 |
| Helena Andersson, transportör, Smedjebacken. Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar. Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/ |
I en tid när borgerlig kultur- och utbildningspolitik inskränker möjligheterna för stora delar av befolkningen att ta del av kultur och delta i kulturverksamhet blir gräsrotsinitiativen, det folkligt förankrade kulturarbetet, allt viktigare. I Sverige fanns det länge en ganska stor samsyn hos både socialdemokratiska och borgerliga regeringar om vissa grundläggande principer som slogs fast i 1974 års kulturpolitiska mål: statligt stöd ska garantera mångfald i kulturlivet och en skälig levnadsnivå för kulturarbetare (ett begrepp som etablerades vid samma tid), offentligt understödd kultur ska garantera demokratisk tillgänglighet och folkligt engagemang, politiken ska inte styra kulturens innehåll utan stödja den "på armlängds avstånd" (vilket förstås också gällde statligt stöd till press, radio/TV, kulturtidskrifter och andra medier). Särskilt den senaste regeringen med dess beroende av Sverigedemokraterna har visat att detta är en epok som nu snabbt går mot sitt slut.
Orsakerna till detta och de effekter urvattningen av de offentliga kultur- och mediastöden har fått utreds mycket bra och tydligt av Anna Eriksson och Olle Josephson i en artikel i senaste numret av Clarté, nummer 3 2025, tema Kulturkrigstid: "Från folkbildning till sponsring" (nätpublicerad version 4 oktober 2025). Författarna rekapitulerar: 2006-2009 års Reinfeldtregering tog bort skrivningen om att kulturpolitiken ska "motverka kommersialismens negativa verkningar" och lade istället stor vikt vid kultursponsring, "kulturentreprenörskap" och kultur som något som "konsumeras". Under 2010-talet lades viktiga organisationer som Riksutställningar och Rikskonserter ner. Men den verkligt radikala nedmonteringen började först med Parisa Liljestrand som kulturminister: 2024 tilldelades kulturen en historiskt låg andel av den totala budgeten, 0,65 % (114 miljoner kronor av ett totalt reformutrymme på 60 miljarder). Mellan december 2024 och februari 2025 kom en rad uppseendeväckande utspel: Liljestrand deklarerade under en presskonferens att "skattesänkningar är bra kulturpolitik" och omsatte orden i handling genom två snabba åtgärder: en utredning om skattelättnader för kultursponsring, och ett krav på centrala museer att "bredda finansieringen" med sponsring och privata donationer. I slutet av januari stod hon inför Sveriges församlade filmbransch på Göteborgs filmfestival och gjorde mycket tydligt att hon inte alls var ditsänd för att uppmuntra, utan istället för att varna och provocera. Regissörer och skådespelare skulle inte längre räkna med henne som deras talesperson i regeringen, och de skulle inte heller förvänta sig att få snylta på "medborgarnas skattepengar". Ingen kunde minnas att något liknande någonsin hade yttrats offentligt av en svensk kulturminister, hur ointresserade och oinformerade vissa sådana än har varit.
Vid samma tid satt vi i referensgruppen för Johan Ahlbäckstiftelsen och funderade på temat för 2025 års Ahlbäckdag. Vikten av att fackliga organisationer och lokala grupper tar ansvar för kulturverksamhet som är angelägen och politiskt relevant för människor i deras vardag på arbetsplatsen har alltid stått i centrum för Ahlbäckstiftelsen, men nu hade det blivit extra tydligt att det är just denna funktion och folkliga förankring som är mest hotad. Som Eriksson och Josephson skriver i Clarté: "När breda folkliga rörelser växer sig starka, förskjuts också statlig politik i folklig riktning. Och när dom marginaliseras eller försvinner blir det istället eliterna som approprierar kulturen för egen vinning." I diskussionen kunde vi rada upp exempel efter exempel på hur hela den stora omläggning och högersväng som nu pågår i kulturpolitiken innebär att resurser tas bort från verksamheter och inrättningar som gjort kultur och utbildning tillgänglig för de som inte kommer från resursstarka hem eller lyckats få höga betyg i grundskolan. Den kommunala Kulturskolans finansiering halveras, de kommunala biblioteken tvingas dra ner på aktiviteter och öppettider, tillgången till replokaler för unga som spelar i band stryps, studieförbundens offentliga finansiering skärs ner med nästan en tredjedel (mellan 2023 och 2025), folkhögskolor lägger ner estetiska kurser och program (som serietecknarutbildningen vid Kvarnby folkhögskola). Effekterna av de minskade statsbidragen till studieförbunden kan följas på deras samarbetsorganisations hemsida där varje nedlagd verksamhet läggs in i en interaktiv sverigekarta: Nedskärningskartan.
