Ny jakt på arbetarkonsten 41

Lyckosamt för hr Konstfred men kanske mindre bra för arbetarkonsten är att han tilldelats en akademisk befattning på heltid fram till augusti 2018. Arbetarkonst ingår inte i arbetsuppgifterna, åtminstone inte ännu. Herrn ska ändå försöka uppdatera den här bloggen i mån av tid.

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 10-11 oktober var en intressant och mångfacetterad upplevelse, trots att flera av huvudtalarna hade ställt in av hälsoskäl. Flera tidigare ahlbäckpristagare var där: Gösta Backlund, Svante Rydberg, Roine Jansson, Yngve Svedlund och Lennart Engström. Dagarna gick i bildens, litteraturens och sjöfartens tecken. Vi som inte vet så mycket om båtar eller om det starka kulturintresset bland sjöfolk fick en nyttig lektion. Vi blev också påminda om att Smedjebacken, trots att orten ligger "mitt i skogen", i högsta grad har varit en ort med sjöfart - från Smedjebackens hamn via Strömsholms kanal och vidare ut i Mälaren gick järntransporterna. Turer med ångbåt går fortfarande att boka.

Lennart Johnsson och Stefan F. Lindberg diskuterar sjölivet och Stefans bilder. Johan Ahlbäck är med i form av fotot till vänster (Stefans profil skymtar bakom). Mer om Stefans bilder här nedan.

Jag tror inte att jag var den ende som tyckte att den stora behållningen var när Lennart Johnsson delade med sig av sina unika kunskaper om sjöfartens utveckling och det fackliga arbetet ombord. Lennart Johnsson var redaktör för tidningen Sjömannen under mer än 20 år och har skrivit en rad böcker om migration och arbetsrätt, särskilt med fokus på Filippinerna. Den första boken (Människor som exportvara) kom 1993, den senaste (Sjömanshustru) kom 2010. Sedan 1970-talet har han funnits i en krets av kulturarbetare och förtroendevalda som gjort just Sjöfolksförbundet (nu SEKO Sjöfolk) till ett förbund som satsat ovanligt mycket på kultur. Det gäller författare som Ove Allansson, visdiktare och teaterpersonligheter som Anders Wällhed, journalister som Börje Graf och Arvid Rundberg, konstnärer som Bettan Börjesson och Lars "Mellis" Melander.

Omslag till alla Ove Allanssons böcker hängde på "klädstreck" i Folkets Hus.

Sveriges mest kände sjöfolksförfattare, Ove Allansson, hörde tyvärr till dem som inte kunde komma. Men Anders Wällhed underhöll med sina dikter och berättade om sjöfarten i litteraturen. Heli Kärkkäinen, med många år som anställd på Stena Line och förtroendevald i förbundet, påminde oss om att den mest typiska svenska "sjömannen" idag är en kvinna, ofta på färjetrafiken i Östersjön. Aino Trosell berättade för sin del om hur hennes dröm att arbeta på sjön visserligen slutade i svetsaryrket på varven i Göteborg, men så småningom blommade ut i hennes många berättelser om hav och arbete. (Till exempel Ytspänning, 1999.) Ulla Zimmerman berättade på telefonlänk om sin tid på Salénrederiet på 1970-talet och sina bilder därifrån. Siv Hacksell är pensionerad gymnasielärare och numera doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hon berättade med stort engagemang om sin forskning, som handlar om Ove Allansson, och om sin far som var kapten på en så kallad "paragrafbåt". Förra årets pristagare Lars "Mellis" Melander skulle egentligen ha varit med för att berätta om sjöfolkets konstnärer och presentera sin egen utställning i "Meken". Nu fick vi nöja oss med att se honom på film, intervjuad av Lennart Johnsson. Örjan Hamrin berättade kunnigt om Johan Ahlbäcks teckningar från en reportageresa till Sydamerika hösten 1938, bekostad av Johnsonrederierna.

Fotografi av Stefan F. Lindberg ur boken Sjömän II och utställningen på Meken. Matrosen är på väg ner genom själva luckan till en tank på en oljebåt. Bilden är alltså tagen uppifrån, ner mot däcket. Rengöring pågår - ett arbete med stränga säkerhetsföreskrifter. För den som inte är bekant med motivet kan det här upplevas som en rent estetisk komposition, med de starka färgerna och öppningen som ser ut som en nolla. Det finns en likhet mellan Lindbergs bilder och Roine Janssons målningar.

Men den bildmakare som mer än någon annan präglade dagarna var fotografen Stefan F. Lindberg. Fredagen inleddes med ett långt och intressant samtal mellan honom och Lennart Johnsson om hans dokumentationer av nutidens liv på stora fraktbåtar. Redan för 35 år sedan följde Lindberg sjömän med sin kamera. Resultatet blev boken Sjömän från 1984 i samarbete med Ove Allansson. På den tiden fotograferade Lindberg fortfarande i svartvitt, men nu har han gått över till färgfoto och digital teknik. I våras publicerades uppföljaren Sjöfolk II med bilder från 2000-talets sjöliv och med texter av Ove Allansson, Lennart Johnsson och Sjöfolksförbundets tidigare ordförande Anders Lindström. Det är en praktfull bok, och den som verkligen vill få en inblick i dagens arbetarskildring i ord och bild ska skaffa den tillsammans med t.ex. antologin Sjölivets berättare. Investeringen är liten (348 kr för Sjömän II på Bokus) jämfört med kvaliteten i papper, tryck och färger. Det är verkligen fotobok av högsta klass. Att Lindberg också är fotolärare och har gett ut läroböcker i fotografisk teknik och fotografiskt bildspråk är inte förvånande. De höga kvalitetskraven i hans arbete märks också i den pågående utställningen Till Sjöss på Meken i Smedjebacken. Där deltar han med 28 av färgbilderna från Sjömän II - tryckta i stort format på akvarellpapper. Papperets struktur och bildernas placering (i ramar hängande från taket) gör att bilderna får ett helt annat djup än om de hade varit tryckta på vanligt, glansigt fotopapper. Här märks det ovanligt tydligt hur nära fotografi och måleri kan komma varandra när alla nyanser och betydelser i ett fotografi får komma till sin rätt i det stora formatet.

Det visade sig att det var "Mellis" Melander själv som hade bjudit in Stefan F. Lindberg som sin medutställare på Meken, trots att han som pristagare egentligen skulle ha haft hela lokalen för sig själv. Detta visar säkert på den starka sammanhållningen och solidariteten bland kulturarbetarna i och kring SEKO Sjöfolk. Nu är "Mellis" del av utställningen nästan undanskymd, för trots att han visar 30 verk tar de inte liks stor plats som Lindbergs. Särskilt på senare år har "Mellis" föredragit mindre format. En stor del av hans produktion är för övrigt inte gjord med tanke på utställningar i första hand - och då syftar jag på alla hans illustrationer och satirteckningar. Det är synd att han inte har med några sådana på utställningen. Med lån av äldre verk i Sjöfartsmuseets och SEKO Sjöfolks ägo har det ändå blivit en stark utställning som visar "Mellis" utveckling från 1970-talets oljemåleri och fram till de satiriska "skrotskulpturer" och reliefer som han gör idag. Ett flertal nya verk finns med, t.ex. Här har du ditt liv (den snuttjobbande, filosoferande och nätsurfande nutidsmänniskans liv som desktop-ikoner) och dagspolitiska kommentarer som Lampedusa (bild nedan).

Ett antal träsnitt av Torsten Billman, inlånade från Billmansamlaren Janne Svensson i Eskilstuna, finns också med. Men dem finns det risk att en stressad besökare missar. Det här är en utställning som kräver tid. Den pågår fram till söndagen den 9 november, och för den som innan dess har vägarna förbi Smedjebacken rekommenderas verkligen ett besök på Meken. På Dalarnas Museum i Falun har ahlbäckpristagaren Roine Jansson en viktig utställning tillsammans med Anders Björnhager, och om den utställningen tänkte jag att nästa inlägg skulle handla. Men med den är det inte lika bråttom - den pågår till 11 januari.

Till slut fler bilder och människor från dagarna och från utställningen:

Rolf Mylläri berättar (på lördagen) om Strömsholms kanal och om arbetet med att hålla kanalen och slussportarna i stånd som industriminne. Han berättade också om kanalbolagets arkiv där alla fraktsedlar och sjömansloggar finns kvar - ett värdefullt källmaterial om transporter under insjöfraktens tid.

Visgruppen KAL uppträdde på fredagskvällen med programmet "moderna sjömansvisor" av bland andra Anders Wällhed och Kent Andersson. En del dikter och göteborgsvitsar blev det också. KAL (Krook, Andersson & Larsson) har uppträtt tillsammans sedan början av 80-talet och gett ut ett tiotal skivor. Det svängde om "gubbarna" !

Anne Seppänen är kulturchef i Smedjebackens kommun och en viktig person i Ahlbäckstiftelsen. Tidigare arbetade hon med bildkonsten på Dalarnas Museum. Hon invigde utställningen på Meken och berättade om Stefan F. Lindbergs och "Mellis" Melanders bilder.

Peter Nyblom väntar på att få pris (se inlägg 40). Roine Janssons profil bakom pelaren. Sittande Annbritt Grünewald, f.d. fängelsedirektör, numera ordförande (S) i kulturnämnden i Säter.

Lars "Mellis" Melander, Pearl Sea, oljemålning från 1978. Ägs av Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mellis var själv med och målade båten i en sydlig hamn, men tog rast och gjorde skissen till målningen från kajen. Båten hade för länge sedan förlorat all färg (utom rosten). Målning kommenderades inför en inspektion från rederiet - men bara sidan mot kajen! Vi kan se att killen som sitter till höger på plankan i mitten är blond och långhårig. Han är en känd sjöman, bor enligt uppgift numera i Bohuslän och är fortfarande långhårig.

Lars "Mellis" Melander, Lampedusa, en gjutjärnsflytväst från EU, blandteknik 2014. Text av Mellis: "...drömde att jag var på symöte hos EU-kommissionen. Där satt man och sydde flytvästar till flyktingbarn. Man sydde västar av järnskrot från stridsvagnar och pansarkryssare... och man kallade dem Lampedusa-flytvästar... De skulle bli ett slags symboler för EU-fredsprojektet...

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2
2014, Peter Nyblom

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 35

(Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2)

Min fråga innan jag startade spaningarna var hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarrörelsen kan ha varit. Frågan var inspirerad av Magnus Nilssons försök att komma förbi Lars Furulands tre punkter för arbetarlitteratur (litteratur av arbetare, om arbetare och för arbetare) och istället definiera arbetarlitteratur/konst som "konst vars reception [mottagande] i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (Arbetarhistoria, nr 4 2007, s. 36). Om definitionen ska vara användbar och hanterlig måste man i första hand tolka "koppling till arbetarklassen" som koppling till arbetarklassens organisationer, med andra ord till arbetarrörelsen i bred mening. Bland de 20 mottagarna av Johan Ahlbäcks pris finns konstnärer där den kopplingen är uppenbar eftersom de själva är eller har varit arbetare organiserade i arbetarrörelsen samtidigt som de verkat som bildkonstnärer. Jag tänker främst på Hans Tollsten, Julie Leonardsson, Ulla Wennberg, Roine Jansson, Ingmar Aldenhov, Reino Laitasalo och Lars "Mellis" Melander. Några - Julie Leonardsson, Robert Nyberg och "Mellis" - hör till den svenska arbetarrörelsens viktigaste opinionsbildare via dagspress och fackliga publikationer. I alla dessa fall är kopplingen till arbetarrörelsen uppenbar. Och även om det kan vara mer oklart vilka som verkar "i Johan Ahlbäcks anda", så kan man åtminstone peka på solidariteten med utsatta grupper som något som förenar dem med föregångaren. 

Att det finns personliga eller andra kopplingar mellan konstnären och arbetarrörelsen är i och för sig ingen garanti för att den kopplingen påverkar receptionen eller publikens mottagande av bilderna, och ännu mindre att receptionen påverkas "i avgörande grad" som min kollega Nilsson uttrycker det. Även så typiska arbetarkonstnärer som Ulla Zimmerman och Reino Laitasalo gör bilder där den kopplingen nog är helt oviktig för hur bilden uppfattas. Ibland kan kopplingen befinna sig för långt från bilderna eller för långt tillbaka i tiden för att den ska ha avgörande betydelse. Att Ingmar Aldenhov är medlem i Kommunistiska partiet är inget man kan läsa ut ur hans bilder. Stefan Teleman började sin bana på ABF:s konst- och bildkurser, precis som flera andra av pristagarna. Men den kopplingen har knappast någon avgörande betydelse för hur hans konst uppfattas, ens för den som känner till det.

Ulla Zimmerman, Dammsugerskan, ur sviten "Fabriken" (1981)

Egentligen har jag nu kommit bort från ämnet, för frågan var inte hur avgörande kopplingen till arbetarrörelsen/arbetarklassen har varit för hur pristagarna uppfattas i allmänhet, utan hur avgörande den kan ha varit för att de fått ahlbäckpriset. Eftersom både Ovako Bar (Smedjebacken) och  Industrifacket Metall har styrelseplats i Ahlbäckstiftelsen är det rimligt att anta att kopplingen har varit viktig i de flesta fall. Metall hör till de förbund som varit mest drivande i programmet KIA, Kultur i arbetslivet (instiftat 1974 och upplöst av höger-regeringen 2006). Gemensamt för de flesta pristagarna är att de har varit engagerade i arbetsplatsprojekt inom KIA eller liknande initiativ. På så sätt tillkom till exempel Ulla Zimmermans bilder i utställningen "Fabriken" med Riksutställningar (1981, också på Galerie Dr Glas i Stockholm). Jan Annerborn genomförde sin dokumentation av Ovako Steel i Hofors, ett projekt som resulterade i utställningen och katalogen Konst på verket (1988). Åse Marstrander skildrade vården och Ulla Wennberg städyrket i sina bidrag till vandringsutställningen Kvinnors arbete (Konstfrämjandet m.fl., 1988-90). Ulla Grytt deltog i projektet Arbetets kvinnor (1995) där sex kvinnliga konstnärer fick träffa sex kvinnliga medlemmar från lika många LO-förbund och tolka deras liv och arbete. Det var i det projektet hon gjorde sin väv för SEKO med diskerskan Maija Timonen och hennes fönster mot havet. Övriga konstnärer i projektet var Lena Attar Larsson, Maria Rodrick, Iris Santén, Eva Söderström och Christina Wassberg - framtida ahlbäckpristagare? 
 
Två utställningar med titeln Arbetets kvinnor gick sedan på turné. Den första (1996) innehöll resultatet av dialogen mellan konstnärer och medlemmar. Den andra (1998-2000) var en utökning - nu deltog 18 förbund, 18 medlemmar och 18 konstnärer, däribland Åse Marstrander. Åren 2001-2006 genomförde Maria Söderberg dokumentationen av samhället och blygruvan i Laisvall med hjälp av medel från Länsstyrelsen i Norrbotten, IF Metall och Arjeplog kommun. Och under ungefär samma tidsperiod (2003-2007) arbetade Roine Jansson, Julie Leonardsson och Britt-Marie Rydberg med Dalarnas industrimiljöer i KIA-projektet "Arbetsmiljön i konsten". Roine Jansson kunde då bidra med sin erfarenhet av arbetslivsprojekt med fackligt stöd ända sedan 1970-talet (vandringsutställningen "Malm och människor"). Och en annan pristagare, fotografen Jean Hermanson, hade tagit intitiativ till stora arbetsplatsdokumentationer långt innan stödformer som KIA etablerades. Pristagaren Lennart Engström har fortsatt det arbetet, delvis med andra yrkesgrupper i fokus än vad Hermanson hade.
 
De målare, tecknare och fotografer jag nu har räknat upp har alla bidragit till att förverkliga en central tanke i 1970-talets svenska kulturpolitik och i program som KIA - att konstnärlig och litterär kultur kan få en social relevans i en direkt kontakt och dialog mellan konstnärer och arbetare. Fackförbundens viktiga roll i förmedlingen och fördelningen av medel reserverade för kultur säkrar en direkt koppling mellan konstnärerna och de yrkesgrupper deras arbete är avsett för. Kopplingen mellan konsten och arbetarrörelsen/klassen blir därmed avgörande för mottagandet av konsten, eftersom det inte hade gått att förstå innehållet och avsikten utan kunskaper om denna koppling. Fackets starka ställning i Ahlbäckstiftelsen och den geografiska närheten till Dalarna i flera av konstprojekten garanterar samtidigt att deltagandet i sådana projekt blir en avgörande faktor i valet av pristagare, om än inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn. I Stefan Telemans fall bör den till exempel ha varit mindre avgörande, i Jean Hermansons fall mer avgörande.

Yngve Svedlund, Spelman, emalj. Bildkälla www.emaljverkstaden.se/Yngve-Svedlund)

Det finns också tre påtagliga undantag bland de tjugo, nämligen Gösta Backlund, Svante Rydberg och Yngve Svedlund. Ingen av dessa har mig veterligt haft industriarbetaren som huvudmotiv under något skede i sina liv eller deltagit i dokumenterande arbetsplatsprojekt. Gösta Backlund och Svante Rydberg är modernistiskt skolade formkonstnärer, Yngve Svedlund är huvudsakligen en torpar- och bondeskildrare i Xet Erixons och Eric Hallströms anda (men undantag finns). Kravet att verka i Johan Ahlbäcks anda uppfyller de på andra sätt - genom att vara födda i Dalarna (alla tre), genom att på olika sätt skildra och tolka Dalarnas natur (alla tre) och genom att skildra arbete i mer allmän mening (Svedlund). Kopplingen till arbetarrörelse och industri är däremot indirekt - genom utsmyckningsuppdrag och genom gemensamma vänskapskontakter (i Dalarna).

Av de 20 pristagarna är sex kvinnor och fjorton män. De fem senaste årens pristagare har alla varit män. Det finns nio som jag vill beteckna som huvudsakligen arbetarskildrare och opinionsbildare i arbetarrörelsen (Tollsten, Leonardsson, Zimmerman, Jansson, Hermanson, Nyberg, Engström, Laitasalo, Melander). Maria Söderberg är opinionsbildare, men inte huvudsakligen inom arbetarrörelsen. Det finns sju som jag vill beteckna som arbetarskildrare i mindre grad (Marstrander, Teleman, Wennberg, Grytt, Söderberg, Aldenhov och Annerborn). Och slutligen finns fyra som är arbetarskildrare i mycket liten grad (Backlund, syskonen Rydberg, Svedlund). Att antalet utpräglade arbetarskildrare är så stort är nog egentligen mer förvånande än vad det kan verka, eftersom det inte alls är självklart att kravet att "verka i Johan Ahlbäcks anda" måste innebära skildring av arbetaryrken. Men bara i de fyra sista fallen är det tydligt att kravet tolkats på delvis annat sätt.

Det finns nio pristagare som arbetat huvudsakligen med måleri, fyra som arbetat huvudsakligen med teckning och grafik (Leonardsson, Marstrander, Wennberg, Nyberg), tre fotografer (Hermanson, Söderberg, Engström), två textilare (Grytt, Britt-Marie Rydberg) och två som arbetar med flera av dessa tekniker men också med nyare medier (Annerborn, Melander). Ingen är skulptör. 

Den här sammantagna bilden ger anledning att ställa en rad följdfrågor till den första frågan om kopplingen till arbetarrörelsen. I hur stor utsträckning speglar valet av pristagare förändringar i arbetslivet och förändringar i arbetarklassens sammansättning? I hur stor utsträckning avspeglas å andra sidan förändringar i vad som räknas som konst när det gäller olika uttrycksformer? I hur stor utsträckning avspeglas kvinnornas ökade synlighet i kultur och konst? Fotografernas betydelse för arbetslivsskildring och opinionsbildning har fått ett tydligt erkännande när Hermanson, Söderberg och Engström fick priset. Pristagare som Ulla Grytt och Lennart Engström har haft fokus på serviceyrken och kvinnodominerade yrken och på så sätt breddat skildringen av arbetarklassen. 

Men bland de pristagare som jag betecknar som huvudsakligen arbetarskildrare dominerar manliga konstnärer, konstnärer som främst är målare, och skildringar av vedertaget manliga industri- och byggnadsyrken (jag tänker framför allt på Jansson, Laitasalo, Leonardsson och Tollsten). Bara 6 av tjugo pristagare är kvinnor. När man tittar på prismotiveringarna ser man hur likheter med Johan Ahlbäcks liv och konst framhävs, helt i enlighet med stadgarna för priset. Men när det gäller mångsidiga konstnärer som Gösta Backlund och Jan Annerborn är det traditionen och historien som nämns - konstnärernas ursprung i Dalarna eller deras skildring av samma industri som i Ahlbäcks konst. Det ger anledning att tro att ursprung och tradition har varit mest avgörande i till exempel Annerborns och "Mellis" Melanders fall. Men dessa konstnärer har också använt andra tekniker än måleri, teckning, grafik och fotografi för att tolka hur stora samhällsförändringar slår sönder äldre sammanhang och skapar nya. Det nämns inte i motiveringarna.

Alla tidigare pristagare har nu passerat 50-årsstrecket - den äldste (Yngve Svedlund) är född 1925 och den yngsta (Maria Söderberg) är född 1959. Yngre konstnärer och fotografer kommer förstås så småningom att kunna få priset. Då kommer vi att få se nya och kanske mycket annorlunda tolkningar av vad det innebär att vara arbetarkonstnär och arbeta i Johan Ahlbäcks anda. Kommer priset att gå till konstnärer som medvetet identifierar sig med arbetarrörelsen men som arbetar på ett sätt där det kanske är omöjligt att se några kopplingar till Johan Ahlbäcks tekniker och motiv? Till exempel Karin Jonsson och Kalle Brolin? Kommer fler kvinnor att få priset? (En kvinnlig skulptör som kunnat få den, men som nu gått bort, var Gun Maria Pettersson (1943-2007). Kanske finns fler äldre pionjärer som borde få det, till exempel väverskan och anarkisten Gun Nordstrand (f. 1929). Den som lever får se.

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1

länkning pågår till intressant.se