Nyare jakt på arbetarkonsten 4

Omslaget till katalogen för utställningen Humanitet (2022) från
 grafikmappen Humanitet (1933), bild av Sven Xet Erixson.

En utställning på ett privat konstmuseum i Stockholm motiverar ett nytt inlägg i denna blogg, det första på länge. Museet är Sven Harrys konstmuseum intill Vasaparken vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, utställningen är Humanitet, uppkallad efter ett antal unga svenska målares och tecknares protest mot nazismen och fascismen i början av 1930-talet. Två av dessa unga kom senare att bli mycket etablerade och folkkära, med bilder som spreds via reproduktioner och väggalmanackor i det svenska folkhemmet: Albin Amelin (1901-1975) och Sven Xet Erixson (1899-1970). Bland de övriga fanns några som nämns i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romaner och i senare historisk forskning om arbetarkonst: Ivar Andersson (eller Anderson), Ruben Blomkvist (eller Blomqvist), Erik Gnista och Sven Storm. Blomkvist och Storm var senare med och startade Arbetarnas Konstgrupp (AKG) i Stockholm. Ännu en var Sven "Xets" bror Thure Eriksson, känd som fotograf under pseudonymen "Eson". Ytterligare några är svåra att spåra, kanske fortsatte de aldrig på konstnärsbanan: Anne-Lise Esmund, Ulla Esmund (bara 12 år vid tillfället) och Adolf Gorring (eller Görring?). 

Albin Amelin, "De sista människorna /
De sista arierna", ur Mänsklighet nr 1 1934 (s. 5).

Dessa tio samlades hemma hos Albin Amelin hösten 1933, efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, och tillverkade 17 bilder med enkla medel. Amelin berättade senare för forskaren Elisabet Lidén att det enda som fanns till hands var bitar av gamla linoleummattor där bilderna skars ut med enkla skärjärn och sedan trycktes på plats i begränsad upplaga, 100 exemplar. Ruben Blomkvist, som arbetade som typograf, hade också tillgång till stämpelverktyg för text. Med dessa stämplades konstnärens namn, bildens titel och ibland också korta textcitat på varje exemplar. Detta var typiska verktyg för politisk bildprotest och bildpropaganda i hela världen, från Mexico till Kina, innan stencileringsapparater blev allmänt tillgängliga. 

Resultatet blev grafikmappen Humanitet, hånfullt recenserad i Dagens Nyheter (21 oktober 1933) men långt senare inköpt av Nationalmuseum/Moderna Museet och numera en självklar del av 1900-talets svenska konsthistoria. Ur mappen har Amelins De sista arierna / De sista människorna reproducerats och kommenterats så ofta att den nästan blivit en symbol eller sinnebild för den svenska antifascistiska rörelsen under 1930-talet. Den fick komma med i första numret av kulturtidskriften Mänsklighet som utgavs av den svenska sektionen av Clartéförbundet 1934, med Amelin som redaktör. Tidskriften var påkostad men kom bara ut i två nummer, som numera är mycket eftersökta bland samlare. 

Sven Xet Erixson, Förbannad vare du som icke förbannar kriget, 1944. Olja på duk,
104 x 214,5 cm. Tillhör Kunstnerforbundet, Oslo. Bildkälla: Sven-Harrys.

I Mänsklighet trycktes också bilder av två något äldre konstnärer som delade det socialistiska och antifascistiska engagemanget: Bror Hjorth (1894-1968) och Vera Nilsson (1888-1979). När Sven Harrys konstmuseum (baserat på byggmästaren Sven-Harry Karlssons konstsamling) nu visar utställningen Humanitet är det med fokus på de fyra mest kända bland alla de nämnda konstnärerna: Amelin, "Xet", Bror Hjorth och Vera Nilsson. Men utställningen är också en påminnelse om 1930-talets politiska och sociala engagemang bland de konstnärer som vid den tiden förknippades med begreppen "proletärmålare" och "tendensmålare". I folkhemmets idylliska samhällsklimat, under Tage Erlanders tid, var det framför allt "Xet" och Bror Hjorth som lyftes fram som skildrare av det svenskt folkliga och färgstarka, i mindre utsträckning Amelin (även om hans prunkande blomstermålningar alltid har varit populära på auktionerna) och i ännu mindre utsträckning Nilsson, som ansågs vara en mera exklusiv eller "svår" målare. 

