisk litografi av Tollsten som visar sly som växer i en gammal ängslada där taket har störtat in. Men vid väggen ligger också en plastkasse från kooperationens varuhus Domus – den kända liggande åttan och färgerna för ”blåvita sortimentet”. Kan man se detta som en kritik eller en hyllning av den alltmer storskaliga kooperationen?

Gösta Backlund, från Papper i långa banor på Stora Enso i Kvarnsveden (1988)

Falunkonstnären Gösta Backlund (f. 1930, pris 1997) blev också litet styvmoderligt behandlad. Inlägget skrevs den 9 april 2008. Jag skrev bland annat: "Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar nostalgi och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. Det är nog kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang – särskilt under 1970-talet". Tillägg: I konsten kan nostalgi framställas i ett tilltalande romantiskt skimmer. Men Gösta Backlund verkar aldrig bli sentimental på det sättet. Det som är mest slående när man ser hans bilder är sakligheten och enkelheten. Han är mästare på att med bara några få fläckar av akvarellfärg få fram karaktären i ett landskap eller stilleben. Eller att med bara några få linjer visa en människofigur i rörelse. De två fotbollspelarna som han gjorde av böjda aluminiumband för en fasad på Balderskolan i Skellefteå 1985 är ett bra exempel på det. (Se www.gostabacklund.se/utsmyck/utsmyck.html). Backlund gjorde också konst för arbetare i mer direkt mening när han år 1988 utsmyckade en industrihall på Stora Ensos pappersbruk i Kvarnsveden. Genomfarten i den långa hallen pryds sedan dess av hans bildserie med laminerade (plastinkapslade) målningar på temat Papper i långa banor. Seriens berättelse om papperets väg från fabriken och ut i samhället ger en direkt koppling till arbetet i hallen, utan att några människor behöver avbildas. En annan liknande utsmyckning av Backlund heter Berg i långa banor och gjordes för SGU (Statens Geologiska Undersökningar) i Malå 1982. 

Öland har varit Gösta Backlunds andra hembygd, särskilt om somrarna. Ölands Museum i Himmelsberga är en av de många museer runtom i landet som äger verk av honom. Det är också många svenskar som kan ser utsmyckningar av honom i sin vardagsmiljö – till exempel i Stockholm (Södersjukhuset), i Borlänge (den kommunala Maserhallen) och i Halmstad (Länssjukhuset). Gösta Backlund har också gjort mycket för att sprida kunskap om konst. Han var konstkritiker i Borlänge Tidning under 1960-talet, och han har varit uppskattad gästlärare vid konstskolor. Genom sina många utställningar och sin hemsida (www.gostabacklund.com) har han som prismotiveringen säger visat en ”bestämd vilja och ett starkt engagemang att till en bred publik förmedla sina intryck”.

I en sammanfattning är det intressant att jämföra just Hans Tollsten och Gösta Backlund. Hans Tollsten var kanske den mest utpräglade arbetarkonstnären i Dalarna, både när det gällde vem han själv var (fortfarande arbetare), vad han skildrade (arbetare och arbetarmiljöer) och vilka han målade för (genom kurser, utställningar och yrkesarbete hade han direkt kontakt med sin publik, ofta arbetare). Även Gösta Backlunds bakgrund är som han själv skriver "enkel", men han valde ganska tidigt att satsa på konsten och skrivandet på heltid. Han är som konstnär mycket mer "modernist" än vad Hans Tollsten var. Svenska modernistiska målare som Vera Nilsson och Axel Kargel hör till hans inspirationskällor. Han arbetar gärna i långa serier där han varierar ett motiv eller en geometrisk form - som i utsmyckningarna i Malå och i Kvarnsveden. Människan och människokroppen syns bara undantagsvis i hans konst. Hans direkta kontakt med särskilda grupper är svårare att bedöma än i Tollstens fall. Som konstnär och pedagog vill han rikta sig till en bred publik, men framför allt med bilden och det estetiska i fokus snarare än samhället och dess konflikter. 

 

Arbetarkonst kan kanske också vara att dela med sig av bra bilder i sammanhang där det finns brist på sådant. Men är detta att arbeta "i Johan Ahlbäcks anda" som stadgarna för priset säger? Ja, varför inte. Att hävda motsatsen skulle vara väldigt inskränkt. Johan Ahlbäck var i början Smedjebackens ende konstnär. Oförståelsen som han berättar om i sina minnen övergick så småningom i respekt. Målerikurserna som han höll skapade en kärna av konstintresserade i samhället. Gösta Backlund och Hans Tollsten fick en liknande roll i sina hemstäder längre fram. 

Stefan Teleman, Plikttrogen trotjänare, akryl 1976. Bildkälla: Stefan Teleman synad

Delvis andra frågor uppstår inför en pristagare som Stefan Teleman (f.  1936, pris 1998). Här kommer en annan faktor in som också varit viktig för flera andra pristagare - 1960-talet och vänstervågen. Stefan Teleman är en politisk och vänsterradikal konstnär, särskilt i sina tidiga verk. Men är han en arbetarkonstnär? Hans släktbakgrund är inte så starkt kopplad till arbetarrörelsen. Snarare är han - som jag själv - en ättling till sydsvenska småbrukare och skogsbönder. Hans far var kantor och folkskollärare. Hans brorson Henrik Teleman kombinerar sedan länge skogbruk och avancerad social nutidskonst på den unika Virserums Konsthall i Småland (http://www.virserumskonsthall.com). I Norrköpings kommuns samlingar finns en typisk målning av Stefan Teleman från omkring år 1990, geometriskt uppbyggd och till synes abstrakt. Men titeln är Synvilla, vilket kan hjälpa en att se att det geometriska mönstret är uppbyggt som en pyramid av hus där vartannat hus står upp och ner. En ironi över den svenska idyllen - och sådana har Stefan Teleman gjort många. Hans konst består till stor del av kollage - verkliga eller avmålade. Som Aftonbladets f.d. kritiker Bengt Olvång skriver i boken Stefan Teleman synad: "Telemans montage bygger inte bara på historiska kollisioner mellan bildvärldar med skilda ideal utan också på klargörande och avslöjande sammanställningar av iakttagelser, som vem som helst kan göra i dagens samhälle men som i den vanliga nyhetsförmedlingen mystifieras, fördunklas eller helt enkelt försvinner ur synfältet. [---] Den som vill lägga sig i världens affärer har nämligen större användning av ironiska klipp än aldrig så illusionistiska verklighetsavbildningar eller abstrakta kompositioner" (Stefan Teleman synad, Linköping 2004, s. 30).

Stefan Telemans bilder från 1970-talet handlar ofta om fabriksarbete och talar sitt tydliga språk - som akrylmålningen Plikttrogen trotjänare här ovan. Gestalterna skulle mycket väl kunna vara kopierade från reportage i tidningar, men det är de kollageliknande tilläggen som gör satiren tydlig. Vid denna tid bidrog Stefan Teleman till utställningsprojekt som "Maskin Makt" från Riksutställningar (1977) där textilindustrin och särskilt tidsstyrningen granskades. I kollaget Arbetaren delas från utställningen visas hur det tayloristiska stoppuret delar upp textilarbetarens själva kropp i tårtbitar. Senare under 1980- och 90-talen blev Telemans bilder mer mönsterbaserade och mindre uttalat politiska, som jag skriver i mitt inlägg publicerat den 10 april 2008. Men det är också viktigt att komma ihåg att även Telemans mönsterbilder har politiska innebörder som det tar längre tid att se och tolka. De är aldrig helt abstrakta - de ser bara abstrakta ut. 

 

Stefan Teleman, akvarell från juni 2013. Bildkälla: www.stefanteleman.se

Jag och Stefan pratade om mitt inlägg i Norrköping för några år sedan, och jag fick erkänna att det fanns spår av en viss dogmatism i mitt sätt att beskriva hans konst. Varför måste politisk konst se ut som politisk konst? Stefan berättade om akvarellerna han just hade arbetat med ute i naturen och menade att till och med naturmåleri kan ses som en politisk handling - att ta sig rätten i vår effektivitetsjagande tid att göra något helt "onyttigt". Det här är en debatt som har finnits i arbetarkonsten redan från början. Den ena extremen har representerats av bildagitationen (i den sovjetiska agit/prop-traditionen) och den andra av dem som menat att den kulturella och kreativa frigörelsen är lika viktig som den ekonomiska. (Se min artikel om den nordiska arbetarkonstens ideologiska historia i Tahiti.) Stefan Teleman är inte någon typisk arbetarkonstnär om man ser till hans bakgrund, och inte heller om man ser till motiven - bortsett från hans tidigare produktion. Däremot finns det en tydlig politisk koppling till arbetarrörelsen genom hans deltagande i vissa utställningar och böcker - och hans engagemang i demokratiska projekt som LL-förlaget (Centrum för lättläst). 

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander

länkning pågår till intressant.se

 

 

 

 

Ny jakt på arbetarkonsten 33

Lars R. Melander, Arbetare (fartyg), olja på duk, 120 x 160 cm. Signerad 1981-82.

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris har jag nu till slut (efter sex år) kommit fram till år 2013 och den senaste pristagaren:

Lördagen den 21 september 2013 delades priset ut för tjugonde året i rad i samband med att Reino Laitasalos utställning öppnade i lokalen Meken i Smedjebacken. Pristagaren hade varit med på stiftelsens seminarium om barnarbete dagen innan och det var många som kände igen honom på förhand - särskilt kanske de som haft något med sjöfart att göra och som läser den fackliga tidningen Sjömannen. Årets pristagare hette nämligen Lars R. (Ruben) Melander, ofta kallad "Mellis". Han är född i Helsingborg 1949 men bor sedan många år i Uddevalla med sin familj, och han är framför allt känd som satirtecknare i Sjömannen och i tidningen Bohuslänningen. Det senare uppdraget övergav han dock när tidningen började pressa honom att anpassa sina teckningar.

Mellis är också målare,  skulptör och illustratör. Man kan säga att hans bakgrund är typisk för en arbetarkonstnär. Precis som Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och de flesta av de andra pristagarna fick han tidigt börja arbeta för sin försörjning i industrin, på byggen eller som i Mellis fall på sjön. Han kände sjöfolkets villkor redan som barn. Från 17 års ålder och fram till början av 80-talet var han sjöman. Han gjorde avbrott för studier när han kom in på KV:s (kursverksamhetens) skola i Göteborg 1972, och på Konstfack i Stockholm 1973. År 1975 fick han tillsammans med några kamrater från Konstfack sitt första offentliga uppdrag - en lekskulptur för Tomtebodaskolan i Stockholm.

Lars R. Melander, litografi, 1980-tal (?)

Senare fokuserande han mer på måleriet. Han var fortfarande på sjön och det var båtarnas liv han målade. Sina båda första separatutställningar hade han år 1981 i hamnstäder där han bott - på Sjöfartsmuseet i Göteborg och på Stadsbiblioteket i Helsingborg. När han flyttat till Uddevalla och gått iland mera permanent blev det bildläraryrket som fick säkra försörjningen. Han fick också uppdrag som illustratör och arbetade med grafik. Bilden med fartyget Pearl Sea som får skrovet målat gjorde han både som oljemålning och som grafiskt blad, beställt som medlemsgåva av gamla Sjöfolksförbundet (senare SEKO Sjöfolk).

