Ny jakt på arbetarkonsten 24

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Maria Söderberg, bild ur I krigets skugga (från laisvall.net)

År 2006 gick priset åter igen till en fotograf, och denna gång en kvinnlig fotograf - Maria Söderberg. Hon är också den hittills yngsta pristagaren, född 1959 i Arjeplog. Söderberg är skrivande och fotograferande journalist och inledde sin gärning redan som 19-åring i Piteå-Tidningen. Sedan blev det studier, men inte i foto utan i social omvårdnad och förvaltning. Sin socionomexamen fick hon 1986. Under studieåren började hon också göra reportageresor utomlands tillsammans med Anders Sundelin. Arbetet resulterade bland annat i hennes första egna bok - I krigets skugga: Kvinnobilder från Afganistan (1989.) Några år senare (1993) gav Söderberg och Anders Sundelin tillsammans ut boken Afganistan: Mellan krig och fred. De här böckerna skildrar framför allt befolkningens umbäranden under den den sovjetiska ockupationen.

Det var naturligt för en journalist att solidarisera sig med dem som kämpade i underläge, men i texterna märks upptakten till det som senare skulle bli talibanrörelsen. Motståndet var splittrat och grupper med stöd från Iran bekämpade vad de såg som vänsterelement i andra grupper. Det här kommer väldigt tydligt fram i boken I krigets skugga, samtidigt som huvudtemat i boken är kvinnornas situation i hemmen och utanför. Då som nu var det männen som syntes och talade, men som kvinna kunde Söderberg komma in i kvinnogemenskapen på ett helt annat sätt än vad en manlig journalist hade kunnat göra. Då kunde hon också ta bilder. Bilden här uppe är däremot från en kolgruva i Baluchistan som Söderberg besökte, och ett exempel på att boken också rapporterar om arbetsvillkoren i det krigshärjade landet.

Ett utdrag ur rapporten om kolgruvan finns här.

Sovjetområdena efter kommunismen, och kampen mot narkotika och trafficking, är två viktiga teman i Maria Söderbergs reportage under 1990- och 2000-talen. År 1991 var hon i Leningrad och såg hur staden snabbt blev S:t Petersburg. Samtidigt började hennes egna bilder om Afganistan få spridning i Ryssland. Den så kallade liberala "chockterapin" var snart i full gång, och Söderberg såg vad som började hända med många unga människor. Resultatet av hennes fotografier och intervjuer i Ryssland blev bland annat en utställning om narkotika som gick på turné i elva ryska städer med start 1998, en ny version gjordes 2005.

Även i Vitryssland var Söderberg aktiv med utställningar och utbytesprojekt som bland annat fick stöd av kulturinstitutioner i Sverige. Hon samarbetade också med socialdemokraterna och Palmecentret som har publicerat hennes rapport Vitryssland: Drömmar och slavhandel på sin hemsida. Den skrevs 2006, samma år som hon fick Ahlbäckspriset, och kan laddas ner som pdf här:

Maria Söderbergs Vitryssland. Drömmar och slavhandel (pdf, hela texten)

I den här bloggen informerar Söderberg om sitt fortsatta engagemang för Vitryssland, och särskilt för vitrysk litteratur:

Bloggen BELARUS LITTERATUR

För att slutföra sitt film- och bokprojekt om nedläggningen av Laisvallgruvan bodde hon under ett år i Laisvall. Sedan 1991 hade hon under perioder dokumenterat gruvarbetet. Hon hade dokumenterat flera gruvor tidigare, bland annat i Kazakhstan, genom åren, men nu skaffade hon medel för att dokumentera samhället och blygruvan Laisvall. Dokumentationen pågick i perioder men främst 2001-2006. Det blev en rad reportageartiklar, en utställning, boken Blygruvan i Laisvall (2009) och filmen Länge leve gruvan! (visad i SVT 2008 och 2012.) Samhället Laisvall växte upp på några få år efter att Bolidenbolaget hade börjat utnyttja blyfyndigheten i början av 1940-talet. Efter nedläggningen 2001 har befolkningen krympt ordentligt. Söderbergs bok fick stor uppmärksamhet när den kom, på hennes eget förslag Midsommar, och här är några länkar som berättar om projektet och responsen:

Maria Söderbergs hemsida laisvall.net

Maria Söderbergs förlag Midsommar

Maria Söderbergs blogg om aktiviteter i Arjeplogs kommun.

Maria Söderberg har fått många stipendier och utmärkelser under årens lopp. De priser som klart har att göra med hennes arbete i Afghanistan och Östeuropa är Svenska Carnegieinstitutets journalistpris (1994) och Svenska Akademins pris för introduktion av svensk kultur utomlands (2007.) De industrihistoriska projekten vägde kanske starkare när hon fick LO:s kulturpris (2004), Arbetets Museums pris för bildverksamhet (2009), och förstås Ahlbäckspriset. Hennes engagemang för hemorten gav henne Arjeplogs kommuns kulturpris 2009. Samma år fick hon också KW Gullers fotostipendium, och ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden.

Maria Söderberg är fotojournalist, vilket är viktigt att komma ihåg. Kameran är ett av de redskap hon har för att komma i kontakt med människor och skildra deras tillvaro sådan den är. Det är alltså reportagen och människorna som är det viktiga i bilderna. Söderberg använder all sin tekniska kunskap för att få fram det viktiga i en situation, men inte för att framhäva tekniken som sådan. Skillnaden mellan en fotograf som arbetar så och vissa andra fotografer blir tydlig om man jämför med till exempel den världskände Steve McCurrys bilder. Han är särskilt känd för en porträttbild av en ung kvinna från just Afghanistan. Den är så känd att den sprids både som affischer och som parodier.

Det som gör den bilden fängslande är flickans ögon. Men samma märkliga effekt finns också i alla andra porträttfoton av McCurry - och han har gjort många. Det är som om alla hans bilder har en hinna av tekniska finesser som ropar på uppmärksamhet. För mig personligen är McCurrys stil ett av de värsta exempel jag vet på en fotograf som åker runt och slår mynt av människors misär för en privilegierad publiks räkning. (Han har också gjort krigsreportage.) Inför hans bilder får jag alltid känslan att människorna är där bara för att fotografen ska få en bra bild och inte för att han vill lära sig något om deras situation. Så är det inte med Maria Söderbergs bilder. Vare sig det handlar om kvinnor i en afghansk by eller gruvarbetare i Lappland, så fotograferar hon som om hon vore en av dem.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 13

Ahola-Valo med rakat huvud i Moskva 1932, när han arbetade som sjukvårdslärare

Jag tror att varenda en av de arbetarkonstnärer som jag hittills har skrivit om har levt och verkat i ett kapitalistiskt, "demokratiskt" samhälle där den radikala konstnären alltid måste vara försiktig för att inte stöta sig med eventuella köpare och finaniärer. Om någon av dem har haft en stor vision om att förverkliga allt de vill göra för mänskligheten, så har de aldrig fått chansen. En som fick chansen och tog den var Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997) som vi räknar som finsk men som var lika mycket ryss och svensk, eller världsmedborgare. Han växte upp i Moskva under tsarens tid tillsammans med sina finsktalande föräldrar som tillhörde den radikala delen av tjänstemannaklassen.

Ahola-Valo (Valo är ett artistnamn och betyder "ljus") visade sig tidigt vara ett underbarn som läste filosofi och skrev ner sina tankar och iakttagelser i långa dagboksanteckningar. Dessa är bevarade, och nu en stor källa till kunskap om vägen till den ryska revolutionen. När revolutionen kom var han redan vuxen, och han kastade sig entusiastiskt in i arbetet med den nya staten och inte minst den nya sovjetmänniskan. Han blev konstnär, propagandist, intellektuell, teaterarrangör, arkitekt, pedagog, filmstjärna (i Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin) och forskare. Baserad i Vitebsk och Minsk i nuvarande Vitryssland fick han rita och leda byggandet av ett gigantiskt "tempel över mänsklig ondska" som dokumenterade den gamla världens grymheter. Han kom dock i konflikt med lokala partikommissarier och hamnade i Moskva där han arbetade med utbildning av barn och mödrar i hygien på skola för sjukvårdspersonal. Men efter några år gick Stalins terror inte längre att bortse ifrån, och redan det dubbla medborgarskapet (ryskt-finskt) gjorde att Ahola-Valo levde farligt. Dessutom passade hans modernistiska eststik inte in i ett Sovjet där politruken Andrei Zhdanov nu tillåtits att definiera den "socialistiska realismen" som därmed blivit obligatorisk för alla skapare av kultur.

Ahola-Valos "En skolpojkes dagbok" med omslag av honom själv

Ahola-Valo blev tvungen att flytta till Finland. Där sågs han å andra sidan som en farlig kommunist och hade svårt att försörja sig. Som "ryss" blev han dessutom internerad i Tammisaari (Ekenäs) under kriget, innan han fick komma ut för att utföra ett porträttuppdrag för president Ryti. Tyskarna hade sprängt hans tempel i Minsk i luften - det lär ha varit det första de gjorde, en bödlarna som fanns målade i stort format på väggarna var omisskännligt tysk. Men med sig till Finland hade han fått det mesta av sitt sparade material, däribland skisser och modeller till templet. Han blev intresserad av vikingatidens kontakter mellan den svenska och den finska sidan av Östersjön och fick på den vägen ett stipendium för att forska i Sverige. Det var 1947. I Sverige blev han kvar ända fram till 1981 och där fick han till slut ro att utveckla sina tankar om pedagogik och livskonst. Om det senare skapade han en egen teori som han kallade "AE-evo/homologin" - utvecklingen (evolution) av människans (homo) möjligheter. Han sade att 2000-talet blir de verkliga framstegens årtusende till skillnad från 1900-talet som bara har varit våld och destruktion. Han visste, för han var ju en de få som fick uppleva hela 1900-talet. Och han sade också sådana saker som att "varje liv är konstnärligt" och "människans enda kapital är hennes tid".

Solen (Valo), trädet och mänskohjärtat (Ahola-Valos emblem)

Ahola-Valo gav ut flera böcker - en av dem var ett urval av hans tidiga dagböcker, under titeln Koulupojan päiväkirja (en skolpojkes dagbok). Den har tryckts i flera upplagor. Enligt dagboken ska det ha varit så att han tidigt insåg att han inte var marxist, i diskussioner med pappan, som var övertygad marxist. Till skillnad från pappan trodde inte skolpojken Ahola-Valo att revolutionen var nödvändig eller ens möjlig. Utbildning skulle upplysa folket och det skulle förändra de materiella villkoren, trodde han. Han började bygga sina poedagogiska idéer redan som barn. Som 8-åring ska han ha upplevt hur tsarens polis jagade bort en älskad lärarinna från hans skola eftersom hon läst Dickens för barnen. Då ska han ha startat en egen hemlig skola där han och hans kamrater undervisade varann. Den här historien har blivit utgångspunkten för en film som också finns översatt till norska, och den här hemsidan om filmen har den enda text om Ahola-Valo som jag har hittat på något annat skandinaviskt språk än finska:

Den hemliga skolan (Filmstudieark)

Tänk att denne märklige man levde i 35 år i Sverige utan att någon verkar minnas honom där och utan att det verkar finnas någonting alls skrivet om honom på svenska. Det är egendomligt. Aleksanteri Ahola-Valos stiftelse och arkiv finns numera i Häämeenlinna (Tavastehus) dit han flyttade 1982. Då började också finska museer och medier göra en rad utställningar och dokumentärer om honom, till exempel den här:

Aleksanteri Ahola-Valo i YLE, 1984

Här berättar han bland annat om hur han tillsammans med sin mor blev vittne till massakern på demonstrerande kvinnor och barn i Moskva 1905, och visar träsnittet som han gjorde till minne av en mor med sitt döda barn. Även den som inte förstår språket förstår nog ändå vad han talar om här.

Vitryssland och Minsk var Ahola-Valos hem under en stor del av hans mest aktiva tid på 20- och 30-talen. Därför är det naturligt att han uppmärksammas också där, senast med en hyllningsutställning på 110-årsdagen av hans födelse, på nationella konstmuseet i Minsk:

Utställningen "Stråle av ljus", Ahola-Valo 110 år (text på engelska)

Själv har jag blivit helt omtumlad av att studera Ahola-Valo och jag tror att han är en helt unik figur i 1900-talets kommunistiska arbetarkultur. En ickemarxist och individualist som hyllade revolutionen men var övertygad om att varje människa hittar upplysning och kunskap i sig själv. Somliga i Finalnd idag förknippar honom nog mer med New Age än med kommunism, men vad han själv skulle ha tyckt om detta är svårt att veta.

Länkning pågår till intressant.se