I dagens läge är det snarare Nilsson som räknas som den mest betydelsefulla av de fyra. Hennes stora protestmålning Penning kontra Liv, påbörjad 1938, med sitt jämförelsevis abstrakta formspråk och sin svidande kritik av kapitalismen, hittade ingen offentlig vägg på flera decennier, men kan sedan 1964 ses på Kulturhuset i Skövde. Utställningen Humanitet är en påminnelse om att även konstnärer som Xet och Hjorth lämnade efter sig verk med starkt politiskt engagemang: verk som har behållit sin aktualitet (inte minst i år, krigsåret 2022) men som sällan visats och sällan nämnts i böcker och kataloger om konstnärerna. Ett exempel är Xets brett upplagda (en gånger två meter) målning med texten Förbannad vare du som icke förbannar kriget, målad 1944 och aldrig visad i Sverige, men nu hämtad till utställningen från Oslo där den tillhör det norska Kunstnerforbundet. Några av de spöklika gestalterna i förgrunden påminner med sina halvt bortsprängda ansikten om den gapande soldaten utan näsa på Xets mångtydiga omslag till mappen Humanitet, se bild.

Albin Amelin, Hamn i Lofoten, 1938. Olja på duk, 159,5 x 103,5 cm. '
Tillhör Borås Konstmuseum.

Den svenske arbetarkonstnären framför andra, Albin Amelin, är som sagt populär bland samlare och auktionshus framför allt på grund av sitt dekorativa blomstermåleri, ett försörjningsmåleri. Bland konstnärer och konstvetare är det hans samhälls-, industri- och arbetarskildringar som än idag gör honom intressant att studera. Med sin bland svenska målare unika teknik, tjocka och "framvällande" lager av ren och oblandad oljefärg, uppnådde han effekter där själva materialet i målningen verkar ha samma råa och skitiga egenskaper som det avmålade motivet. Utställningen erbjuder ett perfekt tillfälle att jämföra vännerna Amelins och "Xets" måleri, med ett rikt urval av olika motivkretsar och format. Då blir det tydligt att många av X-ets ursprungligen färgsprakande målningar har "slocknat" i färgen, om man jämför med färgfotografier tagna av samma målningar för 60-70 år sedan. Hans teknik var ganska tunn och flytande, tydligen med ganska stora andelar linolja i färgen. Linolja och fernissa gulnar med tiden. Amelin kramade däremot ofta ut färgen direkt ur tuben (han var tvungen att måla många blommor för att ha råd med all färg) och i en bild som Hamn i Lofoten (1938) verkar det signalgula i fiskarnas arbetskläder fortfarande vara alldeles nypålagt. Men titta sedan också på Vera Nilssons Tyska mödrar från 1939 (med rader av mödrars förtvivlade ansikten) och se hur hon får fram en glödande lyster med nästan bara jordfärger. Detta är några av de verkliga mästarna i nordiskt 1900-talsmåleri.

Vera Nilsson, detalj ur Tyska mödrar (1939).
Målningen tillhör Konstmuseet i Skövde.

Utställningen är innovativt hängd och arrangerad för museets originella planlösning, där rummen är grupperade i fyra våningar runt en central trappa, med rum som går genom två våningsplan och kan ses uppifrån från trappan. Se bild. I varje rum har verken samlats kring ett huvudtema: Kriget, Kärleken/Naturen, Staden/Arbetet. Det största rummet domineras av Kriget. Där kan alla linoleumtrycken från mappen Humanitet studeras samtidigt som inspelningar av 1930-talets tyska radioutsändningar hörs i bakgrunden och ger en stark tidskänsla. Sidor ur tidskriften Mänsklighet och annat dokumentärt material visas i montrar. Rummet domineras av Amelins, "X-ets" och Nilssons måleri. Bror Hjorth skiljer ut sig från de andra tre genom både sin stil och sina filosofiska intressen. Hans verk har typiskt nog mera synlighet i rummet för Kärleken och Naturen, där besökaren genast möts av hans Gandhi, uthuggen i trä och målad med bjärta färger som ett medeltida helgon. Ett av skulptören Hjorths mest intressanta verk är hans gipsmodell till en Visdomens brunn. Den blev aldrig utförd i full skala under Hjorths livstid. Idén var före sin tid eller alltför intellektuellt provocerande. Först efter 50 år blev den gjuten i brons för placering i Södertälje (se länk). Visdomens brunn kan också tolkas som en sekulär dopfunt, inspirerad av medeltida dopfuntar med deras uthuggna ornament och figurer, men med religionsgrundare, filosofer och vetenskapsmän istället för kristna helgon. I utställningen står verket litet undanskymt mot en vägg. Det är synd eftersom det på det sättet är svårt att se alla detaljer (men kanske ändå nödvändigt med tanke på det sköra materialet). 

För Visdomens brunn gäller samma sak som för flera andra verk på utställningen. Det handlar om verk som ansetts "aparta" eller inte riktigt passat in i den etablerade bilden av de olika konstnärerna eller av svensk konst under 1900-talet. Att de nu lyfts fram i samband med det som nobelpristagaren Pär Lagerkvist kallade "en kämpande humanism" är tänkvärt och viktigt. Idén om en kämpande humanism omfattar inte bara politisk protest (det som 1930-talets kritiker kallade "tendensmåleri") utan också påminnelser om hur det goda samhället ger individen möjlighet att hitta mening i det växande livet, i nära relationer och i vardagens skönhet. Konflikten mellan konstruktiva och nedbrytande krafter är underförstådd i urvalet av verk och hur de har ställts samman, särskilt i temarummen om Kriget och om Staden/Arbetet (där några av "Xets" mest kända storstadsbilder finns.)

