Ny jakt på arbetarkonsten 15

http://www.tyovaenperinne.fi/tyovaentutkimus/tt2006/tk_kansanarkisto.htm

Det är nog okänt att den finske grafiske konstnären Tapio Tapiovaara (1908-1982) gjorde en protestbild om Guernica samma år som Picasso gjorde sin skildring av samma händelse. Inte vet jag om "Tapsa" (som han kallades) kände till detta redan då, men hur som helst är det här en helt ananan sorts bild än Picassos. Francos bombning den lilla baskiska staden Guernica i april 1937 chockade hela världen. Redan den 1 maj gjorde Picasso de första skisserna, och målningen var färdig på en månad. Den visades i den spanska exilregeringens paviljong på världsutställningen i Paris under sommaren. Den absolut intressantaste texten om Guernica och Picassos sätt att arbeta är för övrigt Rudolf Arnheims The Genesis of a Painting: Picasso's Guernica.

Tapsas bild är ju inte en monumental väggmålning utan ett helt litet, svartvitt träsnitt. Det mesta som han gjorde ser ut så här. Han var inte en konstnär med stora åthävor. Han höll sig till realismen, ibland förstärkt med vissa särskilt uttrycksfulla detaljer. I den här bilden fokuserar han helt på den lilla gruppen av människor som söker skydd hos varandra tills de nästan smälter samman och blir en enda kropp. Kanske en familj. Mannen, kvinnan, en äldre släkting, två små barn. Det ena barnet är insvept i den stående figurens schal så att bara de snå fötterna sticker fram, i stark kontrast till de vuxnas överdrivet stora och grova händer. Vi ser hur de vill att deras händer ska bli till tak som skyddar dem mot bomberna. En desperat gest, ett förtvivlat hopp.

Träsnittet som teknik har en särskild roll i 1900-talets politiska bildskapande. Det har proletära kvaliteter redan från början. Det var länge det enklaste och billigaste sättet att sprida en bild. Vi är många som har gjort våra första grafiska försök genom att hitta någon gammal brädbit i ett uthus och något verktyg att skära med. Sedan svart färg på den skurna ytan, ett omslagspapper eller en gammal tapetbit ovanpå, några drag med handflatan över papperet, som lyfts upp - och bilden är där. Spegelvänd visserligen, men det får man ta hänsyn till när man skär. Enkelt som ett potatistryck. Ännu enklare blev det linoleum kom, det är som att skära i smör. Den fattige kunde hitta någon bit av en gammal linoleummatta att skära i. Så tillkom till exempel den berömda antinazistiska bildsviten Humanitet av bland andra Albin Amelin och X-et Erixon, också den på 1930-talet:

Bilder ur "Humanitet" på satirarkivet.se

I finsk arbetarkonst var Tapio Tapiovaara och Aleksanteri Ahola-Valo de främsta inom träsnittet i sin generation. Men helt olika. Ahola-Valo var i grund och botten en romantiker och idealist. Han förde vidare estetiken från symbolisterna på 1890-talet och nationalismen hos Gallen-Kallela (som stöttade honom). Även Tapsa har gjort mytologiska scener, särskilt ur Kalevala. Men hans stil är alltid enkel, rak och direkt. Som i det här bladet från 1964 med en gammal kvinna som matar måsar. Jag undrar om Tapsa hade sett Ragnar Sandbergs (1902-1972) många bilder med samma motiv. Men det spelar inte så stor roll - Tapsas tolkning var hans egen.

Forskning pågår om Tapsa. En student vid vår institution här i Åbo har åtagit sig att skriva en "gradu" (ungefär som en svensk masteruppsats) om honom.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 9

Bildkälla: http://www.kalmarkonstmuseum.se

Kalle Brolin (se gårdagen) står för en konst som inte bara återger vad som har gjorts och sagts utan också vill vara med och skapa nya former för politiskt och socialt arbete. En konst som inte bara visar upp missförhållandena utan också presenterar konkreta förslag på hur de kan åtgärdas. En konst som söker upp människor i vardagen och samtidigt inspirerar till drömmar om framtiden.

Här ser vi ett antal tavlor på en vägg från en utställning - det är en målning och flera fotografier, och dessutom en uppslagen konstbok på en liten hylla. Fotografierna visar bland annat miljöer där det hänger konstverk med anknytning till arbetarrörelsen. Den övre målningen är ett av de mer kända exemplen på ett sådant verk - Albin Amelins porträtt av en fabriksarbetare. Tavelväggen är en del av en utställning på Arbetets Museum i Norrköping i oktober 2010. Bakom utställningen stod duon Ingela Johansson och Nina Svensson. De arbetar tillsammans med ett fortgående projekt som de kallar "En känsla av samhörighet" och som bland annat handlar om arbetarrörelsens strävan efter att föra ut konsten i folks vardag. Efter Norrköping gick utställningen vidare till Kalmar Konstmuseum där den ingick i "Här II - konst från Kalmarregionen". Ingela Johansson kommer därifrån.

Tavelväggen som vi ser är inte bara en tavelvägg och utställningen var mycket mer än en tavelutställning.  I rummet på fotografiet längst upp till vänster hänger en målning av Birgit Ståhl-Nyberg, känd för sina arbetarmotiv under 1970-talet. Nedanför Amelins målning skymtar ett foto av en annan målning av Ståhl-Nyberg. Den uppslagna boken visar en färgreproduktion av en målning av Sven X-et Erixon. Nere till höger syns en reproduktion av ett porträtt av ett barn i en vilstol. Målningen hänger i rummet med lila stolar på fotografiet till vänster. I projektet hade Dennis Magnusson fått i uppdrag att tänka sig vad personerna i Amelins, Erixons och Nybergs målningar säger. Resultatet blev fyra små hörspel som du kan lyssna på om du går till den här sidan där det också finns foton från Kalmar:

"Här II - En känsla av samhörighet" Kalmar 2010 (dokumentation)

I projektet har Ingela och Nina utforskat förhållandet mellan arbetarrörelsen, arbetsplatserna och konstlivet. Det hela började egentligen med ett uppdrag som ingick i det statsfinansierade programmet KIA - Kultur i Arbetslivet, ett program som initierades 1974 men som upplöstes efter regeringsskiftet 2006 med motiveringen att det skulle skapas nya former för möten mellan arbetsliv och kultur. Sedan dess har andra liknande satsningar startats av Konstfrämjandet (SKISS, SamtidsKonstnärer i SamtidsSamhället) och av Skådebanan m.fl. (AIRIS, Artists in Residence in Sweden). Men Ingela och Nina hann med att via LO få KIA-medel till en stor dokumentation där de for runt till olika arbetsplatser i Sverige och intervjuade arbetare och fackföreningsfolk. Resultatet klipptes samman till en DVD-box som delades ut gratis på LO-kongressen 2008. Det var starten. När projektet sedan fortsatte i andra former och med andra medel kom det mer och mer att handla om satsningen "Konst i Arbetslivet" i sig och vad som hade motiverat satsningen.

En grundtanke har ju varit att offentliga medel via den fackliga rörelsen ska göra det möjligt för arbetare att ta del av konst, och att konstnärerna på olika sätt ska bidra till att arbetsmiljöer förbättras (både fysiskt och socialt). Men i vissa citat som Ingela och Nina har tagit fram ur dokument om KIA märks en förändring under de senaste decennierna. Mer och mer har diskussionerna bland beslutsfattare kommit att handla om att ny och svår konst - "samtidskonst" - måste spridas för att folk ska vänja sig vid den och för att det inte ska uppstå en klyfta mellan arbetsliv och konstliv. En sorts upplysningsprojekt alltså. Det går inte att komma ifrån att det finns en patronisering dold här - vanligt folk förstår minsann inte dagens konst och nu måste de ha hjälp, med andra ord konstbildning... När en tvekande röst läser citaten blir avståndet mellan kultur och målgrupp ännu tydligare, inläsningen ingick i utställningarna år 2010:

Byråkratpoesi (uppläsare Beata Berggren)

I Norrköping hittade Nina Svensson ett bra sätt att ge ett motsatt perspektiv på mötet mellan konstnär och arbetare. Istället för en konstnär som stiger ner på verkstadsgolvet för att tillfälligt utbilda folket kan man tänka sig en konstnär som behöver utbilda sig om verkstaden. I bästa fall kan båda parter lära något av varandra. Sagt och gjort - Nina sammanförde konstnären Bernd Krauss och djurskötaren Rickard Andersson. Bernd fick snabbt börja försöka lära sig Rickards arbete med noshörningar och andra djur på Kolmården, samtidigt som Rickard tog över konstnärens redskap för att dokumentera det hela. Nina själv gick runt och filmade de båda. Resultatet blev en video som kom att ingå i utställningen, och det hela presenterades som en variant av studiecirkeln som arbetarrörelsens traditionella bildningsform:


3x3x3 ("En studiecirkel)

Och projektet fortsätter. Det växer och involverar allt fler aspekter på konst och bildningsarbete i arbetarrörelsen. Efter ett år var det dags för en ny utställning, denna gång på Västernorrlands museum (fram till 12 februari i år). Där hade Ingela och Nina tagit fram lokala exempel, bland annat konstnären Jan K Perssons arbetsplatsdokumentation på Masonitfabriken i Rundvik 1979. En dokumentation som blev en riktig succé!

Ingela och Nina har mycket generösa med att lägga ut material från dessa utställningar och dokumentationer på Internet. Via den här hemsidan hittar du länkar till separata sidor om alla utställningarna:

En känsla av samhörighet - projekthistorik 2007-2012

En väldigt bra bild av det hela får man förresten om man lyssnar igenom audioguiden som hör till sidan om Västernorrlands museum.

Kalle Brolin som känner Ingela och Nina har skrivit en artikel i Fria Tidningen om projektet: "På jakt efter känslan av samhörighet".  

Ytterst handlar det här projektet om demokrati och om hur lätt det är att goda föresatser om "kulturspridning" blir till något elitistiskt och påtvingat. Måste inte en "konst för folket" också innehålla "konst av folket"? Nina Svensson själv har sagt att hon gör konst om, för och med arbetare - och nog är det skillnad mellan att göra något "om" någon och att göra det "med" någon. Projektet förtydligar den skillnaden.

länkning pågår till intressant.se