söndag, augusti 03, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 39

Dagens spaning består bara av en länk, men den går till Konstfreds recension i Svenska Dagbladet av två aktuella utställningar som nämnts tidigare här på bloggen. Nämligen Erik Styrbjørn Pedersens utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn (slutar den 10 augusti) och utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets museum i Norrköping (som i gengäld pågår ända till den 2 november). Här är länken:

"Arbetarklassen tonar fram" (SvD 19/7-08)

På SvD:s hemsida finns en kommentarfunktion till utlagda artiklar, och det har tidigare funnits en kommentar till artikeln "Arbetarklassen tonar fram". Men kommentaren har blivit raderad (det är INTE Konstfred själv som bett att få den raderad!) Kommentaren var ensidigt negativ och tog upp en föreställning om arbetarkonst som är mycket spridd, nämligen att den skulle vara en sorts parti- och etablissemangskonst där konstnärer underkastas en viss ideologisk agenda hos en förtryckande fackföreningselit. Den folkliga konsten finns alltid någon annanstans, påstod debattören. Inlägget var intressant som exempel på det tankemönster som nyliberala debattörer brukar upprepa i de större politiska sammanhangen. Enligt det tankemönstret är det bästa som kan hända att politiken avskaffar sig själv eftersom den inte är något annat än ett hinder för de "processer" som utvecklas bäst om de lämnas i fred och som allt oftare brukar sammanfattas med den magiska termen marknaden. Lustigt nog får man det att se ut som om marknadens intressen alltid sammanfaller med folkets, som om marknadens vilja är identisk med den folkliga viljan. Man talar mycket hellre om "folket" än om "klassen" och "klasser", för själva termen "klass" antyder ju att det finns motsättningar inom folket och motvikter till marknanden. Det kan man inte tillåta, det måste förtigas (och därför var begreppet "klass" länge tabu i debatten). Enligt samma logik förkastas hela idén om politik som representation – eller med andra ord idén att politik bedrivs av vissa utsedda representanter för olika klasser, grupper och motstridiga intressen. Dessa representanter, påstår man, ägnar sig bara åt egenintresse och "käbbel". De förlorar sig, påstår man, i detta "käbbel" och har därför inte "folkets bästa" för ögonen (men tänk om det inte finns något "folk" utan bara grupper och klasser, och tänk om det inte kan existera några beslut som gynnar alla grupper och klasser!). Att en konstnär eller författare på liknande sätt kan framträda som representant för en grupp och dess intressen framställs också som suspekt. Man fortsätter att tjata om "folket" och "folkets konst" (men man menar "säljbar konst") och när en konstnär visar villkoren i hårt kroppsarbete (som Erik Styrbjørn Pedersen) eller uppmärksammar brister i arbetsmiljö och säkerhetsföreskrifter, så avfärdas det som beställningskonst för fackpampar. Och det är faktiskt helt logiskt ur en nyliberal synvinkel. För om man förnekar att det finns klasser med intressen som står i motsättning till den dominerande klassens intressen, så måste man förstås också förneka att klassens representanter bland politiker, förhandlare och kulturarbetare representerar något annat än sig själva. Detta är helt enligt den nyliberala logiken att samhället INTE består av klasser utan av en mångfald isolerade öar (så kallade "individer") och att dessa isolerade öar på något konstigt sätt bildar en enhet som kallas "vanligt folk" (vilket innebär att den underbetalda lokalvårdaren är vanligt folk, att Fredrik Reinfeldt är vanligt folk, men INTE den papperslöse...). Inom ideologikritiken (se tidigare spaningar) finns det en intellektuellt klingande fackterm för denna ideologiska illusion. Termen är entifikation, vilket i sin tur kommer av termen "entitet" som ungeför betyder "väsen" eller "något som existerar men som inte har konkret fysisk gestalt". Det så kallade "folket" är just en sådan entitet. Något som man förställer sig som ett "väsen", fritt flygande och fristående från alla de kroppar/individer som ingår i "väsendet". Något som inte står i relation till något annat (så som en klass står i relation till en annan klass) utan som existerar i och genom sig självt (ungefär som "Gud" i judisk-kristen tappning). Den ideologiska tankeprocess där relationerna mellan verkliga individer och grupper omvandlas till en sådan föreställning om ett "väsen" är entifikationen. Faktiskt har också konsten framställts som entitet i traditionell, borgerlig historieskrivning – som ett väsen frikopplat från de ekonomiska och sociala relationer som den är avhängig av.

Från dessa ganska abstrakta (men NÖDVÄNDIGA!) resonemang är det bra att dimpa tillbaka i det konkreta, till exempel en viss persons konkreta dokumentation av villkoren i sitt yrke, här och nu. En sådan dokumentation finns på bloggen "Utsikt från ett tak" som drivs av byggnadsarbetaren Calle Fridén. Konstfred hittade honom och hans blogg av en slump när han tittade efter länkningar till "Arbetarkonst". Calle Fridén tar ofta upp kulturfrågor i sina inlägg och hans blogg är verkligen arbetarkultur i Lars Furulands mening: kultur för arbetare, om arbetare, av en arbetare. Här är länken:

Calle Fridéns blogg "Utsikt från ett tak"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"