Blick från trappan ner i temat Kärlek/Natur på utställningen Humanitet.
Bror Hjorths modell till Visdomens brunn syns till vänster. Foto: Fred Andersson.

Den som inte sett och inte heller kommer att kunna se utställningen får nästan full kompensation av den utförliga utställningskatalogen. Den innehåller fullständig verkförteckning, många färgbilder i hög kvalitet, och texter av Ola Larsmo, Iris Müller-Westermann och utställningen kurator Paulina Sokolow. Sven Harrys konstmuseum har visat framsynthet genom att engagera Paulina Sokolow och låta henne fullfölja ett engagemang som genom katalogen har blivit en verklig forskningsinsats. Hon har varit verksam vid Moderna Museet och Tensta Konsthall och rekryterades nyligen till Konstfrämjandet som verksamhetsutvecklare. För läsare av vänsterns tidning Flamman och tidskriften Feministiskt Perspektiv är hon känd som konstskribent, och hennes intresse för arbetarrörelsens kultur har tidigare uppmärksammats i denna blogg i samband med hennes podcast Konstmackan i samarbete med Göran Greider.

Mer att läsa om de fyra konstnärerna och deras generation: Elisabet Lidéns bok Albin Amelin utgavs 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK) serie av årsböcker om svenska konstnärer. Den är svår att få tag i antikvariskt men finns på många bibliotek. Göran M. Silfverstolpes bok om Vera Nilsson i samma serie kom 1986, och Hans-Olof Boströms om Bror Hjorth 1994. Om Sven Xet Erixsons konst har många kataloger och böcker getts ut alltsedan Josef P. Hodins stora monografi från 1947. Men intressantast för den som är nyfiken på unga konstnärers villkor under mellankrigstiden är nog den dokumentära Xet: De unga åren (1978) av poeten Ingeborg Erixson, som gifte sig med "Xet" och tog hans efternamn 1928. Sällan får den som inte själv är arkivforskare komma konstnärerna och deras vardag så nära som i den boken. Den skildrar intensiva ungdomsår fram till 1931, år av ökad medvetenhet om vad som var på väg att hända i Europa. 

Ingeborg Erixson, Xet: De unga åren, Bonniers förlag 1978.
Bildkälla: antikvariat.net

Ny jakt på arbetarkonsten 53

Inget har blivit skrivet om arbetarkonsten på länge, inte här och inte särskilt mycket någon annanstans heller. Men för några dagar sedan kom en nyhet: ”Arbetarkonst förpassas från fullmäktigesal” meddelade en rubrik som trycktes i många svenska dagstidningar 18 september 2019. Rubriken och artikeln kom från TT och handlade om Järfälla kommun där kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) fattat beslutet att ta bort ett verk från 1984 av Lenny Clarhäll från den viktiga salen. Lenny Clarhäll, framstående skulptör, är mest känd för sitt monument i Ådalen till minne av händelserna 1931. Att hans trärelief i Järfälla heter I Albin Amelins anda och är en bild med mycket rött där man dessutom hittar Marx Kapitalet är helt följdriktigt. Clarhäll har ofta uttryckt solidaritet med arbetarrörelsen och det fysiska arbetets folk i sina verk.

De skandalösa detaljerna. (Klicka för större bild.)

Men den moderata kommunstyrelseordföranden påstår att: ”Det är en plats där vi fattar demokratiska beslut. Då är det inte lämpligt att ha ett konstverk som är en symbol för antidemokratiska värderingar.” Kanske Feldman som vissa andra moderater också påstår att högern var drivande vid införandet av demokrati och allmän rösträtt i Sverige. Historieförfalskning på många plan, i stort och i smått.

Förresten verkar ingen som skrivit om affären hittills ha noterat varför reliefen heter ”I Amelins anda”. Den består av två trätavlor sammanfogade av utsågade, skulpterade och målade bildelement. Den ena tavlan utgår från Albin Amelins oljemålning Stilleben med gevär från 1942. Både geväret, lerkannan med Amaryllis (den röda blomman syns inte här i detaljen) och Marx Kapitalet kommer från Amelins bild. Titeln står på geväret, och på en liten banderoll kan man också läsa ”TILL MARMAARBETARNAS SEGER” (anspelning på händelserna Ådalen 1931, som både Amelin och Clarhäll skildrat).