Det blir på så sätt tydligt att kultur inte längre ska vara en del av det vanliga livet och vardagen utan snarare en statussymbol för en elit, dvs. just det som den populistiska sverigedemokratiska retoriken alltid har utmålat den offentligt finansierade kulturen som. Det är mycket motsägelsefullt. Naturligtvis erkänner högern inte att detta blir resultatet, utan argumentet är alltid att "folket" själva ska få välja vilken kultur de vill bekosta, eller som Timbro och Oikos påstår i dokumentet Tidö 2.0, sidan 13: "Det har blivit viktigare för kulturskapare och ideella aktörer att blidka byråkrater och offentliga institutioner än vanliga människor." Därför gäller det för en liberalkonservativ politik att "flytta makten nedåt, minska bidragsberoendet och öka transparensen". Med "vanliga människor" menar författarna av Tidö 2.0 troligtvis sådana som de själva, tillräckligt "vanliga" att ha råd att välja och vraka. För andra och mindre bemedlade delar av "verklighetens folk" räcker det tydligen att grundskolan lär ut en ytlig nationell "kulturkanon" där arbetarlitteraturen och andra centrala delar av arbetar- och folkrörelsernas kulturarv definitivt lyser med sin frånvaro. Se resultatet av utredningen om "kulturkanon", ledd av Lars Trägårdh och med medverkan av några framträdande högerprofiler från universitetsvärlden: Betänkande av kommittén En kulturkanon för Sverige, Stockholm 2025. Efter nostalgisk återblick under rubriken "En gång hade vi en kanon (1809–1962)" följer redogörelsen för "Uppbrottet från den historiska kanonen" med skolreformer, invandring och multikulturalism, och till sist läser vi på sidan 39: "Så kom vi då hit: Till ett Sverige präglat av splittring, separatism och en tillits- och trygghetskris." Vilket alltså underförstått skulle bero socialdemokratisk normupplösning och misslyckad integration. Utredaren har snällt följt regeringsdirektiven.
Förra vintern hade vi ännu inte tillgång till Trägårdhs utredning, men med kulturministerns tal och de senaste nedskärningarna i gott minne föll det sig naturligt att diskussionen om årets tema för Ahlbäckdagen kom att handla om hoten mot kulturen och folkbildningen. Vi hade i förväg läst texter av Gunnar Bergdahl, före detta kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad och en av initiativtagarna till organisationen Kulturförsvaret som uppmärksammar följderna av den nuvarande politiken: se Kulturförsvarets hemsida. Om människors tillgång till kultur i sin vardag inte längre säkras genom rättvis fördelningspolitik utan genom privata donationer är det lätt att tänka sig att inte minst arbetarkulturen blir lidande. Så har samhället råd med kultur och arbetarkultur? Det självklara svaret på den frågan skulle kunna vara temat för en Ahlbäckdag: Såklart har vi råd med arbetarkultur! Men det är också viktigt att betona varför vi väljer att tala om arbetarkultur: att det är en kultur som möter människor i deras vardag och som är nära kopplad till tanken om folkbildning, men inte folkbildning som pådyvlas uppifrån i form av t.ex. en obligatorisk "kulturkanon", utan en kultur som utgår från människors behov av att förstå sin situation och sin historia. Med andra ord en kultur som är en nödvändig och självklar del av livet. Och så blev temat för 2025 års Ahlbäckdag Arbetarkultur: En del av livet.
