Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg

torsdag, juni 23, 2022

Nyare jakt på arbetarkonsten 4

Omslaget till katalogen för utställningen Humanitet (2022) från
 grafikmappen Humanitet (1933), bild av Sven Xet Erixson.

En utställning på ett privat konstmuseum i Stockholm motiverar ett nytt inlägg i denna blogg, det första på länge. Museet är Sven Harrys konstmuseum intill Vasaparken vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, utställningen är Humanitet, uppkallad efter ett antal unga svenska målares och tecknares protest mot nazismen och fascismen i början av 1930-talet. Två av dessa unga kom senare att bli mycket etablerade och folkkära, med bilder som spreds via reproduktioner och väggalmanackor i det svenska folkhemmet: Albin Amelin (1901-1975) och Sven Xet Erixson (1899-1970). Bland de övriga fanns några som nämns i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romaner och i senare historisk forskning om arbetarkonst: Ivar Andersson (eller Anderson), Ruben Blomkvist (eller Blomqvist), Erik Gnista och Sven Storm. Blomkvist och Storm var senare med och startade Arbetarnas Konstgrupp (AKG) i Stockholm. Ännu en var Sven "Xets" bror Thure Eriksson, känd som fotograf under pseudonymen "Eson". Ytterligare några är svåra att spåra, kanske fortsatte de aldrig på konstnärsbanan: Anne-Lise Esmund, Ulla Esmund (bara 12 år vid tillfället) och Adolf Gorring (eller Görring?). 


Albin Amelin, "De sista människorna /
De sista arierna", ur Mänsklighet nr 1 1934 (s. 5).

Dessa tio samlades hemma hos Albin Amelin hösten 1933, efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, och tillverkade 17 bilder med enkla medel. Amelin berättade senare för forskaren Elisabet Lidén att det enda som fanns till hands var bitar av gamla linoleummattor där bilderna skars ut med enkla skärjärn och sedan trycktes på plats i begränsad upplaga, 100 exemplar. Ruben Blomkvist, som arbetade som typograf, hade också tillgång till stämpelverktyg för text. Med dessa stämplades konstnärens namn, bildens titel och ibland också korta textcitat på varje exemplar. Detta var typiska verktyg för politisk bildprotest och bildpropaganda i hela världen, från Mexico till Kina, innan stencileringsapparater blev allmänt tillgängliga. 


Resultatet blev grafikmappen Humanitet, hånfullt recenserad i Dagens Nyheter (21 oktober 1933) men långt senare inköpt av Nationalmuseum/Moderna Museet och numera en självklar del av 1900-talets svenska konsthistoria. Ur mappen har Amelins De sista arierna / De sista människorna reproducerats och kommenterats så ofta att den nästan blivit en symbol eller sinnebild för den svenska antifascistiska rörelsen under 1930-talet. Den fick komma med i första numret av kulturtidskriften Mänsklighet som utgavs av den svenska sektionen av Clartéförbundet 1934, med Amelin som redaktör. Tidskriften var påkostad men kom bara ut i två nummer, som numera är mycket eftersökta bland samlare. 


Sven Xet Erixson, Förbannad vare du som icke förbannar kriget, 1944. Olja på duk,
104 x 214,5 cm. Tillhör Kunstnerforbundet, Oslo. Bildkälla: Sven-Harrys.

I Mänsklighet trycktes också bilder av två något äldre konstnärer som delade det socialistiska och antifascistiska engagemanget: Bror Hjorth (1894-1968) och Vera Nilsson (1888-1979). När Sven Harrys konstmuseum (baserat på byggmästaren Sven-Harry Karlssons konstsamling) nu visar utställningen Humanitet är det med fokus på de fyra mest kända bland alla de nämnda konstnärerna: Amelin, "Xet", Bror Hjorth och Vera Nilsson. Men utställningen är också en påminnelse om 1930-talets politiska och sociala engagemang bland de konstnärer som vid den tiden förknippades med begreppen "proletärmålare" och "tendensmålare". I folkhemmets idylliska samhällsklimat, under Tage Erlanders tid, var det framför allt "Xet" och Bror Hjorth som lyftes fram som skildrare av det svenskt folkliga och färgstarka, i mindre utsträckning Amelin (även om hans prunkande blomstermålningar alltid har varit populära på auktionerna) och i ännu mindre utsträckning Nilsson, som ansågs vara en mera exklusiv eller "svår" målare. 


I dagens läge är det snarare Nilsson som räknas som den mest betydelsefulla av de fyra. Hennes stora protestmålning Penning kontra Liv, påbörjad 1938, med sitt jämförelsevis abstrakta formspråk och sin svidande kritik av kapitalismen, hittade ingen offentlig vägg på flera decennier, men kan sedan 1964 ses på Kulturhuset i Skövde. Utställningen Humanitet är en påminnelse om att även konstnärer som Xet och Hjorth lämnade efter sig verk med starkt politiskt engagemang: verk som har behållit sin aktualitet (inte minst i år, krigsåret 2022) men som sällan visats och sällan nämnts i böcker och kataloger om konstnärerna. Ett exempel är Xets brett upplagda (en gånger två meter) målning med texten Förbannad vare du som icke förbannar kriget, målad 1944 och aldrig visad i Sverige, men nu hämtad till utställningen från Oslo där den tillhör det norska Kunstnerforbundet. Några av de spöklika gestalterna i förgrunden påminner med sina halvt bortsprängda ansikten om den gapande soldaten utan näsa på Xets mångtydiga omslag till mappen Humanitet, se bild.


Albin Amelin, Hamn i Lofoten, 1938. Olja på duk, 159,5 x 103,5 cm. '
Tillhör Borås Konstmuseum.

Den svenske arbetarkonstnären framför andra, Albin Amelin, är som sagt populär bland samlare och auktionshus framför allt på grund av sitt dekorativa blomstermåleri, ett försörjningsmåleri. Bland konstnärer och konstvetare är det hans samhälls-, industri- och arbetarskildringar som än idag gör honom intressant att studera. Med sin bland svenska målare unika teknik, tjocka och "framvällande" lager av ren och oblandad oljefärg, uppnådde han effekter där själva materialet i målningen verkar ha samma råa och skitiga egenskaper som det avmålade motivet. Utställningen erbjuder ett perfekt tillfälle att jämföra vännerna Amelins och "Xets" måleri, med ett rikt urval av olika motivkretsar och format. Då blir det tydligt att många av X-ets ursprungligen färgsprakande målningar har "slocknat" i färgen, om man jämför med färgfotografier tagna av samma målningar för 60-70 år sedan. Hans teknik var ganska tunn och flytande, tydligen med ganska stora andelar linolja i färgen. Linolja och fernissa gulnar med tiden. Amelin kramade däremot ofta ut färgen direkt ur tuben (han var tvungen att måla många blommor för att ha råd med all färg) och i en bild som Hamn i Lofoten (1938) verkar det signalgula i fiskarnas arbetskläder fortfarande vara alldeles nypålagt. Men titta sedan också på Vera Nilssons Tyska mödrar från 1939 (med rader av mödrars förtvivlade ansikten) och se hur hon får fram en glödande lyster med nästan bara jordfärger. Detta är några av de verkliga mästarna i nordiskt 1900-talsmåleri.


Vera Nilsson, detalj ur Tyska mödrar (1939).
Målningen tillhör Konstmuseet i Skövde.


Utställningen är innovativt hängd och arrangerad för museets originella planlösning, där rummen är grupperade i fyra våningar runt en central trappa, med rum som går genom två våningsplan och kan ses uppifrån från trappan. Se bild. I varje rum har verken samlats kring ett huvudtema: Kriget, Kärleken/Naturen, Staden/Arbetet. Det största rummet domineras av Kriget. Där kan alla linoleumtrycken från mappen Humanitet studeras samtidigt som inspelningar av 1930-talets tyska radioutsändningar hörs i bakgrunden och ger en stark tidskänsla. Sidor ur tidskriften Mänsklighet och annat dokumentärt material visas i montrar. Rummet domineras av Amelins, "X-ets" och Nilssons måleri. Bror Hjorth skiljer ut sig från de andra tre genom både sin stil och sina filosofiska intressen. Hans verk har typiskt nog mera synlighet i rummet för Kärleken och Naturen, där besökaren genast möts av hans Gandhi, uthuggen i trä och målad med bjärta färger som ett medeltida helgon. Ett av skulptören Hjorths mest intressanta verk är hans gipsmodell till en Visdomens brunn. Den blev aldrig utförd i full skala under Hjorths livstid. Idén var före sin tid eller alltför intellektuellt provocerande. Först efter 50 år blev den gjuten i brons för placering i Södertälje (se länk). Visdomens brunn kan också tolkas som en sekulär dopfunt, inspirerad av medeltida dopfuntar med deras uthuggna ornament och figurer, men med religionsgrundare, filosofer och vetenskapsmän istället för kristna helgon. I utställningen står verket litet undanskymt mot en vägg. Det är synd eftersom det på det sättet är svårt att se alla detaljer (men kanske ändå nödvändigt med tanke på det sköra materialet). 


