måndag, oktober 27, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 41

Lyckosamt för hr Konstfred men kanske mindre bra för arbetarkonsten är att han tilldelats en akademisk befattning på heltid fram till augusti 2018. Arbetarkonst ingår inte i arbetsuppgifterna, åtminstone inte ännu. Herrn ska ändå försöka uppdatera den här bloggen i mån av tid.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 10-11 oktober var en intressant och mångfacetterad upplevelse, trots att flera av huvudtalarna hade ställt in av hälsoskäl. Flera tidigare ahlbäckpristagare var där: Gösta Backlund, Svante Rydberg, Roine Jansson, Yngve Svedlund och Lennart Engström. Dagarna gick i bildens, litteraturens och sjöfartens tecken. Vi som inte vet så mycket om båtar eller om det starka kulturintresset bland sjöfolk fick en nyttig lektion. Vi blev också påminda om att Smedjebacken, trots att orten ligger "mitt i skogen", i högsta grad har varit en ort med sjöfart - från Smedjebackens hamn via Strömsholms kanal och vidare ut i Mälaren gick järntransporterna. Turer med ångbåt går fortfarande att boka.


Lennart Johnsson och Stefan F. Lindberg diskuterar sjölivet och Stefans bilder. Johan Ahlbäck är med i form av fotot till vänster (Stefans profil skymtar bakom). Mer om Stefans bilder här nedan.

Jag tror inte att jag var den ende som tyckte att den stora behållningen var när Lennart Johnsson delade med sig av sina unika kunskaper om sjöfartens utveckling och det fackliga arbetet ombord. Lennart Johnsson var redaktör för tidningen Sjömannen under mer än 20 år och har skrivit en rad böcker om migration och arbetsrätt, särskilt med fokus på Filippinerna. Den första boken (Människor som exportvara) kom 1993, den senaste (Sjömanshustru) kom 2010. Sedan 1970-talet har han funnits i en krets av kulturarbetare och förtroendevalda som gjort just Sjöfolksförbundet (nu SEKO Sjöfolk) till ett förbund som satsat ovanligt mycket på kultur. Det gäller författare som Ove Allansson, visdiktare och teaterpersonligheter som Anders Wällhed, journalister som Börje Graf och Arvid Rundberg, konstnärer som Bettan Börjesson och Lars "Mellis" Melander.


Omslag till alla Ove Allanssons böcker hängde på "klädstreck" i Folkets Hus.
Sveriges mest kände sjöfolksförfattare, Ove Allansson, hörde tyvärr till dem som inte kunde komma. Men Anders Wällhed underhöll med sina dikter och berättade om sjöfarten i litteraturen. Heli Kärkkäinen, med många år som anställd på Stena Line och förtroendevald i förbundet, påminde oss om att den mest typiska svenska "sjömannen" idag är en kvinna, ofta på färjetrafiken i Östersjön. Aino Trosell berättade för sin del om hur hennes dröm att arbeta på sjön visserligen slutade i svetsaryrket på varven i Göteborg, men så småningom blommade ut i hennes många berättelser om hav och arbete. (Till exempel Ytspänning, 1999.) Ulla Zimmerman berättade på telefonlänk om sin tid på Salénrederiet på 1970-talet och sina bilder därifrån. Siv Hacksell är pensionerad gymnasielärare och numera doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hon berättade med stort engagemang om sin forskning, som handlar om Ove Allansson, och om sin far som var kapten på en så kallad "paragrafbåt". Förra årets pristagare Lars "Mellis" Melander skulle egentligen ha varit med för att berätta om sjöfolkets konstnärer och presentera sin egen utställning i "Meken". Nu fick vi nöja oss med att se honom på film, intervjuad av Lennart Johnsson. Örjan Hamrin berättade kunnigt om Johan Ahlbäcks teckningar från en reportageresa till Sydamerika hösten 1938, bekostad av Johnsonrederierna.

Fotografi av Stefan F. Lindberg ur boken Sjömän II och utställningen på Meken. Matrosen är på väg ner genom själva luckan till en tank på en oljebåt. Bilden är alltså tagen uppifrån, ner mot däcket. Rengöring pågår - ett arbete med stränga säkerhetsföreskrifter. För den som inte är bekant med motivet kan det här upplevas som en rent estetisk komposition, med de starka färgerna och öppningen som ser ut som en nolla. Det finns en likhet mellan Lindbergs bilder och Roine Janssons målningar.


Men den bildmakare som mer än någon annan präglade dagarna var fotografen Stefan F. Lindberg. Fredagen inleddes med ett långt och intressant samtal mellan honom och Lennart Johnsson om hans dokumentationer av nutidens liv på stora fraktbåtar. Redan för 35 år sedan följde Lindberg sjömän med sin kamera. Resultatet blev boken Sjömän från 1984 i samarbete med Ove Allansson. På den tiden fotograferade Lindberg fortfarande i svartvitt, men nu har han gått över till färgfoto och digital teknik. I våras publicerades uppföljaren Sjöfolk II med bilder från 2000-talets sjöliv och med texter av Ove Allansson, Lennart Johnsson och Sjöfolksförbundets tidigare ordförande Anders Lindström. Det är en praktfull bok, och den som verkligen vill få en inblick i dagens arbetarskildring i ord och bild ska skaffa den tillsammans med t.ex. antologin Sjölivets berättare. Investeringen är liten (348 kr för Sjömän II på Bokus) jämfört med kvaliteten i papper, tryck och färger. Det är verkligen fotobok av högsta klass. Att Lindberg också är fotolärare och har gett ut läroböcker i fotografisk teknik och fotografiskt bildspråk är inte förvånande. De höga kvalitetskraven i hans arbete märks också i den pågående utställningen Till Sjöss på Meken i Smedjebacken. Där deltar han med 28 av färgbilderna från Sjömän II - tryckta i stort format på akvarellpapper. Papperets struktur och bildernas placering (i ramar hängande från taket) gör att bilderna får ett helt annat djup än om de hade varit tryckta på vanligt, glansigt fotopapper. Här märks det ovanligt tydligt hur nära fotografi och måleri kan komma varandra när alla nyanser och betydelser i ett fotografi får komma till sin rätt i det stora formatet.

