Nyare jakt på arbetarkonsten 11 (tema arbetskraftsinvandring)

"Näverslöjd" av kaffepaket. En modern finsk slöjdtradition.

Tio inlägg i serien "Nyare jakt på arbetarkonsten" mellan pandemiåret 2020 och år 2025, dvs. ca två per år. Inte jättemycket. Det betyder inte att det inte har funnits mycket mera att skriva om. Det finns mycket kulturskapande som kunde kopplas till arbetarfrågor och termen "Arbetarkonst". Senaste året har termen använts i samband med Johan Ahlbäckpriset och Ahlbäckdagen i Smedjebacken men också nyligen i en recension i Aftonbladet av en utställning av den Kosovoalbanska konstnären Koruntina Kastrati. Fredrik Svensk skriver: "Sedan hon jobbat vidare med Istanbuls Turkish delight-fabriker, står det i Göteborg klart att hennes arbetarkonst nu blivit mer prövande." (Aftonbladet 24 september 2026.) Det betyder att Koruntina Kastrati har studerat kvinnliga industriarbetares villkor i Turkiets konfektyrfabriker ("Turkish Delight") och i sin utställning på konsthallen Röda Sten i Göteborg kombinerat dokumentär video med reliefer som påminner om äldre tiders arbetarmonument, och ljudinslag. Aftonbladets konstkritiker Fredrik Svensk var för ett antal år sedan med om att koppla begreppet "Arbetrarkonst" till nutida samtidskonst i ett samarbete mellan ABF och konsttidskriften Paletten. Se t.ex. Ny jakt på arbetarkonsten 37, 2014.

Men med undantag av sådana spridda omnämnanden och initiativ, plus den här bloggen, är "Arbetarkonst" numera verkligen ett okänt begrepp i Sverige och Norden. Annat är det i Storbritannien med dess jämförelsevis mycket mera brutala klassamhälle. Där pågår hela tiden en debatt om "Working-class art", "Working-class artists" (konstnärer med ursprung i arbetarklassen eller arbetare som gör konst) och "Working-class culture". Där varnar konstnärer och forskare för att "Working-class creatives don’t stand a chance in UK today (kreatörer från arbetarklassen har inte en chans i Förenade kungariket idag) på grund av klassdiskriminering och favorisering av personer med privilegierad bakgrund, utbildade vid privata elitskolor. (The Guardian, 21 februari 2025). Den ideella organisationen British Art Network (BAN) har ett särskilt projekt för Working-class artists och deras rättigheter, med många initiativ och möjligheter för konstnärer att aktivt bidra till projektet: Working-Class British Art. År 2025 öppnade i London utställningen "Lives Less Ordinary - Working-Class Britain Re-Seen" (Mindre vanliga liv - Arbetarklassens Storbritannien med nya ögon). Verksamheterna har koppling till kulturfonder och forskning vid institut som Paul Mellon Centre for Studies in British Art. Liknande initiativ i USA har t.ex. varit knutna till Center for Working-Class Studies vid Youngstown State University. Se bloggen Working-Class Perspectives.

På grund av den stora arbetskraftsinvandringen blev de finskspråkiga en stor minoritet i den svenska arbetarklassen under 1960- och 1970-talen. Flertalet av svenskfinländarna (ruotsinsuomalaiset) stannade kvar. I norra Sverige utgör de idag ca 30 % av befolkningen i Norrbotten (inklusive talare av meänkieli) och i södra Sverige utgör de mer än 10 % av befolkningen i flera kommuner i Dalarna och Bergslagen, plus i Olofströms kommun i Blekinge (på grund av Volvo). Litet beroende på hur man räknar går det att påstå att antalet sverigefinnar (ruotsinsuomalaiset) i Sverige är lika många eller t.o.m. fler än antalet finlandssvenskar (suomenruotsalaiset) i Finland där svenskan officiellt (om än kanske inte i praktiken) är ett språk jämställt med finskan. Eftersom finskan har minoritetsspråksstatus i Sverige finns ett finländskt förvaltningsområde som omfattar 66 kommuner, däribland Smedjebackens kommun där Ahlbäckpriset delas ut. Smedjebackens kommuns kulturchef Anne Seppänen är samtidigt samordnare för det finska förvaltningsområdet i kommunen. Med Anne som sammankallande i Ahlbäckstiftelsens referensgrupp föll det sig därför extra naturligt att vi förra året gav Ahlbäckpriset till den sverigefinska konstnären Lisa Juntunen Roos och att temat för årets ahlbäckdag den 3 oktober var "Det finländska arvet på bruken". Detta har uppmärksammats i lokalpressen och i sverigefinnarnas tidning Ruotsin-Suomalainen (nr 39, 24 september 2026). 

