Ny jakt på arbetarkonsten 28

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Yngve Svedlund, oljemålning från år 2000. Bildkälla: www.svenskakyrkan.se

2010 fick målaren och grafikern Yngve Svedlund priset. För första gången på ett antal år var pristagaren en äldre konstnär, född 1925 i Åmots Bruk i Gästrikland, men under största delen av sitt liv verksam i Stockholm. Föräldrarna flyttade till Enviken utanför Falun när Yngve var liten. Det var där han växte upp, och därför har Dalarnas natur och människor betytt mycket för hans konstnärskap. Här finns alltså en direkt koppling till Johan Ahlbäck, och med Ahlbäck delar han intresset för djur och natur som motiv. Men när det gäller kulturen och arbetet är det inte industrin som är hans främsta motivkälla, utan snarare småbrukarnas och torparnas liv före landsbygdens rationalisering. Konstnärligt är han en arvtagare till 1930-talets folkliga "vitalister" som Sven "X-et" Erixson, Eric Hallström och skåningen Martin Emond. Särskilt hans senare bilder, som den jag visar här, påminner väldigt mycket om Emond. Denna litet naivistiska och rustika stil kan man också jämföra med målaren och satirikern Oscar Cleve, som jag tog upp i det förra inlägget. De mer "proletära" 30-talsmålarna som Albin Amelin och Carl Alexandersson, eller för den delen Ahlbäck, har inte haft samma påverkan på honom, det märker man.

Yngve Svedlund, "Landsbygd", litografi 1960. Bildkälla: Metropol auktioner.

Ungefär så här arbetade Svedlund när han började komma igång på allvar med att visa sina verk kring år 1960. I den svartvita litografin (där bilden har tecknats med litografiskt tusch på en stenplatta) är landskapet sett snett uppifrån, och den smala vägen vindlar sig inåt i bilden på ett sätt som ger lust att bege sig på upptäcktsfärd bland alla detaljer. Man ser varje litet träd som är intecknat borta vid horisonten, trots att de befinner så långt bort i bildens rum. Det här sättet att teckna och komponera påminner en hel del om gamla kinesiska landskapsmålningar. Även där är hus och människor återgivna snett uppifrån, och även där finns ofta vägar och stigar som börjar nedtill och försvinner högt upp på något berg. Lika litet som de kinesiska målarna följer Svedlund några europeiska standardregler för perspektiv. Den kinesiska aristokratin tyckte om att ha bilder av landsbygd och folkliv där de i lugn och ro kunde studera sina arbetares sysslor utan att själva behöva visa sig bland dem. Allt skildrades som rent, snyggt och välordnat - vad annars! Den klassaspekten fanns förstås inte hos Svedlunds publik på samma sätt. Här handlade det redan på 60-talet i stor utsträckning om drömmar om en annan tid snarare än en annan miljö. Det idylliska Sverige som Svedlund skildrade höll redan på att rationaliseras bort. Flera har påpekat att om det finns en samhällskritik i Svedlunds konst, så handlar det framför allt om en kritik av rationaliseringen.

Yngve Svedlund har haft ett stort antal utställningar genom åren, och hans bilder har också spritts i större upplagor som litografier via Folkrörelsernas konstfrämjande. Man kan nog med rätta kalla honom en populär konstnär. I svensk bibliotekstjänsts förteckningar över pressens artiklar om utställningar hittar man Svedlunds namn nästan varje år när man söker på 1960- och 70-talen (jag arbetar sedan ett tag med att digitalisera förteckningarna). Artiklarna om honom gäller utställningar i hela landet, inte bara Stockholm. Och han arbetade inte bara med utställningar och grafik, utan också med teckningar och texter som publicerades i så olika tidningar som Svenska Dagbladet och Dalademokraten. Han har också gjort barnböcker och publicerat självbiografin Yngve Svedlund berättar (1991).

Om sina första impulser till att bli konstnär har Svedlund berättat att han började teckna som lant- och lagerarbetare i Dalarna när han var i tonåren. En gång träffade han i Leksand en skogvaktare som han tecknade av. Just den teckningen fick en särskild betydelse för honom. Den gav honom idén att han skulle kunna försöka bli en "riktig" konstnär. År 1948 fick han komma till Stockholm och börja på Tekniska skolan, numera Konstfack. Senare blev det studier på Konstakademin, mellan 1955 och 1960. Där träffade han Harald Sallberg (1895-1963), som var lärare i grafik och föreståndare för Akademins grafikskola. Han följde Sallbergs grafikklasser under sin akademitid och fick också grafikundervisning av Jürgen von Konow (1915-59).

Yngve Svedlund, "Från hamnen i Capri", oljemålning 1975-76. Bildkälla: Metropol auktioner.

Yngve Svedlund har också skildrat en del arbetarmiljöer i staden, även om de inte hör till de vanligaste i hans produktion. Ett exempel är den här scenen från en resa i Sydeuropa på 70-talet. Att Svedlund tidigt var uppskattad i arbetarrörelsen finns det dock tydliga exempel på. År 1964 fick han Syndbyholmsstipendiet, som delas ut av Eskilstuna kommun och som också innehåller en stipendievistelse i trakten. Svedlund gjorde då en svit teckningar från verkstäderna på Nyby bruk i Torshälla. 1999 skänkte han 12 av dessa teckningar till Eskilstuna museum, där det sedan länge finns ett intresse för arbetarkultur (Folket, 18 april 1999). År 1967 fick han för övrigt också Byggnadsarbetareförbundets kulturstipendium, och året därpå gjorde han en stor emaljmålning för placering utomhus i Hofors, industriorten. Målningen har motiv från livet i Hofors, och järnhanteringen är naturligtvis med. Emalj är en teknik som Svedlund också har använt i flera andra utsmyckningar i stockholmstrakten och i Dalarna. Han har utsmyckat flera barnkliniker, och där har nog det glada och berättande draget i hans bilder varit avgörande.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se

På spaning efter arbetarkonsten 56 (nr 2 2011)

Imorgon lördag samlas intresserade i Smedjebacken för att delta i årets Johan Ahlbäckdagar, fast i år har man tyvärr inskränkt det hela till bara en dag. Bland annat blir det bildspel av fotografen och före detta stålverksarbetaren Peter Nyblom, diktläsning av Jenny Wrangborg, utställning av förra årets Ahlbäckpristagare Yngve Svedlund. Och för er som varit inne på den här bloggen förut och undrar var de utlovade artiklarna om 2000-talets pristagare tagit vägen: var lugna, dom kommer! Bättre sent än aldrig. För er som inte varit här förut och kanske inte har en aning om Johan Ahlbäck (1895 -1973) eller Johan Ahlbäckpriset kan jag berätta att Johan Ahlbäck var en av de främsta skildrarna av industriarbetare i svensk bildkonst, men ännu fyra decennier efter sin död ganska okänd. Albin Amelin känner många till, Ahlbäck är däremot sällan omtalad, utom bland industrihistoriker och bland kulturintresserade inom LO och ABF.

Lena Kallenberg hade före ett tag sedan en bra artikel omAhlbäck i vänsterns tidning Flamman (f.d. Norrskensflamman), men när får vi se en liknande artikel i DN eller SvD? Kanske när skaparen av denna blogg skriver en, han har aldrig blivit refuserad hittills. Men själva skrivandet har hittills inte blivit av. Skaparen av denna blogg kallar sig Konstfred på Internet för att markera en viss distans både till de sammanhang han vanligtvis arbetar inom och till ämnet Arbetarkonst. Hans vanliga sammanhang är universitetet, sedan 3 år Åbo Akademi i Finland. Konstfred har märkt att sedan han började blogga om arbetarkonst år 2006 och hittade likasinnade via Johan Ahlbäcksällskapet har intresset för industriskildringen och arbetarrörelsens bildarv vuxit både i medierna och bland bildningsförbunden.

 Själv kan Konstfred inte närvara i Smedjebacken i morgon, skälet är en 80-årsdag i familjen. Detta skriver han från Lund, under genomresa. Senaste postningen här på bloggen var i vintras i samband med att konstmuseet Ateneum i Helsingfors visade den stora utställningen Arjen Sankarit / Vardagens hjältar, en redovisning av naturalismen i europeiskt måleri under 1800-talets sista decennier. I den socialt engagerade naturalismen hos till exempel Hubert von Herkomer eller finländske Eero Järnefelt finns mycket av ursprunget till det som sedan under 1900-talet kom att uppfattas som arbetarkonst. Men under 1900-talet fick skildringen av industriarbetet en ny social funktion som ämne för utsmyckningar i samhällenas och fabrikernas samlingslokaler, och där var det nödvändigt att kompromissa. Johan Ahlbäck passade aldrig riktigt in i rollen som utsmyckare av det svenska folkhemmet, även om han gjorde sina försök. Han var och förblev naturalist, hans minnesbilder av utslitna kroppar och omänskliga villkor passade dåligt in i samförståndets och Saltsjöbadens ideologi.

För den som vill veta mer om arbetarkonst och i likhet med Konstfred inte kan komma till Dalarna imorgon finns nu hela filmen om Johan Ahlbäck att se på YouTube:

Johan Ahlbäck – Konstnären från valsverket