Clarhäll säger själv att: ”Det enda som påminner om Marx är den där boken” och ”Det finns ingen propaganda för någon socialism eller kommunism” (se intervju här https://mitti.se/nyheter/konstnaren-tavelflytten-tillbaka/). Det är helt sant. Att Clarhäll använder boken och geväret från Amelins bild behöver inte betyda att hans avsikter är desamma som Amelins. Men historieförfalskning går ut på att avlägsna allt som inte stämmer överens med den egna uppfattningen om historien. Påminnelser om att arbetare skjutits även i Sverige och att det finns andra idéer om ekonomi och samhälle än de som lärs ut på Handelshögskolan stämmer förstås dåligt överens med en borgerlig historiesyn. Detta har nu blivit tydligt i Järfälla. I Sölvesborg har den SD-ledda utrensningen av skandalösa symboler och besvärlig konst varit på agendan en längre tid.

Lämpligt att här slå upp arbetaren och poeten Johan Jönssons dikt/textsamling mot. vidare. mot. från 2016 och att läsa på sidan 195:

Jag skulle gärna bli politiskt representerad. Att någon talar för mig, i mitt ställe, övertar min röst. Men jag tror att den politiska representationens domän är helt slut för samtliga underordnade och maktlösa, utmjölkad i sin sista post- och dödspolitiska moralpredikan och helt approprierad av sekteristiskt troende hyperliberaler. Det går följaktligen inte att resonera förnuftsmässigt med dem. Det lönar sig nästan aldrig att tala. Särskilt inte i poesin, som ju redan Rimbaud, Pariskommunanhängaren, insåg, och drog.

Överdrivet pessimistiskt kan många tycka. Men observera att Jönsson faktiskt talar ändå. (Och han talar mycket och ofta.) Kommunstyrelseordförande Feldmans argument låter som en av de ”dödspolitiska” moralpredikningar som Jönsson beskriver.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 21

Dronningens händer. Victor Brockdorff 1979 (klicka för hela bilden)

Kommunisten och dronningen...

En person som inte kan förbigås när den nordiska arbetarkonstens historia skrivs är den danske målaren Victor Brockdorff (1911-1992). I år är det 101 år sedan han föddes och 20 år sedan han avled. Förra året firades han med en stor minnesutställning som danska KP:s tidning Arbejderen skriver om här:

100 år med en socialistisk realist

Brockdorff var kommunist, livslång medlem i DKP (danmarks kommunistiska parti) och målade ett stort antal bilder i enlighet med programmet för socialistisk realism i Sovjet. Han var såvitt jag vet den ende målaren i något nordiskt land som anslutit sig till den socialistiska realismen. Observera att socialistisk realism är något annat än socialrealism - den socialistiska realismen framställer idealbilder av social kamp och är på så sätt en idealism mer än en realism. Det är nog många som skulle kalla Brockdorffs bilder sliskiga och förljugna - faktum är att hans ekonomiska framgång skedde med idylliska köpenhamnsmotiv, oftast utställda på konstnärsgruppen Corners galleri. Denne kommunist fick också i uppdrag att måla ett porträtt av dronning Margarethe. Porträttet är inte något av hans mest inspirerade verk, visserligen. Jämför det med demonstrationsbilden från 1955. Klicka på bilderna så kommer du till helhetsbilder av verken.

Fredsdemonstration framför Christiansborg, 1955. Klicka för hela

Visade uppdraget månne att Brockdorffs övertygelse var ytlig? Eller att Danmarks regent är ovanligt tolerant? Eller båda? De flesta danska målare som är något att räkna med verkar någon gång ha engagerats för att måla medlemmar i kungafamiljen.

Att vara både kommunist och hovmålare var inte den enda motsägelsen hos Victor Brockdorff. Hans levebröd, köpenhamnsidyllerna, har jag nämnt (jämför Albin Amelin och hans blommor.) Som 20-åring i början på 30-talet målade han i en helt annan stil som många tog till sig just då - interiörer och landskap med stora ljusa färgfält befriade från detaljer. "Purism" brukade det kallas. Efter kriget kom han till Paris och då blev tonen hetare - i slutet på 40-talet kunde han måla realistiskt ena dagen och nästan abstrakt den andra. Han hade två franska målarvänner som påverkade honom mer än andra - André Fougeron (1913-1998) som var realist, och Jean Atlan (1913-1960) som målade abstrakt. Båda var kommunister. Att slitas mellan den västeuropeiska abstrakta konsten och realismen från Moskva var en realitet för många unga målare vid den tiden.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 15

http://www.tyovaenperinne.fi/tyovaentutkimus/tt2006/tk_kansanarkisto.htm

Det är nog okänt att den finske grafiske konstnären Tapio Tapiovaara (1908-1982) gjorde en protestbild om Guernica samma år som Picasso gjorde sin skildring av samma händelse. Inte vet jag om "Tapsa" (som han kallades) kände till detta redan då, men hur som helst är det här en helt ananan sorts bild än Picassos. Francos bombning den lilla baskiska staden Guernica i april 1937 chockade hela världen. Redan den 1 maj gjorde Picasso de första skisserna, och målningen var färdig på en månad. Den visades i den spanska exilregeringens paviljong på världsutställningen i Paris under sommaren. Den absolut intressantaste texten om Guernica och Picassos sätt att arbeta är för övrigt Rudolf Arnheims The Genesis of a Painting: Picasso's Guernica.