En bildlärare lär inte bara barn att teckna - de digitala bildverktygen har kommit in mer och mer i undervisningen. Att Mellis som bildlärare och illustratör också har arbetat med digital bild är därför ganska naturligt. Under de senaste åren har han kunnat arbeta på heltid som konstnär, och då har han upptäckt nya sätt att göra satir. Han kan till exempel göra parodier på informationsbilder och orienteringskartor som används av kommuner och företag. Bildprogrammet han använder då är ofta Adobe Illustrator (litet reklam blev det nu, tyvärr).

Tillsammans med journalisten Ulf G. Eriksson gjorde han våren 2010 en "dokumentation" av en fiktiv stad som var Uddevalla och samtidigt inte. Den visades som installation på Bohusläns Museum och innehöll bland annat en karta över "U-Bahn Uddevalla" - en fin parodi på småstadens försök att mäta sig med metropolerna och glömma sin historia. Diverse fynd från staden hade tillverkats av Mellis i papp, plast, lim och metall - bland annat en mumie som bevarar den förslitningsskadade Varvsarbetaren, hittad i en gravkammare under stadens intensiva gatugrävningar. Kartans sponsorer gör reklam för nya fräscha verksamheter, till exempel "Elev-Giganten" (MVG-garanti), "Grävmaskinisten" (svensk arkeologisk tidskrift) och "Bauhauslaningen" (tidningen som inte gräver). Alla som har internet kan gå in på Lars R. Melanders hemsida (länk här) och ladda hem sitt eget exemplar av kartan som pdf-fil (välj "ubahn" i menyn och klicka på "karta pdf"). Den har också tryckts som grafiskt blad och visats på Liljevalchs vårsalong i Stockholm.

Lars R. Melander, Lattebarnvagn, diverse material, 2013.

Sedan 2010 har serier av satiriska skulpturer tillkommit i Mellis ateljé. De blir berättelser om världspolitiken och konsumtionssamhället. En sådan serie är till exempel shoppingvagnarna ("Shopping-Jugend"), en annan är barnvagnarna. Barnvagnarna är lösningar på problem som har att göra med hur dagens föräldrar ska kunna leva som vanligt och ändå ha barn. Lattebarnvagnen gör det till exempel möjligt att i lugn och ro dricka sin latte (se den praktiska hållaren på chassit). Blåljuset är nog en bra säkerhetsåtgärd när den multi-taskande föräldern är för djupt försjunken i sin Smartphone för att märka trafiken. En annan barnvagn är helt självgående och särskilt väl bepansrad, eftersom den är till för ensamkommande flyktingbarn. Just nu visas fyra av barnvagnarna på Liljevalchs vårsalong som i år innehåller ovanligt mycket politisk konst.

Lars R. Melander, satirteckning ur Sjömannen, 2010

I tidningen Sjömannen har Mellis tecknat ända sedan 1975. (Alla nummer 2008-13 kan läsas online på www.sjomannen.se). Hans serie Eddie (förstås om en sjöman) gick i tidningen under ett antal år. Har också skrivit egna illustrerade artiklar (till exempel om Paris i Sjömannen nr 6 2008), gjort omslagsbilder och illustrerat förbundets informationsmaterial. Mellis illustrationer är ofta i akvarell, men i satirerna och serierna föredrar han den svartvita linjeteckningen. Om hans teckningar kan man verkligen säga att linjen lever - linjerna är skarpa och fångar drastiska fysionomier och situationer. Detta är något som är gemensamt för Mellis stil och Johan Ahlbäcks, även om Ahlbäck inte var karikatyrtecknare.

Lars R. Melander, teckning ur Sjömannen, 1995

Vissa av satirerna, som den om Reinfelts brödbak, innehåller mycket text. Där finns det många detaljer att upptäcka och man får ta sig god tid med bilden. Andra teckningar av Mellis handlar mer om situationskomik. När Sjöfolksförbundet gick upp i SEKO 1995 gjorde han teckningen av sig själv som avmönstrad efter många års tungt jobb på den avställda skutan. Men den teckningen är också en hyllning till hans föregångare som sjömännens konstnär: Torsten Billman (1909-1989). Mellis har helt enkelt använt ett träsnitt av Billman från 1930-talet som heter De nymönstrade (se bilden här), men han har raderat Billmans sjömän på väg till fartyget och istället satt in sig själv på väg därifrån. Över axeln bär han en enorm penna istället för en tung sjösäck, som i Billmans bild. På så sätt visar Mellis att han ingår i en tradition. Och att han förnyar den.



Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 32

Reino Laitasalo, Punainen Kenraali (Röd general), olja på duk 1972

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

År 2012 gick priset till Reino Laitasalo och jag rapporterade direkt från prisutdelningen i Smedjebacken

(ny jakt på arbetarkonsten 18).

Men här är en ny text med samma format som inläggen om tidigare pristagare:

Den finske konstnären Reino Laitasalo är den förste utländske medborgare som har fått Ahlbäckpriset. Det här är också ett tecken på Ahlbäckstiftelsens ökade kontakter med organisationer i andra nordiska länder. Våren 2008 var Stiftelsen värd för den första av en rad nordiska möten om arbetarkonst som resulterade i boken Fram träder arbetaren (2009). I detta samarbete deltog arbetarmuseet Werstas i Tammerfors - den stad där Reino Laitasalo föddes år 1929. I sin diktsamling Potemkin Portaat (Potemkins trappor) har han gett oss några minnesbilder av uppväxten som enda barnet till en ensam mor. Stadsdelen där de bodde heter Pispala. Modern arbetade bland annat som baderska, ett yrke som knappast längre finns. På kvällarna efter skolan kom lille Reino ofta till den offentliga saunan där hans mor arbetade. Han hjälpte till med att städa och bära ved, och som han skriver: "när allt var gjort gick vi strax hem till Pispala, till vårt spisrum" (kaiken tehtyämme, lähdemme kävellen kohti Pispalaa, hellahuonettamme). "Hellahuone" eller spisrum var den enkla bostad som ensamstående med låga inkomster fick hålla till godo med.

Däremot har Laitasalo inte berättat lika mycket om hur och varför han blev konstnär. Men i Tammerfors fanns flera äldre konstnärer som passade mycket bra som inspiratörer för en ung arbetare - Erik Enroth (1917-1975) var den mest kände av dem. Andra var Allan Salo (1901-1978) och brandmannen och målaren Taisto Toivonen (f. 1921) som fortfarande lever. Åren 1953-57 var Laitasalo ofta på Tammerfors Työväenopisto (som ungefär motsvarar ABF i Sverige). Där gick han kurser i teckning och måleri. Via kurserna blev han också bekant med medlemmar i den radikala konstnärsgruppen Kiila (Kilen), och särskilt grafikern Tapio Tapiovaara (1908-1982). Tapiovaara fick den unge Laitasalo att specialisera sig på träsnittet, och av den äldre kollegan fick han verktyg för träsnitt som han fortfarande har kvar. År 1957, som 30-åring, fick Laitasalo börja ställa ut med Kiila. Det var på gruppens utställning på Kumlins konstsalong i Helsingfors.

Reino Laitasalo, Rakentajat (Byggnadsarbetare), träsnitt 1976

Hufvudstadsbladet kritiker Erik Kruskopf tyckte att det fanns två unga löften i utställningen: Reidar Särästöniemi (som senare skulle bli mycket känd i Finland) och Reino Laitasalo. Särästöniemi visade flera målningar och ett träsnitt som Kruskopf tyckte var mer opersonligt, men om Laitasalos träsnitt skrev han så här: "Desto mer personlig i denna [...] teknik är däremot Reino Laitasalo, också han en ny bekantskap, vars starkt expressiva snitt tar väl vara på just den teknikens egentliga uttrycksmöjligheter". Och i den andra svenskspråkiga helsingforstidningen, Nya Pressen, skrev Eila Pajastie så här: "Det andra löftet, Reino Laitasalo, utställer stora, grovt skurna träsnitt över grova vardagsmotiv - arbetare, ruckel. Misären är rätt framhävd, och härmed närmar sig snitten illustration, men uttrycket saknar inte kraft och inre övertygelse." För en konstkritiker vid den här tiden var det inte direkt en positiv sak att säga att en bild liknande en "illustration". Men samtidigt lade Pajastie märke till det som fortfarande är kännetecknande för Reino Laitasalos konst. Han målar för att han har en inre övertygelse om att det han återger är viktigt och att hans sätt att återge det är rätt (för ämnet och för honom själv). Därför anpassar han sig varken till krav på lättbegriplighet eller press på att följa nya trender i konstlivet. Och därför har han heller aldrig varit "plakatmålare", trots att han ofta är politisk.

