Ny jakt på arbetarkonsten 32

Reino Laitasalo, Punainen Kenraali (Röd general), olja på duk 1972

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

År 2012 gick priset till Reino Laitasalo och jag rapporterade direkt från prisutdelningen i Smedjebacken

(ny jakt på arbetarkonsten 18).

Men här är en ny text med samma format som inläggen om tidigare pristagare:

Den finske konstnären Reino Laitasalo är den förste utländske medborgare som har fått Ahlbäckpriset. Det här är också ett tecken på Ahlbäckstiftelsens ökade kontakter med organisationer i andra nordiska länder. Våren 2008 var Stiftelsen värd för den första av en rad nordiska möten om arbetarkonst som resulterade i boken Fram träder arbetaren (2009). I detta samarbete deltog arbetarmuseet Werstas i Tammerfors - den stad där Reino Laitasalo föddes år 1929. I sin diktsamling Potemkin Portaat (Potemkins trappor) har han gett oss några minnesbilder av uppväxten som enda barnet till en ensam mor. Stadsdelen där de bodde heter Pispala. Modern arbetade bland annat som baderska, ett yrke som knappast längre finns. På kvällarna efter skolan kom lille Reino ofta till den offentliga saunan där hans mor arbetade. Han hjälpte till med att städa och bära ved, och som han skriver: "när allt var gjort gick vi strax hem till Pispala, till vårt spisrum" (kaiken tehtyämme, lähdemme kävellen kohti Pispalaa, hellahuonettamme). "Hellahuone" eller spisrum var den enkla bostad som ensamstående med låga inkomster fick hålla till godo med.

Däremot har Laitasalo inte berättat lika mycket om hur och varför han blev konstnär. Men i Tammerfors fanns flera äldre konstnärer som passade mycket bra som inspiratörer för en ung arbetare - Erik Enroth (1917-1975) var den mest kände av dem. Andra var Allan Salo (1901-1978) och brandmannen och målaren Taisto Toivonen (f. 1921) som fortfarande lever. Åren 1953-57 var Laitasalo ofta på Tammerfors Työväenopisto (som ungefär motsvarar ABF i Sverige). Där gick han kurser i teckning och måleri. Via kurserna blev han också bekant med medlemmar i den radikala konstnärsgruppen Kiila (Kilen), och särskilt grafikern Tapio Tapiovaara (1908-1982). Tapiovaara fick den unge Laitasalo att specialisera sig på träsnittet, och av den äldre kollegan fick han verktyg för träsnitt som han fortfarande har kvar. År 1957, som 30-åring, fick Laitasalo börja ställa ut med Kiila. Det var på gruppens utställning på Kumlins konstsalong i Helsingfors.

Reino Laitasalo, Rakentajat (Byggnadsarbetare), träsnitt 1976

Hufvudstadsbladet kritiker Erik Kruskopf tyckte att det fanns två unga löften i utställningen: Reidar Särästöniemi (som senare skulle bli mycket känd i Finland) och Reino Laitasalo. Särästöniemi visade flera målningar och ett träsnitt som Kruskopf tyckte var mer opersonligt, men om Laitasalos träsnitt skrev han så här: "Desto mer personlig i denna [...] teknik är däremot Reino Laitasalo, också han en ny bekantskap, vars starkt expressiva snitt tar väl vara på just den teknikens egentliga uttrycksmöjligheter". Och i den andra svenskspråkiga helsingforstidningen, Nya Pressen, skrev Eila Pajastie så här: "Det andra löftet, Reino Laitasalo, utställer stora, grovt skurna träsnitt över grova vardagsmotiv - arbetare, ruckel. Misären är rätt framhävd, och härmed närmar sig snitten illustration, men uttrycket saknar inte kraft och inre övertygelse." För en konstkritiker vid den här tiden var det inte direkt en positiv sak att säga att en bild liknande en "illustration". Men samtidigt lade Pajastie märke till det som fortfarande är kännetecknande för Reino Laitasalos konst. Han målar för att han har en inre övertygelse om att det han återger är viktigt och att hans sätt att återge det är rätt (för ämnet och för honom själv). Därför anpassar han sig varken till krav på lättbegriplighet eller press på att följa nya trender i konstlivet. Och därför har han heller aldrig varit "plakatmålare", trots att han ofta är politisk.

Efter de första framträdandena på utställningar blev Laitasalo antagen som konststuderande vid det berömda Repin-institutet i Leningrad. Att han for till Sovjet och inte till Paris hade förstås med vännerna och den framväxande politiska övertygelsen att göra. I Leningrad lärde han sig ryska och fick ryska vänner, men han höll sig på avstånd från de officiella sammanhangen (fortfarande självständig). Själv tror han inte att han hade kunnat anpassa sig till systemet. Han stannade i tre år. Efter återkomsten till Finland följde en hårdare tid. Laitasalo var grafiker, men de av hans vänner som var målare fick bättre platser på utställningarna. Duken och oljefärgen lockade alltmer. Kärleken drabbade honom när han träffade konstnärskollegan Ella-Maija Laitasalo (1938-2003) som han sedan levde med i 40 år. Men då lämnade han också sin tidigare fru och fick försörjningsansvar för deras gemensamma barn. I likhet med många andra konstnärer med arbetarbakgrund hade han ett praktiskt yrke i botten - som svetsare. Men det var ju bilderna han egentligen ville arbeta med.

Han hade inte så många separatutställningar - den första var på grafikgalleriet Artegrafika i Helsingfors 1963, och sedan dröjde det sex år till nästa separatutställning på konsthallen i Ekenäs 1969. Under 70-talet hade han bara två separatutställningar, båda 1979. Däremot deltog han ofta i utställningar med STG (Finska konstgrafikers förbund), STS (Finska bildkonstnärsförbundet), SKjL (Finska konstföreningars förbund) och andra grupper. Vänstern var stark i Finland vid denna tid, och kulturutbytet med Öst var intensivt. Laitasalo deltog i grafikutställningar i både DDR och Tjeckoslovakien. I den lilla staden Hangö, dit paret Laitasalo flyttade, startade han den lokala konstnärsgruppen Hangon Kuvataiteilijat (Hangö bildkonstnärer) där han var ordförande 1978-80. Senare hade han också förtroendeuppdrag i STS och den finländska konstakademin. Reino Laitasalo blev en etablerad och respekterad konstnär i Finland, om än inte så känd för en större publik. Tecken på konstvännernas respekt är de utställningar han haft haft på konstmuseer, t.ex. i Tavastehus (1985 och 1991), Borgå (1986), Kerava (1999), på Werstas Arbetarmuseum i Tammerfors (2007), och i Riihimäki (2011). År 2009 hade han sin 80-årsutställning på den anrika Konstsalongen (eller Bäcksbackas Konstsalong) i Helsingfors, där han visade den nya målerisviten "Bilder från stadens utkanter".

Reino Laitasalo, Matkalla (På resa), olja på duk 2008 (ur "Bilder från stadens utkanter")

Jag vet inte mycket om Reino och Ella-Maija Laitasalos liv, men det verkar som om de var eniga om att låta gemensamma intressen och vänner vara viktigare än pengar och karriär. Materiellt kan det inte alltid ha varit så lätt, men de reste så ofta de kunde, särskilt till Italien och Leningrad. Minnen från de resorna är viktiga både i Laitasalos senare bilder och i diktsamlingen Potemkin portaat. Ella-Maija var sjuklig i perioder, och Reino fick vara den starke och vårdande. När hustrun gick bort år 2003 - efter en lång cancersjukdom som hon själv skildrade i den ironiska boken Kertomus parantumisesta (ungefär "Berättelse från vården") - omsatte Reino sin sorg i bilder och ord. Resultatet blev diktsamlingen, men också nya stora serier av oljemålningar där benranglet Döden ofta återkommer. Enligt konstnären själv är det Döden som vän, inte som fiende - ett sätt att förlika sig med sin egen död. Under 2000-talet har Reino Laitasalos bilder blivit mer existentiella och mindre uttalat politiska. Han kan också upprepa ett äldre motiv ur sin produktion - protestsångaren med sin gitarr framför fabiksstaden - och säga att "Det där är sådan jag skulle vilja vara - men jag vågar inte." (Reino Laitasalo i Smedjebacken i höstas, översatt från finska). Men det är knappast sant. Han har varit lika frispråkig i sina bilder som protestsångaren i sina ord.

Om Reino Laitasalo som målare kan man säga att han i början målade som en träsnittskonstnär. Människofigurernas former var geometriskt förenklade, konturerna var breda och tydliga, kontrasterna mellan ljus och skugga var skarpa. Se den röde generalen i början av det här inlägget. Färgmässigt var han inte rädd för färgkontraster som vissa kan tycka är obehagliga - t.ex. skarpt rött mot skarpt smaragdgrönt. Det var för att öka lyskraften och uttrycksfullheten. Färgskalan har han behållit genom åren, men den har blivit mjukare under 2000-talet. Jag tror att han tidigt lärde sig mycket av en Tammerforsmålare som Erik Enroth. I vissa målningar som han arbetade med mycket länge (under hela 80-talet och in på 90-talet) kan man se hur hans stil förändrades och blev alltmer förenklad. I likhet med en annan finsk arbetarskildare - Unto Pusa (1913-1973) - tog han intryck av mer "kubistisk" fransk bildkonst där varje volym eller figur framställs som ett antal plana ytor. Vissa av Laitasalos bilder från 1980-talet är nästan helt geometriska. Ett ansikte i profil kan visas som en rektangel med skåror för ögon, näsa, mun.

Men andra bilder från samma tid är helt annorlunda - konturerna är upplösta och figurerna verkar bara bestå av glödande färg. Ett exempel är en stor målning från 1985 som har den neutrala titeln Aamu ("Morgon") men där de kringspridda människokropparna syftar på striderna i Sabra och Shatila det året. Mot slutet av 90-talet lämnade Laitasalo den konturskarpa stilen mer definitivt. Och det var nu han återvände till sin tidigare idé, från den röde generalen och andra bilder, att skapa ett minne över den röda sidan i det finska inbördeskriget. Ingen målare hade gjort det förut. Resultatet blev två målningar i mycket stort format. Den ena visar en känd arkebusering av röda sympatisörer i stadsdelen Pyynikki under slutstriden i Tammerfors. Se bild nedan. Den andra visar "resans slut" - de arkebuserade i massgraven. I dessa bilder tar Laitasalo sitt moraliska ansvar att påminna kommande generationer om vad som hänt, och att hävda den finska arbetarklassens egen historia. Men han gör det utan glorifiering och med de enskilda vardagsmänniskorna i centrum. Precis som när han målar pensionären i sin lägenhet eller "döden mitt ibland oss".

I december 2013 skänkte Reino Laitosalo 57 av sina verk till museerna i Tammerfors. Se artikel på finska här: Reino Laitasalo lahjoittaa teoksiaan Tampereen taidemuseolle

Den 5 april 2014 öppnar en ny utställning av Reino Laitasalo på Konstsalongen i Helsingfors. Det kommer givetvis att bevakas här. Information från Konstsalongen kommer att finnas här: Taidesalonki


Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
 
länkning pågår till intressant.se

Reino Laitasalo, Pyynikki, olja på duk 1997.

Ny jakt på arbetarkonsten 30

Herr "Konstfreds" arbete med arbetarkonsten har varit mer aktivt på sistone än vad som har synts här på bloggen. Jag har arbetat med två stora och mer vetenskapliga artiklar om arbetarkonst. Båda har huvudtiteln "Att iscensätta det gemensamma" (del 1 och 2). Del 1 handlar om hur begreppet arbetarkonst etablerades i kulturdebatten i Norden mellan ca 1920 och 1950. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i årets fjärde nummer av den konsthistoriska nättidskriften TaHiTi (http://tahiti.fi) som innehåller artiklar på både finska och svenska. Del 2 är också färdig. Den handlar om ett ämne som jag arbetat med sedan 2009: arbetarmotivens visuella retorik.

(Man kan läsa mer här om visuell retorik.)

Det finns också planer på att publicera en skrift med anledning av att Ahlbäckspriset nu delats ut i 20 år (1993-2003) och att den tjugonde pristagaren utsågs i år (1994 delades priset inte ut, annars hade det varit den tjugoförsta.) Som jag tidigare meddelat på twitter (se högerspalten) heter den lycklige mottagaren Lars "Mellis" Melander (eller ibland Lars R. Melander), och han är framför allt sjöfolkets konstnär. Med sina teckningar i Bohuslänningen och i tidningen Sjömannen har han framför allt blivit känd som en vass satiriker. Men han är också en mycket bra målare och skulptör. De exakta detaljerna kring skriften är hemliga tills vidare. Men mycket snart kommer jag här publicera mer information om "Mellis" och om fjolårets pristagare Reino Laitasalo. Kjersti Bosdotter publicerade nyligen en artikel om de båda i tidningen Bergsmannen, nr 5 2013.

Ahlbäckpristagarna slutar ju inte arbeta bara för att de får pris och det skrivs artiklar om dem - i november hade till exempel Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) en utställning på Galleri Bellange i Stockholm.Se John Swedenmarks artikel i tidningen Arbetet (LO-tidningen), 17 november 2013. Den som har vägarna förbi Borås eller som rentav bor i närheten bör inte missa chansen att se Ulla Zimmermans utställning på Borås Konstmuseum som pågår fram till den 12 januari. Som titeln antyder är det en retrospektiv utställning där vi får bekanta oss med en av de viktigaste svenska arbetarkonstnärerna. Ulla Zimmerman var typisk för sin generation och sin tid på 1960- och 70-talen - hon ville inte begränsa sig till utställningar för de redan frälsta, utan använde sin konst i socialt arbete, till exempel i verksamheter för unga med narkotikaproblem. Hennes bilder har alltid en direkt koppling till vardagen och till samhället. Samtidigt vet hon att kreativitet kan vara livsviktigt - det har hon sett i sitt arbete som bildterapeut på sjukhusen. Hennes bilder är inte någon torr diskbänksrealism - de är livsbejakande. Se utställningen!

Mer om Ulla finns i den första serien spaningar, På spaning efter arbetarkonsten 13

 

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 18

Reino Laitasalo talar vid prisutdelningen idag

Har precis varit i Smedjebacken där den finske konstnären Reino Laitasalo (f. 1929) fick ta emot Johan Ahlbäcks pris - det är nittonde året det delas ut, och Laitasalo är den förste ickesvenska konstnär som får det. Efter resan från Rihimäki, där han numera bor, kom han i god tid till utställningslokalen Gamla Meken på det gamla bruksområdet. Där kunde han med hjälp av den finsktalande Anne Seppänen på Dalarnas museum berätta för oss om sin konst och sitt liv och ta emot gratulationerna som strömmade emot honom. Han verkade trött först, han är ju trots allt 83 år, men det märktes att uppskattningen gjorde honom mycket glad. Han sade bland annat att han redan som ung konstnär tänkte att bilder av hans slag kanske skulle uppskattas bättre i Sverige. "Nu förstår jag att jag hade rätt" avslutade han, och drog ner applåder. Till nästa års Ahlbäckdagar kommer han att ha ställt samman en utställning som kommer att visas i Gamla Meken, och han lovar att den kommer att bli ovanlig.

Men jag tror att en utställning med Reino Laitasalo borde bli en angelägenhet inte bara för Smedjebacken och för arbetarrörelsen utan för hela Sverige. Mig veterligt har han aldrig tidigare ställt ut i Sverige och på senare år har det börjat gå upp för finska konstvetare att han hör till de mest intressanta målarna i sin generation. Det är en märklig upplevelse att se hans konst. Han har hållit sig borta från tidens stilar och gått sin egen väg. När Ahti Lavonen och andra slog igenom med det nya "informella" måleriet i början av 60-talet for Laitasalo till Leningrad och utbildade sig till realist vid Repininstitutet (1959-61) där han också lärde sig ryska. Tillbaka i Finland följde många svåra år då hans verk fick de sämsta platserna på utställningarna, berättar han. På 1970-talet hade han kommit fram till en karaktäristisk stil med stora, tydligt modellerade figurer och en klar färgskala där blåa toner dominerade. Han var en av de få finska konstnärer som ägnade sig åt arbetarmotiv, och kanske den ende som har fortsatt att göra det. Detta finns också med i prismotiveringen, där det bland annat står att Laitasalo med stolthet har burit titeln arbetarkonstnär och att han inte har vikit från den ståndpunkten.

Taget från en nätauktion

Oljemåleriet är den ena av de tekniker Laitasalo har renodlat. Grafiken, och framför allt trä- och linoleumsnittet, är den andra. Den här bilden är från 1977 och karaktäristisk för Laitasalos träsnitt från den tiden. Träsnittet passade bra för hans smak för kantig stil och skarpa ljuskontraster som modellerar figurerna. Så mycket realism i den sovjetiska realismens mening finns det ju inte i en bild som den här. Figurerna saknar munnar och ögon, det är som om ansiktena är avklädda så att nästan bara kraniet återstår. Människorna har reducerats tills bara det gemensamt mänskliga finns kvar - existensen, de grundläggande behoven. På många sätt pekar den här bilden fram mot Laitasalos senaste stora bildserie som han visade första gången år 2009, och där utgångspunkten är arbetarnas stadsdel Pispala i Tammerfors där Laitasalo växte upp. När Laitasalo föddes var det bara tio år sedan staden hade skjutits sönder och samman av den vita armén under inbördeskriget. Det är också inbördeskriget som är grundtemat för bildserien, men bara indirekt, via gestalter och scenerier som är som om de vore hämtade från en dröm. Döden som benrangelsman finns påtagligt närvarande, men som en vän mer än ett hot. Det är underbart poetiska bilder som knappast låter sig jämföras med något annat - en hel stads plågsamma arv bearbetat under ett helt liv och uttryckt i en gammal mans milda färger och lika milda ironi. Några av bilderna finns att se här hos Bäcksbackas konstsalong i Helsingfors där de ställdes ut i samband med Laitasalos 80-årsdag:

Ur serien "Bilder från stadens utkanter", 2007

Förra året gav Laitasalo också ut diktsamlingen Potemkinin portaat (Potemkins trappor).

Länkning pågår till intressant.se