söndag, april 27, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 26

Hög tid att sammanfatta resten av seminariet "Arbetarkonst: industrisamhällets bilder" i Smedjebacken och sedan gå vidare med genomgången av Johan Ahlbäckpristagarna.

Se också spaningarna 17-18 (rapport på plats), 19 (Abilgaard om Danmark) 23, (Jensen om Norge) och 24 (Jaskari om Finland).

Margareta Ståhl från ARBARK tog sedan vid och redogjorde för den svenska situationen, och dokumentationsprojektet med Folkets hus och parker. Ståhl började med industisamhällets bilder före arbetarrörelsens genombrott: industribilder av Pehr Hilleström (1700-talet), Ernst Josephson och Anders Zorn (1800-talet). Fackföreningsfanor (Ståhls forskningsspecialitet) och målningar i tidiga Folkets huslokaler visar hur man försökte utveckla ett eget bildspråk inom arbetarrörelsen. I början lånades många symboler från franska revolutionen och från dom liberala yrkesföreningar som funnits tidigare. Vissa radikala konstnärer, särskilt i det så kallade Konstnärsförbundet (som opponerade sig mot Akademiens undervisning), intresserade sig för arbetarrörelsen och diskuterade olika sätt att sprida konsten till mindre bemedlade grupper. En av dem var Eugen Jansson (den så kallade "blåmålaren"), en annan var Axel Törneman. En kvinnlig konstnär, Hildur Hulth, målade den kända Agitatorn (1898-99) medan hon ännu var elev på Akademien. Bilden visar en kringresande agitator som talar för arbetare på ett bygge. Tvärtemot vad man skulle kunna tro uppfattades motivet inte som så värst kontroversiellt. Stilmässigt var bilden i linje med borgerlig smak, det vill säga Akademiens smak (jämför de liknande exemplen från Danmark och Norge). Motivet som sådant är ganska orealistiskt: vilken arbetsgivare skulle vid denna tid ha släppt in en agitator på ett bygge?

Ståhl gav oss exempel på konstnärliga utsmyckningar i svenska arbetarmiljöer under mellankrigstiden: Lasse Johnsons arbetsbilder i Hagfors folkets hus 1926, Oscar Jonssons industrimotiv i Skoghalls folkets hus 1927, Edward Högardhs industrimotiv i Fredriksbergs folkets hus samma år. Högardh målade också demonstrationsfanor (se nedan). Sven X-et Erixon, Sven Hempel, Carl Alexandersson och andra slöt sig samman i gruppen "Fri konst", senare "9 unga". Dom flesta i gruppen kom från från arbetarklassen i vid mening, men någon särskild inriktning mot proletärmotiv eller något program för arbetarkonst hade dom inte. Ståhl menade att Ivar Lo-Johansson hade mycket strikta uppfattningar om vad som kunde vara arbetarkonst och att han kritiserade dom "9 unga" hårt på den punkten. Hon avslutade med att redogöra för 1940-talets donationer till arbetarrörelsens konstfonder och de tävlingar som började utlysas för utsmyckningar av Folkets huslokaler. Nu tillkom många väggmålningar med titlar som "Lovsång till den arbetande människan", ofta av konstnärer som annars inte alls förknippades med arbetarrörelsen. Till exempel Axel Olsson, medlem i den så kallade "Halmstadgruppen".

Se också Margareta Ståhls artikel "Den goda konsten? Arbetarkonst i Folkets hus och Folkets park från 1890 fram till idag" i Arbetarhistoria, sidorna 29-34.

Jessica Sjöholm Skrubbe (Uppsala universitet) tog vid och berättade om arbetet med sin avhandling Skulptur i folkhemmet (Makadam förlag, Göteborg 2007). I arbetet ingick en omfattande dokumentation över hela Sverige av offentliga skulpturer och deras placering mellan 1940 och 1975. Sjöholm Skrubbe har också forskat i kommunala arkiv för att få en bild av hur och varför skulpturerna beställdes och hamnade där de hamnade. Det hela handlar på så sätt om vad hon kallar skulpturernas "institutionalisering", "rumsliga situation" och "referentialitet" (vilka personer, händelser och värden dom är tänkta att referera till). Enligt Sjöholm Skrubbe skulle mycket av den konst hon dokumenterat kunna kallas för "arbetarkonst", men i så fall vill hon undvika någon bestämd definition av begreppet arbetarkonst. Konstens "institutionella" koppling till arbetarrörelsen är avgörande. Tre frågor lyfte hon fram som särskilt viktiga i sammanhanget:

1) Normerna för framställning av män och kvinnor, av manligt och kvinnligt. Manliga konstnärers dominans i den offentliga konsten. Att analysera kvinnomotiv och uppmärksamma kvinnliga konstnärer.

2) Hur skulpturer placeras på "signifikanta" (betydelsefulla) platser. Till exempel uppmarschplatser för demonstrationståg.

3) Frågan om konst för arbetare, till exempel skulpturer inköpta för Folkets park. Man kan se att just dom skulpturerna inte skiljer sig så mycket från offentlig skulptur i allmänhet.

Se också Margareta Ståhls recension av Skulptur i folkhemmet i Arbetarhistoria, sidorna 53-54.

Sedan följde en stunds fri diskussion på temat "Vad är arbetarkonst? Definitioner och begrepp." Några inlägg i korta drag: Lars Furuland varnade för definitioner som inte är grundade i ett historiskt perspektiv och en förståelse av hur arbetarklassens situation och sammansättning förändras över tid. Roger Johansson (historiker från Malmö högskola) menade att det måste vara avgörande hur konsten har tagits emot ute i samhället. Magnus Nilsson instämde, med tillägget att det också är viktigt att titta på hur mottagandet förändras. Kirsten Folke Harrits (Aarhus kulturhus) har arbetat mycket med intervjuer och människors livsberättelser. Hon menade att det absolut avgörande måste vara att arbetarkonst är en skildring av arbetares "livssammanhang" (helheten i de relationer man ingår i och de villkor man lever under). Konstnären Siri Jokinen Lisse (se nedan) påminde om att det finns två led i termen "arbetarkonst". Dels "arbetare" och dels "konst". Men många arbetare känner sig exkluderade från kulturlivet och främmande för konsten. Även främmande för arbetarkonsten, eftersom den ofta gjorts utifrån förutfattade meningar om hurdana arbetare är. Hur förhåller vi oss till detta?

Lars Furuland talade sedan under rubriken "Växelspelet mellan arbetarkonst och arbetarlitteratur". Hans exempel var Sven X-et Erixon som illustratör av Ivar Lo:s böcker. Att växelspelet var ojämlikt och att "X-et" så småningom tröttnade blev tydligt åskådliggjort. Furuland talade också om sociologins uppgift att granska "dörrväktarna i kulturlivet" och hur viss litteratur och viss konst tigs ihjäl. Ibland blir den kanske inte ens publicerad eller visad. Furuland påminde oss också om att Johan Ahlbäcks öde är ett exempel på detta. Ahlbäck finns inte ens omnämnd i NE, Nationalencyklopedin. Ett sammandrag av Furulands artikel publicerades samma dag i Dalademokraten:

Furuland om arbetarkonsten och kulturlivets dörrväktare

Eftermiddagen avslutades med korta presentationer av forskningsprojekt. Roger Johansson talade om sin forskning kring händelserna vid Haymarket i Chicago (upptakten till det internationella 1:a maj-firandet) och kontroverserna kring minnesmonumentet. Ulla Britt Tillman berättade om sin magisteruppsats i konstvetenskap där hon har undersökt kvinnor som motiv i industriskildringar i Sverige. Tillman är inspektör inom arbetsmiljöverket och en av frågeställningarna i hennes uppsats är hur bilderna återger arbetsmomenten och deras påfrestningar.

På kvällen återvände vi till Gamla Meken (se spaning 17) där Margareta Ståhl höll en föreläsning till, denna gång om de fackliga demonstrationsfanornas historia och symbolik i Sverige. Vi behövde inte bara nöja oss med bilder, för flera av de fanor som beskrevs fanns med i utställningen på Meken. Margareta Ståhl har skrivit en doktorsavhandling i ämnet, och hennes handledare var Lena Johannesson (se spaning 25). Avhandlingen lades fram vid Linköpings universitet 1999 och heter Vår fana röd till färgen: Fanor som medium för visuell kommunikation under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890.

Dag 3, 16 april:

Örjan Hamrin (intendent vid Dalarnas museum) inledde med ett föredrag om Johan Ahlbäck och om boken Johan Ahlbäck – Arbetets målare (1979, numera slutsåld). För drygt 30 år sedan försökte Hamrin och hans chef Erik Hofrén vid Dalarnas museum intressera konstvetare vid Uppsala universitet för uppgiften att skriva boken. När det inte lyckades bestämde dom sig för att skriva den själva. Idag skulle det behövas en nyutgåva av boken, men i dagens läge verkar det enligt både Hamrin och Hofrén vara svårt att få något utgivet om arbetarlitteratur.

Elisabet Lidén (pensionerad forskningschef på Millesgården) berättade sedan om sin bok om Albin Amelin, utgiven 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK:s) serie av böcker om svenska konstnärer. Det är en personligt skriven bok som bär spår av många och långa samtal med Amelin själv. Amelin var litet grann av en dubbelnatur, berättade Lidén nu. Han var kommunist men ointresserad av socialistisk teori. En gång påstod han att han bara hade läst en liten del av "Kapitalet" av Marx. Nämligen den del som kallas "Kommunistiska manifestet"! Och om det nu var så att Amelin trodde att "Kommunistiska manifestet" var en del av "Kapitalet", så säger det väl en del om hans ointresse. Lidén hade också intressanta saker att säga om förhållandet mellan verklighet och fiktion i Amelins bilder. Många av hans mest berömda bilder av gruvarbetare har tillexempel inte tillkommit direkt inför motivet. Amelin var blyg enligt Lidén. Han använde hellre kamrater som fick posera som gruvarbetare i ateljén. Och demonstranterna som syns i bakgrunden i hans porträtt av SKP:s (nuvarande V:s) ledare Sven Linderot är i själva verket ett motiv på en bonad som Amelin hade köpt i Leningrad.

