lördag, mars 05, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 55

Helsingfors, Finland, 5 mars 2011

Personen bakom denna blogg har just varit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors och sett den stora utställningen ”Vardagens hjältar” (finska Arjen sankarit), ett samarbete mellan flera stora europeiska konstmuseer. Syftet med utställningen är att visa hur de ökade kraven på naturalism och social realism i slutet av 1800-talet tog sig uttryck hos målare i olika länder. Redan titeln gör den till ett givet ämne i en blogg om arbetarkonst, även om den engelska titeln av någon underlig anledning har blivit ”Illusions of reality”. Flera av de teman som har behandlas här på bloggen tidigare lyfts fram i utställningen, flera konstnärsnamn kan också kännas igen av bloggens läsare. Någon radikal eller modernistisk bildkonst med direkt anknytning till arbetarrörelsen rör det sig inte om - den period som täcks är för snäv för det (1880- och 90-talen) och det är bara de redan stora, kända namnen som lyfts fram. Men den ger en välbehövlig kulturhistorisk orientering idag, när det förra sekelskiftet redan verkar väldigt avlägset (fastän det egentligen inte var så länge sedan). Utställningen innehåller också mycket information från litteraturens och filmens värld. Den ger en stark tidskänsla.

Redan arrangemangen av verken i museets salar bidrar till denna tidskänsla. Borta är den sorts rum som vi har blivit vana vid under 1900-talet i gallerier och museer. De vita väggarna och det skarpa kalla ljuset är borta. Den glesa, sparsmakade hängningen av bilderna är borta. Istället träder vi in i rum som nog är ganska lika dem som bilderna visades i från början – väggar i kulörta färger, dämpad belysning, tätt hängda verk, ofta i rader ovanpå varandra. 2000-talet bryter in med multimedia – här och var varvas måleriet med projektioner av scener ur två gamla svartvita franska filmatiseringar av Emile Zolas arbetarskildringar: Albert Capellanis ”Germinal” (1913) och André Antoines ”La terre” (1921). I en av de långa gångar som hör till egenheterna på denna våning av Ateneum finns ett studierum för den som vill fördjupa sig. Utställningens verk har delats upp i fem olika teman: Land, Stad, Ungdom, Religion, Industri, Politik. Den första stationen man kommer till som besökare (efter att ha tagit sig upp för den pampiga trappan i detta nationalmonument från 1888) är Landet. Det hela verkar först enbart vara en hyllning till den illusion som den engelska titeln anspelar på: illusionen om den lantliga idyllen, ett kärt tema för tidens konstnärer och deras beställare.

Av salongskonstnärer som Jules-Alexis Meunier (1863-1942), George Clausen (1852-1944) och Emile Claus (1849-1924) ser vi flott och glansigt målade trädgårdsinteriörer med saftiga lövverk och solreflexer. I dessa park- och trädgårdsmiljöer ser vi ägarna (tidens ”leisure class”, den njutande klassen med gott om tid) och deras förnöjsamma tjänare. Emile Claus målning ”Den gamle trädgårdsmästaren” är till exempel en tidstypiskt sentimental skildring av en företrädare för folket sådan som hans arbetsköpare (eller bildens beställare) ville se honom. Från Sverige respektive Finland visar Anders Zorn (1860-1920) och Albert Edelfelt (1854-1905) upp en finklädd bondebefolkning på väg till marknad eller kyrka. Men Edelfelts vykortsliknande ”Ett barns likfärd” får sin fulla och riktiga betydelse först om man vet att den är en av två målningar som hänger ihop: den första visar skärgårdsfamiljen i båt på väg att döpa barnet, men denna andra målning visar samma familj i samma båt på väg med barnets kista. Hur många barn som faktiskt dog före 1 års ålder är lätt att glömma bort idag, eftersom vi inte ser hur samma situation fortfarande råder på andra håll i världen.

I detta rum hänger också ”Vedsamlaren” från 1881 av Jules Bastien-Lepage (1848-1884), den mest kände skildraren av folk och arbetsliv i Frankrike vid den tid då ”naturalism” var ordet för dagen (kring 1880). I Bastien-Lepages naturalism finns också en ton av naturalismens motsats – en sentimental religiositet som senare tog sig mer extrema uttryck hos yngre målare i ”symbolismen”. Hans vedsamlare är en jämförelsevis osminkad skildring av en gammal söndervärkt man som dignar under ett stort lass av vedpinnar på ryggen medan han böjer sig ner för att plocka upp ännu en – vid hans sida står ett barn (barnbarnet?) som i den sentimentala/religiösa tolkningen blir framtidshoppet som får den gamle att tålmodigt genomlida sin vardag. Den riktigt stora kontrasten mot idyllen och sentimentaliteten står Finland för – närmare bestämt genom Eero Järnefelt (1863-1937) och hans berömda ”Svedjeland” eller ”Penningens trälar” (Raatajat rahanalaiset) från 1893. Fattigbönder som bränner och röjer skog för att odla, nedsotade och med trasiga kläder. Men också en tidig skildring av barnarbete – i centrum står en liten flicka, det är hennes ögon i det sotiga ansiktet som vi möter, och det är en blick som inte går att glömma. Att sätta denna bild i närheten av Bastien-Lepages barn i bilden av vedsamlaren ser ut som en tanke, men det är tveksamt om utställningsmakarna har tänkt den. Två mer olikartade bilder av barn är svårt att tänka sig. I Järnefelts bild är barnet inte någon ”symbol”, hon är bara ett lidande mänskligt djur med en blick som tigger hjälp, bröd och vatten. Det är en skoningslös naturalism.

Går man nedför en trappa till höger om detta rum kommer man till temat Stad – två mindre och mörkare rum där den urbana misären råder. Stämningen sätts av en stor och spektakulär affisch för Antoines film ”La Terre” – den gamle mannen kravlar på jorden (la terre) som har blivit hans förbannelse, och ovanför honom som i en ”tankebubbla” ser vi kring ett bord de personer som får vinsten och girigt rakar åt sig pengarna. Men här i staden är landsbygdens olyckor bara närvarande som litteratur (Zolas bok) och film (Antoines, efter Zolas bok). Detta är gatans, teaterns, varieténs och senare filmens värld. En illusionsvärld där det gäller att sälja sina konster så länge man kan, och för den som inte längre orkar återstår bara svälten och gatan. Som för personerna i målningen ”Utan skydd” (1883) av den parisiske konstnären Fernand Pelez (1848-1913). Pelez bilder är märkliga och inte så kända utanför experternas kretsar. Han hade ett sätt att göra rummet i sina bilder trångt och platt på ett sätt som förstärker känslan av desperation hos de människor han avbildade. I ”Utan skydd” sitter till exempel en familj av tiggare framför en husvägg med sönderrivna affischer. Personerna sitter så nära bildkanten att den centrala kvinnliga figurens fötter nästan hade kunnat sticka ut över ramen. Det platta rummet är ännu mer framträdande i Pelez stora målning ”Gycklare och gatukonstnärer” från 1888, ett av paradnumren på utställningen. Den har fått ett helt eget rum. Bilden visar en teaterscen och bildramen sammanfaller med scenens kanter. Av scenens golv ser vi bara en smal remsa, och på den står ett antal patetiska artistfigurer uppradade. Det finns en noggrant genomförd tanke bakom placeringen och attityden hos varje figur. Bilden kan läsas som en berättelse om livet (de yngsta längst till vänster, de äldsta längst till höger) och varje ansikte uttrycker en egen känsla av uppgivenhet, tristess, förtvivlan eller gyckel.