Efter de första framträdandena på utställningar blev Laitasalo antagen som konststuderande vid det berömda Repin-institutet i Leningrad. Att han for till Sovjet och inte till Paris hade förstås med vännerna och den framväxande politiska övertygelsen att göra. I Leningrad lärde han sig ryska och fick ryska vänner, men han höll sig på avstånd från de officiella sammanhangen (fortfarande självständig). Själv tror han inte att han hade kunnat anpassa sig till systemet. Han stannade i tre år. Efter återkomsten till Finland följde en hårdare tid. Laitasalo var grafiker, men de av hans vänner som var målare fick bättre platser på utställningarna. Duken och oljefärgen lockade alltmer. Kärleken drabbade honom när han träffade konstnärskollegan Ella-Maija Laitasalo (1938-2003) som han sedan levde med i 40 år. Men då lämnade han också sin tidigare fru och fick försörjningsansvar för deras gemensamma barn. I likhet med många andra konstnärer med arbetarbakgrund hade han ett praktiskt yrke i botten - som svetsare. Men det var ju bilderna han egentligen ville arbeta med.

Han hade inte så många separatutställningar - den första var på grafikgalleriet Artegrafika i Helsingfors 1963, och sedan dröjde det sex år till nästa separatutställning på konsthallen i Ekenäs 1969. Under 70-talet hade han bara två separatutställningar, båda 1979. Däremot deltog han ofta i utställningar med STG (Finska konstgrafikers förbund), STS (Finska bildkonstnärsförbundet), SKjL (Finska konstföreningars förbund) och andra grupper. Vänstern var stark i Finland vid denna tid, och kulturutbytet med Öst var intensivt. Laitasalo deltog i grafikutställningar i både DDR och Tjeckoslovakien. I den lilla staden Hangö, dit paret Laitasalo flyttade, startade han den lokala konstnärsgruppen Hangon Kuvataiteilijat (Hangö bildkonstnärer) där han var ordförande 1978-80. Senare hade han också förtroendeuppdrag i STS och den finländska konstakademin. Reino Laitasalo blev en etablerad och respekterad konstnär i Finland, om än inte så känd för en större publik. Tecken på konstvännernas respekt är de utställningar han haft haft på konstmuseer, t.ex. i Tavastehus (1985 och 1991), Borgå (1986), Kerava (1999), på Werstas Arbetarmuseum i Tammerfors (2007), och i Riihimäki (2011). År 2009 hade han sin 80-årsutställning på den anrika Konstsalongen (eller Bäcksbackas Konstsalong) i Helsingfors, där han visade den nya målerisviten "Bilder från stadens utkanter".

Reino Laitasalo, Matkalla (På resa), olja på duk 2008 (ur "Bilder från stadens utkanter")

Jag vet inte mycket om Reino och Ella-Maija Laitasalos liv, men det verkar som om de var eniga om att låta gemensamma intressen och vänner vara viktigare än pengar och karriär. Materiellt kan det inte alltid ha varit så lätt, men de reste så ofta de kunde, särskilt till Italien och Leningrad. Minnen från de resorna är viktiga både i Laitasalos senare bilder och i diktsamlingen Potemkin portaat. Ella-Maija var sjuklig i perioder, och Reino fick vara den starke och vårdande. När hustrun gick bort år 2003 - efter en lång cancersjukdom som hon själv skildrade i den ironiska boken Kertomus parantumisesta (ungefär "Berättelse från vården") - omsatte Reino sin sorg i bilder och ord. Resultatet blev diktsamlingen, men också nya stora serier av oljemålningar där benranglet Döden ofta återkommer. Enligt konstnären själv är det Döden som vän, inte som fiende - ett sätt att förlika sig med sin egen död. Under 2000-talet har Reino Laitasalos bilder blivit mer existentiella och mindre uttalat politiska. Han kan också upprepa ett äldre motiv ur sin produktion - protestsångaren med sin gitarr framför fabiksstaden - och säga att "Det där är sådan jag skulle vilja vara - men jag vågar inte." (Reino Laitasalo i Smedjebacken i höstas, översatt från finska). Men det är knappast sant. Han har varit lika frispråkig i sina bilder som protestsångaren i sina ord.

Om Reino Laitasalo som målare kan man säga att han i början målade som en träsnittskonstnär. Människofigurernas former var geometriskt förenklade, konturerna var breda och tydliga, kontrasterna mellan ljus och skugga var skarpa. Se den röde generalen i början av det här inlägget. Färgmässigt var han inte rädd för färgkontraster som vissa kan tycka är obehagliga - t.ex. skarpt rött mot skarpt smaragdgrönt. Det var för att öka lyskraften och uttrycksfullheten. Färgskalan har han behållit genom åren, men den har blivit mjukare under 2000-talet. Jag tror att han tidigt lärde sig mycket av en Tammerforsmålare som Erik Enroth. I vissa målningar som han arbetade med mycket länge (under hela 80-talet och in på 90-talet) kan man se hur hans stil förändrades och blev alltmer förenklad. I likhet med en annan finsk arbetarskildare - Unto Pusa (1913-1973) - tog han intryck av mer "kubistisk" fransk bildkonst där varje volym eller figur framställs som ett antal plana ytor. Vissa av Laitasalos bilder från 1980-talet är nästan helt geometriska. Ett ansikte i profil kan visas som en rektangel med skåror för ögon, näsa, mun.

Men andra bilder från samma tid är helt annorlunda - konturerna är upplösta och figurerna verkar bara bestå av glödande färg. Ett exempel är en stor målning från 1985 som har den neutrala titeln Aamu ("Morgon") men där de kringspridda människokropparna syftar på striderna i Sabra och Shatila det året. Mot slutet av 90-talet lämnade Laitasalo den konturskarpa stilen mer definitivt. Och det var nu han återvände till sin tidigare idé, från den röde generalen och andra bilder, att skapa ett minne över den röda sidan i det finska inbördeskriget. Ingen målare hade gjort det förut. Resultatet blev två målningar i mycket stort format. Den ena visar en känd arkebusering av röda sympatisörer i stadsdelen Pyynikki under slutstriden i Tammerfors. Se bild nedan. Den andra visar "resans slut" - de arkebuserade i massgraven. I dessa bilder tar Laitasalo sitt moraliska ansvar att påminna kommande generationer om vad som hänt, och att hävda den finska arbetarklassens egen historia. Men han gör det utan glorifiering och med de enskilda vardagsmänniskorna i centrum. Precis som när han målar pensionären i sin lägenhet eller "döden mitt ibland oss".

I december 2013 skänkte Reino Laitosalo 57 av sina verk till museerna i Tammerfors. Se artikel på finska här: Reino Laitasalo lahjoittaa teoksiaan Tampereen taidemuseolle

Den 5 april 2014 öppnar en ny utställning av Reino Laitasalo på Konstsalongen i Helsingfors. Det kommer givetvis att bevakas här. Information från Konstsalongen kommer att finnas här: Taidesalonki


Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
 
länkning pågår till intressant.se

Reino Laitasalo, Pyynikki, olja på duk 1997.