Nyare jakt på arbetarkonsten 7

Bildmontage: Kalle Brolin och Dala-Demokraten. Till vänster stillbild ur videon Jag är osläcklig (2021).

Som vår trogne supporter Ulf Lundén redan meddelat i Dala-Demokraten den 30 augusti (bakom betalvägg) går 2023 års ahlbäckpris till konstnären, konstläraren och vårdarbetaren Kalle Brolin i Malmö. I likhet med flera pristagare de senaste åren hör Kalle till en lite yngre generation, vilket här betyder övre medelåldern, han är född 1968. Men han hör också till en kategori av konstnärer som egentligen inte uppmärksammats av Ahlbäckstiftelsen förrän nu. Därför är årets pris en viktig markering av att begreppet "arbetarkonst" inte hör till historien utan omtolkas i andra sammanhang och i andra medier än de traditionella. 

Kalle Brolins Jag är bergtagen som installation med två enorma mobilskärmar. Bild från Kalles webbsidor: https://kallebrolin.org/2021/10/07/i-am-spirited-away-2020/

Kalle Brolin representerar den socialt engagerade och socialt undersökande "samtidskonsten" i Sverige. Termen "samtidskonst" indikerar att det rör sig om konst av vissa konstnärer med viss utbildning, visad i vissa specifika kultursammanhang i både offentlig och privat regi. Kalle fick sin formella konstutbildning vid Konsthögskolan i Umeå, där han avslutade studierna med en MFA (magistergrad i bildkonst) år 2004. Under sitt rörliga liv som aktiv konstnär har han också genomfört ett självständigt fördjupningsprojekt vid Konsthögskolan Valand i Göteborg, redovisat 2012. I Göteborg har han suttit i styrelsen för Galleri Box, ett galleri med kopplingar till de högre konstutbildningarna i staden. Fackligt har han engagerat sig i den syndikalistiska rörelsen (SAC) och skriver sedan 2008 artiklar för Stockholms Fria Tidning. Sedan många år är han också verksam som lärare vid Munka konstskola i Munka-Ljungby (folkhögskolan). Han har genomfört internationella konstprojekt med Artist in residence (stipendieperioder) i bland annat Berlin, London, Buenos Aires, Istanbul, Tallinn och Köpenhamn.

Dokumentär bild från Kalle Brolins instagramkonto.

Kalle är en visuell konstnär i den bemärkelsen att han arbetar med dokumentärt bildmaterial, producerar film- och videoverk och presenterar resultatet av sitt arbete i utställningar på gallerier och museer. Samtidigt har hans intressen och arbetsmetoder större likheter med hur sociologer, historiker och andra forskare arbetar än med bildkonstens traditionella tillvägagångssätt. Hans verk växer fram i projektform. Projekten pågår ofta under många år och involverar hans eget dagliga liv; ibland också de yrken han utövat eller utövar vid sidan om konstnärskapet, t.ex. som lärare och som personlig assistent.  

Inspirationen kan komma från ett gammalt fotografi eller ett citat ur en bok eller tidningstext. Bilden eller citatet väcker frågor och får Kalle Brolin att uppsöka intervjupersoner och arkiv. Ibland uppstår under processen idéer om samband mellan företeelser som först kan verka ganska obesläktade, ungefär som i historisk forskning. Det som har väckt Kalles nyfikenhet har ofta haft en koppling till hans familjebakgrund och hans uppväxtmiljö i nordvästra Skåne, ett område som i en inte alltför avlägsen dåtid starkt förknippades med sina kolgruvor. På så sätt har han i högsta grad förverkligat arbetarlitteraturens och medborgarforskningens princip: ”gräv där du står!” 

Barn till kolgruvearbetare i Skromberga spelar Victoria Benedictssons Den bergtagna i "Lekstugan" organiserad av nykterhetslogen "Grufvans väl" år 1912. Bild använd av Kalle Brolin i verken Jag är bergtagen och Jag är djup inlärning.

När Kalles verk började uppmärksammas i större skala i början av 2010-talet var det framför allt på grund av två verk/projekt: O! Children! (Ack! Barn!) och Resandefolket och Brolin. I O! Children! dokumenterar han hur barnarbetare i dagens Indien själva organiserar sig för bättre arbetsvillkor, och ställer frågan hur den internationella fackföreningsrörelsen skall förhålla sig till detta. I Resandefolket och Brolin utforskar han sitt eget eventuella släktskap med en resande, spelmannen Lorens Brolin, och intervjuar nutida ättlingar. En film producerades som del av projektet: se del 1 av filmen här (YouTube).

Verket Jag är Skåne var Kalles bidrag till den stora utställningen ”Samhällsmaskinen” på Malmö Konstmuseum hösten 2017, en utställning med Sveriges industrialisering och folkhemsbygge som tema. Jag är Skåne var det första av en rad verk med titlar som alla börjar med Jag är, verk där Kalle kritiskt undersöker bruksandan och utnyttjandet av säsongsarbetskraft i Skåne under 150 år, från 1800-talets början fram till 1950-talet. I Jag är Solen / I am the Sun (2018) engageras lokala körsångare i trakten av Höganäs för framträdanden där de sjunger gospelversioner av gamla arbetssånger som sjöngs av lant- och kolgruvearbetare. I en filmversion av verket framförs betgallrarnas sång i en kyrka: se trailern till  filmen här (länk YouTube). Detta verk exemplifierar hur Brolin skapar delaktighet och engagemang i en gemensam arbetarhistoria. 

Slagghögen i Nyvång (bildkälla Wikipedia).

Verket Jag är utan titel (2019 och 2023) kretsar kring den enorma slagghögen i samhället Nyvång och frågan om konst. Kan konst vara vad som helst? Skulle slagghögen kunna utnämnas i efterhand till skulptur, och samtidigt till industriminne? Jag är kommen / I am come (2020) dramatiserar vittnesbörd om hur koncentrationslägerfångar som tillfrisknat användes som billig arbetskraft i skånskt jordbruk år 1945. Jag är kommen igen / I am come again (2022) adderar aspekten hur nazistiska krigsförbrytare vid krigsslutet slussades till en övernattningslägenhet nära Malmö Centralstation och därifrån vidare till olika slott och herresäten i trakten. Jag är bergtagen / I am spirited away (2020) förvärvades till Moderna Museets konstsamling år 2021 och består av två stora bildskärmar, med samma utformning som mobiltelefoner, utställda i ett mörkt rum. Mellan skärmarna utspelar sig en visuell dialog i tid och rum: jämförelser mellan hur skånska bruksledningar försökte skapa en ”arbetarstam” av föräldralösa barn, hur ett nutida nunnekloster gör motstånd mot förnyad exploatering av mineralresurser i Skåne, och hur nutidens teknikbolag exploaterar mänskliga relationer via mobilappar som Tinder. Det är intressant att "grävandet" efter våra privata data på engelska kallas data mining, en nutida digital gruvdrift. Se konstnärssamtal med Kalle framför verket på Havremagasinet i Sundsvall 2022 (länk, YouTube) 

Slagghögen som AI-genererad bild. Från Kalle Brolins instagramkonto, 6 februari 2023.

Idén till verket kommer från ett fotografi som visar hur barn till skånska gruvarbetare i Skromberga år 1912 tränas i att framföra sagospelet ”Den bergtagna”. I det relaterade verket Jag är djup inlärning / I am deep learning (2021) låter Kalle samma fotografi genomgå ansiktsmanipulationer skapade av ett AI-program för bildhantering, och kopplar därmed förra sekelskiftets ideologiska kontroll, genom inskolning i borgerlig kultur, till den nutida teknikens potential att kontrollera hela världens befolkning genom automatisk ansiktsigenkänning. 

Ur Kalle Brolins instagramflöde, 6 februari 2023.

Kritiker har ibland menat att Kalles verk är alltför mycket grävande journalistik och alltför litet bildkonst (som Frans Josef Peterson i Aftonbladet, februari 2014). Men genom sitt långa och konsekventa engagemang i lokal arbetarhistoria och fackliga rättvisefrågor är en självklar mottagare av Ahlbäckpriset. Hans filmverk och rumsliga iscensättningar visar en känslig förmåga att med enbart visuella medel aktualisera dokumentärt bildmaterial på ett överraskande och avslöjande sätt.

