Nyare jakt på arbetarkonsten 7

Bildmontage: Kalle Brolin och Dala-Demokraten. Till vänster stillbild ur videon Jag är osläcklig (2021).

Som vår trogne supporter Ulf Lundén redan meddelat i Dala-Demokraten den 30 augusti (bakom betalvägg) går 2023 års ahlbäckpris till konstnären, konstläraren och vårdarbetaren Kalle Brolin i Malmö. I likhet med flera pristagare de senaste åren hör Kalle till en lite yngre generation, vilket här betyder övre medelåldern, han är född 1968. Men han hör också till en kategori av konstnärer som egentligen inte uppmärksammats av Ahlbäckstiftelsen förrän nu. Därför är årets pris en viktig markering av att begreppet "arbetarkonst" inte hör till historien utan omtolkas i andra sammanhang och i andra medier än de traditionella. 

Kalle Brolins Jag är bergtagen som installation med två enorma mobilskärmar. Bild från Kalles webbsidor: https://kallebrolin.org/2021/10/07/i-am-spirited-away-2020/

Kalle Brolin representerar den socialt engagerade och socialt undersökande "samtidskonsten" i Sverige. Termen "samtidskonst" indikerar att det rör sig om konst av vissa konstnärer med viss utbildning, visad i vissa specifika kultursammanhang i både offentlig och privat regi. Kalle fick sin formella konstutbildning vid Konsthögskolan i Umeå, där han avslutade studierna med en MFA (magistergrad i bildkonst) år 2004. Under sitt rörliga liv som aktiv konstnär har han också genomfört ett självständigt fördjupningsprojekt vid Konsthögskolan Valand i Göteborg, redovisat 2012. I Göteborg har han suttit i styrelsen för Galleri Box, ett galleri med kopplingar till de högre konstutbildningarna i staden. Fackligt har han engagerat sig i den syndikalistiska rörelsen (SAC) och skriver sedan 2008 artiklar för Stockholms Fria Tidning. Sedan många år är han också verksam som lärare vid Munka konstskola i Munka-Ljungby (folkhögskolan). Han har genomfört internationella konstprojekt med Artist in residence (stipendieperioder) i bland annat Berlin, London, Buenos Aires, Istanbul, Tallinn och Köpenhamn.

Dokumentär bild från Kalle Brolins instagramkonto.

Kalle är en visuell konstnär i den bemärkelsen att han arbetar med dokumentärt bildmaterial, producerar film- och videoverk och presenterar resultatet av sitt arbete i utställningar på gallerier och museer. Samtidigt har hans intressen och arbetsmetoder större likheter med hur sociologer, historiker och andra forskare arbetar än med bildkonstens traditionella tillvägagångssätt. Hans verk växer fram i projektform. Projekten pågår ofta under många år och involverar hans eget dagliga liv; ibland också de yrken han utövat eller utövar vid sidan om konstnärskapet, t.ex. som lärare och som personlig assistent.  

Inspirationen kan komma från ett gammalt fotografi eller ett citat ur en bok eller tidningstext. Bilden eller citatet väcker frågor och får Kalle Brolin att uppsöka intervjupersoner och arkiv. Ibland uppstår under processen idéer om samband mellan företeelser som först kan verka ganska obesläktade, ungefär som i historisk forskning. Det som har väckt Kalles nyfikenhet har ofta haft en koppling till hans familjebakgrund och hans uppväxtmiljö i nordvästra Skåne, ett område som i en inte alltför avlägsen dåtid starkt förknippades med sina kolgruvor. På så sätt har han i högsta grad förverkligat arbetarlitteraturens och medborgarforskningens princip: ”gräv där du står!” 

Barn till kolgruvearbetare i Skromberga spelar Victoria Benedictssons Den bergtagna i "Lekstugan" organiserad av nykterhetslogen "Grufvans väl" år 1912. Bild använd av Kalle Brolin i verken Jag är bergtagen och Jag är djup inlärning.

När Kalles verk började uppmärksammas i större skala i början av 2010-talet var det framför allt på grund av två verk/projekt: O! Children! (Ack! Barn!) och Resandefolket och Brolin. I O! Children! dokumenterar han hur barnarbetare i dagens Indien själva organiserar sig för bättre arbetsvillkor, och ställer frågan hur den internationella fackföreningsrörelsen skall förhålla sig till detta. I Resandefolket och Brolin utforskar han sitt eget eventuella släktskap med en resande, spelmannen Lorens Brolin, och intervjuar nutida ättlingar. En film producerades som del av projektet: se del 1 av filmen här (YouTube).

Verket Jag är Skåne var Kalles bidrag till den stora utställningen ”Samhällsmaskinen” på Malmö Konstmuseum hösten 2017, en utställning med Sveriges industrialisering och folkhemsbygge som tema. Jag är Skåne var det första av en rad verk med titlar som alla börjar med Jag är, verk där Kalle kritiskt undersöker bruksandan och utnyttjandet av säsongsarbetskraft i Skåne under 150 år, från 1800-talets början fram till 1950-talet. I Jag är Solen / I am the Sun (2018) engageras lokala körsångare i trakten av Höganäs för framträdanden där de sjunger gospelversioner av gamla arbetssånger som sjöngs av lant- och kolgruvearbetare. I en filmversion av verket framförs betgallrarnas sång i en kyrka: se trailern till  filmen här (länk YouTube). Detta verk exemplifierar hur Brolin skapar delaktighet och engagemang i en gemensam arbetarhistoria. 

Slagghögen i Nyvång (bildkälla Wikipedia).

Verket Jag är utan titel (2019 och 2023) kretsar kring den enorma slagghögen i samhället Nyvång och frågan om konst. Kan konst vara vad som helst? Skulle slagghögen kunna utnämnas i efterhand till skulptur, och samtidigt till industriminne? Jag är kommen / I am come (2020) dramatiserar vittnesbörd om hur koncentrationslägerfångar som tillfrisknat användes som billig arbetskraft i skånskt jordbruk år 1945. Jag är kommen igen / I am come again (2022) adderar aspekten hur nazistiska krigsförbrytare vid krigsslutet slussades till en övernattningslägenhet nära Malmö Centralstation och därifrån vidare till olika slott och herresäten i trakten. Jag är bergtagen / I am spirited away (2020) förvärvades till Moderna Museets konstsamling år 2021 och består av två stora bildskärmar, med samma utformning som mobiltelefoner, utställda i ett mörkt rum. Mellan skärmarna utspelar sig en visuell dialog i tid och rum: jämförelser mellan hur skånska bruksledningar försökte skapa en ”arbetarstam” av föräldralösa barn, hur ett nutida nunnekloster gör motstånd mot förnyad exploatering av mineralresurser i Skåne, och hur nutidens teknikbolag exploaterar mänskliga relationer via mobilappar som Tinder. Det är intressant att "grävandet" efter våra privata data på engelska kallas data mining, en nutida digital gruvdrift. Se konstnärssamtal med Kalle framför verket på Havremagasinet i Sundsvall 2022 (länk, YouTube) 

Slagghögen som AI-genererad bild. Från Kalle Brolins instagramkonto, 6 februari 2023.

Idén till verket kommer från ett fotografi som visar hur barn till skånska gruvarbetare i Skromberga år 1912 tränas i att framföra sagospelet ”Den bergtagna”. I det relaterade verket Jag är djup inlärning / I am deep learning (2021) låter Kalle samma fotografi genomgå ansiktsmanipulationer skapade av ett AI-program för bildhantering, och kopplar därmed förra sekelskiftets ideologiska kontroll, genom inskolning i borgerlig kultur, till den nutida teknikens potential att kontrollera hela världens befolkning genom automatisk ansiktsigenkänning. 

Ur Kalle Brolins instagramflöde, 6 februari 2023.

Kritiker har ibland menat att Kalles verk är alltför mycket grävande journalistik och alltför litet bildkonst (som Frans Josef Peterson i Aftonbladet, februari 2014). Men genom sitt långa och konsekventa engagemang i lokal arbetarhistoria och fackliga rättvisefrågor är en självklar mottagare av Ahlbäckpriset. Hans filmverk och rumsliga iscensättningar visar en känslig förmåga att med enbart visuella medel aktualisera dokumentärt bildmaterial på ett överraskande och avslöjande sätt.

Utställningar av Kalle Brolin i urval:

Krognoshuset, Lund hösten 2023, öpnnar idag 9 september (länk till Krognoshuset)

Åstorps konsthall, våren 2023 (Separat med Jag är utan titel)

Dunckers kulturhus, Helsingborg, maj 2022 (visningar av filmen Värderingar)

Havremagasinet, Boden hösten 2021 (Separat med Jag är bergtagen, Jag är osläcklig och Jag är djup inlärning)

Tegen2, Stockholm våren 2021 

Lunds Konsthall höst 2020: (Grupp, deltog med Jag är bergtagen och Jag är kommen), se recension av Christine Antaya i nättidningen Kunstkritikk, 16 december 2020 (länk)

Röda sten konsthall sommar 2020 (Grupp med Tanya Busse och Carolina Caycedo), se recension i nättidningen Konsten 27 juni 2020 (länk) och av Fredrik Svensk i Aftonbladet 9 juli 2020 (länk)

Tomarps kungsgård, hösten 2019

”Samhällsmaskinen”, Malmö Konstmuseum hösten 2017 (Grupp, deltog med Jag är Skåne)

Ystads Konstmuseum, sommar 2016 (Separat med Resandefolket och Brolin)

Stadsteatern, Kulturhuset, Stockholm februari 2014 (Separat med Resandefolket och Brolin), se recension av Frans Josef Peterson i Aftonbladet, 18 februari 2014 (länk) 

Galleri Konstepidemin, Göteborg våren 2012

Växjö Konsthall, sommaren 2010

Övrigt:

Övrigt: Medverkan med essän ”Galizier - Om östeuropeiska migrantarbetare på skånska sockerbetsfält, så som de skildras i skönlitteraturen” och verket Isolator (foto) i boken Jag vet hur folkhemmet luktar, red. Tina Carlsson, 2022.

Mottagare av Esther Almqvists stipendium 2013.

Nyare jakt på arbetarkonsten 2

Det börjar redan lacka mot jul. Röd jul eller kanske mera rödgrön? Åtminstone en jul som lär bli annorlunda för de flesta. 

Trots pandemi och restriktioner samlades en grupp kulturvänner i Smedjebacken den 9 och 10 oktober för invigningen av förra årets ahlbäckpristagare Helene Schmidz utställning och utdelningen av 2020 års Ahlbäckpris. I samband med detta anordnades också ett mindre program med visningar och presentationer av både Helen Schmidz och av den ateljéstipendiat som haft tillgång till Johan Ahlbäcks ateljé under 2020, Amanda Karlsson. Tanken med ateljé- eller vistelsestipendiet är att yngre konstnärer skall få tillfälle att bekanta sig med Johan Ahlbäck och ge sin egen synvinkel på Bergslagen och kulturverksamheten i arbetarrörelsen. Från och med i år presenteras också resultatet av ateljéstipendiatens arbete som en del av den större stipendieutställningen. 

Helene Schmidz, The Copper Mine (Koppargruvan), 2017. Inkjet-utskrift på konsttryckspapper, 116 x 150 cm (avfotograferad i Smedjebacken av Arbetarkonst, 10 oktober 2020).

Tanken bakom att utse Helene Schmidz till pristagare var nog framför allt hon som fotokonstnär ofta har satt fokus på människans påverkan på naturen. Hennes koppling till Bergslagen är närmast att hon var på plats efter de stora skogsbränderna i Västmanland sommaren 2014. Hennes bilder av den brända skogen har visats i ett flertal utställningar både i Sverige och internationellt, och nu senast också i utställningen på Meken i Smedjebacken, 10 oktober till 8 november. I ett annat projekt arbetade Schmidz med de landskapsförändringar som storskalig gruvdrift ger upphov till. Bland annat besökte hon det kanadensiska bolaget Agnico Eagles guldprospektering i Västerbotten, och koppargruvan Aitik i Gällivare. Även bilder ur denna serie visades på Meken. Det blev en mycket välgjord utställning där de stora färgfotografierna (både fotografisk C-print och utskrifter på specialpapper) installerats glest hängande med riktad belysning i den stora, mörka lokalen. Hängningen inbjöd till att stanna länge framför de detaljrika, panoramaliknande landskapsbilderna och "vandra runt" i dem med blicken.

Från Helene Schmidz utställning på Konsthallen Meken i Smedjebacken. Foto: Arbetarkonst, 10 oktober 2020.

I Ahlbäckstiftelsens och arbetarkonstens sammanhang var detta förstås en ovanlig utställning, eftersom den enda kopplingen till Ahlbäck, den här gången, var Bergslagens skog och natur, och gruvnäringen i allmänhet. Medan arbetslivet och arbetarna oftast har stått i fokus bland tidigare pristagare gick det inte att upptäcka en enda människa i Schmidz bilder. Vi var några som kom att diskutera detta senare på eftermiddagen: hur åstadkommer man en sådan total frånvaro av mänsklig aktivitet när man fotograferar en industriell verksamhet? Bilder kan ju också retuscheras i efterhand. Detta är inte menat som en kritik av Helene Schmidz konstnärskap, bara ett konstaterande av att hennes bilder är annorlunda än det mesta som visats tidigare i det här sammanhanget, t.ex Maria Söderbergs fotografier från liknande gruvmiljöer i Norrland. Läser man Helene Schmidz egna texter om sitt konstnärskap är det tydligt att hon vill visa människans och utvecklingens påverkan på naturen, men också hur naturen slår tillbaka (som i Västmanland sommaren 2014) och hur naturen återerövrar det som människan grävt och byggt. Det är naturen som är den aktiva parten här, inte människan, och Schmidz citerar i en av sina boktitlar ekologen Aldo Leopold: "Att tänka som ett berg". Fler bilder från utställningen och en text av Schmidz om gruvbilderna finns här: Helene Schmidz, Thinking Like a Mountain.

Amanda Karlsson, Gruvan sucka, 2020. olja på duk, 120 x 140 cm. Bildkälla: Amanda Karlsson (https://amandakarlsson.com/gruvansucka.html)

Amanda Karlsson, som alltså haft stiftelsens vistelsestipendium i år, är enligt syftet med stipendiet en yngre konstnär. Hon uppvuxen i Värmland och beskriver sin uppväxtmiljö som arbetarklass, präglad av arbetarkultur. Efter sina konststudier har hon flyttat tillbaka till hemtrakterna, och hon har nu sin ateljé i Karlstad. Det mest konkreta resultatet av hennes arbete i Smedjebacken är den stora oljemålningen Gruvan sucka som visades i en särskild avdelning på Meken under Helene Schmidz utställning. Men som så ofta i Amanda Karlssons konstnärskap är målningen egentligen bara en del av en större berättelse. Hon spinner ofta sådana berättelser kring sina målningar och utställningar. En del av bakgrunden till det som vi ser i målningen berättande hon om på vernissagedagen. På sin hemsida skriver hon texter till alla sina större verk och utställningar. Även till detta verk finns en text som går att läsa här: Amanda Karlsson, "Gruvan sucka".

I målningen ser vi en lekfull miljö med former och föremål utskurna i wellpapp. Både miljön och wellpappen känns igen från andra verk av Karlsson. Ofta handlar verken om gränsen mellan verklighet och saga, eller mellan barnets värld och vuxenvärlden. Miljön är ofta anonym, "overklig", med en stämning av teater eller dröm. Men i just det här fallet har Karlsson inspirerats av sägner och talesätt i bruksmiljö, och av besök vid övergivna gruvhål i trakten av Smedjebacken. Titeln "gruvan sucka" kommer från talesättet att när gruvan "suckar" är det dags att sätta sig i säkerhet. I målningen ser vi en yngre person eller ett barn, men med den vuxne arbetarens alltför stora blåställ på sig. Huvudpersonen hissar upp ett av sina leksaksdjur i "gruvhissen". På golvet finns ett transportfordon i leksaksformat. Bygget i wellpapp som fyller rummet är ett barns sätt att återge ett gruvsystem tredimensionellt, i det egna lekrummet. Samtidigt är det den vuxna konstnärens sätt att tolka hur verklighetens arbete och arbetets faror blir berättelser som formar barnets uppfattning om de vuxnas verklighet. Ett barn som leker så här har för det första uppmuntrats att vara kreativ, att skapa själv och inte bara passivt upprepa leksakskatalogernas scenarier. För det andra kan det här barnet knappast befinna sig någon annanstans än i en arbetarmiljö med vuxna som inte slutat samtala om den gemensamma historien och om arbetets villkor. Via barnets återskapande av berättelserna i sin lek förs arbetarhistorien och arbetarkulturen vidare in i framtiden. Amanda Karlsson skriver själv så här i sin text: 

För att försöka sammanfatta både dåtid och nutid så byggde jag upp ett gruvsystem med material som fanns tillgängligt i min ateljé. Jag följde formerna från de gruvor jag besökt. Försökte i formerna skapa ras och olyckor som jag läst om. Återskapa händelser med hjälp av föremål. Lät den sedan utvecklas till en målning där föremålen blev symboler och händelserna hade konstruerats på nytt. Ett sätt att förverkliga både dåtidens mytologi men också en föreställd framtid.

Pingas på https://www.bloggportalen.se/