Visar inlägg med etikett textilkonst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett textilkonst. Visa alla inlägg

torsdag, november 03, 2016

Ny jakt på arbetarkonsten 48


Ulrika Mars har byggt en berättelse i rummet med bildvägg, föremål och ljusprojektion. Foto: "Konstfred".

Som tidigare meddelats blev textilkonstnären Ulrika Mars 2015 års ahlbäckspristagare. Hon är född 1976 i Montreal men har dubbelt svensk-kanadensiskt medborgarskap och flyttade redan vid åtta års ålder till Sverige med sina föräldrar. På hennes mammas sida finns rötterna i Hälsingland, närmare bestämt i Forsa där mormodern arbetade på det kända linspinneriet Holma i Sörforsa. Det var också på folkhögskolan i Forsa som Ulrika Mars gick sin första utbildning i textil, direkt efter gymnasiet. Senare kom hon in på den treåriga utbildningen på Handarbetets Vänner i Stockholm. Hon fick sin examen från Handarbetets Vänner år 2003 och har sedan dess haft sin egen textilateljé men också arbetat som lärare i syslöjd och som tunnelbaneförare. Under sin yrkesverksamma tid har hon bott med familjen i Stockholms län, för närvarande i Hägersten. Men hon vistas också ofta i Hälsingland där hon har ärvt sina morföräldrars hus, som en gång byggdes med ett egnahemsbidrag från spinneriet Holma. Med start i september 2012 arbetade Mars med projektet Kvinnor på fabriken i samarbete med Hälsinglands Museum i Hudiksvall. I projektet undersökte hon spinneriets historia med hjälp av gamla fotografier och andra dokument som hon tolkade i broderad form. Hon bjöd också in allmänheten i bygden att sända in egna bilder.

En av Ulrika Mars bilder från Holmaprojektet.
Finns också på bildväggen i Smedjebacken
Resultatet av projektet blev bland annat utställningen På fabriken som visades på Hälsinglands Museum sommaren 2014. Våren 2015 visades den igen på Runöskolan i Åkersberga. I sin prismotivering för år 2015 skriver Ahlbäckstiftelsen bland annat så här:

"Ulrika tilldelas priset för sitt sätt att använda det textila materialet för att skildra kvinnors villkor, industriella motiv och industrihistoria genom bland annat fabriksarbeterskorna vid linfabriken. Med ett till synes enkelt broderi fångar Ulrika Mars en hård miljö, ett hårt arbete. Hennes porträtt, som vid en första anblick ser skissartade ut, förmedlar bilder och berättelser av starka kvinnor."

Ulrika Mars har återanvänt några av de broderade bilderna från Holmaprojektet i sin stipendieutställning, som öppnade under Ahlbäckdagarna (lördag 8 oktober) och visas fram till  söndag 6 november (denna vecka). I denna veckas pappersversion av tidningen Flamman (http://flamman.se/) finns på kultursidan en recension som jag har skrivit av utställningen. Där finns också två av bilderna i det här blogginlägget. Utställningen handlar den här gången inte bara om Holma utan också om vår egen tids migration och flyktingsituation under temat "Att fara". Tanken är att även många av arbetarna i Holma var migranter eller barn till migranter. Redan när fabriken startade 1898 anställdes till exempel spinnerskor från Böhmen, och senare under 1900-talet kom många finskspråkiga arbetare. Så här beskriver jag i Flamman det vi ser i den första bilden från utställningen:

"På golvet i utställningslokalen Meken (valsverkets gamla mekaniska verkstad) står nu olika tiders resebagage, från amerikafararens kista till den blå Ikea-kassen. På en bildvägg finns ett urval av de broderade bilderna från Holmaprojektet. Längre bort hänger en segelduk från taket och på den projiceras ett bildspel med broderade bilder, synliga på båda sidor om duken. Duken är förankrad med kättingar i golvet, och där ligger också några dukar med broderade textrader på engelska och franska. Det är som om de vore uppspolade på en strand, men inte i Sverige utan vid Medelhavet."

"Jag kommer att lämna dig baby... Jag hör hur det kallar..."
Utställningen är alltså en direkt kommentar till flyktingströmmarna från Mellanöstern och Nordafrika, men på ett lågmält och subtilt sätt. Ulrika Mars har iscensatt utställningslokalen Meken som en installation där ljuset är dämpat och spotlights belyser föremålen och bildväggen som på ett museum eller i en kyrka. På det sättet är utställningen olik många tidigare stipendieutställningar, men mera lik Peter Nybloms stipendieutställning förra året. Den som går omkring snabbt och slarvigt riskerar att trampa på de små dukarna som ligger på golvet vid kättingarna. På dukarna står saker som översatt till svenska blir ungefär "det är byn jag velat nå", "jag kommer att lämna dig baby, jag skojar inte jag måste fara, jag hör hur det kallar på mig". På sin blogg har Ulrika Mars berättat om textbroderier som är meddelanden till särskilda personer, och hon har också haft en utställning med broderade sms-meddelanden. Men här i utställningen "Att fara" är meddelandena knappast riktade från eller till någon viss person utan mera anonyma. De kan tolkas som lämningar efter någon som var tvungen att fara (till en ny by?) men som drunknade på vägen.


Segel med en projicerad bild av en broderad bild av ett fotografi av en textilarbetare.
Den hängande segelduken som nämns i recensionen är faktiskt ett riktigt och fungerande segel som Ulrika Mars skaffat till utställningen. På så vis finns ytterligare en koppling mellan spinneriet/textilindustrin, sjöfarten och migrationen. De digitala fotografierna av broderade bilder som visas på/genom duken, via projektorn, består tekniskt bara av ljus. De är åtminstone på det sättet mindre verkliga än de ursprungliga bilderna. Man kan kalla dem för reflektioner av bilder eller minnen av bilder. Ett budskap som kan tolkas in av oss besökare på utställningen är att detta är vad resenären "ser" som inre minnesbilder av det som är förlorat, t.ex. en trygg plats att bo på och ett arbete att gå till varje dag. Att vara arbetare idag är globalt sett att vara mer eller mindre otrygg och att ha anledning att känna samhörighet med migranter som förlorat allt. Därför finns det starka anledningar att säga att den här utställningen är en utställning om arbetarklassen och att Ulrika Mars är en arbetarkonstnär. Hon utgår från sitt eget liv och familjens bakgrund i arbetarklassen. Som de flesta konstnärer och författare idag har hon själv tidvis försörjt sig i arbetaryrken. Erfarenheterna och berättelserna från arbetarklassen kopplar hon samman med solidariet med de mest utsatta grupperna i vår egen tid.

Om du har vissa bestämda åsikter om fenomenet arbetarkonst, t.ex. att den bör likna äldre realistiska skildringar av muskulösa grovarbetare i skitiga miljöer, är det kanske svårt att se att utställningen "Att fara" är arbetarkonst. Men släktskapen blir tydligare ju längre man tar sig tid att studera utställningen. Ulrika Mars är också en annan person än de äldre arbetarkonstnärerna som ofta var/är organiserade kommunister. Politiskt har hon mera koppling till kristna folkrörelser - något som länge var tabu i visa kretsar i vänstern (men accepterat i VPK redan på 1960-talet). Nyligen har hon varit handledare i Nynäshamn för den sociala kristna organisationen Hela Människan. Vintern 2012 visade hon utställningen "Bibliska kvinnor" i samarbete med Svenska Kyrkan i Botkyrka. Utställningen visades i Vårfrukyrkan. Tidigare hade hon intervjuats i församlingens tidning Brännkyrkabladet (oktober 2011) och ur den artikeln har jag hämtat några uppgifter för det här blogginlägget. I intervjun förklarar Ulrika Mars också sitt intresse för Bibelns kvinnor:

"Det är kul att läsa bibeln och möta kvinnorna där: elaka, snälla, starka, och så vidare. Bibeln berättar om hur det är att vara människa, oavsett om det är för 2000 år sedan eller idag. Det finns så många beröringspunkter."

På Ulrika Mars hemsida och blogg "CM Productions" kan man följa hennes liv sedan 2009 och framväxten av Holmaprojektet med många intressanta bilder:

Ulrika Mars, CM productions

Se också Ulf Lundéns text i Dalademokraten från den 7 oktober:

Ulrika Mars och människan som överlevare.

