Ny jakt på arbetarkonsten 27

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Robert Nyberg, bild för fackförbundet Kommunal, 2006. Källa: satirarkivet.se

År 2009 fick Robert Nyberg priset. Han är kanske den Ahlbäckpristagare som är mest känd för en större publik, i synnerhet läsare av tidskrifter som Dagens Arbete (där han har en fast vinjett), Kommunalarbetaren och Ordfront. Han har medverkat med sina bilder i många fackliga kampanjer och blivit något av en "husteckare" inom svensk arbetarrörelse. Nyberg har också en familjebakgrund som förpliktigar: hans mamma var målaren Birgit Ståhl-Nyberg (1928-1982) som mer än de flesta präglade 1970-talets uppfattningar om socialt engagerad konst i Sverige. Och hans bror är Mikael Nyberg (f. 1953), ansvarig utgivare för den anrika tidskriften clarté och senast uppmärksammad för sin avslöjande bok om den svenska järnvägens kollaps: Det stora tågrånet.

Hendrik Nyberg, "Oväder", 1973. Bildkälla: satirarkivet.se

När jag träffade Robert i Smedjebacken förra året berättade han bland annat om sin pappa Hendrik Nyberg, som också är konstnär, men inte så känd. Sin satiriska ådra har Robert nog fått från båda föräldrarna. Hendrik Nyberg är finlandssvensk, född 1927 i den till stor del svenskspråkiga staden Borgå (på finska Porvoo) öster om Helsingfors. I Borgå har det funnits ett livaktigt kulturliv med personligheter som målaren Juhani Linnovaara (f. 1934) och poeten Kurt Sanmark (1927-1990). Till skillnad från sonen har Hendrik Nyberg såvitt jag vet inte tecknat för pressen, men särskilt under 1970-talet visade han målningar som kombinerade abstrakta mönster och naivistiska vardagsbilder på ett subtilt satiriskt sätt. "Pentagons" dominans i världen kunde han till exempel åskådliggöra med ett mönster av femhörningar (pentagoner) som olycksbådande invaderar himlen över några norrländska stugor. Han har också gjort bokomslag, till exempel för Sara Lidmans essäsamling "Varje löv är ett öga" (1980) och hennes roman "Vredens barn" (1981). Man kan se några av Hendriks bilder på satirarkivet.se, ett forum för svenska satirtecknare som Robert en gång tog initiativ till. Hendrik Nyberg är fortfarande aktiv och bor i Stockholm.

Omslaget till "Yngvar & Co", Forum förlag 1988. Bildkälla: robertnyberg.nu

Själv föddes Robert Nyberg år 1956 och växte upp i "rika Danderyd", som han själv skriver på sin hemsida (www.robertnyberg.nu). När han var 12 år flyttade familjen till det enklare Farsta, och Robert bor fortfarande kvar där. Det kan inte ha varit så lätt för en ung konstnärsfamilj med flera barn - detta var innan mamma Birgit fått sitt genombrott med större utställningar och beställningar. Robert bestämde sig för att satsa på ett rejält yrke först och främst. Han blev byggnadssnickare, men den konstnärliga och intellektuella uppväxtmiljön fanns förstås kvar. I början av 80-talet gick han några år på Birkagårdens folkhögskola där han studerade teckning och måleri, och han hade då redan medverkat ideellt med teckningar i en del vänstertidningar. Så småningom blev det mer och mer. Hans teckningar började synas i Aftonbladet och Clarté som illustrationer till brodern Mikaels texter. Han började också publicera serier. En serie som han kallade "Snorvalpen" gick i Dagens Nyheter under en månad kring nyåret 1988 som en del av tidningens satsning på gästserier. Sitt första seriealbum gav Robert ut senare samma år på Forum förlag. Det heter "Yngvar & Co" och handlar om en skärpt hund - hundar har varit viktiga för honom.

Ur "Lädervargen". Bildkälla: Seriefrämjandet

Nästa album heter "Lädervargen" och kom 1990. Roberts hundar är respektlösa observatörer med utmärkt spårsinne när det gäller orättvisor och skevheter i samtiden. Men det var först när förbundet Kommunal upptäckte Robert och lät honom börja göra sina runda bilder som han fick sitt stora genomslag. Detta var 1993. Sedan dess har han fortsatt att göra sina runda bilder för Kommunal. De sprids som vykort, på affischer och i tidningen KA (Kommunalarbetaren). De visar alltid en situation som blixtbelyser samhällsutvecklingen och påminner om varför det behövs fackförbund. Robert fortsätter som sagt också att teckna för Dagens Arbete - och han medverkade i tidningens föregångare Metallarbetaren redan på 80-talet. På Aftonbladets ledarsida har han sedan ett antal år ett fast utrymme med seriestrippen "Vilgot på arbetslinjen", en trerutors serie där samma öppna gatubrunn återkommer ofta. Någon sticker upp huvudet ur gatubrunnen och hamnar i "linjen" - trafiklinjen eller "arbetslinjen".

Dagsstripp av "Vilgot på arbetslinjen". Bildkälla: robertnyberg.nu

Skämtteckningen och den korta serien är Robert Nybergs medium. En serieforskare skulle säga att han ingår i en tradition av typisk situationskomik med tre eller högst fyra rutor. Rutorna visar en situation, en komplikation (eller en fråga, som här intill) och en "slutknorr". Till mästarna i den genren hör föregångare som Oscar Jacobsson med sin ordlösa serie "Adamson" på 1920- och 30-talen. En anledning till att Robert Nyberg är så populär är att han har en helt egen stil bland svenska skämttecknare idag. Ändå har jag funderat på vilka tecknare som hans bilder skulle kunna påminna om, och då har jag fått söka mig tillbaka i tiden och utanför Sverige.

Jag har inte intervjuat honom om detta, men som ung tecknare tittade Robert säkert på Art Spiegelman (f. 1948 i Stockholm) och andra i det amerikanska undergroundmagasinet Raw. Art Spiegelman är i likhet med Robert Nyberg känd för att teckna människor i form av djur. Spiegelmans serieroman Maus, baserad på den judiske tecknarens familjebakgrund - fadern överlevde Förintelsen - hör till de verk som gjort att serier idag tas på allvar som en konstform. Spiegelman nedvärderar gärna sin egen förmåga som tecknare och sina egna kunskaper om konst. Men i likhet med Robert Nyberg verkar han ha insupit modernismens idéer om bilder väldigt tidigt. Särskilt Art Spiegelmans tidiga serier, som den om detektiven Ace Hole, innehåller vilda experiment med stilar hämtade från Picassos kubism och det tyska 10-talsmåleriets expressionism. På det historiska serieforumet LAMBIEK tycker skribenten att Robert Nybergs serier är "cubist inspired" (kubistiskt inspirerade), och det kan ligga en hel del i det, särskilt med tanke på att kubismen måste ha betytt mycket för Birgit Ståhl-Nyberg. Fastän mor och son arbetar i olika konstarter har de samma förkärlek för klara och tydliga former. Man känner hela tiden närvaron av grundformerna i anatomin - cylindern, kuben, klotet. Art Spiegelman har en liknande tydlig stil. Spiegelman (och kanske Nyberg också) beundrar dessutom en pionjär i arbetarkonsten, nämligen belgaren Franz Masereel (1889-1972). Även Masereel gjorde på 1930-talet en sorts serier i form av ordlösa bildromaner.

Robert Nyberg, "Bygelhästen", okänt år. Bildkälla: lambiek.net

Robert Nybergs upproriska "bygelhäst" här intill skulle kunna vara tecknad av Masereel eller Spiegelman. Det är samma kraftfulla svärta i linjerna och samma sinne för det groteska. Masereel hörde till dem som gjorde det svartvita trä- eller linoleumsnittet till den kanske mest typiska grafiska tekniken i arbetarkonsten under 1900-talet - dels för att den gör bilden enkel och slagkraftig, dels för att det långt in i så kallad "modern tid" var det enda möjliga sättet att trycka bilder i många fattiga arbetartidningar i Sydamerika och övriga världen. Men Masereel var knappast någon humorist - hans stil är svart och aggressiv, och tiden var en annan. Bilden var ett vapen i kampens tjänst. Det speciella med Robert Nybergs satir är att den framförs milt och vänligt fastän budskapet kan vara stenhårt. Figurerna är för det mesta leende eller milt skeptiska. Stilen är lätt naivistisk och färgerna är viktiga i de bilder som innehåller färg.

Oscar Cleve, "Vill inte regeringen ha en kvinna?", Söndagsnisse 1952. Bildkälla: satirarkivet.se

 Den svenske tecknare och målare som påminner mest om Robert Nyberg tror jag är Oscar Cleve (1906-1991). Cleves satir är svartare och mer mångtydig, men titta på hans bild av stadsbudet som bär in en fager flicka i slottsgemaket där gamle kung Gustaf VI Adolf och statsminister Erlander sitter med de andra gubbarna i konselj. Detta är situationskomik i en-bildsformat, och stilen är lika konturskarp och precis som i Robert Nybergs bästa bilder. Det finns fler bilder av Cleve på Satirarkivet. Även Oscar Cleve hade hjärtat till vänster. Han "bekände färg" redan på 30-talet när han i sin ungdoms Landskrona gjorde en målning där det bland småstadens prydliga täppor med svenska flaggor plötslig dyker upp - en sovjetisk! Den hör till den ende kommunistens lilla tomt, där huset förstås är försett med en rysk lökkupol.

Robert Nyberg har gjort mycket mer än bara skämtteckningar och seriestrippar. Han har illustrerat en rad böcker om allt från samhälle till matlagning, han har gjort barnböcker och han har också i allt större utsträckning börjat visa sina bilder i utställningar. Förra året hade han en stor utställning på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv), och samma år kom hans tjocka bok "Guldfeber" med teckningar från de senaste 20 åren. Kritikern Göran Everdahl utnämnde honom i samband med det till "nedskärningarnas folkpoet". Förutom Johan Ahlbäcks pris har Robert Nyberg bland annat fått Gormanderpriset (till minne av "doktor Gormander", dvs. kåsören Gunnar Ohrlander) och EWK-priset (till minne av den legendariske satirtecknaren Ewert Karlsson).

Bland de många utställningar runtom i landet som Robert Nyberg har gjort eller deltagit i finns hans visning av bilder från "Guldfeber" på Lars Bolins galleri i Östersund under den gångna sommaren. Christer B Jarlås skrev i Östersundsposten att "Robert Nybergs teckningar är väldigt mycket här och nu 2013" men också att "allt visar att Roberts konstnärsarv från pappa Hendrik Nyberg och mamma Birgit Ståhl-Nyberg borde få utvecklas vidare vid sidan av tecknandet" (ÖP, 9 juli 2013). Det stämmer nog, men samtidigt är det just det konstnärsarvet som höjt nivån på svensk satir och seriekonst genom Robert Nybergs teckningar.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 9

Bildkälla: http://www.kalmarkonstmuseum.se

Kalle Brolin (se gårdagen) står för en konst som inte bara återger vad som har gjorts och sagts utan också vill vara med och skapa nya former för politiskt och socialt arbete. En konst som inte bara visar upp missförhållandena utan också presenterar konkreta förslag på hur de kan åtgärdas. En konst som söker upp människor i vardagen och samtidigt inspirerar till drömmar om framtiden.

Här ser vi ett antal tavlor på en vägg från en utställning - det är en målning och flera fotografier, och dessutom en uppslagen konstbok på en liten hylla. Fotografierna visar bland annat miljöer där det hänger konstverk med anknytning till arbetarrörelsen. Den övre målningen är ett av de mer kända exemplen på ett sådant verk - Albin Amelins porträtt av en fabriksarbetare. Tavelväggen är en del av en utställning på Arbetets Museum i Norrköping i oktober 2010. Bakom utställningen stod duon Ingela Johansson och Nina Svensson. De arbetar tillsammans med ett fortgående projekt som de kallar "En känsla av samhörighet" och som bland annat handlar om arbetarrörelsens strävan efter att föra ut konsten i folks vardag. Efter Norrköping gick utställningen vidare till Kalmar Konstmuseum där den ingick i "Här II - konst från Kalmarregionen". Ingela Johansson kommer därifrån.

Tavelväggen som vi ser är inte bara en tavelvägg och utställningen var mycket mer än en tavelutställning.  I rummet på fotografiet längst upp till vänster hänger en målning av Birgit Ståhl-Nyberg, känd för sina arbetarmotiv under 1970-talet. Nedanför Amelins målning skymtar ett foto av en annan målning av Ståhl-Nyberg. Den uppslagna boken visar en färgreproduktion av en målning av Sven X-et Erixon. Nere till höger syns en reproduktion av ett porträtt av ett barn i en vilstol. Målningen hänger i rummet med lila stolar på fotografiet till vänster. I projektet hade Dennis Magnusson fått i uppdrag att tänka sig vad personerna i Amelins, Erixons och Nybergs målningar säger. Resultatet blev fyra små hörspel som du kan lyssna på om du går till den här sidan där det också finns foton från Kalmar:

"Här II - En känsla av samhörighet" Kalmar 2010 (dokumentation)

I projektet har Ingela och Nina utforskat förhållandet mellan arbetarrörelsen, arbetsplatserna och konstlivet. Det hela började egentligen med ett uppdrag som ingick i det statsfinansierade programmet KIA - Kultur i Arbetslivet, ett program som initierades 1974 men som upplöstes efter regeringsskiftet 2006 med motiveringen att det skulle skapas nya former för möten mellan arbetsliv och kultur. Sedan dess har andra liknande satsningar startats av Konstfrämjandet (SKISS, SamtidsKonstnärer i SamtidsSamhället) och av Skådebanan m.fl. (AIRIS, Artists in Residence in Sweden). Men Ingela och Nina hann med att via LO få KIA-medel till en stor dokumentation där de for runt till olika arbetsplatser i Sverige och intervjuade arbetare och fackföreningsfolk. Resultatet klipptes samman till en DVD-box som delades ut gratis på LO-kongressen 2008. Det var starten. När projektet sedan fortsatte i andra former och med andra medel kom det mer och mer att handla om satsningen "Konst i Arbetslivet" i sig och vad som hade motiverat satsningen.

En grundtanke har ju varit att offentliga medel via den fackliga rörelsen ska göra det möjligt för arbetare att ta del av konst, och att konstnärerna på olika sätt ska bidra till att arbetsmiljöer förbättras (både fysiskt och socialt). Men i vissa citat som Ingela och Nina har tagit fram ur dokument om KIA märks en förändring under de senaste decennierna. Mer och mer har diskussionerna bland beslutsfattare kommit att handla om att ny och svår konst - "samtidskonst" - måste spridas för att folk ska vänja sig vid den och för att det inte ska uppstå en klyfta mellan arbetsliv och konstliv. En sorts upplysningsprojekt alltså. Det går inte att komma ifrån att det finns en patronisering dold här - vanligt folk förstår minsann inte dagens konst och nu måste de ha hjälp, med andra ord konstbildning... När en tvekande röst läser citaten blir avståndet mellan kultur och målgrupp ännu tydligare, inläsningen ingick i utställningarna år 2010:

Byråkratpoesi (uppläsare Beata Berggren)

I Norrköping hittade Nina Svensson ett bra sätt att ge ett motsatt perspektiv på mötet mellan konstnär och arbetare. Istället för en konstnär som stiger ner på verkstadsgolvet för att tillfälligt utbilda folket kan man tänka sig en konstnär som behöver utbilda sig om verkstaden. I bästa fall kan båda parter lära något av varandra. Sagt och gjort - Nina sammanförde konstnären Bernd Krauss och djurskötaren Rickard Andersson. Bernd fick snabbt börja försöka lära sig Rickards arbete med noshörningar och andra djur på Kolmården, samtidigt som Rickard tog över konstnärens redskap för att dokumentera det hela. Nina själv gick runt och filmade de båda. Resultatet blev en video som kom att ingå i utställningen, och det hela presenterades som en variant av studiecirkeln som arbetarrörelsens traditionella bildningsform:


3x3x3 ("En studiecirkel)

Och projektet fortsätter. Det växer och involverar allt fler aspekter på konst och bildningsarbete i arbetarrörelsen. Efter ett år var det dags för en ny utställning, denna gång på Västernorrlands museum (fram till 12 februari i år). Där hade Ingela och Nina tagit fram lokala exempel, bland annat konstnären Jan K Perssons arbetsplatsdokumentation på Masonitfabriken i Rundvik 1979. En dokumentation som blev en riktig succé!

Ingela och Nina har mycket generösa med att lägga ut material från dessa utställningar och dokumentationer på Internet. Via den här hemsidan hittar du länkar till separata sidor om alla utställningarna:

En känsla av samhörighet - projekthistorik 2007-2012

En väldigt bra bild av det hela får man förresten om man lyssnar igenom audioguiden som hör till sidan om Västernorrlands museum.

Kalle Brolin som känner Ingela och Nina har skrivit en artikel i Fria Tidningen om projektet: "På jakt efter känslan av samhörighet".  

Ytterst handlar det här projektet om demokrati och om hur lätt det är att goda föresatser om "kulturspridning" blir till något elitistiskt och påtvingat. Måste inte en "konst för folket" också innehålla "konst av folket"? Nina Svensson själv har sagt att hon gör konst om, för och med arbetare - och nog är det skillnad mellan att göra något "om" någon och att göra det "med" någon. Projektet förtydligar den skillnaden.

länkning pågår till intressant.se