Visar inlägg med etikett Erik Styrbjørn Pedersen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erik Styrbjørn Pedersen. Visa alla inlägg

tisdag, oktober 29, 2024

Nyare jakt på arbetarkonsten 9

Lördagen den 5 oktober 2024 samlades en liten men tapper skara på konsthallen Meken i Smedjebacken för att delta i årets Ahlbäckdag (tidigare Ahlbäckdagarna). Programmet var högaktuellt och borde ha kunnat locka större publik: temat var "Slaveri i vår tid." Högerregeringar i både Sverige och Finland driver nu igenom förslag efter förslag som man låtsas ska förhindra exploateringen av utländsk arbetskraft, men det är ganska genomskinligt att det verkliga syftet är att göra arbetsmarknaden så besvärlig som möjligt för utlänningar. När kravet för att få stanna är att ha en inkomst motsvarande den svenska medianlönen på 28.480 kronor i månaden (Sverige) eller att hitta nytt arbete inom två månader från uppsägning (Finland) är det inte svårt att se att resultatet blir ett ännu större papperslöst skuggsamhälle. Om detta talade Emil Boss från SAC syndikalisterna och Cyrene Martinsson Waern från LO. 

Emil Boss med boken Kompression.
Bildkälla: tidningen Syndikalisten, "Tillsammans kan vi förändra normerna".

Emil Boss är poeten och butiksbiträdet som senare blev en av det nutida Sveriges mest kända och betrodda fackliga organisatörer. Sin tid som biträde på Systembolaget sammanfattade han i diktsamlingen Vad avlägsna vi ser ut, man kan knappt tro att det är vi (Bonniers 2011). Titeln uttrycker hur "avlägsna" och overkliga våra liv blir när de reduceras till kalla sifferdata. Boken är till stor del  uppbyggd av Emils egna arbetsscheman och löneutbetalningar. På sida efter sida upprepas standardrörelserna och standardfraserna som en person i kassan utför och säger för varje kund i kön. Boken ingår i en tradition av samhällskritisk poesi som experimenterar med den poetiska formen och pariodierar mekanisering och tidsstyrning. Går man tillbaka till ursprunget till ordet poesi, grekiskans poiesis, så syftade det för antikens greker inte bara på att skriva dikter utan på allt som människor gör med händerna: poiesis = att göra. Man kan säga att Emil Boss böcker påminner oss om denna mera ursprungliga betydelse av termen eller begreppet poesi. Poesi är det som poeten gör, och de flesta poeter måste lönearbeta eftersom poesi alltid ger en skral inkomst. Om lönearbetets villkor då omvandlas till text kan resultatet göra den besviken som förväntar sig mera konventionell eller vacker poesi, men den absurda kombinationen av skönlitteratur och arbetsscheman ger å andra sidan en tankeställare och en inblick i arbetslivets absurditet. 


Sida ur vad avlägsna vi är man kan knappt tro att det är vi (2011)

I likhet med Johan Jönsson har Emil Boss förknippats med både den nya svenska arbetarlitteraturen och med fenomenet språkmaterialism, men deras sätt att arbeta är mycket olika. Johan Jönssons suggestiva ordmassor och inre monologer publiceras regelbundet i tjocka volymer på mellan 500 och två tusen sidor, men Emil Boss samlade produktion är mycket sparsmakad. Hans andra poetiska eller konstnärliga bok, Acceleration, kom 2017 på Lejd förlag. Den kan köpas och läsas som utskriven på en femtio meter lång kvittorulle. Tanken är att man läser den en gång och sedan är lika intrasslad i rullen som butiksarbetaren i kraven på anpassning och lojalitet. (Men boken finns som vanlig bok också.) Varje bok av Emil Boss är ett koncentrat av en avgränsad aspekt av arbetslivets förändring som han själv har upplevt. I Acceleration gäller det hur språkbruket har förändrats i kontakten mellan arbetare och arbetsledning. Utvecklingssamtal handlar allt mindre om det konkreta arbetet och allt mera om hur arbetaren ska förändra sin personlighet med hjälp av "pepp" och "coaching". Samtidigt sprider sig principen lean management, en nutida fordism där effektiviteten trimmas med detaljerad tidsstyrning - se t.ex. loggsystemen i äldrevården. I en intervju i Arbetet (2 juni 2017) berättar Emil Boss om hur medelklassvänner undrar varför han stannar kvar i de miljöer han skildrar. De tycker att han "förtjänar bättre". Motfrågan blir då varför vissa människor tydligen inte förtjänar bättre och varför det ska vara så, eller som Emil formulerar det i Acceleration: ”Vilka är de egentligen, människorna som förtjänar skitjobben?”

Via studiebesök hos några av de vinproducenter i Sydafrika som Systembolaget anlitar började Emil Boss arbeta mera aktivt med den frågan, både som författare och som facklig ombudsman. Ett resultat kom år 2019 i form av boken Sydafrikanskt vin: en annorlunda vinbok (Federativs förlag). Efter att ha startat syndikatet Solidariska byggare, som arbetar för migrantarbetares rättigheter i byggbranchen, samlade han material för ännu en volym av verklighetspoesi. Den heter Kompression och gavs ut på Lejd förlag förra året, 2023. Boken kombinerar korta berättelser av migrantarbetare, ett medföljande poetiskt textspår av korta enradingar,  och sidor med svartvitt dokumentärt fotomaterial. I Smedjebacken berättade Emil Boss om sitt fackliga arbete och läste högt ur boken. Rösterna ur boken vittnar om orsakerna till sådana händelser som olyckan med bygghissen i Sundbyberg i januari i år (länk artikel i Byggnadsarbetaren). Hissen rasade 31 meter och fem arbetare omkom. Två av dessa var från Ukraina, en från Dagestan, en fjärde var ensamkommande flykting från Afganistan. De avlida från Ukraina, Sergei och Alexander, hade varken fått ID06-kort eller skriftliga anställningsavtal, och arbetsgivaren Nordecon hade inga kontaktuppgifter till de anhöriga. Bara genom fackets detektivarbete kunde härvan redas ut.

Medlemmar i Stockholms byggsyndikat: Solidariska byggare. Bildkälla: tidningen Syndikalisten (https://syndikalisten.sac.se/solidariska-byggare/)

En migrantarbetare utan kunskaper om de rättigheter som finns enligt svensk lag blir ett lätt offer för de maffialiknande metoderna hos sådana underentreprenörer som den i Sundbyberg. När ansvaret för att uppfylla lagens krav om giltigt arbetstillstånd och rimlig lönenivå ligger hos arbetaren och inte hos arbetsgivaren räcker det med ett anonymt telefonsamtal till myndigheterna för att få en missnöjd person eller en hel familj utvisad. Personerna som Emil Boss intervjuat vittnar om arbetspass på 30 timmar, obefintliga säkerhetsanordningar, månad efter månad utan lön när huvudentreprenören inte godkänt en etapp, återbetalning av en viss procent av lönen till arbetsgivaren som ersättning för arbetstillstånd, vräkning från olagliga tillfälliga boenden, och till slut mordhot för den som vågar protestera. Emil Boss påpekar att de huvudentreprenörer som genom sin bristande kontroll ger oseriösa underentreprenörer fritt spelrum inte är några perifera företag. Arbetarna i hans bok har renoverat riksdagshusets fasad och plockat svenska ekologiska gurkor för ICA. De poetiska enradingarna i boken förtydligar hur historien upprepar sig och hur det gamla klassamhället kommer tillbaka: husbonden fanns... länsman fanns..., den råa överheten fanns... Och idag finns Byggchefen. Alltför många av de svenskar som borde ta strid mot exploatörerna röstar dessvärre istället på Sverigedemokraterna: "Alltför få av statarnas ättlingar önskar de ointegrerbaras frihet."

Ändå är möjligheterna att agera och åtstadkomma förändring goda. Sverige är ett land med en internationellt sett ovanligt stark lagstiftning på arbetsrättens område. När fackliga organisationer uppmärksammar missförhållanden är huvudentreprenörerna är skyldiga att agera. Facklig organisering ger resultat och SAC har gått i bräschen för organisering även av den arbetskraft som går under myndigheternas radar i det så kallade skuggsamhället. Ett problem har varit att många migrantarbetare delar sina arbetsgivares misstänksamhet mot facket, särskilt ifall de immigrerat från länder där fackliga organisationer är korrumperade eller helt kontrollerade av statsmakten. Men detta har lossnat och SAC kan genom organisatörer som Emil Boss visa på stor uppslutning vid möten på olika språk, t.ex. för ryska arbetare i Stockholm. Man har på senare tid haft så mycket folk att man flyttat mötena till större lokaler i ABF:s regi. Bilden av arbetslivskriminaliteten och fackets verktyg för att bekämpa den bekräftades också från ett LO-perspektiv av Cyrene Martinsson Waern i hennes föredrag.

Ursprunget till det årliga arrangemaget Ahlbäckdagen är ju Johan Ahlbäcks skildringar av sin tids industrislaveri och barnarbete. Som en uppföljning av den nya boken om Johan Ahlbäck (se "Nyare jakt" nr 8) har det arbetats fram ett tolv minuter långt bildspel som nu premiärvisades. Speakertexten har lästs in av Mats Jansson från Smedjebacken. Elever från VBU-gymnasiet i Ludvika fick också möjlighet att visa egna bildspel som de gjort i en kurs i det estetiska programmet. Förra årets ahlbäckpristagare Kalle Brolin presenterade sin utställning som samtidigt öppnades och som passar mycket bra i samband med temat "Slaveri i vår tid". Utställningen pågår på Meken fram till söndag 3 november.

Kalle Brolins "elefantkyrkogård" på Meken.

Som Arbetarkonst tidigare har berättat (se "Nyare jakt" nr 7) har Kalle Brolin i flera av sina utställnings- och videoprojekt ägnat sig åt okända aspekter av stenkols- och lantbruksindustrin i Skåne, t.ex. hur immigranter från Hitlers koncentrationsläger blev billig arbetskraft på sockerbetsfälten, eller hur socker marknadsfördes som en bra och billig källa till kolhydrater för arbetare. Utnyttjandet som barn som arbetskraft i kolgruvorna i Skåne bekräftar Johan Ahlbäcks erfarenhet från samma tid. Från dessa slaveriliknande arbetsvillkor i gruvorna spinner Kalle Brolin trådar fram till vår egen tid, en tid då gruvdrift eller "mining" fått en förändrad innebörd i teknikföretagens språkbruk och i deras ambition att forma våra personligheter och utvinna våra personliga data genom datamining. Inte ens kärlekslivet får vara ifred - tvärtom, det är ju ett högprioriterat område för ökad profit. Ungefär som Emil Boss i boken Acceleration visar Kalle Brolin hur en ständig "management by Stress" ökar kapitalets kontroll inte bara över den tid då vi arbetar utan också över vårt känsloliv och våra drömmar.

Annacari Jadling-Ohlsson på konsthallen Meken bär schal
med polerad stenkol (gagat). Bildkälla: Instagram.

När Kalle Brolin bygger upp en utställning kring ett aktuellt projekt eller kring tidigare verk involverar han gärna folk på plats i en dialog om utställningens utforming, och anknyter till aktuella händelser. Den här gången har de senaste månadernas turer kring landshövdingen och f.d. moderatledaren Anna Kindberg-Batras tveksamma rekryteringar och slutliga förpassning till Regeringskansliets "elefantkyrkogård" fått en referens i hur videoverken presenteras på svarta plattskärmar, placerade stående som gravstenar i rummet. Titeln på det rumsliga arrangemanget har därmed blivit Elefantkyrkogården. Innan man går in bland skärmarna passerar man förbi två mera materiella objekt: en glasvitrin och ett kistlock bestrött med glänsande pulver från stenkol. Temat är stenkolets relation till döden i lokala begravningsritualer i Skåne. Glasvitrinen kan man tänka sig som Snövits kista. Under glaset ligger några av de smycken av en särskilt typ av polerat stenkol, gagat, som länge tillverkades som sorgesmycken att bära efter en familjemedlems död. Stenkolspulvret på kistlocket är en påminnelse om sedvänjan att strö detta svarta glitter över de nymålade likkistorna innan färgen torkat. På golvet under kistlocket ligger ett antal kolteckningar av en gammal mans ansikte under timmarna före döden. Konstnären avslöjar inte vem som gjort teckningarna. När utställningen nu visas för publik bär guiden en svart schal broderad med pärlor av gagat.

Konstvetaren Sara Callahan på Malmö Universitet publicerade nyligen en studie där hon jämför videoverk av Kalle Brolin, Kajsa Dahlberg och Hanni Kamaly och hur dessa konstnärer arbetar på ett sätt som påminner om vissa alternativa former av samhällsforskning - idén är att vissa historiska fakta och argument kan presenteras på ett rent visuellt sätt och med bara mycket lite förklarande text. Alla tre konstnärerna utforskar olika tekniker för kontroll av människors kroppar i arbetslivet och i rasistisk ideologi. Studien är skriven på engelska och kan laddas ner här: The Standardized, Mechanized and Annotated Body.

Vid sidan av Ahlbäckpriset och stipendieutställningen är Ahlbäckstiftelsens och Smedjebackens kommuns årliga vistelsestipendium för en ung konstnär ett viktigt verktyg för att skapa kontakter mellan konst och arbetsliv. År 2023 var Alba Engström vistelsestipendiat och i år var det Ruth Waters tur. Båda är födda år 2000, bor i Göteborg och studerar vid kandidatprogrammet för fri konst på HDK-Valand. Förra året hade Alba Engström inte möjlighet att komma upp till Smedjebacken under Ahlbäckdagen och presentera sitt arbete, så nu blev det en dubbelpresentation. Båda konstnärerna är intresserade av båtar och av maritima transporter ur ett både mänskligt och ekologiskt perspektiv. Ruth Waters berättade om målningar hon gjort med utgångspunkt från Vänersborg som passage för skeppsfart, och att hon planerar att i framtiden använda sig av visualiseringar av klimatdata i sin konst. För Alba Engströms del har intresset för transporter till havs en starkt personlig bakgrund eftersom hon till stor del är uppvuxen på den boxerbåt som var hennes morfars kombinerade arbetsplats och bostad. Hon hade hittat anslaget om vistelsestipendiet i Smedjebacken av en ren slump i en korridor på HDK och kunde nu vittna om att tiden som stipendiat för första gången gett henne en idé om var hon hör hemma som konstnär. Hon hade aldrig tidigare hört namnet Johan Ahlbäck eller ordet Arbetarkonst nämnas, men hon förstod snart att det ordet står för erfarenheter som är hennes egna.

Alba Engström. Värma middag, M/S Bull.
Olja på duk, utställd 2023. Bildkälla: Instagram.

Alba Engström är en mycket intressant ung konstnär som redan har ställt ut i olika sammanhang i Göteborg och Stockholm, t.ex. i en utställning arrangerad av kollektivet Crashtoon Network i januari 2023: länk Crashtoon Network, Alba Engström. Hon har arbetat med fibermaterial och med ljuseffekter filtrerade genom mycket tunna skikt av trä eller plywood. Hon har tecknat modell i nästan totalt mörker och gjort installationen Oceanmatta med en tjock tross hittad ilandspolad på Ölands södra udde. Samma år som hon vistades i Smedjebacken målade hon en lång serie bilder med motiv från båten där hon växt upp: morfars båt. Detta var en del av sorgeprocessen efter morfaderns bortgång, men också bilder som hon i efterhand kunde identifiera med den tradition av arbetarkonst och industriskildringar hon kommit i kontakt med i Smedjebacken. Bilderna visar detaljer från båtens motorrum och de redskap som användes regelbundet när båten var igång, t.ex. sprutan för smörjning av propelleraxeln. Det är bitar ur konstnärens barndom som träder fram i ett dämpat ljus, som i en dröm. Några människor syns inte, men ibland syns deras verksamhet - som i minnesbilden av hur middagens laxpaket tinades ovanpå motorn. Sättet att skildra en arbetsmiljö utan människor, med eller utan ambition att samtidigt visa automatiseringens konsekvenser, har släktskap med en serie målningar av den danske ahlbäckpristagaren Erik Styrbjørn Pedersen och med målningar av Leena Kleemola som Arbetarkonst såg i Finland för ett femtontal år sedan. 

I sin presentation kopplade Alba Engström sina målningar från motorrummet till en installation med ostronskal som hon visade i en utbytesutställning på Den Danske Kunstakademis Billedkunstskole i juli i år. Kopplingen är åter igen hennes morfar och hans livshistoria - en man märkt för livet av en arbetsolycka som undervattenssvetsare på 1960-talet, senare hänvisad till båten och till ett liv som fattigpensionär, en man som ändå unnade sig en lyx livet ut: att varje dag äta ostron. Båtens maskindelar slets ut på samma sätt som morfaderns kropp - ett faktum som Alba Engström sammanfattat i en kort dikt, ingraverad i en metallplatta som hör till målningsserien. Fram till sin examensutställning på HDK planerar hon att fortsätta arbeta med sin familjs historia.

Gunne Ramberg, Nybyggare. Bildkälla: Konst-
och kulturrundan i Kolbäcksådalen.

Till sist blev det dags att dela ut 2024 års ahlbäckpris till fotografen Gunne Ramberg från Ludvika. Utmärkelsen hade tidigare uppmärksammats i bland andra Nya Ludvika Tidning där Gunne Ramberg arbetade som pressfotograf i många år ("Gunne Ramberg prisas för sina bilder", bakom betalvägg) och i Lokalt i Dalarna ("Gunne får Ahlbäckpriset"). Gunne Ramberg är nu i 75-årsåldern och född och uppvuxen i Riddarhyttan. Som pensionär har han fått mera tid att samla äldre bilder från trakten, ofta tagna av amatörfotografer, och att fördjupa sig i en friare konst med digitalt färglagda fotokollage. Precis som många andra tidigare mottagare av ahlbäckpriset har han själv arbetat i Bergslagens gruvor och industrier i ungdomen. I prismotiveringen lyfts hans insats som dokumentärfotograf fram: "Hans livslånga engagemang för arbetarna i bruksmiljön med gruvor, hyttor och verkstäder har skapat en värdefull dokumentation." Men i hans senare, mera fritt skapade bilder träder en personligt färgad bildvärld fram. Gränsen mellan nu och då och mellan verklighet och fiktion suddas ibland ut, som i bilden av nybyggarna på kullen. 

Vi märker att arrangemang och utställningar av det här slaget får allt mindre uppmärksamhet i press och media. Därför måste vi hitta nya sätt att fånga en större och bredare publik. Detta beror inte bara på att platser som Smedjebacken ligger långt från kulturlivets centra, utan också på tidningsdöden och ägarkoncentrationen. Sedan förra årets Ahlbäckdag har Dala-Demokraten lagt ner sin kulturavdelning och kulturredaktören Ulf Lundén (alltid närvarande på Ahlbäckdagen) har fått gå. Nyligen kom beskedet att en annan tidning med socialdemokratisk färg, Folkbladet i Norrköping (sedan länge ägd av Norrköpings Tidningar och NTM media) lägger ner vid årsskiftet. Koncernens talesperson påstår att "det är det bästa för den lokala journalistikens överlevnad". För övrigt meddelade serietecknaren Mats Källblad för några veckor sedan att hans serie Sture Stelben i tidningen MC-folket (en arbetarserie om någon!) läggs ner efter att tidningen köpts upp av bolaget Motorrad Nordic AB. Bakom bolaget står ägarna till storförlaget Egmont. Villkoren för frilansare lär försämras ytterligare efter köpet, och som Mats Källblad kommenterar på sin hemsida: "Att styrelsen i SMC (Sveriges Motorcyklister) har smusslat med denna omvälvande affär för föreningens 65 000 medlemmar är förvånande."

Arbetarkonst ska försöka fortsätta hitta exempel på både äldre arbetarkonst och arbetarkonst i vardande - dessutom undersöka hur kulturbevakning och kulturdebatt fortsätter på andra plattformar när tidningar och kulturredaktioner lägger ner, t.ex. på bloggar och i webbtidskifter.


lördag, oktober 07, 2017

Ny jakt på arbetarkonsten 51

Erik Styrbjørn Pedersen, Virus, olja på duk 2008. Kaos på Börsen.
Ahlbäckdagarna i Smedjebacken pågår idag fredag och imorgon lördag. Årets tema är "Mångfald och integration i arbetslivet" med både tillbakablickande och dagsaktuella inslag. Ekonomhistorikern Olle Jansson från Uppsala  talade idag under rubriken "Efterkrigstidens industriella invandring", vilket också var ämnet för hans doktorsavhandling, som kan laddas ner i sin helhet här. Victoria Rixer är programledare före Sisuradios podd Finnjävlar som speglar erfarenheten av att vara finsk eller delvis finsk i Sverige. Hon berättade om sin bakgrund och sitt arbete under rubriken "Finnjävlar, farfar och Beckomberga". Dagens bildkonstinslag stod Ulla Zimmerman för: hon berättade om sitt arbete med bildterapi för ensamkommande flyktingbarn. Finland firar 100 år som självständig nation och i Dalarna och Bergslagen lever många finskspråkiga: Alltså är det helt följdriktigt att fredagen avslutas med Janne Westerlunds ståupp-föreställning (utsåld i Stockholm) "Världens roligaste finskakurs".  
Imorgon lördag följer bland annat visning av stålverket (Ovako bar i Smedjebacken). Förra årets Ahlbäckpristagare Erik Styrbjørn Pedersens utställning öppnar på Meken, och samtidigt delas 2017 års pris ut. Det går till dokumentärfotografen och författaren Stefan F. Lindberg (f. 1951). Lindberg och hans bilder har redan tidigare uppmärksammats här på bloggen Arbetarkonst, nämligen när han delade utrymmet på Meken med Lars "Mellis" Melander i samband med sjöfartstemat vid Ahlbäckdagarna 2014. Om Erik Styrbjørn Pedersen (f. 1946) har däremot inte mycket blivit skrivet här ännu, så det kan vara lämpligt att börja med Johan Ahlbäckstiftelsens prismotivering som blev offentlig redan i juni förra året:


Erik Styrbjørn Pedersen, Bistånd, olja på duk 2002.
"I en tid med föreställningar att industrisamhället inte längre existerar, vill Johan Ahlbäckstiftelsen visa sin stora uppskattning för den danske konstnären Erik Styrbjørn Pedersen och hans arbetslivsskildringar från skiftande industrimiljöer. Ingen miljö tycks honom främmande; vi får möta arbetare inom stålindustrin, i skogen, till sjöss och inom textilindustrin för att nämna några av de områden han skildrar i sitt måleri. Han visar oss arbeten, som de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med. I målningarna återges enskilda individer och specifika arbetsmoment, men oftast även gemenskapen hos kollektivet längs det löpande bandet. Erik Styrbjørn Pedersen är en av Nordens största nutida arbetarkonstnärer".


Erik Styrbjørn Pedersen, ur en serie av verkstadsbilder, olja på duk före 2008.
I morgondagens Dalademokraten (lördag 7 oktober) finns en stor artikel av Ulf Lundén som presenterar Pedersen och utställningen. Redan ikväll den 6 oktober finns artikeln på webben:  "Industriarbetaren: En provokation som konsten inte klarar av". Ulf tar fasta på samma citat av Pedersen som jag själv för ett antal år sedan när jag recenserade en utställning av honom i Köpenhamn. Citatet går ut på att arbetaren är "konstens sista tabu" och mera chockerande för konstvärlden idag än alla gamla avantgardistiska provokationer som slitits ut och blivit standard i "salongerna". Ulf går ut hårt i artikeln, men allt han påstår är faktiskt inte sant, som när han skriver: "Vem har sett en performance som vill gestalta en industriarbetare eller för den skull diskutera arbetsvillkor och maktrelationer på våra arbetsplatser?". Jo sådan idébaserad konst och performancekonst finns faktiskt, vilket de som följt diskussionsserien "Arbetarkonst" på ABF i Göteborg har sett exempel på. Däremot stämmer det nog att det idag till stor del "saknas konstnärer med arbetarbakgrund som med hjälp av olika konstuttryck vill gestalta sina tidigare arbetsplatser." Pedersen är dessutom en självlärd konstnär, och en läsare har redan kommenterat detta: "Det intressanta i artikeln är att så många självlärda konstnärer, de flesta faktiskt, är totalt utestängda från konstscenen. (...) Att arbetarmotiv inte finns i konsten är rätt ointressant i det perspektivet. Om mångfalden bland konstnärer vore större så berättade de nog om alla delar av livet, även arbetaren."

Min egen recension av Pedersen skrev jag för Svenska Dagbladet, och samtidigt recenserade jag i samma artikel den stora utställningen  "Liv och arbete i konsten" på Arbetets Museum i Norrköping.  Jag var förvånad över att den gamla högertidningen lät mig skriva om arbetarkonst och anade att det skulle bli min sista större artikel där, vilket det också blev. Aldrig kommer väl någon därifrån någonsin att erkänna att det är mina sympatier för besvärliga och ofta dessutom självlärda vänsterkonstnärer som gör att mina artiklar inte längre publiceras och mina brev inte besvaras, men jag kan ha mina misstankar. Kanske hör jag av tidningen när jag nu återger den del av artikeln som handlar om Pedersen här. Men jag tar risken. Texten publicerades den 19 juli 2008 i Svenska Dagbladet:

Erik Styrbjørn Pedersen, ur serien Fabrik, visad i Köpenhamn 2008.
I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok som har gjorts till hans pågående utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn. Pedersen har kommit fram till att arbetaren är ”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett produktionsband blir plötsligt för politiskt. Pedersen har också en klar uppfattning om varför det förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig provocerande därför att själva existensen av industriarbete motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående i kunskaps- eller informationssamhället. 



Erik Styrbjørn Pedersen, Fiskare, olja på duk. Visad i Köpenhamn 2008.
[---] när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina ”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007 sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga utställningar. [...] Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. [...] Från det första decenniet, 80-talet, visar Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och 70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att lära sig att kopiera – med största säkerhet efter foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.

Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa för hand). Men han låter sig inte längre bindas av förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare tolkningar av rörelse, färg och ljus. Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö, och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå: auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till ett stort försprång.      
  



Erik och Scott Pedersen i soffan hos Johan Ahlbäck, 8 oktober 2016.
Till vänster Kirsten Folke Harrits.
Nu är det 2017 och Pedersen har alltså hunnit fylla 71 år. Han har inte stannat upp utan utvecklas fortfarande. Tidigare satirer över världsläget som Bistånd från 2002 (bild ovan) har följts upp med liknande motiv, men i starkare färger och med snabbare penseldrag. I sin stora jubileumsutställning på Vestjyllands kunstpavillon sommaren 2016 visade han stora målningar på temat "flykt" (över Medelhavet) men också arbetsplatsbilder, landskapsmåleri och verk från före 1990-talet. Några månader senare var han för första gången i Smedjebacken tillsammans med sin fru Scott Pedersen för att ta emot priset. Jag fotograferade dem tillsammans med forskaren och fotografen Kirsten Folke Harrits under ett trevligt besök i Johan Ahlbäcks ateljé.


(länkning pågår till intressant.se)