 |
| Skotten mot demonstranter i Ådalen 1931 tillhör inte regeringens kulturkanon. Och förstås inte heller Lenny Clarhälls minnesmärke äver händelserna. Bildkälla: Wikipedia. |
Programmet genomfördes lödagen den 4 oktober i konsthallen Meken i Smedjebacken och var mera välbesökt än förra årets Ahlbäckdag. Förste talare skulle ha varit Göran Greider, men han hade blivit tvungen att tacka nej. Ersättare blev Greiders före detta kollega på Dalademokraten, Ulf Lundén, friställd alltsedan tidningens kulturavdelning lades ner i början av 2024. Om detta reflekterade Ulf Lundén själv i en debattartikel i Expressen den 4 fabruari 2024: "Jag förlorar min tjänst - efter snart 20 år". Han har alltså direkt erfarenhet av en annan aspekt av hur kulturen marginaliseras av ekonomiska skäl: nedläggningen av kulturbevakningen i de allt mera trängda dagstidningarna utanför storstadsregionerna. Detta har t.ex. lett till att Norrlandsteaterns föreställningar inte längre recenseras av någon lokal press. Som friställd har Ulf Lundén istället ägnat sig åt att skriva krönikor och att fördjupa sig i den svenska folkbildningens historia med sikte på att så småningom publicera en bok. Nu berättade han t.ex. om hur socialdemokrater som Axel Gjöres genom sitt inflytande kunde hjälpa och uppmuntra författare och konstnärer med ursprung i arbetarklassen. Som redaktör för Kooperativa Förbundets tidning Konsumentbladet under åren 1920-1931 gav Gjöres de litterära bidragen stort utrymme, och den lyckade satsningen på litterärt material och kulturmaterial spred sig snabbt till fackförbundspressen. Detta var under en tid då det moderna svenska biblioteksväsendet sakta växte fram ur folkrörelsebaserade låneverksamheter i småkommunerna, samtidigt som synen på folkbildning fortfarande kunde vara ganska olikartad i olika delar av socialdemokratin. Var det frågan om att folket skulle bildas och undervisas om klassisk och borgerlig kultur, eller var det dags för folket att skapa sin egen kultur?
En nutida socialdemokratisk politiker var nästa talare. Thomas Eneroth har fram tills i år varit riksledamot, dessutom socialdemokraternas gruppledare i riksdagen 2014-2017 och infrastrukturminister 2017-2022, men sedan i maj är han ordförande för ABF. Han berättade först lite om sin bakgrund: uppväxten i Kosta i Småland och vad den kommunala kulturverksamheten betydde för hans engagemang för blåsmusiken. Han är själv trumpetare. Under 1990-talet var han mycket engagerad i initiativet Kunskapslyftet, tillsammans med Ylva Johansson, och vittar gärna om vad detta betytt för kvinnors position på arbetsmarknaden i Sverige. Nu reser han som han själv uttrycker det "landet runt och agiterar för folkbildning", och är mycket aktiv i debatten om folkhögskolornas och studieförbundens framtid. På tal om arbetarkultur som en del av livet gav han oss några exempel på hur viktigt det är att hela tiden förklara vad folkbildning är, att inte ta det för givet. Annars blir det lätt bara teoretiska abstraktioner och hänvisningar till det goda som varit, men "det gäller nu att mycket konkret bemöta den nuvarande urholkningen av civilsamhällets organisationer". Stödet för folkbildningen måste nu komma från deltagarna själva, de måste skapa opinion och visa att verksamheterna är viktiga. Och här framhöll han en käpphäst som han också har propagerat för i tidningen Vi lärare: folkhögskolorna måste precis som universiteten skapa alumnnätverk, nätverk av tidigare elever som kan vittna om vad utbildningen har betytt.
 |
| Elisabeth Ohlsson iscensatte år 2006 en nutida version av skotten i Ådalen tillsammans med elever från Ådalens gymnasium och ättlingar till demonstranter som var med 1931. Hon använde bland annat bilden som illustration till en debattartikel i Aftonbladet där hon kommenterade 2006 års lagändring om försvarsmaktens rätt att stödja polisen vid terroristbekämpning i fredstid. Vem definierar vem som är terrorist? Hon skrev: "Sedan händelserna i Ådalen har man velat undvika ett upprepande av tragedin. Nu är den spärren inte lika säker längre." Bildkälla: https://ohlson.se/ (2011). |
Att klaga över att "arbetarklassen inte deltar i kultur" leder ingen vart. Det bidrar snarare till att stärka tankesmedjorna Timbros och Oikos beskrivning av offentligt stödd kultur som något "folk" inte vill ha. Bättre är att vara noga med definitionerna: vad menar vi med kultur och med folkbildning? Där är personer som Thomas Eneroth inne på ett mycket viktigt spår. Det måste finnas en ömsesidighet. Intellektuella och kulturarbetare kan inte bara slå sig till ro och förvänta sig att alla lockas av redan etablerade uppfattningar om vad kultur, kvalitet och bildning är. Varför ska folket komma till biblioteket ifall inte biblioteket också kommer till folket? En kulturskapare som verkligen nådde ut med sina bilder och sina ställningstaganden var konstfotografen Elisabeth Ohlson, inte minst i sitt sista stora projekt, vandringsutställningen Vi som arbetar med våra kroppar. Tillsammans med journalisten och författaren Annica Carlsson Bergdahl reste hon från Kiruna i norr till Malmö i söder under pandemiåret 2020 och mötte 33 personer i arbetaryrken på lika många arbetsplatser. Elisabeth fotograferade och Annica djupintervjuade. På projektets hemsida presenteras alla de 33 deltagarna, bland andra valsverksarbetaren Helena Andersson från Smedjebacken, också engagerad i Ahlbäckstiftelsen: se Vi som arbetar med våra kroppar. Sedan premiären på Länsmuseet Gävleborg den 5 juni 2021 har utställningen visats på 16 platser, senast på Linnéuniversitetet i Växjö där den öppnade dagen före Ahlbäckdagen, fredagen den 3 oktober. Där pågick den fram till 9 november. Förutom utställningen och hemsidan finns projektet också dokumenterat som tryckt bok.
 |
| Marek Jarecki, skogsarbetare, Skälvum Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar. Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/ |
Elisabeth Ohlsson avled i oktober 2024 efter en tids cancersjukdom. Hon borde ha fått ahlbäckpriset innan dess, men så blev det tyvärr inte. Nu fortsätter Annica Carlsson Bergdahl att lansera nya projekt, t.ex. Jag är en människa, om interner vid kvinnofängelser i Sverige. Hon vill också få sin och Elisabeths utställning placerad på fler ställen. Till Ahlbäckdagen kom Annica med tåg genast efter att ha satt upp och invigt utställningen i Växjö. Hon höll en inspirerande presentation om sitt samarbete med Elisabeth, om djupintervjun som metod och om utmaningarna att komma in på olika arbetsplatser under pandemin, eller att över huvud taget komma in på arbetsplatser i en tid när restriktionerna ökar och besökare kontrolleras rigoröst. En annan aspekt av detta är förstås den detaljerade tidsstyrningen inom allt från industriell produktion till äldrevård: allt sker inom strikt schema, ergonomin försummas och kontakten med arbetskamraterna minskar, kanske också orken och motivationen att engagera sig i något utöver arbetet. Inom lagerarbete kommer order numera oupphörligt in genom hörlurarna och därför är man helt förhindrad att samtala under arbetet. Men flera av de intervjuade kommenterar också den paradoxola friheten i att kunna glömma jobbet helt på fritiden.
Framför allt uttrycker intervjuerna och bilderna i utställningen en stark yrkesstolthet. Det syns på bilderna att det har funnits ett förtroende mellan fotografen och de avbildade och en enighet om att ingen ska framställas som något offer här. I utställningen träder de intervjuade fram som representanter för grupper som garanterar att landet fungerar. De beskriver själva sin vardag och sina ståndpunkter för museibesökare som säkert ofta har tagit deras arbete för givet, och sällan ser det dokumenterat i medierna eller i kulturlivet. Skogsarbetaren Marek Jarecki i Skälvum kommenterar att det knappast är hans yrkeskategori som politikerna tänker på när pensionsåldern nu ska höjas: "55 år är en absolut gräns för mig. De flesta skogsarbetare håller till 55, högst 60." Sedan är det troligtvis bara parkarbete som återstår fram till pensionen. För skogsnäringen finns det bättre lösningar: "Vi har arbetskraftsbrist, ungdomar vill inte jobba i skogen, men med kortare arbetsdag kan vi locka fler."
 |
| Ett av Gunne Rambergs fotografier från Bäckegruvan, 1982. Börje Lund i loket på 360-metersnivån. |
Som tidigare meddelats fick fotografen Gunne Ramberg Ahlbäckpriset för år 2024, vilket innebär att han i år satt samman en utställning som öppnade som en del av eftermiddagens program på ahlbäckdagen. Gunne Ramberg är född och uppvuxen i Riddarhyttan och började som ganska ung arbeta som mekaniker i Bäckegruvan, då ännu ägd av det lokala bolaget Riddarhytte AB. Fotograferingen var redan ett stort intresse och det föll sig naturligt att ibland ta med kameran på arbetspassen. Många arbetskamrater hade inget emot att bli fotograferade och Gunne dokumenterade också miljön, maskinerna och arbetsmomenten. Under den tid som han arbetade vid gruvan, från 1960-talets mitt och fram till 1982, växte hans bildarkiv till en stor och kanske unik dokumentation av en arbetsplats och dess utveckling ur en anställds egen synvinkel. Efter att han gått över till att vara fotograf på heltid, och från och med 1989 som pressfotograf på Nya Ludvika Tidning, fortsatte dokumentationen av den nu nedlagda gruvan och bruksmiljön. Som pensionär har han gått över till digital teknik och omarbetar ibland tidigare bilder till collage eller "montage" med eller utan färg, ett sätt att experimentera och förnya sig konstnärligt. Motiveringen till hans ahlbäckpris låter så här: "Hans livslånga engagemang för arbetarna i bruksmiljön med gruvor, hyttor och verkstäder har skapat en värdefull dokumentation. Med hjälp av kameran har han kommit människorna nära i och utanför arbetet. Gunne Ramberg fortsätter oförtrutet sitt arbete med skildringar av arbetare och arbetsmiljöer."