För Visdomens brunn gäller samma sak som för flera andra verk på utställningen. Det handlar om verk som ansetts "aparta" eller inte riktigt passat in i den etablerade bilden av de olika konstnärerna eller av svensk konst under 1900-talet. Att de nu lyfts fram i samband med det som nobelpristagaren Pär Lagerkvist kallade "en kämpande humanism" är tänkvärt och viktigt. Idén om en kämpande humanism omfattar inte bara politisk protest (det som 1930-talets kritiker kallade "tendensmåleri") utan också påminnelser om hur det goda samhället ger individen möjlighet att hitta mening i det växande livet, i nära relationer och i vardagens skönhet. Konflikten mellan konstruktiva och nedbrytande krafter är underförstådd i urvalet av verk och hur de har ställts samman, särskilt i temarummen om Kriget och om Staden/Arbetet (där några av "Xets" mest kända storstadsbilder finns.)


Blick från trappan ner i temat Kärlek/Natur på utställningen Humanitet.
Bror Hjorths modell till Visdomens brunn syns till vänster. Foto: Fred Andersson.


Den som inte sett och inte heller kommer att kunna se utställningen får nästan full kompensation av den utförliga utställningskatalogen. Den innehåller fullständig verkförteckning, många färgbilder i hög kvalitet, och texter av Ola Larsmo, Iris Müller-Westermann och utställningen kurator Paulina Sokolow. Sven Harrys konstmuseum har visat framsynthet genom att engagera Paulina Sokolow och låta henne fullfölja ett engagemang som genom katalogen har blivit en verklig forskningsinsats. Hon har varit verksam vid Moderna Museet och Tensta Konsthall och rekryterades nyligen till Konstfrämjandet som verksamhetsutvecklare. För läsare av vänsterns tidning Flamman och tidskriften Feministiskt Perspektiv är hon känd som konstskribent, och hennes intresse för arbetarrörelsens kultur har tidigare uppmärksammats i denna blogg i samband med hennes podcast Konstmackan i samarbete med Göran Greider.


Mer att läsa om de fyra konstnärerna och deras generation: Elisabet Lidéns bok Albin Amelin utgavs 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK) serie av årsböcker om svenska konstnärer. Den är svår att få tag i antikvariskt men finns på många bibliotek. Göran M. Silfverstolpes bok om Vera Nilsson i samma serie kom 1986, och Hans-Olof Boströms om Bror Hjorth 1994. Om Sven Xet Erixsons konst har många kataloger och böcker getts ut alltsedan Josef P. Hodins stora monografi från 1947. Men intressantast för den som är nyfiken på unga konstnärers villkor under mellankrigstiden är nog den dokumentära Xet: De unga åren (1978) av poeten Ingeborg Erixson, som gifte sig med "Xet" och tog hans efternamn 1928. Sällan får den som inte själv är arkivforskare komma konstnärerna och deras vardag så nära som i den boken. Den skildrar intensiva ungdomsår fram till 1931, år av ökad medvetenhet om vad som var på väg att hända i Europa. 


Ingeborg Erixson, Xet: De unga åren, Bonniers förlag 1978.
Bildkälla: antikvariat.net



måndag, september 16, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 28

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Yngve Svedlund, oljemålning från år 2000. Bildkälla: www.svenskakyrkan.se

2010 fick målaren och grafikern Yngve Svedlund priset. För första gången på ett antal år var pristagaren en äldre konstnär, född 1925 i Åmots Bruk i Gästrikland, men under största delen av sitt liv verksam i Stockholm. Föräldrarna flyttade till Enviken utanför Falun när Yngve var liten. Det var där han växte upp, och därför har Dalarnas natur och människor betytt mycket för hans konstnärskap. Här finns alltså en direkt koppling till Johan Ahlbäck, och med Ahlbäck delar han intresset för djur och natur som motiv. Men när det gäller kulturen och arbetet är det inte industrin som är hans främsta motivkälla, utan snarare småbrukarnas och torparnas liv före landsbygdens rationalisering. Konstnärligt är han en arvtagare till 1930-talets folkliga "vitalister" som Sven "X-et" Erixson, Eric Hallström och skåningen Martin Emond. Särskilt hans senare bilder, som den jag visar här, påminner väldigt mycket om Emond. Denna litet naivistiska och rustika stil kan man också jämföra med målaren och satirikern Oscar Cleve, som jag tog upp i det förra inlägget. De mer "proletära" 30-talsmålarna som Albin Amelin och Carl Alexandersson, eller för den delen Ahlbäck, har inte haft samma påverkan på honom, det märker man.


Yngve Svedlund, "Landsbygd", litografi 1960. Bildkälla: Metropol auktioner.

Ungefär så här arbetade Svedlund när han började komma igång på allvar med att visa sina verk kring år 1960. I den svartvita litografin (där bilden har tecknats med litografiskt tusch på en stenplatta) är landskapet sett snett uppifrån, och den smala vägen vindlar sig inåt i bilden på ett sätt som ger lust att bege sig på upptäcktsfärd bland alla detaljer. Man ser varje litet träd som är intecknat borta vid horisonten, trots att de befinner så långt bort i bildens rum. Det här sättet att teckna och komponera påminner en hel del om gamla kinesiska landskapsmålningar. Även där är hus och människor återgivna snett uppifrån, och även där finns ofta vägar och stigar som börjar nedtill och försvinner högt upp på något berg. Lika litet som de kinesiska målarna följer Svedlund några europeiska standardregler för perspektiv. Den kinesiska aristokratin tyckte om att ha bilder av landsbygd och folkliv där de i lugn och ro kunde studera sina arbetares sysslor utan att själva behöva visa sig bland dem. Allt skildrades som rent, snyggt och välordnat - vad annars! Den klassaspekten fanns förstås inte hos Svedlunds publik på samma sätt. Här handlade det redan på 60-talet i stor utsträckning om drömmar om en annan tid snarare än en annan miljö. Det idylliska Sverige som Svedlund skildrade höll redan på att rationaliseras bort. Flera har påpekat att om det finns en samhällskritik i Svedlunds konst, så handlar det framför allt om en kritik av rationaliseringen.

Yngve Svedlund har haft ett stort antal utställningar genom åren, och hans bilder har också spritts i större upplagor som litografier via Folkrörelsernas konstfrämjande. Man kan nog med rätta kalla honom en populär konstnär. I svensk bibliotekstjänsts förteckningar över pressens artiklar om utställningar hittar man Svedlunds namn nästan varje år när man söker på 1960- och 70-talen (jag arbetar sedan ett tag med att digitalisera förteckningarna). Artiklarna om honom gäller utställningar i hela landet, inte bara Stockholm. Och han arbetade inte bara med utställningar och grafik, utan också med teckningar och texter som publicerades i så olika tidningar som Svenska Dagbladet och Dalademokraten. Han har också gjort barnböcker och publicerat självbiografin Yngve Svedlund berättar (1991).

Om sina första impulser till att bli konstnär har Svedlund berättat att han började teckna som lant- och lagerarbetare i Dalarna när han var i tonåren. En gång träffade han i Leksand en skogvaktare som han tecknade av. Just den teckningen fick en särskild betydelse för honom. Den gav honom idén att han skulle kunna försöka bli en "riktig" konstnär. År 1948 fick han komma till Stockholm och börja på Tekniska skolan, numera Konstfack. Senare blev det studier på Konstakademin, mellan 1955 och 1960. Där träffade han Harald Sallberg (1895-1963), som var lärare i grafik och föreståndare för Akademins grafikskola. Han följde Sallbergs grafikklasser under sin akademitid och fick också grafikundervisning av Jürgen von Konow (1915-59).

