Nyare jakt på arbetarkonsten 7

Bildmontage: Kalle Brolin och Dala-Demokraten. Till vänster stillbild ur videon Jag är osläcklig (2021).

Som vår trogne supporter Ulf Lundén redan meddelat i Dala-Demokraten den 30 augusti (bakom betalvägg) går 2023 års ahlbäckpris till konstnären, konstläraren och vårdarbetaren Kalle Brolin i Malmö. I likhet med flera pristagare de senaste åren hör Kalle till en lite yngre generation, vilket här betyder övre medelåldern, han är född 1968. Men han hör också till en kategori av konstnärer som egentligen inte uppmärksammats av Ahlbäckstiftelsen förrän nu. Därför är årets pris en viktig markering av att begreppet "arbetarkonst" inte hör till historien utan omtolkas i andra sammanhang och i andra medier än de traditionella. 

Kalle Brolins Jag är bergtagen som installation med två enorma mobilskärmar. Bild från Kalles webbsidor: https://kallebrolin.org/2021/10/07/i-am-spirited-away-2020/

Kalle Brolin representerar den socialt engagerade och socialt undersökande "samtidskonsten" i Sverige. Termen "samtidskonst" indikerar att det rör sig om konst av vissa konstnärer med viss utbildning, visad i vissa specifika kultursammanhang i både offentlig och privat regi. Kalle fick sin formella konstutbildning vid Konsthögskolan i Umeå, där han avslutade studierna med en MFA (magistergrad i bildkonst) år 2004. Under sitt rörliga liv som aktiv konstnär har han också genomfört ett självständigt fördjupningsprojekt vid Konsthögskolan Valand i Göteborg, redovisat 2012. I Göteborg har han suttit i styrelsen för Galleri Box, ett galleri med kopplingar till de högre konstutbildningarna i staden. Fackligt har han engagerat sig i den syndikalistiska rörelsen (SAC) och skriver sedan 2008 artiklar för Stockholms Fria Tidning. Sedan många år är han också verksam som lärare vid Munka konstskola i Munka-Ljungby (folkhögskolan). Han har genomfört internationella konstprojekt med Artist in residence (stipendieperioder) i bland annat Berlin, London, Buenos Aires, Istanbul, Tallinn och Köpenhamn.

Dokumentär bild från Kalle Brolins instagramkonto.

Kalle är en visuell konstnär i den bemärkelsen att han arbetar med dokumentärt bildmaterial, producerar film- och videoverk och presenterar resultatet av sitt arbete i utställningar på gallerier och museer. Samtidigt har hans intressen och arbetsmetoder större likheter med hur sociologer, historiker och andra forskare arbetar än med bildkonstens traditionella tillvägagångssätt. Hans verk växer fram i projektform. Projekten pågår ofta under många år och involverar hans eget dagliga liv; ibland också de yrken han utövat eller utövar vid sidan om konstnärskapet, t.ex. som lärare och som personlig assistent.  

Inspirationen kan komma från ett gammalt fotografi eller ett citat ur en bok eller tidningstext. Bilden eller citatet väcker frågor och får Kalle Brolin att uppsöka intervjupersoner och arkiv. Ibland uppstår under processen idéer om samband mellan företeelser som först kan verka ganska obesläktade, ungefär som i historisk forskning. Det som har väckt Kalles nyfikenhet har ofta haft en koppling till hans familjebakgrund och hans uppväxtmiljö i nordvästra Skåne, ett område som i en inte alltför avlägsen dåtid starkt förknippades med sina kolgruvor. På så sätt har han i högsta grad förverkligat arbetarlitteraturens och medborgarforskningens princip: ”gräv där du står!” 

Barn till kolgruvearbetare i Skromberga spelar Victoria Benedictssons Den bergtagna i "Lekstugan" organiserad av nykterhetslogen "Grufvans väl" år 1912. Bild använd av Kalle Brolin i verken Jag är bergtagen och Jag är djup inlärning.

När Kalles verk började uppmärksammas i större skala i början av 2010-talet var det framför allt på grund av två verk/projekt: O! Children! (Ack! Barn!) och Resandefolket och Brolin. I O! Children! dokumenterar han hur barnarbetare i dagens Indien själva organiserar sig för bättre arbetsvillkor, och ställer frågan hur den internationella fackföreningsrörelsen skall förhålla sig till detta. I Resandefolket och Brolin utforskar han sitt eget eventuella släktskap med en resande, spelmannen Lorens Brolin, och intervjuar nutida ättlingar. En film producerades som del av projektet: se del 1 av filmen här (YouTube).

Verket Jag är Skåne var Kalles bidrag till den stora utställningen ”Samhällsmaskinen” på Malmö Konstmuseum hösten 2017, en utställning med Sveriges industrialisering och folkhemsbygge som tema. Jag är Skåne var det första av en rad verk med titlar som alla börjar med Jag är, verk där Kalle kritiskt undersöker bruksandan och utnyttjandet av säsongsarbetskraft i Skåne under 150 år, från 1800-talets början fram till 1950-talet. I Jag är Solen / I am the Sun (2018) engageras lokala körsångare i trakten av Höganäs för framträdanden där de sjunger gospelversioner av gamla arbetssånger som sjöngs av lant- och kolgruvearbetare. I en filmversion av verket framförs betgallrarnas sång i en kyrka: se trailern till  filmen här (länk YouTube). Detta verk exemplifierar hur Brolin skapar delaktighet och engagemang i en gemensam arbetarhistoria. 

Slagghögen i Nyvång (bildkälla Wikipedia).

Verket Jag är utan titel (2019 och 2023) kretsar kring den enorma slagghögen i samhället Nyvång och frågan om konst. Kan konst vara vad som helst? Skulle slagghögen kunna utnämnas i efterhand till skulptur, och samtidigt till industriminne? Jag är kommen / I am come (2020) dramatiserar vittnesbörd om hur koncentrationslägerfångar som tillfrisknat användes som billig arbetskraft i skånskt jordbruk år 1945. Jag är kommen igen / I am come again (2022) adderar aspekten hur nazistiska krigsförbrytare vid krigsslutet slussades till en övernattningslägenhet nära Malmö Centralstation och därifrån vidare till olika slott och herresäten i trakten. Jag är bergtagen / I am spirited away (2020) förvärvades till Moderna Museets konstsamling år 2021 och består av två stora bildskärmar, med samma utformning som mobiltelefoner, utställda i ett mörkt rum. Mellan skärmarna utspelar sig en visuell dialog i tid och rum: jämförelser mellan hur skånska bruksledningar försökte skapa en ”arbetarstam” av föräldralösa barn, hur ett nutida nunnekloster gör motstånd mot förnyad exploatering av mineralresurser i Skåne, och hur nutidens teknikbolag exploaterar mänskliga relationer via mobilappar som Tinder. Det är intressant att "grävandet" efter våra privata data på engelska kallas data mining, en nutida digital gruvdrift. Se konstnärssamtal med Kalle framför verket på Havremagasinet i Sundsvall 2022 (länk, YouTube) 

Slagghögen som AI-genererad bild. Från Kalle Brolins instagramkonto, 6 februari 2023.

Idén till verket kommer från ett fotografi som visar hur barn till skånska gruvarbetare i Skromberga år 1912 tränas i att framföra sagospelet ”Den bergtagna”. I det relaterade verket Jag är djup inlärning / I am deep learning (2021) låter Kalle samma fotografi genomgå ansiktsmanipulationer skapade av ett AI-program för bildhantering, och kopplar därmed förra sekelskiftets ideologiska kontroll, genom inskolning i borgerlig kultur, till den nutida teknikens potential att kontrollera hela världens befolkning genom automatisk ansiktsigenkänning. 

Ur Kalle Brolins instagramflöde, 6 februari 2023.

Kritiker har ibland menat att Kalles verk är alltför mycket grävande journalistik och alltför litet bildkonst (som Frans Josef Peterson i Aftonbladet, februari 2014). Men genom sitt långa och konsekventa engagemang i lokal arbetarhistoria och fackliga rättvisefrågor är en självklar mottagare av Ahlbäckpriset. Hans filmverk och rumsliga iscensättningar visar en känslig förmåga att med enbart visuella medel aktualisera dokumentärt bildmaterial på ett överraskande och avslöjande sätt.

Utställningar av Kalle Brolin i urval:

Krognoshuset, Lund hösten 2023, öpnnar idag 9 september (länk till Krognoshuset)

Åstorps konsthall, våren 2023 (Separat med Jag är utan titel)

Dunckers kulturhus, Helsingborg, maj 2022 (visningar av filmen Värderingar)

Havremagasinet, Boden hösten 2021 (Separat med Jag är bergtagen, Jag är osläcklig och Jag är djup inlärning)

Tegen2, Stockholm våren 2021 

Lunds Konsthall höst 2020: (Grupp, deltog med Jag är bergtagen och Jag är kommen), se recension av Christine Antaya i nättidningen Kunstkritikk, 16 december 2020 (länk)

Röda sten konsthall sommar 2020 (Grupp med Tanya Busse och Carolina Caycedo), se recension i nättidningen Konsten 27 juni 2020 (länk) och av Fredrik Svensk i Aftonbladet 9 juli 2020 (länk)

Tomarps kungsgård, hösten 2019

”Samhällsmaskinen”, Malmö Konstmuseum hösten 2017 (Grupp, deltog med Jag är Skåne)

Ystads Konstmuseum, sommar 2016 (Separat med Resandefolket och Brolin)

Stadsteatern, Kulturhuset, Stockholm februari 2014 (Separat med Resandefolket och Brolin), se recension av Frans Josef Peterson i Aftonbladet, 18 februari 2014 (länk) 

Galleri Konstepidemin, Göteborg våren 2012

Växjö Konsthall, sommaren 2010

Övrigt:

Övrigt: Medverkan med essän ”Galizier - Om östeuropeiska migrantarbetare på skånska sockerbetsfält, så som de skildras i skönlitteraturen” och verket Isolator (foto) i boken Jag vet hur folkhemmet luktar, red. Tina Carlsson, 2022.

Mottagare av Esther Almqvists stipendium 2013.

Ny jakt på arbetarkonsten 51

Erik Styrbjørn Pedersen, Virus, olja på duk 2008. Kaos på Börsen.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken pågår idag fredag och imorgon lördag. Årets tema är "Mångfald och integration i arbetslivet" med både tillbakablickande och dagsaktuella inslag. Ekonomhistorikern Olle Jansson från Uppsala  talade idag under rubriken "Efterkrigstidens industriella invandring", vilket också var ämnet för hans doktorsavhandling, som kan laddas ner i sin helhet här. Victoria Rixer är programledare före Sisuradios podd Finnjävlar som speglar erfarenheten av att vara finsk eller delvis finsk i Sverige. Hon berättade om sin bakgrund och sitt arbete under rubriken "Finnjävlar, farfar och Beckomberga". Dagens bildkonstinslag stod Ulla Zimmerman för: hon berättade om sitt arbete med bildterapi för ensamkommande flyktingbarn. Finland firar 100 år som självständig nation och i Dalarna och Bergslagen lever många finskspråkiga: Alltså är det helt följdriktigt att fredagen avslutas med Janne Westerlunds ståupp-föreställning (utsåld i Stockholm) "Världens roligaste finskakurs".  
Imorgon lördag följer bland annat visning av stålverket (Ovako bar i Smedjebacken). Förra årets Ahlbäckpristagare Erik Styrbjørn Pedersens utställning öppnar på Meken, och samtidigt delas 2017 års pris ut. Det går till dokumentärfotografen och författaren Stefan F. Lindberg (f. 1951). Lindberg och hans bilder har redan tidigare uppmärksammats här på bloggen Arbetarkonst, nämligen när han delade utrymmet på Meken med Lars "Mellis" Melander i samband med sjöfartstemat vid Ahlbäckdagarna 2014. Om Erik Styrbjørn Pedersen (f. 1946) har däremot inte mycket blivit skrivet här ännu, så det kan vara lämpligt att börja med Johan Ahlbäckstiftelsens prismotivering som blev offentlig redan i juni förra året:

Erik Styrbjørn Pedersen, Bistånd, olja på duk 2002.

"I en tid med föreställningar att industrisamhället inte längre existerar, vill Johan Ahlbäckstiftelsen visa sin stora uppskattning för den danske konstnären Erik Styrbjørn Pedersen och hans arbetslivsskildringar från skiftande industrimiljöer. Ingen miljö tycks honom främmande; vi får möta arbetare inom stålindustrin, i skogen, till sjöss och inom textilindustrin för att nämna några av de områden han skildrar i sitt måleri. Han visar oss arbeten, som de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med. I målningarna återges enskilda individer och specifika arbetsmoment, men oftast även gemenskapen hos kollektivet längs det löpande bandet. Erik Styrbjørn Pedersen är en av Nordens största nutida arbetarkonstnärer".

Erik Styrbjørn Pedersen, ur en serie av verkstadsbilder, olja på duk före 2008.

I morgondagens Dalademokraten (lördag 7 oktober) finns en stor artikel av Ulf Lundén som presenterar Pedersen och utställningen. Redan ikväll den 6 oktober finns artikeln på webben:  "Industriarbetaren: En provokation som konsten inte klarar av". Ulf tar fasta på samma citat av Pedersen som jag själv för ett antal år sedan när jag recenserade en utställning av honom i Köpenhamn. Citatet går ut på att arbetaren är "konstens sista tabu" och mera chockerande för konstvärlden idag än alla gamla avantgardistiska provokationer som slitits ut och blivit standard i "salongerna". Ulf går ut hårt i artikeln, men allt han påstår är faktiskt inte sant, som när han skriver: "Vem har sett en performance som vill gestalta en industriarbetare eller för den skull diskutera arbetsvillkor och maktrelationer på våra arbetsplatser?". Jo sådan idébaserad konst och performancekonst finns faktiskt, vilket de som följt diskussionsserien "Arbetarkonst" på ABF i Göteborg har sett exempel på. Däremot stämmer det nog att det idag till stor del "saknas konstnärer med arbetarbakgrund som med hjälp av olika konstuttryck vill gestalta sina tidigare arbetsplatser." Pedersen är dessutom en självlärd konstnär, och en läsare har redan kommenterat detta: "Det intressanta i artikeln är att så många självlärda konstnärer, de flesta faktiskt, är totalt utestängda från konstscenen. (...) Att arbetarmotiv inte finns i konsten är rätt ointressant i det perspektivet. Om mångfalden bland konstnärer vore större så berättade de nog om alla delar av livet, även arbetaren."

Min egen recension av Pedersen skrev jag för Svenska Dagbladet, och samtidigt recenserade jag i samma artikel den stora utställningen  "Liv och arbete i konsten" på Arbetets Museum i Norrköping.  Jag var förvånad över att den gamla högertidningen lät mig skriva om arbetarkonst och anade att det skulle bli min sista större artikel där, vilket det också blev. Aldrig kommer väl någon därifrån någonsin att erkänna att det är mina sympatier för besvärliga och ofta dessutom självlärda vänsterkonstnärer som gör att mina artiklar inte längre publiceras och mina brev inte besvaras, men jag kan ha mina misstankar. Kanske hör jag av tidningen när jag nu återger den del av artikeln som handlar om Pedersen här. Men jag tar risken. Texten publicerades den 19 juli 2008 i Svenska Dagbladet:

Erik Styrbjørn Pedersen, ur serien Fabrik, visad i Köpenhamn 2008.

I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok som har gjorts till hans pågående utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Pedersen har kommit fram till att arbetaren är ”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett produktionsband blir plötsligt för politiskt. Pedersen har också en klar uppfattning om varför det förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig provocerande därför att själva existensen av industriarbete motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående i kunskaps- eller informationssamhället. 

Erik Styrbjørn Pedersen, Fiskare, olja på duk. Visad i Köpenhamn 2008.

[---] när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina ”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007 sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga utställningar. [...] Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. [...] Från det första decenniet, 80-talet, visar Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och 70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att lära sig att kopiera – med största säkerhet efter foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.

Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa för hand). Men han låter sig inte längre bindas av förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare tolkningar av rörelse, färg och ljus. Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö, och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå: auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till ett stort försprång.         

Erik och Scott Pedersen i soffan hos Johan Ahlbäck, 8 oktober 2016.
Till vänster Kirsten Folke Harrits.

Nu är det 2017 och Pedersen har alltså hunnit fylla 71 år. Han har inte stannat upp utan utvecklas fortfarande. Tidigare satirer över världsläget som Bistånd från 2002 (bild ovan) har följts upp med liknande motiv, men i starkare färger och med snabbare penseldrag. I sin stora jubileumsutställning på Vestjyllands kunstpavillon sommaren 2016 visade han stora målningar på temat "flykt" (över Medelhavet) men också arbetsplatsbilder, landskapsmåleri och verk från före 1990-talet. Några månader senare var han för första gången i Smedjebacken tillsammans med sin fru Scott Pedersen för att ta emot priset. Jag fotograferade dem tillsammans med forskaren och fotografen Kirsten Folke Harrits under ett trevligt besök i Johan Ahlbäcks ateljé.


(länkning pågår till intressant.se)