Potatisus parkettikus, kaffepaket och linneduk (Lisa Juntunen Roos, 2026)

Lisa Juntunen Roos utställning på konsthallen Meken i Smedjebacken pågår till 30 oktober. Hon är från början handvävare och konsthantverkare, utbildad vid Carl Malmstens skola och Handarbetets vänner skola i Stockholm. Efter sin vidareutbildning vid Konstfack har hon utvecklat en teknik med ursprung både i gammal näverslöjd och i kvinnors återanvändning av förpackningsmaterial i efterkrigstidens Finland, när resurserna var knappa och allt användbart togs tillvara. När plast så småningom blev allt vanligare började man fläta väskor och andra föremål av remsor klippta ur mjölkpåsar, kaffepaket och liknande, i samma teknik som i den gamla näverslöjden. Detta är en av de hemslöjdstraditioner som Juntunen Roos har fått med sig från somrarna hos sin mormor eller "mummu" i Finland på 1980-talet. I utställningen finns ett bord där besökare och barn kan sätta sig ner och prova själva (se bild).

Som många barn till sverigefinska invandrare kunde hon inte finska och därför hade hon och "mummu" inget gemensamt språk. Hantverket blev istället ett språk dem emellan. I de bilder och verk av flätade kaffepaket som Juntunen Roos har gjort och ställt ut sedan 2019 utgår hon ofta från famljefoton från den egna uppväxten, tagna både i Finland och i hemstaden Västerås där hennes föräldrar arbetade. Både tekniken och motiven blir på så sätt ett minne och en bearbetning av tillvaron som sverigefinsk arbetskraftsinvandrare i slutet av 1900-talet. Verken kan vara både humoristiska och ironiska, som i Potatisis parkettikus (se bild), ett av de nyaste verken i utställningen. Motivet och titeln syftar på den moderna legenden att invandrare bryter upp parkettgolven och odlar potatis i vardagsrummet. Detta sade man först om finländare och italienare, senare om krigsflyktingar från Balkan, och ännu senare om somalier.

Det äldsta verket i utställningen är från 2019 och baseras på ett fotografi av "mummu" som ung, omvandlat till bildpixlar som sedan återskapats med olikfärgade kaffepaket. På avstånd smälter det grova flätmönstret samman till en bild (se nedan). Titeln är Jos saisin valita, dvs. "om jag fick välja" eller "om jag fick välja igen" och syftar på det som "mummu" sade sent i livet: "Om jag fick välja igen så skulle det inte bli några nio barn, då skulle jag bara väva." I några verk kombineras flättekniken med gamla textilier från Finland och Sverige. Några är upphängda i stativ gjorda av kasserade vävstolar. Juntunen Roos skriver i texten till utställningen: "Jag tänker på teaterns illusioner av djup och perspektiv... Konstverken placeras ut som kulisser, scenografier som hjälper åskådaren att tolka berättelsen. Besökarna rör sig fritt i rummet och i historien, som manuslösa skådespelare på det finska arvets scen, och den första akten börjar i skogen." 

Mycket riktigt visar verket Det börjar i skogen en friskt grön gran flätad på ett kulissliknande underlag av handvävda dukar. Man kan gå runt verket och studera mönstren, påminnas om generationer av kvinnligt hantverkskunnande. Ahlbäckstiftelsen har motiverat priset till Juntunen Roos så här: "Liksom Johan Ahlbäck låter hon identiteten som skapas ta plats och bli synlig. Motiven som kretsar kring migration och familjerelationer förankrar hennes verk med kraft i vår tids stora samhällsfrågor." På Lisa Juntunen Roos hemsida finns utförliga presentationer av verken och bakgrunden till några av dem: Lisa Juntunen Roos, klicka "HEJ".

Jos saisin valita, Kaffepaket, mangelduk och ombyggd vävstol (Lisa Juntunen Roos, 2019).

Traditionsenligt öppnade utställningen i samband med Ahlbäckdagens program den 3 oktober och som del av programmet fick deltagarna lyssna på en presentation där Lisa Juntunen Roos verkligen lyckades formulera sina drivkrafter i konstnärskapet på ett tänkvärt och personligt sätt. En annan inbjuden sverigefinsk talare var författaren Ali Jonasson som berättade om sitt arbete med att öka kunskapen om sverigefinnarnas historia, och hur detta ledde till en kombination av historiebok och tecknad bildkrönika i samarbete med serietecknaren Mats Kejonen. Boken gavs ut av Verbal förlag år 2025 med titeln Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia. Den går ända tillbaka till tiden innan nordiska folk började förekomma i skriftliga källor, och både utseendet och ambitionerna påminner en del om hur trälarnas och arbetarklassens historia presenterades av studenter från Konstfack i Historieboken från 1970. Men boken berättar också bakgrundshistorien om hur Ali Jonasson själv blev medveten om sin finska historia, som uppvuxen nära den stora arbetsplatsen Volvo på Hisingen och som barn till arbetskraftsinvandrare som fått veta att tvåspråkighet bara var förvirrande för barn. I likhet med så många andra i sin generation lärde sig alltså Ali Jonasson finska först som vuxen. 

