Ny jakt på arbetarkonsten 47

En arbetsplatsolycka: Snickare, 65 år. Akvarell av Emma Tryti, 2015.

Senaste inlägget här på bloggen är mer än ett år gammalt och handlar om Ahlbäckdagarna 2015, där vi deltagare fick lära oss mycket nyttigt om industri och stålproduktion. Att det inte har blivit något mera sedan dess är ett symptom på att boken om Ahlbäckpristagarna har kommit ut och förhoppningsvis hittar läsare. Nu kunde Konstfred göra det enkelt för sig och lägga ner den här bloggen. Men det bär honom emot. Det händer för mycket som är intressant att ta upp i samband med Arbetarkonst och Arbetarkultur, och förhoppningsvis har bloggen bidragit till det. Bara några exempel sedan sist: ABF har omvandlat sitt gamla litteraturpris till ett mycket större konst- och litteraturpris. På ABF-evenemanget Ordet Fritt i Göteborg 26-28 maj i år hölls panelsamtalet "Med uppkäftig samhällsförändrande kraft – dagens arbetarkonst?" med bland andra konstnärerna Petra Bauer, Kalle Brolin, Kajsa Dahlberg och Emma Tryti. På Arbetets Museum i Norrköping fanns mellan oktober 2015 och januari 2016 utställningen Prekär: om det nya arbetslivets estetik och etik. Tio konstnärer deltog, bland andra Kalle Brolin och Emma Tryti, och serietecknaren Daria Bogdanska. Lyssna gärna på intervjun med Emma Tryti om hennes bidrag, en bildserie om arbetsplatsolyckor: Nordegren & Epstein i P1 20 oktober 2015.

Att inte bara litteratur och "bildkonst" utan också tecknade serier är en kanal för nya generationer av skrivande och tecknande arbetare är Daria Bogdanskas debutalbum Wage Slaves (Löneslavar) ett exempel på. Det gavs ut på Ordfront förlag i våras, på svenska. Men redan ett år tidigare fanns det delvis utgivet på engelska, i mindre upplaga, och nådde serieintresserade i Malmö där Bogdanska bor. Hon kom dit för bara några år sedan som arbetssökande från Polen. Wage Slaves skildrar hur det är att komma till ett främmande land, utan pengar och utan att kunna språket, och att ändå hitta sätt att kämpa fackligt och att synliggöra sin situation. Idag 16 oktober 2016 berättar hon om det i en intervju i Sydsvenskan: länk till artikeln.

Det var roligt att vara med på Ordet Fritt i Göteborg och se hur sinsemellan så olika konstnärer som Petra Bauer och Emma Tryti kunde enas kring en gemensam värdegrund och en gemensam koppling till arbetarrörelsen i sin konst. Så kändes det förhoppningsvis också för arrangörerna av utställningen Prekär på Arbetets Museum.

Men så snart något blir konst är chansen mindre att det når ut till dem av oss som kan kallas eller som kallar sig själva för arbetare. På Ordet Fritt fanns en paneldebatt om konst, en annan om serier (med deltagare som Robert Nyberg och Sara Granér) och en tredje om litteratur. Det är typiskt. I kulturlivet är det viktigt att kunna sortera in sig själv och andra i avgränsade fack som "konstnär", "serietecknare", "poet", "fotograf" o.s.v. Detta är inte godtyckligt, utan beror på att de olika formerna av kultur sprids via olika kanaler (t.ex. gallerier, förlag, konserter) och har delvis olika publik. När det dyker upp individer som vägrar att definiera sig som en viss sorts kulturskapare eller begränsa sig till ett visst område uppstår oro i kulturlivet. Många ifrågasätter t.ex. nu att en "pop-ikon" som Bob Dylan har kunnat få nobelpriset i "litteratur". Området "konst" är ännu mera exklusivt än området "litteratur". En konstnär som vill lyckas i karriären vet att det gäller att rikta sig till en mycket liten grupp där experter, köpare och finansiärer finns. Det finns inga breda spridningskanaler för konst på samma sätt som det finns för tecknade serier eller musik. Däremot finns många hinder för att arbetarkonst skall nå dem som den borde vara gjord för (om den ska kallas arbetarkonst).

Ahlbäckdagarna i Smedjebacken är på många sätt ett unikt arrangemang eftersom det sker alldeles nära arbetet och arbetsgemenskapen på en plats som fortfarande är en industriort. Därför kommer det snart mera här på bloggen om årets Ahlbäckdagar (7-8 oktober) och pristagaren Ulrika Mars utställning på Meken i Smedjebacken (visas t.o.m. 6 november). Lyssna under tiden på Jenny Wrangborgs dikter till musik - i samarbete med bland andra Stefan Sundström. Jennys framträdande med sina dikter var en av höjdpunkterna på Ahlbäckdagarna.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 36

Arbetarkonst och arbetarlitteratur - "omöjliga" projekt och "omöjliga" termer som många vägrar använda eftersom de anses ha hamnat på historiens skräphög... Varför? Särskilt arbetarlitteraturen frodas - författare som Kristian Lundberg, Johan Jönsson (tungt, svart, komplicerat, rått!), Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johannes Anyuru och i år särskilt Jenny Wrangborg gör succé och får en uppmärksamhet som raskt förpassar idén om den svenska arbetarklassens försvinnande till: Ja, just det, historiens skräphög. Litteraturvetaren Magnus Nilsson skriver den ena briljanta analysen efter den andra om klass och litteratur idag. Många av de nya författarna har helt andra erfarenheter än den skrivande medelklassens och har möjlighet och kraft att arbeta bland och med dem de skriver för. Vissa kan känna mer släktskap med förortsungdomar och rappare än med författare. Se intervjun med Johannes Anyuru i senaste numret (från i torsdags) av tidningen Ny Tid:

De blomster som i klassamhället bor (Johannes Anyuru)

Mot alla odds fortsätter bloggandet om arbetarkonst på denna plats, och andra hänger på. ABF har en informationssida om arbetarkonst och en handledning för studiecirklar som vill utforska arbetarkonsten i den egna trakten. Boken Fram träder arbetaren från 2009 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap) är utmärkt för sådana studiecirklar. På universiteten skriver studenter nya uppsatser om arbetarkonstens historia och begreppet arbetarkonst. Skellefteå kommun gjorde reklam för "Litet good old arbetarkonst på söndag?" när Albin Amelin-utställningen öppnade i våras, och sökningar på Google visar att det inte längre är bara Dala-Demokraten och andra pålitliga vänstertidningar som använder termen arbetarkonst. Yngre konstnärer som Nina Svensson och Kalle Brolin uppmärksammas för projekt som tar tag i arbetarkonstens idéer, och utställningar som Liljevalchs vårsalong visar att konstnärer runtom i landet inte längre är rädda för ämnet Klass. Själv hävdar jag i mitt eget bidrag i Ny Tid att vi ser en ny realism och en ny klassmedvetenhet i både litteratur och bildkonst:

Ny realism i klassorienterad bildkonst (utställningen "Arbete?")

För övrigt är jag just nu engagerad i två mycket positiva initiativ som har med uppmuntran av arbetarkonst att göra - men de kommer att bli offentliga tidigast i september...

Slutsats? Det "omöjliga" visar sig vara möjligt - förstås bara genom envist arbete. Att en enstaka konsthistoriker och intellektuell använder termen "arbetarkonst" betyder inget, men när många gör det väcks faktiskt arbetarkonsten till liv. Det blir tydligt att ord är vapen, att klasskamp också är språkkamp. Det blir tjatigt att hänvisa till ett och samma nummer av Ny Tid, men i en annan artikel recenseras Aron Etzlers Reinfeldteffekten av Niklas Forsberg, som konstaterar att en del av förklaringen till den "nya" högerns framgångar i Sverige är att man lyckats förändra språket i debatten. "Privatisering" blir "mångfald" och ordet "arbetare" töms på innehåll (motsättningen mellan arbete och kapital behandlas som om den inte finns). Socialdemokratisk retorik anpassar sig snarare än att attackera: det är bara en stavelse som skiljer sloganen "politik för arbete" från "politik för arbetare", men den skillnaden är avgörande. Språkkampen uteblir. Kanske behöver vänstern i Sverige en utbildning i språkfilosofi? Det menar iallafall Forsberg:

Högerpolitisk språkpolis och delad socialdemokrati

Och nu självkritik: jag har varit dålig på att lyfta fram och bevaka vår tids arbetarkonst och politiska konst på den här bloggen. Jag är konsthistoriker. Svenska dagtidningar och tidskrifter, även de till vänster, är också dåliga på detta. Men jag ska inte kasta sten i glashus. Att besöka Liljevalchs konsthall i våras var litet grann av en ögonöppnare. Här hittar man inte alltid de konstnärer som "hippa" institutioner i storstäderna arbetar med, men i gengäld märker man att ilskan bland vanligt folk också har nått bildmakarna. Jag vill avslöja att jag nu har en pärm (röd förstås) där jag samlar upplysningar om nutida finska och svenska konstnärer som på något sätt tar upp frågor om klass och arbetsliv, eller utvecklar bildkonstens demokratiska funktion. Jag har redan ganska många: ett fyrtiotal. Det finns alltså material för bloggen.

Vad är det för ranglig skapelse som visas i remsorna här till höger? Det är ett exempel på det jag pratar om - men av en något äldre konstnär. Har någon hört talas om skulptören och målaren Peder Gowenius, född 1936? Han bor numera i Småland (http://pedergowenius.se/) men var i många år verksam i Sydafrika där han och hans fru Ulla startade ett viktigt konstcentrum och arbetade med sina egna bilder. Han har till exempel målat en magnifik och kuslig bild av arbetet i en diamantgruva. "Tornet" var hans bidrag till Liljevalchs vårsalong i år - en nästan fyra meter hög keramikskulptur. Den visar feta äldre herrar i hatt som staplar lådor på hög och bygger tornet de samtidigt försöker klättra upp i. För säkerhets skull finns det en tydlig titel: Babels torn - eller dårarna som tror på tillväxt. En enda kvinna finns i skulpturen, henne ser ni här:

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

På spaning efter arbetarkonsten 56 (nr 2 2011)

Imorgon lördag samlas intresserade i Smedjebacken för att delta i årets Johan Ahlbäckdagar, fast i år har man tyvärr inskränkt det hela till bara en dag. Bland annat blir det bildspel av fotografen och före detta stålverksarbetaren Peter Nyblom, diktläsning av Jenny Wrangborg, utställning av förra årets Ahlbäckpristagare Yngve Svedlund. Och för er som varit inne på den här bloggen förut och undrar var de utlovade artiklarna om 2000-talets pristagare tagit vägen: var lugna, dom kommer! Bättre sent än aldrig. För er som inte varit här förut och kanske inte har en aning om Johan Ahlbäck (1895 -1973) eller Johan Ahlbäckpriset kan jag berätta att Johan Ahlbäck var en av de främsta skildrarna av industriarbetare i svensk bildkonst, men ännu fyra decennier efter sin död ganska okänd. Albin Amelin känner många till, Ahlbäck är däremot sällan omtalad, utom bland industrihistoriker och bland kulturintresserade inom LO och ABF.

Lena Kallenberg hade före ett tag sedan en bra artikel omAhlbäck i vänsterns tidning Flamman (f.d. Norrskensflamman), men när får vi se en liknande artikel i DN eller SvD? Kanske när skaparen av denna blogg skriver en, han har aldrig blivit refuserad hittills. Men själva skrivandet har hittills inte blivit av. Skaparen av denna blogg kallar sig Konstfred på Internet för att markera en viss distans både till de sammanhang han vanligtvis arbetar inom och till ämnet Arbetarkonst. Hans vanliga sammanhang är universitetet, sedan 3 år Åbo Akademi i Finland. Konstfred har märkt att sedan han började blogga om arbetarkonst år 2006 och hittade likasinnade via Johan Ahlbäcksällskapet har intresset för industriskildringen och arbetarrörelsens bildarv vuxit både i medierna och bland bildningsförbunden.

 Själv kan Konstfred inte närvara i Smedjebacken i morgon, skälet är en 80-årsdag i familjen. Detta skriver han från Lund, under genomresa. Senaste postningen här på bloggen var i vintras i samband med att konstmuseet Ateneum i Helsingfors visade den stora utställningen Arjen Sankarit / Vardagens hjältar, en redovisning av naturalismen i europeiskt måleri under 1800-talets sista decennier. I den socialt engagerade naturalismen hos till exempel Hubert von Herkomer eller finländske Eero Järnefelt finns mycket av ursprunget till det som sedan under 1900-talet kom att uppfattas som arbetarkonst. Men under 1900-talet fick skildringen av industriarbetet en ny social funktion som ämne för utsmyckningar i samhällenas och fabrikernas samlingslokaler, och där var det nödvändigt att kompromissa. Johan Ahlbäck passade aldrig riktigt in i rollen som utsmyckare av det svenska folkhemmet, även om han gjorde sina försök. Han var och förblev naturalist, hans minnesbilder av utslitna kroppar och omänskliga villkor passade dåligt in i samförståndets och Saltsjöbadens ideologi.

För den som vill veta mer om arbetarkonst och i likhet med Konstfred inte kan komma till Dalarna imorgon finns nu hela filmen om Johan Ahlbäck att se på YouTube:

Johan Ahlbäck – Konstnären från valsverket