Sedan kan man välja två vägar i utställningen – antingen till studierummet eller via en annan passage till temat Ungdom. Längs båda passagerna finns bokutställningar med fokus på översättningar till finska av Emile Zolas verk och utgåvor av de finländska författare som spred naturalismens idéer i Norden kring åren 1880-1900. Det centrala namnet i Finland är Minna Canth (1844-1897) – en mycket produktiv samhällsskildrare som betytt så mycket för kultur och folkbildning att hon fått en egen dag, Minna Canthdagen den 19 mars, som också är jämställdhetsdagen i Finland. Minna Canth levde i Kuopio, en småstad långt österut mot gränsen till Ryssland, och där blev hennes hem en mötesplats för intellektuella och konstnärer, trots det långa avståndet från kulturmetropolerna.

I utställningens tema Ungdom är det åter igen de lantliga miljöerna som dominerar – ungdomars lekar och tävlingar i det fria, enkla hus och enkel undervisning. Innan det allmänna skolsystemet var etablerat var det ofta en godtycklig sak vilka barn som fick lära sig att läsa och skriva, och på avlägsna orter förblev det så ganska länge. Akseli Gallen-Kallelas målning ”Första undervisningen” (1887-89) finns här som en påminnelse om det. Det är barnets far eller någon äldre släkting som ger den första undervisningen i läsning vid stugans grova fönsterbord och man kan se att situationen är ganska ovan för båda två. Gallen-Kallela (1865-1931) betraktas som en av Finlands nationalkonstnärer (senare nära lierad med marskalk Mannerheim och den ”vita” sidan i inbördeskriget) och som ung reste han i naturalismens och nationalismens anda ut på landsbygden för att skildra fattigfolkets liv. I detta rum finns också hans ”I badstugan” (Saunassa) från 1889 – en bild från en stor sauna där gårdens folk på finskt sätt badade tillsammans. Det är en dramatisk bild med skarpa kontraster mellan mörka och upplysta partier och mellan kroppar – i förgrunden en flicka (ett barn) som sköter elden, med ryggen vänd mot betraktaren. Till vänster finns ålderdomen i form av en skranglig, hopsjunken person som får håret tvättat av en annan. Åldringen (om det är en man eller en kvinna går inte att se) är grovt målad som om konstnären ville visa att detta är ett kött som snart ska upplösas. I denna och vissa andra tidiga vardagsbilder av Gallen-Kallela finns en råhet och direkthet i tekniken och motivet som man inte hittar i hans senare bilder, och inte hos så många andra dåtida målare heller. Kontrasten är stor mot de franska målarna i samma rum, till exempel Jean-Jules Geoffroy (1853-1924) med den detaljerat idylliska ”Teckningslektion i skolan” (1898), Emile Friant (1863-1932) med sin helgaftonstämning i ”Brottningsmatch” (1889) eller Henry Herbert La Thangue (1859-1929) med sin mycket kända ”Mannen med lien” (1896). I denna målning av La Thangue ser vi en sjuk liten flicka, lutad mot kuddar i en stol utanför en bondstuga. I bakgrunden utanför grinden kommer en man förbi med en lie över axeln – kanske en granne på väg till eller ifrån arbetet, men motivet och titeln inbjuder oss att tolka honom som Döden. La Thangue var påverkad av Bastien Lepage (se ovan) i sitt sätt att låta mytologiska och religiösa figurer uppträda förklädda till vardagliga personer i vardagsmiljöer – åter igen en symbolism i naturalistisk form. I sista hand blir det ändå de ideologiska institutionerna – skolan och religionen – som dominerar i detta utställningsrum om Ungdom. Ungdomen formas i statens ideologi, av statsapparaterna.

Lämpligt nog är Religionen temat för nästa rum. När den ungerske målaren István Csók målar unga kvinnliga konfirmander på nattvardsgång i sin ”Gör detta till mitt minne” (1890) är det svårt att avgöra om titeln är allvarligt eller ironiskt menad – för flickorna ser ut att mest känna sig som offerlamm. I ”Votivgåvan” (1898) av Henri Royer (1869-1938) ser vi en familj skänka ett votivskepp till traktens kyrka. Dessa modeller av skepp, omsorgsfullt byggda av sjömän som kunde sitt hantverk, var vanliga gåvor efter att besättningar undgått döden på havet. I kusttrakter i Nordeuropa är det nästan obligatoriskt att varje kyrka har åtminstone ett sådant skepp upphängt. Royers målning visar ett ögonblick då kyrkans roll som förmedlare av människors vanmakt inför naturens krafter blev extra tydlig. Hos andra målare som Aimé-Nicolas Morot (1850-1913) och Charles Sprague Pearce (1851-1914) återkommer tendensen att skildra bibliska och religiösa händelser som om de hänt igår – med en knivskarpt detaljerad naturalism.

I nästa rum kastas vi från det andligas sfär rakt in produktionens råa vardag – temat är Industri. En jättelik målning från 1899 av Jules Adler (1865-1952) återger en strejk i staden Le Creusot med demonstrerande arbetare på marsch under fanorna och med fabriker mot en dramatisk kvällshimmel i bakgrunden. Här har den gamla världens ideologier och ritualer sopats undan – det som återstår är ett samlat kollektiv som kräver sina rättigheter, men det är ändå ingen opersonlig massa. Varje person i bildens blickfång är skildrad som en individ, bilden ger ett tvärsnitt av åldrar, yrken och grad av engagemang. På motsatt vägg finns det andra monumentala verket i rummet, en ren industriskildring – ”Stållaminering” (1887) av Jean-André Rixens (1846-1924), en av de många bilder av stålhantering som överallt i Europas industriländer särskilt har blivit förknippade med arbetarkonsten. Motivet är enkelt i grunden och ger inte så mycket utrymme för variation – det glödande järnet eller kolet, arbetarna i sina skyddskläder (eller som här med nakna överkroppar, vilket ger en tankeställare om arbetssäkerhetens utveckling), verkstaden eller fabrikshallen med sina verktyg och maskiner i flackande ljus och skugga. Åter igen framhäver utställningsmakarna kontraster i urvalet av verk – mot Rixens stållaminering står den kliniskt rena och närmast kontorsliknande ”Klockverkstaden”, målad (1898) av Éduard Kaiser (1855-1931). Den industrialiserade finmekaniken vid 1800-talets slut som ett förebud om Ericsson och Nokia idag. Och nu som då finns trasproletariatet, underklassen, som skrapar samman vad industrin lämnat som avfall. Här återgivet av ryssen Nikolai Kosatkin (1859-1930) i hans målning ”Fattigfolk samlar in kol i en övergiven gruva” (1894).

Det är just ryssarna och finländarna som står för de mest hjärtskärande skildringarna av fattigdom och misär i utställningen, och detta är knappast en tillfällighet med tanke på hur underutvecklad ekonomin i det ryska imperiet (dit ju också Finland hörde fram till 1917) var i jämförelse med Västeuropa. Arbetarklassen förblev i längsta en marginell grupp, de livegna och egendomslösa dominerade. I det sista temarummet, Politiken, finns Sergei Ivanovs (1864-1910) målning ”En lösdrivares död” (1889) där en fattig familjs undergång skildras. Mannen är död, kvinnan ligger framstupa på marken och griper förtvivlat i den torra jorden med naglarna, den lilla dottern med smutsigt ansikte och tovigt hår stirrar tomt ut i intet. I bakgrunden syns det sista som familjen äger – en enkel kärra med slitna föremål och trasor. Kanske en bondefamilj som drivits från sin jord av godsägaren när arrendet inte kunde betalas. Bland alla stort och dramatiskt upplagda skildringar av politiskt förtryck och indoktrinering som visas i detta rum är det nog ändå Ivanovs lilla målning som de flesta minns – om man inte har för bråttom förbi och missar den. Men avsides i korridoren hänger också en annan minnesvärd bild – ”I strejk” (1891) av Hubert von Herkomer (1849-1914), brittisk målare av tysk härkomst. Bilden, i dämpade gråaktiga toner, visar en strejkande arbetarfamilj framför sin dörr utanför hyreskasernen – ansiktena spända av hunger och oro.