Idag finns ett stort problem i många kommuner med vårdbehövande äldre sverigefinnar som glömt all svenska och därför inte kan kommunicera alls med omgivningen, ibland inte ens med sina barn och barnbarn (som aldrig lärt sig finska). Även detta problem tar naturligtvis upp av Jonasson och Kejonen i Finnkampen och nämndes särskilt i den avslutande paneldiskussionen mellan den pensionerade arbetskraftsinvandraren och valsverksarbetaren Aulis Rosensten, journalisten Ulf Lundén, samt Anne Seppänen och Marita Karjalainen som arbetar med finländska kultur-, språk- och omsorgsfrågor i Smedjebackens kommun. Vi fick också en utförlig historisk bakgrund i form av Johan Svanbergs presentation av en del av sin forskning om kvinnlig arbetskraftsinvandring till textilindustrin (av hundra tusen finska arbetskraftsinvandrare i Sverige år 1960 var 60 % kvinnor) och de finskspråkigas organisering i de svenska industrifacken. Johan Svanberg är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet: Länk, Johan Svanbergs profil. Köp eller låna Jonassons och Kejonens Finnkampen! Den är en mycket bra kombination av immigranthistoria och tecknad "arbetarserie" och den passar de flesta åldrar. I år har Ali Jonasson också gett ut diktsamlingen I tystnad hit på Verbal förlag. Den finns också på finska som Hiljasuuessa tänne. Mats Kejonen gav år 2024 ut det kommunistiska manifestet i serieform på samma förlag.

Jonassons & Kejonens Finnkampen, https://verbalforlag.se/bocker/finnkampen/

Varje år utses en ung konstnär (vanligen studerande på en konsthögskola) till vistelsestipendiat i Smedjebacken, och i år var det Maja Horvath som studerar vid Konsthögskolan i Malmö. Med sin ungerska bakgrund och en pappa som var arbetskraftsinvandrare har hon kunnat relatera både till Johan Ahlbäcks konstnärskap och till livet på bruksorten Smedjebacken. Hon presenterade ett mycket intressant arbete med svartvita fotografier och ljudinspelningar från smältverket inne på OVAKO i Smedjebacken. Till sist delades 2026 års ahlbäckpris ut till Simon Ferner (f. 1986), ett val som passade särskilt bra just i år med tanke på det mångkulturella temat. Simon Ferner är en ännu ganska ung konstnär (jämförelsevis) som både har lokal koppling till Bergslagen och arbetar på ett sätt som är karaktäristiskt för politiskt engagerad nutidskonst. Han tillhör en släkt av gruvarbetare och är uppvuxen i Grängesberg, en ort som drabbades hårt av gruvnedläggningarna. På nära håll såg han hur nynazism och främlingsfientlighet bredde ut sig på sådana orter. Det fick honom att tidigt engagera sig i antifascistisk aktivism. Han har bland annat samarbetat med stiftelsen Expo och driver projektet Arkiv S som kartlägger rasistiskt våld i Sverige med fokus på 1990-talet. Arbetet presenteras via konstutställningar (t.ex. Lunds konsthall 2022) och via sociala medier (t.ex. @Arkiv S, Instagram). 

Liksom den tidigare pristagaren Kalle Brolin är Simon Ferner en mångsidig konstnär inriktad på industrihistoria, arkiv och politisk aktivism. Hans projekt och utställningar får inte bara uppmärksamhet i "konstvärlden" utan resulterar ofta i verkliga avslöjanden som rapporteras i större medier och ger en större publik insikter om hur även Sverige och svensk industri har bidragit till omänskliga arbetsvillkor och nykolonial exploatering. Numera verksam i Malmö har han t.ex. år 2025 gjort utställningen Slagg som fokuserar på asbestindustrin i Lomma och dess kopplingar till gruvindustri i både Bergslagen och Liberia. Temat presenterades bland annat så här: 

I sitt konstnärskap utforskar Simon Ferner hur historiens efterlämningar berättar om det som försummats eller glömts bort. I utställningen vänder han blicken mot LAMCO*, ett tidigare industrisyndikat med kopplingar till Limhamn, Lomma och Grängesberg. Ferner följer spåren av de svenska företagens massiva gruvprojekt och koloniala anspråk i liberiska Nimba, som under 1960- och 70-talen var en av världens största producenter av järnmalm.

Det var väldigt intressant att prata med Simon Ferner om de här sambanden, och som vi konstaterade är vi nog inte många i södra Sverige som varit medvetna om hur våra väggar och tak varit täckta av plattor med samma asbest som i åratal andades in av oskyddade arbetare och deras familjer i både Lomma och vid gruvorna i Nimba.

Simon Ferner och Ahlbäckstiftelsen ordförande Carin Runeson

Nyare jakt på arbetarkonsten 10

Helena Andersson, transportör, Smedjebacken.
Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar.
Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/

I en tid när borgerlig kultur- och utbildningspolitik inskränker möjligheterna för stora delar av befolkningen att ta del av kultur och delta i kulturverksamhet blir gräsrotsinitiativen, det folkligt förankrade kulturarbetet, allt viktigare. I Sverige fanns det länge en ganska stor samsyn hos både socialdemokratiska och borgerliga regeringar om vissa grundläggande principer som slogs fast i 1974 års kulturpolitiska mål: statligt stöd ska garantera mångfald i kulturlivet och en skälig levnadsnivå för kulturarbetare (ett begrepp som etablerades vid samma tid), offentligt understödd kultur ska garantera demokratisk tillgänglighet och folkligt engagemang, politiken ska inte styra kulturens innehåll utan stödja den "på armlängds avstånd" (vilket förstås också gällde statligt stöd till press, radio/TV, kulturtidskrifter och andra medier). Särskilt den senaste regeringen med dess beroende av Sverigedemokraterna har visat att detta är en epok som nu snabbt går mot sitt slut. 

Orsakerna till detta och de effekter urvattningen av de offentliga kultur- och mediastöden har fått utreds mycket bra och tydligt av Anna Eriksson och Olle Josephson i en artikel i senaste numret av Clarté, nummer 3 2025, tema Kulturkrigstid: "Från folkbildning till sponsring" (nätpublicerad version 4 oktober 2025). Författarna rekapitulerar: 2006-2009 års Reinfeldtregering tog bort skrivningen om att kulturpolitiken ska "motverka kommersialismens negativa verkningar" och lade istället stor vikt vid kultursponsring, "kulturentreprenörskap" och kultur som något som "konsumeras". Under 2010-talet lades viktiga organisationer som Riksutställningar och Rikskonserter ner. Men den verkligt radikala nedmonteringen började först med Parisa Liljestrand som kulturminister: 2024 tilldelades kulturen en historiskt låg andel av den totala budgeten, 0,65 % (114 miljoner kronor av ett totalt reformutrymme på 60 miljarder). Mellan december 2024 och februari 2025 kom en rad uppseendeväckande utspel: Liljestrand deklarerade under en presskonferens att "skattesänkningar är bra kulturpolitik" och omsatte orden i handling genom två snabba åtgärder: en utredning om skattelättnader för kultursponsring, och ett krav på centrala museer att "bredda finansieringen" med sponsring och privata donationer. I slutet av januari stod hon inför Sveriges församlade filmbransch på Göteborgs filmfestival och gjorde mycket tydligt att hon inte alls var ditsänd för att uppmuntra, utan istället för att varna och provocera. Regissörer och skådespelare skulle inte längre räkna med henne som deras talesperson i regeringen, och de skulle inte heller förvänta sig att få snylta på "medborgarnas skattepengar". Ingen kunde minnas att något liknande någonsin hade yttrats offentligt av en svensk kulturminister, hur ointresserade och oinformerade vissa sådana än har varit. 

Vid samma tid satt vi i referensgruppen för Johan Ahlbäckstiftelsen och funderade på temat för 2025 års Ahlbäckdag. Vikten av att fackliga organisationer och lokala grupper tar ansvar för kulturverksamhet som är angelägen och politiskt relevant för människor i deras vardag på arbetsplatsen har alltid stått i centrum för Ahlbäckstiftelsen, men nu hade det blivit extra tydligt att det är just denna funktion och folkliga förankring som är mest hotad. Som Eriksson och Josephson skriver i Clarté: "När breda folkliga rörelser växer sig starka, förskjuts också statlig politik i folklig riktning. Och när dom marginaliseras eller försvinner blir det istället eliterna som approprierar kulturen för egen vinning." I diskussionen kunde vi rada upp exempel efter exempel på hur hela den stora omläggning och högersväng som nu pågår i kulturpolitiken innebär att resurser tas bort från verksamheter och inrättningar som gjort kultur och utbildning tillgänglig för de som inte kommer från resursstarka hem eller lyckats få höga betyg i grundskolan. Den kommunala Kulturskolans finansiering halveras, de kommunala biblioteken tvingas dra ner på aktiviteter och öppettider, tillgången till replokaler för unga som spelar i band stryps, studieförbundens offentliga finansiering skärs ner med nästan en tredjedel (mellan 2023 och 2025), folkhögskolor lägger ner estetiska kurser och program (som serietecknarutbildningen vid Kvarnby folkhögskola). Effekterna av de minskade statsbidragen till studieförbunden kan följas på deras samarbetsorganisations hemsida där varje nedlagd verksamhet läggs in i en interaktiv sverigekarta: Nedskärningskartan.

Det blir på så sätt tydligt att kultur inte längre ska vara en del av det vanliga livet och vardagen utan snarare en statussymbol för en elit, dvs. just det som den populistiska sverigedemokratiska retoriken alltid har utmålat den offentligt finansierade kulturen som. Det är mycket motsägelsefullt. Naturligtvis erkänner högern inte att detta blir resultatet, utan argumentet är alltid att "folket" själva ska få välja vilken kultur de vill bekosta, eller som Timbro och Oikos påstår i dokumentet Tidö 2.0, sidan 13: "Det har blivit viktigare för kulturskapare och ideella aktörer att blidka byråkrater och offentliga institutioner än vanliga människor." Därför gäller det för en  liberalkonservativ politik att "flytta makten nedåt, minska bidragsberoendet och öka transparensen". Med "vanliga människor" menar författarna av Tidö 2.0 troligtvis sådana som de själva, tillräckligt "vanliga" att ha råd att välja och vraka. För andra och mindre bemedlade delar av "verklighetens folk" räcker det tydligen att grundskolan lär ut en ytlig nationell "kulturkanon" där arbetarlitteraturen och andra centrala delar av arbetar- och folkrörelsernas kulturarv definitivt lyser med sin frånvaro. Se resultatet av utredningen om "kulturkanon", ledd av Lars Trägårdh och med medverkan av några framträdande högerprofiler från universitetsvärlden: Betänkande av kommittén En kulturkanon för Sverige, Stockholm 2025. Efter nostalgisk återblick under rubriken "En gång hade vi en kanon (1809–1962)" följer redogörelsen för "Uppbrottet från den historiska kanonen" med skolreformer, invandring och multikulturalism, och till sist läser vi på sidan 39: "Så kom vi då hit: Till ett Sverige präglat av splittring, separatism och en tillits- och trygghetskris." Vilket alltså underförstått skulle bero socialdemokratisk normupplösning och misslyckad integration. Utredaren har snällt följt regeringsdirektiven.

Förra vintern hade vi ännu inte tillgång till Trägårdhs utredning, men med kulturministerns tal och de senaste nedskärningarna i gott minne föll det sig naturligt att diskussionen om årets tema för Ahlbäckdagen kom att handla om hoten mot kulturen och folkbildningen. Vi hade i förväg läst texter av Gunnar Bergdahl, före detta kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad och en av initiativtagarna till organisationen Kulturförsvaret som uppmärksammar följderna av den nuvarande politiken: se Kulturförsvarets hemsida. Om människors tillgång till kultur i sin vardag inte längre säkras genom rättvis fördelningspolitik utan genom privata donationer är det lätt att tänka sig att inte minst arbetarkulturen blir lidande. Så har samhället råd med kultur och arbetarkultur? Det självklara svaret på den frågan skulle kunna vara temat för en Ahlbäckdag: Såklart har vi råd med arbetarkultur! Men det är också viktigt att betona varför vi väljer att tala om arbetarkultur: att det är en kultur som möter människor i deras vardag och som är nära kopplad till tanken om folkbildning, men inte folkbildning som pådyvlas uppifrån i form av t.ex. en obligatorisk "kulturkanon", utan en kultur som utgår från människors behov av att förstå sin situation och sin historia. Med andra ord en kultur som är en nödvändig och självklar del av livet. Och så blev temat för 2025 års Ahlbäckdag Arbetarkultur: En del av livet. 

Skotten mot demonstranter i Ådalen 1931 tillhör inte regeringens kulturkanon. 
Och förstås inte heller Lenny Clarhälls minnesmärke äver händelserna.
Bildkälla: Wikipedia.

Programmet genomfördes lödagen den 4 oktober i konsthallen Meken i Smedjebacken och var mera välbesökt än förra årets Ahlbäckdag. Förste talare skulle ha varit Göran Greider, men han hade blivit tvungen att tacka nej. Ersättare blev Greiders före detta kollega på Dalademokraten, Ulf Lundén, friställd alltsedan tidningens kulturavdelning lades ner i början av 2024. Om detta reflekterade Ulf Lundén själv i en debattartikel i Expressen den 4 fabruari 2024: "Jag förlorar min tjänst - efter snart 20 år". Han har alltså direkt erfarenhet av en annan aspekt av hur kulturen marginaliseras av ekonomiska skäl: nedläggningen av kulturbevakningen i de allt mera trängda dagstidningarna utanför storstadsregionerna. Detta har t.ex. lett till att Norrlandsteaterns föreställningar inte längre recenseras av någon lokal press. Som friställd har Ulf Lundén istället ägnat sig åt att skriva krönikor och att fördjupa sig i den svenska folkbildningens historia med sikte på att så småningom publicera en bok. Nu berättade han t.ex. om hur socialdemokrater som Axel Gjöres genom sitt inflytande kunde hjälpa och uppmuntra författare och konstnärer med ursprung i arbetarklassen. Som redaktör för Kooperativa Förbundets tidning Konsumentbladet under åren 1920-1931 gav Gjöres de litterära bidragen stort utrymme, och den lyckade satsningen på litterärt material och kulturmaterial spred sig snabbt till fackförbundspressen. Detta var under en tid då det moderna svenska biblioteksväsendet sakta växte fram ur  folkrörelsebaserade låneverksamheter i småkommunerna, samtidigt som synen på folkbildning fortfarande kunde vara ganska olikartad i olika delar av socialdemokratin. Var det frågan om att folket skulle bildas och undervisas om klassisk och borgerlig kultur, eller var det dags för folket att skapa sin egen kultur?

En nutida socialdemokratisk politiker var nästa talare. Thomas Eneroth har fram tills i år varit riksledamot, dessutom socialdemokraternas gruppledare i riksdagen 2014-2017 och infrastrukturminister 2017-2022, men sedan i maj är han ordförande för ABF. Han berättade först lite om sin bakgrund: uppväxten i Kosta i Småland och vad den kommunala kulturverksamheten betydde för hans engagemang för blåsmusiken. Han är själv trumpetare. Under 1990-talet var han mycket engagerad i initiativet Kunskapslyftet, tillsammans med Ylva Johansson, och vittar gärna om vad detta betytt för kvinnors position på arbetsmarknaden i Sverige. Nu reser han som han själv uttrycker det "landet runt och agiterar för folkbildning", och är mycket aktiv i debatten om folkhögskolornas och studieförbundens framtid. På tal om arbetarkultur som en del av livet gav han oss några exempel på hur viktigt det är att hela tiden förklara vad folkbildning är, att inte ta det för givet. Annars blir det lätt bara teoretiska abstraktioner och hänvisningar till det goda som varit, men "det gäller nu att mycket konkret bemöta den nuvarande urholkningen av civilsamhällets organisationer". Stödet för folkbildningen måste nu komma från deltagarna själva, de måste skapa opinion och visa att verksamheterna är viktiga. Och här framhöll han en käpphäst som han också har propagerat för i tidningen Vi lärare: folkhögskolorna måste precis som universiteten skapa alumnnätverk, nätverk av tidigare elever som kan vittna om vad utbildningen har betytt.

Elisabeth Ohlsson iscensatte år 2006 en nutida version av skotten i Ådalen tillsammans med elever från Ådalens gymnasium och ättlingar till demonstranter som var med 1931. Hon använde bland annat bilden som illustration till en debattartikel i Aftonbladet där hon kommenterade 2006 års lagändring om försvarsmaktens rätt att stödja polisen vid terroristbekämpning i fredstid. Vem definierar vem som är terrorist? Hon skrev: "Sedan händelserna i Ådalen har man velat undvika ett upprepande av tragedin. Nu är den spärren inte lika säker längre."
Bildkälla: https://ohlson.se/ (2011).

Att klaga över att "arbetarklassen inte deltar i kultur" leder ingen vart. Det bidrar snarare till att stärka tankesmedjorna Timbros och Oikos beskrivning av offentligt stödd kultur som något "folk" inte vill ha. Bättre är att vara noga med definitionerna: vad menar vi med kultur och med folkbildning? Där är personer som Thomas Eneroth inne på ett mycket viktigt spår. Det måste finnas en ömsesidighet. Intellektuella och kulturarbetare kan inte bara slå sig till ro och förvänta sig att alla lockas av redan etablerade uppfattningar om vad kultur, kvalitet och bildning är. Varför ska folket komma till biblioteket ifall inte biblioteket också kommer till folket? En kulturskapare som verkligen nådde ut med sina bilder och sina ställningstaganden var konstfotografen Elisabeth Ohlson, inte minst i sitt sista stora projekt, vandringsutställningen Vi som arbetar med våra kroppar. Tillsammans med journalisten och författaren Annica Carlsson Bergdahl reste hon från Kiruna i norr till Malmö i söder under pandemiåret 2020 och mötte 33 personer i arbetaryrken på lika många arbetsplatser. Elisabeth fotograferade och Annica djupintervjuade. På projektets hemsida presenteras alla de 33 deltagarna, bland andra valsverksarbetaren Helena Andersson från Smedjebacken, också engagerad i Ahlbäckstiftelsen: se Vi som arbetar med våra kroppar. Sedan premiären på Länsmuseet Gävleborg den 5 juni 2021 har utställningen visats på 16 platser, senast på Linnéuniversitetet i Växjö där den öppnade dagen före Ahlbäckdagen, fredagen den 3 oktober. Där pågick den fram till 9 november. Förutom utställningen och hemsidan finns projektet också dokumenterat som tryckt bok.

Marek Jarecki, skogsarbetare, Skälvum
Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar.
Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/

Elisabeth Ohlsson avled i oktober 2024 efter en tids cancersjukdom. Hon borde ha fått ahlbäckpriset innan dess, men så blev det tyvärr inte. Nu fortsätter Annica Carlsson Bergdahl att lansera nya projekt, t.ex. Jag är en människa, om interner vid kvinnofängelser i Sverige. Hon vill också få sin och Elisabeths utställning placerad på fler ställen. Till Ahlbäckdagen kom Annica med tåg genast efter att ha satt upp och invigt utställningen i Växjö. Hon höll en inspirerande presentation om sitt samarbete med Elisabeth, om djupintervjun som metod och om utmaningarna att komma in på olika arbetsplatser under pandemin, eller att över huvud taget komma in på arbetsplatser i en tid när restriktionerna ökar och besökare kontrolleras rigoröst. En annan aspekt av detta är förstås den detaljerade tidsstyrningen inom allt från industriell produktion till äldrevård: allt sker inom strikt schema, ergonomin försummas och kontakten med arbetskamraterna minskar, kanske också orken och motivationen att engagera sig i något utöver arbetet. Inom lagerarbete kommer order numera oupphörligt in genom hörlurarna och därför är man helt förhindrad att samtala under arbetet. Men flera av de intervjuade kommenterar också den paradoxola friheten i att kunna glömma jobbet helt på fritiden. 

Framför allt uttrycker intervjuerna och bilderna i utställningen en stark yrkesstolthet. Det syns på bilderna att det har funnits ett förtroende mellan fotografen och de avbildade och en enighet om att ingen ska framställas som något offer här. I utställningen träder de intervjuade fram som representanter för grupper som garanterar att landet fungerar. De beskriver själva sin vardag och sina ståndpunkter för museibesökare som säkert ofta har tagit deras arbete för givet, och sällan ser det dokumenterat i medierna eller i kulturlivet. Skogsarbetaren Marek Jarecki i Skälvum kommenterar att det knappast är hans yrkeskategori som politikerna tänker på när pensionsåldern nu ska höjas: "55 år är en absolut gräns för mig. De flesta skogsarbetare håller till 55, högst 60." Sedan är det troligtvis bara parkarbete som återstår fram till pensionen. För skogsnäringen finns det bättre lösningar: "Vi har arbetskraftsbrist, ungdomar vill inte jobba i skogen, men med kortare arbetsdag kan vi locka fler."

Ett av Gunne Rambergs fotografier från Bäckegruvan, 1982. Börje Lund i loket på 360-metersnivån. 

Som tidigare meddelats fick fotografen Gunne Ramberg Ahlbäckpriset för år 2024, vilket innebär att han i år satt samman en utställning som öppnade som en del av eftermiddagens program på ahlbäckdagen. Gunne Ramberg är född och uppvuxen i Riddarhyttan och började som ganska ung arbeta som mekaniker i Bäckegruvan, då ännu ägd av det lokala bolaget Riddarhytte AB. Fotograferingen var redan ett stort intresse och det föll sig naturligt att ibland ta med kameran på arbetspassen. Många arbetskamrater hade inget emot att bli fotograferade och Gunne dokumenterade också miljön, maskinerna och arbetsmomenten. Under den tid som han arbetade vid gruvan, från 1960-talets mitt och fram till 1982, växte hans bildarkiv till en stor och kanske unik dokumentation av en arbetsplats och dess utveckling ur en anställds egen synvinkel. Efter att han gått över till att vara fotograf på heltid, och från och med 1989 som pressfotograf på Nya Ludvika Tidning, fortsatte dokumentationen av den nu nedlagda gruvan och bruksmiljön. Som pensionär har han gått över till digital teknik och omarbetar ibland tidigare bilder till collage eller "montage" med eller utan färg, ett sätt att experimentera och förnya sig konstnärligt. Motiveringen till hans ahlbäckpris låter så här: "Hans livslånga engagemang för arbetarna i bruksmiljön med gruvor, hyttor och verkstäder har skapat en värdefull dokumentation. Med hjälp av kameran har han kommit människorna nära i och utanför arbetet. Gunne Ramberg fortsätter oförtrutet sitt arbete med skildringar av arbetare och arbetsmiljöer."

Gunne Ramberg: montage av bilder från en av de gamla gruvorna i Riddarhyttan,
Persgruvan (nedlagd 1967), innan gruvlaven brändes ner 1980.

Till sin utställning hade Gunne Ramberg valt ut 50 större bilder och 24 mindre, de flesta från Bäckegruvan men också från några andra miljöer. Inslagen här och där av omarbetningar i form av "montage" gav utställningen en fin variation. Men det var framför allt de dokumentära och fotografiska kvaliteterna som blev den största behållningen av utställningen. Det märktes verkligen att fotografen inte hade varit en tillfällig besökare eller "antropolog" utan själv en i "gänget", en som hade sett de olika situationerna och arbetskamraternas olika individuella egenheter otaliga gånger och därför kunnat vänta in exakt rätt ögonblick att knäppa bilden. Bilderna kommer från en tid när samhället var ett annat, tempot ett annat, arbetsplatserna helt annorlunda än idag. På vissa sätt har förändringarna i hur vi arbetar och hur mycket som mekaniseras och automatiseras varit oerhört mycket större under de 45 åren mellan 1980 och 2025 än mellan motsvarande tidsrymd 1935 till 1980. Detta gäller förstås också fototeknik och hur fotografier tas. Det har varit nödvändigt för Gunne Ramberg att helt gå över till digital teknik och att digitalisera hela sitt bildarkiv, men att alla bilder på utställningen faktiskt var utskrivna digitalt och inte kopierade med traditionell mörkrumsteknik var omöjligt att se ifall man inte visste det. Gunne har lyckats överföra hela nyansrikedomen från de svartvita originalnegativen till de digitala bildfilerna och utskrifterna. Det är en stor yrkesprestation, och där märker man omsorgen om den tekniska kvaliteten hos den före detta mekanikern och pressfotografen. Utställningen slutade den 31 oktober, men Nya Ludvika Tidning som fortfarande har en del konstbevakning hann skriva om den. Dessutom kom en text några dagar innan utställningens slut i Korgen, ett nätbaserat initiativ av bland andra Ulf Lundén för att kompensera den minskade konstbevakningen i Dalarna: Två fotoutställningar – Gunne Ramberg och Nina Korhonen. 

Under ahlbäckdagen presenterade också årets vistelsestipendiat Axel Leander Pihl resultatet av sina vandringar i Smedjebacken i somras. År 2025 års ahlbäckpris har gått till Lisa Juntunen Roos, född 1988 i Västerås och numera boende i Stockholm där hon bland annat har gått på Handarbetets vänners skola och på Konstfack. År 2023 fick hon Nationalmuseums stipendium som Årets unga konsthantverkare. Hon var på plats i Smedjebacken med sin familj hela dagen och mötte tidigare pristagare innan hon fick ta emot 2025 års pris som avslutning på årets ahlbäckdag. Det som gjort hennes arbete intressant för ahlbäckstiftelsen är framför allt hur hon anknyter till sin bakgrund som barn till finska arbetskraftsinvandrare i Västerås och omvandlar den egna familjens bildminnen av den sverigefinska arbetarklassens vardag till konst. Detta gör hon i en flätteknik som utvecklats ur finsk näverslöjd, men med tillvaratagna kaffepaket och andra plastförpackningar, en moderniserad tradition som kvinnor tog med sig från Finland till Sverige. När hon enligt enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning (som för övrigt Timbro och Oikos vill ta bort) fick gestalta ett nybyggt trapphus i Västerås blev det ett antal stora flätbilder på temat Ne jotka tulivat / Me jotka Jäimme, eller De som kom / Vi som blev: Dokumentation på Lisa Juntunen Roos hemsida.