Nyare jakt på arbetarkonsten 3

Som ofta upprepats har huvudsyftet med denna blogg varit att aktualisera själva begreppet Arbetarkonst och att uppmuntra folk att använda det. Våra undersökningar om arbetarkonst ska i första hand handla om bildskapare som själva använder begreppet arbetarkonst om det de gör, och om fenomen som av olika anledningar har kallats arbetarkonst. Då blir det ju intressant att undersöka om begreppet faktiskt används i verkligheten och av vilka. Idag är det lätt göra helt ovetenskapliga "mätningar" av hur vissa ord används i samband med vissa bilder, t.ex. på Instagram. I augusti 2020 gjorde vi en sökning på förekomsten av bilder taggade "#arbetarkonst" på Instagram och fick fram femtiotal postningar upplagda mellan 2004 och 2020. Bilderna väcker minnen om saker som hänt med arbetarkonsten de senaste sex åren. Mycket av det har inte tagits upp här på bloggen alls. 

Nils Melander svetsar på en av pappa "Mellis" verk, 2019.

Men de flesta av inläggen kommer från 2018 års Ahlbäckpristagare Anders Björnhager (f. 1956) i Borlänge, 11 stycken, av vilka två från hans utställning på Konstallen Meken i Smedjebacken hösten 2019. Konsthallen Meken har gjort totalt åtta inlägg, bland annat om utställningen "2000-talets arbetarkonst" hösten 2015 med verk av olika ahlbäckpristagare. Pristagaren Lars "Mellis" Melander (mångårig tecknare i tidningen Sjömannen) har gjort två inlägg och hans son Nils Melander (utbildad grafisk designer och svetsare) som fick Ahlbäckstiftelsens vistelsestipendium 2019 har gjort två. 

Loppisfynd på Erikshjälpen 2014.

Bland inlägg utan koppling till Smedjebacken och Ahlbäckstiftelsen handlar sju om Albin Amelin (1902-1975) med bland annat målningar av honom på Bommersviks kursgård. Ett av de tidigaste inläggen handlar om utställningen "Bilden som politiskt verktyg" med bilder av Amelin på Skellefteå Konsthall år 2014. Vi påminns om spridningen av Amelins bilder i arbetarhemmen via litografier och affischer när en användare taggat sitt loppisfynd av en av Amelins mest kända arbetarbilder med "erikshjälpen". En annan användare, som kallar sig "galleriscandinavia", har hittat en oljemålning från Amelins år i Paris på en kvalitetsauktion där de oftast säljs oförskämt billigt. (Arbetarrörelsens försök att sälja ut sitt konstinnehav på kvalitetsauktioner är ofta en förlustaffär.)

Knut Stampe, del av Welcome to the Machine, 1970-71.

Inlägg om utställningar och konsthändelser: Två stycken från vårsalongen på Runö (LO-skolan) 2018 och 2019, och en skulpturbild från parken på Runö (Pye Engströms gubbar runt ett förhandlingsbord). Ett inlägg om Knut Stampes (1936-1966) sex meter långa väggteckning Welcome to the Machine i matsalen på SKF i Göteborg, som visades tillfälligt på Göteborgs Konsthall i samband med GIBCA (Göteborgs internationella konstbiennal) hösten 2019. (Se text här: Knut Stampes verk i GIBCA 2019.) Knut Stampe: en internationellt känd konstnär, uppmärksammad av socialistiska konstkritiker som John Berger, men i princip helt bortglömd i Sverige. Göteborgs Konsthall medverkade också i programserien "Arbetarkonst?" i samarbete mellan ABF och konsttidskriften Paletten mellan 2014 och 2018 (Se program: Exposium, Arbetarkonst 2.0 december 2018.) Celie Eklund (f. 1982) annonserar i början av 2020 att hon tryckt upp nya exemplar av träsnittet Prekariatet som var titelbild för utställningen Prekär: Om det nya arbetslivets estetik och etik på Arbetets museum hösten 2015. Här anknyter konstnären både till arbetarrörelsens pionjärtid (partiers och fackföreningars fanor och standar) och till träsnittet som ett billigt och effektivt medium för protestbilder alltsedan medeltiden. (Celie Eklund, f. 1982, bosatt i Stockhlm: Celie Eklunds hemsida.)

Celie Eklund, Prekariatet, träsnitt 2015 (nytryck 2019).

