Ny jakt på arbetarkonsten 13

Ahola-Valo med rakat huvud i Moskva 1932, när han arbetade som sjukvårdslärare

Jag tror att varenda en av de arbetarkonstnärer som jag hittills har skrivit om har levt och verkat i ett kapitalistiskt, "demokratiskt" samhälle där den radikala konstnären alltid måste vara försiktig för att inte stöta sig med eventuella köpare och finaniärer. Om någon av dem har haft en stor vision om att förverkliga allt de vill göra för mänskligheten, så har de aldrig fått chansen. En som fick chansen och tog den var Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997) som vi räknar som finsk men som var lika mycket ryss och svensk, eller världsmedborgare. Han växte upp i Moskva under tsarens tid tillsammans med sina finsktalande föräldrar som tillhörde den radikala delen av tjänstemannaklassen.

Ahola-Valo (Valo är ett artistnamn och betyder "ljus") visade sig tidigt vara ett underbarn som läste filosofi och skrev ner sina tankar och iakttagelser i långa dagboksanteckningar. Dessa är bevarade, och nu en stor källa till kunskap om vägen till den ryska revolutionen. När revolutionen kom var han redan vuxen, och han kastade sig entusiastiskt in i arbetet med den nya staten och inte minst den nya sovjetmänniskan. Han blev konstnär, propagandist, intellektuell, teaterarrangör, arkitekt, pedagog, filmstjärna (i Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin) och forskare. Baserad i Vitebsk och Minsk i nuvarande Vitryssland fick han rita och leda byggandet av ett gigantiskt "tempel över mänsklig ondska" som dokumenterade den gamla världens grymheter. Han kom dock i konflikt med lokala partikommissarier och hamnade i Moskva där han arbetade med utbildning av barn och mödrar i hygien på skola för sjukvårdspersonal. Men efter några år gick Stalins terror inte längre att bortse ifrån, och redan det dubbla medborgarskapet (ryskt-finskt) gjorde att Ahola-Valo levde farligt. Dessutom passade hans modernistiska eststik inte in i ett Sovjet där politruken Andrei Zhdanov nu tillåtits att definiera den "socialistiska realismen" som därmed blivit obligatorisk för alla skapare av kultur.

Ahola-Valos "En skolpojkes dagbok" med omslag av honom själv

Ahola-Valo blev tvungen att flytta till Finland. Där sågs han å andra sidan som en farlig kommunist och hade svårt att försörja sig. Som "ryss" blev han dessutom internerad i Tammisaari (Ekenäs) under kriget, innan han fick komma ut för att utföra ett porträttuppdrag för president Ryti. Tyskarna hade sprängt hans tempel i Minsk i luften - det lär ha varit det första de gjorde, en bödlarna som fanns målade i stort format på väggarna var omisskännligt tysk. Men med sig till Finland hade han fått det mesta av sitt sparade material, däribland skisser och modeller till templet. Han blev intresserad av vikingatidens kontakter mellan den svenska och den finska sidan av Östersjön och fick på den vägen ett stipendium för att forska i Sverige. Det var 1947. I Sverige blev han kvar ända fram till 1981 och där fick han till slut ro att utveckla sina tankar om pedagogik och livskonst. Om det senare skapade han en egen teori som han kallade "AE-evo/homologin" - utvecklingen (evolution) av människans (homo) möjligheter. Han sade att 2000-talet blir de verkliga framstegens årtusende till skillnad från 1900-talet som bara har varit våld och destruktion. Han visste, för han var ju en de få som fick uppleva hela 1900-talet. Och han sade också sådana saker som att "varje liv är konstnärligt" och "människans enda kapital är hennes tid".

Solen (Valo), trädet och mänskohjärtat (Ahola-Valos emblem)

Ahola-Valo gav ut flera böcker - en av dem var ett urval av hans tidiga dagböcker, under titeln Koulupojan päiväkirja (en skolpojkes dagbok). Den har tryckts i flera upplagor. Enligt dagboken ska det ha varit så att han tidigt insåg att han inte var marxist, i diskussioner med pappan, som var övertygad marxist. Till skillnad från pappan trodde inte skolpojken Ahola-Valo att revolutionen var nödvändig eller ens möjlig. Utbildning skulle upplysa folket och det skulle förändra de materiella villkoren, trodde han. Han började bygga sina poedagogiska idéer redan som barn. Som 8-åring ska han ha upplevt hur tsarens polis jagade bort en älskad lärarinna från hans skola eftersom hon läst Dickens för barnen. Då ska han ha startat en egen hemlig skola där han och hans kamrater undervisade varann. Den här historien har blivit utgångspunkten för en film som också finns översatt till norska, och den här hemsidan om filmen har den enda text om Ahola-Valo som jag har hittat på något annat skandinaviskt språk än finska:

Den hemliga skolan (Filmstudieark)

Tänk att denne märklige man levde i 35 år i Sverige utan att någon verkar minnas honom där och utan att det verkar finnas någonting alls skrivet om honom på svenska. Det är egendomligt. Aleksanteri Ahola-Valos stiftelse och arkiv finns numera i Häämeenlinna (Tavastehus) dit han flyttade 1982. Då började också finska museer och medier göra en rad utställningar och dokumentärer om honom, till exempel den här:

Aleksanteri Ahola-Valo i YLE, 1984

Här berättar han bland annat om hur han tillsammans med sin mor blev vittne till massakern på demonstrerande kvinnor och barn i Moskva 1905, och visar träsnittet som han gjorde till minne av en mor med sitt döda barn. Även den som inte förstår språket förstår nog ändå vad han talar om här.

Vitryssland och Minsk var Ahola-Valos hem under en stor del av hans mest aktiva tid på 20- och 30-talen. Därför är det naturligt att han uppmärksammas också där, senast med en hyllningsutställning på 110-årsdagen av hans födelse, på nationella konstmuseet i Minsk:

Utställningen "Stråle av ljus", Ahola-Valo 110 år (text på engelska)

Själv har jag blivit helt omtumlad av att studera Ahola-Valo och jag tror att han är en helt unik figur i 1900-talets kommunistiska arbetarkultur. En ickemarxist och individualist som hyllade revolutionen men var övertygad om att varje människa hittar upplysning och kunskap i sig själv. Somliga i Finalnd idag förknippar honom nog mer med New Age än med kommunism, men vad han själv skulle ha tyckt om detta är svårt att veta.

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 10

Kari Juva, Turun työllä rakennetaan (Arbetet bygger Åbo) sedd från Aura å (sydost).

Tog en tur till Barkerinpuisto (Barkersparken) här i Åbo och försökte ta bra bilder av Kari Juvas arbetarmonument Arbetet bygger vårt Åbo. Det var inte så lätt. Enligt många är det här den i särklass fulaste skulpturen i Åbo. Sedan första gången jag såg den har jag haft en känsla av att det är något konstigt med den. Som om här ligger "en hund begraven". Ett monument i jättelikt format (ett av de största i Finland) men utfört som om konstnären inte hade något riktigt engagemang i uppgiften. Stela, schablonmässiga figurer utan några riktiga ansikten eller kroppsdelar - abstrakta skuggor som ser ut som tillfälligt uppstigna från Hades. Ovanför dem en tung, veckad form som ser ut som ett fruset svampmoln. När monumentet restes 1987 var parken betydligt mindre lummig än nu, men sedan dess har träden vuxit upp och uppenbarligen har ingen brytt sig om att den yviga tallen delvis skymmer figurerna. Det kan till och med tänkas att det finns förbipasserande som inte lägger märke till skulpturen alls, nu när den gröna oxiderade bronsen smälter ihop med vegatationen. Ja, det är en osynlig skulptur i en park som finns bara för att man beslutade sig för att riva en gammal industribyggnad, och som mest fungerar som passage för folk på väg någon annanstans. De stannar nog ogärna till i närheten av de utslagna som däremot gärna sitter i parken.

Frontfigurerna - med plåthammare, hacka och spade

Nu sitter jag här med Magdalena Lindroos kandidatuppsats om monumentet, skriven hos oss på konstvetenskapen vid Åbo akademi år 2006. Och plötsligt förstår jag vad jag tidigare bara har anat. Redan 1974 motionerade socialdemokraterna i Åbo om ett monument till stadens arbetare. Motionen bifölls och ärendet vidarebefordrades till bildkonstnämnden där en medlem föreslog att uppdraget skulle gå direkt utan tävlan till Åboskulptören Erkki Mykrä. Nu hörde det till saken att Mykrä var känd för sina vänstersympatier och för att han i sin realistiska konst gärna satte den utsatta människan i centrum. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att ledamöter i nämnden, däribland en konstnär, motsatte sig att Mykrä skulle få uppdraget. Dessutom var tiderna dåliga, oljekrisen påverkade Finland lika mycket som andra länder och skatteintäkterna minskade. Då är ju som bekant kulturen bland det första man drar in på. År 1976 var ärendet fortfarande inte avgjort, och då tappade vänstern sin majoritet i valet. Nämndmedlemmar byttes ut och den borgerliga majoriteten kunde försäkra sig om att inte tappa kontrollen över den ideologiskt viktiga frågan om arbetarmonumentet.

Erkki Mykrä, Han har just stigit upp, brons.

Frågan fick ytterligare prestige när staten gick in med medel till en skulpturtävling som inte kunde formuleras färdigt förrän 1979 och som inte avgjordes förrän 1981. Även Erkki Mykrä deltog i tävlingen. Men vann gjorde Kari Juva med Mykrä på andra plats och den mycket viktige skulptören Tapio Junno på tredje. I Magdalenas uppsats hittar jag ett foto på Mykräs förslag. Det är helt annorlunda än Juvas. Det saknar fullständigt den abstrakta stelheten och pampigheten hos Juva. Mykrä ligger bokstavligt talat lågt, placerar sina figurer på betraktarens egen nivå utan någon distanserande sockel. Motivet är enkelt men talande. Två mansfigurer, en ung och en gammal. De är båda nakna på överkroppen och vänder ryggen åt varandra. Den gamle är hopsjunken och man ser exakt hans sladdriga uttjänta muskler. En saklig och lågmält satirisk bild av människan och hennes arbete. Titel eller förklaringar behövs inte. Jag har ingen egen bild på förslaget (som finns bevarat på Wäinö Aaltonen-museet här i Åbo) men hans lilla bronsskulptur av mannen och likkistan har precis samma kvaliteter.

Monumentet från nordost. Man med spade, man med yxa (dold), man med brädor.

Prisnämnden fann att Juvas monument var överlägset på grund av dess "monumentala kraft" som passade för "anden" i ett så storslaget uppdrag. Det låter ju som rena floskler. Vid omröstningen  i bildkonstnämnden stod det jämnt mellan Juva och Mykrä med undantag för en enda röst (ordförandens) som lades till Juvas fördel. Efter detta fortsatte utförandet att dra ut på tiden. Juva kunde inte börja göra gipsmodellen till den enorma skulpturen förrän under 1984, och invigningen (av president Mauno Koivisto) dröjde till 1987. I sin uppsats menar Magdalena Lindroos att Kari Juva framstod som politiskt neutral i det starkt politiserade konstlivet i 70-talets Finland och att dokumenten tydligt visar att det gjorde honom till den borgerliga sidans kandidat. Hon drar slutsatsen att politiska åsikter maskerades till estetiska omdömen när beslutet skulle motiveras.

Monumentet från syd. Stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare.

På några punkt måste jag dock invända mot Magdalena och det gäller redskapen som de sju figurena håller i händerna. I nordost (se bild) rör det sig om en grävarbetare (spade över axeln) och två timmermän (yxa respektive brädor). Mittenfiguren på framsidan (sydost) håller i en hacka. Men figuren till vänster om honom håller i ett svårare redskap. Det är stort som en slägga men det är format som en plåthammare. Och det är nog inte så många utanför plåtslagarbranschen som känner till hur en plåthammare ser ut. Den ser ut precis som hammaren i monumentet, klen och slank och tillplattad i båda ändar. Titta här till höger! Det kan inte vara en slägga, för var och en som använt en sådan vet att en så klen slägga inte skulle duga till något alls. Kari Juva var uppväxt på landsbygden och kan inte gärna ha gjort ett sådant misstag. Det måste vara en plåthammare som gjorts överdimensionerad för att passa in i kompositionen. Bakom figuren med plåthammaren står en figur med spett över axeln, och längst bak en figur med en enorm skiftnyckel. Går vi motsols runt skulpturen från den här sidan ser vi alltså stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare, grävarbetare (två) och timmermän (två). En rimlig representation av dem som bygger hus.

Till skillnad från Erkki Mykräs förslag kräver Juvas skulptur en viss specialkunskap för att tolkas rätt. Svårigheten ökas av att han förvrängt verkligheten genom att göra plåthammaren överdimensionerad. Realismen har fått vika för monumentaliteten och symmetrin, precis som i hela skulpturen överlag. Magdalena skriver att plåthammaren är en slägga, och det tror nog de flesta. Hon skriver också att figurerna representerar varsin yrkesgrupp, men det gäller uppenbarligen bara för de tre figurena i söder (stål, sten, plåt).

Jag skulle vilja påstå att trots att Juvas monument är skenbart "modernt" eller modernistiskt till formen, så exemplifierar det ett mycket gammaldags sätt att se på monumentets funktion. Det är ett synsätt där monumentet är en uppställning (som i en parad eller ett studiofoto) som ska överblicka en offentlig plats och där figurerna ska vara klart igenkännliga via vissa attribut som de bär. Precis som i kyrkokonsten, där helgonen har sina bestämda attribut. I grund och botten är det så här den sovjetiska och kinesiska "socialistiska realismen" ser ut. Det går mycket väl att dra paralleller mellan Juvas monument och viss Sovjetskulptur. Det som verkligen fick pusselbiten att falla på plats för mig var när jag förstod att det var den borgerliga majoriteten som stått bakom Juvas förslag. Finland är ett samhälle där en blodig klasskonflikt och senare en påtvingad vänskapspakt med Sovjet skapade en situation där synliga konflikter undviks. Arbetarklassen fick sina monument som kompensation för inbördeskrigets grymheter, men arbetarna framställdes heroiskt och idealiserat. Påminnelser om en mindre hjältemodig vardag, som hos Mykrä, manövrerades diskret bort med officiell retorik och med estetiska argument som täckmantel. På så sätt fick den idealiserade arbetarbilden en liknande roll i klasskompromissens Finland som i kommunismens Sovjet, fast från rakt motsatta ideologiska utgångspunkter.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 3

Foto Fred Andersson hösten 2011

Under ett tag åkte jag ganska ofta bil genom den lilla staden Salo mellan Åbo och Karis (sydvästra Finland). Vanemässigt tog jag vägen förbi Ben Renvalls bronsstaty av smeden Lauri. Det här är arbetarkonst av det entydiga slaget. En människogestalt mitt uppe i arbetet, och samtidigt en symbol för betvingandet av materien. Ett offentligt verk i stort format och i ett material som ska stå sig genom många människoåldrar. Ett identitetsskapande verk.

Lauri är det äldsta dokumenterade namnet på en person bosatt i vad som senare skulle bli Salo. Lauris yrke angavs som "smed" och därför har han blivit en lämplig symbol för en ort där metallindustrin har varit viktig. Salo är ett bra exempel på en typ av samhällen som växte fram under 1800-talets industrialisering. För tusen år sedan gick Östersjön ända upp till Salo och den höjd där Salo kyrka nu ligger var en udde som fungerade som handelsplats. Vid 1800-talets mitt blev bondbyn ett stationssamhälle när järnvägen kom och fabrikerna byggdes. På 1890-talet blev Salo köping och först 1960 stad. Här fanns Nokia fram tills i år.

Att arbetarrörelsen har varit stark i Salo ser man på det stora och välskötta Folkets Hus som ligger i närheten av Lauristatyn. Statyn restes 1963 och att Ben Renvall fick göra den är ingen tillfällighet. Han var från trakten och det finns ytterligare tre offentliga verk av honom i Salo. Hans realistiska stil uppskattades och hans verk hörde till dem som gärna sändes på utställningar österut. Hustrun Essi Renvall utförde ett monument till vänskapen mellan Finland och Sovjet, i Helsingfors. Men stilen är mer inspirerad av den italienska klassicismen än den sovjetiska "socialistiska realismen" (egentligen klassicism den också) - Ben Renvall hade studerat i Rom. Han var född i byn Suomusjärvi nära Salo 1903. Han och Essi dog samma år, 1979.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 2

Ahti Lavonen 1956, "Mor med barn", träsnitt. 

Jag bor sedan fyra år tillbaka i Finland där jag arbetar på det finlandssvenska universitetet i Åbo, Åbo Akademi. Så gott jag har kunnat och hunnit har jag försökt sätta mig in i den finska kulturen och särskilt förstås den finska konsthistorien. Finsk konst är nästan okänd i Sverige. Språkbarriären finns där och det är inte mycket finsk forskning som översätts till svenska. Finlandssvenskarna är en förmedlande faktor men det är förvånansvärt få i Sverige som vet att finlandssvenskarna ens existerar!




När det gäller arbetarkonst har jag förstått att bilden är mycket klarare här i Finland än i Sverige. Här har arbetarkonsten varit synlig på ett helt annat sätt. Och den har uppmuntrats från officiellt håll. Under vänskapspakten med Sovjet fanns det en förening för kulturarbetare och konstnärer för främjandet av samarbetet österut - KTL (Kulttuurityöntekijäin Liiton.) Många finska konstnärer deltog regelbundet i vänskapsutställningar och andra utbyten i Sovjet. Många skulptörer fick officiella uppdrag att skapa minnesmärken över industrimiljöer eller över händelser i arbetarrörelsens historia.


Ahti Lavonen (1928-1970) var en finsk konstnär som blev internationellt känd på 1960talet för en helt abstrakt "informell" stil. Just den sortens måleri betraktades som väldigt "finsk" just då. Men han började på ett helt annat sätt i en grupp unga självlärda målare i Helsningfors som gick ihop och bildade "Arbetarnas konstklubb". Det var i slutet på 40-talet. Klubben hade årliga utställningar av sina alster på Galleri Hörhammer som var respekterat och alltid recenserades i Helsingforspressen (både den finsk- och svenskspråkiga). Ett klipp ur tidningen Nya Pressen den 24 april 1951 berättar om gruppens 5årsjubileum. Rubriken är "Proletärmålare vill bekämpa skräckkonst" - konstdebatten handlade mycket om hur organiserade krafter kunde begränsa hötorgsmåleriet ("skräckkonsten") så att konstnärer kunde få större avsättning för sina verk. Några citat:


- Vi arbetar på dagarna och målar på nätterna. - Det är entusiasmen och energin som håller oss igång. - Vi vill öppna ögonen hos våra gelikar för konstens verkliga värden och göra vårt bästa för att utrota dussinmåleriet och skräckkonstabrikation, deklarerar medlemmar av arbetarnas konstklubb, vilka mött upp till sin femte utställning som i år försiggår på Galerie Hörhammer.


Arbetarnas konstklubb bedriver om kvällarna och söndagsföremiddagarna en konstskola i Alexis Kivi-folkskola. Där tecknas och målas det ivrigt efter levande modell. Två gånger i veckan kommer läraren och rättar arbetena. Klubben räknar ett femtiotal aktiva medlemmar, och undervisningen sker till självkostnadspris. [---] Konsten förenar dem alla. Konstnärerna Unto Pusa och Gösta Diehl har tidigare verkat som lärare för målningsklassen, vilken nu undervisas av Urho Lavanne. Den i år startade skulpturklassen arbetar två gånger i veckan under ledning av bildhuggaren Eino Räsänen i en keramikverkstad vid Väinömöinengatan. Klubben har hopp om att från hösten även börja med grafikundervisning och har ett lämpligt arbetsrum i sikte.


[---]


- Vi har haft undervisning i anatomi och då vi inte hade någon lärare lärde sig var och en av oss en del om människokroppen och undervisade kamraterna säger Taito Luiro. [---] Genom sitt brinnande intresse och sitt allvarliga uppsåt är dessa arbetarkonstnärer de rätta att sprida förståelse för riktigt måleri bland sina kamrater på arbetsplatsen och lära dem se skillnaden mellan "hjortstrider i månsken" och "höger eller vänstervridna tjädrar" och verkliga tavlor.


[---]


Den ende som består sig med ett riktigt arbetsrum är hattstockmakaren Reino Gråsten. Hans ställning är avundsvärd om man jämför den med många andras. Mauri Heinonen, diversearbetare och hamnsjåare, målar monumentalt upplagda tendentiösa arbetarmotiv i kolossalformat i familjens tjugokvadratmetersrum, där ungarna bullrar och hustrun lagar mat på tegelstenar i kakelugnen, då hon inte försörjer familjen vid metallsvarven i fabriken. Kamraten Ahti Lavonen har det ungefär lika ställt men han intresserar sig för abstrakt konst och intresserar sig för idealen, genom vilka han lättast anser sig övervinna svårigheterna i livet.


Så det verkar som om Ahti Lavonen redan 1951 var på väg mot stilen som skulle göra honom berömd och där form och färg ska mildra svårigheterna snarare än att visa dem. Men i träsnittet från 1956 är han fortfarande en socialt engagerad och litet valhänt realist i murriga färger. Litet i traditionen från tyskan Käthe Kollwitz. Man känner tröttheten i mammans tunga kropp där hon går med sina barn. Är de hemlösa? Det här är citat och bilder från en tid som kan verka väldigt avlägsen, men ändå inte.


länkning pågår till intressant.se