fredag, november 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 48

Konstnären Ola Öhlin (f. 1967) är före detta verkstadsarbetare. Konsten och bildmakandet kom han in i först ganska sent. I en artikel i Katrineholmskuriren (8/4-1999) påstås det rentav att han aldrig höll i en pensel före 25 års ålder... Det kan vara hur det vill med det, men det var som 25-åring (1992) han kom in på en estetisk folkhögskola. Sedan fortsatte han på den kända Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Men på någon konsthögskola har han inte gått, och i likhet med så många andra av dom konstnärer som har uppmärksammats på den här bloggen har han varit verksam utanför dom större städerna och deras konstliv. Han är född och uppvuxen i brukorten Hälleforsnäs i Sörmland, och efter perioder i Bohuslän och på Öland är han nu tillbaka i hembygden. Tillsammans med sin sambo, grafikern Helena Elfgren, bor han i flygeln på Julita gård.

Att just Ola Öhlin skulle ägna sig åt arbetarkonst eller arbetslivsbilder kan man tycka är ganska otippat. Redan från början verkar han ha valt det abstrakta bildspråket framför det föreställande. Och i den nämnda artikeln i Katrineholmskuriren sägs det förresten också att Ola Öhlin "avskyr" att teckna. Det är kanske en överdrift, men hans huvudsakliga intresse ligger i färgen och måleriet. Vill man peka på förebilder (men det behöver man inte) kan man till exempel nämna dansken Per Kirkeby. Precis som i fallet Kirkeby har Ola Öhlins bilder ofta beskrivits som en sorts abstrakt naturmåleri av skribenter och kritiker. Bilderna liknar ofta en slingrande vegetation av färg och färgstrukturer. Ibland kan man tolka in ett mer bestämt motiv, eller kanske bara en horisontlinje. Se till exempel:

Ola Öhlin, meritförteckning

Ola Öhlin på Myspace

En annan likhet med Kirkeby är att Ola Öhlin också har arbetat med arkitektoniska skulpturidéer i tegel, och en av dessa idéer har han presenterat som ett förslag för en rondellskulptur i Flen. I projektförslaget påpekar Öhlin att det han vill bygga inte är en tegelstruktur vilken som helst. Det rör sig om en valvkonstruktion av ett slag som återkommer i mycket kyrko- och industriarkitektur mot slutet av 1800-talet. En konstruktion som alltså har en historia och en anknytning till en arbetarvardag:

Beskrivning av rondellskulptur av Ola Öhlin


Ola Öhlin har också framträtt i många sammanhang som så kallad "eldskulptör", alltså skapare av skulpturer som inte kan avnjutas förrän dom brinner: en konstform särskilt lämpad för festarrangemang. I likhet med en gammal målarkompis, "Inger Linnéa" eller Inger Linnéa Carlsson, är han medlem i Svenska Eldskulptörförbundet. Förbundet har en hemsida som just nu inte verkar fungera så bra, men här är länken:

Svenska eldskulptörsförbundets hemsida

Hur kom det sig då att denne abstrakte målare och skapare av flyktiga eldskulpturer också har ägnat sig åt något så handfast och sakligt som realistiska industriskildringar? Jo, enligt Ola Öhlin själv (när han och Konstfred träffades i somras) så gick det till ungefär så här: tillsammans med några kamrater var han anställd av en teatergrupp i Sörmland. Detta var under åren 1994-95. Dom besökte järnbruket i Hälleforsnäs och fascinerades av ljuset och stämningen. Det var alltså inte själva arbetet och arbetsmomenten som dom var intresserade av i det här första skedet. Tecken tydde på att verksamheten på bruket (järnförädling, bland annat tillverkning av bildelar till Scania) inte skulle hålla på så länge till. Bildkonstnärerna i gänget, Ola Öhlin och Inger Linnéa Carlsson, förstod att det fanns goda argument för ett projekt med syfte att dokumentera bruksmiljön konstnärligt. Hälleforsnäs kommun visade sig vara villig till samarbete, liksom också IF Metalls klubb i Katrineholm. Statens kulturråd gick genom sitt program Kultur i arbetslivet in med 50.000 kronor. År 1997 kunde Öhlin och Carlsson genomföra sitt projekt. Dom fick tre månaders arbetstid och tillgång till ateljélokal på Bruket. Hösten 1997 var projektet avslutat. Under tiden hade bruket hunnit avvecklas nästan helt. 103 arbetare fick gå under den tid som dokumentationen pågick. Till slut gick bruket i konkurs, och verksamheten kunde bara rekonstrueras i mindre skala och i andra lokaler. I det som tidigare var Hälleforsnäs bruk finns nu ett antal mindre företag och ett bruksmuseum.

Resultatet av dokumentationen var totalt 88 målningar som visades i ett antal sammanhang under dom följande åren, bland annat på Faktorimuseet i Eskilstuna. Öhlin och Carlsson fick erfara vad dom flesta arbetslivsskildrare vet, nämligen att det privata intresset för bilder av detta slag är begränsat. Men IF Metall köpte dom bilder som dokumenteras här nedan. Pengarna från denna och en del andra försäljningar administrerades av Flens kommun i en fond för utsmyckning av Folkets Hus i Hälleforsnäs. Utsmyckningen gjordes av Öhlin och Carlsson på basis av deras egna bilder ur dokumentationen. Den invigdes år 2000.

Här är en bild på Ola Öhlin själv, tagen av Konstfred på IF Metalls kansli i Katrineholm i somras. På väggen bakom Ola hänger en av Inger Linnéas bilder av dokumentationen. Den visar ögonblicket då det flytande järnet rinner ner i gjutformen på golvet medan den så kallade "skänken" (behållaren med järnet) manövreras av en av gjutarna. I detta arbete krävs förstås särskilda skyddskläder. Och särskilt viktigt är det med skorna, eftersom järnet lätt skvätter ut över fötterna. Processen som sådan har i grunden inte förändrats sedan industrialismens barndom.



Nästa bild hänger på väggen mittemot. Den är av Ola och visar en arbetare vid en av dom stora svarvarna. Här tillverkades avancerade mekaniska komponenter, till exempel till Saab Scania. Det mesta är automatiserat, arbetaren har mera rollen av övervakare och operatör.



Vi gick ner i kansliets källare och tittade på dom bilder av Ola som är magasinerade där, eventuellt i väntan på utplacering i andra lokaler. Här fanns till exempel denna bild, som visar en annan situation i samma förhållandevis rena och svala miljö. Det är maskinen som rensas:



Här däremot är vi tillbaka i själva gjuteriet. En gjutare manövrerar "skänken" över en rad med flera likadana gjutformar:



Olas och Inger Linnéas fascination över själva miljön och dess ljus kommer tydligt till uttryck i denna bild av traversen och kättingen som till exempel "skänken" kan hänga i. Nedtill lyser den heta gjutmassan i någon sorts ränna:



Det är roligt att kunna presentera och kommentera dessa bilder ur ett projekt som annars lätt hade kunnat glömmas bort, och som visar ett stycke svensk samtidshistoria. För Ola Öhlin kan det hända att bilderna från bruket förblir en parentes i ett konstnärskap som annars har en helt annan inriktning. Inger Linnéa Carlsson verkar däremot på ett annat sätt ha arbetat konsekvent figurativt. Det kan vara intressant att återkomma till hennes konst längre fram.

Länkning pågår till "intressant.se"

söndag, november 02, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 47

Bloggen börjar få litet mera fart. Den tillkommer på "stulen" tid och åtskilliga gånger har Konstfred tänkt att det får vara slut. Åtminstone något halvår framöver. Men just nu ser det ut som om han kan fortsätta med åtminstone några postningar i veckan. Just ikväll hinns inget mer. Längre fram i veckan kommer en spaning om den dokumentation som konstnärerna Ola Öhlin och Inger Linnea (eller Linnea Carlsson) gjorde av miljön vid gjuteriet i Hälleforsnäs alldeles före konkursen (1997). Sedan följer de utlovade fortsatta presentationerna av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris (se spaningarna fram till nr 29). Det är alltså följande pristagare det handlar om:

2003 Ulla Grytt, Stockholm

2004 Jean Hermanson, Malmö

2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg

2006 Maria Söderberg, Stockholm

2007 Jan Annerborn, Sandviken

2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika

Ytterligare teman som bör följas upp framöver:

Arbetarkonsten och den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)

Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier)

Länkning pågår till "intressant.se"

lördag, november 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 46

Allhelgonahelg i Åbo, hela Finland är stängt. Alltså gott om tid för bloggning. Från och med imorgon kommer en del tidigare utlovat material att läggas ut. Tills vidare ytterligare några reflektioner apropå det förra inlägget: det om Magasin Axess och arbetarkonst kontra borgerlig konstideologi. I någon av de senaste veckornas drivor av tidningar läste Konstfred en kommentar som lät något i stil med: "idag är en konservativ estetik och kultursyn åter igen på stark frammarsch, och den drivs både från höger och från vänster". Här finns just nu inte tid att leta upp det exakta citatet eller källan: en blogg är ju trots allt en sorts skissblock. Men själva tanken är intressant, och den har definitivt börjat dyka upp allt oftare, i allt fler sammanhang. Om man då säger att vänster och höger driver samma konservativa kultursyn, så kan man mena flera saker. Dagens borgerliga kulturpolitik har tillexempel från olika håll, bland annat av förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson, betecknats som "stalinistisk" (föredrag på Wiiks folkhögskola, hösten-06). Vad man syftar på är då en viss sorts cynism som man kan tycka är gemensam för stalinism och nyliberalism: en syn på kultur som en rent ekonomisk fråga och som en majoritetsfråga. Med andra ord: kultur ska löna sig (på ena eller andra sättet) och den kultur som majoriteten inte vill ha har inget existensberättigande. Bra kultur är den kultur som folk betalar för, all annan kultur åker på sophögen. Detta betyder att både stalinism och nyliberalism kan betecknas som populistisk (majoriteten avgör alltid) och ekonomistisk (ekonomin styr helt, inte bara i "sista hand" som en del av en mycket komplex struktur, som i Louis Althussers tolkning av Marx).

Men nu är det allmängods bland kulturkonservativa debattörer som Johan Lundberg och dom andra kring Axess att påstå att vänstern överlag är kulturfientlig eftersom den överlag skulle ha en ekonomistisk ideologi (se också inlägg här på bloggen från 6 augusti förra året). Det finns förstås inget sånt som vänstern överlag, det är bara grova retoriska generaliseringar. Men vi kan vara ense med Axess-kretsen om att det finns ekonomistiska drag i stora delar av vänstern och arbetarrörelsen. Det finns också en viss kulturfientlighet med kulturkonservativa och populistiska drag. Och här kommer vi till en annan sak som man kan mena när man säger att vänstern och högern förenas i kulturfrågor. Nämligen att vänstern och högern ofta har varit likartat konservativ i smak- och stilfrågor. Detta är en uppfattning som kanske är ännu mer spridd och ännu mindre ifrågasatt än den om ekonomism och populism. Det är välkänt att dom konstnärliga experiment som kunde blomstra i Sovjetunionen ännu under 20-talet senare kvävdes av den stalinistiska likriktningen enligt dom linjer för den socialistiska realismen som drogs upp av personer som folkkommissarien Lunatjarskij och akademiledamoten Gerasimov. Den konst som då kom att favoriseras kan upplevas som slående lik de borgerliga akademiker som nu hyllas av Therese Bohman i Axess. Och då menar vi förstås på stilens nivå, ej på innehållets.

I en teori om arbetarkonst, som ju är det som kanske efter hand kan vaskas fram på den här bloggen, är det svårt att inte på något sätt ta ställning till den socialistiska realismen. Men frågan har hittills inte kommit upp, i första hand för att det i första hand är svenskt material som behandlats, och i Sverige har det inte funnits några renodlade företrädare för socialistisk realism. Det närmaste vi kommer detta geografiskt är Victor Brockdorff i Danmark, och hans monumentala målningar för DKP (Danmarks Kommunistiska Parti, motsvarigheten till svenska SPK/VPK/V). Det är viktigt att komma ihåg att socialistisk realism, så som begreppet definierades i Sovjet och övertogs av målare som Brockdorff, inte är detsamma som social realism, naturalism (som snarast är vad en målare som Albin Amelin ägnade sig åt) eller socialt engagerad konst i största allmännhet. Man skulle till och med kunna hävda, vilket ofta har gjorts, att socialistisk realism inte ens är någon realism utan snarare en idealism eftersom den inte visar saker och ting så som de är nu, utan så som de kommer att bli när socialismen är genomförd. Det stalinistiska bedrägeriet inträder när det dessutom påstås att detta redan skett.

När Victor Brockdorff visade sin socialistiska realism i Köpenhamn vid 1950-talets början (vilket finns beskrivet i den katalog som Arbejdermuseet gav ut i samband med sin Brockdorff-utställning år 2000) utbröt en debatt som inte är så olik den som den senaste tiden har pågått mellan Axess-gänget och konstkritiker som Dan Jönsson i DN.

(Debatten verkar inte gå att hitta på Nätet, men refereras på bloggen LOKE.) Se:

LOKE om Lundberg och Jönsson

Victor Brockdorffs kritiker, som i flera fall tillhörde DKP precis som han själv, tyckte att han hade gått för långt. Det var ju tydligt, menade någon, att arbetarna i hans bilder inte var några riktiga arbetare, avbildade på plats, utan skådespelare som poserat i ateljén efter förebild från det sovjetiska monumentalmåleriet. Brockdorff å sin sida intog den hårdaste ideologiska positionen och förkastade helt och hållet den samtida modernistiska konsten och konstutvecklingen i Väst efter sekelskiftet. Särskilt hånade han det nya amerikanska, abstrakta måleriet. Denna "konst" var ju inget annat än en lekstuga där "konstnärer" i trygg avskildhet från samhället kunde kittla borgarklassen litet lagom med provkationer och normbrott, men utan att utmana den ekonomiska makten det allra minsta. Menade Brockdorff och många med honom. Idag säger faktiskt det kulturkonservativa högergänget något liknande. I deras version av konstens historia under den moderna epoken (alltså från 1700-talet och framåt) har konsten förfallit till enbart provokation för provokationens egen skull. Det som favoriserats av "det politiskt korrekta etablissemanget" (alltså i den vänstervridna "hegemoni" som kulturkonservativer gillar att föreställa sig) uppfattar man som skadligt och förödande för de "värden" man tycker att konsten hade från början. Så här skriver till exempel Roger Kimball i senaste Axess Magasin:

Problemet är att avantgardet har fallit offer för sin egen framgång. Efter att ha vunnit slag efter slag omvandlade man gradvis en motsträvig borgerlig kultur till en villig medarbetare i sina attacker på den etablerade smaken. Men i denna seger låg fröet till avantgardets egen irrelevans. I brist på trovärdigt motstånd degenererade de rebelliska gesterna till ett slags estetiska pajaskonster. I denna mening innebär avantgardets institutionalisering avantgardets död eller åtminstone senilitet.

Se hela artikeln här: I avantgardets efterdyningar

Som en gång filosofen Edgar Wind (i boken Art and Anarchy, baserad på föreläsning från år 1960) pekar man också på vad man ser som en "de-humanisering" av konsten. Med andra ord att konsten reduceras från att vara en kraft som gör oss till bättre människor till att bara vara ett strategiskt spel i en konstvärld där allt i slutändan handlar om pengar. Och så kommer argumentet om ekonomism in igen: moderna konstnärer tror att dom är gränsöverskridare, men egentligen är dom bara ute efter uppmärksamhet och i slutändan pengar. Den radikala konsten och den radikala filosofin har dragit dom "universella" mänskliga värdena i smutsen, och förnekat dom. Och så vidare...

På detta sätt kan Axess-gänget skapa sig en alldeles särskild position och en alldeles egen nisch i kulturlivet och kulturdebatten. Dom kan bli gänget som inte gillar vänsteridéer, vänstermänniskor och vänsterkonstnärer, men som å andra sidan också tar avstånd från en "konkurrensutsättning" av kulturen enligt nyliberal modell. Dom är inte vänster, dom är inte nyliberaler, dom är mer tradtionellt värde- och kulturkonservativa. En kulturradikal skulle nu kunna försöka knipa åt sig en enkel poäng genom att ta fram den socialistiska realismens Stalinporträtt och förskönade kolchosidyller, ställa dom intill sådana akademiska "mästerverk" som himmelskt avsvimmad Psyche eller nymfer med låtsat motvillig kåt faun och säga: "titta, detta är ju precis samma sak! Samma konservativa estetik både till vänster och till höger!" Men det är en alltför enkel poäng. För det är inte alls samma estetik. Den socialistiska realismen utvecklades inte steglöst ur det tsaristiska Rysslands variant av den franska akademismen. Den var inte ens någon självklar konsekvens av den ryska realismen och naturalismen kring år 1900, till exempel hos Ilja Repin. Den var ett uttryck för en viss ståndpunkt hos den nomenklatur som gjorde anspråk på att företräda en klass: proletariatet. Och på samma sätt var Willian Bouguereau och andra "akademister" avhängiga av ideologin hos den nomenklatur som dom var underkastade: det borgerliga 1800-talets industrialister och statsförvaltning. Men Bougueraus kåta fauner och nymfer är knappast jämförbara med något som producerades under stalintiden, och att den socialistiska realismen skulle ha varit en enhetlig stil är för övrigt en myt baserad på ren okunnighet. Se till exempel Alexander Deineka:

hemsida till minnet av Alexander Deineka

Sammanfattningsvis: vad kan man som marxist lära sig av denna kulturdebatt? Det är antagligen viktigt att skapa en teori och en position som skiljer sig BÅDE från kulturkonservatismen i Axess och från det försvar som framförs av Dan Jönsson i DN. För medan Axess-gänget är helt uppenbart obekymrade om att deras högtidliga och romantiska ideer om konst överensstämmer med de härskande skiktens eteticism i ett samhälle vi aldrig vill ha tillbaka (1800-talets), så är Jönssons försvar för den radikala kulturen på något sätt defensiv. Konstfred syftar nu inte bara på denna debatt, utan också på tidigare debatter där han och kritiker med liknande ståndpunkter har framträtt. Dessa personer är kulturradikaler, och från höger har dom anklagats för att vara "politiskt korrekta". Men samma anklagelse kan faktiskt också framföras från vänster.

Detta innebär inte att höger- och vänsterpositionerna på något sätt skulle vara jämförbara. Det innebär bara att det i länder som de skandinaviska är mycket lätt att vara kulturradikal eftersom radikal kultur vid en internationell jämförelse trots allt får mycket stöd. Denna lätthet är så att säga också en "korrekthet" eftersom man artikulerar den gemensamma värdegrund som redan omfattas av de allra flesta av oss som tillhör dom intellektuella mellanskikten. Risken är att man i denna "korrekthet" glömmer bort att öppna sig för andra erfarenheter än det egna skiktets eller förbereda sig för invändningar därifrån. Till exempel från den arbetarklass och de mer utsatta grupper som vi oftast, åtminstone teoretiskt, solidariserar oss med. Det kan uppstå en viss instängdhet där man ensidigt vänder sig till den egna kretsen, och som Konstfred hela tiden hävdat här på bloggen är det denna specifikt medelklassbetonade instängdhet som utgör den främsta orsaken till att fenomen som arbetarkonst och arbetslivsskildringar så sällan har uppmärksammats under senare decennier.

Helt enkelt skulle vi intellektuella behöva spendera mindre tid i våra dyra privata rum och på våra kontor och istället gå ut och se många olika aspekter av samhället: i förorter, på industrier, bland folk som ännu inte kan svenska, bland ungdomar och studenter som kämpar för att få någonstans att bo, och så vidare. En definition på "politisk korrekthet" kan vara en övertro på att enbart sunda åsikter och ståndpunkter är en tillräcklig förutsättning för att förstå samhället och konsten. Men när anklagelser om "politisk korrekthet" riktas från Axcess-gänget till alla oss vänsterut innebär det något annat. Anklagelsen handlar egentligen om att dessa personer förknippar oss med det "onda" sossesamhälle som med förmögenhets- och fastighetsskatt har minskat deras vänners och sponsorers vinster. Och i den meningen bör vi förstås alla sätta en ära i att vara politiskt korrekta.

Den position Konstfred talar om, en annan position än den kulturkonservativa och en annan än vad man kan kalla "medelklassvänsterns" (särskilt på DN), är ännu inte artikulerad. Tills vidare är det viktigt att till varje pris undvika sammanblandning med kulturkonservatismen (något liknande antyds av LOKE, som nu läggs in bland bloggens länkar). Och det är Konstfreds förhoppning att texterna på den här bloggen kan bidra till att artikulera den alternativa positionen. Något som bör prioriteras är en närmare granskning av den socialistiska realismen, dess historia, och hur det kan komma sig att den blandas ihop med den 1800-talsakademism som Therese Bohman och Axcess nu har fört upp på agandan. Men först finns det en del tidigare löften som måste infrias.

Se för övrigt ett meningsutbyte med Therese Bohman i kommentaren till föregående inlägg. Det gäller en fråga som inte står i centrum för begreppet Arbetarkonst, men som inte desto mindre är intressant, nämligen den om skönheten som kvinnlig. Bohman använder inte det i vänstern vanliga ordet "heteronormativ", men hon verkar antyda att Konstfred är detta. Alltså att påståendet att "skönheten som kvinnlig förutsätter en manlig bedömare" skulle utgå från det "normativa" antagandet att alla betraktare är heterosexuella. Men det är inte det saken gäller. Se kommentaren som sagt.

Länkning pågår till "intressant.se"

torsdag, oktober 30, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 45

Som snabbt inkast efter längre uppehåll: en spaning som inte direkt är efter Arbetarkonst. Utan snarare noteringar om en kultursyn där arbetarkonst knappast ryms. Det som åter igen triggat Konstfreds skrivklåda är tidskriften Axess Magasin, husorgan för den svenska kulturhögern (se också 2007 års inlägg). Axess är en del av ett större projekt, huvudfinansierat av Axson-Johnsonsfären. De har till exempel en kulturTV-kanal som kan vara riktigt bra. Tidskriften Axess Magasin är omöjlig och rabiat på ett annat och mer enträget sätt. Det är kanske först i skrift som den kulturkonservativa agendan får blomma ut med full anakronistisk yppighet: stilnivån är hög, vändningarna är omständliga och akademiska, 20-åriga skribenter skriver som om de vore födda år 1900. Och klär sig antagligen i kostym och fluga. Nej, förresten. Till de mer rörande inslagen hör annonser för magasinets T-shirts, för den kulturkonservativa ungdomen. Man har plockat fram den gamle brittiske ädlingen, parlamentsledamoten och nazisympatisören Alan Clark och översatt honom till svenska: "Vi behöver inga nya djävla ideer". Trevligt. Nu blir det genast mycket tydligare vad våra små lokala reaktionärer står för. Igår brunskjortor, idag T-shirts.



Går man så till senaste numret av Axess Magasin, så hittar man ytterligare en variation på ett känt kulturkonservativt tema: Skönhetens återkomst. Redan på långt håll ser man tydligt att skönheten är en kvinna, och den som bedömer vad som är skönt måste alltså vara en man. På feminismens språk handlar det alltså om en manligt kodad relation. Se själva:



Denna "personifikation" (en konkret figur som ska föreställa en abstrakt princip, till exempel skönheten eller konsten) är målad av Adolphe W. Bouguereau (1825-1905), en av så kallade "akademiker" som kunde tillfredställa borgarklassens och de högre tjänstemannakretsarnas smak för pornografi i mytologisk form (eller mytologiska och symboliska motiv som förevändning för pornografi: jfr viss "mjukare" pornografi idag). Det är som om Axess-redaktionen medvetet har tänkt sig att provocera den så kallade "politiska korrektheten" genom att välja denna bild till omslaget: ett val som för övrigt också är i linje med de hyllningsartiklar till 1800-talets "akademiker" som tidigare har författats av medarbetaren Therese Bohman. Titeln på numret är "Skönhetens tabu" och man signalerar på så sätt sitt gamla vanliga gnäll: i den politiskt korrekta och givetvis vänstervridna samtiden har allt det som dessa människor håller högt blivit tabu. Med andra ord: att hålla på högern är tabu, att cementera traditionella familjemönster är tabu, skönhet är tabu, o.s.v. Ädelmodigt och utan vinning kämpar dessa tappra kulturkonservativa mot majoritetssamhällets tabun... O.s.v. O.s.v.

Och det är inte så att man nöjer sig med att blicka tillbaka till 1800-talet. Nej, "alltsedan Kants dagar" har skönheten uppfattas som ett tabu, påstår redaktionen i sin inledning. "Alltsedan Kants dagar", alltså alltsedan 1700-talets senare hälft. Detta visar om inte annat att redaktören Johan Lundberg och hans svans knappast kan ha förstått mycket av filosofen Immanuel Kants "Det skönas analytik" ur mästerverket Kritik av omdömeskraften (Köningsberg/Libau 1790, svensk översättning 2006 av Sven-Olof Wallenstein). Och menar dom något annat eller någon annan än Kant själv skulle dom åtminstone kunna ge några exempel, tycker man. Man tror att kulturkonservativer åtminstone ska vara pålästa. Som de var på den gamla goda tiden... Man kan nästan bli kulturkonservativ själv när det gäller kvaliteten på kulturkonservativer...

Bland artikelförfattarna återfinner man en i Axess ganska typisk mix av skandinaviska "vänner" till redaktionen och neokonservativa kulturprofiler från USA. Till exempel Roger Kimball, redaktör för tidskriften New Criterion och författare till en bok om hur "politisk korrekthet förstör konsten". Nu är det förstås en VISS politisk korrekthet som dessa figurer talar om. Alltså den "politiska korrekthet" som gör gällande att dominansen för en viss konst alltid står i relation till dominansen för vissa ekonomiska intressen. En "politisk korrekthet" som är en självklarhet för varje marxist. Men för de neokonservativa och kulturkonservativa måste sambandet mellan maktrelationer och vissa konstverks upphöjande till mästerverk till varje pris undvikas. Att "politiskt korrekt" peka på detta samband blir för dom detsamma som att "förstöra konsten". För konsten och skönheten måste vara som en religion, höjd över det materiella. Detta är en utpräglat borgerlig ideologi: den appellerar till den livsstil och den självuppfattning som är borgarens. Att konsten och bedömningen av konsten inte är en samhällelig sak utan bara en fråga om MIN privata njutning, MITT privata omdöme. Att konst skulle kunna uttrycka ett gruppintresse och vara t.ex. ARBETARKONST är förstås helt främmande i en sådan borgerlig konstideologi. Därför var detta inte en spaning efter arbetarkonst. Mer en spaning efter dess motsats.


Länkning pågår till "intressant.se"

onsdag, oktober 15, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 44

Meddelande har kommit om att seminariet på Arbetets museum (se spaning nr 42) tyvärr är inställt. Inga rapporter om detta alltså.

På stan i Åbo gick Konstfred uppför Humlegårdsgatan, alldeles i närheten av järnvägsstationen. Där, på Humlegårdsgatan 9-11, finns en stor privat läkarcentral som heter Pulssi. Det är nu inte direkt Konstfreds ambition att göra reklam för privat sjukvård. Men Pulssi har ett så kallat "fönstergalleri" där dom visar konstnärliga bilder av olika slag. Just nu finns där faktiskt en sorts arbetarkonst eller arbetslivskonst: fotografen Timo Lähtinens dokumentation av arbetet på ett varv där man bygger färjor. Han kallar sin dokumentation "Liberty of the Seas: Heavymetal Opera". Och "Liberty of the Seas" är också namnet på färjan som byggdes medan Lähtinen fotograferade. Den går nu på trafik i Västindien (Nassau).

Som fotograf är Lähtinen definitivt vad man brukar kalla en "piktoralist": med olika manipulationer får han ofta sina foton att se ut som målningar. Särskilt tydligt är detta i några av de utställda bilderna med svetsare. Hur och varför bilderna tillkommit är okänt för undertecknad, och varför just läkarcentralen Pulssi fastnat för dom är också outrett. Men Timo Lähtinen har en hemsida där man bland annat kan se hela serien från varvet. Han är antagligen en mycket etablerad fotograf här i Åbo-regionen. Arbetslivet verkar inte höra till hans typiska motivkretsar: snarare verkar han vara specialiserad på naturbilder och erotiska bilder. I en del av bilderna finns stämningar som kan påminna om den tjeckiske fotografen Jan Saudek, som också är en utpräglad piktoralist. Men om Saudeks erotiska bildvärld är utmanande och mångtydig (och faktiskt helt livsfarlig), så är Lähtinens enbart softad, konventionell och macho-romantiskt unken. Hans arbetslivsbilder är i en helt annan klass kvalitetsmässigt. Se länkar:

Digital Photography by Timo Lähtinen

Direkt till hela "Heavymetal Opera" av Timo Lähtinen

Jan Saudeks officiella hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

tisdag, oktober 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 43

Underklass är ett besvärligt begrepp som inte direkt har kunnat försvaras här, trots att det är själva adressen till bloggen. Men man kan väl tänka sig att man kan hitta den i de billigaste hytterna på Vikingline mellan Stockholm och Åbo, längst ner vid kölen. Där är det svårt att sova på vintrarna när det är is: skrovet ekar av de ständiga smällarna därute i det kalla vattnet. Och året runt stinker avloppet av det skitigaste spolvattnet, det som sjunker allra längst ner. I dessa hytter reser i vart fall Konstfred på sina turer mellan barnen i Sverige och jobbet i Finland, och delar alltså hytt med en, två och ibland tre andra lågbudgetfarare. Förra veckan var det två kineser och en liten finländsk man i sjuttioårsåldern. Den lille finländaren lyckades med vackra gester förklara för de kinesiska kamraterna att han hade dåliga knän och därför måste ha den undre slafen. Det gick förvånansvärt bra. Konstfred uttryckte sin uppskattning över bedriften, och tillsammans gick dom två upp i rökrummet.

Där presenterade sig Konstfreds nya bekantskap som Tauno Vuorenniemi, pensionerad före detta billackerade som levt i ett trettiotal år i Borås och därför kunde bra svenska. Han förklarade att hans företag gått i konkurs och att han därefter hade börjat ägna sig mer och mer åt ett gammalt intresse: att skulptera, särskilt med motiv från det jordbruksarbete han mindes från sin ungdom.

Tauno Vuorenniemi är en självlärd arbetarkonstnär, född 1934. Den teknik han utvecklat är skulptur i glasfiber och sand. Sanden hämtade han från början från en ort vid Vättern. Hans skulpturer är i naturlig storlek, avsedda att installeras utomhus eller i en uppbyggd miljö som ger en uppfattning om det arbetsliv han skildrar. I sin speciella teknik har han uppnått en stor skicklighet. De fotografier av skulpturerna som Konstfred har sett tyder på en känslighet för anatomi och kroppsrörelse som är fenomenal för att vara av en självlärd skulptör. Särskilt med tanke på att hans grundmaterial, glasfibern, är svårt att hantera på ett varierat och nyansrikt sätt. Vissa skulle säkert föredra att måla skulptuerna, ungefär så som man målar figurer på tivoli (de är också gjorda i glasfiber). Men Tauno berättar att han tidigt bestämde sig för att aldrig använda någon kulört målarfärg: "då skulle dom se ut som leksaker" säger han. Istället vill han behålla glasfiberns och sandens blekgula och grå färgtoner, ibland kanske med en liten ingnuggad mörk infärgning för att göra skuggorna under en arm eller en haka tydligare (och förstärka den skulpturala effekten). Tauno berättar också om hur han tränat sin känslighet för kroppsställningar och kroppsrörelser: när han ser en föreställande skulptur försöker han alltid själv ställa sig i exakt samma ställning som skulpturen.

Taunos son Arto Vuorenniemi är ansvarig för ett lantbruksmuseum i byn Putajantie, på vägen mellan Tampere och Pori. Det är också i den byn som Tauno bor numera, efter flytten från Sverige. I och omkring museet har en del av hans skulpturer fått ett permanent hem, och på hemsidan finns foton på dom. Texten på hemsidan finns tyvärr bara på finska. Se följande länk:

Putajan Patsaspuisto ja Maatalous- & Maansiirmuseo (Putajans skulpturpark och lantbruks- & markarbetsmuseum)

En bild på Tauno från hemsidan kommer här:



Så intressanta människor och verk kan man alltså hitta som konstspanare på Vikingline! Konstfred är glad att ha träffat Tauno Vuorenniemi, en man som förankrar sin konst i ett långt livs erfarenheter (och ett långt arbetslivs erfarenheter), och som arbetar långt utanför storstädernas och den stora konstkommersens etablerade sammanhang.

Innan de skildes åt lovade Konstfred också att någon gång komma och besöka skulpturparken i Putajantie. Får se när det kan bli!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

lördag, oktober 04, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 42

Mer tips om aktuella aktiviteter kring arbetarkonsten: Per Josefsson (skulptör och museiman) på Arbetets Museum i Norrköping" har tagit initiativ till ett seminarium torsdagen den 16 oktober. Seminariet äger rum på Arbetets Museum" och har titeln "Liv och arbete i konsten idag?" (se också spaning nr 39 om museets utställning "Liv och arbete i konsten", samt Konstfreds artikel i SvD). Konstfred citerar ur inbjudan till seminariet:

Arbetets museum vill undersöka om det i nutiden finns arvtagare till arbetarkonsten; en offensiv konst som underifrån har till syfte att förändra grundläggande samhälleliga villkor. Är den sociala konsten det vi letar efter? (...) Vi vill tillsammans med konstnärer, universitet, organisationer och andra aktörer som är verksamma inom fältet, påbörja en diskussion om vilka ämnen som är viktiga att belysa och som lämpar sig att bygga spännande projekt och utställningar kring. Syftet med seminariet är att diskutera och formulera möjliga framtida projekt som rör sig inom fältet arbetarkonst/social konst. Vi ställer oss bland annat följande frågor:

Är det så att människor från dagens arbetarklass som vill förändra samhället gör det genom andra uttryck än konst? Exempelvis journalistik, bloggande, forskning, musik, litteratur?

Är det så att dagens unga konstnärer är ointresserade av samhällsfrågor och uppfyllda av sitt eget konstnärsskap? Om inte, vilka samhällsfrågor uttrycks i konsten idag och på vilket sätt?

Vad lägger människor i begreppet arbetarkonst idag? Ses den som en förfluten konstyttring tillhörande en förfluten period eller något samtida?

Vad är social konst?

Har förorternas unga bildat gemensamma kulturyttringar på samma sätt som den tidiga arbetarklassen?


Detta är idel viktiga frågor som förhoppningsvis kommer att diskuteras och belysas grundligt. Konstfred hoppas att ganska snart efter den 16 oktober kunna återge rapporter från seminariet (han kommer troligtvis på grund av arbete inte att själv kunna delta). Särskilt intressant är kanske den första frågan: kan det faktiskt vara så att vi som kommer från arbetarklassen har en tendens att undvika konstlivet och att istället ägna oss åt verksamheter där kommunikationen är mer direkt och syftet mer klart definierat (bloggande, journalistik, forskning o.s.v.)? En forskargrupp vid Stockholms universitet under ledning av ekonomhistorikern Martin Gustavsson har nu under ett antal år kartlagt den nutida svenska konstbranschens socio-ekonomiska organisation och bland annat visat på en tydlig social snedrekrytering (underrepresentation av personer med invandrar- och arbetarbakgrund) vid konstnärliga utbildningar. Man kan då fråga sig i hur stor utsträckning den snedrekryteringen beror på att arbetarungdomar från början känner att konstlivet inte är något för dom - och varför dom i så fall känner så.

Stora frågor som kräver mycket forskning och mycket frågande ute bland folk: empirisk forskning alltså. Martin Gustavsson och hans grupp har presenterat sin forskning i olika sammanhang, nu senast i ett nummer av den danska sociologiska skriftserien Praktiske grunde som går att ladda ner som PDF på Nätet. Se:

Praktiske grunde nr 1 2008: "Konsten att bli konstnär"

Imorgon skriver Konstfred om några möten med arbetarkonst på hans nya bostadsort i Finland.

Länkning pågår till "intressant.se"

onsdag, oktober 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 41

2008 års mottagare av Johan Ahlbäcks pris blev textilkonstnären Britt-Marie Rydberg. Läs och hör en intervju med pristagaren på Radio Dalarnas hemsida:

SR: "Ahlbäckpriset gick till textilkonstnär"

Presentationer av pristagarna 2003-2008 (inklusive Rydberg alltså) beräknas komma upp här på bloggen i slutet av månaden (se vårens inlägg om de tidigare pristagarna).

Tidskriften Ord & Bilds temanummer "Arbetsliv" (se föregående inlägg) presenterades mycket riktigt på bok- och biblioteksmässan i Göteborg förra veckan. Det är mycket läsvärt, även ur arbetarkonstens och arbetslivsskildringens synvinkel (och inte bara för att Konstfred medverkar). Här är innehållsförteckningen:

s. 7-9, "Flexibelt arbetsliv och försvagad samhällsväv" av Magnus Hörnqvist
s. 10-21, "Arbete och skapandet av en social gemenskap" av Richard Sennett
s. 22-27 "Konsten att inte vänja sig vid någonting alls" av Klaus Ronneberger
s. 28-32 "Hur många jobb..." (osannolika men autentiska jobbannonser från Arbetsförmedlingen)
s. 33-40, "Arbetsanteckningar april-08" av Johan Jönsson
s. 41-48, "Jeg har aldrig varit sjef" av Öystein Mentzoni
s. 49-52, "Dra linjen" av Kajsa Sundin och Dan Sociu
s. 53-59, "Ur tidsstudiemannen" av Per Thörn
s. 60-68, "Tro inte att du är något" av Christer Ekholm
s. 69-71, "Torsdag den 28/2-2008" av Maria Saucedo de Villamo
s. 72-79, "Hur hippt är det att måla arbetare?" av Fred Andersson
s. 80-83, "Om Wenell och projektideologin" av Ylva Hasselberg
s. 84-89, "Managementsyndromet" av Thomas Johansson
s. 90-95, "Arbetslivets oförlösta oro" av Gunnar Aronsson
s. 96-103, "Frivillige i kommunal tjenesteproduksjon" av Per Selle & Urban Strandberg
s. 104-113, "Arbete i omvandling" av Miriam Glucksmann
s. 114-121, bilder av Kalle Sanner
s. 122-129, bilder/dikter av Kalle Sanner
s. 130-135, "Sjuksystrarna" av Anna-Klara Bratt
s. 136-159, recensioner
s. 160-162, författarpresentationer

Poeten Johan Jönsson (s. 33-40) hör till en ny generation av svenska proletärförfattare. Det är ett välkänt faktum att en majoritet av författare och konstnärer (ofta med höga studieskulder) i praktiken försörjer sig inom lågbetalda arbetaryrken, men dom flesta använder inte erfarenheterna därifrån i sitt skrivande eller i sin konst. Det gör däremot Johan Jönsson. Så här skriver han i sina arbetsanteckningar:

med vem kan man tala om skitjobb, om helt sanslöst jävla meningslösa jobb som inte ger ett jävla skit (förutom den låga lönen) till de (som är värda skitmycket, hur mycket skit som helst) som utför dem, men som ändå måste utföras? Inte med LO. Det är censurrerat hos dem. Det bidrar till deras gulaktighet. Med sina arbetskamrater kan man inte heller riktigt uppriktigt prata om den här typen av jobb. Man har inte det självförtroendet, jobbet kan omöjligen ge en det. Dessutom är de språkliga möjligheterna begränsade; dessa erfarenheter är exkluderade, perifera, utan inflytande - har man ändå dem, får man skylla sig själv. Det är förmodligen också vanligt att man har internaliserat den (förnuftsvidriga och liberala) moraliska (eller t.o.m. "genetiska") för-kastelsedomen och defekten

(---)

anställningsintervju på en gruppbostad för utvecklingsstörda och autister. Han som intervjuar mig är vårdare med vissa arbetsledaruppgifter, hans högra underarm är helt blåslagen. Två av de boende är våldsamma, slåss, nyps, bits. Men inga knivar eller tillhyggen, säger han. Möbler, prylar och porslin kastas omkring ibland, men nästan aldrig mot personal. Jag är ganska van vid sånt, säger jag, vilket är sant. Men jag tänker: Näe, jag gör fan inte det här. Jag vägrar fan att riskera att åka på stryk på jobbet igen. Jag gör det fan inte. Ringer tillbaka till gruppbostaden ett par dar senare, säger att jag fått ett annat jobb min fru kommer hem från sitt jobb, helt uttröttad, med grått ansikte, magbesvär. Jag ser att hon är på väg in i en depression. Jag vill hjälpa henne undkomma det, men vet inte vad jag ska göra.


Texten är skriven som ett utdrag ur en dagbok med en nakenhet som gör att den bör kommenteras på något sätt. Att citera en sån här text kan ge fel signaler: som om den som citerar vill spekulera i en annan människas elände och göra nån sorts sensationsjournalistik. Särskilt om man (som undertecknad) permanent eller för tillfälligt befinner sig på tryggt avstånd från eländet. Samtidigt är ju texten redan publicerad: författaren har valt att skildra sitt liv på detta nakna sätt, och det står fritt för vem som helst att citera vad som helst ur den. Författaren har gjort ett val, och vi som läsare kan välja hur vi vill använda hans text: i värsta fall som sensationsmaterial.

Läs också Johan Jönssons senaste bok "Efter arbetsschema"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

torsdag, september 18, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 40

Vissa tecken tyder på att denna blogg håller på att gå samma väg som tidigare bloggförsök av Konstfred: att inläggen blir allt glesare, fast i gengäld längre, och att bloggen på så sätt till slut förvandlas till en sorts antiblogg... Dom senaste månaderna har han försummat bloggen på det mest skamlösa sätt, men någonstans inuti honom (antagligen i ryggmärgen) sitter det en Luther som ständigt klagar, gnäller och påminner: "du måste skriva, du måste göra din plikt, tänk på dina läsare". Dock har dessa "passiva" månader ändå inneburit en del forskning och skrivande kring fenomenet arbetarkonst, men inte för bloggen utan för kulturtidskriften "Ord & Bild". Till nästa nummer av tidskriften, med fokus på temat "Arbetsliv", har Konstfred skrivit en längre illustrerad essä med rubriken "Hur hippt är det att måla arbetare? Sociosemiotiska iakttagelser kring arbetslivsskildringens marginalisering i konstlivet". Numret är just nu under utgivning, och kommer väl förmodligen att presenteras vid bok- och biblioteksmässan i Göteborg 26-28 september.

Man har förvarnat Konstfred om att texten nog kommer att väcka en del uppseende och debatt. Den innebär också ett infriande av ett tidigare löfte här på bloggen, nämligen om en redogörelse för poängerna med en sociosemiotisk teori, alltså en teori om samhället som ett system av tecken och sociala konventioner. Sociosemiotiken observerar systemen bakom allt det som vanligtvis tas för givet som naturligt (till exempel folks sätt att klä sig och inreda sina hem). Möjligtvis kan arbetarkonsten vara ett extra intressant exempel i sammanhanget, eftersom den i så stor utsträckning handlar om etableringen och upprätthållandet av arbetarklassen som historiskt subjekt (alltså en kraft som agerar i ett historiskt skeende), ett subjekt vars osynlighet och (rentav) ickeexistens i det så kallade "postindustriella" samhället har kommit att uppfattas som en självklarhet, något som inte ens behöver diskuteras eller ledas i bevis. Man kan då i en sociosemiotisk analys visa på en rad punkter där arbetarkonst och arbetslivsskildringar inte infriar det samtida konstlivets förväntningar om vad en konstnär ska vara och göra. Man kan förklara varför själva begreppet "arbetarkonst" i allt högre utsträckning har kommit att ses som ett "omöjligt" begrepp (se tidigare spaningar). Eller, annorlunda uttryckt: varför den ojämlika relation som begreppet aktualiserar har kommit att ses som ett "omöjligt" ämne.

Ett annat tips, mer specifikt knutet till arbetarrörelsen och arbetslivsskildringen, är årets upplaga av "Johan Ahlbäckdagarna" i Smedjebacken, nu till helgen den 20-21 september. Mer information finns här:

Johan Ahlbäckdagarna 2008, tema "JÄRN, STÅL OCH KONST"

Konstfred vill inte heller undanhålla läsaren det faktum att han nu mera tillbringar 75 % av sin tid vid Åbo Akademi, det svenskspråkiga universitetet i Finland. Där är han samordnare för ett nytt program med fokus på forskningsfältet "Visuella studier" (se länk, Visuella studier, Åbo akademi) och undervisar också på andra kurser. Här följer reklam för en ny kurs som startar i November. Och, med tanke på arbetarkonsten, en intressant bild från det "nya" Kina. Alla känner inte till historien om den mycket speciella "pissoar" som ordförande Mao och Zhou Enlai verkar beundra. Texten om Elis Eriksson här på bloggen (postad 1 oktober 2006) innehåller en koncentrerad version av den historien. Tack F (i Åbo), för att du påminde mig!

VAD ÄR KONSTKRITIK?



(Detalj av Shi Xinnings målning Retrospektiv Duchamp-utställning i Kina, 2000-2001. Bildkälla: ARTnews, nr 8 2008, s. 121.)

Se hela bilden här: Shi Xinning på Haus der Kulturen der Welt

Den nya kursen Konstkritikens funktioner (113264.1, 5 sp) vid Konstvetenskap är nu öppen för anmälan via Min Plan fram till 31 oktober 2008

Kursen ges under period 2, 1 november – 16 december. Introduktion sker måndagen den 3 november kl. 13-15 i seminarierummet Pantheon (D:208)
Kursledare: Fred Andersson (fred.andersson@abo.fi)

Kursen ger en översiktlig introduktion till konstkritikens utveckling som kulturellt fält och journalistisk genre. I fokus står frågan VAD GÖR KONSTKRITIKERN, VAD ÄR KONSTKRITIKENS FUNKTIONER? Examinationen sker genom att studenterna får arbeta självständigt med en forskningsuppgift där de tar fram och analyserar exempel på finländsk konstkritik från olika tider och sammanhang. Kursen riktas till studerande i konstvetenskap men också studerande i andra ämnen (som praktisk filosofi, litteraturvetenskap, musikvetenskap, språkvetenskap, svenska, engelska) på fördjupad nivå

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

söndag, augusti 03, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 39

Dagens spaning består bara av en länk, men den går till Konstfreds recension i Svenska Dagbladet av två aktuella utställningar som nämnts tidigare här på bloggen. Nämligen Erik Styrbjørn Pedersens utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn (slutar den 10 augusti) och utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets museum i Norrköping (som i gengäld pågår ända till den 2 november). Här är länken:

"Arbetarklassen tonar fram" (SvD 19/7-08)

På SvD:s hemsida finns en kommentarfunktion till utlagda artiklar, och det har tidigare funnits en kommentar till artikeln "Arbetarklassen tonar fram". Men kommentaren har blivit raderad (det är INTE Konstfred själv som bett att få den raderad!) Kommentaren var ensidigt negativ och tog upp en föreställning om arbetarkonst som är mycket spridd, nämligen att den skulle vara en sorts parti- och etablissemangskonst där konstnärer underkastas en viss ideologisk agenda hos en förtryckande fackföreningselit. Den folkliga konsten finns alltid någon annanstans, påstod debattören. Inlägget var intressant som exempel på det tankemönster som nyliberala debattörer brukar upprepa i de större politiska sammanhangen. Enligt det tankemönstret är det bästa som kan hända att politiken avskaffar sig själv eftersom den inte är något annat än ett hinder för de "processer" som utvecklas bäst om de lämnas i fred och som allt oftare brukar sammanfattas med den magiska termen marknaden. Lustigt nog får man det att se ut som om marknadens intressen alltid sammanfaller med folkets, som om marknadens vilja är identisk med den folkliga viljan. Man talar mycket hellre om "folket" än om "klassen" och "klasser", för själva termen "klass" antyder ju att det finns motsättningar inom folket och motvikter till marknanden. Det kan man inte tillåta, det måste förtigas (och därför var begreppet "klass" länge tabu i debatten). Enligt samma logik förkastas hela idén om politik som representation – eller med andra ord idén att politik bedrivs av vissa utsedda representanter för olika klasser, grupper och motstridiga intressen. Dessa representanter, påstår man, ägnar sig bara åt egenintresse och "käbbel". De förlorar sig, påstår man, i detta "käbbel" och har därför inte "folkets bästa" för ögonen (men tänk om det inte finns något "folk" utan bara grupper och klasser, och tänk om det inte kan existera några beslut som gynnar alla grupper och klasser!). Att en konstnär eller författare på liknande sätt kan framträda som representant för en grupp och dess intressen framställs också som suspekt. Man fortsätter att tjata om "folket" och "folkets konst" (men man menar "säljbar konst") och när en konstnär visar villkoren i hårt kroppsarbete (som Erik Styrbjørn Pedersen) eller uppmärksammar brister i arbetsmiljö och säkerhetsföreskrifter, så avfärdas det som beställningskonst för fackpampar. Och det är faktiskt helt logiskt ur en nyliberal synvinkel. För om man förnekar att det finns klasser med intressen som står i motsättning till den dominerande klassens intressen, så måste man förstås också förneka att klassens representanter bland politiker, förhandlare och kulturarbetare representerar något annat än sig själva. Detta är helt enligt den nyliberala logiken att samhället INTE består av klasser utan av en mångfald isolerade öar (så kallade "individer") och att dessa isolerade öar på något konstigt sätt bildar en enhet som kallas "vanligt folk" (vilket innebär att den underbetalda lokalvårdaren är vanligt folk, att Fredrik Reinfeldt är vanligt folk, men INTE den papperslöse...). Inom ideologikritiken (se tidigare spaningar) finns det en intellektuellt klingande fackterm för denna ideologiska illusion. Termen är entifikation, vilket i sin tur kommer av termen "entitet" som ungeför betyder "väsen" eller "något som existerar men som inte har konkret fysisk gestalt". Det så kallade "folket" är just en sådan entitet. Något som man förställer sig som ett "väsen", fritt flygande och fristående från alla de kroppar/individer som ingår i "väsendet". Något som inte står i relation till något annat (så som en klass står i relation till en annan klass) utan som existerar i och genom sig självt (ungefär som "Gud" i judisk-kristen tappning). Den ideologiska tankeprocess där relationerna mellan verkliga individer och grupper omvandlas till en sådan föreställning om ett "väsen" är entifikationen. Faktiskt har också konsten framställts som entitet i traditionell, borgerlig historieskrivning – som ett väsen frikopplat från de ekonomiska och sociala relationer som den är avhängig av.

Från dessa ganska abstrakta (men NÖDVÄNDIGA!) resonemang är det bra att dimpa tillbaka i det konkreta, till exempel en viss persons konkreta dokumentation av villkoren i sitt yrke, här och nu. En sådan dokumentation finns på bloggen "Utsikt från ett tak" som drivs av byggnadsarbetaren Calle Fridén. Konstfred hittade honom och hans blogg av en slump när han tittade efter länkningar till "Arbetarkonst". Calle Fridén tar ofta upp kulturfrågor i sina inlägg och hans blogg är verkligen arbetarkultur i Lars Furulands mening: kultur för arbetare, om arbetare, av en arbetare. Här är länken:

Calle Fridéns blogg "Utsikt från ett tak"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

fredag, juli 11, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 38

Idag har Konstfred varit fullt upptagen med att sammanställa några utdrag från bloggen till en text som kommer att publiceras i en större svensk kulturtidskrift. Även andra publiceringar är på gång. Den fortsatta genomgången av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och den igår utlovade texten om "semiotik" (teckenteori) får vänta till augusti, eftersom Konstfred nu kommer att ha sommarledigt med sin dotter på ett ställe där tillgång till dator saknas (och avsaknad av dator verkar vara en förutsättning för att Konstfred ska kunna ta ledigt). Första veckan i augusti beräknas spaningarna sätta igång igen. Tills vidare glädjer sig Konstfred åt bra respons från Magnus Nilsson (se föregående spaning) och den knivskarpe Nils Eng, ansvarig för bloggen Ideologikritiskt forum.

Länkning pågår till "intressant.se"

onsdag, juli 09, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 37

Denna spaning har omarbetats och publicerats som en del av artikeln "Arbetarkonst: ett skandalöst begrepp" i den finlandssvenska populärvetenskapliga tidskriften Ikaros, nr 3 2014. Senare kommer årets nummer att vara tillgängliga som pdf på tidskriftens hemsida:

LÄS IKAROS PÅ NÄTET (http://www.fbf.fi/ikaros/archive.html)

tisdag, juli 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 36

I anknytning till förra inlägget kommer här några egendomliga men tyvärr inte unika citat om industriskildringar, arbetarkonst och konst i allmänhet. Efter citaten följer korta kommentarer. Det första citatet är från den lilla skriften Målerisk poetik, utgiven på eget förlag förra året av konstnären Mats Ahlgren. En skrift med många känsliga och träffsäkra iakttagelser om konstens estetiska dimension (Konstfred skickar ett uppriktigt tack till Ahlgren, som skänkt honom skriften), men desto fler magplask när det gäller den samhälleliga. Om val av motiv skriver Ahlgren så här:

Det finns en del "hopplösa" motiv som är svårt att ge flera innehåll. Hit hör arbetsplatsmotiv, arbetarklasskildringar, sexscener, krigsskildringar, porträttmåleri, historiemåleri, mytologiska motiv, protest och propaganda måleri. Dessa motiv är belastade med uppenbart tendensiöst riktade intressen (tydligast märks detta när konsten underordnas en religiös väckelse eller partipolitisk agitation där konsten tappar all trovärdighet och upphör att vara konst ). Det alltför ensidiga ärendet gör att man inte kommer vidare, associationsbanorna låser sig hos både konstnär och publik. Helt omöjligt är det väl inte, men då måste man välja ett utförande som inte passar med motivet, så att man rycker motivet ur sitt gamla vedertagna uttryck och låter det få en mer tjänande roll. Motivet blir då underordnat ett annat program med helt andra avsikter.

(Ahlgren likställer alltså arbetsplatsmotiv och skildringar av arbetarklassen med sexscener, propaganda och den företeelse som brukar kallas "historiemåleri", alltså i första hand nationalistiska framställningar av historiska händelser, utförda på statlig beställning för att förstärka den officiella ideologin i 1800-talets för-demokratiska västvärld. Alla dessa konstformer och motivkretsar betecknar han som "belastade med uppenbart tendensiöst [ska stavas tendentiöst] riktade intressen" och därmed blir hans argumentation ett tydligt uttryck för kulturlivets tabu mot konst som partsinlaga. Riktigt egendomligt blir det när Ahlgren i samma andetag dömer ut konst som "underordnas en religiös väckelse", för på så sätt dömer han också ut en stor del (och kanske största delen) av det som ansetts vara stora mästerverk i konsthistorien. Till exempel Rubens stora propagandamålningar i den katolska motreformationens tjänst. Att Ahlgren är ganska extrem i sitt värnande om konstens oavhängighet visar sig när han till slut säger att det väl inte är "helt omöjligt" att man skulle kunna ha till exempel arbetsplatser som motiv, men i så fall måste man välja ett sätt att måla som "inte passar med motivet" så att motivet och budskapet kan underordnas det estetiska utförandet och dess överraskningseffekter.)

Som ett exempel på en minst lika extrem konstsyn (men i en helt annan generation) kan man ta en artikel av den unge kritikern Frans-Josef Petersson (vanligen känd som bara "Frans-Josef") i tidskriften OEI (i samma nummer av OEI medverkar faktiskt också Konstfred). Frans-Josefs artikel handlar om 2007 års biennal (utställning vartannat år) i Göteborg. En biennal med en uttalat politisk titel och inriktning. Men Frans-Josef är skeptisk mot vad han kallar en "enkel tanke på konst som motstånd". Han trasslar in sig ordentligt i sina exempel och begrepp, och allra värst blir det när han tar upp konstnären Thomas Hirschhorns idé om att all konst (oberoende av motiv och budskap) är en sorts motstånd (antagligen eftersom den hävdar rätten att sysselsätta sig med det onyttiga). Här är de konstigaste bitarna:

I den mån det finns ett motstånd som är inherent i vårt begrepp om konst är ju detta också ett motstånd mot varje enkel tanke om konst som motstånd

(Att något är "inherent" i ett begrepp borde på normal svenska innebära att det är oupplösligt förenat med begreppet. I det här fallet "motstånd", men vad Frans-Josef säger är att detta motstånd "ju" måste vara ett motstånd mot motståndet. Alltså ungefär samma sak som Ahlgren säger när han kräver att motivet underordnas det estetiska utförandet. Vad kommer det där lilla "ju" ifrån? Vad är det som gör Frans-Josef självsäker nog att utan närmare argumentation bara ta sitt påstående för givet?)

Hirschhorns egen formulering "att konst i sig själv är en form av motstånd, och den gör motstånd genom att vara konst" måste med andra ord förstås som ett utövande av motstånd också mot sig själv såsom konst.

(Detta är helt absurt, eftersom Hirschhorn inte säger något annat än att konsten gör motstånd bara genom att den är konst. Och då kan den väl knappst vända sig mot sig själv som konst utan att motståndet upphävs. Att Hirschhorns egen konst kan upplevas som en sorts antikonst, vilket för Frans-Josef är skäl nog att "med andra ord" göra sin egen tolkning av påståendet, ändrar inget i sak. För Hirschhorns konst och Hirschhorns påståenden är två olika saker, och den ena saken kan knappast "bevisa" den andra.)

Någonstans måste man ändå börja för att ta sig an vad jag uppfattar som en påtaglig problematik i dessa sammanhang: postulerandet av en ekonomisk och politisk verklighet under vilken konsten beredvilligt låter sig sorteras, kategoriseras, underordnas.

(Detta är artikelns slutkläm. Här har det till sist gått så långt att den ekonomiska och politiska verkligheten inte längre ses som något som finns utan något som postuleras, dvs. något som man påstår finns. Och detta påstående (att verkligheten finns) är för den intellektuelle kritikern Frans-Josef "en problematik". Givetvis tar han också avstånd från idén att konsten ska "sorteras" och "underordnas" denna verklighet som inte finns utan bara påstås. Tack och godnatt. Behovet av några rejäla injektioner verklighet i kulturlivet har sällan demonstrerats tydligare.)

Till slut konstkritikern (i Sydsvenskan) Carolina Söderholm och hennes jämförelser mellan 1930-talet och 1990-talet i skriften Bilden som vapen, utgiven i samband med den turnerande utställningen med Albin Amelins livsverk under 2002-2003. Under rubriken "Den socialt medvetne konstnären" skriver Söderholm bland annat:

Vem målar idag inkännande porträtt av vår tids kämpar; den stressade undersköterskan, den arbetslöse, den hårt trängda högstadieläraren?"

(Söderholm frågar, men kan inte svara. Detta tyder på att hon är okunnig om stora delar av den konst som görs i Sverige idag. En del av den har redan presenterats på den här bloggen. Men borde det inte ändå vara Söderholms plikt som konstkritiker att känna till den? Hennes okunskap är väldigt avslöjande.)

Naturligtvis är det inte enbart konsten som har förändrats. Samhället har under 1900-talets andra hälft genomgått en på många sätt smärtsam omvandling, där den värld som Amelin kände så väl till stor del försvunnit. Arbetarrörelsen och dess traditionella underlag, fabriksarbetarna, har skjutits i bakgrunden av en växande service- och informationssektor, som i stor utsträckning styrs av marknadsliberalismens lagar. Individen har stigit fram medan kollektivet kommit att inta en alltmer undanskymd plats. Detta speglas i konsten, som känsligt stämmer av strömningar i sin egen tid. Att måla stolta Första majdemonstrationer à la Amelin låter sig inte längre göras — demonstrationstågen har blivit för glesa och ingen har längre behov av att se dem förevigade.

(Detta är ett närmast karikatyrmässigt uttryck för den genomsnittliga liberala kulturskribentens föreställningar om samhällsutvecklingen, arbetarklassen och arbetarrörelsen. Man frågar sig om Söderholm sett ett enda av vänsterns tåg under det senaste decenniets uppsving, och hade hon vetat hur digitalkamerornas bilder cirkulerar mellan deltagarna efteråt hade hon definitivt inte påstått att ingen har "behov av att se dem förevigade". Som så ofta i kulturskribenters texter finns det också en viss sorts glidning eller oklarhet i Söderholms resonemang. Är den marginalisering av arbetarklassen som hon beskriver en reell marginalisering eller bara en minskad synlighet i medierna? Är tågen verkligen glesa eller är det bara i medierna de framställs som glesa? Och vilka intressen styr dom dominarande medierna? Halvkvädna visor och påståenden som är så svävande eller allmänna att skribenten aldrig kan konfronteras i en seriös diskussion med beviskrav — det är strategin i korta drag i texter som denna. Det är egendomligt att den kunnat publiceras i en skrift bekostad av ABF och LO. Ett uttryck för en självplågartendens i arbetarrörelsen kanske.)

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

söndag, juni 29, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 35

I Magnus Nilssons ofta citerade artikel om arbetarkonst, publicerad för något halvår sedan, nämns en sökning på begreppet "Arbetarkonst" på Google. Nilsson fick bara 95 träffar. Idag får man 2680 träffar. Överst på träfflistan ligger denna blogg, men de flesta av dom texter som man hittar verkar handla om höstens stora debatt om hur arbetarkonst plockas bort från Folkets hus. Den ökade uppmärkamheten kring arbetarkonst och det (förmodligen) ökade användandet av begreppet arbetarkonst kan ses som en del av den ökade uppmärksamheten kring klass i stort. Detta är i sin tur ett symptom på den hårdnande högerpolitiken och de ökade klassklyftorna. Paradoxalt nog var det borgerliga ideologer som i det längsta motarbetade diskussioner i termer av klass, och sen har dom genom sin politik fått klyftorna att öka så dramatiskt att dom inte längre kan förneka att klass och klasskillnader finns.

En annan viktig sak är att ord är mer än bara ord. Ord är vapen och klasskampen pågår inte bara på det ekonomiska och sociala planet utan också på språkets och kulturens plan. Ett bra och ständigt aktuellt exempel är de ord man använder för att beteckna arbetslivets sociala relationer. Idag finns det nästan inte någon, oavsett om man står till vänser eller till höger, som inte accepterar och använder begreppen "arbetsgivare" och "arbetstagare". På så sätt accepterar man också, utan att alltid vara medveten om det, det ideologiska synsätt som begreppen ger uttryck åt. Nämligen att arbetet är den så kallade "arbetsgivarens" egendom som "ges" av honom eller henne till en underordnad arbetare. Och att denne/denna arbetare då är en "arbetstagare", alltså en som tar något från någon annan (från kapitalägaren). Detta är förstås en rent negativ definition av arbetaren och av arbetarens plats i de sociala relationernas nät. Därför fördömdes också begreppen som sådana redan av Marx i Kapitalet och ersattes med motbegreppen Arbetsköpare (arbetarens "produktivkraft" är varan som kapitalisten köper) och arbetssäljare (arbetarens kraft är arbetarens enda egendom, och den kapitalistiska ordningens relationer reducerar honom/henne till en vara).

Men de begrepp som används i nästan alla sammanhang och diskussioner idag är ändå "arbetsgivare" och "arbetstagare". Inte för att dessa begrepp skulle vara mindre otympliga eller svårbegripliga än våra marxistiska motbegrepp (även om många säkert skulle påstå att det är så), utan för att de motsvarar den organisering av arbetet och det sätt att se på arbete som blivit norm i vårt nuvarande samhälle. Och det är vi inte medvetna om. Vi använder de borgerliga begreppen oreflekterat utan att tänka på vad de betyder, och när vi försöker återuppliva de alternativa begreppen får vi veta att de är otympliga och "ligger dåligt i munnen". Det är så ideologi fungerar — som ett dominerande språkbruk och som försanthållanden som blivit så inarbetade att de accepteras på ett helt omedvetet plan. Det är det som är grunden för den dominerande ideologins kraft och makt — att den fungerar på ett omedvetet plan. Att vi alltså använder begrepp som "arbetsgivare" utan att vara medvetna om det ideologiska komplex som begreppet ingår i. Detta är nog delvis en annan ideologisk mekanism än den vi menar när vi diskuterar ett visst partis ideologi eller en viss persons ideologi. Där handlar det om ideologi på ett yttre och medvetet plan, här handlar det alltså om ideologi på ett omedvetet plan. Det var därför en marxist-leninistisk filosof som Louis Althusser på 1960-talet gjorde jämförelser mellan marxismens teori om ideologier och psykoanalysens teorier om det omedvetna (eller det undermedvetna). Konstfred har länkat (till höger) till ett svenskt forum som behandlar Althusser och hans så kallade "ideologikritik". Se alltså länken "Ideologikritiskt forum".

Vad har då detta att göra med arbetarkonst? Jo, begreppet arbetarkonst kan precis som begreppet "arbetsköpare" till skillnad från "arbetsgivare" ses som ett motbegrepp, ett begrepp som kan utgöra ett vapen. Att använda begreppet kan i sig ses som en form av kamp (givetvis alltid i samverkan med annan, konkret och ekonomiskt inriktad kamp). Det har pratats mycket på den här bloggen och i andra sammahang om definitionen av arbetarkonst, men man skulle kunna säga att begreppet definierar sig självt så snart det används, eftersom det uppmanar oss att tänka oss ett nära samband mellan konst och arbetarklass. Att alltså tänka oss en konst som inte bara är för "människan" eller "folket" i allmänhet utan som speglar situationen för en viss klass och uttrycker särintresset hos den klassen. Alltså arbetarklassen. När borgerlighetens egen politik gjort det absurt att förneka arbetarklassens existens är det förstås dags att erkänna att denna klass kan ha en konst som är specifikt förknippad med dess intressen. Men i kulturkretsar är idén om konst som uttrycker klassintressen som en "skandal i sociteten". Och därför blir själva begreppet arbetarkonst skandalöst i sig. Att använda det blir ett sätt att göra skandal. Ökningen från 95 till 2680 träffar på Google visar att fler och fler vågar, och förhoppningsvis har den här bloggen bidragit till det.

Men nu är det förstås inte säkert att siffror och sökningar på Google säger så mycket om vad arbetarkonsten och begreppet arbetarkonst betyder just nu. Det hela handlar inte bara om kvantitet utan också om kvalitet: sägs det något väsentligt om arbetarkonst i texter på Nätet, och finns det någon kraft i påståendena? Ibland dyker det upp påståenden om arbetarkonst i direkt anknytning till aktuella debatter om konst, klass och makt. Ett exempel är ett inlägg på bloggen "Slutstadium" om det senaste konstjippot i Borås: en av näringslivet finansierad jättestaty av sagofiguren Pinoccio, utförd av den amerikanske krämarkonstnären Jim Dine. "Ett sådant här projekt hade inte en arbetarkonstnär kunnat genomföra" konstaterar Slutstadiums bloggare Johan Frick, och därmed ger han oss ett innehållsrikt påstående om arbetarkonst. Ett påstående om konst och arbetarkonst som ett sätt att välja sida i det offentliga rummet:

Frick om "Överklasspektaklet Pinocciostatyn

I Aftonbladet fanns förresten för några dagar sedan en artikel om hur författare ger ut sina bloggtexter som böcker. Frågan som ställs är om det är så att bloggarna ibland är bättre är böckerna (de böcker som inte varit bloggar först). Det här kunde kanske vara något för Konstfred också? Ett sätt att tjäna några kronor. Vem vet, kanske kan "Arbetarkonst" till och med bli ett företag. Se:

Aftonbladet om blogg-böckerna

Fortsättning (faktiskt!) imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

söndag, juni 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 34

Konstfred är tillbaka som utlovat efter den dryga månaden som det har varit uppehåll. Under tiden har han hunnit samla på sig en hel del intryck och material att dela med sig av här på bloggen. Han har till exempel varit på Arbejdermuseet i Köpenhamn tillsammans med några andra vänner av arbetarkonsten och tittat på den pågående utställningen med Erik Styrbjørn Pedersens bilder. Den pågår till den 10 augusti och kommer att få en särskild spaning ganska snart. Pågående är också den ambitösa utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets museum i Norrköping (till den 2 november). På utställningsbesök i Norrköping passade Konstfred också på att ta sig en avstickare till Katrineholm där han träffade konstnären Ola Öhlin som visade några bilder ur sin dokumentation av arbete och arbetare på gjuteriet i Hälleforsnäs, 1997. Bilderna finns hos IF Metall i Katrineholm. Här dök det också upp flera andra namn på nutida konstnärer som ägnat sig åt arbetarmotiv, till exempel Inger-Linnéa Carlsson.

Detta är bara några exempel på vad som kommer att tas upp de kommande veckorna. Serien av texter om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris kommer också att fortsätta och till slut kommer genomgången att summeras upp. Då kanske det går att se om dessa pristagare och deras olika inriktningar och uttryck kan ge en fingervisning om vad arbetarkonst är idag, på 2000-talet. Inläggen om olika konstnärer kommer också att bli mer fylliga faktamässigt eftersom Konstfred de kommande månaderna kommer att ha tillgång till mer arkivmaterial än tidigare. Om någon undrar hur Konstfred har tid och ork att hålla på med detta så kommer svaret här: bloggen "Arbetarkonst" är som ett skissblock som offentliggör utkast, fakta och ideer som annars bara hade blivit liggande i en låda. Bloggen är också ett sätt att pröva ett nytt sätt att kommunicera. Kanske med andra läsare än tidigare. Den tid det tar att blogga är ganska försumbar egentligen, i förhållande till vad det ger. Som vanligt är det här en sorts antiblogg, eller för att citera en artikel om bloggen i LO-tidningen för ett tag sedan: "Konstfred vägrar ego-bloggande". Häng med!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag, maj 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 33

Meddelande: Bloggandet på "arbetarkonst" (http://underklass.blogspot.com) avbryts tillfälligt och tas upp igen på kvällen söndagen den 1 juni.

/Konstfred

lördag, maj 03, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 32

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris kommer senare ett inlägg om 2003 års pristagare Ulla Grytt.

Imorgon söndagen den 4 maj är det sista dagen för utställningen med Johan Ahlbäckpristagarna på Gamla Meken i Smedjebacken. Här kan man bland annat se en gobeläng av Ulla Grytt ur en av hennes serier från senare år, en hyllning till brödet. Den blev affischbild. Klicka på bilden av affischen ifall du vill se den större:



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

På spaning efter arbetarkonsten 31

Dagen efter första maj vill Konstfred påminna om något som inte varit så uppmärksammat i medierna, nämligen att samma dag i år var folknykterhetens dag! Med andra ord helgdagen i folknykterhetens vecka. Som medlem i IOGT (se länk i listan till höger) har Konstfred inte haft några baksmällor, varken efter Valborg eller nu efter 1:a maj. IOGT är idag en snabbt växande rörelse, särskilt bland ungdomar och immigranter. Varför inte fira folknykterhetens vecka med ett experiment och ett beslut? Gör den till en helt vit vecka! Kanske känns det så bra att du bestämmer dig för att fortsätta så:

"Drugnews" om folknykterhetens vecka

Det finns historiskt sett starka band mellan arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Att det är så är inte så konstigt med tanke på den passiviserande verkan som supandet har haft bland mindre bemedlade. I en tid av växande sociala klyftor kan det åter igen visa sig att främjandet av supkultur och hävandet av restriktioner blir ett sätt att bromsa organiserad kamp. Det folk som göds med billig starköl gör inte revolution.

Som illustration till detta: en tidig version (från 1840-talet) av den klassiska propagandabilden Brännvinsdraken. En bild som satt i många arbetares hem. Klicka på bilden om du vill se den större!

Imorgon ett inlägg om Ulla Grytt, 2003 års mottagare av Johan Ahlbäcks pris.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

http://intressant.se

torsdag, maj 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 30



Proletärer i alla länder, förena er!

(Med trianglar!?)

Den mest otippade konstnär man kan ta upp i ett inlägg om första maj är kanske Olle Baertling. Han var banktjänsteman i Halmstad men började på 1940-talet satsa på allvar på konsten. Efter kriget drogs han alltmer till modernismen och till dom mest extrema företrädarna för en "konst för konstens skull", en konst som inte skulle vara något annat än form och färg. Det var så han kom in på sina färgstarka "trianglar" som han blev berömd för. Men tittar man närmare efter finns det aldrig några trianglar i hans bilder eftersom dom tjocka linjerna mellan färgfälten aldrig möts någonstans inom själva bilden. Man får tänka sig att dom fortsätter utanför bilden och möts där. Detta kallade Baertling för den "öppna formen" och det kan ju inte ha så mycket med arbetarkonst att göra. Eller?

I höstas hade Moderna Museet i Stockholm en stor utställning med Baertlings konst. Intendenten John Peter Nilsson hade också hittat ett fotografi från 1:a maj 1961 där Baertling och hans fru bär omkring på ett plakat med Picassos berömda protestmålning Guernica (som hade visats 1956 i den lokal som senare skulle bli Moderna Museet). I en text frågar sig Nilsson hur det kom sig att den borgerlige modernisten Baertling, som var så omvittnat avog mot allt vad politiskt och socialt engagemang hette, kunde gå i en första majdemonstraton:

Länk till John Peter Nilssons text

En del av förklaringen ska ha varit att Baertlings fru var medlem av fredsrörelsen. Det här gav konstnären Jacob Dahlgren idén till att genomföra den "manifestation" som vi ser på bilden. Han lät ett antal ungdomar från gymnasieskolor i Stockholm göra plakat i Baertlings stil som sedan bars runt i ett decembergrått Stockholm. Det finns mycket att säga om det här. Ingen skulle väl komma på idén att kalla det för arbetarkonst. Det är en rent intellektuell händelse, typisk för den "konstvärld" som kretsar kring stora institutioner som Moderna Museet. Man skulle kunna kalla det för ett ideologiskt konstexperiment där det mest politiska (demonstrationen, manifestationen) korsas med det mest opolitiska (ren färg och form). Vad som händer är att demonstrationen avpolitiseras (den blir en lek för "konstvärlden") medan Baertlings "bildspråk" politiseras (vi ser att det enkla, kraftfulla "bildspråket" är något som är gemensamt för Baertlings bilder och många vanliga demonstrationsplakat). På projektet "Omkonsts" hemsida har Catrin Lundqvist skrivit en text om manifestationen. Den är särskilt intressant eftersom hon själv var med:

Länk till Catrin Lundqvists text

I tåget gick också några av elevernas lärare, typiska så kallade "68:or". I Lundqvists text får de uttrycka medelklassens resignerade fördomar om vad konst och politik är idag: "Båda lärarna är nöjda och minns den 'gamla goda tiden' när folk fortfarande demonstrerade när de ville uttrycka sitt missnöje över något. Och vi konstaterar att det känns rätt att få gå med i ett tåg där man slipper vara arg, som finns till bara för det positiva syftet att främja konsten själv. Idag får man ett e-mail istället där man uppmanas skriva in sitt namn för att skicka vidare för fler underskrifter. Protesterna har blivit effektiviserade och föregår i den digitala världen."

Det här citatet ur artikeln är också intressant: "Konst föder konst. Konstnärer har alltid lånat av varandra, inspirerat varandra och skapat hyllningar åt varandra för att visa sin respekt för en läromästare eller rätt och slätt för att just visa att konst föder konst."

Konst föder konst. Blir inte en sådan inställning ganska unken i längden? Var finns omvärlden, var finns engagemanget? Såhär på första maj vill Konstfred hellre visa på en nutida "konst" av ett helt annat slag, nämligen "Ecce Homo-fotografen" Elisabeth Ohlson Wallins iscensättning av skotten i Lunde, Ådalen 1931. Hon gjorde bilden 2006, till 75-årsdagen av händelsen. Precis som alltid när Ohlson fotograferar var det rigorösa förberedelser och massor av inkallade statister som gällde. Och poängen med bilden är att den är en blandning av då och nu, för att visa såväl skillnaderna som likheterna mellan gårdagens kamp och dagens. Resultatet är en mäktig demonstrationsbild som vi kan ha med oss när vi idag demonstrerar PÅ RIKTIGT, MOT HÖGERPOLITIKEN:

Länk till Elisabeth Ohlson Wallins bild "Ådalen"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag, april 29, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 29

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris

År 2002 gick priset till Roine Jansson. Om någon skulle komma på idén att utnämna vår tids Albin Amelin eller Johan Ahlbäck, så skulle Roine Jansson vara en självklar kandidat. Han har just avslutat en stor utställning i Frankrike med bilder som dokumenterar arbetet i den sista franska kolgruvan, La Houve. Han var där 2004, just innan de sista arbetslagen för sista gången kröp igenom de trånga passagerna in till brytningen. Det här är en utställning som reser flera stora frågor. Mest brännande ur det fackliga perspektivet är förstås frågan vad som händer med dom som lämnas arbetslösa efter en nedläggning i det här formatet. Globalt sett är kolbrytningen en industri som måste begränsas och på sikt avvecklas om uppställda klmatmål ska kunna hållas. Samtidigt vet vi att kolbrytningen pågår i aldrig tidigare skådad omfattning på andra håll i världen, och med arbetskraft vars villkor liknar dom som Marx och Engels en gång beskrev. Att europeisk industri läggs ner beror inte på att världen blivit våldsamt mycket annorlunda, utan på att arbetet kan köpas billigare någon annanstans. Roine Jansson har i sitt liv och i sin konst följt rationaliseringarna och nedläggningarna, men han har alltid utgått från den enskilde arbetarens perspektiv och berättelser. Han har själv varit gruvarbetare och han överger inte den tillhörigheten. Han är gruvarbetarnas och gruvarbetets målare.

Roine Jansson är född 1952 i Uppsala. Han var alltså 50 år när han fick Ahlbäckpriset. Och därmed något yngre än vad dom andra pristagarna hade varit. På 60-talet, när han blev tonåring och slutade skolan, var det inte längre lika lätt att få komma in och arbeta i tung industri. Men redan före 20 års ålder var han gruvarbetare i Dannemora gruva, där han stannade i 3 år. Konsten lockade snart mer, och 1973 (vid 21 års ålder) kom Jansson in på KV:s (Kursverkamhetens) konstskola i Uppsala. 1974-76 gick han skulpturlinjen på Konstfackskolan i Stockholm. Hans meritlistor från åren efter Konstfack visar att han snabbt kom igång med att ha utställningar och få olika konstnärliga uppdrag. Med sig in i konstlivets medelklassvärld hade han ovanliga erfarenheter, och som han själv skriver "huvudet fullt" med bilder från gruvan. Bilderna ville ut. Tack vare Gruvarbetareförbundet och organisationen Konstnärscentrun fick han möjlighet att i ett helt år återvända till Dannemora och dokumentera arbetet i gruvan. Resultatet blev utställningen "Malm och människor" som blev färdig 1978 och sen turnerade i landet i tre år, fram till 1981. Det året fick Roine Jansson göra sin första stora offentliga utsmyckning, väggmålningen "Gruvan och stålverket" i Österbybruk. Den ort som han också flyttade till och där han ännu bor.

Roine Jansson är inte "känd" om man med "känd" menar att en konstnär ska vara omskriven i de största rikstidningarna, ha ställt ut på de fina gatornas gallerier, vara inköpt av de största statliga museerna eller vara försörjd av dom som delar ut dom största stipendiefonderna (som statliga Konstnärsnämnden). Det är tydligt att man ska göra andra saker än måla arbetarmotiv för att bli "känd" på det planet. Man får göra sina prioriteringar om man vill göra det man vill, och precis som flera andra av Johan Ahlbäckpristagarna har Roine Jansson sett till att tidvis arbeta med andra saker för att inte vara helt beroende av konstsystemets och konstmarknadens konjunkturer. Sedan 1990 är han brandman. Samtidigt har han varit mycket aktiv som utställare runtom i landet och på senare år också utomlands. Han är representerad i konstsamlingarna hos många kommuner och landsting, och hos organisationer som IF Metall. Han har utfört offentliga utsmyckningar i både måleri och skulptur (i grunden är han ju skulptör). Han har också varit verksam som bokillustratör. För sin konst och sitt engagemang i arbetarrörelsen har han belönats med flera priser och stipendier. År 2000 fick han till exempel LO:s stora kulturstipendium.

Roine Jansson berättar själv att han på 1980-talet försökte få SSAB (Svenskt Stål AB) att intressera sig för ett konstprojekt om stålhanteringsprocessen, men att det inte lyckades. Istället blev det åter igen den fackliga gemenskapen som uppmuntrade honom att fortsätta med sina arbetslivsskildringar. 1987 skulle Dannemora gruva läggas ner, och protester organiserades. Roine Jansson berättar själv såhär om sitt eget viktiga deltagande:

1987 kom mina gamla arbetskamrater från Dannemora gruva och frågade om jag ville vara med i kampen mot gruvans nedläggning. Jag blev oerhört glad att jag fick en chans att hjälpa till. Vissa dagar var hela avdelningsstyrelsen hemma i min ateljé för att iordningställa skärmar, det var en blandning av konst och tidningsutklipp. Vi gjorde en utställning på torget i Österbybruk där mina stora målningar från gruvarbetet hängde på Konsums ytterväggar och skärmarna fyllde hela torget. När det sedan blev dags för demonstration, så gjorde jag banderollen som bars i täten.

Under 1990-talet ledde Roine Janssons intresse för vallonernas roll i svensk historia till att han lärde sig franska och gjorde flera studieresor ner till gruvdistrikten i Belgien där han fick fina kontakter i den lokala fackföreningsrörelsen. I en serie stora målningar har han skildrat stålindustrin i framför allt Liège och Charleroi. Den här målningen är från valsverket i Charleroi:



I Belgien kunde Roine Jansson däremot inte studera någon gruvbrytning, eftersom alla belgiska gruvor redan var nedlagda. Den möjligheten fick han istället med de franska kolgruvebilderna. 2002 inledde Roine Jansson också ett svenskt gruvprojekt tillsammans med IF Metall och Statens kulturråd. I projektet har han sammanställt en vandringsutställning med tidigare bilder och låtit den gå runt till olika gruvorter samtidigt som han på plats har gjort nya bilder från varje ort. Åter igen är det Roine Jansson själv som bäst sammanfattar idén med projektet. Hans beskrivning visar också att utställningarna har haft en viktig social funktion:

Arbetet gick till så att jag vistades vid gruvorna ca en månad. Då jag följde med olika arbetare på deras arbetsplatser, jag hade ganska stor frihet att gå som jag ville eftersom jag hade varit gruvarbetare själv på 70-talet och kände väl till riskerna. Jag tecknade och fotograferade, på vissa ställen målade jag även direkt med olja. När jag sedan kom hem bearbetade jag materialet i större format och återvände till platsen med den växande vandringsutställningen. Jag gjorde ca 100 teckningar vid varje gruva och ett tiotal målningar och dom visade jag på plats några månader senare tillsammans med det övriga materialet. Det var uppskattat då det alltid fanns ett lokalt material med. Vi bjöd in skolorna som annars alldrig har tillfälle att se konst i dom små gruvsamhällena. Och barnen har heller aldrig någon möjlighet att se sina föräldrars arbetsplatser. Det var mycket uppskattat.

På detta sätt har Roine Jansson med sitt projekt besökt bland annat Garpenberg (2003), Åmmeberg (2004) och Skellefteå (2005). En bok om gruvprojektet planeras nu, samtidigt som utställningen fortsätter att gå runt till olika orter, nu senast alltså till Frankrike. Där har förutom Roine Jansson också tre andra konstnärer varit engagerade i arrangemangen för dokumentationen av kolindustrin, nämligen Jean-Claude Dauguet, Jacques Grison och Anne-Marie Starck. För den som kan franska finns det en del att läsa om detta via följande länk:

Texter på franska om kolgruvekonsten

På Roine Janssons egen hemsida finns en hel del information, bland annat en presentation av IF Metalls gruvprojekt (klicka på "startsida"), en kort självbiografi (klicka på "beskrivning av arbete") och fler bilder (klicka på "bilder"). Här är länken:

Länk till Roine Janssons hemsida

Här har det nu inte blivit så mycket sagt om själva konsten, om Roine Janssons egenart som konstnär. Men bilden här ovan, den från det belgiska valsverket, är nog ganska representativ för honom. Precis som Albin Amelin är Roine Jansson en Målare med stort M. För honom är själva färgen som bärare av känsla och stämning lika viktigt som motivet och det sociala sammanhanget. Hans fokus ligger aldrig på detaljerna utan på helheten, det väsentliga. Ibland kan hans färg- och formglädje leda till ett nästan abstrakt bildspråk. Titta till exempel på valsverksbilden igen, och särskilt på de två stora, röda cirklarna! En metallarbetare vet säkert precis vad de föreställer, men för oss andra är de bara former. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt! En bra bild fungerar aldrig på samma sätt för alla som tittar. Den innehåller olika gåtor för olika betraktare.

Amelin är ett namn som ligger nära till hands att nämna, men man ska vara försiktig med jämförelser. Roine Jansson är sin egen, och hans konst speglar en annan tid. Det är också intressant att han har arbetat så medvetet med att ge sin konst en social funktion i de olika arbetsmiljöerna. När gruvutställningen turnerar runt måste han anpassa den till de olika förutsättningar som finns i de lokaler där den visas, och det är tydligt att han måste ha lagt ner mycket tid och möda på detta. Konstfred har inte sett någon av dessa utställningar på plats, men har däremot tagit del av ett stort antal dokumentationsfoton som Jansson vänligt skickat över. Ett av dessa foton får avsluta det här inlägget. Det visar ett parti av utställningen i Frankrike (industrimuseet Wendel) nu i mars, åter igen med samma valsverksbild. Roine Jansson har ofta visat sina bilder på det här sättet, inte på en vägg utan stående mitt på golvet. Det ger en helt annan effekt, mer som en skulptur, och på så sätt visar Roine Jansson åter igen att han tänker som både en målare och en skulptör.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"