Celie Eklund deltog för övrigt också i utställningen Aktuellt: Konst och politik på Ljungbergmuseet i Ljungby (skapat av konstnärsfamiljen Ljungberg) sommaren 2012. Utställningen kurerades av Thomas Millroth (f. 1947), en gammal vän av arbetarkonsten, och öppnades av smålänningen Karl Petter Thorwaldsson. Om detta finns inget på Instagram, däremot 331 inlägg från "#ljungbergmuseet" sedan 2013. Den mest kände av "Ljungbergarna", Sven Ljungberg (1913-2010) var inte direkt arbetarkonstnär men definitivt det småländska småfolkets konstnär. Därför ingen tillfällighet att utställningen arrangerades just på Ljungbergmuseet. Sven Ljungberg hann under sitt långa liv med att illustrera och göra omslag till många bokutgåvor av svenska arbetarförfattare. Om detta kommer snart en artikel. 

Sven Ljungberg, omslag i träsnitt till Fredrik Ströms Rebellerna.
Ordfront, 1980

År 2018 gav föreningen Arbetarskrivare ut antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Våren 2020 bjöd SAC Syndikalisterna i Malmö via Instagram in till "Arbetarkonst från ickevita utmattade kroppar" på klubben Inkonst. Bilder av medlemmar av Aktivista Feminista visades: "Aktivista Feministas konstkollektiv är en del av Aktivista Feminista som skapades i Augusti 2019 av tre konstnärer...syftet är att sprida och synliggöra arbetarkonstnärer som oftast inte får plats inom konstnärvärlden." (Konstnärerna hittas på taggarna #camilaalexandrasart, @lizandaart och @amalia.alvarez.ramirez). Bild- och scenkonstnären Marianne Bengtsson (f. 1976) postade senare några av de teckningar hon gjort i samband med sin föreställning Repetition av- en inre scen (eller Teater i korridor, en inre scen) tyvärr inställd pga. pandemin. Hon skriver: "Maktstrukturerna blir tydliga nu. Makt verkar vara grunden till många behov. Men nu går inte det. Städare, sjukvårdspersonal, transport, fabriksarbetare, nu får vi visa vad ärliga känslor om behov är."

Marianne Bengtsson, ur bildserien Repetition, 2020. Städredskap i korridor.

Mera lokalt: "Yllemor" dvs. grafikern och ahlbäckpristagen Ulla Wennberg (f. 1948) har varit på "Bergveckan" i Berg och Lädja utanför Växjö. Där fotograferar hon och Instagram-postar med taggen "#arbetarkonst" den gubbe bärandes en bjälke som har huggits av okänd bildhuggare för att pryda infarten till AB Johan Perssons Sågverk på orten. Också en sorts arbetarkonst och en lokalhistoria. En annan användare har postat ett foto av Bengt-Göran Broströms (1947-2004) bronsskultur Aseaströmmen i Västerås, invigd 1989. Den påminner om strömmen av cyklande arbetare till stadens största industri ASEA. Broström "var hemstaden trogen hela sitt liv" meddelar ett konstnärslexikon. Leveranstidningen Entreprenad postar en bild hösten 2016 när några fragment av Ingemar Callenbergs (1926-1973) muralmålningar på Kolingsborg räddades undan grävskoporna i samband med byggandet av nya Slussen i Stockholm. Denna bedrövliga historia blev det aldrig av att att skriva något om här. Däremot debatterades den flitigt på andra håll. Graffitimålaren och elektrikern Jimmy Rosenholm (f. 1984) postar år 2017 stolt en bild av en artikel om honom i SEF:s medlemstidning Tidningen Elektikern. Han har haft en utställning på LO-skolan Runö och förbundet har köpt in hans målning Arbetsmiljö. Rosenholm räknar sig självklart som arbetarkonstnär (hemsida http://jimmyrosenholm.se/). I början av år 2020 annonseras öppnandet av den nya konsthallen Mint i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, som tidigare nämnts (Nyare jakt, 1). 

En bit arbetarhistoria räddas vid Slussen, hösten 2016.