Tapsas bild är ju inte en monumental väggmålning utan ett helt litet, svartvitt träsnitt. Det mesta som han gjorde ser ut så här. Han var inte en konstnär med stora åthävor. Han höll sig till realismen, ibland förstärkt med vissa särskilt uttrycksfulla detaljer. I den här bilden fokuserar han helt på den lilla gruppen av människor som söker skydd hos varandra tills de nästan smälter samman och blir en enda kropp. Kanske en familj. Mannen, kvinnan, en äldre släkting, två små barn. Det ena barnet är insvept i den stående figurens schal så att bara de snå fötterna sticker fram, i stark kontrast till de vuxnas överdrivet stora och grova händer. Vi ser hur de vill att deras händer ska bli till tak som skyddar dem mot bomberna. En desperat gest, ett förtvivlat hopp.

Träsnittet som teknik har en särskild roll i 1900-talets politiska bildskapande. Det har proletära kvaliteter redan från början. Det var länge det enklaste och billigaste sättet att sprida en bild. Vi är många som har gjort våra första grafiska försök genom att hitta någon gammal brädbit i ett uthus och något verktyg att skära med. Sedan svart färg på den skurna ytan, ett omslagspapper eller en gammal tapetbit ovanpå, några drag med handflatan över papperet, som lyfts upp - och bilden är där. Spegelvänd visserligen, men det får man ta hänsyn till när man skär. Enkelt som ett potatistryck. Ännu enklare blev det linoleum kom, det är som att skära i smör. Den fattige kunde hitta någon bit av en gammal linoleummatta att skära i. Så tillkom till exempel den berömda antinazistiska bildsviten Humanitet av bland andra Albin Amelin och X-et Erixon, också den på 1930-talet:

Bilder ur "Humanitet" på satirarkivet.se

I finsk arbetarkonst var Tapio Tapiovaara och Aleksanteri Ahola-Valo de främsta inom träsnittet i sin generation. Men helt olika. Ahola-Valo var i grund och botten en romantiker och idealist. Han förde vidare estetiken från symbolisterna på 1890-talet och nationalismen hos Gallen-Kallela (som stöttade honom). Även Tapsa har gjort mytologiska scener, särskilt ur Kalevala. Men hans stil är alltid enkel, rak och direkt. Som i det här bladet från 1964 med en gammal kvinna som matar måsar. Jag undrar om Tapsa hade sett Ragnar Sandbergs (1902-1972) många bilder med samma motiv. Men det spelar inte så stor roll - Tapsas tolkning var hans egen.

Forskning pågår om Tapsa. En student vid vår institution här i Åbo har åtagit sig att skriva en "gradu" (ungefär som en svensk masteruppsats) om honom.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 9

Bildkälla: http://www.kalmarkonstmuseum.se

Kalle Brolin (se gårdagen) står för en konst som inte bara återger vad som har gjorts och sagts utan också vill vara med och skapa nya former för politiskt och socialt arbete. En konst som inte bara visar upp missförhållandena utan också presenterar konkreta förslag på hur de kan åtgärdas. En konst som söker upp människor i vardagen och samtidigt inspirerar till drömmar om framtiden.

Här ser vi ett antal tavlor på en vägg från en utställning - det är en målning och flera fotografier, och dessutom en uppslagen konstbok på en liten hylla. Fotografierna visar bland annat miljöer där det hänger konstverk med anknytning till arbetarrörelsen. Den övre målningen är ett av de mer kända exemplen på ett sådant verk - Albin Amelins porträtt av en fabriksarbetare. Tavelväggen är en del av en utställning på Arbetets Museum i Norrköping i oktober 2010. Bakom utställningen stod duon Ingela Johansson och Nina Svensson. De arbetar tillsammans med ett fortgående projekt som de kallar "En känsla av samhörighet" och som bland annat handlar om arbetarrörelsens strävan efter att föra ut konsten i folks vardag. Efter Norrköping gick utställningen vidare till Kalmar Konstmuseum där den ingick i "Här II - konst från Kalmarregionen". Ingela Johansson kommer därifrån.

Tavelväggen som vi ser är inte bara en tavelvägg och utställningen var mycket mer än en tavelutställning.  I rummet på fotografiet längst upp till vänster hänger en målning av Birgit Ståhl-Nyberg, känd för sina arbetarmotiv under 1970-talet. Nedanför Amelins målning skymtar ett foto av en annan målning av Ståhl-Nyberg. Den uppslagna boken visar en färgreproduktion av en målning av Sven X-et Erixon. Nere till höger syns en reproduktion av ett porträtt av ett barn i en vilstol. Målningen hänger i rummet med lila stolar på fotografiet till vänster. I projektet hade Dennis Magnusson fått i uppdrag att tänka sig vad personerna i Amelins, Erixons och Nybergs målningar säger. Resultatet blev fyra små hörspel som du kan lyssna på om du går till den här sidan där det också finns foton från Kalmar:

"Här II - En känsla av samhörighet" Kalmar 2010 (dokumentation)

I projektet har Ingela och Nina utforskat förhållandet mellan arbetarrörelsen, arbetsplatserna och konstlivet. Det hela började egentligen med ett uppdrag som ingick i det statsfinansierade programmet KIA - Kultur i Arbetslivet, ett program som initierades 1974 men som upplöstes efter regeringsskiftet 2006 med motiveringen att det skulle skapas nya former för möten mellan arbetsliv och kultur. Sedan dess har andra liknande satsningar startats av Konstfrämjandet (SKISS, SamtidsKonstnärer i SamtidsSamhället) och av Skådebanan m.fl. (AIRIS, Artists in Residence in Sweden). Men Ingela och Nina hann med att via LO få KIA-medel till en stor dokumentation där de for runt till olika arbetsplatser i Sverige och intervjuade arbetare och fackföreningsfolk. Resultatet klipptes samman till en DVD-box som delades ut gratis på LO-kongressen 2008. Det var starten. När projektet sedan fortsatte i andra former och med andra medel kom det mer och mer att handla om satsningen "Konst i Arbetslivet" i sig och vad som hade motiverat satsningen.

En grundtanke har ju varit att offentliga medel via den fackliga rörelsen ska göra det möjligt för arbetare att ta del av konst, och att konstnärerna på olika sätt ska bidra till att arbetsmiljöer förbättras (både fysiskt och socialt). Men i vissa citat som Ingela och Nina har tagit fram ur dokument om KIA märks en förändring under de senaste decennierna. Mer och mer har diskussionerna bland beslutsfattare kommit att handla om att ny och svår konst - "samtidskonst" - måste spridas för att folk ska vänja sig vid den och för att det inte ska uppstå en klyfta mellan arbetsliv och konstliv. En sorts upplysningsprojekt alltså. Det går inte att komma ifrån att det finns en patronisering dold här - vanligt folk förstår minsann inte dagens konst och nu måste de ha hjälp, med andra ord konstbildning... När en tvekande röst läser citaten blir avståndet mellan kultur och målgrupp ännu tydligare, inläsningen ingick i utställningarna år 2010:

Byråkratpoesi (uppläsare Beata Berggren)

I Norrköping hittade Nina Svensson ett bra sätt att ge ett motsatt perspektiv på mötet mellan konstnär och arbetare. Istället för en konstnär som stiger ner på verkstadsgolvet för att tillfälligt utbilda folket kan man tänka sig en konstnär som behöver utbilda sig om verkstaden. I bästa fall kan båda parter lära något av varandra. Sagt och gjort - Nina sammanförde konstnären Bernd Krauss och djurskötaren Rickard Andersson. Bernd fick snabbt börja försöka lära sig Rickards arbete med noshörningar och andra djur på Kolmården, samtidigt som Rickard tog över konstnärens redskap för att dokumentera det hela. Nina själv gick runt och filmade de båda. Resultatet blev en video som kom att ingå i utställningen, och det hela presenterades som en variant av studiecirkeln som arbetarrörelsens traditionella bildningsform:


3x3x3 ("En studiecirkel)

Och projektet fortsätter. Det växer och involverar allt fler aspekter på konst och bildningsarbete i arbetarrörelsen. Efter ett år var det dags för en ny utställning, denna gång på Västernorrlands museum (fram till 12 februari i år). Där hade Ingela och Nina tagit fram lokala exempel, bland annat konstnären Jan K Perssons arbetsplatsdokumentation på Masonitfabriken i Rundvik 1979. En dokumentation som blev en riktig succé!

Ingela och Nina har mycket generösa med att lägga ut material från dessa utställningar och dokumentationer på Internet. Via den här hemsidan hittar du länkar till separata sidor om alla utställningarna:

En känsla av samhörighet - projekthistorik 2007-2012

En väldigt bra bild av det hela får man förresten om man lyssnar igenom audioguiden som hör till sidan om Västernorrlands museum.

Kalle Brolin som känner Ingela och Nina har skrivit en artikel i Fria Tidningen om projektet: "På jakt efter känslan av samhörighet".  

Ytterst handlar det här projektet om demokrati och om hur lätt det är att goda föresatser om "kulturspridning" blir till något elitistiskt och påtvingat. Måste inte en "konst för folket" också innehålla "konst av folket"? Nina Svensson själv har sagt att hon gör konst om, för och med arbetare - och nog är det skillnad mellan att göra något "om" någon och att göra det "med" någon. Projektet förtydligar den skillnaden.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 6

Amelins "Strejk" med fråndraget draperi i kongressalen, FH Stockholm

Det är glädjande när konstnärer som arbetar på annat sätt än de traditionella intresserar sig för arbetarkonst. Nutida konst kan visserligen vara svår att greppa och det kan vara svårt att se några kopplingar till äldre konst. När en nutida konstnär kanske tillbringar en tid på en arbetsplats och låter folks erfarenheter komma till uttryck i fotografier, videoverk och texter, så kan det vara svårt att förstå vad det skulle finnas för likheter mellan sådana projekt och till exempel Albin Amelins Strejk här till höger.


 Och det finns inte alltid några yttre likheter alls. En nutida konstnärs verk kanske inte ens innehåller några bilder. Kanske består det bara av ett möte mellan personer från olika grupper i samhället. Det kan röra sig om sociala lekar och experiment. En konstnär och en djurskötare byter roller: konstnären försöker göra djurskötarens arbete och djurskötaren dokumenterar hur det går. Det blir ofrånkomligen så att de lär sig av varann. Det presenteras som "en studiecirkel". Mer om detta exempel imorgon. Konstnärer som arbetar med samhället eller gruppen som material kan skilja sig mycket åt sins emellan.

Från utställningen Surplus Work på Galleri Rotor i Göteborg, augusti 2011

Förra sommaren blev jag kontaktad av en yngre konstvetare vid namn Patrik Haggren som ville bjuda in mig till en diskussion på elevgalleriet Rotor på Valand i Göteborg. Tyvärr läste jag inbjudan försent eftersom det var semester, så det blev ingen medverkan. Det hela handlade om en utställning som Haggren samtidigt arrangerade på galleriet tillsammans med några andra. En utställning med den engelskspråkiga texten Surplus Work - The (Non)Display of Swedish Labour Movement Art, alltså ungefär "Merarbete - ickeuppvisningen av svensk arbetarkonst". Utgångspunkten var det vita draperiet som oftast hänger framför Amelins Strejk i kongresshallen i Stockholm (syns här på första bilden). Gruppen hade låtit tillverka en kopia av draperiet som hängdes i lokalen så att en del av den skärmades av. I den avskärmade delen fanns målningar och grafiska blad som hämtats upp från ett magasin där Folkets Hus i Göteborg förvarar nerplockad konst.


Gruppen betraktade utställningen som en sorts filosofiskt forskningsprojekt där syftet var att väcka frågor om verkens historiska och ideologiska värde. För att lägga till fler dimensioner (bokstavligen) bjöds den spanska konstnären Leonor Serrano Rivas in att gestalta resten av utställningen med utgångspunkt från fem av bilderna från Folkets Hus - men på distans, utan att ha sett Göteborg och utan att veta något alls om den svenska arbetarrörelsen. Den enda information hon hade var korta texter som utställningsgruppen skickade till henne om sina undersökningar. Resultatet var något som måste ha verkat abstrakt men fascinerande. Jag kunde själv inte se utställningen, men på foton ser man hur en arkitektonisk teckning gjorts direkt på väggar och golv så att rummet verkar vara en del av ett mycket större rum och som om besökaren ser genom osynliga väggar. I själva verket baserade sig väggteckningen på en 3Dmodell av flera rum, däribland kongresshallen i Stockholm. Av de fem gamla bilderna hade Serrano Rivas valt två. En av dem var en demonstrationsbild av Albin Amelin. Ur bilderna kopierade hon vissa former och detaljer som hon filtrerade i en sorts "visklek", fast med tecknade former istället för viskningar. Till slut blev det former som bör ha varit ganska annorlunda än de ursprungliga. På dem baserade hon sedan små vita objekt eller skulpturer som hon tog till verkliga industrimiljöer där de blev fotograferade ovanpå packlådor. Dessa foton visades i utställningen tillsammans med packlådorna, skulpturerna och några röda flaggor som såg ut att ha glömts kvar av en händelse.

En PDF med fler utställningsbilder och texter på engelska finns här

På så sätt handlade projektet och utställningen om avstånd och brist på igenkänning - indirekt det avstånd som många nog kan känna till arbetarrörelsen och arbetarkonsten idag. En konstnär i ett främmande land tar detaljer ur för henne okända bilder och bearbetar dem tills de blir oigenkänniga även för oss. Men samtidigt för hon tillbaka detaljerna till de miljöer dit det från början var meningen att budskapet skulle nå. En annan omplacering är packlådorna som flyttas från sitt vardagliga sammanhang och in i galleriet. Diskussionen som jag skulle delta i var tänkt att hållas i källaren under Folkets Hus där konsten är magasinerad, alltså en tredje omplacering. Hela projektet verkar ha handlat om förhållandet mellan vad som visas och vad som inte visas men också om vad som är offentligt och vad som är slutet i det politiska livet.

Jag märker medan jag skriver det här att beskrivningar av utställningar av det här slaget leder så långt bort som vi kan komma från utgångspunkten - arbetarkonsten. Istället för arbetarkonsten och dess "populära former" (Haggrens ord) får vi en konst där allt är kodat och där avsikterna inte kan förstås utan omfattande förklaringar. Det kan vara förklaringarna som är själva konsten - en filosofisk konst. Som Conny C.A. Malmqvist i Expressen ganska nyligen är det lätt att känna att mycket politisk konst idag är: "för litet hjärta, för mycket hjärna" (23 aug).

Imorgon kommer några mera direkta grepp.

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 5

Albin Amelins 100-årsdag 2002, katalog till utställningen

Litet grann om hur intresset för arbetarkonst har ökat på senare år. Väckarklockan eller startskottet var den uppmärksammade utrensningen av konst ägd av arbetarrörelsen från de Folkets Hus som i vår marknadsfixerade tid har blivit "Conference Center". Mest stormade det kring Albin Amelins stora kampmålning i kongresshallen i Folkets Hus vid Sveavägen i Stockholm. Den hade länge varit försedd med ett vitt draperi som kunde dras för när känsliga kongressdeltagare (läs näringslivstoppar, eller vissa socialdemokrater...) inte önskade se den. Det här var hösten 2007, men i november 2007 vek sig Folkets Hus för opinionen och beslöt att Amelin fick vara kvar. Fortfarande med draperi dock. Man kommer att tänka på vad Amelin sade på tal om en bekant som beställt en målning. Han ville ha en blomstertavla. "Det ska han inte få", sa Amelin, "han ska få hammaren och skäran". Ett beskt skämt av en man som visste att han var hänvisad till blommorna för att överleva - och fortfarande är det Amelins blommor som det betalas höga priser för på konstauktionerna. Men vem ska visa hans kampbilder om inte arbetarrörelsen och Folkets hus?




På senhösten 2007 kom också ett nummer av tidskiften Arbetarhistoria på temat konst och kultur med en omtalad artikel av litteraturvetaren Magnus Nilsson vid Malmö högskola - "Arbetarkonst och arbetarlitteratur – så funkar det!" Via diskussioner under Ahlbäckdagarna i Smedjebacken var ett nätverk för forskning om arbetarkonst på gång. Spaningarna efter arbetarkonsten inleddes här på bloggen. Den 14 april 2008 var det dags för intresserade från hela Norden att samlas i Smedjebacken för två dagars föredrag och diskussioner om vad som hade gjorts och vad som borde göras. Mina rapporter från mötet finns fortfarande kvar här på bloggen som Spaning 17 våren 2008 och ett antal följande inlägg. Ett av resultaten hittills är antologin Fram träder arbetaren som kom ut 2009.


Något som efterlystes på seminariet var fler yngre forskare och yngre konstnärer med intresse för arbetarkonst. Om jag då redan hade börjat mitt arbete som lärare här i Finland hade jag till exempel kunnat upplysa om att två studenter vid Åbo Akademi hade skrivit varsin kandidatuppsats om arbetarmonument i staden - det var år 2006. En annan uppsats på samma nivå lades fram i Visby i maj i år och handlar om samma sak som det här inlägget - hur intresset för arbetarkonst har ökat på senare år. Författaren Mikaela Hansen utgår från Magnus Nilssons definition av arbetarkonst och beskriver arbetarkonstens historia i Sverige i korta drag innan hon går över till utvecklingen inom socialdemokratin efter milennieskiftet. Hon ser kopplingar mellan regeringsskiftet 2006, partiets kris och ett ökat behov av att debattera arbetarrörelsens kulturarv när det ifrågasätts.

Uppsatsen saknar tyvärr någon riktig slutsats (trots slutdiskussion), och det stör undertecknads fåfänga att Hansen citetar ett stort antal Internetkällor men inte bloggen Arbetarkonst. En rolig detalj gäller antalet träffar på Google när man söker på "arbetarkonst". Hösten 2007 var antalet träffar bara 95, skriver Magnus Nilsson i sin artikel. Hansen har prövat någon gång i våras och uppger hela 10.300, vilket skulle visa hur mycket intresset har stigit. Fast när jag själv nu försöker får jag bara 3.180. Det är något lurt här - men resultat varierar också beroende på vilken dator man söker från. Google är ett uselt redskap i vetenskap.


Uppsatsen kan hur som helst läsas i sin helhet här: "Arbetarkonstens villkor - historisk kontext och politiskt värde"




Länkning pågår till intressant.se