Ny jakt på arbetarkonsten 36

Arbetarkonst och arbetarlitteratur - "omöjliga" projekt och "omöjliga" termer som många vägrar använda eftersom de anses ha hamnat på historiens skräphög... Varför? Särskilt arbetarlitteraturen frodas - författare som Kristian Lundberg, Johan Jönsson (tungt, svart, komplicerat, rått!), Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johannes Anyuru och i år särskilt Jenny Wrangborg gör succé och får en uppmärksamhet som raskt förpassar idén om den svenska arbetarklassens försvinnande till: Ja, just det, historiens skräphög. Litteraturvetaren Magnus Nilsson skriver den ena briljanta analysen efter den andra om klass och litteratur idag. Många av de nya författarna har helt andra erfarenheter än den skrivande medelklassens och har möjlighet och kraft att arbeta bland och med dem de skriver för. Vissa kan känna mer släktskap med förortsungdomar och rappare än med författare. Se intervjun med Johannes Anyuru i senaste numret (från i torsdags) av tidningen Ny Tid:

De blomster som i klassamhället bor (Johannes Anyuru)

Mot alla odds fortsätter bloggandet om arbetarkonst på denna plats, och andra hänger på. ABF har en informationssida om arbetarkonst och en handledning för studiecirklar som vill utforska arbetarkonsten i den egna trakten. Boken Fram träder arbetaren från 2009 (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap) är utmärkt för sådana studiecirklar. På universiteten skriver studenter nya uppsatser om arbetarkonstens historia och begreppet arbetarkonst. Skellefteå kommun gjorde reklam för "Litet good old arbetarkonst på söndag?" när Albin Amelin-utställningen öppnade i våras, och sökningar på Google visar att det inte längre är bara Dala-Demokraten och andra pålitliga vänstertidningar som använder termen arbetarkonst. Yngre konstnärer som Nina Svensson och Kalle Brolin uppmärksammas för projekt som tar tag i arbetarkonstens idéer, och utställningar som Liljevalchs vårsalong visar att konstnärer runtom i landet inte längre är rädda för ämnet Klass. Själv hävdar jag i mitt eget bidrag i Ny Tid att vi ser en ny realism och en ny klassmedvetenhet i både litteratur och bildkonst:

Ny realism i klassorienterad bildkonst (utställningen "Arbete?")

För övrigt är jag just nu engagerad i två mycket positiva initiativ som har med uppmuntran av arbetarkonst att göra - men de kommer att bli offentliga tidigast i september...

Slutsats? Det "omöjliga" visar sig vara möjligt - förstås bara genom envist arbete. Att en enstaka konsthistoriker och intellektuell använder termen "arbetarkonst" betyder inget, men när många gör det väcks faktiskt arbetarkonsten till liv. Det blir tydligt att ord är vapen, att klasskamp också är språkkamp. Det blir tjatigt att hänvisa till ett och samma nummer av Ny Tid, men i en annan artikel recenseras Aron Etzlers Reinfeldteffekten av Niklas Forsberg, som konstaterar att en del av förklaringen till den "nya" högerns framgångar i Sverige är att man lyckats förändra språket i debatten. "Privatisering" blir "mångfald" och ordet "arbetare" töms på innehåll (motsättningen mellan arbete och kapital behandlas som om den inte finns). Socialdemokratisk retorik anpassar sig snarare än att attackera: det är bara en stavelse som skiljer sloganen "politik för arbete" från "politik för arbetare", men den skillnaden är avgörande. Språkkampen uteblir. Kanske behöver vänstern i Sverige en utbildning i språkfilosofi? Det menar iallafall Forsberg:

Högerpolitisk språkpolis och delad socialdemokrati

Och nu självkritik: jag har varit dålig på att lyfta fram och bevaka vår tids arbetarkonst och politiska konst på den här bloggen. Jag är konsthistoriker. Svenska dagtidningar och tidskrifter, även de till vänster, är också dåliga på detta. Men jag ska inte kasta sten i glashus. Att besöka Liljevalchs konsthall i våras var litet grann av en ögonöppnare. Här hittar man inte alltid de konstnärer som "hippa" institutioner i storstäderna arbetar med, men i gengäld märker man att ilskan bland vanligt folk också har nått bildmakarna. Jag vill avslöja att jag nu har en pärm (röd förstås) där jag samlar upplysningar om nutida finska och svenska konstnärer som på något sätt tar upp frågor om klass och arbetsliv, eller utvecklar bildkonstens demokratiska funktion. Jag har redan ganska många: ett fyrtiotal. Det finns alltså material för bloggen.

Vad är det för ranglig skapelse som visas i remsorna här till höger? Det är ett exempel på det jag pratar om - men av en något äldre konstnär. Har någon hört talas om skulptören och målaren Peder Gowenius, född 1936? Han bor numera i Småland (http://pedergowenius.se/) men var i många år verksam i Sydafrika där han och hans fru Ulla startade ett viktigt konstcentrum och arbetade med sina egna bilder. Han har till exempel målat en magnifik och kuslig bild av arbetet i en diamantgruva. "Tornet" var hans bidrag till Liljevalchs vårsalong i år - en nästan fyra meter hög keramikskulptur. Den visar feta äldre herrar i hatt som staplar lådor på hög och bygger tornet de samtidigt försöker klättra upp i. För säkerhets skull finns det en tydlig titel: Babels torn - eller dårarna som tror på tillväxt. En enda kvinna finns i skulpturen, henne ser ni här:

Spaningarna om Ahlbäckpriset för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)

1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
2012, Reino Laitasalo
2013, Lars R. Melander
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 1
Utvärdering av Ahlbäckpriset 1993-2013, del 2

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 14

En målarcirkel i ABF någon gång på 40-talet. Bildkälla: SR.

Ett e-brev (varför måste man säga email?) som jag fick idag påminde mig om några saker. För det första att ABF, Arbetarnas bildningsförbund, fyller 100 år i år. Därmed fyller också den svenska studiecirkeln 100 år, åtminstone i mer organiserad form. SR gjorde en serie program om detta i juni.

Idag är en studiecirkel oftast något som man betalar för. Men inom vänstern är det viktigt att behålla den enklaste principen för en studiecirkel - en grupp som samlas för att tillsammans studera ett ämne. Ingen ledare, ingen avgift, medlemmarna lär varann. Stärkta rättigheter och mer fritid gjorde efter hand att kulturella och konstnärliga cirklar började att dyka upp inom arbetarrörelsen och bonderörelsen. Ibland kunde man samla ihop till en liten avgift för att ha en lärare - se den tidigare texten om Ahti Lavonen och Arbetarnas konstklubb i Helsingfors för 60 år sedan.

Det har varit tal om programmet KIA (Kultur I Arbetslivet) samtidigt som jag skrev om Nina Svensson och hennes sociala konstprojekt. Som statligt program är KIA nedlagt, men jag borde nämna att det fortsätter mer lokalt inom If Metall i Väst där särskilt klubben vid företaget Swegon har varit aktiv. Bland annat har KIA i Metall Väst skapat ett forum för "Metalls konstnärer" där medlemmar som målar eller gör något annat konstnärligt deltar i årliga utställningar. Att måla på fritiden är ju ofta resultatet av eststiska studiecirklar, och KIA-utställningarna är exempel ett viktigt uppmuntrande av amatörverksamhet som en del av arbetarkulturen. Eli Abadji har lagt ut en del filmer på YouTube om det här:

Klipp om KIA och "Metalls konstnärer"

Och så var det Nina Svensson - tillsammans med Bernd Krauss fortsätter hon att hitta nya infallsvinklar på fenomenet studiecirkel. Det var det som e-brevet handlade om. Det var nämligen ett pressmedelande från Gävle konstcentrum, en inbjudan till ett "verk" som pågår "bara en dag" och som innebär att vem som helst kan komma till en (förhoppningsvis) blivande gågata i Gävle Centrum för att med sand och plastlera vara med och påverka hur ett bilfritt centrum kan se ut:

En studiecirkel utan bil - men med sandlåda.

Så om du bor i Gävle eller råkar vara där i övermorgon onsdag mellan kl. 12 och 21 - gå dit!

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 9

Bildkälla: http://www.kalmarkonstmuseum.se

Kalle Brolin (se gårdagen) står för en konst som inte bara återger vad som har gjorts och sagts utan också vill vara med och skapa nya former för politiskt och socialt arbete. En konst som inte bara visar upp missförhållandena utan också presenterar konkreta förslag på hur de kan åtgärdas. En konst som söker upp människor i vardagen och samtidigt inspirerar till drömmar om framtiden.

Här ser vi ett antal tavlor på en vägg från en utställning - det är en målning och flera fotografier, och dessutom en uppslagen konstbok på en liten hylla. Fotografierna visar bland annat miljöer där det hänger konstverk med anknytning till arbetarrörelsen. Den övre målningen är ett av de mer kända exemplen på ett sådant verk - Albin Amelins porträtt av en fabriksarbetare. Tavelväggen är en del av en utställning på Arbetets Museum i Norrköping i oktober 2010. Bakom utställningen stod duon Ingela Johansson och Nina Svensson. De arbetar tillsammans med ett fortgående projekt som de kallar "En känsla av samhörighet" och som bland annat handlar om arbetarrörelsens strävan efter att föra ut konsten i folks vardag. Efter Norrköping gick utställningen vidare till Kalmar Konstmuseum där den ingick i "Här II - konst från Kalmarregionen". Ingela Johansson kommer därifrån.