Mera konsthistoriska postningar uppmärksammar t.ex. Axel Törnemans (1880-1925) Flottare i Riksdagshusets andra kammare och Eugène Janssons (alias "Fotogen", 1862-1915) Demonstrationståg, donerad till arbetarrörelsen år 1901: "Idag finns tavlan att se i entrén på Folkets hus-ägda City Conferens Center vid Norra Bantorget i Stockholm." En användare tycker muralmålningarna i LO-borgens plenisal är härligt "smyg-pro-gay" med "#broderskap". Däremot hittar vi inget på taggen "#arbetarkonst" om en av de intressantaste och bästa arbetarkonstprojektet under de senaste åren: samarbetet mellan den tecknande tryckeriarbetaren Bertil Mårtensson och den småländske konsthallsgrundaren Henrik Teleman. Resultatet blev boken och utställningen På riktigt om Bertils arbetskamrater i Malmö, och nu år 2020 blev han en av mottagarna av LO:s kulturpris (delat med Mary Hultman och Ella Tillema). Därför först en länk till ABF:s fullständiga presentation av utställningen på webben: Utställningen På riktigt, ABF 2019. Och sedan en till Henrik Telemans många projekt om vardagens människor i Sverige: Henrik Teleman och Virserums konsthall. 

Den här lilla bildsamlingen gav alltså några nedslag bland de senaste decenniets händelser kring arbetarkonsten. En liten smula synlighet i medierna. Nu börjar nästa decennium.

pingas på https://www.bloggportalen.se

Ny jakt på arbetarkonsten 47

En arbetsplatsolycka: Snickare, 65 år. Akvarell av Emma Tryti, 2015.

Senaste inlägget här på bloggen är mer än ett år gammalt och handlar om Ahlbäckdagarna 2015, där vi deltagare fick lära oss mycket nyttigt om industri och stålproduktion. Att det inte har blivit något mera sedan dess är ett symptom på att boken om Ahlbäckpristagarna har kommit ut och förhoppningsvis hittar läsare. Nu kunde Konstfred göra det enkelt för sig och lägga ner den här bloggen. Men det bär honom emot. Det händer för mycket som är intressant att ta upp i samband med Arbetarkonst och Arbetarkultur, och förhoppningsvis har bloggen bidragit till det. Bara några exempel sedan sist: ABF har omvandlat sitt gamla litteraturpris till ett mycket större konst- och litteraturpris. På ABF-evenemanget Ordet Fritt i Göteborg 26-28 maj i år hölls panelsamtalet "Med uppkäftig samhällsförändrande kraft – dagens arbetarkonst?" med bland andra konstnärerna Petra Bauer, Kalle Brolin, Kajsa Dahlberg och Emma Tryti. På Arbetets Museum i Norrköping fanns mellan oktober 2015 och januari 2016 utställningen Prekär: om det nya arbetslivets estetik och etik. Tio konstnärer deltog, bland andra Kalle Brolin och Emma Tryti, och serietecknaren Daria Bogdanska. Lyssna gärna på intervjun med Emma Tryti om hennes bidrag, en bildserie om arbetsplatsolyckor: Nordegren & Epstein i P1 20 oktober 2015.

Att inte bara litteratur och "bildkonst" utan också tecknade serier är en kanal för nya generationer av skrivande och tecknande arbetare är Daria Bogdanskas debutalbum Wage Slaves (Löneslavar) ett exempel på. Det gavs ut på Ordfront förlag i våras, på svenska. Men redan ett år tidigare fanns det delvis utgivet på engelska, i mindre upplaga, och nådde serieintresserade i Malmö där Bogdanska bor. Hon kom dit för bara några år sedan som arbetssökande från Polen. Wage Slaves skildrar hur det är att komma till ett främmande land, utan pengar och utan att kunna språket, och att ändå hitta sätt att kämpa fackligt och att synliggöra sin situation. Idag 16 oktober 2016 berättar hon om det i en intervju i Sydsvenskan: länk till artikeln.

Det var roligt att vara med på Ordet Fritt i Göteborg och se hur sinsemellan så olika konstnärer som Petra Bauer och Emma Tryti kunde enas kring en gemensam värdegrund och en gemensam koppling till arbetarrörelsen i sin konst. Så kändes det förhoppningsvis också för arrangörerna av utställningen Prekär på Arbetets Museum.

Men så snart något blir konst är chansen mindre att det når ut till dem av oss som kan kallas eller som kallar sig själva för arbetare. På Ordet Fritt fanns en paneldebatt om konst, en annan om serier (med deltagare som Robert Nyberg och Sara Granér) och en tredje om litteratur. Det är typiskt. I kulturlivet är det viktigt att kunna sortera in sig själv och andra i avgränsade fack som "konstnär", "serietecknare", "poet", "fotograf" o.s.v. Detta är inte godtyckligt, utan beror på att de olika formerna av kultur sprids via olika kanaler (t.ex. gallerier, förlag, konserter) och har delvis olika publik. När det dyker upp individer som vägrar att definiera sig som en viss sorts kulturskapare eller begränsa sig till ett visst område uppstår oro i kulturlivet. Många ifrågasätter t.ex. nu att en "pop-ikon" som Bob Dylan har kunnat få nobelpriset i "litteratur". Området "konst" är ännu mera exklusivt än området "litteratur". En konstnär som vill lyckas i karriären vet att det gäller att rikta sig till en mycket liten grupp där experter, köpare och finansiärer finns. Det finns inga breda spridningskanaler för konst på samma sätt som det finns för tecknade serier eller musik. Däremot finns många hinder för att arbetarkonst skall nå dem som den borde vara gjord för (om den ska kallas arbetarkonst).

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken är på många sätt ett unikt arrangemang eftersom det sker alldeles nära arbetet och arbetsgemenskapen på en plats som fortfarande är en industriort. Därför kommer det snart mera här på bloggen om årets Ahlbäckdagar (7-8 oktober) och pristagaren Ulrika Mars utställning på Meken i Smedjebacken (visas t.o.m. 6 november). Lyssna under tiden på Jenny Wrangborgs dikter till musik - i samarbete med bland andra Stefan Sundström. Jennys framträdande med sina dikter var en av höjdpunkterna på Ahlbäckdagarna.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 20

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto Fred Andersson 1995

År 1995 arbetade jag bland annat som kulturskribent i Karlstads-Tidningen  (tidningen där Gustaf Fröding en gång jobbade) och en av reportagen jag skrev handlade om arbetarkonstnären Per Josefsson (f. 1948). Då visste jag inte mycket om varken arbetarkonst eller Josefsson. Idag när jag både har träffat honom vid några tillfällen, och fått mer inblick i vad han gör, förstår jag att han gjort viktiga insatser för att synliggöra konsten i samhället. Särskilt i Östergötland där han numera bor, ute på landet i närheten av Rejmyre. "En sällsynt flitig man" tyckte Folkbladet i Norrköping i en intervju förra året. Att det omdömet har fog för sig förstår man när man tar en titt på Per Josefssons hemsida.

Men nu var det 1995 och Per Josefsson hade gjort en serie kopparskulpturer till en utställning på Arbetets Museum (där han senare också har arrangerat den viktiga utställningen Liv och arbete i konsten). Utställningen gick nu runt i landet under titeln "Till er tjänst!" Den handlade om städandet som yrke. Eller snarare om städarnas kroppar och vilka obekväma och i längden direkt farliga ställningar de kan befinna sig i när det ska gå fort. Skulpturerna är typiska "Josefssonare", enkla vid första anblicken men oerhört träffsäkra. Så här skrev jag för 17 år sen:

Lokalvårdarnas situation: En "städad" konstutställning

Vandringsutställningen "Till er tjänst!" öppnade nyligen i bibliotekshusets entré i Karlstad. Den behandlar städyrket och har utarbetats av Arbetets museum i Norrköping i samarbete med skulptören Per Josefsson och fotografen Calle Slättengren.

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto F.A. 1995

För snart 30 år sedan [nu snart ett halvsekel sedan] kom Maja Eklund ut med sin bok "Rapport från en skurhink". Den slog ner som en bomb i det Sverige där städerskornas situation sällan uppmärksammats. Senare blev städerskorna plötsligt lokalvårdare. Fler och bättre tekniska hjälpmedel kom till och den manliga delen av yrkesgruppen blev större. Utställningen anknyter till den nyss utgivna boken "Rent och smutsigt" av Gunnel Andersdotter.

VISAR ARBETSSKADOR Ekonomiskt stöd har kommit från bland annat Arbetsförmedlingen Kultur i Örebro. Den [utställningen] distribueras nu av Konstfrämjandet i östgötadistriktet. Mona Sandgren på Kulturförvaltningen i Karlstad nappade på deras folder varefter fastighetskontoret gick in som finansiär. Distriktschef Göran Tångring, fastighetskontoret:
    - Skulpturerna visar hur arbetsskador kan uppkomma. Detta framgår inte självklart, men man förstår det om man är insatt.
    Det har kommit många maskiner till lokalvårdarnas hjälp, men många moment måste fortfarande utföras för hand, till exempel trappstädning. Trappstädningen är enligt Göran Tångring det område där det har hänt minst och med på utställningen finns en skulptur som skildrar just trappstädning. Birgit Bergman-Blanc[k] från Konstfrämjandet i Karlstad säger att barndomsminnen väcks till liv när hon ser den:
    - Det var nog min första kontakt med städning.Jag minns att de brukade ligga på knäna i trappan: man hade inget långt skaft som i den här skulpturen.

KVINNODOMINANS Hon säger också att hon känner lukten av citronparfymerat rengöringsmedel i näsan när hon ser utställningen och att det är bra att på detta sätt lyfta fram ett lågstatusyrke.Ett yrke som dessutom domineras av kvinnor: enligt Göran Tångring är 95 procent av lokalvårdarna i hans distrikt kvinnor. Han påpekar hur väsentliga de är för att allt ska kunna fungera:
    - Tänk dig en entré som den här utan daglig städning! Städningen gör dessutom att man blir aktsam om byggnaden. Vandalisering och klotter minskar i en byggnad om den börjar städas bättre. Och då är särskilt toalettstädningen viktig för att ge ett gott intryck.
    Hur stor kontakt har då Göran Tångring som distriktschef med sina anställda?
    - Jag skulle känna igen de flesta om jag skulle råka möta dem på stan. Jag träffar dem sporadiskt när jag åker omkring på besök. Men det är gruppledarna som är sammanhållande; varje grupp bestär av 15-20 personer.
    Han säger också att arbetsmiljön är bra för lokalvårdarna i Karlstad; klagomålen är få och det rör sig mestadels om dagstidsarbete. Man samarbetar dessutom tätt med Solstahälsan.

SEVÄRD UTSTÄLLNING Utställningen kommer att finnas till beskådande i bibliotekshuset ett tag framöver och den är sevärd. Calle Slättengrens foton är raka dokumentationer av lokalvårdarens ensamma vardag. Per Josefssons skulpturer är gjorda av hoplödda kopparstycken och inga "storslagna" konstverk men drastiska och slagkraftiga. Det hela kompletteras av tre städmaskiner från 50-, 60- och 90-tal, samt en bokmonter. (Karlstads-Tidningen, 6-12 juli 1995)

[Undrar just vad jag menade med "storslagna"...]

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 16

I serien inlägg om mottagare av Ahlbäckpriset i Smedjebacken:

År 2004 var det elfte året priset delades ut, och det gick detta år till fotografen och filmaren Jean Hermanson (f. 1938). Detta inlägg blir också ett minnesord, eftersom Jean Hermanson avled den 9 augusti i år. Han blev 74 år gammal. Sydsvenskan skrev en bra minnesartikel:

Med arbetarna i fokus (Eskil Fagerlund)


Detta år, 2004, var första gången priset gick till en fotograf - eller över huvud till någon som inte arbetar i bildkonstens traditionella tekniker. Hermanson bodde största delen av livet i Malmö men var smålänning från början. Han föddes och växte upp i bruksorten Norrahammar (idag en del av Jönköping). Nästan alla i släkten hade något att göra med metallindustrin - brodern Sven-Erik blev till exempel metallarbetare, och morbrodern Thor ägde ett gjuteri i Skillingaryd. Intresset för kameran väcktes tidigt. Bara 18 år gammal for Hermanson upp till Stockholm för att bli lärling till porträttfotografen Bertil Zerpe i Welinders fotoateljé på Kungsgatan.

Jean Hermansson, Järnbruksarbetare, Björneborg, 70-tal

Skolningen som porträttfotograf märks nog i Hermansons många närgångna studier av människors ansikten. I bilden här till höger kan vi däremot bara ana pesonens ansikte bakom det flamsäkra skyddsvisiret. Järnverksarbetarens skyddsdräkt är så massiv att gestalten nästan liknar en robot med enorma armar och händer som klubbor. Vad som inte syns för den som inte har bakgrunden är att skyddsdräkten precis som alla liknande skyddsdräkter för 40 sedan är gjord av asbest. Med den informationen går det att förstå vilken värde sådana här bilder har i dokumentationen av skyddsföreskrifter då och nu. Bilder som denna skapade en intensiv och viktig debatt om den tyngre industrins arbetsvillkor kring 1970. På så sätt kom de att direkt ge upphov till förbättringar.

Som ung fotograf sökte sig Jean Hermanson till frilansarens osäkra liv - bland annat for han till Paris på uppdrag av tidningen Metallarbetaren. Det var 1965, och han blev kvar där en tid. Uppdragen för Metallarbetaren fortsatte. Tidningen ville ha ett bildreportage om bruket hemma i Norrahammar. Hermanson tog uppdraget och reportaget fick titeln "Hemma på bruket". Det blev det första i en lång rad av dokumentationer av arbetsplatser i och utanför Sverige. Uppdragen kom från de fackliga organisationerna och från samhällsinstitutioner som Riksutställningar.Författare blev intresserade av Jean Hermansons bilder och detta resulterade i gemensamma projekt. Tillsammans med Arvid Rundberg gjorde Hermanson boken Byggnadsarbetare som kom ut 1969. De hade åkt runt och besökt byggen runtom i Sverige. Om den tiden skriver Hermanson själv  - "Äter frukost med byggjobbare varje dag i byggfuttarna som är trånga men charmiga och ger ett ljus som gör det tacksamt att fotografera deras kraftfulla ansikten och händer" (Jean Hermanson, Fotografier, Malmö Museer 2005, s. 26).

Jean Hermansson, Från Motala valsverk, 1969.

Mer långvarigt blev samarbetet med Folke Isakson. Det var Hermanson som tog initiativet till den kontakten våren 1969, och deras resor med bandspelare och kamera resulterade i boken Nere på verkstadsgolvet (1971, även som utställning med Riksutställningar). Andra resor gick till Vietnam, Spanien (med Jens Nordenhök), Guinea-Bissau (med Anders Ehnmark under kolonialkriget 1971) och till Elfenbenskusten. Vietnamresan blev till boken Resor i norra Vietnam med bilder från både landsbygd och stad. Från Hanois mekaniska verkstad finns bilder där man nästan kan höra bullret och där miljön blir mycket tydlig - trängseln, de enkla munskydden, utsattheten. Eller titta på mannen som drar stålet i bilden från valsverket i Motala. Det som fascinerar i Jean Hermansons bilder är hur han fångade många olika sidor av arbetet - från stillastående till rörelse, från individ till grupp, från ansträngning till vila. Han hade också en fenomenal förmåga att hitta talande situationer och att fånga ögonblicket. Som i bilden från Ankarsrums bruk där en grupp av uppklädda tjänstemän går genom verkstaden. Eller den från Pumpseparator i Katrineholm där en äldre man har paus. Han har lagt sig direkt på en järnställning, lagt locket från en låda över sig, och somnat.

1980-talet blev filmens årtionde för Jean Hermanson. Impulsen till att börja göra film kom när han träffade Torgny Schunnesson, då för tiden journalist på kommunistiska Ny Dag. De började smida planer för gemensamma projekt. I samma veva bosatte sig Hermanson i Malmö. Där tillkom sedan en rad av dokumentärfilmer där Hermanson, Schunnesson och redigeraren Michael Leszczylowski skildrade de sydsvenska arbetarstädernas väg mot massarbetslöshet och segregering. Den första heter Kärlek och vilja (1983), handlar om stadsdelen Möllevången i Malmö och har senare tagits med i DVD-serien Mitt hjärtas Malmö. Nästa film heter Den sista båten (1984) och handlar om nedläggningen av hamnen i Landskrona. Den tredje handlar om kvinnor i industrin och hade premiär 1986 under titeln Arbetets döttrar. Under hela perioden 1986-93 arbetade trion med ett stort Malmöprojekt som kunde visas 1994 och som fick titeln Himmel över Malmö. Det lär vara den film av Hermanson som tydligast dokumenterar nedmonteringen av folkhemmet. Samtidigt gjorde han industridokumentärer som Gjutarna (premiär 1990) om Brederyds gjuteri i Småland.

Under de sista 20 åren blev Hermanson mer och mer av en doldis, även om han också fick åtminstone några av de hedersbetygelser han var värd som en av landets främsta skildrare av samtiden. Han fick Sydsvenskans kulturpris 2005, alltså året efter Ahlbäckpriset. Samma år gjorde Malmö Museer en stor utställning med hans bilder, och i samband med utställningen gav museet också ut den retrospektiva boken Fotografier. Liknande utställningar visades också på Tekniska Museet 2006 och på Arbetets Museum 2004. I samband med utställningen på Tekniska Museet skrev Agneta Klingspor en recension i Expressen. Den slutade så här:

En bildsekvens talar rätt in i 2000-talet. Den är från filmen Den sista båten från 1983 om varvsnedläggningen i Landskrona. Flinande fräsch direktör och hattklädd donna slänger champagne mot skrovet medan mer slitna varvsarbetare tittar på sin sista båt. Tänk miljonbonusar och annat flin. Tji fick ni därnere.

Se också Jean Hermansson på Stockholms auktionsverk (2011) och Anders Ehnmarks minnesartikel i Folket i bild (senaste numret).

Länkning pågår till intressant.se

På spaning efter arbetarkonsten 42

Mer tips om aktuella aktiviteter kring arbetarkonsten: Per Josefsson (skulptör och museiman) på Arbetets Museum i Norrköping" har tagit initiativ till ett seminarium torsdagen den 16 oktober. Seminariet äger rum på Arbetets Museum" och har titeln "Liv och arbete i konsten idag?" (se också spaning nr 39 om museets utställning "Liv och arbete i konsten", samt Konstfreds artikel i SvD). Konstfred citerar ur inbjudan till seminariet:

Arbetets museum vill undersöka om det i nutiden finns arvtagare till arbetarkonsten; en offensiv konst som underifrån har till syfte att förändra grundläggande samhälleliga villkor. Är den sociala konsten det vi letar efter? (...) Vi vill tillsammans med konstnärer, universitet, organisationer och andra aktörer som är verksamma inom fältet, påbörja en diskussion om vilka ämnen som är viktiga att belysa och som lämpar sig att bygga spännande projekt och utställningar kring. Syftet med seminariet är att diskutera och formulera möjliga framtida projekt som rör sig inom fältet arbetarkonst/social konst. Vi ställer oss bland annat följande frågor:

Är det så att människor från dagens arbetarklass som vill förändra samhället gör det genom andra uttryck än konst? Exempelvis journalistik, bloggande, forskning, musik, litteratur?

Är det så att dagens unga konstnärer är ointresserade av samhällsfrågor och uppfyllda av sitt eget konstnärsskap? Om inte, vilka samhällsfrågor uttrycks i konsten idag och på vilket sätt?

Vad lägger människor i begreppet arbetarkonst idag? Ses den som en förfluten konstyttring tillhörande en förfluten period eller något samtida?

Vad är social konst?

Har förorternas unga bildat gemensamma kulturyttringar på samma sätt som den tidiga arbetarklassen?

Detta är idel viktiga frågor som förhoppningsvis kommer att diskuteras och belysas grundligt. Konstfred hoppas att ganska snart efter den 16 oktober kunna återge rapporter från seminariet (han kommer troligtvis på grund av arbete inte att själv kunna delta). Särskilt intressant är kanske den första frågan: kan det faktiskt vara så att vi som kommer från arbetarklassen har en tendens att undvika konstlivet och att istället ägna oss åt verksamheter där kommunikationen är mer direkt och syftet mer klart definierat (bloggande, journalistik, forskning o.s.v.)? En forskargrupp vid Stockholms universitet under ledning av ekonomhistorikern Martin Gustavsson har nu under ett antal år kartlagt den nutida svenska konstbranschens socio-ekonomiska organisation och bland annat visat på en tydlig social snedrekrytering (underrepresentation av personer med invandrar- och arbetarbakgrund) vid konstnärliga utbildningar. Man kan då fråga sig i hur stor utsträckning den snedrekryteringen beror på att arbetarungdomar från början känner att konstlivet inte är något för dom - och varför dom i så fall känner så.

Stora frågor som kräver mycket forskning och mycket frågande ute bland folk: empirisk forskning alltså. Martin Gustavsson och hans grupp har presenterat sin forskning i olika sammanhang, nu senast i ett nummer av den danska sociologiska skriftserien Praktiske grunde som går att ladda ner som PDF på Nätet. Se:

Praktiske grunde nr 1 2008: "Konsten att bli konstnär"

Imorgon skriver Konstfred om några möten med arbetarkonst på hans nya bostadsort i Finland.

Länkning pågår till "intressant.se"