Nyare jakt på arbetarkonsten 6

Omslaget till Daria Bogdanskas Wage slaves
(löneslavar), Galago/Ordfront 2016.

Undertecknad ("Konstfred") har i sju år försökt skriva en artikel om något som kan kallas arbetarserier, i början i samarbete med kollegan Magnus Nilsson på Malmö Universitet. Under tiden har den högproduktive Magnus åstadkommit en hel bunt vetenskapliga och populära artiklar på engelska och svenska om ämnet, till exempel:

2016: "En ny arbetarlitteratur", i antologin Inte kan jag berätta allas historia (red. Beata Agrell m.fl.), länk till sammanfattning i databasen DIVA.

2017: "Mer tecknat", i tidskriften Klass, nr 3 2017. Länk till digital version.

2019: "Marxism Across Media: Characterization and Montage in Variety Artwork's Capital in Manga", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 1 2019, sid. 323-338. Länk till sammanfattning i Malmö universitets publikationer.

2019: "Working-Class comics? Proletarian Self-Refexiveness in Mats Källblad's Hundra år i samma klass and Hanna Peterson's Pigan", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 3 2019, sid. 368-380. Länk till sammanfattning i databasen DIVA.

Nu har iallafall även jag fått min artikel färdig, och den kommer att publiceras i ett väldans fint sammanhang där även Magnus medverkar: den engelskspråkiga forskningsantologin Scandinavian Comics and Comics Research: Contexts, Politics and Practises (Skandinaviska serier och serieforskning: Sammanhang, politik och praktik) på förlaget De Gruyter i Berlin. Titeln på mitt bidrag är "Socio-semiotics and the history of 'working-class comics and cartoons' in Sweden" (Social semiotik och utvecklingen av proletära serier och skämtteckningar i Sverige), inte direkt en populärvetenskaplig titel men förhoppningsvis begriplig. Semiotik är grovt sett vetenskapen om hur människan uppfattar och uttrycker mening i tillvaron, genom alla tider och kulturer.

Jag gör det enkelt för mig och saxar några slutsatser och upptäckter ur artikeln, översatta till svenska, Google translate gjorde den första grovöversättningen:

...

Arbetarlitteratur är både ett flitigt använt begrepp, en stark litterär tradition och ett genomforskat område i Sverige. Detsamma kan inte sägas om arbetarkonst. Användningen av den svenska termen arbetarkonst tenderar dessutom att vara ganska begränsad och oreflekterad. Beroende på etablerade föreställningar om "konst", förknippas den ofta med läran om socialistisk realism – socialistisk till innehåll, realistisk till form – som dominerade officiellt måleri och skulptur i Sovjetunionen och andra "verkligt existerande" socialistiska system och stater. Bildtyper med potential att mer direkt nå ut till en arbetarpublik, såsom karikatyrer och tecknade serier i dagspressen, och konstnärliga tekniker och reproduktionsmetoder som är mer lättillgängliga för självlärda proletära konstnärer med begränsade medel, har till stor del borstats undan som alltför obetydliga för konsthistorisk forskning i Sverige. Därför kan termerna "arbetarserier" eller "proletära serier och skämtteckningar" visa sig användbara, eftersom de inte är lika förknippade med elitistiska värdeskalor.

...

Magnus Nilsson och jag började utveckla begreppet arbetarserier eller ”tecknad arbetarlitteratur” i en mejldiskussion 2015, följt av en gemensam presentation av våra forskningsidéer vid Malmö högskola samma år. Det är inte ovanligt inom serieforskning att börja med att följa upp inledande förslag från icke-akademiska seriefans. I vårt fall var den omedelbara föregångaren Stefan Nicklasson, svensk dekorationsmålare, lärare och bloggare. På sin blogg Stefans blogg om serier och gatukonst hade han gjort två inlägg med titeln "Arbetarserier med klass" år 2014. Det första inlägget är en mejlintervju med två serieskapare eller självständiga ”auteurs” verksamma i Sverige: Tinet Elmgren (f. 1981) och Mats Källblad (f. 1969).