Utställningar av Kalle Brolin i urval:

Krognoshuset, Lund hösten 2023, öpnnar idag 9 september (länk till Krognoshuset)

Åstorps konsthall, våren 2023 (Separat med Jag är utan titel)

Dunckers kulturhus, Helsingborg, maj 2022 (visningar av filmen Värderingar)

Havremagasinet, Boden hösten 2021 (Separat med Jag är bergtagen, Jag är osläcklig och Jag är djup inlärning)

Tegen2, Stockholm våren 2021 

Lunds Konsthall höst 2020: (Grupp, deltog med Jag är bergtagen och Jag är kommen), se recension av Christine Antaya i nättidningen Kunstkritikk, 16 december 2020 (länk)

Röda sten konsthall sommar 2020 (Grupp med Tanya Busse och Carolina Caycedo), se recension i nättidningen Konsten 27 juni 2020 (länk) och av Fredrik Svensk i Aftonbladet 9 juli 2020 (länk)

Tomarps kungsgård, hösten 2019

”Samhällsmaskinen”, Malmö Konstmuseum hösten 2017 (Grupp, deltog med Jag är Skåne)

Ystads Konstmuseum, sommar 2016 (Separat med Resandefolket och Brolin)

Stadsteatern, Kulturhuset, Stockholm februari 2014 (Separat med Resandefolket och Brolin), se recension av Frans Josef Peterson i Aftonbladet, 18 februari 2014 (länk) 

Galleri Konstepidemin, Göteborg våren 2012

Växjö Konsthall, sommaren 2010

Övrigt:

Övrigt: Medverkan med essän ”Galizier - Om östeuropeiska migrantarbetare på skånska sockerbetsfält, så som de skildras i skönlitteraturen” och verket Isolator (foto) i boken Jag vet hur folkhemmet luktar, red. Tina Carlsson, 2022.

Mottagare av Esther Almqvists stipendium 2013.

Ny jakt på arbetarkonsten 24

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Maria Söderberg, bild ur I krigets skugga (från laisvall.net)

År 2006 gick priset åter igen till en fotograf, och denna gång en kvinnlig fotograf - Maria Söderberg. Hon är också den hittills yngsta pristagaren, född 1959 i Arjeplog. Söderberg är skrivande och fotograferande journalist och inledde sin gärning redan som 19-åring i Piteå-Tidningen. Sedan blev det studier, men inte i foto utan i social omvårdnad och förvaltning. Sin socionomexamen fick hon 1986. Under studieåren började hon också göra reportageresor utomlands tillsammans med Anders Sundelin. Arbetet resulterade bland annat i hennes första egna bok - I krigets skugga: Kvinnobilder från Afganistan (1989.) Några år senare (1993) gav Söderberg och Anders Sundelin tillsammans ut boken Afganistan: Mellan krig och fred. De här böckerna skildrar framför allt befolkningens umbäranden under den den sovjetiska ockupationen.

Det var naturligt för en journalist att solidarisera sig med dem som kämpade i underläge, men i texterna märks upptakten till det som senare skulle bli talibanrörelsen. Motståndet var splittrat och grupper med stöd från Iran bekämpade vad de såg som vänsterelement i andra grupper. Det här kommer väldigt tydligt fram i boken I krigets skugga, samtidigt som huvudtemat i boken är kvinnornas situation i hemmen och utanför. Då som nu var det männen som syntes och talade, men som kvinna kunde Söderberg komma in i kvinnogemenskapen på ett helt annat sätt än vad en manlig journalist hade kunnat göra. Då kunde hon också ta bilder. Bilden här uppe är däremot från en kolgruva i Baluchistan som Söderberg besökte, och ett exempel på att boken också rapporterar om arbetsvillkoren i det krigshärjade landet.

Ett utdrag ur rapporten om kolgruvan finns här.

Sovjetområdena efter kommunismen, och kampen mot narkotika och trafficking, är två viktiga teman i Maria Söderbergs reportage under 1990- och 2000-talen. År 1991 var hon i Leningrad och såg hur staden snabbt blev S:t Petersburg. Samtidigt började hennes egna bilder om Afganistan få spridning i Ryssland. Den så kallade liberala "chockterapin" var snart i full gång, och Söderberg såg vad som började hända med många unga människor. Resultatet av hennes fotografier och intervjuer i Ryssland blev bland annat en utställning om narkotika som gick på turné i elva ryska städer med start 1998, en ny version gjordes 2005.

Även i Vitryssland var Söderberg aktiv med utställningar och utbytesprojekt som bland annat fick stöd av kulturinstitutioner i Sverige. Hon samarbetade också med socialdemokraterna och Palmecentret som har publicerat hennes rapport Vitryssland: Drömmar och slavhandel på sin hemsida. Den skrevs 2006, samma år som hon fick Ahlbäckspriset, och kan laddas ner som pdf här:

Maria Söderbergs Vitryssland. Drömmar och slavhandel (pdf, hela texten)

I den här bloggen informerar Söderberg om sitt fortsatta engagemang för Vitryssland, och särskilt för vitrysk litteratur:

Bloggen BELARUS LITTERATUR

För att slutföra sitt film- och bokprojekt om nedläggningen av Laisvallgruvan bodde hon under ett år i Laisvall. Sedan 1991 hade hon under perioder dokumenterat gruvarbetet. Hon hade dokumenterat flera gruvor tidigare, bland annat i Kazakhstan, genom åren, men nu skaffade hon medel för att dokumentera samhället och blygruvan Laisvall. Dokumentationen pågick i perioder men främst 2001-2006. Det blev en rad reportageartiklar, en utställning, boken Blygruvan i Laisvall (2009) och filmen Länge leve gruvan! (visad i SVT 2008 och 2012.) Samhället Laisvall växte upp på några få år efter att Bolidenbolaget hade börjat utnyttja blyfyndigheten i början av 1940-talet. Efter nedläggningen 2001 har befolkningen krympt ordentligt. Söderbergs bok fick stor uppmärksamhet när den kom, på hennes eget förslag Midsommar, och här är några länkar som berättar om projektet och responsen:

Maria Söderbergs hemsida laisvall.net

Maria Söderbergs förlag Midsommar

Maria Söderbergs blogg om aktiviteter i Arjeplogs kommun.

Maria Söderberg har fått många stipendier och utmärkelser under årens lopp. De priser som klart har att göra med hennes arbete i Afghanistan och Östeuropa är Svenska Carnegieinstitutets journalistpris (1994) och Svenska Akademins pris för introduktion av svensk kultur utomlands (2007.) De industrihistoriska projekten vägde kanske starkare när hon fick LO:s kulturpris (2004), Arbetets Museums pris för bildverksamhet (2009), och förstås Ahlbäckspriset. Hennes engagemang för hemorten gav henne Arjeplogs kommuns kulturpris 2009. Samma år fick hon också KW Gullers fotostipendium, och ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden.

Maria Söderberg är fotojournalist, vilket är viktigt att komma ihåg. Kameran är ett av de redskap hon har för att komma i kontakt med människor och skildra deras tillvaro sådan den är. Det är alltså reportagen och människorna som är det viktiga i bilderna. Söderberg använder all sin tekniska kunskap för att få fram det viktiga i en situation, men inte för att framhäva tekniken som sådan. Skillnaden mellan en fotograf som arbetar så och vissa andra fotografer blir tydlig om man jämför med till exempel den världskände Steve McCurrys bilder. Han är särskilt känd för en porträttbild av en ung kvinna från just Afghanistan. Den är så känd att den sprids både som affischer och som parodier.

Det som gör den bilden fängslande är flickans ögon. Men samma märkliga effekt finns också i alla andra porträttfoton av McCurry - och han har gjort många. Det är som om alla hans bilder har en hinna av tekniska finesser som ropar på uppmärksamhet. För mig personligen är McCurrys stil ett av de värsta exempel jag vet på en fotograf som åker runt och slår mynt av människors misär för en privilegierad publiks räkning. (Han har också gjort krigsreportage.) Inför hans bilder får jag alltid känslan att människorna är där bara för att fotografen ska få en bra bild och inte för att han vill lära sig något om deras situation. Så är det inte med Maria Söderbergs bilder. Vare sig det handlar om kvinnor i en afghansk by eller gruvarbetare i Lappland, så fotograferar hon som om hon vore en av dem.

länkning pågår till intressant.se