Tavelväggen som vi ser är inte bara en tavelvägg och utställningen var mycket mer än en tavelutställning.  I rummet på fotografiet längst upp till vänster hänger en målning av Birgit Ståhl-Nyberg, känd för sina arbetarmotiv under 1970-talet. Nedanför Amelins målning skymtar ett foto av en annan målning av Ståhl-Nyberg. Den uppslagna boken visar en färgreproduktion av en målning av Sven X-et Erixon. Nere till höger syns en reproduktion av ett porträtt av ett barn i en vilstol. Målningen hänger i rummet med lila stolar på fotografiet till vänster. I projektet hade Dennis Magnusson fått i uppdrag att tänka sig vad personerna i Amelins, Erixons och Nybergs målningar säger. Resultatet blev fyra små hörspel som du kan lyssna på om du går till den här sidan där det också finns foton från Kalmar:

"Här II - En känsla av samhörighet" Kalmar 2010 (dokumentation)

I projektet har Ingela och Nina utforskat förhållandet mellan arbetarrörelsen, arbetsplatserna och konstlivet. Det hela började egentligen med ett uppdrag som ingick i det statsfinansierade programmet KIA - Kultur i Arbetslivet, ett program som initierades 1974 men som upplöstes efter regeringsskiftet 2006 med motiveringen att det skulle skapas nya former för möten mellan arbetsliv och kultur. Sedan dess har andra liknande satsningar startats av Konstfrämjandet (SKISS, SamtidsKonstnärer i SamtidsSamhället) och av Skådebanan m.fl. (AIRIS, Artists in Residence in Sweden). Men Ingela och Nina hann med att via LO få KIA-medel till en stor dokumentation där de for runt till olika arbetsplatser i Sverige och intervjuade arbetare och fackföreningsfolk. Resultatet klipptes samman till en DVD-box som delades ut gratis på LO-kongressen 2008. Det var starten. När projektet sedan fortsatte i andra former och med andra medel kom det mer och mer att handla om satsningen "Konst i Arbetslivet" i sig och vad som hade motiverat satsningen.

En grundtanke har ju varit att offentliga medel via den fackliga rörelsen ska göra det möjligt för arbetare att ta del av konst, och att konstnärerna på olika sätt ska bidra till att arbetsmiljöer förbättras (både fysiskt och socialt). Men i vissa citat som Ingela och Nina har tagit fram ur dokument om KIA märks en förändring under de senaste decennierna. Mer och mer har diskussionerna bland beslutsfattare kommit att handla om att ny och svår konst - "samtidskonst" - måste spridas för att folk ska vänja sig vid den och för att det inte ska uppstå en klyfta mellan arbetsliv och konstliv. En sorts upplysningsprojekt alltså. Det går inte att komma ifrån att det finns en patronisering dold här - vanligt folk förstår minsann inte dagens konst och nu måste de ha hjälp, med andra ord konstbildning... När en tvekande röst läser citaten blir avståndet mellan kultur och målgrupp ännu tydligare, inläsningen ingick i utställningarna år 2010:

Byråkratpoesi (uppläsare Beata Berggren)

I Norrköping hittade Nina Svensson ett bra sätt att ge ett motsatt perspektiv på mötet mellan konstnär och arbetare. Istället för en konstnär som stiger ner på verkstadsgolvet för att tillfälligt utbilda folket kan man tänka sig en konstnär som behöver utbilda sig om verkstaden. I bästa fall kan båda parter lära något av varandra. Sagt och gjort - Nina sammanförde konstnären Bernd Krauss och djurskötaren Rickard Andersson. Bernd fick snabbt börja försöka lära sig Rickards arbete med noshörningar och andra djur på Kolmården, samtidigt som Rickard tog över konstnärens redskap för att dokumentera det hela. Nina själv gick runt och filmade de båda. Resultatet blev en video som kom att ingå i utställningen, och det hela presenterades som en variant av studiecirkeln som arbetarrörelsens traditionella bildningsform:


3x3x3 ("En studiecirkel)

Och projektet fortsätter. Det växer och involverar allt fler aspekter på konst och bildningsarbete i arbetarrörelsen. Efter ett år var det dags för en ny utställning, denna gång på Västernorrlands museum (fram till 12 februari i år). Där hade Ingela och Nina tagit fram lokala exempel, bland annat konstnären Jan K Perssons arbetsplatsdokumentation på Masonitfabriken i Rundvik 1979. En dokumentation som blev en riktig succé!

Ingela och Nina har mycket generösa med att lägga ut material från dessa utställningar och dokumentationer på Internet. Via den här hemsidan hittar du länkar till separata sidor om alla utställningarna:

En känsla av samhörighet - projekthistorik 2007-2012

En väldigt bra bild av det hela får man förresten om man lyssnar igenom audioguiden som hör till sidan om Västernorrlands museum.

Kalle Brolin som känner Ingela och Nina har skrivit en artikel i Fria Tidningen om projektet: "På jakt efter känslan av samhörighet".  

Ytterst handlar det här projektet om demokrati och om hur lätt det är att goda föresatser om "kulturspridning" blir till något elitistiskt och påtvingat. Måste inte en "konst för folket" också innehålla "konst av folket"? Nina Svensson själv har sagt att hon gör konst om, för och med arbetare - och nog är det skillnad mellan att göra något "om" någon och att göra det "med" någon. Projektet förtydligar den skillnaden.

länkning pågår till intressant.se