Det visade sig att det var "Mellis" Melander själv som hade bjudit in Stefan F. Lindberg som sin medutställare på Meken, trots att han som pristagare egentligen skulle ha haft hela lokalen för sig själv. Detta visar säkert på den starka sammanhållningen och solidariteten bland kulturarbetarna i och kring SEKO Sjöfolk. Nu är "Mellis" del av utställningen nästan undanskymd, för trots att han visar 30 verk tar de inte liks stor plats som Lindbergs. Särskilt på senare år har "Mellis" föredragit mindre format. En stor del av hans produktion är för övrigt inte gjord med tanke på utställningar i första hand - och då syftar jag på alla hans illustrationer och satirteckningar. Det är synd att han inte har med några sådana på utställningen. Med lån av äldre verk i Sjöfartsmuseets och SEKO Sjöfolks ägo har det ändå blivit en stark utställning som visar "Mellis" utveckling från 1970-talets oljemåleri och fram till de satiriska "skrotskulpturer" och reliefer som han gör idag. Ett flertal nya verk finns med, t.ex. Här har du ditt liv (den snuttjobbande, filosoferande och nätsurfande nutidsmänniskans liv som desktop-ikoner) och dagspolitiska kommentarer som Lampedusa (bild nedan).

Ett antal träsnitt av Torsten Billman, inlånade från Billmansamlaren Janne Svensson i Eskilstuna, finns också med. Men dem finns det risk att en stressad besökare missar. Det här är en utställning som kräver tid. Den pågår fram till söndagen den 9 november, och för den som innan dess har vägarna förbi Smedjebacken rekommenderas verkligen ett besök på Meken. På Dalarnas Museum i Falun har ahlbäckpristagaren Roine Jansson en viktig utställning tillsammans med Anders Björnhager, och om den utställningen tänkte jag att nästa inlägg skulle handla. Men med den är det inte lika bråttom - den pågår till 11 januari.

Till slut fler bilder och människor från dagarna och från utställningen:

Rolf Mylläri berättar (på lördagen) om Strömsholms kanal och om arbetet med att hålla kanalen och slussportarna i stånd som industriminne. Han berättade också om kanalbolagets arkiv där alla fraktsedlar och sjömansloggar finns kvar - ett värdefullt källmaterial om transporter under insjöfraktens tid.



Visgruppen KAL uppträdde på fredagskvällen med programmet "moderna sjömansvisor" av bland andra Anders Wällhed och Kent Andersson. En del dikter och göteborgsvitsar blev det också. KAL (Krook, Andersson & Larsson) har uppträtt tillsammans sedan början av 80-talet och gett ut ett tiotal skivor. Det svängde om "gubbarna" !


Anne Seppänen är kulturchef i Smedjebackens kommun och en viktig person i Ahlbäckstiftelsen. Tidigare arbetade hon med bildkonsten på Dalarnas Museum. Hon invigde utställningen på Meken och berättade om Stefan F. Lindbergs och "Mellis" Melanders bilder.


Peter Nyblom väntar på att få pris (se inlägg 40). Roine Janssons profil bakom pelaren. Sittande Annbritt Grünewald, f.d. fängelsedirektör, numera ordförande (S) i kulturnämnden i Säter.


Lars "Mellis" Melander, Pearl Sea, oljemålning från 1978. Ägs av Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mellis var själv med och målade båten i en sydlig hamn, men tog rast och gjorde skissen till målningen från kajen. Båten hade för länge sedan förlorat all färg (utom rosten). Målning kommenderades inför en inspektion från rederiet - men bara sidan mot kajen! Vi kan se att killen som sitter till höger på plankan i mitten är blond och långhårig. Han är en känd sjöman, bor enligt uppgift numera i Bohuslän och är fortfarande långhårig.

Lars "Mellis" Melander, Lampedusa, en gjutjärnsflytväst från EU, blandteknik 2014. Text av Mellis: "...drömde att jag var på symöte hos EU-kommissionen. Där satt man och sydde flytvästar till flyktingbarn. Man sydde västar av järnskrot från stridsvagnar och pansarkryssare... och man kallade dem Lampedusa-flytvästar... De skulle bli ett slags symboler för EU-fredsprojektet...


Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom

länkning pågår till intressant.se


söndag, oktober 12, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 40

Peter Nyblom (t.h.) tar emot priset av ordförande Anders Hjelm från Ahlbäckstiftelsen.
Örebro, 11 oktober,

Årets Ahlbäckdagar i Smedjebacken i Dalarna är nu slut - det har varit givande dagar i sjöfartens och fotografiets tecken. Årets mottagare av Ahlbäckpriset är också en fotograf, nämligen Peter Nyblom. Han är född 1945 och har sina rötter i Österbotten i Finland, men har under den allra största delen av sitt liv bott i Fagersta. Han började arbeta i industrin redan som 15-åring och blev kvar där i 25 år. Först i Finland, sedan i Borlänge och från 1968 i Fagersta. 1985 började hans arbetsplats Stålverk 2 i Fagersta läggas ner. Nu blev nedläggningen av den egna arbetsplatsen ämnet för hans första större dokumentationsuppdrag. När till slut hans gedigna erfarenhet som slipare, gjutare och arbetsledare inte längre var efterfrågad i Fagersta stannade han ändå i kvar på orten och blev frilansfotograf på heltid.

Peter Nyblom har också en stor passion för bilden som historiskt källmaterial, inte minst när det gäller den egna bygdens historia. Genom åren har han samlat och ordnat ett stort arkiv av fagerstabilder från förr och nu. Tillsammans med journalisten och författaren Margaretha Eriksson har han på senare år gett ut två böcker om Fagersta - något som var avgörande när de båda i år fick utmärkelsen "årets fagerstabo". I Fagersta-Posten fanns den 17 september den här artikeln där de berättar om sitt samarbete: "Margaretha och Peter värnar om bygdens arv".

Fotografi av Peter Nyblom, från utställning i Smedjebacken
Peter Nyblom är i första hand känd som dokumentärfotograf men hans konstnärliga ambitioner märks inte minst i de starka bilder där han vandrat i trakten och fångat gamla byggnaders och anläggningars förfall. Dessa byggnader är minnen av en skogs-och industrikultur som nu hör till historien. Naturen håller sakta på att ta dem tillbaka. Bilden av den ännu klädda julgranen på den halvt söndervittrade cementtrappan framför det igenbommade (?) huset är märklig. Det finns både realism och melankolisk poesi i Peter Nybloms bilder, och det ena behöver inte utesluta det andra. Se också fotografierna i hans och industrihistorikern Jan af Geijerstams bok Mitt i världen, mitt i tiden (1993), ett projekt som speglade nedläggningar och arbetslöshet i Fagersta och Högfors men också utlokaliseringen av produktionen till "tredje världen". På så vis kom Nyblom och hans kamera också till Indien, dit ett nedmonterat svenskt järnverk hade fraktats och satts upp inom koncernen Bhoruka Steel. Där kunde Nyblom fotografera arbetsvillkor som liknande dem Johan Ahlbäck upplevde i Sverige för nu mer än 100 år sedan.

Några av bilderna ur bokprojektet finns i den här artikeln från 1996 ur tidskriften Arbejderhistorie: "Mitt i världen, mitt i tiden" (pdf). Just ny deltar Peter Nyblom i ett nytt projekt med Jan af Geijerstam. Det handlar om det historiska fotomaterialet från och om stålverket i Fagersta, och hur Bruket medvetet använde fotografier för att stärka en viss "anda" - också känd som bruksandan. Fagersta AB hade minst en heltidsanställd fotograf från 1940-talet till 1980-talet. En annan sida av Peter Nybloms verksamhet är hans intresse för raggarkulturen och hans bilder av ungdomarna på orten - deras kläder, bilar och intressen. Peter Nyblom är alltså en fotograf som synliggjort arbetarklassens kultur och villkor både förr och nu, både i Fagersta och i världen.

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

torsdag, oktober 09, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 39

Stefan Löfven delar ut 2007 års Ahlbäckpris till Jan Annerborn.
När nu socialdemokraterna i Sverige äntligen fått en stabil ledare och lyckats återta regeringsmakten finns det anledning att fråga vad de tänker göra åt kulturen. Valet av generaldirektören och f.d. TV-stjärnan Alice Bah Kuhnke som kulturminister var det mest otippade i regeringsbildningen. Kanske det mest oväntade valet av en svensk kulturminister någonsin. Ett helt oskrivet kort utan politsk erfarenhet men tydligen med många kontakter i kulturkretsar. Det kan gå hur som helst - succé eller total katastrof. Många hade velat se en kulturminister med bakgrund i folkrörelserna - en sådan som Bengt Göransson (på 80-talet) med gedigen erfarenhet både av kultur och politik.


Vad tycker då Stefan Löfven själv om för slags kultur? Under sina år som facklig ledare höll han åtskilliga fina och inkännande tal när priser till författare och konstnärer skulle delas ut (se bilden). Ett av talen handlar om Ahlbäckpristagaren Britt-Marie Rydberg (Vars vävar pryder Metalls styrelserum i Stockholm) och kan läsas här. Men de få rader som ägnas kulturen i regeringsförklaringen tyder inte på något brinnande S-engagemang överlag, trots att Karin Boye citeras. Att entrén på statliga museer åter ska bli fri nämns som en första konkret (och självklar) åtgärd. 


Thage Nordholm, "Bondsågen", litografi
Liberala Expressens kultursida var på hugget för en tid sedan och gjorde en kulturintervju med Löfven. Det visar sig att han både går på opera och läser Vilhelm Moberg. Reporten nämner hur Löfven tillsammans med Karl-Petter Thorwaldsson och Helén Petterson (ABF) har nylanserat LO:s läsfrämjande satsning "Läs för mig pappa" i år. Och reporten får Löfven att prata om konst. I hans rum på riksdagshuset finns verk av Thage Nordholm och Anders Åberg - ångermanlänningar som han själv. Det är två namn som är lätta att koppla samman med arbetarrörelsen och arbetarkonsten.


Anders Åberg, affisch till föreställningen "Och bruket skall leva".
Både Nordholm (under sin livstid) och Åberg har bidragit flitigt till att synliggöra landsbygden och småfolket i norra Sverige. Nordholm med sina målningar och grafiska blad. Åberg med sina skulpturer, reliefer, scenografier och "miljöer". Åbergs park Mannaminne i Nordingrå kan man besöka om man vill se hur en konstnär kan använda alla till buds stående resurser för att göra historien levande för andra. En gång i tiden gjorde han förresten affischer för 1970-talets fria teatergrupper (se bilden). Åberg är en konstnär som man definitivt bör nämna i samband med arbetarkonsten.

Däremot hade Stefan Löfven inför reportern litet svårt att komma ihåg vem det egentligen var som hade målat det där porträttet av Erlander - var det "Slas"? Kanske inte så viktigt i själva verket.




Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

måndag, september 29, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 38

ABF:s ordförande Helen Pettersson delar ut priset till Kristian Lundberg.
Nämnde i juni två saker som ska bli offentliga i september. Det första är att ABF:s litteraturstipendium (som delats ut sedan 1949) nu blivit ABF:s litteratur- och konststipendium, alltså ett stipendium också för konst och bilder. Samtidigt höjs prissumman från 20.000 till 100.000 kr, en markering att arbetarrörelsen satsar på kulturen. Kristian Lundberg blev den förste som fick ta emot den högre prissumman. Det skedde på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i torsdags, och hr "Konstfred" Andersson var där och knäppte en bild. Lundberg fick priset för sin senaste bok - romanen En hemstad - men underförstått också för hela sitt långa författarskap där han under de senaste åren särskilt har skildrat de växande klassklyftornas Sverige. Samtalet mellan Lundberg och ABF:s ordförande Helen Pettersson kan man se här på ABF:s egen "Youtube" - ABF Play: Prisutdelning 25 september 2014.

Vartannat år ska nu priset i fortsättningen gå till en (bild)konstnär. Detta har samband med den andra saken som nu är offentlig - texterna om Ahlbäckspriset på den här bloggen har bearbetats och blivit en bok med arbetstiteln Arbetarkonst för 2000-talet - Ahlbäckspriset 1993-2013. Ahlbäckstiftelsen är utgivare och boken kommer ut hösten 2014 om allt går väl. Det är viktigt att det finns mer samlad dokumentation om svenska bildkonstnärer som skildrar arbete - särskilt med tanke på att ABF nu ger bildkonsten en lika viktig roll som litteraturen i sitt stipendium. Tidigare har det bara varit Ahlbäckspriset som särskilt uppmuntrat konstnärer som verkar i arbetarrörelsens anda. Det nya större priset kan göra den nutida arbetarkonsten mer känd i arbetarrörelsen och öka konstnärers intresse för arbetarrörelsen.

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se


onsdag, september 24, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 37

Knud Stampe (1936-1996), Arbetarmord, 1974.
Frågan om arbetarkonsten har nu kommit så långt att Sveriges viktigaste konsttidskrift - Paletten - har startat en diskussionsserie på temat arbetarkonst i samarbete med ABF i Göteborg. Citat: "Paletten inleder hösten 2014 i samarbete med ABF en programserie med fokus på arbetarkonst. Vad är arbetarkonst idag? Hur ska vi förstå relationen mellan konst och arbete i vår tid?" (se också http://paletten.net eller ABF: representation-av-arbete-i-samtida-konst). Onsdagen den 10 september var det undertecknade hr Konstfred som diskuterade med Palettens redaktör Fredrik Svensk och publiken (inte så stor, men engagerad) kring frågan "Arbetarkonst - ett skandalöst begrepp?" Diskussionen inledde jag med en historisk översikt som blev för lång men kanske var nödvändig. Ett pinsamt sakfel avslöjades genast: Jag råkade påstå att den viktige och internationellt uppmärksammade konstnären Knud Stampe var född i Norge, verksam i Göteborg,  och att han kanske fortfarande lever kvar där. Vilket avslöjar hur ytliga kunskaper även vi konsthistoriker ibland kan ha om företrädare för den engagerade konsten i Sverige. Jag blev raskt korrigerad - Stampe var dansk och gick bort för 18 år sedan (se bildtexten). Fast nog blev Göteborg hans hemstad och miljö (lyssna på Dan Berglund i videofältet till höger om ni vill ha "tidsfärg"). En f.d. hamnarbetare berättade om hur paret Knud och Solveig Stampes utställning om just hamnarbetarna (förmodligen 1977) fick honom att för första gången fängslas av konst. Varför? För att paret lyfte fram kollektivet. Varför hade inte jag i min presentation sagt något om bildkonsten och kollektivet? Detta pekade den f.d. hamnarbetaren ut som den blinda fläcken i min presentation.

Påpekandet tyder på att jag hade missat kärnan i mitt budskap och förirrat mig i manus och detaljer. För om arbetarkonsten är ett skandalöst begrepp - som jag hävdar eller åtminstone frågar - beror det främst på att det utmanar fixeringen vid individen och individualismen i konsten. Det hade jag faktiskt formulerat tydligt i programtexten till diskussionskvällen:

Ofta talas det om arbetarlitteratur, betydligt mer sällan om arbetarkonst. Har rädslan för att använda begreppet arbetarkonst att göra med en bristande kontakt mellan arbetarrörelsen och samtida konstnärer? Eller är det rentav så att själva begreppet arbetarkonst är skandalöst eftersom det utmanar en i grunden liberal idé om människan och skapandet?

En i grunden liberal idé! Konstkritiker och konstnärer i Europa har ända från början hyllat de ideal som idag är kärnan i nedmonteringen av det gemensamma i samhället - individualismen, konkurrenstänkandet, tron på "the self made man", glorifierandet av osäkerhet och "flexibilitet". Samtidigt blev konsten under 1800-talet ett effektivt redskap i statens tjänst när en nationalstat skulle byggas för att ersätta de tidigare stånds- eller feodalsamhällena (som förstås också hade sina "propagandakonster", men på ett annat sätt och i andra former). Mer eller mindre medvetet främjade konstnärerna en mentalitet där människor identifierade sig med jorden, ursprunget och nationen hellre än de arbetskamrater de delade sina klassvillkor med. Detta kryper tillbaka upp idag hos sverigedemokrater och andra. Men vissa konstnärer började tidigt opponera sig både mot konstens nationella och dess kommersiella funktion - först trevande och sedan alltmer medvetet. Förutsättningarna för en kritisk arbetarkonst med koppling till en kritisk arbetarrörelse växte fram.

Den var skandalös då och den är skandalös nu - men av helt andra orsaker. Idag finns inte längre en konst som hyllar nationen och rasen (utom hos vissa isolerade särlingar). Den dominerande konsten är istället den som överensstämmer med statens (dvs. de dominerande intressenas) ideal idag - entrepenörsanda, "branding" (t.ex. "hur kan samtidskonsten stärka vår kommun?"), redovisning av nytta för uppdragsgivare (t.ex. "hur kan konsten öka hälsa och trivsel?"), strategisk list och anpassning till massmedierna. Arbetarkonsten är fortsättningsvis i opposition mot dominerande idéer och fortsättningsvis marginaliserad. Knud Stampe och hans fru Solveig Stampes öde är ett exempel på det. Jag kommer att återvända till dem längre fram.

Programserien fortsätter den 9 december, samma tid och plats (19.00 - 20.30, restaurang Trappan, Folkets Hus i Göteborg). Rubriken är då "Representation av arbete i samtida konst" - en mer allmän fråga som också berör hur arbetets struktur och definitionen av arbete har förändrats. Medverkar gör två något yngre konstnärer som intresserat sig för klassfrågor och folkhemmets historia: Tina Carlsson (f. 1962, se min tweet från 9 september i högerfältet) och Petra Bauer (f.1970). De samtalar med Fredrik Svensk, som för övrigt har skrivit och sagt intressanta saker om likheterna mellan villkoren för konstarbete och för vanligt arbete idag.

länkning pågår till intressant.se



måndag, juni 09, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 36

Arbetarkonst och arbetarlitteratur - "omöjliga" projekt och "omöjliga" termer som många vägrar använda eftersom de anses ha hamnat på historiens skräphög... Varför? Särskilt arbetarlitteraturen frodas - författare som Kristian Lundberg, Johan Jönsson (tungt, svart, komplicerat, rått!), Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johannes Anyuru och i år särskilt Jenny Wrangborg gör succé och får en uppmärksamhet som raskt förpassar idén om den svenska arbetarklassens försvinnande till: Ja, just det, historiens skräphög. Litteraturvetaren Magnus Nilsson skriver den ena briljanta analysen efter den andra om klass och litteratur idag. Många av de nya författarna har helt andra erfarenheter än den skrivande medelklassens och har möjlighet och kraft att arbeta bland och med dem de skriver för. Vissa kan känna mer släktskap med förortsungdomar och rappare än med författare. Se intervjun med Johannes Anyuru i senaste numret (från i torsdags) av tidningen Ny Tid:

De blomster som i klassamhället bor (Johannes Anyuru)

Mot alla odds fortsätter bloggandet om arbetarkonst på denna plats, och andra hänger på. ABF har en informationssida om arbetarkonst och en handledning för studiecirklar som vill utforska arbetarkonsten i den egna trakten. Boken Fram träder arbetaren från 2009 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap) är utmärkt för sådana studiecirklar. På universiteten skriver studenter nya uppsatser om arbetarkonstens historia och begreppet arbetarkonst. Skellefteå kommun gjorde reklam för "Litet good old arbetarkonst på söndag?" när Albin Amelin-utställningen öppnade i våras, och sökningar på Google visar att det inte längre är bara Dala-Demokraten och andra pålitliga vänstertidningar som använder termen arbetarkonst. Yngre konstnärer som Nina Svensson och Kalle Brolin uppmärksammas för projekt som tar tag i arbetarkonstens idéer, och utställningar som Liljevalchs vårsalong visar att konstnärer runtom i landet inte längre är rädda för ämnet Klass. Själv hävdar jag i mitt eget bidrag i Ny Tid att vi ser en ny realism och en ny klassmedvetenhet i både litteratur och bildkonst:

Ny realism i klassorienterad bildkonst (utställningen "Arbete?")

För övrigt är jag just nu engagerad i två mycket positiva initiativ som har med uppmuntran av arbetarkonst att göra - men de kommer att bli offentliga tidigast i september...

Slutsats? Det "omöjliga" visar sig vara möjligt - förstås bara genom envist arbete. Att en enstaka konsthistoriker och intellektuell använder termen "arbetarkonst" betyder inget, men när många gör det väcks faktiskt arbetarkonsten till liv. Det blir tydligt att ord är vapen, att klasskamp också är språkkamp. Det blir tjatigt att hänvisa till ett och samma nummer av Ny Tid, men i en annan artikel recenseras Aron Etzlers Reinfeldteffekten av Niklas Forsberg, som konstaterar att en del av förklaringen till den "nya" högerns framgångar i Sverige är att man lyckats förändra språket i debatten. "Privatisering" blir "mångfald" och ordet "arbetare" töms på innehåll (motsättningen mellan arbete och kapital behandlas som om den inte finns). Socialdemokratisk retorik anpassar sig snarare än att attackera: det är bara en stavelse som skiljer sloganen "politik för arbete" från "politik för arbetare", men den skillnaden är avgörande. Språkkampen uteblir. Kanske behöver vänstern i Sverige en utbildning i språkfilosofi? Det menar iallafall Forsberg:

Högerpolitisk språkpolis och delad socialdemokrati

Och nu självkritik: jag har varit dålig på att lyfta fram och bevaka vår tids arbetarkonst och politiska konst på den här bloggen. Jag är konsthistoriker. Svenska dagtidningar och tidskrifter, även de till vänster, är också dåliga på detta. Men jag ska inte kasta sten i glashus. Att besöka Liljevalchs konsthall i våras var litet grann av en ögonöppnare. Här hittar man inte alltid de konstnärer som "hippa" institutioner i storstäderna arbetar med, men i gengäld märker man att ilskan bland vanligt folk också har nått bildmakarna. Jag vill avslöja att jag nu har en pärm (röd förstås) där jag samlar upplysningar om nutida finska och svenska konstnärer som på något sätt tar upp frågor om klass och arbetsliv, eller utvecklar bildkonstens demokratiska funktion. Jag har redan ganska många: ett fyrtiotal. Det finns alltså material för bloggen.

Vad är det för ranglig skapelse som visas i remsorna här till höger? Det är ett exempel på det jag pratar om - men av en något äldre konstnär. Har någon hört talas om skulptören och målaren Peder Gowenius, född 1936? Han bor numera i Småland (http://pedergowenius.se/) men var i många år verksam i Sydafrika där han och hans fru Ulla startade ett viktigt konstcentrum och arbetade med sina egna bilder. Han har till exempel målat en magnifik och kuslig bild av arbetet i en diamantgruva. "Tornet" var hans bidrag till Liljevalchs vårsalong i år - en nästan fyra meter hög keramikskulptur. Den visar feta äldre herrar i hatt som staplar lådor på hög och bygger tornet de samtidigt försöker klättra upp i. För säkerhets skull finns det en tydlig titel: Babels torn - eller dårarna som tror på tillväxt. En enda kvinna finns i skulpturen, henne ser ni här:





Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

lördag, februari 22, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 35

(Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2)

Min fråga innan jag startade spaningarna var hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarrörelsen kan ha varit. Frågan var inspirerad av Magnus Nilssons försök att komma förbi Lars Furulands tre punkter för arbetarlitteratur (litteratur av arbetare, om arbetare och för arbetare) och istället definiera arbetarlitteratur/konst som "konst vars reception [mottagande] i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (Arbetarhistoria, nr 4 2007, s. 36). Om definitionen ska vara användbar och hanterlig måste man i första hand tolka "koppling till arbetarklassen" som koppling till arbetarklassens organisationer, med andra ord till arbetarrörelsen i bred mening. Bland de 20 mottagarna av Johan Ahlbäcks pris finns konstnärer där den kopplingen är uppenbar eftersom de själva är eller har varit arbetare organiserade i arbetarrörelsen samtidigt som de verkat som bildkonstnärer. Jag tänker främst på Hans Tollsten, Julie Leonardsson, Ulla Wennberg, Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och Lars "Mellis" Melander. Några - Julie Leonardsson, Robert Nyberg och "Mellis" - hör till den svenska arbetarrörelsens viktigaste opinionsbildare via dagspress och fackliga publikationer. I alla dessa fall är kopplingen till arbetarrörelsen uppenbar. Och även om det kan vara mer oklart vilka som verkar "i Johan Ahlbäcks anda", så kan man åtminstone peka på solidariteten med utsatta grupper som något som förenar dem med föregångaren. 

Att det finns personliga eller andra kopplingar mellan konstnären och arbetarrörelsen är i och för sig ingen garanti för att den kopplingen påverkar receptionen eller publikens mottagande av bilderna, och ännu mindre att receptionen påverkas "i avgörande grad" som min kollega Nilsson uttrycker det. Även så typiska arbetarkonstnärer som Ulla Zimmerman och Reino Laitasalo gör bilder där den kopplingen nog är helt oviktig för hur bilden uppfattas. Ibland kan kopplingen befinna sig för långt från bilderna eller för långt tillbaka i tiden för att den ska ha avgörande betydelse. Att Ingmar Aldenhov är medlem i Kommunistiska partiet är inget man kan läsa ut ur hans bilder. Stefan Teleman började sin bana på ABF:s konst- och bildkurser, precis som flera andra av pristagarna. Men den kopplingen har knappast någon avgörande betydelse för hur hans konst uppfattas, ens för den som känner till det.

Ulla Zimmerman, Dammsugerskan, ur sviten "Fabriken" (1981)
Egentligen har jag nu kommit bort från ämnet, för frågan var inte hur avgörande kopplingen till arbetarrörelsen/arbetarklassen har varit för hur pristagarna uppfattas i allmänhet, utan hur avgörande den kan ha varit för att de fått ahlbäckpriset. Eftersom både Ovako Bar (Smedjebacken) och  Industrifacket Metall har styrelseplats i Ahlbäckstiftelsen är det rimligt att anta att kopplingen har varit viktig i de flesta fall. Metall hör till de förbund som varit mest drivande i programmet KIA, Kultur i arbetslivet (instiftat 1974 och upplöst av höger-regeringen 2006). Gemensamt för de flesta pristagarna är att de har varit engagerade i arbetsplatsprojekt inom KIA eller liknande initiativ. På så sätt tillkom till exempel Ulla Zimmermans bilder i utställningen "Fabriken" med Riksutställningar (1981, också på Galerie Dr Glas i Stockholm). Jan Annerborn genomförde sin dokumentation av Ovako Steel i Hofors, ett projekt som resulterade i utställningen och katalogen Konst på verket (1988). Åse Marstrander skildrade vården och Ulla Wennberg städyrket i sina bidrag till vandringsutställningen Kvinnors arbete (Konstfrämjandet m.fl., 1988-90). Ulla Grytt deltog i projektet Arbetets kvinnor (1995) där sex kvinnliga konstnärer fick träffa sex kvinnliga medlemmar från lika många LO-förbund och tolka deras liv och arbete. Det var i det projektet hon gjorde sin väv för SEKO med diskerskan Maija Timonen och hennes fönster mot havet. Övriga konstnärer i projektet var Lena Attar Larsson, Maria Rodrick, Iris Santén, Eva Söderström och Christina Wassberg - framtida ahlbäckpristagare? 
 
Två utställningar med titeln Arbetets kvinnor gick sedan på turné. Den första (1996) innehöll resultatet av dialogen mellan konstnärer och medlemmar. Den andra (1998-2000) var en utökning - nu deltog 18 förbund, 18 medlemmar och 18 konstnärer, däribland Åse Marstrander. Åren 2001-2006 genomförde Maria Söderberg dokumentationen av samhället och blygruvan i Laisvall med hjälp av medel från Länsstyrelsen i Norrbotten, IF Metall och Arjeplog kommun. Och under ungefär samma tidsperiod (2003-2007) arbetade Roine Jansson, Julie Leonardsson och Britt-Marie Rydberg med Dalarnas industrimiljöer i KIA-projektet "Arbetsmiljön i konsten". Roine Jansson kunde då bidra med sin erfarenhet av arbetslivsprojekt med fackligt stöd ända sedan 1970-talet (vandringsutställningen "Malm och människor"). Och en annan pristagare, fotografen Jean Hermanson, hade tagit intitiativ till stora arbetsplatsdokumentationer långt innan stödformer som KIA etablerades. Pristagaren Lennart Engström har fortsatt det arbetet, delvis med andra yrkesgrupper i fokus än vad Hermanson hade.

 
De målare, tecknare och fotografer jag nu har räknat upp har alla bidragit till att förverkliga en central tanke i 1970-talets svenska kulturpolitik och i program som KIA - att konstnärlig och litterär kultur kan få en social relevans i en direkt kontakt och dialog mellan konstnärer och arbetare. Fackförbundens viktiga roll i förmedlingen och fördelningen av medel reserverade för kultur säkrar en direkt koppling mellan konstnärerna och de yrkesgrupper deras arbete är avsett för. Kopplingen mellan konsten och arbetarrörelsen/klassen blir därmed avgörande för mottagandet av konsten, eftersom det inte hade gått att förstå innehållet och avsikten utan kunskaper om denna koppling. Fackets starka ställning i Ahlbäckstiftelsen och den geografiska närheten till Dalarna i flera av konstprojekten garanterar samtidigt att deltagandet i sådana projekt blir en avgörande faktor i valet av pristagare, om än inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn. I Stefan Telemans fall bör den till exempel ha varit mindre avgörande, i Jean Hermansons fall mer avgörande.



Yngve Svedlund, Spelman, emalj. Bildkälla www.emaljverkstaden.se/Yngve-Svedlund)
Det finns också tre påtagliga undantag bland de tjugo, nämligen Gösta Backlund, Svante Rydberg och Yngve Svedlund. Ingen av dessa har mig veterligt haft industriarbetaren som huvudmotiv under något skede i sina liv eller deltagit i dokumenterande arbetsplatsprojekt. Gösta Backlund och Svante Rydberg är modernistiskt skolade formkonstnärer, Yngve Svedlund är huvudsakligen en torpar- och bondeskildrare i Xet Erixons och Eric Hallströms anda (men undantag finns). Kravet att verka i Johan Ahlbäcks anda uppfyller de på andra sätt - genom att vara födda i Dalarna (alla tre), genom att på olika sätt skildra och tolka Dalarnas natur (alla tre) och genom att skildra arbete i mer allmän mening (Svedlund). Kopplingen till arbetarrörelse och industri är däremot indirekt - genom utsmyckningsuppdrag och genom gemensamma vänskapskontakter (i Dalarna).

Av de 20 pristagarna är sex kvinnor och fjorton män. De fem senaste årens pristagare har alla varit män. Det finns nio som jag vill beteckna som huvudsakligen arbetarskildrare och opinionsbildare i arbetarrörelsen (Tollsten, Leonardsson, Zimmerman, Jansson, Hermanson, Nyberg, Engström, Laitasalo, Melander). Maria Söderberg är opinionsbildare, men inte huvudsakligen inom arbetarrörelsen. Det finns sju som jag vill beteckna som arbetarskildrare i mindre grad (Marstrander, Teleman, Wennberg, Grytt, Söderberg, Aldenhov och Annerborn). Och slutligen finns fyra som är arbetarskildrare i mycket liten grad (Backlund, syskonen Rydberg, Svedlund). Att antalet utpräglade arbetarskildrare är så stort är nog egentligen mer förvånande än vad det kan verka, eftersom det inte alls är självklart att kravet att "verka i Johan Ahlbäcks anda" måste innebära skildring av arbetaryrken. Men bara i de fyra sista fallen är det tydligt att kravet tolkats på delvis annat sätt.

Det finns nio pristagare som arbetat huvudsakligen med måleri, fyra som arbetat huvudsakligen med teckning och grafik (Leonardsson, Marstrander, Wennberg, Nyberg), tre fotografer (Hermanson, Söderberg, Engström), två textilare (Grytt, Britt-Marie Rydberg) och två som arbetar med flera av dessa tekniker men också med nyare medier (Annerborn, Melander). Ingen är skulptör. 

Den här sammantagna bilden ger anledning att ställa en rad följdfrågor till den första frågan om kopplingen till arbetarrörelsen. I hur stor utsträckning speglar valet av pristagare förändringar i arbetslivet och förändringar i arbetarklassens sammansättning? I hur stor utsträckning avspeglas å andra sidan förändringar i vad som räknas som konst när det gäller olika uttrycksformer? I hur stor utsträckning avspeglas kvinnornas ökade synlighet i kultur och konst? Fotografernas betydelse för arbetslivsskildring och opinionsbildning har fått ett tydligt erkännande när Hermanson, Söderberg och Engström fick priset. Pristagare som Ulla Grytt och Lennart Engström har haft fokus på serviceyrken och kvinnodominerade yrken och på så sätt breddat skildringen av arbetarklassen. 

Men bland de pristagare som jag betecknar som huvudsakligen arbetarskildrare dominerar manliga konstnärer, konstnärer som främst är målare, och skildringar av vedertaget manliga industri- och byggnadsyrken (jag tänker framför allt på Jansson, Laitasalo, Leonardsson och Tollsten). Bara 6 av tjugo pristagare är kvinnor. När man tittar på prismotiveringarna ser man hur likheter med Johan Ahlbäcks liv och konst framhävs, helt i enlighet med stadgarna för priset. Men när det gäller mångsidiga konstnärer som Gösta Backlund och Jan Annerborn är det traditionen och historien som nämns - konstnärernas ursprung i Dalarna eller deras skildring av samma industri som i Ahlbäcks konst. Det ger anledning att tro att ursprung och tradition har varit mest avgörande i till exempel Annerborns och "Mellis" Melanders fall. Men dessa konstnärer har också använt andra tekniker än måleri, teckning, grafik och fotografi för att tolka hur stora samhällsförändringar slår sönder äldre sammanhang och skapar nya. Det nämns inte i motiveringarna.

Alla tidigare pristagare har nu passerat 50-årsstrecket - den äldste (Yngve Svedlund) är född 1925 och den yngsta (Maria Söderberg) är född 1959. Yngre konstnärer och fotografer kommer förstås så småningom att kunna få priset. Då kommer vi att få se nya och kanske mycket annorlunda tolkningar av vad det innebär att vara arbetarkonstnär och arbeta i Johan Ahlbäcks anda. Kommer priset att gå till konstnärer som medvetet identifierar sig med arbetarrörelsen men som arbetar på ett sätt där det kanske är omöjligt att se några kopplingar till Johan Ahlbäcks tekniker och motiv? Till exempel Karin Jonsson och Kalle Brolin? Kommer fler kvinnor att få priset? (En kvinnlig skulptör som kunnat få den, men som nu gått bort, var Gun Maria Pettersson (1943-2007). Kanske finns fler äldre pionjärer som borde få det, till exempel väverskan och anarkisten Gun Nordstrand (f. 1929). Den som lever får se.

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1

länkning pågår till intressant.se

tisdag, februari 18, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 34

I mars 2008 inledde jag mina studier av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och skrev så här:

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn [sedan dess 20] – 14 [20] målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.

 
Nu är det alltså till slut dags att sammanfatta granskningarna och komma fram till ett svar på frågorna. Många skulle säga att den konst och de bilder som stiftelsen har valt att lyfta fram är av ganska "traditionellt" slag. Men då utgår vi från "konstvärldens" och finsmakarnas syn på vad som är tradition och vad som är förnyelse. Där handlar det mycket om yttre form (utseenden) och användning av nya tekniker och medier i bildkonsten. Men de intellektuella finsmakarna representerar ett särintresse. Förnyelse kan också ske på innehålls- och motivplanet, när konstnärer uppmärksammar nya frågor i den globaliserade kapitalismen och tar kontakt med nya grupper i arbetslivet.


Hans Tollsten, motiv från New York (1980-tal?). Bildkälla: http://zigne.wordpress.com

Några av mina spaningar har varit ganska summariska - särskilt de första, skrivna våren 2008. Om den förste pristagaren, Hans Tollsten (1930-1994, pris 1993) hade jag inte så mycket information. Inlägget skrevs 18 mars 2008. Sedan dess har jag sett många fler bilder av Hans Tollsten, till exempel den av "C.C. Hamilton Warehouses" i New York här till höger. Sådana bilder visar hur skicklig Hans Tollsten var som akvarellmålare. Det speciella med akvarell är att färgerna är så rena och klara – men då gäller det att man som målare vet precis vad man gör, så att man inte smutsar ner färgen med ommålningar. Tollstens akvareller har just den klarhet i färgerna som finns i riktigt bra akvarellmåleri. Det finns många sådana bilder från hans utflykter i Dalarna tillsammans med elever och vänner, och från utlandsresor. I sina många litografier i färg lyckades han få fram samma klara toner som i akvarellerna. Även när Hans Tollsten var ute i naturen och målade slog hans intresse för människor och mänsklig verksamhet igenom. Byggnader, åkrar och ängar är sällan långt borta. Det finns en typisk litografi av Tollsten som visar sly som växer i en gammal ängslada där taket har störtat in. Men vid väggen ligger också en plastkasse från kooperationens varuhus Domus – den kända liggande åttan och färgerna för ”blåvita sortimentet”. Kan man se detta som en kritik eller en hyllning av den alltmer storskaliga kooperationen?




Gösta Backlund, från Papper i långa banor på Stora Enso i Kvarnsveden (1988)

Falunkonstnären Gösta Backlund (f. 1930, pris 1997) blev också litet styvmoderligt behandlad. Inlägget skrevs den 9 april 2008. Jag skrev bland annat: "Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar nostalgi och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. Det är nog kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang – särskilt under 1970-talet". Tillägg: I konsten kan nostalgi framställas i ett tilltalande romantiskt skimmer. Men Gösta Backlund verkar aldrig bli sentimental på det sättet. Det som är mest slående när man ser hans bilder är sakligheten och enkelheten. Han är mästare på att med bara några få fläckar av akvarellfärg få fram karaktären i ett landskap eller stilleben. Eller att med bara några få linjer visa en människofigur i rörelse. De två fotbollspelarna som han gjorde av böjda aluminiumband för en fasad på Balderskolan i Skellefteå 1985 är ett bra exempel på det. (Se www.gostabacklund.se/utsmyck/utsmyck.html). Backlund gjorde också konst för arbetare i mer direkt mening när han år 1988 utsmyckade en industrihall på Stora Ensos pappersbruk i Kvarnsveden. Genomfarten i den långa hallen pryds sedan dess av hans bildserie med laminerade (plastinkapslade) målningar på temat Papper i långa banor. Seriens berättelse om papperets väg från fabriken och ut i samhället ger en direkt koppling till arbetet i hallen, utan att några människor behöver avbildas. En annan liknande utsmyckning av Backlund heter Berg i långa banor och gjordes för SGU (Statens Geologiska Undersökningar) i Malå 1982. 



Öland har varit Gösta Backlunds andra hembygd, särskilt om somrarna. Ölands Museum i Himmelsberga är en av de många museer runtom i landet som äger verk av honom. Det är också många svenskar som kan ser utsmyckningar av honom i sin vardagsmiljö – till exempel i Stockholm (Södersjukhuset), i Borlänge (den kommunala Maserhallen) och i Halmstad (Länssjukhuset). Gösta Backlund har också gjort mycket för att sprida kunskap om konst. Han var konstkritiker i Borlänge Tidning under 1960-talet, och han har varit uppskattad gästlärare vid konstskolor. Genom sina många utställningar och sin hemsida (www.gostabacklund.com) har han som prismotiveringen säger visat en ”bestämd vilja och ett starkt engagemang att till en bred publik förmedla sina intryck”.



I en sammanfattning är det intressant att jämföra just Hans Tollsten och Gösta Backlund. Hans Tollsten var kanske den mest utpräglade arbetarkonstnären i Dalarna, både när det gällde vem han själv var (fortfarande arbetare), vad han skildrade (arbetare och arbetarmiljöer) och vilka han målade för (genom kurser, utställningar och yrkesarbete hade han direkt kontakt med sin publik, ofta arbetare). Även Gösta Backlunds bakgrund är som han själv skriver "enkel", men han valde ganska tidigt att satsa på konsten och skrivandet på heltid. Han är som konstnär mycket mer "modernist" än vad Hans Tollsten var. Svenska modernistiska målare som Vera Nilsson och Axel Kargel hör till hans inspirationskällor. Han arbetar gärna i långa serier där han varierar ett motiv eller en geometrisk form - som i utsmyckningarna i Malå och i Kvarnsveden. Människan och människokroppen syns bara undantagsvis i hans konst. Hans direkta kontakt med särskilda grupper är svårare att bedöma än i Tollstens fall. Som konstnär och pedagog vill han rikta sig till en bred publik, men framför allt med bilden och det estetiska i fokus snarare än samhället och dess konflikter. 
 



Arbetarkonst kan kanske också vara att dela med sig av bra bilder i sammanhang där det finns brist på sådant. Men är detta att arbeta "i Johan Ahlbäcks anda" som stadgarna för priset säger? Ja, varför inte. Att hävda motsatsen skulle vara väldigt inskränkt. Johan Ahlbäck var i början Smedjebackens ende konstnär. Oförståelsen som han berättar om i sina minnen övergick så småningom i respekt. Målerikurserna som han höll skapade en kärna av konstintresserade i samhället. Gösta Backlund och Hans Tollsten fick en liknande roll i sina hemstäder längre fram. 




Stefan Teleman, Plikttrogen trotjänare, akryl 1976. Bildkälla: Stefan Teleman synad
Delvis andra frågor uppstår inför en pristagare som Stefan Teleman (f.  1936, pris 1998). Här kommer en annan faktor in som också varit viktig för flera andra pristagare - 1960-talet och vänstervågen. Stefan Teleman är en politisk och vänsterradikal konstnär, särskilt i sina tidiga verk. Men är han en arbetarkonstnär? Hans släktbakgrund är inte så starkt kopplad till arbetarrörelsen. Snarare är han - som jag själv - en ättling till sydsvenska småbrukare och skogsbönder. Hans far var kantor och folkskollärare. Hans brorson Henrik Teleman kombinerar sedan länge skogbruk och avancerad social nutidskonst på den unika Virserums Konsthall i Småland (http://www.virserumskonsthall.com). I Norrköpings kommuns samlingar finns en typisk målning av Stefan Teleman från omkring år 1990, geometriskt uppbyggd och till synes abstrakt. Men titeln är Synvilla, vilket kan hjälpa en att se att det geometriska mönstret är uppbyggt som en pyramid av hus där vartannat hus står upp och ner. En ironi över den svenska idyllen - och sådana har Stefan Teleman gjort många. Hans konst består till stor del av kollage - verkliga eller avmålade. Som Aftonbladets f.d. kritiker Bengt Olvång skriver i boken Stefan Teleman synad: "Telemans montage bygger inte bara på historiska kollisioner mellan bildvärldar med skilda ideal utan också på klargörande och avslöjande sammanställningar av iakttagelser, som vem som helst kan göra i dagens samhälle men som i den vanliga nyhetsförmedlingen mystifieras, fördunklas eller helt enkelt försvinner ur synfältet. [---] Den som vill lägga sig i världens affärer har nämligen större användning av ironiska klipp än aldrig så illusionistiska verklighetsavbildningar eller abstrakta kompositioner" (Stefan Teleman synad, Linköping 2004, s. 30).



Stefan Telemans bilder från 1970-talet handlar ofta om fabriksarbete och talar sitt tydliga språk - som akrylmålningen Plikttrogen trotjänare här ovan. Gestalterna skulle mycket väl kunna vara kopierade från reportage i tidningar, men det är de kollageliknande tilläggen som gör satiren tydlig. Vid denna tid bidrog Stefan Teleman till utställningsprojekt som "Maskin Makt" från Riksutställningar (1977) där textilindustrin och särskilt tidsstyrningen granskades. I kollaget Arbetaren delas från utställningen visas hur det tayloristiska stoppuret delar upp textilarbetarens själva kropp i tårtbitar. Senare under 1980- och 90-talen blev Telemans bilder mer mönsterbaserade och mindre uttalat politiska, som jag skriver i mitt inlägg publicerat den 10 april 2008. Men det är också viktigt att komma ihåg att även Telemans mönsterbilder har politiska innebörder som det tar längre tid att se och tolka. De är aldrig helt abstrakta - de ser bara abstrakta ut. 



 
Stefan Teleman, akvarell från juni 2013. Bildkälla: www.stefanteleman.se

Jag och Stefan pratade om mitt inlägg i Norrköping för några år sedan, och jag fick erkänna att det fanns spår av en viss dogmatism i mitt sätt att beskriva hans konst. Varför måste politisk konst se ut som politisk konst? Stefan berättade om akvarellerna han just hade arbetat med ute i naturen och menade att till och med naturmåleri kan ses som en politisk handling - att ta sig rätten i vår effektivitetsjagande tid att göra något helt "onyttigt". Det här är en debatt som har finnits i arbetarkonsten redan från början. Den ena extremen har representerats av bildagitationen (i den sovjetiska agit/prop-traditionen) och den andra av dem som menat att den kulturella och kreativa frigörelsen är lika viktig som den ekonomiska. (Se min artikel om den nordiska arbetarkonstens ideologiska historia i Tahiti.) Stefan Teleman är inte någon typisk arbetarkonstnär om man ser till hans bakgrund, och inte heller om man ser till motiven - bortsett från hans tidigare produktion. Däremot finns det en tydlig politisk koppling till arbetarrörelsen genom hans deltagande i vissa utställningar och böcker - och hans engagemang i demokratiska projekt som LL-förlaget (Centrum för lättläst)

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander

länkning pågår till intressant.se