Detta är en viktig utställning som påminner om en tid som inte är så värst avlägsen, en tid då kampen för överlevnad var hård och oförsonlig för de flesta även här uppe i våra länder. Allt fler bland oss kan känna att dessa bilder inte längre bara visar situationer från det förgångna. Tvärtom kan motiven alltmer påminna om vad som åter igen sker, i vår omedelbara omgivning och kanske i våra egna liv. Utställningen visar också hur konstnärer utan att alltid vara medvetna om det var indragna i en ideologisk kamp – en kamp om makten över bilden av ”verklighetens folk” (för att citera en viss borgerlig minister). Till vilken ideologi skulle målaren låna sina ögon och sin pensel? Så länge bildens beställare också var ägaren av produktionsmedlen var det självklart att arbetarna framställdes ur sina herrars synvinkel – strävsamma och förnöjsamma, ”Herren Gud skyddar eder”. Men i bilder av målare som Adler och Herkomer är det redan en annan blick som ser – inte nödvändigtvis arbetarnas, men blicken hos en individ (konstnären) som förstår och solidariserar sig med kraven hos dem som skildras.

Några iakttagelser på stan – konstmuseet Ateneum verkar satsa på att sprida sitt budskap till en större publik. På mataffären Alepa här i kvarteret fanns en affisch med rubriken ”Hej vardagens hjältar!”. Det var Ateneum som informerade om reducerade priser och specialarrangemang i samband med utställningen. På det stora varuhuset Stockmans i City har hem- och köksavdelningen ett stort upplagt tema som kallas ”Vardagens formgivare” (Arjen muotoilijat), nämligen nationalsymbolerna Alvar Aalto och Kaj Frank, och en filmhörna med en dokumentär om glasblåsning hör till presentationen. Här kan man påminnas om något som arkitekturhistorikern Diane Ghirardo och andra har utforskat – hur moderna konstmuseer och varuhus kan vara väldigt likartade i både sin arkitektur och i sättet att presentera verken/varorna, och att de faktiskt utgår från liknande idéer om offentlighet. Samtidigt lanseras lämpligt nog en bok med samma titel som Stockmans tema – ”Arjen muotoilijat”. Här ser man hur ett konstmuseum, ett varuhus och en varuproducent (finska Iitala) samlas kring ett gemensamt budskap som handlar om bilden av vardagen och idén om en kollektiv tillhörighet. En kollektiv tillhörighet som knappast handlar om arbetarklassen utan snarare om det ”folk” som har åtminstone någon kopp eller något fat designat av Aalto eller Frank (och producerat av Iitala) och som kanske skulle kunna tänka sig att våga sig uppför paradtrappan på Ateneum. Detta är en ”interpellation” (som filosofen Althusser skulle ha sagt) där anropet ”Hej vardagshjälte” ska få oss att identifiera oss med en viss idé om folket och det folkliga. Men vad med dem som aldrig haft råd att köpa ens ett litet fat av Frank och som aldrig ens skulle våga närma sig Ateneum av rädsla för att känna sig som underklass? Till dem talar varken Stockmans eller Ateneum, men vissa av utställningens bilder gör det utan tvivel.

(Personen bakom denna blogg vill avslutningsvis meddela hur skönt det är att få skriva hur mycket och hur länge som helst utan att bekymra sig över krympande utrymme på kultursidor. Han erkänner också hur privilegierad han är som just för tillfället har tid och råd att göra något sådant.)

Länk till sida (på finska) med bilder av verken som nämns ovan:

http://ateneum.valtiontaidemuseo.info/arjensankarit/

Länkning pågår till http://intressant.se