 |
| Gunne Ramberg: montage av bilder från en av de gamla gruvorna i Riddarhyttan, Persgruvan (nedlagd 1967), innan gruvlaven brändes ner 1980. |
Till sin utställning hade Gunne Ramberg valt ut 50 större bilder och 24 mindre, de flesta från Bäckegruvan men också från några andra miljöer. Inslagen här och där av omarbetningar i form av "montage" gav utställningen en fin variation. Men det var framför allt de dokumentära och fotografiska kvaliteterna som blev den största behållningen av utställningen. Det märktes verkligen att fotografen inte hade varit en tillfällig besökare eller "antropolog" utan själv en i "gänget", en som hade sett de olika situationerna och arbetskamraternas olika individuella egenheter otaliga gånger och därför kunnat vänta in exakt rätt ögonblick att knäppa bilden. Bilderna kommer från en tid när samhället var ett annat, tempot ett annat, arbetsplatserna helt annorlunda än idag. På vissa sätt har förändringarna i hur vi arbetar och hur mycket som mekaniseras och automatiseras varit oerhört mycket större under de 45 åren mellan 1980 och 2025 än mellan motsvarande tidsrymd 1935 till 1980. Detta gäller förstås också fototeknik och hur fotografier tas. Det har varit nödvändigt för Gunne Ramberg att helt gå över till digital teknik och att digitalisera hela sitt bildarkiv, men att alla bilder på utställningen faktiskt var utskrivna digitalt och inte kopierade med traditionell mörkrumsteknik var omöjligt att se ifall man inte visste det. Gunne har lyckats överföra hela nyansrikedomen från de svartvita originalnegativen till de digitala bildfilerna och utskrifterna. Det är en stor yrkesprestation, och där märker man omsorgen om den tekniska kvaliteten hos den före detta mekanikern och pressfotografen. Utställningen slutade den 31 oktober, men Nya Ludvika Tidning som fortfarande har en del konstbevakning hann skriva om den. Dessutom kom en text några dagar innan utställningens slut i Korgen, ett nätbaserat initiativ av bland andra Ulf Lundén för att kompensera den minskade konstbevakningen i Dalarna: Två fotoutställningar – Gunne Ramberg och Nina Korhonen.
Under ahlbäckdagen presenterade också årets vistelsestipendiat Axel Leander Pihl resultatet av sina vandringar i Smedjebacken i somras. År 2025 års ahlbäckpris har gått till Lisa Juntunen Roos, född 1988 i Västerås och numera boende i Stockholm där hon bland annat har gått på Handarbetets vänners skola och på Konstfack. År 2023 fick hon Nationalmuseums stipendium som Årets unga konsthantverkare. Hon var på plats i Smedjebacken med sin familj hela dagen och mötte tidigare pristagare innan hon fick ta emot 2025 års pris som avslutning på årets ahlbäckdag. Det som gjort hennes arbete intressant för ahlbäckstiftelsen är framför allt hur hon anknyter till sin bakgrund som barn till finska arbetskraftsinvandrare i Västerås och omvandlar den egna familjens bildminnen av den sverigefinska arbetarklassens vardag till konst. Detta gör hon i en flätteknik som utvecklats ur finsk näverslöjd, men med tillvaratagna kaffepaket och andra plastförpackningar, en moderniserad tradition som kvinnor tog med sig från Finland till Sverige. När hon enligt enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning (som för övrigt Timbro och Oikos vill ta bort) fick gestalta ett nybyggt trapphus i Västerås blev det ett antal stora flätbilder på temat Ne jotka tulivat / Me jotka Jäimme, eller De som kom / Vi som blev: Dokumentation på Lisa Juntunen Roos hemsida.