/

(länkning pågår till intressant.se)







måndag, maj 20, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 26

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Britt-Marie Rydberg, Hettan, 2004-07. Tillhör IF Metall. Källa www.kid.w.se/user/24

År 2008 gick priset till Britt-Marie Rydberg, textilkonstnär från Ludvika och yngre syster till tidigare pristagaren Svante Rydberg. Britt-Marie är född 1951 och har en lång rad utställningar och offentliga utsmyckningar bakom sig, främst i Bergslagen och övriga Mellansverige.

Med henne som pristagare uppmärksammades åter igen textilkonstens betydelse för offentlig konst i Sverige (jfr pristagaren 2003, Ulla Grytt.) Men Rydbergs vävar har kvaliteter som många nog inte skulle förknippa med typisk textilkonst. Det är dumt att jämföra mogna konstnärer, kanske särskilt när de är syskon, men Britt-Maries och hennes bror Svantes verk harmonierar bra med varandra. De ställde också ut tillsammans (för första gången) i lokalen Grottan i Vansbro tidigare i år. "Syskonen Rydberg ställer ut", Dalarnas Tidning 16.3.2013. Ingen av de två är så särskilt intresserade av detaljåtergivning av särskilda miljöer och arbeten. Däremot har de en stark dragning till mer abstrakt bildkomposition, som också kan vara berättande, men på ett annat plan.

Landskapsmåleriet har ofta varit konstnärers sätt att visa sin känslomässiga bindning till en plats. Det kan bli ett mer eller mindre abstrakt landskap. I landskapet kan konstnären hitta ett rostigt stålämne, ett minne av en näring som en gång varit viktig för trakten, eller som fortfarande är det. Att återge detta metallstycke kan då bli som att tolka hela känslan av att tillhöra en plats och minnas dess historia. Så är det med vissa av Svante Rydbergs målningar, som balanserar fint på gränsen mellan det föreställande och det abstrakta, och så är det också med Britt-Marie Rydbergs bildvävar. Båda två har fascinerats av det rostiga stålets skönhet och använt sig av den i sin konst. I sitt mjuka och ömtåliga material har Britt-Marie återgett egenskaperna hos ett av de hårdaste och mest beständiga materialen, järnet och stålet, och det säger också en del om vad textilkonsten kan åskadkomma när den är som bäst.

Enligt vad Britt-Marie Rydberg har berättat i samband med utställningar började hon söka sig till textilen redan som mycket ung, via hemslöjdsrörelsen. Rörelsen driver fortfarande kursgården Säterigläntan i Insjön, inte så långt från Ludvika, och där fick Britt-Marie sin grundkurs i vävning. Men konsten hägrade. Hon sökte till HV (Handarbetets vänner) och deras skola i Stockholm, och kom in som elev med inriktning på konstvävning. Det här måste ha varit en väldigt spännande tid för en ung textilkonstnär i Stockholm. Den legendariska Edna Martin (1908-2003) var fortfarande chef och konstnärlig ledare på HV, som hade utvecklats mycket sedan 50-talet då Martin började sin tjänst. Vid HV fanns och finns en unik kunskap när det gäller att hjälpa konstnärer som inte själva väver att göra offentlig vävkonst av sina bilder. Man kan ta en lång rad av exempel från Carl Larsson och fram till vår tid. Men Edna Martin och andra konstnärer som Kaisa Melanton (f. 1920) höjde också statusen för textilkonsten som en egen och självständig konstform. Samtidigt bröt den nya "fiberkonsten" (Fiber Art) igenom med internationella namn som polskan Magdalena Abakanovicz (f. 1930.) Fiberkonsten var något helt annat än traditionella föreställande gobelänger. Den var abstrakt och innehöll grova material som hampa, sisal och rep. Många av konstnärerna var från de socialistiska östländerna, där svårigheter att få tag i material ibland användes som förklaring till de nya experimenten.

En svensk konstnärsgrupp med namnet FAS (Fiber Art Sweden) påminner fortfarande om fiberkonstens betydelse för konstnärer häruppe i Norden, även om det finns väldigt stor variation mellan medlemmarna i gruppen. Se min egen text till en av FAS-gruppens kataloger här: "Vävar av tråd, vävar av betydelser" (2002). Britt-Marie Rydberg är inte medlem i gruppen, men hos henne märks inflytandet från fiberkonsten ändå väldigt tydligt. Hon är orädd i sitt materialval, blandar vävtekniker och använder också ståltråd för att göra verken mer tredimensionella. Ibland kan det bli reliefer, som när en roströd och en svart form ställs samman i ett verk som får heta Rost och järn (bild finns här.) Men i grunden är Britt-Marie Rydberg bildvävare. De flesta av hennes verk är bilder där det så småningom går att urskilja ett motiv även när man först bara kan se former och färger.


Från utställningen "Då och nu" i Smedjebacken, sept-nov 2007. Foto F. van Brüggen
År 2003 på hösten startade ett KIA-projekt (Kultur i Arbetslivet) där Britt-Marie Rydberg tillsammans med Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) och Julie Leonardsson (Ahlbäckpriset 1995) fick i uppdrag att skildra dagens industrimiljöer i Johan Ahlbäcks spår. Projektet pågick fram till hösten 2007 och resulterade bland annat i utställningen "Då och nu - Arbetsmiljö i konsten" på Gamla Meken i Smedjebacken (se bild.) Året därpå, samma år som hon fick Ahlbäckpriset, visades Britt-Maries vävar på Avesta Art som det året hade temat Industri.

Text om Britt-Marie Rydberg på Avesta Art 2008.

För Britt-Marie personligen fick projektet också det hedrande resultatet att hennes triptyk (tre vävar) som tolkar arbetsmiljön vid Ovako Steel i Smedjebacken fick en permanent plats i styrelserummet på Industrifacket Metalls huvudkontor i Stockholm. I triptyken ingår väven Hettan som inleder det här inlägget, och som också syns på bilden från utställningen. Stefan Löfven höll i egenskap av förbundsordförande ett tal där han invigde den nya utsmyckningen och samtidigt framävde betydelsen av konst i arbetslivet. Han sade bland annat så här:

"Britt-Marie Rydbergs tre vävar kommer direkt från utställningen i Gamla Meken i Smedjebacken. De har setts av många människor – inte minst av dem som arbetar i den miljö som hon har fångat i bilderna. Vi är oerhört glada åt att få ha dem här i IF Metalls styrelserum tillsammans med Albin Amelins målning från slutet av 1930-talet av arbetarna som strömmar till industrierna. Det är cirka 70 år mellan de olika verken – jag tror de kommer samsas väl – och framför allt har de alla något viktigt att säga oss."

Löfven menar också att vävarna visar stålverksarbetarens anonymisering och isolering idag jämfört med hur det var på Johan Ahlbäcks tid:

"I dagens slimmade produktion är även jobbet i en storindustri något av ett ensamarbete där den mänskliga kontakten har svårt att gro [,] något som gestaltas så tydligt av Britt-Marie Rydberg. Jag vet att projektet Arbetsmiljön i konsten har använts på många sätt, det har varit flera utställningar under resans gång, det har varit diskussioner och seminarier. Avdelning 13 Bergslagen som äger projektet samlade bland annat sina skyddsombud till en genomgång som ledde till nya infallsvinklar i diskussionen kring hur vi ska kunna skapa ett arbetsliv med mänskliga villkor." Hela texten finns här.


På så vis blir det väl ganska tydligt varför Britt-Marie Rydberg kan ses som en konstnär som arbetar i Johan Ahlbäcks anda. Samtidigt hade det varit roligt att få veta mer om hennes utveckling och om andra sidor av hennes konstnärskap, men här måste jag erkänna att jag hittills saknat material.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn

Länkning pågår till intressant.se

söndag, november 02, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 47

Bloggen börjar få litet mera fart. Den tillkommer på "stulen" tid och åtskilliga gånger har Konstfred tänkt att det får vara slut. Åtminstone något halvår framöver. Men just nu ser det ut som om han kan fortsätta med åtminstone några postningar i veckan. Just ikväll hinns inget mer. Längre fram i veckan kommer en spaning om den dokumentation som konstnärerna Ola Öhlin och Inger Linnea (eller Linnea Carlsson) gjorde av miljön vid gjuteriet i Hälleforsnäs alldeles före konkursen (1997). Sedan följer de utlovade fortsatta presentationerna av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris (se spaningarna fram till nr 29). Det är alltså följande pristagare det handlar om:

2003 Ulla Grytt, Stockholm

2004 Jean Hermanson, Malmö

2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg

2006 Maria Söderberg, Stockholm

2007 Jan Annerborn, Sandviken

2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika

Ytterligare teman som bör följas upp framöver:

Arbetarkonsten och den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)

Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier)

Länkning pågår till "intressant.se"