Ny jakt på arbetarkonsten 43

Eric Johansson, Mor är död, 1919

Nu rullar frågan om arbetarkonsten ganska mycket på för egen maskin, så behovet av att göra inlägg här har minskat. Men man kan ju notera de glädjande signalerna.

Att TV-programmet Antikrundans konstexpert Claes Moser intresserar sig för arbetarkonst är mycket viktigt. Det bidrar till att kunskapen om det bortglömda och ofta hånade kan spridas utanför konstvetarnas och bloggläsarnas lilla krets. Han hade frågan uppe i TV-rutan för några år sedan, och i årets första nummer av ABF:s tidning Fönstret intervjuas han under rubriken "Världens bästa arbetarkonst". Han har valt ut tio delvis överraskande exempel och kommenterar dem utförligt. Visserligen har han eller skribenten blandat ihop åker och skog när de fattiga kvinnorna i Millets berömda Axplockarna (1857) påstås plocka pinnar till brasan. En metallarbetare tar sig för pannan när en av Johan Ahlbäcks bilder från ett valsverk kallas Gjutning, och bilden är feldaterad till "1910-tal" fastän var och en tydligt kan se årtalet "1930" nere i högra hörnet. Men hur många av oss har tänkt på att den svenskfödde Eric Johansson (1896-1979) redan på 1910-talet målade småfolkets torftiga liv och död i Tyskland? Och detta på ett sätt som målare i Sverige började göra först senare? Hela artikeln och alla bilder finns här:

Fönstret nr 1 2015, "Världens bästa arbetarkonst"

Det Claes Moser säger om Johan Ahlbäck innebär en upprättelse:
– Ahlbäck är unik. Det finns ingen som har den bakgrunden som han har. Han kommer ur myllan, drabbas skademässigt, har all den egen erfarenhet som andra som målar arbetarmotiv inte har. Det finns en helt unik jordbundenhet i Ahlbäcks målningar. Han är vår kanske störste socialrealist under all tid i Sverige.
– Den kanske mest kände svenske arbetarmålaren, Albin Amelin (se sid 41), inser att det finns en marknad för målningar av blommor, och tjänar pengar på det. Så skulle Ahlbäck aldrig tänka.

Mer än de flesta vet Claes Moser hur konsthandeln fungerar och hur verk av konstnärer som inte hör till kapitalets favoriter kan fås för nästan ingenting, särskilt om det gäller obekväma motiv:

– Du kan – dessvärre! – köpa en väldigt representativ arbetarbild av Ahlbäck för bara ett par tusenlappar. Ett av hans mästerverk går för 10 000–15 000 kronor. Jag tycker att det är väldigt illa att det är på det här viset. Det här är konstverk och dessutom en viktig del av vår historia, fångat av en som målade det på plats i realtid.

Som jämförelse kan vem som helst numera titta på auktionshuset Bukowskis kataloger på Nätet (www.bukowskis.se) och se att en blomma av Amelin eller Isaac Grünewald kostar mellan 50.000 och 100.000 kr. En arbetarbild eller ett porträtt av Amelin kan man däremot få för 10.000 kr, en litografi kostar runt tusenlappen. Att försöka tjäna stora pengar på sin Amelin är ingen idé om det inte är en blomma. Arbetarrörelsen ska inte sälja sin konst på auktion. Det är helt meningslöst. Vill de ansvariga leka konstspekulanter ska de istället passa på att köpa mer! Det är billigt i förhållande till det historiska värdet.

Staffan Jacobsson, fil. dr. och anarkist i Lund (http://swe.anarchopedia.org)

Från min kollega Staffan Jacobsson i Lund och hans blogg Konst och politik kom uppmuntrande ord den 27 februari: "Fred Anderssons blogg Arbetarkonst har många fina bilder. Arbetarlitteratur är accepterad, men arbetarkonst utmanar den liberala konstuppfattningen och behöver lyftas fram. Det gör Fred på ett utmärkt sätt."

Staffan formulerar precis exakt det som alltid har varit syftet med den här bloggen. En annan kollega i Skåne, litteraturvetaren Magnus Nilsson (se bloggen Litteratur och klass), kommer den 9 april att samtala med bland andra serietecknaren Henrik Bromander på temat Serier och arbetarlitteratur. Det hela äger rum kl. 19 på Författarcentrum Syd eller "Poeten på hörnet" i Malmö, Södra Förstadsgatan 65B. (På hörnet! Bredvid Malmborgs optik!) Det kan bli intressant. Jag är glad att jag råkar vara "hemma" just då. En rapport kommer garanterat.

Här har skrivits mycket om arbetarkonsten på 1930-talet och 1970-talet. Frågan om arbetarkonsten idag är problematisk så länge en håller sig till konstlivet och den så kallade "samtidskonsten". Klyftan mellan hur konstlivet såg ut på 70-talet och hur det ser ut idag är för stor. Allt har blivit mera byråkratiskt och mera intellektualiserat. Kopplingen mellan kritisk radikal nutida konst och radikal politik är diffus. Att man inte kan förstå dagens konstliv utan att förstå ett begrepp som "kuratering" (gärna skrivet på engelska, så att det inte blir "provinsiellt") gör det till en alltmer exklusiv företeelse.

Affisch från Riksteatern, 2014 (http://teaterdagarna.riksteatern.se)

Hur mycket enklare är det då inte att ställa frågan: "Finns det nutida serier som är arbetarkonst?" Självklart finns det nutida serier som är arbetarkonst! Jag utlovade spaningar på detta tema för flera är sedan, men det har aldrig blivit av. Under tiden har viktiga tecknare och berättare som just Henrik Bromander befäst klasstemat i de svenska alternativa serierna. Hans album eller serieroman Smålands mörker från 2012 har beskrivits som det årets "viktigaste och bästa serieroman på svenska språket" och fick Seriefrämjandets stora pris Urhunden. Det är en berättelse om hur det är att växa upp som fet, ful och avvikande på landsbygden och dras till högerextrema gäng med enkla lösningar. Precis som Johan Jönssons poesi är Smålands mörker ett tungt och svart koncentrat av orsakerna till att unga män i arbetarklassen röstar på Sverigedemokraterna. Därför har den också blivit teaterföreställning på Regionteatern i Blekinge och Kronoberg. Samtidigt gjordes i anslutning till föreställningen en utställning på Växjö Konsthall med bidrag av Bromander och fem andra konstnärer, bland andra Per Thörn. Även utställningen hade titeln Smålands mörker. Den pågick mellan 6 mars och 13 april 2014.

Henrik Bromander (t.v.) och Johan Jönsson (http://henrikbromander.blogspot.se)

En trailer till föreställningen kan ses här:

Smålands mörker (youtube)

Att Per Thörn deltog i utställningen i Växjö och att Johan Jönsson läste dikter på vernissagen är helt rätt och logiskt, för båda två är författare som rör sig fritt mellan bok och teater och som alltid har varit politiska på ett sätt som aldrig skulle göra dem attraktiva som propagandamakare. De är autonoma - både politiskt och estetiskt. Per Thörn är särskilt intressant på tal om tecknade serier eftersom han har gjort böcker som Äganderätten måste ständigt omförhandlas och Ordningen upphålls alltid i samarbete med serietecknare. Här finns kanske inte alltid arbetarkonst men utan tvivel politisk konst som gör djupa snitt i fascismens själ:

Trailer för Äganderätten måste ständigt omförhandlas

Kanske är det så att arbetarkonst idag måste vara mycket mera öppen och flexibel än galleri- och museikonsten. Den finns tydligen hos serietecknarna och hos konstnärer/författare som arbetar mera aktivistiskt. Jag måste påminna om den pågående diskussionsserien Arbetarkonst som tidskriften Paletten har i samarbete med ABF Göteborg (se länk här). Sedan jag själv inledde i september har Petra Bauer och Tina Carlsson diskuterat "Representationen av arbete i samtida konst" den 9 december, medan konstnären och cancerforskaren (!) Michele Masucci har ställt följande frågor om nutida arbetsliv den 17 mars:

Sjuk och olycklig arbetare? (Ur reklamfilm från  konsultföretaget TILLT)

Vad är egentligen syftet med friskhet? Skräddarsydda livsstilsprogram för att maximera människors hälsa? Ökad produktivitet? Eller är det en friskhet vars ideal stöper kroppar i de givna mallar som krävs för att bli anställningsbara objekt?

Det blev säkert intressanta diskussioner, men det är synd att det inte har synts till några som helst sammanfattningar eller reportage för oss som inte var med. Saknas tiden? Temat friskhet och hälsa är ett alldeles utmärkt ämne att diskutera i anlutning till arbetarkonst. I stor utsträckning har det som vi kallar arbetarkonst varit ett synliggörande av hot mot hälsa och liv. Den uppgiften finns fortfarande, åtminstone globalt sett. Här hemma i Norden har däremot debatten mer och mer handlat om hur alla våra konstnärer skall kunna bli nyttigare och hur konsten skall bli ett verktyg för att skapa hälsa. Observera hur allt vänds till sin motsats! En gång struntade företagen i de anställdas hälsa - det fanns alltid ny arbetskraft att kasta in. Nu har hälsa blivit ett prioriterat mål och ett obligatorium. Den perfekte anställde skall vara frisk, glad, normal och flexibel. Forskare har länge "vetat" att konst och kreativitet ökar hälsan både i företag och i vården.

Frisk och lycklig arbetare? (Ur reklamfilm för konsultföretaget TILLT)

Alltså har vi fått verksamheter som det till stor del offentligt finansierade företaget TILLT (f.d. AIRIS) i Göteborg. De marknadsför sig med sloganen "Det lönar sig att byta perspektiv" och med en reklamfilm som visar hur glada de stackars arbetarna blir när en konstnär (från TILLT) kommer till fabriken. (Se den här.) Det är nästan svårt att tro att ett så fåraktigt och stereotypt budskap kan spridas på fullt allvar av ett företag som för några år sedan enligt uppgift hade en årlig intäkt på över 8 miljoner kronor. Vilka går på detta? I spridda dokumentationer av "konstnärliga interventioner" från TILLT ser jag inga industriarbetare, men däremot t.ex. Unionens medlemmar på Lindholmen Science-Park. Av intäkterna lär det mesta gå till de heltidsanställda konsulternas och adminstratörernas löner, medan konstnärerna som anlitas får mer godtyckliga arvoden baserat på vad olika klienter vill betala. Här har vi ett mycket intressant bidrag till definitionen av arbetarkonst idag - nämligen ett exempel på dess absoluta motsats.

Ulla Zimmerman (i svart) tillsammans med personal på S. Älvsborgs sjukhus.

Jag undrar om en konstnär som Ulla Zimmerman kom upp i diskussionen. Hon är en som verkligen har arbetat med konst och hälsa, men inte som tillfälliga "interventioner" utan genom decenniers arbete som bildterapeut - för folk som verkligen behöver det - vid sidan om sin verksamhet som konstnär och arbetslivsskildrare.

Nästa gång, tisdagen den 17 maj, är temat på ABF/Paletten "Performancekonst = Arbetarkonst?". Kanske kommer det att handla om konstnärer som Anna Odell - en sorts performancekonstnär, eller åtminstone en känd konstnär. Men frågeställningarna är mera internt konsthistoriska och har också med installationens historia att göra:

Hur förhåller sig performancekonsten till olika begrepp av arbete hos Karl Marx och post-marxistiska tänkare? Hur reflekterade den under sin framväxt installationskonsten och installationen som vara, innehållande kapitalistiskt arbete? Och i vilken utsträckning fortsätter konsten att reflektera över denna problematik idag?

Obligatorisk hälsa, 1938 ("HEJ FOLK AV STALIN!")

Nej, jag tror inte att det är här vi hittar nycklarna till nutidens svenska skildringar av arbetarklassen i bild. Och när det gäller bilder visar exempel som reklamfilmen från TILLT att de miljöer som traditionellt förknippas med industriarbete har blivit stereotyper som hänsynslöst kan användas i "skojig" propaganda. Vad vi ser är ett övertydligt exempel på både människoförakt och arbetarförakt. Men samma stereotypier som nyliberaler och stalinister tecknar upp när de vänder sig till "packet" kan en kritisk satiriker eller serietecknare använda för att ge oss vår värdighet tillbaka. Därför hör nog satiren och serieteckningarna till de mest demokratiska formerna av konst.

Frågan "Finns arbetarserier" undersöks seriöst på en blogg av Stefan Nicklasson - dekorationsmålare, serieentusiast, lärare m.m. Även här rullar alltså arbetet på utan att undertecknad behöver tillägga så mycket. Stefan har bland annat två intressanta spaningar om "Arbetarserier med klass", del 1 och 2. I den första intervjuar han Tinet Elmgren och Mats Källblad, som båda har starka rötter i arbetarklassen. Om Tinet (född i Finland) är en av de mest intressanta feministiska tecknarna just nu, så är Mats (född i norra Skåne) en kanske ännu bättre skildrare av "landsbygdens mörker" än Henrik Bromander. I den andra spaningen presenteras båda två mer utförligt tillsammans med en rad andra lästips. Direktlänkar till båda spaningarna kommer här:

Arbetarserier med klass, del 1

Arbetarserier med klass, del 2

Mats Källblad är både serietecknare och musiker. Hans musik och sångtexter har samma realistiska engagemang som hans serier. Han har tecknat länge och gav ut sitt första seriealbum 1995. Det hette Garagedrömmar. För det fick han seriefrämjandets pris Urhunden 1996. År 2002 fick han priset Unghunden för bästa serie riktad till barn och ungdomar. Bilar och motorcyklar är ett genomgående tema. Hans karaktär Sture Stelben är löpnade serie i tidningen MC-folket och garanterar att hans teckningar når långt utanför de små serieförlagens läsekrets. Förra året gav han ut den stora serieromanen Hundra år i samma klass som jag tycker att alla som är det minsta intresserade av klassfrågor skall läsa. Det en serie som aldrig hade kunnat tecknas av någon som inte själv har arbetat i dessa miljöer och haft denna uppväxt. Stilen är varken förskönande, demoniserande eller abstrakt. Det kallas realism. Rutorna här nedan talar för sig själva.

Ur Mats Källblads Hundra år i samma klass. Mera serier och musik på hans hemsida: http://matskallblad.blogspot.se

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom 

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 41

Lyckosamt för hr Konstfred men kanske mindre bra för arbetarkonsten är att han tilldelats en akademisk befattning på heltid fram till augusti 2018. Arbetarkonst ingår inte i arbetsuppgifterna, åtminstone inte ännu. Herrn ska ändå försöka uppdatera den här bloggen i mån av tid.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 10-11 oktober var en intressant och mångfacetterad upplevelse, trots att flera av huvudtalarna hade ställt in av hälsoskäl. Flera tidigare ahlbäckpristagare var där: Gösta Backlund, Svante Rydberg, Roine Jansson, Yngve Svedlund och Lennart Engström. Dagarna gick i bildens, litteraturens och sjöfartens tecken. Vi som inte vet så mycket om båtar eller om det starka kulturintresset bland sjöfolk fick en nyttig lektion. Vi blev också påminda om att Smedjebacken, trots att orten ligger "mitt i skogen", i högsta grad har varit en ort med sjöfart - från Smedjebackens hamn via Strömsholms kanal och vidare ut i Mälaren gick järntransporterna. Turer med ångbåt går fortfarande att boka.

Lennart Johnsson och Stefan F. Lindberg diskuterar sjölivet och Stefans bilder. Johan Ahlbäck är med i form av fotot till vänster (Stefans profil skymtar bakom). Mer om Stefans bilder här nedan.

Jag tror inte att jag var den ende som tyckte att den stora behållningen var när Lennart Johnsson delade med sig av sina unika kunskaper om sjöfartens utveckling och det fackliga arbetet ombord. Lennart Johnsson var redaktör för tidningen Sjömannen under mer än 20 år och har skrivit en rad böcker om migration och arbetsrätt, särskilt med fokus på Filippinerna. Den första boken (Människor som exportvara) kom 1993, den senaste (Sjömanshustru) kom 2010. Sedan 1970-talet har han funnits i en krets av kulturarbetare och förtroendevalda som gjort just Sjöfolksförbundet (nu SEKO Sjöfolk) till ett förbund som satsat ovanligt mycket på kultur. Det gäller författare som Ove Allansson, visdiktare och teaterpersonligheter som Anders Wällhed, journalister som Börje Graf och Arvid Rundberg, konstnärer som Bettan Börjesson och Lars "Mellis" Melander.

Omslag till alla Ove Allanssons böcker hängde på "klädstreck" i Folkets Hus.

Sveriges mest kände sjöfolksförfattare, Ove Allansson, hörde tyvärr till dem som inte kunde komma. Men Anders Wällhed underhöll med sina dikter och berättade om sjöfarten i litteraturen. Heli Kärkkäinen, med många år som anställd på Stena Line och förtroendevald i förbundet, påminde oss om att den mest typiska svenska "sjömannen" idag är en kvinna, ofta på färjetrafiken i Östersjön. Aino Trosell berättade för sin del om hur hennes dröm att arbeta på sjön visserligen slutade i svetsaryrket på varven i Göteborg, men så småningom blommade ut i hennes många berättelser om hav och arbete. (Till exempel Ytspänning, 1999.) Ulla Zimmerman berättade på telefonlänk om sin tid på Salénrederiet på 1970-talet och sina bilder därifrån. Siv Hacksell är pensionerad gymnasielärare och numera doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hon berättade med stort engagemang om sin forskning, som handlar om Ove Allansson, och om sin far som var kapten på en så kallad "paragrafbåt". Förra årets pristagare Lars "Mellis" Melander skulle egentligen ha varit med för att berätta om sjöfolkets konstnärer och presentera sin egen utställning i "Meken". Nu fick vi nöja oss med att se honom på film, intervjuad av Lennart Johnsson. Örjan Hamrin berättade kunnigt om Johan Ahlbäcks teckningar från en reportageresa till Sydamerika hösten 1938, bekostad av Johnsonrederierna.

Fotografi av Stefan F. Lindberg ur boken Sjömän II och utställningen på Meken. Matrosen är på väg ner genom själva luckan till en tank på en oljebåt. Bilden är alltså tagen uppifrån, ner mot däcket. Rengöring pågår - ett arbete med stränga säkerhetsföreskrifter. För den som inte är bekant med motivet kan det här upplevas som en rent estetisk komposition, med de starka färgerna och öppningen som ser ut som en nolla. Det finns en likhet mellan Lindbergs bilder och Roine Janssons målningar.

Men den bildmakare som mer än någon annan präglade dagarna var fotografen Stefan F. Lindberg. Fredagen inleddes med ett långt och intressant samtal mellan honom och Lennart Johnsson om hans dokumentationer av nutidens liv på stora fraktbåtar. Redan för 35 år sedan följde Lindberg sjömän med sin kamera. Resultatet blev boken Sjömän från 1984 i samarbete med Ove Allansson. På den tiden fotograferade Lindberg fortfarande i svartvitt, men nu har han gått över till färgfoto och digital teknik. I våras publicerades uppföljaren Sjöfolk II med bilder från 2000-talets sjöliv och med texter av Ove Allansson, Lennart Johnsson och Sjöfolksförbundets tidigare ordförande Anders Lindström. Det är en praktfull bok, och den som verkligen vill få en inblick i dagens arbetarskildring i ord och bild ska skaffa den tillsammans med t.ex. antologin Sjölivets berättare. Investeringen är liten (348 kr för Sjömän II på Bokus) jämfört med kvaliteten i papper, tryck och färger. Det är verkligen fotobok av högsta klass. Att Lindberg också är fotolärare och har gett ut läroböcker i fotografisk teknik och fotografiskt bildspråk är inte förvånande. De höga kvalitetskraven i hans arbete märks också i den pågående utställningen Till Sjöss på Meken i Smedjebacken. Där deltar han med 28 av färgbilderna från Sjömän II - tryckta i stort format på akvarellpapper. Papperets struktur och bildernas placering (i ramar hängande från taket) gör att bilderna får ett helt annat djup än om de hade varit tryckta på vanligt, glansigt fotopapper. Här märks det ovanligt tydligt hur nära fotografi och måleri kan komma varandra när alla nyanser och betydelser i ett fotografi får komma till sin rätt i det stora formatet.

Det visade sig att det var "Mellis" Melander själv som hade bjudit in Stefan F. Lindberg som sin medutställare på Meken, trots att han som pristagare egentligen skulle ha haft hela lokalen för sig själv. Detta visar säkert på den starka sammanhållningen och solidariteten bland kulturarbetarna i och kring SEKO Sjöfolk. Nu är "Mellis" del av utställningen nästan undanskymd, för trots att han visar 30 verk tar de inte liks stor plats som Lindbergs. Särskilt på senare år har "Mellis" föredragit mindre format. En stor del av hans produktion är för övrigt inte gjord med tanke på utställningar i första hand - och då syftar jag på alla hans illustrationer och satirteckningar. Det är synd att han inte har med några sådana på utställningen. Med lån av äldre verk i Sjöfartsmuseets och SEKO Sjöfolks ägo har det ändå blivit en stark utställning som visar "Mellis" utveckling från 1970-talets oljemåleri och fram till de satiriska "skrotskulpturer" och reliefer som han gör idag. Ett flertal nya verk finns med, t.ex. Här har du ditt liv (den snuttjobbande, filosoferande och nätsurfande nutidsmänniskans liv som desktop-ikoner) och dagspolitiska kommentarer som Lampedusa (bild nedan).

Ett antal träsnitt av Torsten Billman, inlånade från Billmansamlaren Janne Svensson i Eskilstuna, finns också med. Men dem finns det risk att en stressad besökare missar. Det här är en utställning som kräver tid. Den pågår fram till söndagen den 9 november, och för den som innan dess har vägarna förbi Smedjebacken rekommenderas verkligen ett besök på Meken. På Dalarnas Museum i Falun har ahlbäckpristagaren Roine Jansson en viktig utställning tillsammans med Anders Björnhager, och om den utställningen tänkte jag att nästa inlägg skulle handla. Men med den är det inte lika bråttom - den pågår till 11 januari.

Till slut fler bilder och människor från dagarna och från utställningen:

Rolf Mylläri berättar (på lördagen) om Strömsholms kanal och om arbetet med att hålla kanalen och slussportarna i stånd som industriminne. Han berättade också om kanalbolagets arkiv där alla fraktsedlar och sjömansloggar finns kvar - ett värdefullt källmaterial om transporter under insjöfraktens tid.

Visgruppen KAL uppträdde på fredagskvällen med programmet "moderna sjömansvisor" av bland andra Anders Wällhed och Kent Andersson. En del dikter och göteborgsvitsar blev det också. KAL (Krook, Andersson & Larsson) har uppträtt tillsammans sedan början av 80-talet och gett ut ett tiotal skivor. Det svängde om "gubbarna" !

Anne Seppänen är kulturchef i Smedjebackens kommun och en viktig person i Ahlbäckstiftelsen. Tidigare arbetade hon med bildkonsten på Dalarnas Museum. Hon invigde utställningen på Meken och berättade om Stefan F. Lindbergs och "Mellis" Melanders bilder.

Peter Nyblom väntar på att få pris (se inlägg 40). Roine Janssons profil bakom pelaren. Sittande Annbritt Grünewald, f.d. fängelsedirektör, numera ordförande (S) i kulturnämnden i Säter.

Lars "Mellis" Melander, Pearl Sea, oljemålning från 1978. Ägs av Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mellis var själv med och målade båten i en sydlig hamn, men tog rast och gjorde skissen till målningen från kajen. Båten hade för länge sedan förlorat all färg (utom rosten). Målning kommenderades inför en inspektion från rederiet - men bara sidan mot kajen! Vi kan se att killen som sitter till höger på plankan i mitten är blond och långhårig. Han är en känd sjöman, bor enligt uppgift numera i Bohuslän och är fortfarande långhårig.

Lars "Mellis" Melander, Lampedusa, en gjutjärnsflytväst från EU, blandteknik 2014. Text av Mellis: "...drömde att jag var på symöte hos EU-kommissionen. Där satt man och sydde flytvästar till flyktingbarn. Man sydde västar av järnskrot från stridsvagnar och pansarkryssare... och man kallade dem Lampedusa-flytvästar... De skulle bli ett slags symboler för EU-fredsprojektet...

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 35

(Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2)

Min fråga innan jag startade spaningarna var hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarrörelsen kan ha varit. Frågan var inspirerad av Magnus Nilssons försök att komma förbi Lars Furulands tre punkter för arbetarlitteratur (litteratur av arbetare, om arbetare och för arbetare) och istället definiera arbetarlitteratur/konst som "konst vars reception [mottagande] i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (Arbetarhistoria, nr 4 2007, s. 36). Om definitionen ska vara användbar och hanterlig måste man i första hand tolka "koppling till arbetarklassen" som koppling till arbetarklassens organisationer, med andra ord till arbetarrörelsen i bred mening. Bland de 20 mottagarna av Johan Ahlbäcks pris finns konstnärer där den kopplingen är uppenbar eftersom de själva är eller har varit arbetare organiserade i arbetarrörelsen samtidigt som de verkat som bildkonstnärer. Jag tänker främst på Hans Tollsten, Julie Leonardsson, Ulla Wennberg, Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och Lars "Mellis" Melander. Några - Julie Leonardsson, Robert Nyberg och "Mellis" - hör till den svenska arbetarrörelsens viktigaste opinionsbildare via dagspress och fackliga publikationer. I alla dessa fall är kopplingen till arbetarrörelsen uppenbar. Och även om det kan vara mer oklart vilka som verkar "i Johan Ahlbäcks anda", så kan man åtminstone peka på solidariteten med utsatta grupper som något som förenar dem med föregångaren. 

Att det finns personliga eller andra kopplingar mellan konstnären och arbetarrörelsen är i och för sig ingen garanti för att den kopplingen påverkar receptionen eller publikens mottagande av bilderna, och ännu mindre att receptionen påverkas "i avgörande grad" som min kollega Nilsson uttrycker det. Även så typiska arbetarkonstnärer som Ulla Zimmerman och Reino Laitasalo gör bilder där den kopplingen nog är helt oviktig för hur bilden uppfattas. Ibland kan kopplingen befinna sig för långt från bilderna eller för långt tillbaka i tiden för att den ska ha avgörande betydelse. Att Ingmar Aldenhov är medlem i Kommunistiska partiet är inget man kan läsa ut ur hans bilder. Stefan Teleman började sin bana på ABF:s konst- och bildkurser, precis som flera andra av pristagarna. Men den kopplingen har knappast någon avgörande betydelse för hur hans konst uppfattas, ens för den som känner till det.

Ulla Zimmerman, Dammsugerskan, ur sviten "Fabriken" (1981)

Egentligen har jag nu kommit bort från ämnet, för frågan var inte hur avgörande kopplingen till arbetarrörelsen/arbetarklassen har varit för hur pristagarna uppfattas i allmänhet, utan hur avgörande den kan ha varit för att de fått ahlbäckpriset. Eftersom både Ovako Bar (Smedjebacken) och  Industrifacket Metall har styrelseplats i Ahlbäckstiftelsen är det rimligt att anta att kopplingen har varit viktig i de flesta fall. Metall hör till de förbund som varit mest drivande i programmet KIA, Kultur i arbetslivet (instiftat 1974 och upplöst av höger-regeringen 2006). Gemensamt för de flesta pristagarna är att de har varit engagerade i arbetsplatsprojekt inom KIA eller liknande initiativ. På så sätt tillkom till exempel Ulla Zimmermans bilder i utställningen "Fabriken" med Riksutställningar (1981, också på Galerie Dr Glas i Stockholm). Jan Annerborn genomförde sin dokumentation av Ovako Steel i Hofors, ett projekt som resulterade i utställningen och katalogen Konst på verket (1988). Åse Marstrander skildrade vården och Ulla Wennberg städyrket i sina bidrag till vandringsutställningen Kvinnors arbete (Konstfrämjandet m.fl., 1988-90). Ulla Grytt deltog i projektet Arbetets kvinnor (1995) där sex kvinnliga konstnärer fick träffa sex kvinnliga medlemmar från lika många LO-förbund och tolka deras liv och arbete. Det var i det projektet hon gjorde sin väv för SEKO med diskerskan Maija Timonen och hennes fönster mot havet. Övriga konstnärer i projektet var Lena Attar Larsson, Maria Rodrick, Iris Santén, Eva Söderström och Christina Wassberg - framtida ahlbäckpristagare? 
 
Två utställningar med titeln Arbetets kvinnor gick sedan på turné. Den första (1996) innehöll resultatet av dialogen mellan konstnärer och medlemmar. Den andra (1998-2000) var en utökning - nu deltog 18 förbund, 18 medlemmar och 18 konstnärer, däribland Åse Marstrander. Åren 2001-2006 genomförde Maria Söderberg dokumentationen av samhället och blygruvan i Laisvall med hjälp av medel från Länsstyrelsen i Norrbotten, IF Metall och Arjeplog kommun. Och under ungefär samma tidsperiod (2003-2007) arbetade Roine Jansson, Julie Leonardsson och Britt-Marie Rydberg med Dalarnas industrimiljöer i KIA-projektet "Arbetsmiljön i konsten". Roine Jansson kunde då bidra med sin erfarenhet av arbetslivsprojekt med fackligt stöd ända sedan 1970-talet (vandringsutställningen "Malm och människor"). Och en annan pristagare, fotografen Jean Hermanson, hade tagit intitiativ till stora arbetsplatsdokumentationer långt innan stödformer som KIA etablerades. Pristagaren Lennart Engström har fortsatt det arbetet, delvis med andra yrkesgrupper i fokus än vad Hermanson hade.
 
De målare, tecknare och fotografer jag nu har räknat upp har alla bidragit till att förverkliga en central tanke i 1970-talets svenska kulturpolitik och i program som KIA - att konstnärlig och litterär kultur kan få en social relevans i en direkt kontakt och dialog mellan konstnärer och arbetare. Fackförbundens viktiga roll i förmedlingen och fördelningen av medel reserverade för kultur säkrar en direkt koppling mellan konstnärerna och de yrkesgrupper deras arbete är avsett för. Kopplingen mellan konsten och arbetarrörelsen/klassen blir därmed avgörande för mottagandet av konsten, eftersom det inte hade gått att förstå innehållet och avsikten utan kunskaper om denna koppling. Fackets starka ställning i Ahlbäckstiftelsen och den geografiska närheten till Dalarna i flera av konstprojekten garanterar samtidigt att deltagandet i sådana projekt blir en avgörande faktor i valet av pristagare, om än inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn. I Stefan Telemans fall bör den till exempel ha varit mindre avgörande, i Jean Hermansons fall mer avgörande.

Yngve Svedlund, Spelman, emalj. Bildkälla www.emaljverkstaden.se/Yngve-Svedlund)

Det finns också tre påtagliga undantag bland de tjugo, nämligen Gösta Backlund, Svante Rydberg och Yngve Svedlund. Ingen av dessa har mig veterligt haft industriarbetaren som huvudmotiv under något skede i sina liv eller deltagit i dokumenterande arbetsplatsprojekt. Gösta Backlund och Svante Rydberg är modernistiskt skolade formkonstnärer, Yngve Svedlund är huvudsakligen en torpar- och bondeskildrare i Xet Erixons och Eric Hallströms anda (men undantag finns). Kravet att verka i Johan Ahlbäcks anda uppfyller de på andra sätt - genom att vara födda i Dalarna (alla tre), genom att på olika sätt skildra och tolka Dalarnas natur (alla tre) och genom att skildra arbete i mer allmän mening (Svedlund). Kopplingen till arbetarrörelse och industri är däremot indirekt - genom utsmyckningsuppdrag och genom gemensamma vänskapskontakter (i Dalarna).

Av de 20 pristagarna är sex kvinnor och fjorton män. De fem senaste årens pristagare har alla varit män. Det finns nio som jag vill beteckna som huvudsakligen arbetarskildrare och opinionsbildare i arbetarrörelsen (Tollsten, Leonardsson, Zimmerman, Jansson, Hermanson, Nyberg, Engström, Laitasalo, Melander). Maria Söderberg är opinionsbildare, men inte huvudsakligen inom arbetarrörelsen. Det finns sju som jag vill beteckna som arbetarskildrare i mindre grad (Marstrander, Teleman, Wennberg, Grytt, Söderberg, Aldenhov och Annerborn). Och slutligen finns fyra som är arbetarskildrare i mycket liten grad (Backlund, syskonen Rydberg, Svedlund). Att antalet utpräglade arbetarskildrare är så stort är nog egentligen mer förvånande än vad det kan verka, eftersom det inte alls är självklart att kravet att "verka i Johan Ahlbäcks anda" måste innebära skildring av arbetaryrken. Men bara i de fyra sista fallen är det tydligt att kravet tolkats på delvis annat sätt.

Det finns nio pristagare som arbetat huvudsakligen med måleri, fyra som arbetat huvudsakligen med teckning och grafik (Leonardsson, Marstrander, Wennberg, Nyberg), tre fotografer (Hermanson, Söderberg, Engström), två textilare (Grytt, Britt-Marie Rydberg) och två som arbetar med flera av dessa tekniker men också med nyare medier (Annerborn, Melander). Ingen är skulptör. 

Den här sammantagna bilden ger anledning att ställa en rad följdfrågor till den första frågan om kopplingen till arbetarrörelsen. I hur stor utsträckning speglar valet av pristagare förändringar i arbetslivet och förändringar i arbetarklassens sammansättning? I hur stor utsträckning avspeglas å andra sidan förändringar i vad som räknas som konst när det gäller olika uttrycksformer? I hur stor utsträckning avspeglas kvinnornas ökade synlighet i kultur och konst? Fotografernas betydelse för arbetslivsskildring och opinionsbildning har fått ett tydligt erkännande när Hermanson, Söderberg och Engström fick priset. Pristagare som Ulla Grytt och Lennart Engström har haft fokus på serviceyrken och kvinnodominerade yrken och på så sätt breddat skildringen av arbetarklassen. 

Men bland de pristagare som jag betecknar som huvudsakligen arbetarskildrare dominerar manliga konstnärer, konstnärer som främst är målare, och skildringar av vedertaget manliga industri- och byggnadsyrken (jag tänker framför allt på Jansson, Laitasalo, Leonardsson och Tollsten). Bara 6 av tjugo pristagare är kvinnor. När man tittar på prismotiveringarna ser man hur likheter med Johan Ahlbäcks liv och konst framhävs, helt i enlighet med stadgarna för priset. Men när det gäller mångsidiga konstnärer som Gösta Backlund och Jan Annerborn är det traditionen och historien som nämns - konstnärernas ursprung i Dalarna eller deras skildring av samma industri som i Ahlbäcks konst. Det ger anledning att tro att ursprung och tradition har varit mest avgörande i till exempel Annerborns och "Mellis" Melanders fall. Men dessa konstnärer har också använt andra tekniker än måleri, teckning, grafik och fotografi för att tolka hur stora samhällsförändringar slår sönder äldre sammanhang och skapar nya. Det nämns inte i motiveringarna.

Alla tidigare pristagare har nu passerat 50-årsstrecket - den äldste (Yngve Svedlund) är född 1925 och den yngsta (Maria Söderberg) är född 1959. Yngre konstnärer och fotografer kommer förstås så småningom att kunna få priset. Då kommer vi att få se nya och kanske mycket annorlunda tolkningar av vad det innebär att vara arbetarkonstnär och arbeta i Johan Ahlbäcks anda. Kommer priset att gå till konstnärer som medvetet identifierar sig med arbetarrörelsen men som arbetar på ett sätt där det kanske är omöjligt att se några kopplingar till Johan Ahlbäcks tekniker och motiv? Till exempel Karin Jonsson och Kalle Brolin? Kommer fler kvinnor att få priset? (En kvinnlig skulptör som kunnat få den, men som nu gått bort, var Gun Maria Pettersson (1943-2007). Kanske finns fler äldre pionjärer som borde få det, till exempel väverskan och anarkisten Gun Nordstrand (f. 1929). Den som lever får se.

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 30

Herr "Konstfreds" arbete med arbetarkonsten har varit mer aktivt på sistone än vad som har synts här på bloggen. Jag har arbetat med två stora och mer vetenskapliga artiklar om arbetarkonst. Båda har huvudtiteln "Att iscensätta det gemensamma" (del 1 och 2). Del 1 handlar om hur begreppet arbetarkonst etablerades i kulturdebatten i Norden mellan ca 1920 och 1950. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i årets fjärde nummer av den konsthistoriska nättidskriften TaHiTi (http://tahiti.fi) som innehåller artiklar på både finska och svenska. Del 2 är också färdig. Den handlar om ett ämne som jag arbetat med sedan 2009: arbetarmotivens visuella retorik.

(Man kan läsa mer här om visuell retorik.)

Det finns också planer på att publicera en skrift med anledning av att Ahlbäckspriset nu delats ut i 20 år (1993-2003) och att den tjugonde pristagaren utsågs i år (1994 delades priset inte ut, annars hade det varit den tjugoförsta.) Som jag tidigare meddelat på twitter (se högerspalten) heter den lycklige mottagaren Lars "Mellis" Melander (eller ibland Lars R. Melander), och han är framför allt sjöfolkets konstnär. Med sina teckningar i Bohuslänningen och i tidningen Sjömannen har han framför allt blivit känd som en vass satiriker. Men han är också en mycket bra målare och skulptör. De exakta detaljerna kring skriften är hemliga tills vidare. Men mycket snart kommer jag här publicera mer information om "Mellis" och om fjolårets pristagare Reino Laitasalo. Kjersti Bosdotter publicerade nyligen en artikel om de båda i tidningen Bergsmannen, nr 5 2013.

Ahlbäckpristagarna slutar ju inte arbeta bara för att de får pris och det skrivs artiklar om dem - i november hade till exempel Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) en utställning på Galleri Bellange i Stockholm.Se John Swedenmarks artikel i tidningen Arbetet (LO-tidningen), 17 november 2013. Den som har vägarna förbi Borås eller som rentav bor i närheten bör inte missa chansen att se Ulla Zimmermans utställning på Borås Konstmuseum som pågår fram till den 12 januari. Som titeln antyder är det en retrospektiv utställning där vi får bekanta oss med en av de viktigaste svenska arbetarkonstnärerna. Ulla Zimmerman var typisk för sin generation och sin tid på 1960- och 70-talen - hon ville inte begränsa sig till utställningar för de redan frälsta, utan använde sin konst i socialt arbete, till exempel i verksamheter för unga med narkotikaproblem. Hennes bilder har alltid en direkt koppling till vardagen och till samhället. Samtidigt vet hon att kreativitet kan vara livsviktigt - det har hon sett i sitt arbete som bildterapeut på sjukhusen. Hennes bilder är inte någon torr diskbänksrealism - de är livsbejakande. Se utställningen!

Mer om Ulla finns i den första serien spaningar, På spaning efter arbetarkonsten 13

 

Länkning pågår till intressant.se