Ny jakt på arbetarkonsten 6

Amelins "Strejk" med fråndraget draperi i kongressalen, FH Stockholm

Det är glädjande när konstnärer som arbetar på annat sätt än de traditionella intresserar sig för arbetarkonst. Nutida konst kan visserligen vara svår att greppa och det kan vara svårt att se några kopplingar till äldre konst. När en nutida konstnär kanske tillbringar en tid på en arbetsplats och låter folks erfarenheter komma till uttryck i fotografier, videoverk och texter, så kan det vara svårt att förstå vad det skulle finnas för likheter mellan sådana projekt och till exempel Albin Amelins Strejk här till höger.


 Och det finns inte alltid några yttre likheter alls. En nutida konstnärs verk kanske inte ens innehåller några bilder. Kanske består det bara av ett möte mellan personer från olika grupper i samhället. Det kan röra sig om sociala lekar och experiment. En konstnär och en djurskötare byter roller: konstnären försöker göra djurskötarens arbete och djurskötaren dokumenterar hur det går. Det blir ofrånkomligen så att de lär sig av varann. Det presenteras som "en studiecirkel". Mer om detta exempel imorgon. Konstnärer som arbetar med samhället eller gruppen som material kan skilja sig mycket åt sins emellan.

Från utställningen Surplus Work på Galleri Rotor i Göteborg, augusti 2011

Förra sommaren blev jag kontaktad av en yngre konstvetare vid namn Patrik Haggren som ville bjuda in mig till en diskussion på elevgalleriet Rotor på Valand i Göteborg. Tyvärr läste jag inbjudan försent eftersom det var semester, så det blev ingen medverkan. Det hela handlade om en utställning som Haggren samtidigt arrangerade på galleriet tillsammans med några andra. En utställning med den engelskspråkiga texten Surplus Work - The (Non)Display of Swedish Labour Movement Art, alltså ungefär "Merarbete - ickeuppvisningen av svensk arbetarkonst". Utgångspunkten var det vita draperiet som oftast hänger framför Amelins Strejk i kongresshallen i Stockholm (syns här på första bilden). Gruppen hade låtit tillverka en kopia av draperiet som hängdes i lokalen så att en del av den skärmades av. I den avskärmade delen fanns målningar och grafiska blad som hämtats upp från ett magasin där Folkets Hus i Göteborg förvarar nerplockad konst.


Gruppen betraktade utställningen som en sorts filosofiskt forskningsprojekt där syftet var att väcka frågor om verkens historiska och ideologiska värde. För att lägga till fler dimensioner (bokstavligen) bjöds den spanska konstnären Leonor Serrano Rivas in att gestalta resten av utställningen med utgångspunkt från fem av bilderna från Folkets Hus - men på distans, utan att ha sett Göteborg och utan att veta något alls om den svenska arbetarrörelsen. Den enda information hon hade var korta texter som utställningsgruppen skickade till henne om sina undersökningar. Resultatet var något som måste ha verkat abstrakt men fascinerande. Jag kunde själv inte se utställningen, men på foton ser man hur en arkitektonisk teckning gjorts direkt på väggar och golv så att rummet verkar vara en del av ett mycket större rum och som om besökaren ser genom osynliga väggar. I själva verket baserade sig väggteckningen på en 3Dmodell av flera rum, däribland kongresshallen i Stockholm. Av de fem gamla bilderna hade Serrano Rivas valt två. En av dem var en demonstrationsbild av Albin Amelin. Ur bilderna kopierade hon vissa former och detaljer som hon filtrerade i en sorts "visklek", fast med tecknade former istället för viskningar. Till slut blev det former som bör ha varit ganska annorlunda än de ursprungliga. På dem baserade hon sedan små vita objekt eller skulpturer som hon tog till verkliga industrimiljöer där de blev fotograferade ovanpå packlådor. Dessa foton visades i utställningen tillsammans med packlådorna, skulpturerna och några röda flaggor som såg ut att ha glömts kvar av en händelse.

En PDF med fler utställningsbilder och texter på engelska finns här

På så sätt handlade projektet och utställningen om avstånd och brist på igenkänning - indirekt det avstånd som många nog kan känna till arbetarrörelsen och arbetarkonsten idag. En konstnär i ett främmande land tar detaljer ur för henne okända bilder och bearbetar dem tills de blir oigenkänniga även för oss. Men samtidigt för hon tillbaka detaljerna till de miljöer dit det från början var meningen att budskapet skulle nå. En annan omplacering är packlådorna som flyttas från sitt vardagliga sammanhang och in i galleriet. Diskussionen som jag skulle delta i var tänkt att hållas i källaren under Folkets Hus där konsten är magasinerad, alltså en tredje omplacering. Hela projektet verkar ha handlat om förhållandet mellan vad som visas och vad som inte visas men också om vad som är offentligt och vad som är slutet i det politiska livet.

Jag märker medan jag skriver det här att beskrivningar av utställningar av det här slaget leder så långt bort som vi kan komma från utgångspunkten - arbetarkonsten. Istället för arbetarkonsten och dess "populära former" (Haggrens ord) får vi en konst där allt är kodat och där avsikterna inte kan förstås utan omfattande förklaringar. Det kan vara förklaringarna som är själva konsten - en filosofisk konst. Som Conny C.A. Malmqvist i Expressen ganska nyligen är det lätt att känna att mycket politisk konst idag är: "för litet hjärta, för mycket hjärna" (23 aug).

Imorgon kommer några mera direkta grepp.

Länkning pågår till intressant.se