tisdag, april 29, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 29

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris

År 2002 gick priset till Roine Jansson. Om någon skulle komma på idén att utnämna vår tids Albin Amelin eller Johan Ahlbäck, så skulle Roine Jansson vara en självklar kandidat. Han har just avslutat en stor utställning i Frankrike med bilder som dokumenterar arbetet i den sista franska kolgruvan, La Houve. Han var där 2004, just innan de sista arbetslagen för sista gången kröp igenom de trånga passagerna in till brytningen. Det här är en utställning som reser flera stora frågor. Mest brännande ur det fackliga perspektivet är förstås frågan vad som händer med dom som lämnas arbetslösa efter en nedläggning i det här formatet. Globalt sett är kolbrytningen en industri som måste begränsas och på sikt avvecklas om uppställda klmatmål ska kunna hållas. Samtidigt vet vi att kolbrytningen pågår i aldrig tidigare skådad omfattning på andra håll i världen, och med arbetskraft vars villkor liknar dom som Marx och Engels en gång beskrev. Att europeisk industri läggs ner beror inte på att världen blivit våldsamt mycket annorlunda, utan på att arbetet kan köpas billigare någon annanstans. Roine Jansson har i sitt liv och i sin konst följt rationaliseringarna och nedläggningarna, men han har alltid utgått från den enskilde arbetarens perspektiv och berättelser. Han har själv varit gruvarbetare och han överger inte den tillhörigheten. Han är gruvarbetarnas och gruvarbetets målare.

Roine Jansson är född 1952 i Uppsala. Han var alltså 50 år när han fick Ahlbäckpriset. Och därmed något yngre än vad dom andra pristagarna hade varit. På 60-talet, när han blev tonåring och slutade skolan, var det inte längre lika lätt att få komma in och arbeta i tung industri. Men redan före 20 års ålder var han gruvarbetare i Dannemora gruva, där han stannade i 3 år. Konsten lockade snart mer, och 1973 (vid 21 års ålder) kom Jansson in på KV:s (Kursverkamhetens) konstskola i Uppsala. 1974-76 gick han skulpturlinjen på Konstfackskolan i Stockholm. Hans meritlistor från åren efter Konstfack visar att han snabbt kom igång med att ha utställningar och få olika konstnärliga uppdrag. Med sig in i konstlivets medelklassvärld hade han ovanliga erfarenheter, och som han själv skriver "huvudet fullt" med bilder från gruvan. Bilderna ville ut. Tack vare Gruvarbetareförbundet och organisationen Konstnärscentrun fick han möjlighet att i ett helt år återvända till Dannemora och dokumentera arbetet i gruvan. Resultatet blev utställningen "Malm och människor" som blev färdig 1978 och sen turnerade i landet i tre år, fram till 1981. Det året fick Roine Jansson göra sin första stora offentliga utsmyckning, väggmålningen "Gruvan och stålverket" i Österbybruk. Den ort som han också flyttade till och där han ännu bor.

Roine Jansson är inte "känd" om man med "känd" menar att en konstnär ska vara omskriven i de största rikstidningarna, ha ställt ut på de fina gatornas gallerier, vara inköpt av de största statliga museerna eller vara försörjd av dom som delar ut dom största stipendiefonderna (som statliga Konstnärsnämnden). Det är tydligt att man ska göra andra saker än måla arbetarmotiv för att bli "känd" på det planet. Man får göra sina prioriteringar om man vill göra det man vill, och precis som flera andra av Johan Ahlbäckpristagarna har Roine Jansson sett till att tidvis arbeta med andra saker för att inte vara helt beroende av konstsystemets och konstmarknadens konjunkturer. Sedan 1990 är han brandman. Samtidigt har han varit mycket aktiv som utställare runtom i landet och på senare år också utomlands. Han är representerad i konstsamlingarna hos många kommuner och landsting, och hos organisationer som IF Metall. Han har utfört offentliga utsmyckningar i både måleri och skulptur (i grunden är han ju skulptör). Han har också varit verksam som bokillustratör. För sin konst och sitt engagemang i arbetarrörelsen har han belönats med flera priser och stipendier. År 2000 fick han till exempel LO:s stora kulturstipendium.

Roine Jansson berättar själv att han på 1980-talet försökte få SSAB (Svenskt Stål AB) att intressera sig för ett konstprojekt om stålhanteringsprocessen, men att det inte lyckades. Istället blev det åter igen den fackliga gemenskapen som uppmuntrade honom att fortsätta med sina arbetslivsskildringar. 1987 skulle Dannemora gruva läggas ner, och protester organiserades. Roine Jansson berättar själv såhär om sitt eget viktiga deltagande:

1987 kom mina gamla arbetskamrater från Dannemora gruva och frågade om jag ville vara med i kampen mot gruvans nedläggning. Jag blev oerhört glad att jag fick en chans att hjälpa till. Vissa dagar var hela avdelningsstyrelsen hemma i min ateljé för att iordningställa skärmar, det var en blandning av konst och tidningsutklipp. Vi gjorde en utställning på torget i Österbybruk där mina stora målningar från gruvarbetet hängde på Konsums ytterväggar och skärmarna fyllde hela torget. När det sedan blev dags för demonstration, så gjorde jag banderollen som bars i täten.

Under 1990-talet ledde Roine Janssons intresse för vallonernas roll i svensk historia till att han lärde sig franska och gjorde flera studieresor ner till gruvdistrikten i Belgien där han fick fina kontakter i den lokala fackföreningsrörelsen. I en serie stora målningar har han skildrat stålindustrin i framför allt Liège och Charleroi. Den här målningen är från valsverket i Charleroi:



I Belgien kunde Roine Jansson däremot inte studera någon gruvbrytning, eftersom alla belgiska gruvor redan var nedlagda. Den möjligheten fick han istället med de franska kolgruvebilderna. 2002 inledde Roine Jansson också ett svenskt gruvprojekt tillsammans med IF Metall och Statens kulturråd. I projektet har han sammanställt en vandringsutställning med tidigare bilder och låtit den gå runt till olika gruvorter samtidigt som han på plats har gjort nya bilder från varje ort. Åter igen är det Roine Jansson själv som bäst sammanfattar idén med projektet. Hans beskrivning visar också att utställningarna har haft en viktig social funktion:

Arbetet gick till så att jag vistades vid gruvorna ca en månad. Då jag följde med olika arbetare på deras arbetsplatser, jag hade ganska stor frihet att gå som jag ville eftersom jag hade varit gruvarbetare själv på 70-talet och kände väl till riskerna. Jag tecknade och fotograferade, på vissa ställen målade jag även direkt med olja. När jag sedan kom hem bearbetade jag materialet i större format och återvände till platsen med den växande vandringsutställningen. Jag gjorde ca 100 teckningar vid varje gruva och ett tiotal målningar och dom visade jag på plats några månader senare tillsammans med det övriga materialet. Det var uppskattat då det alltid fanns ett lokalt material med. Vi bjöd in skolorna som annars alldrig har tillfälle att se konst i dom små gruvsamhällena. Och barnen har heller aldrig någon möjlighet att se sina föräldrars arbetsplatser. Det var mycket uppskattat.

På detta sätt har Roine Jansson med sitt projekt besökt bland annat Garpenberg (2003), Åmmeberg (2004) och Skellefteå (2005). En bok om gruvprojektet planeras nu, samtidigt som utställningen fortsätter att gå runt till olika orter, nu senast alltså till Frankrike. Där har förutom Roine Jansson också tre andra konstnärer varit engagerade i arrangemangen för dokumentationen av kolindustrin, nämligen Jean-Claude Dauguet, Jacques Grison och Anne-Marie Starck. För den som kan franska finns det en del att läsa om detta via följande länk:

Texter på franska om kolgruvekonsten

På Roine Janssons egen hemsida finns en hel del information, bland annat en presentation av IF Metalls gruvprojekt (klicka på "startsida"), en kort självbiografi (klicka på "beskrivning av arbete") och fler bilder (klicka på "bilder"). Här är länken:

Länk till Roine Janssons hemsida

Här har det nu inte blivit så mycket sagt om själva konsten, om Roine Janssons egenart som konstnär. Men bilden här ovan, den från det belgiska valsverket, är nog ganska representativ för honom. Precis som Albin Amelin är Roine Jansson en Målare med stort M. För honom är själva färgen som bärare av känsla och stämning lika viktigt som motivet och det sociala sammanhanget. Hans fokus ligger aldrig på detaljerna utan på helheten, det väsentliga. Ibland kan hans färg- och formglädje leda till ett nästan abstrakt bildspråk. Titta till exempel på valsverksbilden igen, och särskilt på de två stora, röda cirklarna! En metallarbetare vet säkert precis vad de föreställer, men för oss andra är de bara former. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt! En bra bild fungerar aldrig på samma sätt för alla som tittar. Den innehåller olika gåtor för olika betraktare.

Amelin är ett namn som ligger nära till hands att nämna, men man ska vara försiktig med jämförelser. Roine Jansson är sin egen, och hans konst speglar en annan tid. Det är också intressant att han har arbetat så medvetet med att ge sin konst en social funktion i de olika arbetsmiljöerna. När gruvutställningen turnerar runt måste han anpassa den till de olika förutsättningar som finns i de lokaler där den visas, och det är tydligt att han måste ha lagt ner mycket tid och möda på detta. Konstfred har inte sett någon av dessa utställningar på plats, men har däremot tagit del av ett stort antal dokumentationsfoton som Jansson vänligt skickat över. Ett av dessa foton får avsluta det här inlägget. Det visar ett parti av utställningen i Frankrike (industrimuseet Wendel) nu i mars, åter igen med samma valsverksbild. Roine Jansson har ofta visat sina bilder på det här sättet, inte på en vägg utan stående mitt på golvet. Det ger en helt annan effekt, mer som en skulptur, och på så sätt visar Roine Jansson åter igen att han tänker som både en målare och en skulptör.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar