På spaning efter arbetarkonsten 13

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1996 tog Ulla Zimmerman emot priset. Hon är född samma år som föregående års pristagare, "Julie" Leonardsson, alltså 1943. Födelseorten var Stockholm, där hon också växte upp. Studier på Kungl. konstakademien på 60-talet, tillsammans med bland andra Peter Dahl. Har gjort många bokillustrationer, bokomslag och offentliga utsmyckningar. Hon har nog nått och glatt särskilt många genom sina illustrationer till den nya lättlästa versionen av Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" (LL-förlaget 2001). Zimmerman är numera bosatt i Ljung i Västergötland, några mil från Trollhättan:

Konstrundan sjuhärad

Det är tydligt att Ulla Zimmerman räknas till dom främsta svenska konstnärerna i sin generation, även om det inte i första hand är i Stockholms innekretsar hon uppmärksammats. Men hon hörde till dom som fick representera 70-talets radikala kvinnokonst i den stora utställningen "Konstfeminism" som också var ett forskningsprojekt, och som turnerade i landet under 2006-2007. Hennes sätt att samarbeta med och iaktta olika arbetsplatser, särskilt sjukhus, har fått en journalist att kalla henne "en konstens Günther Wallraff" (citerat ur Dalademokraten, 11/10-97). Stilmässigt ligger hon nära 30-talskonstnärer som Eric Hallström och Sven "X-et" Ericsson: vardagen skildrad med sprakande färger och breda penseldrag. Stildragen om än inte vardagsskildringen återkommer hos vissa av Zimmermans generationskamrater, som Peter Dahl och Lena Cronqvist. Men hos Zimmerman är det vardagen, eller vardagens arbete och den vardagliga iakttagelsen (till exempel naturiakttagelsen) som står i centrum. Hon befinner sig långt från drömbilderna och de instängda rummen hos Cronqvist (länk till artikel). Och långt från festandet och maskspelet hos Dahl (länk till hemsida).

Genom åren har Zimmerman rört sig i många olika typer av miljöer för att få material till sina skildringar av arbetsliv. Hennes bilder från textilindustrin visades i en uppmärksammad utställning på Kulturmagasinet (Sundsvalls museum) i Sundsvall 1981. En annan av hennes utställningar, på Herrljunga kommun 2004, hette "Arbetsliv och livsarbete". Det är en titel som verkar överensstämma ganska bra med Zimmermans sätt att se på arbete och förhållandet mellan konst och arbete. Inte minst idag ses konst som något som står vid sidan om det vanliga livet, något som i första hand handlar om att förverkliga sig själv och "arbeta med sitt liv". Men allt arbete som är tillfredsställande kan vara "livsarbete" och snarare än att isolera sig i sin ateljé kan konstnären gå ut bland folk och hjälpa oss att komma vidare i "livsarbetet". Bara att se sin egen vardag återgiven i en konstnärs bilder kan stärka självförtroandet. Här är en länk till några bilder som Ulla Zimmerman har gjort på arbetsplatser:

Artikel om Zimmerman ur kulturtidningen Zenit

Zimmerman ställde ut på organisationen Riksskådebanans galleri i Liköping år 2006 och i samband med det gjordes en intervju för verksamhetsberättelsen ("Riksskådebanan 2006", pdf-fil). Här berättar Zimmerman hur hon ser på sin roll som arbetsplatskonstnär:

"- Det handlar inte om någon beställning i snäv mening. Jag ska helt enkelt beskriva arbetsplatsen så som jag uppfattar den. Uppdrag som handlar om förenklingar eller om att försköna vill jag inte ha. Det synliga slutresultatet blir ett collage. En sammansatt berättelse om vardagen på arbetsplatsen. De olika funktionerna. De skilda personerna. Min förhoppning är att jag på det här sättet medverkar till ett fortlöpande och viktigt samtal bland alla kategorier anställda."

Ulla Zimmermans engagemang omfattar också bildterapin som ett inslag i vissa vårdformer. I intervjun för Riksskådebanan berättar hon om egna tidiga erfarenheter av hur bildskapande kan hjälpa människor i kris. På hemregionens sjukhus, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, har hon länge arbetat med cancersjuka på onkologen (i 20 år) och med funktionshindrade på rehabkliniken (i 10 år). Hon har också givit ut boken "Samtala utan ord: bildarbete med gravt utvecklingsstörda" i samarbete med Skolöverstyrelsen (1985). Landstingen driver sedan ett antal år forskningsprojektet "Kulturen i vården" och här har Ulla Zimmerman tillsammans med Lisa Rönnberg givit ut rapporten "Målarmöten – ett bildprojekt för dementa" (1998). I samband med att bilder från rehabkliniken visades på Ålgården i Borås i höstas intervjuades hon i Borås Tidning, 30/11 2007:

"Konst. Det är konstnären Ulla Zimmerman som har samlat flera hundra verk som är målade av patienter på rehabkliniken i Borås.
– Jag målar med dem varje onsdag, det har jag gjort i tio år. Allt kan inte sägas med ord. Bilderna är också ett språk.
Men du ger inga tips på hur man ska tänka, bildkomposition och så?
– Nej, nej – allt är bra. För vissa patienter kan en röd dutt vara ett framsteg."

Ulla Zimmerman representerar en arbetarkonst som speglar vårdyrkenas och kvinnornas ökade synlighet. Hennes "wallraffande" på arbetsplatserna är ett exempel på en förändring av konstnärsrollen som blivit allt vanligare och tydligare under de senaste decennierna när det gällt att formulera konstens plats i samhället. En konstnär kan ha mer att ge än att bara kränga bilder på gallerier. En konstnär kan ha utbyte av andra än dem som kan tänkas ha pengar att köpa konst för. Om detta skriver Skådebanans intervjuare såhär:

"Ulla Zimmerman ger exempel på många av de levnadskonstnärer hon mött. Unga utsatta. Sjuka. Utvecklingsstörda. Gamla. Inga vardagsmänniskor – men var dags människor. Själv tror jag att hon hör till gänget. Till dom som är."