Yngve Svedlund, "Från hamnen i Capri", oljemålning 1975-76. Bildkälla: Metropol auktioner.
Yngve Svedlund har också skildrat en del arbetarmiljöer i staden, även om de inte hör till de vanligaste i hans produktion. Ett exempel är den här scenen från en resa i Sydeuropa på 70-talet. Att Svedlund tidigt var uppskattad i arbetarrörelsen finns det dock tydliga exempel på. År 1964 fick han Syndbyholmsstipendiet, som delas ut av Eskilstuna kommun och som också innehåller en stipendievistelse i trakten. Svedlund gjorde då en svit teckningar från verkstäderna på Nyby bruk i Torshälla. 1999 skänkte han 12 av dessa teckningar till Eskilstuna museum, där det sedan länge finns ett intresse för arbetarkultur (Folket, 18 april 1999). År 1967 fick han för övrigt också Byggnadsarbetareförbundets kulturstipendium, och året därpå gjorde han en stor emaljmålning för placering utomhus i Hofors, industriorten. Målningen har motiv från livet i Hofors, och järnhanteringen är naturligtvis med. Emalj är en teknik som Svedlund också har använt i flera andra utsmyckningar i stockholmstrakten och i Dalarna. Han har utsmyckat flera barnkliniker, och där har nog det glada och berättande draget i hans bilder varit avgörande.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se



lördag, september 14, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 27

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
Robert Nyberg, bild för fackförbundet Kommunal, 2006. Källa: satirarkivet.se

År 2009 fick Robert Nyberg priset. Han är kanske den Ahlbäckpristagare som är mest känd för en större publik, i synnerhet läsare av tidskrifter som Dagens Arbete (där han har en fast vinjett), Kommunalarbetaren och Ordfront. Han har medverkat med sina bilder i många fackliga kampanjer och blivit något av en "husteckare" inom svensk arbetarrörelse. Nyberg har också en familjebakgrund som förpliktigar: hans mamma var målaren Birgit Ståhl-Nyberg (1928-1982) som mer än de flesta präglade 1970-talets uppfattningar om socialt engagerad konst i Sverige. Och hans bror är Mikael Nyberg (f. 1953), ansvarig utgivare för den anrika tidskriften clarté och senast uppmärksammad för sin avslöjande bok om den svenska järnvägens kollaps: Det stora tågrånet.

Hendrik Nyberg, "Oväder", 1973. Bildkälla: satirarkivet.se
När jag träffade Robert i Smedjebacken förra året berättade han bland annat om sin pappa Hendrik Nyberg, som också är konstnär, men inte så känd. Sin satiriska ådra har Robert nog fått från båda föräldrarna. Hendrik Nyberg är finlandssvensk, född 1927 i den till stor del svenskspråkiga staden Borgå (på finska Porvoo) öster om Helsingfors. I Borgå har det funnits ett livaktigt kulturliv med personligheter som målaren Juhani Linnovaara (f. 1934) och poeten Kurt Sanmark (1927-1990). Till skillnad från sonen har Hendrik Nyberg såvitt jag vet inte tecknat för pressen, men särskilt under 1970-talet visade han målningar som kombinerade abstrakta mönster och naivistiska vardagsbilder på ett subtilt satiriskt sätt. "Pentagons" dominans i världen kunde han till exempel åskådliggöra med ett mönster av femhörningar (pentagoner) som olycksbådande invaderar himlen över några norrländska stugor. Han har också gjort bokomslag, till exempel för Sara Lidmans essäsamling "Varje löv är ett öga" (1980) och hennes roman "Vredens barn" (1981). Man kan se några av Hendriks bilder på satirarkivet.se, ett forum för svenska satirtecknare som Robert en gång tog initiativ till. Hendrik Nyberg är fortfarande aktiv och bor i Stockholm.

Omslaget till "Yngvar & Co", Forum förlag 1988. Bildkälla: robertnyberg.nu
Själv föddes Robert Nyberg år 1956 och växte upp i "rika Danderyd", som han själv skriver på sin hemsida (www.robertnyberg.nu). När han var 12 år flyttade familjen till det enklare Farsta, och Robert bor fortfarande kvar där. Det kan inte ha varit så lätt för en ung konstnärsfamilj med flera barn - detta var innan mamma Birgit fått sitt genombrott med större utställningar och beställningar. Robert bestämde sig för att satsa på ett rejält yrke först och främst. Han blev byggnadssnickare, men den konstnärliga och intellektuella uppväxtmiljön fanns förstås kvar. I början av 80-talet gick han några år på Birkagårdens folkhögskola där han studerade teckning och måleri, och han hade då redan medverkat ideellt med teckningar i en del vänstertidningar. Så småningom blev det mer och mer. Hans teckningar började synas i Aftonbladet och Clarté som illustrationer till brodern Mikaels texter. Han började också publicera serier. En serie som han kallade "Snorvalpen" gick i Dagens Nyheter under en månad kring nyåret 1988 som en del av tidningens satsning på gästserier. Sitt första seriealbum gav Robert ut senare samma år på Forum förlag. Det heter "Yngvar & Co" och handlar om en skärpt hund - hundar har varit viktiga för honom.

Ur "Lädervargen". Bildkälla: Seriefrämjandet
Nästa album heter "Lädervargen" och kom 1990. Roberts hundar är respektlösa observatörer med utmärkt spårsinne när det gäller orättvisor och skevheter i samtiden. Men det var först när förbundet Kommunal upptäckte Robert och lät honom börja göra sina runda bilder som han fick sitt stora genomslag. Detta var 1993. Sedan dess har han fortsatt att göra sina runda bilder för Kommunal. De sprids som vykort, på affischer och i tidningen KA (Kommunalarbetaren). De visar alltid en situation som blixtbelyser samhällsutvecklingen och påminner om varför det behövs fackförbund. Robert fortsätter som sagt också att teckna för Dagens Arbete - och han medverkade i tidningens föregångare Metallarbetaren redan på 80-talet. På Aftonbladets ledarsida har han sedan ett antal år ett fast utrymme med seriestrippen "Vilgot på arbetslinjen", en trerutors serie där samma öppna gatubrunn återkommer ofta. Någon sticker upp huvudet ur gatubrunnen och hamnar i "linjen" - trafiklinjen eller "arbetslinjen".

Dagsstripp av "Vilgot på arbetslinjen". Bildkälla: robertnyberg.nu
Skämtteckningen och den korta serien är Robert Nybergs medium. En serieforskare skulle säga att han ingår i en tradition av typisk situationskomik med tre eller högst fyra rutor. Rutorna visar en situation, en komplikation (eller en fråga, som här intill) och en "slutknorr". Till mästarna i den genren hör föregångare som Oscar Jacobsson med sin ordlösa serie "Adamson" på 1920- och 30-talen. En anledning till att Robert Nyberg är så populär är att han har en helt egen stil bland svenska skämttecknare idag. Ändå har jag funderat på vilka tecknare som hans bilder skulle kunna påminna om, och då har jag fått söka mig tillbaka i tiden och utanför Sverige.

Jag har inte intervjuat honom om detta, men som ung tecknare tittade Robert säkert på Art Spiegelman (f. 1948 i Stockholm) och andra i det amerikanska undergroundmagasinet Raw. Art Spiegelman är i likhet med Robert Nyberg känd för att teckna människor i form av djur. Spiegelmans serieroman Maus, baserad på den judiske tecknarens familjebakgrund - fadern överlevde Förintelsen - hör till de verk som gjort att serier idag tas på allvar som en konstform. Spiegelman nedvärderar gärna sin egen förmåga som tecknare och sina egna kunskaper om konst. Men i likhet med Robert Nyberg verkar han ha insupit modernismens idéer om bilder väldigt tidigt. Särskilt Art Spiegelmans tidiga serier, som den om detektiven Ace Hole, innehåller vilda experiment med stilar hämtade från Picassos kubism och det tyska 10-talsmåleriets expressionism. På det historiska serieforumet LAMBIEK tycker skribenten att Robert Nybergs serier är "cubist inspired" (kubistiskt inspirerade), och det kan ligga en hel del i det, särskilt med tanke på att kubismen måste ha betytt mycket för Birgit Ståhl-Nyberg. Fastän mor och son arbetar i olika konstarter har de samma förkärlek för klara och tydliga former. Man känner hela tiden närvaron av grundformerna i anatomin - cylindern, kuben, klotet. Art Spiegelman har en liknande tydlig stil. Spiegelman (och kanske Nyberg också) beundrar dessutom en pionjär i arbetarkonsten, nämligen belgaren Franz Masereel (1889-1972). Även Masereel gjorde på 1930-talet en sorts serier i form av ordlösa bildromaner.

Robert Nyberg, "Bygelhästen", okänt år. Bildkälla: lambiek.net
Robert Nybergs upproriska "bygelhäst" här intill skulle kunna vara tecknad av Masereel eller Spiegelman. Det är samma kraftfulla svärta i linjerna och samma sinne för det groteska. Masereel hörde till dem som gjorde det svartvita trä- eller linoleumsnittet till den kanske mest typiska grafiska tekniken i arbetarkonsten under 1900-talet - dels för att den gör bilden enkel och slagkraftig, dels för att det långt in i så kallad "modern tid" var det enda möjliga sättet att trycka bilder i många fattiga arbetartidningar i Sydamerika och övriga världen. Men Masereel var knappast någon humorist - hans stil är svart och aggressiv, och tiden var en annan. Bilden var ett vapen i kampens tjänst. Det speciella med Robert Nybergs satir är att den framförs milt och vänligt fastän budskapet kan vara stenhårt. Figurerna är för det mesta leende eller milt skeptiska. Stilen är lätt naivistisk och färgerna är viktiga i de bilder som innehåller färg.

Oscar Cleve, "Vill inte regeringen ha en kvinna?", Söndagsnisse 1952. Bildkälla: satirarkivet.se
 Den svenske tecknare och målare som påminner mest om Robert Nyberg tror jag är Oscar Cleve (1906-1991). Cleves satir är svartare och mer mångtydig, men titta på hans bild av stadsbudet som bär in en fager flicka i slottsgemaket där gamle kung Gustaf VI Adolf och statsminister Erlander sitter med de andra gubbarna i konselj. Detta är situationskomik i en-bildsformat, och stilen är lika konturskarp och precis som i Robert Nybergs bästa bilder. Det finns fler bilder av Cleve på Satirarkivet. Även Oscar Cleve hade hjärtat till vänster. Han "bekände färg" redan på 30-talet när han i sin ungdoms Landskrona gjorde en målning där det bland småstadens prydliga täppor med svenska flaggor plötslig dyker upp - en sovjetisk! Den hör till den ende kommunistens lilla tomt, där huset förstås är försett med en rysk lökkupol.

Robert Nyberg har gjort mycket mer än bara skämtteckningar och seriestrippar. Han har illustrerat en rad böcker om allt från samhälle till matlagning, han har gjort barnböcker och han har också i allt större utsträckning börjat visa sina bilder i utställningar. Förra året hade han en stor utställning på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv), och samma år kom hans tjocka bok "Guldfeber" med teckningar från de senaste 20 åren. Kritikern Göran Everdahl utnämnde honom i samband med det till "nedskärningarnas folkpoet". Förutom Johan Ahlbäcks pris har Robert Nyberg bland annat fått Gormanderpriset (till minne av "doktor Gormander", dvs. kåsören Gunnar Ohrlander) och EWK-priset (till minne av den legendariske satirtecknaren Ewert Karlsson).

Bland de många utställningar runtom i landet som Robert Nyberg har gjort eller deltagit i finns hans visning av bilder från "Guldfeber" på Lars Bolins galleri i Östersund under den gångna sommaren. Christer B Jarlås skrev i Östersundsposten att "Robert Nybergs teckningar är väldigt mycket här och nu 2013" men också att "allt visar att Roberts konstnärsarv från pappa Hendrik Nyberg och mamma Birgit Ståhl-Nyberg borde få utvecklas vidare vid sidan av tecknandet" (ÖP, 9 juli 2013). Det stämmer nog, men samtidigt är det just det konstnärsarvet som höjt nivån på svensk satir och seriekonst genom Robert Nybergs teckningar.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg

Länkning pågår till intressant.se