Küllike Montgomery (Chef på Bror Hjorths hus i Uppsala) fortsatte den "biografiska" förmiddagen med ett föredrag kring sin bok om Torsten Billman (1986). I likhet med Lidén betonade Montgomery sin personliga kontakt med konstnären. Billman var född 1906 i en fattig hantverkarmiljö och gick på Valands målarskola i Göteborg efter några år som sjöman på 20-talet. Men till skillnad från dom av kamraterna som sen blev kända som "Göteborgskolorister" var Billman inte intresserad av något romantiskt och färgsprakande måleri. I första hand var han tecknare och grafiker. Han hade till vana att teckna bilder i böcker som han läste, och det var så hans kända illustrationer till diktsviten "Nomad" av Harry Martinsson kom till. Att Torsten Billman också skrev egna dikter är mindre känt.

Jeff Werner (för närvarande forskare på Göteborgs konstmuseum) berättade sedan om sin doktorsavhandling om Nils Nilsson, en av "göteborgskoloristerna". Avhandlingen kom 1997 och lades fram vid Göteborgs universitet. Nils Nilsson (han signerade "NN") var född i en typisk arbetarfamilj där styvmodern drog in familjen i Frälsningsarmén. Senare kom han att bo och verka i både Göteborg och Malmö. Uppväxten gav honom en stark avsmak mot religiöst tvång, och det märks i en del av hans bilder. Men enligt Jeff Werner verkar Nilsson också ha varit misstänksam mot kollektiv organisation och kollektiva initiativ över huvud taget, och inte bara mot de religiösa kollektiven. Det kan förklara varför han aldrig blev någon arbetarkonstnär i bemärkelsen arbetarskildrare och varför figurerna i hans bilder alltid verkar ensamma och isolerade från varandra. Däremot blev Nilsson helt klart en politisk konstnär när han under 1930- och 40-talen tog ställning mot fascismen och kriget. Dessa målningar var svårsålda och stannade länge kvar i familjens ägo, rapporterade Jeff Werner.

Efter dessa presentationer av fyra biografier följde en diskussion om biografin som forskning om arbetarkonst. Kirsten Folke Harrits gjorde en viktig nyansering: ska vi tala om arbetarkonst så kan det inte i första hand vara frågan om enskilda konstnärers biografier. Det måste vara frågan om arbetares liv och biografier. Alltså om en "socio-grafi". Vilket innebär att fokus inte är på "jaget" utan på "jag" som en del av "vi".

Sedan följde ytterligare några korta forskningspresentationer av Fred Andersson (Konstfred), Leif Henriksson (skriver på en uppsats om Johan Ahlbäck vid Stockholms universitet), Jan Garnert (om industriminnen och tidskriften Järn och fackla) samt Sira Jokinen Lisse. Hon är konstnär och driver tillsammans med sin man Danko Lisse projektet Makten som ska presenteras i en separat spaning.

Slutdiskussion

Sammandrag av Maths Isacsons sammanfattning: Mycket av det som har sagts har kretsat kring ovilligheten att ta in ekonomiska och sociala faktorer i konsthistorieskrivningen. Flera av presentationerna har visat på sätt att gå djupare här, med sådana saker som mottagande, beställarsituation, hur konstnärer har överlevt ekonomiskt. Särskilt då arbetarkonstnärer. Man skulle kunna anknyta till pågående sociologisk forskning, till exempel den som drivs av Martin Gustavsson i projektet Konsten att lyckas som konstnär: Socialt ursprung, utbildning och karriär 1945-2007. Som i så mycket annan kulturhistorisk och sociologisk forskning idag utgår man i det här projektet från den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier.

Sammandrag av Kjersti Bosdotters sammanfattning: man kan anknyta till diskussionen om "biografier som grundforskning" (Küllike Montgomerys uttryck) och jämföra med de längre och större grepp som har tagits i den danska forskningen. Viktigt är att undersöka vilka konstnärer som varit mer och vilka som varit mindre (men ändå) engagerade inom arbetarskildringen. Andra sociala dimensioner måste också undersökas, till exempel kvinnors villkor i industrin. Miljöskildringar av industrins tyngd och tristess är inte ofta skildrat (Konstfred kommenterar: därför är Tillmans undersökning viktig). Avslutningsvis kan man också titta närmare på relationen mellan arbetarförfattare och arbetarkonstnärer. Är det tillexempel sant, som det ofta påstås, att arbetarförfattare inte är så intresserade av arbetarkonst?

Slutligen smiddes planer för kommande möten och seminarier. De kommer givetvis att bevakas här på "Arbetarkonst".

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar