måndag, januari 25, 2021

Nyare jakt på arbetarkonsten 3

Som ofta upprepats har huvudsyftet med denna blogg varit att aktualisera själva begreppet Arbetarkonst och att uppmuntra folk att använda det. Våra undersökningar om arbetarkonst ska i första hand handla om bildskapare som själva använder begreppet arbetarkonst om det de gör, och om fenomen som av olika anledningar har kallats arbetarkonst. Då blir det ju intressant att undersöka om begreppet faktiskt används i verkligheten och av vilka. Idag är det lätt göra helt ovetenskapliga "mätningar" av hur vissa ord används i samband med vissa bilder, t.ex. på Instagram. I augusti 2020 gjorde vi en sökning på förekomsten av bilder taggade "#arbetarkonst" på Instagram och fick fram femtiotal postningar upplagda mellan 2004 och 2020. Bilderna väcker minnen om saker som hänt med arbetarkonsten de senaste sex åren. Mycket av det har inte tagits upp här på bloggen alls. 


Nils Melander svetsar på en av pappa "Mellis" verk, 2019.

Men de flesta av inläggen kommer från 2018 års Ahlbäckpristagare Anders Björnhager (f. 1956) i Borlänge, 11 stycken, av vilka två från hans utställning på Konstallen Meken i Smedjebacken hösten 2019. Konsthallen Meken har gjort totalt åtta inlägg, bland annat om utställningen "2000-talets arbetarkonst" hösten 2015 med verk av olika ahlbäckpristagare. Pristagaren Lars "Mellis" Melander (mångårig tecknare i tidningen Sjömannen) har gjort två inlägg och hans son Nils Melander (utbildad grafisk designer och svetsare) som fick Ahlbäckstiftelsens vistelsestipendium 2019 har gjort två. 


Loppisfynd på Erikshjälpen 2014.

Bland inlägg utan koppling till Smedjebacken och Ahlbäckstiftelsen handlar sju om Albin Amelin (1902-1975) med bland annat målningar av honom på Bommersviks kursgård. Ett av de tidigaste inläggen handlar om utställningen "Bilden som politiskt verktyg" med bilder av Amelin på Skellefteå Konsthall år 2014. Vi påminns om spridningen av Amelins bilder i arbetarhemmen via litografier och affischer när en användare taggat sitt loppisfynd av en av Amelins mest kända arbetarbilder med "erikshjälpen". En annan användare, som kallar sig "galleriscandinavia", har hittat en oljemålning från Amelins år i Paris på en kvalitetsauktion där de oftast säljs oförskämt billigt. (Arbetarrörelsens försök att sälja ut sitt konstinnehav på kvalitetsauktioner är ofta en förlustaffär.)

Knut Stampe, del av Welcome to the Machine, 1970-71.

Inlägg om utställningar och konsthändelser: Två stycken från vårsalongen på Runö (LO-skolan) 2018 och 2019, och en skulpturbild från parken på Runö (Pye Engströms gubbar runt ett förhandlingsbord). Ett inlägg om Knut Stampes (1936-1966) sex meter långa väggteckning Welcome to the Machine i matsalen på SKF i Göteborg, som visades tillfälligt på Göteborgs Konsthall i samband med GIBCA (Göteborgs internationella konstbiennal) hösten 2019. (Se text här: Knut Stampes verk i GIBCA 2019.) Knut Stampe: en internationellt känd konstnär, uppmärksammad av socialistiska konstkritiker som John Berger, men i princip helt bortglömd i Sverige. Göteborgs Konsthall medverkade också i programserien "Arbetarkonst?" i samarbete mellan ABF och konsttidskriften Paletten mellan 2014 och 2018 (Se program: Exposium, Arbetarkonst 2.0 december 2018.) Celie Eklund (f. 1982) annonserar i början av 2020 att hon tryckt upp nya exemplar av träsnittet Prekariatet som var titelbild för utställningen Prekär: Om det nya arbetslivets estetik och etik på Arbetets museum hösten 2015. Här anknyter konstnären både till arbetarrörelsens pionjärtid (partiers och fackföreningars fanor och standar) och till träsnittet som ett billigt och effektivt medium för protestbilder alltsedan medeltiden. (Celie Eklund, f. 1982, bosatt i Stockhlm: Celie Eklunds hemsida.)


Celie Eklund, Prekariatet, träsnitt 2015 (nytryck 2019).

Celie Eklund deltog för övrigt också i utställningen Aktuellt: Konst och politik på Ljungbergmuseet i Ljungby (skapat av konstnärsfamiljen Ljungberg) sommaren 2012. Utställningen kurerades av Thomas Millroth (f. 1947), en gammal vän av arbetarkonsten, och öppnades av smålänningen Karl Petter Thorwaldsson. Om detta finns inget på Instagram, däremot 331 inlägg från "#ljungbergmuseet" sedan 2013. Den mest kände av "Ljungbergarna", Sven Ljungberg (1913-2010) var inte direkt arbetarkonstnär men definitivt det småländska småfolkets konstnär. Därför ingen tillfällighet att utställningen arrangerades just på Ljungbergmuseet. Sven Ljungberg hann under sitt långa liv med att illustrera och göra omslag till många bokutgåvor av svenska arbetarförfattare. Om detta kommer snart en artikel. 


Sven Ljungberg, omslag i träsnitt till Fredrik Ströms Rebellerna.
Ordfront, 1980

År 2018 gav föreningen Arbetarskrivare ut antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Våren 2020 bjöd SAC Syndikalisterna i Malmö via Instagram in till "Arbetarkonst från ickevita utmattade kroppar" på klubben Inkonst. Bilder av medlemmar av Aktivista Feminista visades: "Aktivista Feministas konstkollektiv är en del av Aktivista Feminista som skapades i Augusti 2019 av tre konstnärer...syftet är att sprida och synliggöra arbetarkonstnärer som oftast inte får plats inom konstnärvärlden." (Konstnärerna hittas på taggarna #camilaalexandrasart, @lizandaart och @amalia.alvarez.ramirez). Bild- och scenkonstnären Marianne Bengtsson (f. 1976) postade senare några av de teckningar hon gjort i samband med sin föreställning Repetition av- en inre scen (eller Teater i korridor, en inre scen) tyvärr inställd pga. pandemin. Hon skriver: "Maktstrukturerna blir tydliga nu. Makt verkar vara grunden till många behov. Men nu går inte det. Städare, sjukvårdspersonal, transport, fabriksarbetare, nu får vi visa vad ärliga känslor om behov är."


Marianne Bengtsson, ur bildserien Repetition, 2020. Städredskap i korridor.


Mera lokalt: "Yllemor" dvs. grafikern och ahlbäckpristagen Ulla Wennberg (f. 1948) har varit på "Bergveckan" i Berg och Lädja utanför Växjö. Där fotograferar hon och Instagram-postar med taggen "#arbetarkonst" den gubbe bärandes en bjälke som har huggits av okänd bildhuggare för att pryda infarten till AB Johan Perssons Sågverk på orten. Också en sorts arbetarkonst och en lokalhistoria. En annan användare har postat ett foto av Bengt-Göran Broströms (1947-2004) bronsskultur Aseaströmmen i Västerås, invigd 1989. Den påminner om strömmen av cyklande arbetare till stadens största industri ASEA. Broström "var hemstaden trogen hela sitt liv" meddelar ett konstnärslexikon. Leveranstidningen Entreprenad postar en bild hösten 2016 när några fragment av Ingemar Callenbergs (1926-1973) muralmålningar på Kolingsborg räddades undan grävskoporna i samband med byggandet av nya Slussen i Stockholm. Denna bedrövliga historia blev det aldrig av att att skriva något om här. Däremot debatterades den flitigt på andra håll. Graffitimålaren och elektrikern Jimmy Rosenholm (f. 1984) postar år 2017 stolt en bild av en artikel om honom i SEF:s medlemstidning Tidningen Elektikern. Han har haft en utställning på LO-skolan Runö och förbundet har köpt in hans målning Arbetsmiljö. Rosenholm räknar sig självklart som arbetarkonstnär (hemsida http://jimmyrosenholm.se/). I början av år 2020 annonseras öppnandet av den nya konsthallen Mint i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, som tidigare nämnts (Nyare jakt, 1). 

En bit arbetarhistoria räddas vid Slussen, hösten 2016.

Mera konsthistoriska postningar uppmärksammar t.ex. Axel Törnemans (1880-1925) Flottare i Riksdagshusets andra kammare och Eugène Janssons (alias "Fotogen", 1862-1915) Demonstrationståg, donerad till arbetarrörelsen år 1901: "Idag finns tavlan att se i entrén på Folkets hus-ägda City Conferens Center vid Norra Bantorget i Stockholm." En användare tycker muralmålningarna i LO-borgens plenisal är härligt "smyg-pro-gay" med "#broderskap". Däremot hittar vi inget på taggen "#arbetarkonst" om en av de intressantaste och bästa arbetarkonstprojektet under de senaste åren: samarbetet mellan den tecknande tryckeriarbetaren Bertil Mårtensson och den småländske konsthallsgrundaren Henrik Teleman. Resultatet blev boken och utställningen På riktigt om Bertils arbetskamrater i Malmö, och nu år 2020 blev han en av mottagarna av LO:s kulturpris (delat med Mary Hultman och Ella Tillema). Därför först en länk till ABF:s fullständiga presentation av utställningen på webben: Utställningen På riktigt, ABF 2019. Och sedan en till Henrik Telemans många projekt om vardagens människor i Sverige: Henrik Teleman och Virserums konsthall


Den här lilla bildsamlingen gav alltså några nedslag bland de senaste decenniets händelser kring arbetarkonsten. En liten smula synlighet i medierna. Nu börjar nästa decennium.

pingas på https://www.bloggportalen.se

tisdag, december 08, 2020

Nyare jakt på arbetarkonsten 2

Det börjar redan lacka mot jul. Röd jul eller kanske mera rödgrön? Åtminstone en jul som lär bli annorlunda för de flesta. 

Trots pandemi och restriktioner samlades en grupp kulturvänner i Smedjebacken den 9 och 10 oktober för invigningen av förra årets ahlbäckpristagare Helene Schmidz utställning och utdelningen av 2020 års Ahlbäckpris. I samband med detta anordnades också ett mindre program med visningar och presentationer av både Helen Schmidz och av den ateljéstipendiat som haft tillgång till Johan Ahlbäcks ateljé under 2020, Amanda Karlsson. Tanken med ateljé- eller vistelsestipendiet är att yngre konstnärer skall få tillfälle att bekanta sig med Johan Ahlbäck och ge sin egen synvinkel på Bergslagen och kulturverksamheten i arbetarrörelsen. Från och med i år presenteras också resultatet av ateljéstipendiatens arbete som en del av den större stipendieutställningen. 

Helene Schmidz, The Copper Mine (Koppargruvan), 2017. Inkjet-utskrift på konsttryckspapper, 116 x 150 cm (avfotograferad i Smedjebacken av Arbetarkonst, 10 oktober 2020).

Tanken bakom att utse Helene Schmidz till pristagare var nog framför allt hon som fotokonstnär ofta har satt fokus på människans påverkan på naturen. Hennes koppling till Bergslagen är närmast att hon var på plats efter de stora skogsbränderna i Västmanland sommaren 2014. Hennes bilder av den brända skogen har visats i ett flertal utställningar både i Sverige och internationellt, och nu senast också i utställningen på Meken i Smedjebacken, 10 oktober till 8 november. I ett annat projekt arbetade Schmidz med de landskapsförändringar som storskalig gruvdrift ger upphov till. Bland annat besökte hon det kanadensiska bolaget Agnico Eagles guldprospektering i Västerbotten, och koppargruvan Aitik i Gällivare. Även bilder ur denna serie visades på Meken. Det blev en mycket välgjord utställning där de stora färgfotografierna (både fotografisk C-print och utskrifter på specialpapper) installerats glest hängande med riktad belysning i den stora, mörka lokalen. Hängningen inbjöd till att stanna länge framför de detaljrika, panoramaliknande landskapsbilderna och "vandra runt" i dem med blicken.

Från Helene Schmidz utställning på Konsthallen Meken i Smedjebacken. Foto: Arbetarkonst, 10 oktober 2020.

I Ahlbäckstiftelsens och arbetarkonstens sammanhang var detta förstås en ovanlig utställning, eftersom den enda kopplingen till Ahlbäck, den här gången, var Bergslagens skog och natur, och gruvnäringen i allmänhet. Medan arbetslivet och arbetarna oftast har stått i fokus bland tidigare pristagare gick det inte att upptäcka en enda människa i Schmidz bilder. Vi var några som kom att diskutera detta senare på eftermiddagen: hur åstadkommer man en sådan total frånvaro av mänsklig aktivitet när man fotograferar en industriell verksamhet? Bilder kan ju också retuscheras i efterhand. Detta är inte menat som en kritik av Helene Schmidz konstnärskap, bara ett konstaterande av att hennes bilder är annorlunda än det mesta som visats tidigare i det här sammanhanget, t.ex Maria Söderbergs fotografier från liknande gruvmiljöer i Norrland. Läser man Helene Schmidz egna texter om sitt konstnärskap är det tydligt att hon vill visa människans och utvecklingens påverkan på naturen, men också hur naturen slår tillbaka (som i Västmanland sommaren 2014) och hur naturen återerövrar det som människan grävt och byggt. Det är naturen som är den aktiva parten här, inte människan, och Schmidz citerar i en av sina boktitlar ekologen Aldo Leopold: "Att tänka som ett berg". Fler bilder från utställningen och en text av Schmidz om gruvbilderna finns här: Helene Schmidz, Thinking Like a Mountain.

Amanda Karlsson, Gruvan sucka, 2020. olja på duk, 120 x 140 cm. Bildkälla: Amanda Karlsson (https://amandakarlsson.com/gruvansucka.html)

Amanda Karlsson, som alltså haft stiftelsens vistelsestipendium i år, är enligt syftet med stipendiet en yngre konstnär. Hon uppvuxen i Värmland och beskriver sin uppväxtmiljö som arbetarklass, präglad av arbetarkultur. Efter sina konststudier har hon flyttat tillbaka till hemtrakterna, och hon har nu sin ateljé i Karlstad. Det mest konkreta resultatet av hennes arbete i Smedjebacken är den stora oljemålningen Gruvan sucka som visades i en särskild avdelning på Meken under Helene Schmidz utställning. Men som så ofta i Amanda Karlssons konstnärskap är målningen egentligen bara en del av en större berättelse. Hon spinner ofta sådana berättelser kring sina målningar och utställningar. En del av bakgrunden till det som vi ser i målningen berättande hon om på vernissagedagen. På sin hemsida skriver hon texter till alla sina större verk och utställningar. Även till detta verk finns en text som går att läsa här: Amanda Karlsson, "Gruvan sucka".

I målningen ser vi en lekfull miljö med former och föremål utskurna i wellpapp. Både miljön och wellpappen känns igen från andra verk av Karlsson. Ofta handlar verken om gränsen mellan verklighet och saga, eller mellan barnets värld och vuxenvärlden. Miljön är ofta anonym, "overklig", med en stämning av teater eller dröm. Men i just det här fallet har Karlsson inspirerats av sägner och talesätt i bruksmiljö, och av besök vid övergivna gruvhål i trakten av Smedjebacken. Titeln "gruvan sucka" kommer från talesättet att när gruvan "suckar" är det dags att sätta sig i säkerhet. I målningen ser vi en yngre person eller ett barn, men med den vuxne arbetarens alltför stora blåställ på sig. Huvudpersonen hissar upp ett av sina leksaksdjur i "gruvhissen". På golvet finns ett transportfordon i leksaksformat. Bygget i wellpapp som fyller rummet är ett barns sätt att återge ett gruvsystem tredimensionellt, i det egna lekrummet. Samtidigt är det den vuxna konstnärens sätt att tolka hur verklighetens arbete och arbetets faror blir berättelser som formar barnets uppfattning om de vuxnas verklighet. Ett barn som leker så här har för det första uppmuntrats att vara kreativ, att skapa själv och inte bara passivt upprepa leksakskatalogernas scenarier. För det andra kan det här barnet knappast befinna sig någon annanstans än i en arbetarmiljö med vuxna som inte slutat samtala om den gemensamma historien och om arbetets villkor. Via barnets återskapande av berättelserna i sin lek förs arbetarhistorien och arbetarkulturen vidare in i framtiden. Amanda Karlsson skriver själv så här i sin text: 

För att försöka sammanfatta både dåtid och nutid så byggde jag upp ett gruvsystem med material som fanns tillgängligt i min ateljé. Jag följde formerna från de gruvor jag besökt. Försökte i formerna skapa ras och olyckor som jag läst om. Återskapa händelser med hjälp av föremål. Lät den sedan utvecklas till en målning där föremålen blev symboler och händelserna hade konstruerats på nytt. Ett sätt att förverkliga både dåtidens mytologi men också en föreställd framtid.

Pingas på https://www.bloggportalen.se/