...

Mats Källblads Hundra år i samma klass,
Galago/Ordront 2014.

Vikten av begreppet samhällsklass betonades av Mats Källblad när han 2014 valde att återutge tre av sina tidigare grafiska romaner i en ny volym producerad av det svenska serieförlaget Galago. Volymens titel är Hundra år i samma klass. Genom att spela på den dubbla betydelsen av "klass" (som i social klass eller att placeras i sin "klass" i skolan), förtydligar titeln Källblads självreflekterande presentation av sina tre tidigare verk som självbiografiska serieromaner, integrerade som delar av en krönika av en familj och en ort (Osby i Skåne), vars bakgrund återfinns i hans mors och mormors livsberättelse. Denna ramberättelse tecknas och återberättas av Källblad i en 74-sidig prolog som inleder volymen.

...

Två år tidigare, 2012, hade Galago gett ut ytterligare en grafisk roman, Smålands mörker. av romanförfattaren och den självlärde serietecknaren Henrik Bromander (f. 1982). Mindre uttalat självbiografisk än Källblads verk berättar Smålands mörker om en huvudperson, Erik, som delar vissa drag med Bromander själv som tonåring. Erik kommer från en liten stad i regionen Småland, hans intressen gör honom till en outsider i staden, och han försöker nå ut genom att sälja fanzines med sina egna serier. Erik är en otypisk antihjälte från arbetarklassen: enda barnet till en permitterad fabriksarbetare blivit alkoholist och en frånskild och bitter mamma med låg inkomst. 

...

Café "Poeten på hörnet", Malmö 10 april 2015.
Från vänster till höger: Hanna Petersson, Henrik Bromander, Daria Bogdanska, Magnus Nilsson.

I april 2015 lyssnade jag på en paneldiskussion om politiska serier, som hölls på ett café i Malmö och leddes av Magnus Nilsson. Medlemmar i panelen var Henrik Bromander, hans sambo Hanna Petersson (f. 1985) och den blivande serietecknaren Daria Bogdanska (f. 1988), som varit bosatt i Malmö sedan 2013 och gått på Kvarnby Seriekonstskola där. Resultatet av evenemanget återspeglas i Nilssons första analys av serier som tecknad arbetarlitteratur, publicerad i den årliga tidskriften för litteraturhistoriker i Sverige, Samlaren. Nilsson nämner i sin artikel Källblad, Bromander och Bogdanska, tillsammans med några äldre konstnärer och serietecknare som Claes Jurander (f. 1948) och Robert Nyberg (f. 1956), men han väljer att fokusera på Hanna Petersson och hennes serie Pigan, som hade publicerats i tidningen Galago och som följetong i den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren år 2011.

...

Varken Magnus Nilsson eller jag var först med att använda den ganska ovanliga termen "arbetarserier". Den amerikanske sociologen Bruce Campbell använder denna term (working class comics) i sin bok från 2009 om samtida mexikansk seriekultur, ¡Viva la historieta! I kapitel 5, en studie av hur mexikanska serietecknare samarbetar med arbetarklassens barrios och fackföreningar som SME (Sindicato Mexicano de Electricistas), skriver han: "För att bättre förstå det politiska och kulturella syftet med [dessa] arbetarserier, kan man med fördel jämföra dem med Rassinis företagsserie.” (Campbell, 2009: 96.) 

Ur den kollektiva "historietan" Que no nos roben la Luz (Stjäl inte ljuset från oss) från de mexikanska elektrikernas fackförbund SME, 2003. Tecknare: El Fisgón (Rafael Baraja) och Antonio Helguera. Se vende = till salu (av George W. Bush och Vicente Fox).

Rassinis Contacto Comix var verkligen en företagspublikation som distribuerades till de 4.550 anställda på Rassini-företaget i Mexiko, med syftet att ingjuta "corporate values". Om detta var en serie producerad "för" arbetarklassen, så var den definitivt inte "av" den eller "om" arbetares verkliga villkor. "Däremot," fortsätter Campbell, "är arbetarserier sådana serier som är skapade för en mer öppen och horisontell arena för offentliga samtal, en sfär av diskussion och debatt som inte tillhör någon enskild samtalspartner, och som inte kan reduceras till varken statens inflytande eller privata företags intressen.” (Campbell, 2009: 97; kursiv stil tillagd.) För mig verkar detta vara den mest avgörande definitionen av arbetarserier.

...

HISTORISKT:

Ur Reform: Tidning för politisk ekonomi,
 religion, litteratur och konst, 20 mars 1850.

Vid 1800-talets mitt gjorde xylografin (trägravyren) att för första gången i Sverige, och 60 år efter den första vågen av populära republikanska tryck i Frankrike, blev folkflertalet inte bara tilltalade som "arbetare" utan även representerade visuellt som en ikonografisk typ (en typfigur) i tryckta bilder som var avsedda att ses av dem själva. Forskaren Lena Johannesson skriver (på engelska) att: "I den teoretiskt avancerade tidningen Reform möter vi en sällsynt bild 1850, med termen 'proletär' i sin titel, och visande den fattige bonddrängen som en jätte och en dominerande makt på grund av det problem han representerade.” Hon verkar dock ha delvis fel – endast en bild från 1850 i Reform och liknande tidningar stämmer in på denna beskrivning, och i den medföljande dialogen beskrivs ”jätten” inte som en dräng utan som en slaktare. (Se bild.) Den grundläggande analysen är dock korrekt. För kapitalisten är den framväxande arbetarklassens storlek, styrka och allt mer artikulerade krav ett problem. Med hjälp av det enkla retoriska greppet förstoring framställs slaktaren till vänster som moraliskt och fysiskt överlägsen den lilla kapitalisten, som å andra sidan är i besittning av det önskade kapitalet och placerad till höger (placering till höger eller vänster i en bild har ofta haft en underförståd mening genom bildhistorien).

Namnet/namnen på konstnären och xylografen i bilden från Reform är okänd, men den mest produktiva skaparen av liknande satirbilder i Sverige vid den tiden var Gustaf Wahlbom (1824–1876), mjölnarson och pionjär inom xylografin. Han arbetade för tidningar som Folkets Röst, Corsaren, Fäderneslandet och Frihetsvännen. 1862 blev han xylograf och medredaktör för den nystartade Söndags-Nisse, en satirisk veckotidning som skulle fortsätta till 1924, och som alltid uttryckte en viss respektlöshet i förhållande till "det etablerade". Efter sekelskiftet fick Söndags-Nisse sällskap av tidskrifter som var mer knutna till socialdemokratins radikala fraktioner – Karbasen (1901–1908) och Naggen (hösten 1913–1922). Bland skämttecknare som arbetade för både Söndags-Nisse och Naggen finner vi Eigil Schwab (1882–1952), Erik Lange (1876–1946) och Martin Nilsson (1890–1963). I Naggen producerade Eigil Schwab, Ivar Starkenberg (1886–1947) och Gunnar Håkansson (1891–1968) några av de mest minnesvärda visuella satirerna om krigshetsande kungligheter, politiska kompromisser och ekonomisk exploatering i Sverige under första världskriget. Starkenbergs teckningar trycktes också ofta i Stormklockan, veckotidning för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. 

(Extrakommentar för svenska läsare: Myrdalbiblioteket i Varberg är ett bra ställe att studera dessa tidningar)

...

Även i Sverige följdes snart den ryska revolutionen 1917 av den vanliga splittringen mellan reformistisk socialdemokrati och komintern-fraktionen, organiserad i Sverige som SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). Under några år från 1921 och framåt gav dess ungdomsorganisation och dess förlag Fram ut den årliga midsommartidningen Röda Rappet med artiklar, dikter, noveller och tecknade serier. Oscar Jacobsson (1889–1945) var en flitig medarbetare i Naggen och tecknade också för Röda Rappet. Ett exempel är hans satir över den socialdemokratiska reformismen i 1921 års nummer, en satir som också är ganska representativ för Jacobssons arbete för Naggen. Året efter fick han sitt offentliga genombrott i USA med den berömda serien Silent Sam – i Sverige känd som Adamson.

Oscar Jacobsson i Röda Rappet, midsommartidning från SKP 1921.

En annan vänstertidning vid namn Röda Rappet distribuerades 6–7 gånger årligen mellan 1972 och 1976 som en omedelbar fortsättning på den tidigare tidningen Göteborga’n. Båda utgavs av KFMLr (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, de radikala), den utbrytargrupp ur VPK (nuvarande Vänsterpartiet) som fortfarande (2023) har platser i stadsfullmäktige i Lysekil under sitt nya namn KP. Röda Rappet lades ner 1976 på grund av ett behov av att koncentrera mer resurser till partiets veckotidning Proletären, som är igång än idag. Serien Gustav, uppkallad efter dess huvudperson, trycktes i Göteborga’n och Röda Rappet regelbundet 1970 till 1972, sedan mer sporadiskt från 1973 och framåt. En separat samling av alla avsnitt från 1970–1972 gavs också ut. Serien skrevs gemensamt av Kjell-Åke Olsson och Robert Jonsvik (1944–1998), som båda periodvis fungerade som tidningens utgivare eller redaktör. Jonsvik var också konstnär och medgrundare till konstnärskollektivet Konstepidemin i Göteborg. Karaktären Gustav Johansson, ett passande namn för en personifiering av den typiska manliga svensken, representerar kärnan i de aktivistiska värderingar som KFML ville främja och bevara. Efter ett liv av tungt arbete i skog, gruvor och som mekaniker är han nu i sextioårsåldern och pensionerad på grund av silikos, men ändå fysiskt imponerande och en bra kamrat.

Ur ett avsnitt av Gustav i Röda Rappet (KFML), nr 22 (2 1972). 

Gustav stödjer KFML genom att sälja dess tidning Proletären, och i detta värv möter han människor av olika yrken, nationaliteter och åldrar som behöver stärkas i sin kommunistiska tro. Hans livskamrat, Emma, ​​har samma bakgrund och övertygelse som han själv. Sens moralen i serien är ofta att en kamrat har ett problem eller ett tvivel som Gustav löser eller motbevisar med ett exempel från sitt långa arbetsliv.

Serien Gustav kan jämföras med annan svensk serie- eller illustrationskonst med kopplingar till vänsteraktivism och arbetarkultur, som serien Bellman, tecknad av Jan Lööf (f. 1940) och andra serietecknare för stockholmstidningen Folket i bild/ Kulturfront, och samlingsverket Historieboken (1970), tecknad och skriven av fyra elever på Konstfackskolan. Åtminstone det senare exemplet, en visuell historia om vanliga "svenskar", trälar och arbetare från stenåldern och framåt, har en del av sin hemgjorda klumpighet gemensamt med Gustav, som ett visuellt tecken på "äkthet", men med en mer nyskapande layout och grafisk design. Idag fortsätter Mats Jonsson (f. 1973) i huvudsak i samma tradition.

Klipp från sidan 222 i Mats Jonssons Nya Norrland, Galago/Ordfron 2017. Bas och överbyggnad: Hur kan SCA ha bara 48 miljoner kronor i omsättning men 711 miljoner i vinst? Bruksorten avfolkas.

De tidigare nämnda serierna och satirteckningarna från 1900-talet har antingen konstnärliga ambitioner eller är avsedda för tidningar lästa i ganska små kultur- eller vänsterkretsar. De tecknade serier som fanns vid samma tid i de stora svenska fackföreningarnas medlemstidningar hade en helt annan karaktär. Lena Johannesson har uppmärksammat fenomenet "yrkesserier", sådana som "Stålfarfar" i Metallarbetaren och "Spik-Anton" i Byggnadsarbetaren, båda tecknade av Nils Bertil ”Ason” Andersson (1913–1988). Denna typ av enkla "strippar" började dyka upp i fackföreningspressen runt 1940 och fortsatte tryckas långt in på 1980-talet. Johannesson påpekar att de mera kortlivade av dem sannolikt inte lyckades hålla den rätta nivån av mycket snäll humor som inte gick medlemmarnas heder och yrkesstolthet för när.  När det gäller långkörarna, som "Stålfarfar", anser Johanneson att deras huvudpersoner tillhör en kategori av älskade ”antiheroiska hjältar” som dök upp ”efter att lantbrukaren hade försvunnit som symbol för det svenska folket” (översatt från Johannessons engelska text).

 

Stålfarfar av Ason (Nils Bertil Andersson). Bildkälla: https://www.lambiek.net/  © 2023 Bertil Ason.

Dessa individualistiska, småsluga och något arbetsskygga lantliga antihjältar är verkligen älskade, och vissa är än idag huvudkaraktärer i populära kommersiella serietidningar – som Kronblom, först skapad av Elov Persson (1894–1970) år 1927. För övrigt började Persson sin karriär som satirtecknare i den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet. Med Kronblom bidrog Persson till att utveckla en kolorerad tecknarstil som kom att bli närmast synonym med idén om en populär svensk serie. Många av Mats Källblads serier fortsätter den traditionen. En av hans mest populära karaktärer, bikern Sture Stelben, är inte utan likheter med de äldre individualisterna Kronblom och 91:an Karlsson. Även Sture Stelben tecknas för en medlemstidning, men inte en fackföreningstidning för utan tidningen för svenska motorcyklister; MC-folket.

Sture Stelben som album från förlaget Komika, 2008.

En innovativ fackföreningsserie var Eddie av Lars R. Melander (f. 1949), kallad "Mellis". Melander har i en intervju berättat att han åkte till sjöss för första gången när han var sjutton. Han arbetade på olika båtar ägda av svenska rederier under en stor del av 1970-talet och började sedan rita och fotografera arbetet ombord (Sjömannen, nr 9 1986: 34–36). Han gick också konstutbildning på Konstfackskolan i Stockholm och har sedan dess arbetat som bildlärare, illustrationskonstnär, fri utställande konstnär – och svetsare.

Serien Eddie publicerades som 33 avsnitt i Sjömannen, Sjöfolksförbundets organ, mellan mars 1973 och november 1981, ibland i på varandra följande nummer, men oftast mer sporadiskt. Alla avsnitt har samma helsidesformat, men med en stor variation vad gäller layout och innehåll – ibland en berättelse med rutor, ibland ett friformsmontage eller en helsidesteckning; ibland en resereportage med en komisk eller ironisk twist, ibland en ordrik politisk kommentar. Eddie, Melanders alter ego, syns i de flesta avsnitt, men alltid som en distanserad betraktare. I Sjömannen nr 12 1973 kommenterar han försäljningen av den svenska handelsflottan till utländska ägare som sänker lönekostnaderna genom att anställa filippinsk personal. I bilden går han mot "muggen" – den enda som inte är avstängd – under en av sina sista dagar på det snart omdöpta fartyget M/S Arrak. Eddie är mera av en krönika om kollektiv solidaritet och sjöfartspolitik än en självbiografisk serie, men det politiska innehållet gör den ändå till en en föregångare till de självbiografiska arbetarserier som studerats av Nina Ernst (Mats Jonssons serier) och Magnus Nilsson (Mats Källblads serier).

Eddie, avsnitt i Sjömannen nr 12 1973. "Efter att ha lossat i Philadelphia förhalar Arrak till ett varv i Baltimore där hon säljs till en brittisk redare, sätts under brittisk flagg och döps om till Ouzo..." "Över akterdäck vandrar en ensam man i ett viktigt ärende... toaletterna i manskapsavdelningen på poopen är nämligen avstängda..."