I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
1998 gick priset till Stefan Teleman (född 1936), smålänning men bosatt i Norrköping sedan många år. Han är äldre släkting till Henrik Teleman (född 1962), initiativtagare och eldsjäl bakom Virserums konsthall som det kommer att bli tillfälle att återkomma till många fler gånger. Men nu är det alltså Stefan det gäller. Som 23-åring gjorde han verklighet av sina konstnärsdrömmar genom att börja på den målarskola som ABF i Stockholm drev. Sedan blev det Konstakademien fram till 1966, innan det var dags att på allvar ge sig ut i en karriär som snart ledde honom ut till Norrköping och in i 70-talets radikala konströrelse.
Född och uppvuxen i Norrköping var Christian Chambert, konstkritiker i Svenska Dagbladet och son till den förmögne möbelfabrikanten och konstnären Erik Chambert. Tillsammans med några andra kulturarbetare startade Chambert och Teleman en kollektivverkstad med egen tryckpress, ett konstnärligt och socialt experiment i 70-talets anda. Vid det laget hade Chambert sedan flera år gått över till att publicera sig i Arbetarbladet i Gävle istället för i Svenska Dagbladet. Det här var en typisk utvecklingsgång för många unga borgerliga intellektuella och konstnärer vid den här tiden.
Stefan Teleman hör till dom som uppmärksammades av Bengt Olvång i boken "Våga se!" (se spaning nr 10). I sina bilder ironiserade han gärna över amerikansk populärkultur och kryperiet för kungahus och överklass. Men det var mest mot medierna han riktade sin kritik. Inte så mycket mot skeendena i realpolitiken. Den här inriktningen har märkts under senare år också.
När en konstnär skildrar medier och kritiserar medier så utgår han från något som redan är en bild av verkligheten. Som redan är fjärmat och åtskilt från verkligheten. Dessa bilder och kommentarer (till exempel i nyhetsmedier) är på olika sätt förenklade och vinklade. I själva verket säger dom kanske mer om ideologin i det samhälle där dom förekommer än om dom händelser som dom ska återge. När det gäller till exempel tecknade serier är den här förenklingen och ideologin ännu tydligare. För där finns det ju inte ens någon önskan om att vi ska tro att serierna är sanna, utan det hela handlar om att teckna på så sätt att figurerna blir så enkla som möjligt att känna igen. En skurk ska till exempel se ut som en "typisk" skurk. Men få tänker på att det finns nån ideologi i det här, till exempel i Kalle Anka. Vi blir så vana vid serierna och deras figurer att vi inte tänker på vad berättelserna uttrycker för värderingar. Istället blir vi omedvetet påverkade av värderingarna. Av ideologin.
En mediekritisk eller ideologikritisk konstnär som Stefan Teleman för upp det hela på en annan nivå. Genom att göra bilder av bilderna och ironisera över dom kan han få oss att se ideologin. Det här sättet att arbeta var en viktig del av den så kallade postmodernismen under 1970- och 80-talen. Men såhär i efterhand kan man säga att postmodernismen mer och mer handlade om ironi och smart marknadsföring, mindre och mindre om medveten politisk kritik. När man började diskutera postmodernismen i Sverige vid mitten av 80-talet så var det som själva motsatsen till 70-talets engagerade konst. Även Teleman har följt med svängningarna i konstlivet. Hans konst har blivit mindre politisk och mer inriktad mot mönster och form. Men ibland kan hans mönster tolkas politiskt, till exempel när han gjorde ett mönster av Kronblom som slår knut på sig själv. Konstkritikern Bo Borg har skrivit en text där han verkar mena att detta nästan är en feministisk bild. Den late Kronblom är nämligen inte så oförarglig som han ser ut. Man kan läsa Bo Borgs text på Stefan Telemans hemsida som också innehåller information om en del nya utställningar och bokprojekt. Gå in på huvudsidan och klicka sedan på "literature" så får du fram texten:
Länk till Stefan Telemans hemsida
Att Stefan Teleman är påverkad av postmodernismen visar sig bland annat i hans sätt att tala om vissa av sina bilder. När han via datorn låter figurer ur nyhetsfoton bli suddiga och sedan lägger "färgkluttar" över bilden så kallar han detta för "dekonstruktion". Termen är hämtad från den franske filosofen Jacques Derrida och den har använts och missbrukats i många sammanhang under dom senaste decennierna. Till viss del (men inte bara) handlar dekonstruktion om att bryta ner något. Och det är ju det som Teleman gör när han plockar ut fragment av bilder, gör dom nästan oigenkännliga och sedan förser dom med färgfläckar som inte har något samband med bilden. Om det finns ett politiskt budskap i detta så är det i så fall väldigt svepande och allmänt: något i stil med "medierna tar över och alla sammanhang försvinner". På så sätt kan man se att konstnärer som Teleman fortsätter sin mediekritiska linje från 70-talet men att mediekritiken mer och mer sällan uttrycker någon bestämd politisk ståndpunkt eller solidaritet med någon viss grupp.
På så sätt blir det också svårt för Teleman att göra arbetarkonst i bemärkelsen konst om arbetare. Om han som mottagare av Johan Ahlbäcks pris verkar "i Johan Ahlbäcks anda" (som det står i stadgarna) så har det nog snarare att göra med att det trots allt finns en tillgänglighet och en vilja att kommunicera i hans verksamhet. Medan hans "dekonstruktion" och mediekritik mest är ett "spel för gallerierna" (eller för den exklusiva galleripubliken) så har han också gjort bilder som fått en stor spridning och nått en bred publik. Inte minst genom de böcker han har gjort i samarbete med LL-förlaget, centrum för lättläst:
Centrum för lättläst
Så kanske gör Stefan Teleman faktiskt arbetarkonst i bemärkelsen konst för arbetare eller konst för bred spridning i samhället. Men för att kunna ta närmare ställning till en sådan fråga krävs mycket mer information.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar