tisdag, februari 11, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 32

Reino Laitasalo, Punainen Kenraali (Röd general), olja på duk 1972
I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

År 2012 gick priset till Reino Laitasalo och jag rapporterade direkt från prisutdelningen i Smedjebacken

(ny jakt på arbetarkonsten 18).

Men här är en ny text med samma format som inläggen om tidigare pristagare:

Den finske konstnären Reino Laitasalo är den förste utländske medborgare som har fått Ahlbäckpriset. Det här är också ett tecken på Ahlbäckstiftelsens ökade kontakter med organisationer i andra nordiska länder. Våren 2008 var Stiftelsen värd för den första av en rad nordiska möten om arbetarkonst som resulterade i boken Fram träder arbetaren (2009). I detta samarbete deltog arbetarmuseet Werstas i Tammerfors - den stad där Reino Laitasalo föddes år 1929. I sin diktsamling Potemkin Portaat (Potemkins trappor) har han gett oss några minnesbilder av uppväxten som enda barnet till en ensam mor. Stadsdelen där de bodde heter Pispala. Modern arbetade bland annat som baderska, ett yrke som knappast längre finns. På kvällarna efter skolan kom lille Reino ofta till den offentliga saunan där hans mor arbetade. Han hjälpte till med att städa och bära ved, och som han skriver: "när allt var gjort gick vi strax hem till Pispala, till vårt spisrum" (kaiken tehtyämme, lähdemme kävellen kohti Pispalaa, hellahuonettamme). "Hellahuone" eller spisrum var den enkla bostad som ensamstående med låga inkomster fick hålla till godo med.

Däremot har Laitasalo inte berättat lika mycket om hur och varför han blev konstnär. Men i Tammerfors fanns flera äldre konstnärer som passade mycket bra som inspiratörer för en ung arbetare - Erik Enroth (1917-1975) var den mest kände av dem. Andra var Allan Salo (1901-1978) och brandmannen och målaren Taisto Toivonen (f. 1921) som fortfarande lever. Åren 1953-57 var Laitasalo ofta på Tammerfors Työväenopisto (som ungefär motsvarar ABF i Sverige). Där gick han kurser i teckning och måleri. Via kurserna blev han också bekant med medlemmar i den radikala konstnärsgruppen Kiila (Kilen), och särskilt grafikern Tapio Tapiovaara (1908-1982). Tapiovaara fick den unge Laitasalo att specialisera sig på träsnittet, och av den äldre kollegan fick han verktyg för träsnitt som han fortfarande har kvar. År 1957, som 30-åring, fick Laitasalo börja ställa ut med Kiila. Det var på gruppens utställning på Kumlins konstsalong i Helsingfors.

Reino Laitasalo, Rakentajat (Byggnadsarbetare), träsnitt 1976

Hufvudstadsbladet kritiker Erik Kruskopf tyckte att det fanns två unga löften i utställningen: Reidar Särästöniemi (som senare skulle bli mycket känd i Finland) och Reino Laitasalo. Särästöniemi visade flera målningar och ett träsnitt som Kruskopf tyckte var mer opersonligt, men om Laitasalos träsnitt skrev han så här: "Desto mer personlig i denna [...] teknik är däremot Reino Laitasalo, också han en ny bekantskap, vars starkt expressiva snitt tar väl vara på just den teknikens egentliga uttrycksmöjligheter". Och i den andra svenskspråkiga helsingforstidningen, Nya Pressen, skrev Eila Pajastie så här: "Det andra löftet, Reino Laitasalo, utställer stora, grovt skurna träsnitt över grova vardagsmotiv - arbetare, ruckel. Misären är rätt framhävd, och härmed närmar sig snitten illustration, men uttrycket saknar inte kraft och inre övertygelse." För en konstkritiker vid den här tiden var det inte direkt en positiv sak att säga att en bild liknande en "illustration". Men samtidigt lade Pajastie märke till det som fortfarande är kännetecknande för Reino Laitasalos konst. Han målar för att han har en inre övertygelse om att det han återger är viktigt och att hans sätt att återge det är rätt (för ämnet och för honom själv). Därför anpassar han sig varken till krav på lättbegriplighet eller press på att följa nya trender i konstlivet. Och därför har han heller aldrig varit "plakatmålare", trots att han ofta är politisk.

Efter de första framträdandena på utställningar blev Laitasalo antagen som konststuderande vid det berömda Repin-institutet i Leningrad. Att han for till Sovjet och inte till Paris hade förstås med vännerna och den framväxande politiska övertygelsen att göra. I Leningrad lärde han sig ryska och fick ryska vänner, men han höll sig på avstånd från de officiella sammanhangen (fortfarande självständig). Själv tror han inte att han hade kunnat anpassa sig till systemet. Han stannade i tre år. Efter återkomsten till Finland följde en hårdare tid. Laitasalo var grafiker, men de av hans vänner som var målare fick bättre platser på utställningarna. Duken och oljefärgen lockade alltmer. Kärleken drabbade honom när han träffade konstnärskollegan Ella-Maija Laitasalo (1938-2003) som han sedan levde med i 40 år. Men då lämnade han också sin tidigare fru och fick försörjningsansvar för deras gemensamma barn. I likhet med många andra konstnärer med arbetarbakgrund hade han ett praktiskt yrke i botten - som svetsare. Men det var ju bilderna han egentligen ville arbeta med.

Han hade inte så många separatutställningar - den första var på grafikgalleriet Artegrafika i Helsingfors 1963, och sedan dröjde det sex år till nästa separatutställning på konsthallen i Ekenäs 1969. Under 70-talet hade han bara två separatutställningar, båda 1979. Däremot deltog han ofta i utställningar med STG (Finska konstgrafikers förbund), STS (Finska bildkonstnärsförbundet), SKjL (Finska konstföreningars förbund) och andra grupper. Vänstern var stark i Finland vid denna tid, och kulturutbytet med Öst var intensivt. Laitasalo deltog i grafikutställningar i både DDR och Tjeckoslovakien. I den lilla staden Hangö, dit paret Laitasalo flyttade, startade han den lokala konstnärsgruppen Hangon Kuvataiteilijat (Hangö bildkonstnärer) där han var ordförande 1978-80. Senare hade han också förtroendeuppdrag i STS och den finländska konstakademin. Reino Laitasalo blev en etablerad och respekterad konstnär i Finland, om än inte så känd för en större publik. Tecken på konstvännernas respekt är de utställningar han haft haft på konstmuseer, t.ex. i Tavastehus (1985 och 1991), Borgå (1986), Kerava (1999), på Werstas Arbetarmuseum i Tammerfors (2007), och i Riihimäki (2011). År 2009 hade han sin 80-årsutställning på den anrika Konstsalongen (eller Bäcksbackas Konstsalong) i Helsingfors, där han visade den nya målerisviten "Bilder från stadens utkanter".


Reino Laitasalo, Matkalla (På resa), olja på duk 2008 (ur "Bilder från stadens utkanter")
Jag vet inte mycket om Reino och Ella-Maija Laitasalos liv, men det verkar som om de var eniga om att låta gemensamma intressen och vänner vara viktigare än pengar och karriär. Materiellt kan det inte alltid ha varit så lätt, men de reste så ofta de kunde, särskilt till Italien och Leningrad. Minnen från de resorna är viktiga både i Laitasalos senare bilder och i diktsamlingen Potemkin portaat. Ella-Maija var sjuklig i perioder, och Reino fick vara den starke och vårdande. När hustrun gick bort år 2003 - efter en lång cancersjukdom som hon själv skildrade i den ironiska boken Kertomus parantumisesta (ungefär "Berättelse från vården") - omsatte Reino sin sorg i bilder och ord. Resultatet blev diktsamlingen, men också nya stora serier av oljemålningar där benranglet Döden ofta återkommer. Enligt konstnären själv är det Döden som vän, inte som fiende - ett sätt att förlika sig med sin egen död. Under 2000-talet har Reino Laitasalos bilder blivit mer existentiella och mindre uttalat politiska. Han kan också upprepa ett äldre motiv ur sin produktion - protestsångaren med sin gitarr framför fabiksstaden - och säga att "Det där är sådan jag skulle vilja vara - men jag vågar inte." (Reino Laitasalo i Smedjebacken i höstas, översatt från finska). Men det är knappast sant. Han har varit lika frispråkig i sina bilder som protestsångaren i sina ord.

Om Reino Laitasalo som målare kan man säga att han i början målade som en träsnittskonstnär. Människofigurernas former var geometriskt förenklade, konturerna var breda och tydliga, kontrasterna mellan ljus och skugga var skarpa. Se den röde generalen i början av det här inlägget. Färgmässigt var han inte rädd för färgkontraster som vissa kan tycka är obehagliga - t.ex. skarpt rött mot skarpt smaragdgrönt. Det var för att öka lyskraften och uttrycksfullheten. Färgskalan har han behållit genom åren, men den har blivit mjukare under 2000-talet. Jag tror att han tidigt lärde sig mycket av en Tammerforsmålare som Erik Enroth. I vissa målningar som han arbetade med mycket länge (under hela 80-talet och in på 90-talet) kan man se hur hans stil förändrades och blev alltmer förenklad. I likhet med en annan finsk arbetarskildare - Unto Pusa (1913-1973) - tog han intryck av mer "kubistisk" fransk bildkonst där varje volym eller figur framställs som ett antal plana ytor. Vissa av Laitasalos bilder från 1980-talet är nästan helt geometriska. Ett ansikte i profil kan visas som en rektangel med skåror för ögon, näsa, mun.

Men andra bilder från samma tid är helt annorlunda - konturerna är upplösta och figurerna verkar bara bestå av glödande färg. Ett exempel är en stor målning från 1985 som har den neutrala titeln Aamu ("Morgon") men där de kringspridda människokropparna syftar på striderna i Sabra och Shatila det året. Mot slutet av 90-talet lämnade Laitasalo den konturskarpa stilen mer definitivt. Och det var nu han återvände till sin tidigare idé, från den röde generalen och andra bilder, att skapa ett minne över den röda sidan i det finska inbördeskriget. Ingen målare hade gjort det förut. Resultatet blev två målningar i mycket stort format. Den ena visar en känd arkebusering av röda sympatisörer i stadsdelen Pyynikki under slutstriden i Tammerfors. Se bild nedan. Den andra visar "resans slut" - de arkebuserade i massgraven. I dessa bilder tar Laitasalo sitt moraliska ansvar att påminna kommande generationer om vad som hänt, och att hävda den finska arbetarklassens egen historia. Men han gör det utan glorifiering och med de enskilda vardagsmänniskorna i centrum. Precis som när han målar pensionären i sin lägenhet eller "döden mitt ibland oss".

I december 2013 skänkte Reino Laitosalo 57 av sina verk till museerna i Tammerfors. Se artikel på finska här: Reino Laitasalo lahjoittaa teoksiaan Tampereen taidemuseolle

Den 5 april 2014 öppnar en ny utställning av Reino Laitasalo på Konstsalongen i Helsingfors. Det kommer givetvis att bevakas här. Information från Konstsalongen kommer att finnas här: Taidesalonki


Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2011, Lennart Engström
 
länkning pågår till intressant.se


Reino Laitasalo, Pyynikki, olja på duk 1997.

torsdag, januari 02, 2014

Ny jakt på arbetarkonsten 31

Ny text om arbetarkonstens historia i Norden i TAHITI 04/2013 (http://tahiti.fi/)
Läs om hur personer som Rudolf Broby-Johansen formulerade idén om Arbetarkonst.


Den tvåspråkiga nättidskriften TAHITI - Konsthistorien som vetenskap - nr 4/2013 publicerar två vetenskapliga artiklar: Annika Waenerbergs "Mona Lisan hymy ja tunne tulkinnan työkaluna" (Mona Lisas leende och känslan som tolkningens verktyg), i vilken Waenerberg fortsätter den i TAHITIs tidigare nummer påbörjade artikelserien om visuell analys, samt Fred Anderssons "Att iscensätta det gemensamma. Socialistisk realism och social tendens i Nordens arbetarkonst omkring 1950". Tuuli Lähdesmäki berättar i den redaktionella inledningen om den konstvetenskapliga forskarskolans organisatoriska förändringar.

I avdelningen Kentältä ja arkistosta (på fältet och i arkiven) finns i detta nummer fyra rapporter, i vilka berättas om aktuella händelser inom konstliv och konstforskning, samt seminarier. Teija Luukkanen-Hirvikoski skriver om Frieze Art Fair i London. Hilja Roivainen rapporterar om den i maj månad vid Helsingfors universitet hållna konferensen "New Materialisms IV: Movement, Aesthetics, Ontology". Medeltidens konst och frågor i samband med dess utforskning behandlas av Janika Aho, som skriver om Finlands nationalmuseums i september timade konferens kring Meister Francke, samt Katri Vuola, som berättar om de föreläsningar och workshops angående Hermann Rodes produktion som i november hölls i Tallinn.

I avdelningen Kirja-arvostelut (bokrecensioner) skriver Roni Grén under rubriken "Museo vastaan historia – tapaus André Malraux" om Georges Didi-Hubermans aktuella verk "L’Album de l’art à l’époque du ”musée imaginaire”. Riitta Nikula reser i sin kolumn till Capri och Axel Munthes Villa San Michele.

I detta decembernummer för år 2013 presenterar Tahiti även en Dossier, vilken sammanställer bidrag från den i Rovaniemi i november 2012 hållna konferensen "TAHITI 5: Suomalainen nykytaide ja sen tutkimus" (Finsk nutidskonst och dess utforskning). Denna dossier är redigerad av Johanna Vakkari.


Pinja Metsäranta (översättning från finskan Fred Andersson)

Länking pågår till intressant.se

torsdag, december 12, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 30

Herr "Konstfreds" arbete med arbetarkonsten har varit mer aktivt på sistone än vad som har synts här på bloggen. Jag har arbetat med två stora och mer vetenskapliga artiklar om arbetarkonst. Båda har huvudtiteln "Att iscensätta det gemensamma" (del 1 och 2). Del 1 handlar om hur begreppet arbetarkonst etablerades i kulturdebatten i Norden mellan ca 1920 och 1950. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i årets fjärde nummer av den konsthistoriska nättidskriften TaHiTi (http://tahiti.fi) som innehåller artiklar på både finska och svenska. Del 2 är också färdig. Den handlar om ett ämne som jag arbetat med sedan 2009: arbetarmotivens visuella retorik.

(Man kan läsa mer här om visuell retorik.)

Det finns också planer på att publicera en skrift med anledning av att Ahlbäckspriset nu delats ut i 20 år (1993-2003) och att den tjugonde pristagaren utsågs i år (1994 delades priset inte ut, annars hade det varit den tjugoförsta.) Som jag tidigare meddelat på twitter (se högerspalten) heter den lycklige mottagaren Lars "Mellis" Melander (eller ibland Lars R. Melander), och han är framför allt sjöfolkets konstnär. Med sina teckningar i Bohuslänningen och i tidningen Sjömannen har han framför allt blivit känd som en vass satiriker. Men han är också en mycket bra målare och skulptör. De exakta detaljerna kring skriften är hemliga tills vidare. Men mycket snart kommer jag här publicera mer information om "Mellis" och om fjolårets pristagare Reino Laitasalo. Kjersti Bosdotter publicerade nyligen en artikel om de båda i tidningen Bergsmannen, nr 5 2013.

Ahlbäckpristagarna slutar ju inte arbeta bara för att de får pris och det skrivs artiklar om dem - i november hade till exempel Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) en utställning på Galleri Bellange i Stockholm.Se John Swedenmarks artikel i tidningen Arbetet (LO-tidningen), 17 november 2013. Den som har vägarna förbi Borås eller som rentav bor i närheten bör inte missa chansen att se Ulla Zimmermans utställning på Borås Konstmuseum som pågår fram till den 12 januari. Som titeln antyder är det en retrospektiv utställning där vi får bekanta oss med en av de viktigaste svenska arbetarkonstnärerna. Ulla Zimmerman var typisk för sin generation och sin tid på 1960- och 70-talen - hon ville inte begränsa sig till utställningar för de redan frälsta, utan använde sin konst i socialt arbete, till exempel i verksamheter för unga med narkotikaproblem. Hennes bilder har alltid en direkt koppling till vardagen och till samhället. Samtidigt vet hon att kreativitet kan vara livsviktigt - det har hon sett i sitt arbete som bildterapeut på sjukhusen. Hennes bilder är inte någon torr diskbänksrealism - de är livsbejakande. Se utställningen!

Mer om Ulla finns i den första serien spaningar, På spaning efter arbetarkonsten 13



Länkning pågår till intressant.se



torsdag, september 26, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 29

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Lennart Engström, ur dokumentationen av Akademiska sjukhuset i Uppsala, 2007-2008
Året var 2011 och priset gick åter igen till en fotograf med vardagen som motiv. Han heter Lennart Engström och är verksam i Uppsala sedan många år, men född 1953 i Ljusne utanför Söderhamn. Precis som Jean Hermanson och Maria Söderberg är Lennart Engström i första hand en person som dokumenterar. Men bara för den sakens skull ska man inte glömma att titta närmare på hans bilder och se hur de är tänkta och gjorda. En avgörande sak är om en bild är intressant på egen hand och inte bara som en del av en bok eller dokumentation. Titta på den här bilden från 2007 (klicka för större bild). Ett ögonblick i den korta pausen i arbetet på sjukhuset, men det finns en oro i kompositionen med många diagonaler. Genom fönstret ser vi en diffus gul skugga. Det är en ambulans som kör förbi just när fotografen har hittat den rätta höga blickpunkten och bilden tas. Personerna vid bordet tittar upp från måltiden och är redan beredda att lämna den. Vad är det som väntar den här gången? En perfekt bild av atmosfären på en plats där det gäller liv eller död.

Lennart Engström hör till dem som gått den långa vägen för att uppfylla sin dröm att bli fotograf. I ganska många år hade han vanliga yrken. Han arbetade på fabrik i fyra år hemma i Ljusne. År 1975, när han var 22 år, flyttade han till Uppsala och fick arbete på en brädgård och en städfirma. På båda ställena hade han också fackliga förtroendeuppdrag. Han gick olika kvällskurser i fotografi, och en workshop ledd av fotomästaren Christer Strömholm lär också ha varit viktig. Redan då var det dokumentärfotografin som Lennart Engström kände sig mest befryndad med. Vid folkhögskolan Biskops Arnö finns Nordens fotoskola, och där blev han antagen år 1982 efter att ha arbetat på heltid med fackligt arbete under en tid. Han studerade med dokumentär inriktning, och som slutarbete gjorde han sin första större dokumentation av en arbetsplats. Den handlade om Bergsbrunna tegelbruk utanför Uppsala.

Efter utbildningen fick Lennart Engström praktikplats hos fotografen Walter Hirsch i Stockholm. Sedan började han frilansa på egen hand, särskilt i fackförbundspressen, men också för reklam- och annonsbyråer. Under 20 år har han fotograferat för Uppsala läns landsting. Hyresgästföreningen i Uppland har varit en annan uppdragsgivare. Han berättar också att han ibland får uppdrag från andra fotografer, till exempel när han valde, scannade och bearbetade de bilder av Carl Johan De Geer som visades i De Geers uppmärksammade utställning "Vi hade fel" i Stockholm i vintras. (Reportage från TV4 här.) Sådant visar vilket gott rykte han har i branschen. Den tekniska noggrannheten är en del av hans konstnärliga styrka. Man märker i hans bilder hur många val och avvägningar som måste till innan en bild kan godkännas, och till slut visas i en utställning eller tryckas i en bok.

Jag har själv bara sett en utställning av Lennart Engström – den i Smedjebacken förra året – men den var en väl avvägd helhet där varje bild fick komma till sin rätt. Urvalet var sparsmakat och bilderna stöttade varandras teman och budskap. Man fick också en bra uppfattning om hur Lennart Engström tålmodigt och under lång tid tränger in i en miljö eller ett tema tills dess att han är nöjd. Han har sagt i en intervju att han själv tycker att hans bilder är litet tråkiga, men detta är nog ett ganska självironiskt uttalande som mest handlar om att folk gärna förväntar sig stor dramatik och spontana infall i bilder. Sådan är inte Lennart Engström, han närmar sig motivet eftertänksamt.

Efter dokumentationen av Bergbrunna tegelbruk har Lennart Engström ofta fått i uppdrag att dokumentera arbetsplatser och industrimiljöer. Han har till exempel fotograferat gjuteriarbetarna i Österbybruk, och en dokumentation av Akademiska sjukhuset i Uppsala resulterade i boken Akademiska sjukhuset i bild (1995) tillsammans med Gunilla Lindberg. Över tio år senare återvände han till Akademiska sjukhuset där han under åren 2007-2008 intervjuade och fotograferade patienter och personal. Bilden som inleder den här texten kommer från det projektet, som också resulterade i en utställning på Upplandsmuseet vårvintern 2008. År 2008 gjorde han också på eget initiativ men med finansiering från Upplandsmuseet en dokumentation av Scans slakteri i Uppsala: se presentation på YouTube här.

Lennart Engström, ur boken Sala Backe, 1998
Andra projekt har växt fram ur Lennarts dagliga umgänge med människor och miljöer i sin närhet. Tillsammans med journalisten Mats Andersson fotograferade och intervjuade han invånare i sina hemkvarter i området Sala Backe under en följd av år. Arbetet resulterade i boken Sala Backe som kom år 1998. Här framträdde Lennart som en konsekvent miljöskildrare som gör porträtt inte bara av människorna utan också av miljöerna de lever i - de identiskt lika husen är lika viktiga som de två pojkarna i bilden här intill.

Om Sala Backe hör samman med folkhemsbygget på 1940- och 50-talen, så hör Gottsunda samman med dagens mångkulturella samhälle. År 2006 hade Lennart Engström påbörjat en dokumentation av Gottsunda tillsammans med poeterna Mikael Larsson och Mohamed Omar (artikel i Upsala Nya Tidning, 13/7 2006). Uppdragsgivare var det kommunala bolaget Uppsalahem. Det blev boken Gottsundabor (2009) och en utställning på Gottsunda bibliotek. (Utställningen ägs av Uppsalahem.) År 2011 samlade Lennart Engström ett urval av sina många Uppsalabilder i boken Uppsala på nära håll med text av Maths Isacson och Bo Larsson. Om bilderna skrev Lars Lambert i UNT de oftast "avbildar människor i sin miljö. Människorna är de så kallade vanliga, ibland så vanliga att de kan framstå som exotiska eftersom de lyser med sin frånvaro i det mediala bildbrus som vi annars serveras." (Upsala Nya Tidning 11/12 2011.)

Förutom Ahlbäckspriset har Lennart Engström bland annat mottagit KW Gullers fotostipendium (artikel i Kontaktarket 2000/2 - 2001/1) och Uppsala kommuns arbetsstipendium (artikel i Upsala Nya Tidning 25/4 2008). År 2005 hade han en större utställning på Nordiska Museet i Stockholm, där han under rubriken "Återblick" visade svartvita bilder från åren 1984-91 (artikel på fotosidan.se). Just nu gör han en bok tillsammans med Annika Berg Frykholm. Den handlar om konstnärer i Upplandstrakten och vad som driver dem att fortsätta med sin konst. Han samarbetar också med forskaren Maria Vallström som fått i uppdrag att undersöka mediernas bild av de norrländska bruksorterna Hofors, Ljusne och Norrsundet. Detta är ju Lennart Engströms hemtrakter. Lennart har intervjuat och fotograferat personer på orterna, Maria har arbetat vidare med materialet, och tillsammans ger de i år ut boken Motbilder. (Artikel i Arbetarbladet, 22/3 2013.)

Lennart Engström tillhör en annan tid och arbetar i ett annat medium än Johan Ahlbäck, men den osminkade och realistiska skildringen av vardagen är ändå en gemensam "anda". Kanske är den bästa beskrivingen av Engströms sätt att arbeta den som han gjorde själv i en intervju för några år sedan:

- När jag har tagit en bild är den till 95 procent färdig. Sedan återstår mindre justeringar [...]. Det är fotografi för mig. Så arbetar jag. Men det finns fotografer som arbetar annorlunda, som tar en bild till 20 procent och sedan arbetar ihop resten i datorn. Och det är bra med många olika sorters fotografer, och så många olika tekniker. Det berikar.
(Tero Marjamäki, "Engström hyllar det okonstlade", Upsala Nya Tidning, 17/1 2013)

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2012, Reino Laitasalo
länkning pågår till intressant.se

måndag, september 16, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 28

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Yngve Svedlund, oljemålning från år 2000. Bildkälla: www.svenskakyrkan.se

2010 fick målaren och grafikern Yngve Svedlund priset. För första gången på ett antal år var pristagaren en äldre konstnär, född 1925 i Åmots Bruk i Gästrikland, men under största delen av sitt liv verksam i Stockholm. Föräldrarna flyttade till Enviken utanför Falun när Yngve var liten. Det var där han växte upp, och därför har Dalarnas natur och människor betytt mycket för hans konstnärskap. Här finns alltså en direkt koppling till Johan Ahlbäck, och med Ahlbäck delar han intresset för djur och natur som motiv. Men när det gäller kulturen och arbetet är det inte industrin som är hans främsta motivkälla, utan snarare småbrukarnas och torparnas liv före landsbygdens rationalisering. Konstnärligt är han en arvtagare till 1930-talets folkliga "vitalister" som Sven "X-et" Erixson, Eric Hallström och skåningen Martin Emond. Särskilt hans senare bilder, som den jag visar här, påminner väldigt mycket om Emond. Denna litet naivistiska och rustika stil kan man också jämföra med målaren och satirikern Oscar Cleve, som jag tog upp i det förra inlägget. De mer "proletära" 30-talsmålarna som Albin Amelin och Carl Alexandersson, eller för den delen Ahlbäck, har inte haft samma påverkan på honom, det märker man.


Yngve Svedlund, "Landsbygd", litografi 1960. Bildkälla: Metropol auktioner.

Ungefär så här arbetade Svedlund när han började komma igång på allvar med att visa sina verk kring år 1960. I den svartvita litografin (där bilden har tecknats med litografiskt tusch på en stenplatta) är landskapet sett snett uppifrån, och den smala vägen vindlar sig inåt i bilden på ett sätt som ger lust att bege sig på upptäcktsfärd bland alla detaljer. Man ser varje litet träd som är intecknat borta vid horisonten, trots att de befinner så långt bort i bildens rum. Det här sättet att teckna och komponera påminner en hel del om gamla kinesiska landskapsmålningar. Även där är hus och människor återgivna snett uppifrån, och även där finns ofta vägar och stigar som börjar nedtill och försvinner högt upp på något berg. Lika litet som de kinesiska målarna följer Svedlund några europeiska standardregler för perspektiv. Den kinesiska aristokratin tyckte om att ha bilder av landsbygd och folkliv där de i lugn och ro kunde studera sina arbetares sysslor utan att själva behöva visa sig bland dem. Allt skildrades som rent, snyggt och välordnat - vad annars! Den klassaspekten fanns förstås inte hos Svedlunds publik på samma sätt. Här handlade det redan på 60-talet i stor utsträckning om drömmar om en annan tid snarare än en annan miljö. Det idylliska Sverige som Svedlund skildrade höll redan på att rationaliseras bort. Flera har påpekat att om det finns en samhällskritik i Svedlunds konst, så handlar det framför allt om en kritik av rationaliseringen.

Yngve Svedlund har haft ett stort antal utställningar genom åren, och hans bilder har också spritts i större upplagor som litografier via Folkrörelsernas konstfrämjande. Man kan nog med rätta kalla honom en populär konstnär. I svensk bibliotekstjänsts förteckningar över pressens artiklar om utställningar hittar man Svedlunds namn nästan varje år när man söker på 1960- och 70-talen (jag arbetar sedan ett tag med att digitalisera förteckningarna). Artiklarna om honom gäller utställningar i hela landet, inte bara Stockholm. Och han arbetade inte bara med utställningar och grafik, utan också med teckningar och texter som publicerades i så olika tidningar som Svenska Dagbladet och Dalademokraten. Han har också gjort barnböcker och publicerat självbiografin Yngve Svedlund berättar (1991).

Om sina första impulser till att bli konstnär har Svedlund berättat att han började teckna som lant- och lagerarbetare i Dalarna när han var i tonåren. En gång träffade han i Leksand en skogvaktare som han tecknade av. Just den teckningen fick en särskild betydelse för honom. Den gav honom idén att han skulle kunna försöka bli en "riktig" konstnär. År 1948 fick han komma till Stockholm och börja på Tekniska skolan, numera Konstfack. Senare blev det studier på Konstakademin, mellan 1955 och 1960. Där träffade han Harald Sallberg (1895-1963), som var lärare i grafik och föreståndare för Akademins grafikskola. Han följde Sallbergs grafikklasser under sin akademitid och fick också grafikundervisning av Jürgen von Konow (1915-59).

Yngve Svedlund, "Från hamnen i Capri", oljemålning 1975-76. Bildkälla: Metropol auktioner.
Yngve Svedlund har också skildrat en del arbetarmiljöer i staden, även om de inte hör till de vanligaste i hans produktion. Ett exempel är den här scenen från en resa i Sydeuropa på 70-talet. Att Svedlund tidigt var uppskattad i arbetarrörelsen finns det dock tydliga exempel på. År 1964 fick han Syndbyholmsstipendiet, som delas ut av Eskilstuna kommun och som också innehåller en stipendievistelse i trakten. Svedlund gjorde då en svit teckningar från verkstäderna på Nyby bruk i Torshälla. 1999 skänkte han 12 av dessa teckningar till Eskilstuna museum, där det sedan länge finns ett intresse för arbetarkultur (Folket, 18 april 1999). År 1967 fick han för övrigt också Byggnadsarbetareförbundets kulturstipendium, och året därpå gjorde han en stor emaljmålning för placering utomhus i Hofors, industriorten. Målningen har motiv från livet i Hofors, och järnhanteringen är naturligtvis med. Emalj är en teknik som Svedlund också har använt i flera andra utsmyckningar i stockholmstrakten och i Dalarna. Han har utsmyckat flera barnkliniker, och där har nog det glada och berättande draget i hans bilder varit avgörande.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se



lördag, september 14, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 27

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
Robert Nyberg, bild för fackförbundet Kommunal, 2006. Källa: satirarkivet.se

År 2009 fick Robert Nyberg priset. Han är kanske den Ahlbäckpristagare som är mest känd för en större publik, i synnerhet läsare av tidskrifter som Dagens Arbete (där han har en fast vinjett), Kommunalarbetaren och Ordfront. Han har medverkat med sina bilder i många fackliga kampanjer och blivit något av en "husteckare" inom svensk arbetarrörelse. Nyberg har också en familjebakgrund som förpliktigar: hans mamma var målaren Birgit Ståhl-Nyberg (1928-1982) som mer än de flesta präglade 1970-talets uppfattningar om socialt engagerad konst i Sverige. Och hans bror är Mikael Nyberg (f. 1953), ansvarig utgivare för den anrika tidskriften clarté och senast uppmärksammad för sin avslöjande bok om den svenska järnvägens kollaps: Det stora tågrånet.

Hendrik Nyberg, "Oväder", 1973. Bildkälla: satirarkivet.se
När jag träffade Robert i Smedjebacken förra året berättade han bland annat om sin pappa Hendrik Nyberg, som också är konstnär, men inte så känd. Sin satiriska ådra har Robert nog fått från båda föräldrarna. Hendrik Nyberg är finlandssvensk, född 1927 i den till stor del svenskspråkiga staden Borgå (på finska Porvoo) öster om Helsingfors. I Borgå har det funnits ett livaktigt kulturliv med personligheter som målaren Juhani Linnovaara (f. 1934) och poeten Kurt Sanmark (1927-1990). Till skillnad från sonen har Hendrik Nyberg såvitt jag vet inte tecknat för pressen, men särskilt under 1970-talet visade han målningar som kombinerade abstrakta mönster och naivistiska vardagsbilder på ett subtilt satiriskt sätt. "Pentagons" dominans i världen kunde han till exempel åskådliggöra med ett mönster av femhörningar (pentagoner) som olycksbådande invaderar himlen över några norrländska stugor. Han har också gjort bokomslag, till exempel för Sara Lidmans essäsamling "Varje löv är ett öga" (1980) och hennes roman "Vredens barn" (1981). Man kan se några av Hendriks bilder på satirarkivet.se, ett forum för svenska satirtecknare som Robert en gång tog initiativ till. Hendrik Nyberg är fortfarande aktiv och bor i Stockholm.

Omslaget till "Yngvar & Co", Forum förlag 1988. Bildkälla: robertnyberg.nu
Själv föddes Robert Nyberg år 1956 och växte upp i "rika Danderyd", som han själv skriver på sin hemsida (www.robertnyberg.nu). När han var 12 år flyttade familjen till det enklare Farsta, och Robert bor fortfarande kvar där. Det kan inte ha varit så lätt för en ung konstnärsfamilj med flera barn - detta var innan mamma Birgit fått sitt genombrott med större utställningar och beställningar. Robert bestämde sig för att satsa på ett rejält yrke först och främst. Han blev byggnadssnickare, men den konstnärliga och intellektuella uppväxtmiljön fanns förstås kvar. I början av 80-talet gick han några år på Birkagårdens folkhögskola där han studerade teckning och måleri, och han hade då redan medverkat ideellt med teckningar i en del vänstertidningar. Så småningom blev det mer och mer. Hans teckningar började synas i Aftonbladet och Clarté som illustrationer till brodern Mikaels texter. Han började också publicera serier. En serie som han kallade "Snorvalpen" gick i Dagens Nyheter under en månad kring nyåret 1988 som en del av tidningens satsning på gästserier. Sitt första seriealbum gav Robert ut senare samma år på Forum förlag. Det heter "Yngvar & Co" och handlar om en skärpt hund - hundar har varit viktiga för honom.

Ur "Lädervargen". Bildkälla: Seriefrämjandet
Nästa album heter "Lädervargen" och kom 1990. Roberts hundar är respektlösa observatörer med utmärkt spårsinne när det gäller orättvisor och skevheter i samtiden. Men det var först när förbundet Kommunal upptäckte Robert och lät honom börja göra sina runda bilder som han fick sitt stora genomslag. Detta var 1993. Sedan dess har han fortsatt att göra sina runda bilder för Kommunal. De sprids som vykort, på affischer och i tidningen KA (Kommunalarbetaren). De visar alltid en situation som blixtbelyser samhällsutvecklingen och påminner om varför det behövs fackförbund. Robert fortsätter som sagt också att teckna för Dagens Arbete - och han medverkade i tidningens föregångare Metallarbetaren redan på 80-talet. På Aftonbladets ledarsida har han sedan ett antal år ett fast utrymme med seriestrippen "Vilgot på arbetslinjen", en trerutors serie där samma öppna gatubrunn återkommer ofta. Någon sticker upp huvudet ur gatubrunnen och hamnar i "linjen" - trafiklinjen eller "arbetslinjen".

Dagsstripp av "Vilgot på arbetslinjen". Bildkälla: robertnyberg.nu
Skämtteckningen och den korta serien är Robert Nybergs medium. En serieforskare skulle säga att han ingår i en tradition av typisk situationskomik med tre eller högst fyra rutor. Rutorna visar en situation, en komplikation (eller en fråga, som här intill) och en "slutknorr". Till mästarna i den genren hör föregångare som Oscar Jacobsson med sin ordlösa serie "Adamson" på 1920- och 30-talen. En anledning till att Robert Nyberg är så populär är att han har en helt egen stil bland svenska skämttecknare idag. Ändå har jag funderat på vilka tecknare som hans bilder skulle kunna påminna om, och då har jag fått söka mig tillbaka i tiden och utanför Sverige.

Jag har inte intervjuat honom om detta, men som ung tecknare tittade Robert säkert på Art Spiegelman (f. 1948 i Stockholm) och andra i det amerikanska undergroundmagasinet Raw. Art Spiegelman är i likhet med Robert Nyberg känd för att teckna människor i form av djur. Spiegelmans serieroman Maus, baserad på den judiske tecknarens familjebakgrund - fadern överlevde Förintelsen - hör till de verk som gjort att serier idag tas på allvar som en konstform. Spiegelman nedvärderar gärna sin egen förmåga som tecknare och sina egna kunskaper om konst. Men i likhet med Robert Nyberg verkar han ha insupit modernismens idéer om bilder väldigt tidigt. Särskilt Art Spiegelmans tidiga serier, som den om detektiven Ace Hole, innehåller vilda experiment med stilar hämtade från Picassos kubism och det tyska 10-talsmåleriets expressionism. På det historiska serieforumet LAMBIEK tycker skribenten att Robert Nybergs serier är "cubist inspired" (kubistiskt inspirerade), och det kan ligga en hel del i det, särskilt med tanke på att kubismen måste ha betytt mycket för Birgit Ståhl-Nyberg. Fastän mor och son arbetar i olika konstarter har de samma förkärlek för klara och tydliga former. Man känner hela tiden närvaron av grundformerna i anatomin - cylindern, kuben, klotet. Art Spiegelman har en liknande tydlig stil. Spiegelman (och kanske Nyberg också) beundrar dessutom en pionjär i arbetarkonsten, nämligen belgaren Franz Masereel (1889-1972). Även Masereel gjorde på 1930-talet en sorts serier i form av ordlösa bildromaner.

Robert Nyberg, "Bygelhästen", okänt år. Bildkälla: lambiek.net
Robert Nybergs upproriska "bygelhäst" här intill skulle kunna vara tecknad av Masereel eller Spiegelman. Det är samma kraftfulla svärta i linjerna och samma sinne för det groteska. Masereel hörde till dem som gjorde det svartvita trä- eller linoleumsnittet till den kanske mest typiska grafiska tekniken i arbetarkonsten under 1900-talet - dels för att den gör bilden enkel och slagkraftig, dels för att det långt in i så kallad "modern tid" var det enda möjliga sättet att trycka bilder i många fattiga arbetartidningar i Sydamerika och övriga världen. Men Masereel var knappast någon humorist - hans stil är svart och aggressiv, och tiden var en annan. Bilden var ett vapen i kampens tjänst. Det speciella med Robert Nybergs satir är att den framförs milt och vänligt fastän budskapet kan vara stenhårt. Figurerna är för det mesta leende eller milt skeptiska. Stilen är lätt naivistisk och färgerna är viktiga i de bilder som innehåller färg.

Oscar Cleve, "Vill inte regeringen ha en kvinna?", Söndagsnisse 1952. Bildkälla: satirarkivet.se
 Den svenske tecknare och målare som påminner mest om Robert Nyberg tror jag är Oscar Cleve (1906-1991). Cleves satir är svartare och mer mångtydig, men titta på hans bild av stadsbudet som bär in en fager flicka i slottsgemaket där gamle kung Gustaf VI Adolf och statsminister Erlander sitter med de andra gubbarna i konselj. Detta är situationskomik i en-bildsformat, och stilen är lika konturskarp och precis som i Robert Nybergs bästa bilder. Det finns fler bilder av Cleve på Satirarkivet. Även Oscar Cleve hade hjärtat till vänster. Han "bekände färg" redan på 30-talet när han i sin ungdoms Landskrona gjorde en målning där det bland småstadens prydliga täppor med svenska flaggor plötslig dyker upp - en sovjetisk! Den hör till den ende kommunistens lilla tomt, där huset förstås är försett med en rysk lökkupol.

Robert Nyberg har gjort mycket mer än bara skämtteckningar och seriestrippar. Han har illustrerat en rad böcker om allt från samhälle till matlagning, han har gjort barnböcker och han har också i allt större utsträckning börjat visa sina bilder i utställningar. Förra året hade han en stor utställning på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv), och samma år kom hans tjocka bok "Guldfeber" med teckningar från de senaste 20 åren. Kritikern Göran Everdahl utnämnde honom i samband med det till "nedskärningarnas folkpoet". Förutom Johan Ahlbäcks pris har Robert Nyberg bland annat fått Gormanderpriset (till minne av "doktor Gormander", dvs. kåsören Gunnar Ohrlander) och EWK-priset (till minne av den legendariske satirtecknaren Ewert Karlsson).

Bland de många utställningar runtom i landet som Robert Nyberg har gjort eller deltagit i finns hans visning av bilder från "Guldfeber" på Lars Bolins galleri i Östersund under den gångna sommaren. Christer B Jarlås skrev i Östersundsposten att "Robert Nybergs teckningar är väldigt mycket här och nu 2013" men också att "allt visar att Roberts konstnärsarv från pappa Hendrik Nyberg och mamma Birgit Ståhl-Nyberg borde få utvecklas vidare vid sidan av tecknandet" (ÖP, 9 juli 2013). Det stämmer nog, men samtidigt är det just det konstnärsarvet som höjt nivån på svensk satir och seriekonst genom Robert Nybergs teckningar.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg

Länkning pågår till intressant.se

måndag, maj 20, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 26

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Britt-Marie Rydberg, Hettan, 2004-07. Tillhör IF Metall. Källa www.kid.w.se/user/24

År 2008 gick priset till Britt-Marie Rydberg, textilkonstnär från Ludvika och yngre syster till tidigare pristagaren Svante Rydberg. Britt-Marie är född 1951 och har en lång rad utställningar och offentliga utsmyckningar bakom sig, främst i Bergslagen och övriga Mellansverige.

Med henne som pristagare uppmärksammades åter igen textilkonstens betydelse för offentlig konst i Sverige (jfr pristagaren 2003, Ulla Grytt.) Men Rydbergs vävar har kvaliteter som många nog inte skulle förknippa med typisk textilkonst. Det är dumt att jämföra mogna konstnärer, kanske särskilt när de är syskon, men Britt-Maries och hennes bror Svantes verk harmonierar bra med varandra. De ställde också ut tillsammans (för första gången) i lokalen Grottan i Vansbro tidigare i år. "Syskonen Rydberg ställer ut", Dalarnas Tidning 16.3.2013. Ingen av de två är så särskilt intresserade av detaljåtergivning av särskilda miljöer och arbeten. Däremot har de en stark dragning till mer abstrakt bildkomposition, som också kan vara berättande, men på ett annat plan.

Landskapsmåleriet har ofta varit konstnärers sätt att visa sin känslomässiga bindning till en plats. Det kan bli ett mer eller mindre abstrakt landskap. I landskapet kan konstnären hitta ett rostigt stålämne, ett minne av en näring som en gång varit viktig för trakten, eller som fortfarande är det. Att återge detta metallstycke kan då bli som att tolka hela känslan av att tillhöra en plats och minnas dess historia. Så är det med vissa av Svante Rydbergs målningar, som balanserar fint på gränsen mellan det föreställande och det abstrakta, och så är det också med Britt-Marie Rydbergs bildvävar. Båda två har fascinerats av det rostiga stålets skönhet och använt sig av den i sin konst. I sitt mjuka och ömtåliga material har Britt-Marie återgett egenskaperna hos ett av de hårdaste och mest beständiga materialen, järnet och stålet, och det säger också en del om vad textilkonsten kan åskadkomma när den är som bäst.

Enligt vad Britt-Marie Rydberg har berättat i samband med utställningar började hon söka sig till textilen redan som mycket ung, via hemslöjdsrörelsen. Rörelsen driver fortfarande kursgården Säterigläntan i Insjön, inte så långt från Ludvika, och där fick Britt-Marie sin grundkurs i vävning. Men konsten hägrade. Hon sökte till HV (Handarbetets vänner) och deras skola i Stockholm, och kom in som elev med inriktning på konstvävning. Det här måste ha varit en väldigt spännande tid för en ung textilkonstnär i Stockholm. Den legendariska Edna Martin (1908-2003) var fortfarande chef och konstnärlig ledare på HV, som hade utvecklats mycket sedan 50-talet då Martin började sin tjänst. Vid HV fanns och finns en unik kunskap när det gäller att hjälpa konstnärer som inte själva väver att göra offentlig vävkonst av sina bilder. Man kan ta en lång rad av exempel från Carl Larsson och fram till vår tid. Men Edna Martin och andra konstnärer som Kaisa Melanton (f. 1920) höjde också statusen för textilkonsten som en egen och självständig konstform. Samtidigt bröt den nya "fiberkonsten" (Fiber Art) igenom med internationella namn som polskan Magdalena Abakanovicz (f. 1930.) Fiberkonsten var något helt annat än traditionella föreställande gobelänger. Den var abstrakt och innehöll grova material som hampa, sisal och rep. Många av konstnärerna var från de socialistiska östländerna, där svårigheter att få tag i material ibland användes som förklaring till de nya experimenten.

En svensk konstnärsgrupp med namnet FAS (Fiber Art Sweden) påminner fortfarande om fiberkonstens betydelse för konstnärer häruppe i Norden, även om det finns väldigt stor variation mellan medlemmarna i gruppen. Se min egen text till en av FAS-gruppens kataloger här: "Vävar av tråd, vävar av betydelser" (2002). Britt-Marie Rydberg är inte medlem i gruppen, men hos henne märks inflytandet från fiberkonsten ändå väldigt tydligt. Hon är orädd i sitt materialval, blandar vävtekniker och använder också ståltråd för att göra verken mer tredimensionella. Ibland kan det bli reliefer, som när en roströd och en svart form ställs samman i ett verk som får heta Rost och järn (bild finns här.) Men i grunden är Britt-Marie Rydberg bildvävare. De flesta av hennes verk är bilder där det så småningom går att urskilja ett motiv även när man först bara kan se former och färger.


Från utställningen "Då och nu" i Smedjebacken, sept-nov 2007. Foto F. van Brüggen
År 2003 på hösten startade ett KIA-projekt (Kultur i Arbetslivet) där Britt-Marie Rydberg tillsammans med Roine Jansson (Ahlbäckpriset 2002) och Julie Leonardsson (Ahlbäckpriset 1995) fick i uppdrag att skildra dagens industrimiljöer i Johan Ahlbäcks spår. Projektet pågick fram till hösten 2007 och resulterade bland annat i utställningen "Då och nu - Arbetsmiljö i konsten" på Gamla Meken i Smedjebacken (se bild.) Året därpå, samma år som hon fick Ahlbäckpriset, visades Britt-Maries vävar på Avesta Art som det året hade temat Industri.

Text om Britt-Marie Rydberg på Avesta Art 2008.

För Britt-Marie personligen fick projektet också det hedrande resultatet att hennes triptyk (tre vävar) som tolkar arbetsmiljön vid Ovako Steel i Smedjebacken fick en permanent plats i styrelserummet på Industrifacket Metalls huvudkontor i Stockholm. I triptyken ingår väven Hettan som inleder det här inlägget, och som också syns på bilden från utställningen. Stefan Löfven höll i egenskap av förbundsordförande ett tal där han invigde den nya utsmyckningen och samtidigt framävde betydelsen av konst i arbetslivet. Han sade bland annat så här:

"Britt-Marie Rydbergs tre vävar kommer direkt från utställningen i Gamla Meken i Smedjebacken. De har setts av många människor – inte minst av dem som arbetar i den miljö som hon har fångat i bilderna. Vi är oerhört glada åt att få ha dem här i IF Metalls styrelserum tillsammans med Albin Amelins målning från slutet av 1930-talet av arbetarna som strömmar till industrierna. Det är cirka 70 år mellan de olika verken – jag tror de kommer samsas väl – och framför allt har de alla något viktigt att säga oss."

Löfven menar också att vävarna visar stålverksarbetarens anonymisering och isolering idag jämfört med hur det var på Johan Ahlbäcks tid:

"I dagens slimmade produktion är även jobbet i en storindustri något av ett ensamarbete där den mänskliga kontakten har svårt att gro [,] något som gestaltas så tydligt av Britt-Marie Rydberg. Jag vet att projektet Arbetsmiljön i konsten har använts på många sätt, det har varit flera utställningar under resans gång, det har varit diskussioner och seminarier. Avdelning 13 Bergslagen som äger projektet samlade bland annat sina skyddsombud till en genomgång som ledde till nya infallsvinklar i diskussionen kring hur vi ska kunna skapa ett arbetsliv med mänskliga villkor." Hela texten finns här.


På så vis blir det väl ganska tydligt varför Britt-Marie Rydberg kan ses som en konstnär som arbetar i Johan Ahlbäcks anda. Samtidigt hade det varit roligt att få veta mer om hennes utveckling och om andra sidor av hennes konstnärskap, men här måste jag erkänna att jag hittills saknat material.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn

Länkning pågår till intressant.se

torsdag, maj 16, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 25

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Jan Annerborn, bild från Ovako Steel i Hofors.
Ur projektet "Konst på verket", 1987-88
År 2007 gick priset till målaren, läraren och ljud/bildkonstnären Jan Annerborn i Sandviken. Han är född 1956 på samma ort och har precis som flera andra mottagare av Ahlbäckpriset skildrat stålindustrin i sin hemtrakt. I hans fall rör det sig om stålverket (Ovako Steel) i Hofors. Han har också gjort arbetsplatsdokumentationer på andra håll. Men detta är bara en del av Annerborns mångsidiga verksamhet. Under senare år har han arbetat som lärare i media i Sandviken och samtidigt i utställningar visat såväl landskapsmåleri i akvarell som experimentella installationer med video och inspelade ljud.

Redan som 19-åring gick Annerborn en kurs i konstgrafik, och samma år (1975) blev han antagen till årsutställningen Länskonst i Gävleborg. Sedan fortsatte han att gå olika kurser i grafik. Han följde Gävle folkhögskolas konstlinje 1980-82 och 1985-86, och blev medlem i organisationen Gävle Konstgrafiker 1982. Han har också gått andra kortare utbildningar på Gävle folkhögskola och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Med åren utökade han sin tekniska och motivmässiga repertoar - det blev allt mer måleri vid sidan av grafiken, och på målarresor till Bohuslän, Italien och Grekland upptäckte han nya landskap. Han läste också 40 poäng konsthistoria vid Uppsala Universitet. I utställningslivet har han haft ganska många separatutställningar genom åren. De första var på Galleri Dombron i Uppsala 1985, på Galleri Bild och Form i Västerås 1986 och på Galleri Näcken i Hudiksvall samma år. Han har mest ställt ut i Gävle/Sandvikentrakten och mellersta Norrlands städer, och bara enstaka gånger söderut. Jan Annerborn är nog på det sättet en typisk "bergslagskonstnär". Men sina motiv har han som sagt hittat på flera olika håll.

Jag har ännu inte lyckats hitta så mycket material om Annerborn från tidigare år. Men från år 1985 hittar jag en utställning som han nog har glömt att ta med i sin meritförteckning. Han ställde då ut på museet Gävle Slott tillsammans med Lena Blohmé och Gunnel Pettersson. Recensenten Ingemar Fransson i Arbetarbladet beskriver Annerborns verk på ett sätt som jag har litet svårt att känna igen när jag jämför med vad jag har sett av hans senare produktion. Men det visar ju i så fall att Annerborn har utvecklats en del sedan dess. "Hans spöklika gestalter förbryllar", skriver Fransson, och fortsätter: "Titlarna talar om ett gränsland. [---] De större blyertsteckningarna blir påträngande. [---] I torrnålsgravyrerna, i det mindre formatet, förtätas dramatiken." Franssons slutomdöme blir följande: "Annerborn är en uttrycksfull tecknare och grafiker som lyckas förmedla en ödesmättad stämning - även om tragiken ibland närmar sig det patetiska." (Arbetarbladet, 21/2 1985)

Jämför då med vad Björn Widegren skriver i Gefle Dagblad om Annerborns landskapsakvareller på Galleri Elexir i Gävle 2008:

"Det är modigt gjort av Sandvikenkonstnären Jan Annerborn att våga sig in på dessa jaktmarker där så många trampar fel. För det är konventionellt, men ändå inte. [---] Bilder som det sjunger om. Bilder som passerat en genregräns och gått upp i något mycket personligt. [---] Han har sett en sommar och målat den. Essensen av sommar, så att man liksom kan ta på den [och] känna dess doft och smak. I ”Hällekis” finns en lada målad (med plåttak?) som nästan är gömd inne i grönskan, men på ett sätt som om ladan var gömd inne i bilden. Som om hela bilden bär på en hemlighet. Han arbetar så, Jan Annerborn. [---]. Han är helt enkelt mycket bra." (Gefle Dagblad, 5/9 2008)

Jag håller med Björn Widegren om detta, Annerborns landskapsakvareller är verkligen inga dussinvaror och jag tror att de skulle stå sig bra även i jämförelse med de mest kända akvarellmålarna i Sverige idag. Hans bilder förtjänar att bli visade också på fler ställen i landet. Att just akvarellen är viktig för honom märks på att han har en särskild avdelning med ett urval akvareller på sin hemsida:

Några landskapsakvareller av Jan Annerborn

Även den kände konstkritikern Niels Hebert i Arbetarbladet skrev inkännande om Annerborns akvareller på Elixir, om än inte lika entusiastiskt som kollegan i konkurrenttidningen: "Annerborn hittar hem - Dags att gå vidare", Arbetarbladet 7/9 2008. Under de senaste åren har Annerborn bland annat ställt ut på Ecke Hedbergs konstnärhem Tallbo i Kungsfors, och i somras år 2012 på Folkets Hus i Hofors tillsammans med andra konstnärer som bor eller har sina rötter i bygden: "En riktig Hoforshistoria", Gefle Dagblad 2/6 2012. Hans senaste utställning öppnade på Sandvikens Konsthall den 2 februari i år. Där visade han fotografier av "livets bakgårdar" - de platser bakom parkeringsplatser och industribyggnader som vi vanligvis bara går förbi - och en video som fick recensenten att associera till en känd scen i filmen American Beauty: "Vad har Tjorven på Konsthallen att göra?", Arbetarbladet 3/2 2013.

Under 1990-talet hade Jan Annerborn haft ganska många framgångar i form av stipendier, bland annat fick han Bildkonstnärsfondens arbetsstipendium 1994, men 1996 bestämde han sig ändå för att utbilda sig till bildlärare med mediainriktning på Konstfack i Stockholm. Han arbetar sedan ett antal år som lärare i digitalt skapande och mediaämnen på gymnasiet Bessemerskolan i Sandviken. Detta har gått hand i hand med hans allt större intresse för video och ljud. Han är medlem i IDKA - Institutet för Digitala KonstArter i Gävle, och han har framträtt med ljudkompositioner på festivaler och i andra sammanhang. Ett urval av hans ljudkompositioner finns på hemsidan. Här kan man jämföra med andra nutida konstnärer och artister i genrer som "noise" och "industry", men Annerborns kompositioner är ofta naturinspirerade (men också industri-inspirerade) på ett sätt som gör dem lättare att ta till sig också för den som inte är van vid den här sortens musik eller konst. Jag kan särskilt rekommendera kompositionen Vatten Aug 04:

Sex av Jan Annerborns ljudkompositioner (funkar bra med VLC Player)

År 2007 fick Jan Annerborn som sagt ta emot Ahlbäckspriset, och 2008 hade han den sedvanliga stipendieutställningen på Gamla Meken i Smedjebacken. Vad gör då Annerborn till en konstnär i Johan Ahlbäcks anda? Hos Ahlbäck kan Annerborn känna igen sitt naturintresse och sin egen förmåga att med snabba drag fånga ett intryck eller en rörelse. Det "ödesmättade" i den tidiga produktionen kan kanske också inbjuda till vissa jämförelser med Ahlbäck. Jan Annerborn är en idérik konstnär som inte är rädd för ny teknik och nya uttryck, men i motiveringen för Ahlbäckspriset var det traditionen som betonades. Motiveringen, uppläst av Stefan Löfven, var denna:

 "I sina bilder av industrins landskap, i järnverkets komplicerade konstruktioner lyfts arbetarna fram på ett sätt som ger en ny dimension åt arbetets värde — eller brist på värde. Jan Annerborn fullföljer en viktig tråd i Johan Ahlbäcks konstnärskap."

Åren 1987-88 hade Jan Annerborn i uppdrag att skildra arbetet på Ovako Steel i Hofors (se bilden), och han har senare också dokumenterat de postanställdas situation i Gästrikland och utformat en verktygsutställning på Forsbacka bruk (som också har fungerat som ett konstnärscentrum.) Det var uppenbarligen dessa insatser som övervägde när han fick Ahlbäckpriset. Men det är på sätt och vis litet trist att det bara är de traditionella motiven och teknikerna som framhävs när en nyfiken och mångsidig konstnär som Annerborn står på tur. Det begränsar ideerna om vad arbetarkonst kan vara idag. Den frågan blir det säkert tillfälle att återkomma till snart, när jag summerar mina inlägg om Ahlbäckpriset.


länkning pågår till intressant.se

söndag, maj 05, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 24

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Maria Söderberg, bild ur I krigets skugga (från laisvall.net)
År 2006 gick priset åter igen till en fotograf, och denna gång en kvinnlig fotograf - Maria Söderberg. Hon är också den hittills yngsta pristagaren, född 1959 i Arjeplog. Söderberg är skrivande och fotograferande journalist och inledde sin gärning redan som 19-åring i Piteå-Tidningen. Sedan blev det studier, men inte i foto utan i social omvårdnad och förvaltning. Sin socionomexamen fick hon 1986. Under studieåren började hon också göra reportageresor utomlands tillsammans med Anders Sundelin. Arbetet resulterade bland annat i hennes första egna bok - I krigets skugga: Kvinnobilder från Afganistan (1989.) Några år senare (1993) gav Söderberg och Anders Sundelin tillsammans ut boken Afganistan: Mellan krig och fred. De här böckerna skildrar framför allt befolkningens umbäranden under den den sovjetiska ockupationen.

Det var naturligt för en journalist att solidarisera sig med dem som kämpade i underläge, men i texterna märks upptakten till det som senare skulle bli talibanrörelsen. Motståndet var splittrat och grupper med stöd från Iran bekämpade vad de såg som vänsterelement i andra grupper. Det här kommer väldigt tydligt fram i boken I krigets skugga, samtidigt som huvudtemat i boken är kvinnornas situation i hemmen och utanför. Då som nu var det männen som syntes och talade, men som kvinna kunde Söderberg komma in i kvinnogemenskapen på ett helt annat sätt än vad en manlig journalist hade kunnat göra. Då kunde hon också ta bilder. Bilden här uppe är däremot från en kolgruva i Baluchistan som Söderberg besökte, och ett exempel på att boken också rapporterar om arbetsvillkoren i det krigshärjade landet.

Ett utdrag ur rapporten om kolgruvan finns här
.

Sovjetområdena efter kommunismen, och kampen mot narkotika och trafficking, är två viktiga teman i Maria Söderbergs reportage under 1990- och 2000-talen. År 1991 var hon i Leningrad och såg hur staden snabbt blev S:t Petersburg. Samtidigt började hennes egna bilder om Afganistan få spridning i Ryssland. Den så kallade liberala "chockterapin" var snart i full gång, och Söderberg såg vad som började hända med många unga människor. Resultatet av hennes fotografier och intervjuer i Ryssland blev bland annat en utställning om narkotika som gick på turné i elva ryska städer med start 1998, en ny version gjordes 2005.

Även i Vitryssland var Söderberg aktiv med utställningar och utbytesprojekt som bland annat fick stöd av kulturinstitutioner i Sverige. Hon samarbetade också med socialdemokraterna och Palmecentret som har publicerat hennes rapport Vitryssland: Drömmar och slavhandel på sin hemsida. Den skrevs 2006, samma år som hon fick Ahlbäckspriset, och kan laddas ner som pdf här:

Maria Söderbergs
Vitryssland. Drömmar och slavhandel (pdf, hela texten)


I den här bloggen informerar Söderberg om sitt fortsatta engagemang för Vitryssland, och särskilt för vitrysk litteratur:

Bloggen BELARUS LITTERATUR


För att slutföra sitt film- och bokprojekt om nedläggningen av Laisvallgruvan bodde hon under ett år i Laisvall. Sedan 1991 hade hon under perioder dokumenterat gruvarbetet. Hon hade dokumenterat flera gruvor tidigare, bland annat i Kazakhstan, genom åren, men nu skaffade hon medel för att dokumentera samhället och blygruvan Laisvall. Dokumentationen pågick i perioder men främst 2001-2006. Det blev en rad reportageartiklar, en utställning, boken Blygruvan i Laisvall (2009) och filmen Länge leve gruvan! (visad i SVT 2008 och 2012.) Samhället Laisvall växte upp på några få år efter att Bolidenbolaget hade börjat utnyttja blyfyndigheten i början av 1940-talet. Efter nedläggningen 2001 har befolkningen krympt ordentligt. Söderbergs bok fick stor uppmärksamhet när den kom, på hennes eget förslag Midsommar, och här är några länkar som berättar om projektet och responsen:

Maria Söderbergs hemsida laisvall.net

Maria Söderbergs förlag Midsommar


Maria Söderbergs blogg om aktiviteter i Arjeplogs kommun.


Maria Söderberg har fått många stipendier och utmärkelser under årens lopp. De priser som klart har att göra med hennes arbete i Afghanistan och Östeuropa är Svenska Carnegieinstitutets journalistpris (1994) och Svenska Akademins pris för introduktion av svensk kultur utomlands (2007.) De industrihistoriska projekten vägde kanske starkare när hon fick LO:s kulturpris (2004), Arbetets Museums pris för bildverksamhet (2009), och förstås Ahlbäckspriset. Hennes engagemang för hemorten gav henne Arjeplogs kommuns kulturpris 2009. Samma år fick hon också KW Gullers fotostipendium, och ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden.

Maria Söderberg är fotojournalist, vilket är viktigt att komma ihåg. Kameran är ett av de redskap hon har för att komma i kontakt med människor och skildra deras tillvaro sådan den är. Det är alltså reportagen och människorna som är det viktiga i bilderna. Söderberg använder all sin tekniska kunskap för att få fram det viktiga i en situation, men inte för att framhäva tekniken som sådan. Skillnaden mellan en fotograf som arbetar så och vissa andra fotografer blir tydlig om man jämför med till exempel den världskände Steve McCurrys bilder. Han är särskilt känd för en porträttbild av en ung kvinna från just Afghanistan. Den är så känd att den sprids både som affischer och som parodier.

Det som gör den bilden fängslande är flickans ögon. Men samma märkliga effekt finns också i alla andra porträttfoton av McCurry - och han har gjort många. Det är som om alla hans bilder har en hinna av tekniska finesser som ropar på uppmärksamhet. För mig personligen är McCurrys stil ett av de värsta exempel jag vet på en fotograf som åker runt och slår mynt av människors misär för en privilegierad publiks räkning. (Han har också gjort krigsreportage.) Inför hans bilder får jag alltid känslan att människorna är där bara för att fotografen ska få en bra bild och inte för att han vill lära sig något om deras situation. Så är det inte med Maria Söderbergs bilder. Vare sig det handlar om kvinnor i en afghansk by eller gruvarbetare i Lappland, så fotograferar hon som om hon vore en av dem.

länkning pågår till intressant.se

onsdag, november 14, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 23

Reidar Aulie, Tendens 1931, detalj.

"Tendenskunst" och "tendensmalere" var uttryck som kritiker i Norge kunde använda när de ville döma ut politiskt engagerade konstnärer. Men målaren Reidar Aulie (1904-1977) och hans generation såg till att vända det negativa begreppet till ett positivt, till exempel genom den uppmärksammade målningen Tendens från 1931. Här finns det inget tvivel om vad tendensen bestod av - en ung agitator gestikulerar framför hamnkranar och en röd flagga och får vissa att komma närmare och andra att vända sig bort. Aulie var den kanske mest frispråkige medlemmen i en krets av konstnärer som tillhörde den politiska organisationen Mot Dag. Organisationen hade varit ansluten till kommunistpartiet men bröt sig loss därifrån 1929. År 1934 arrangerade vänsterkonstnärerna utställningen Tendens på konstföreningen i Oslo, och några år senare upplöstes Mot Dag och ersattes av Sosialistisk Kulturfront.

Verk av konstnärerna i Sosialistisk Kulturfront har nu ställts samman av Lillehammer Kunstmuseum och visas i utställningen Kunst og Politik som visas fram till den 27 januari. Det finns fina bilder från öppningen här: Vernissage av Kunst og Politik. Museiintendenten och konsthistorikern Kathrine Lund är ansvarig för utställningen och den omfattande utställningskatalogen som lär vara en riktig forskningsprestation. Själv har jag inte sett den ännu. Flera centrala verk visas i utställningen - förutom Aulies Tendens kan man till exempel se Gatekamp  av Henrik Sørensen (1882-1962), Röda torget i Moskva av Willi Midelfart (1904-1975) och Stormningen av Karl Liebknechts hus av samme målare. En av de ganska få kvinnliga målarna som finns representerade är Doro Ording (1901-1993). Och många fler kan nämnas: Kai Fjell, Carl von Hanno, Karen Holtsmark, Gert Jynge, Ragnhild Langmyr, Søren Steen-Johnsen. Kritikern Ingvild Krogvik har skrivit en lång och intressant artikel om utställningen för Norsk Kritikerlags nättidskrift Kunstkritikk. I artikeln framhåller hon att utställningen är en av flera exempel på hur norska forskare och museer har visat ett nytt intresse för 1930-talets arbetarkonst: "Kulturfrontens comeback" av Ingvild Krogvik.

Länkning pågår till intressant.se

måndag, november 12, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 22

Edvard Munch, 1909. Pressbild från www.kunsthalloslo.no
Intresset för arbetarkonsten ökar i Norge. På Oslo Konsthall visas just nu utställningen Arbeiderbilder, inspirerad av nationalmålaren Edvard Munch och hans stora intresse för arbetarrörelsen och arbetarmotiv. Det är inte direkt sådant de flesta förknippar med Munch - snarare är det dekadenta konstnärskrogar, dödssymboler och ångestskrik som dyker upp i minnet. Men år 1908 blev han vad vi idag skulle kalla "utbränd" efter en intensiv arbetsperiod i Warnemünde. En hel del sprit lär också ha bidragit till sammanbrottet. Han blev intagen på dr Jacobsens nervklinik i Köpenhamn och stannade där i nio månader innan han kom ut med nya krafter och delvis som en ny konstnär.


I fortsättningen var Munch mer intresserad av vardagen och landskapen omkring än förut - även om han också återknöt till tidigare motiv. Munch hade en makaber humor och en känsla för drastiska kontraster. På gatorna i Warnemünde hade han lagt märke till arbetarna på väg till och från arbetet och fastnat för just kontrasten mellan de sotsvarta mekanikerna och de kalkvita murarna. I några märkliga målningar från tiden strax före sammanbrottet låter han en murare och en mekaniker gå sida vid sida. I en annan målning springer ett litet finklätt flickebarn fram till en nersotad arbetare som tar henne i famn.


Med tanke på Muchs psykiska ohälsa är det många som har tolkat muraren och mekanikern som en bild av en delad personlighet, eller Munchs egen svarta och ljusa sida. Vissa nämner inte ens att det är arbetare som är avbildade. Upptagenheten av konstnärens inre problem gör att man glömmer bort att han också var en observatör som lät sina bilder reflektera skeenden i samhället. Sommaren 1909 hade han flyttat tillbaka till Norge och arbetade med de stora målningarna för Universitetets aula i Oslo. Samtidigt skissade han på olika arbetarmotiv som senare blev målningar, till exempel de olika versionerna av Arbetare i snö från åren 1910-14.


I en av skissböckerna förde han också in symboler från arbetarrörelsen och verkade tänka sig bilder som kunde vara mera agiterande eller satiriska, eller båda. En av skisserna är den som ni ser här. Den ingår i utställningen Arbeiderbilder. Långt före hammaren och skäran fanns armen med hammaren. Den symboliserade först hantverket och senare, på 1800-talet, fackföreningsrörelsen. Men figuren med den stora magen är en typisk Munchsk karikatyr som antagligen står för det välgödda och förslappade borgerskapet vars tid är förbi. Den liknar de värsta skräckfigurerna i Munchs nidbilder av fylleslagen bland bohemerna.

Utställningen Arbeiderbilder pågår tyvärr bara till den 18 november, men på Munchmuseet finns den stora utställningen Det Moderne Øye (det moderna ögat) ända fram till den 17 februari. För den som är särskilt intresserad av Munch finns för övrigt numera hans enorma efterlämnade material av dagböcker och anteckningar tillgängligt via www.emunch.no, ett resultat av många år av digitaliseringsarbete.

Edvard Munch levde länge (1863-1944) och kom att betyda mycket för de norska konstnärer som på 30-talet blev kända som tendensmalere och som under några år gav ut tidskriften Kamp og kultur. Ett antal av dem grundade organisationen Sosialistisk kulturfront år 1935. Den ersatte den upplösta grupperingen Mot Dag. En utställning med och om konstnärerna i Sosialistisk kulturfront visas just nu på konstmuseet i Lillehammer, men mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

tisdag, oktober 23, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 21

Dronningens händer. Victor Brockdorff 1979 (klicka för hela bilden)
Kommunisten och dronningen...

En person som inte kan förbigås när den nordiska arbetarkonstens historia skrivs är den danske målaren Victor Brockdorff (1911-1992). I år är det 101 år sedan han föddes och 20 år sedan han avled. Förra året firades han med en stor minnesutställning som danska KP:s tidning Arbejderen skriver om här:

100 år med en socialistisk realist

Brockdorff var kommunist, livslång medlem i DKP (danmarks kommunistiska parti) och målade ett stort antal bilder i enlighet med programmet för socialistisk realism i Sovjet. Han var såvitt jag vet den ende målaren i något nordiskt land som anslutit sig till den socialistiska realismen. Observera att socialistisk realism är något annat än socialrealism - den socialistiska realismen framställer idealbilder av social kamp och är på så sätt en idealism mer än en realism. Det är nog många som skulle kalla Brockdorffs bilder sliskiga och förljugna - faktum är att hans ekonomiska framgång skedde med idylliska köpenhamnsmotiv, oftast utställda på konstnärsgruppen Corners galleri. Denne kommunist fick också i uppdrag att måla ett porträtt av dronning Margarethe. Porträttet är inte något av hans mest inspirerade verk, visserligen. Jämför det med demonstrationsbilden från 1955. Klicka på bilderna så kommer du till helhetsbilder av verken.

Fredsdemonstration framför Christiansborg, 1955. Klicka för hela
Visade uppdraget månne att Brockdorffs övertygelse var ytlig? Eller att Danmarks regent är ovanligt tolerant? Eller båda? De flesta danska målare som är något att räkna med verkar någon gång ha engagerats för att måla medlemmar i kungafamiljen.

Att vara både kommunist och hovmålare var inte den enda motsägelsen hos Victor Brockdorff. Hans levebröd, köpenhamnsidyllerna, har jag nämnt (jämför Albin Amelin och hans blommor.) Som 20-åring i början på 30-talet målade han i en helt annan stil som många tog till sig just då - interiörer och landskap med stora ljusa färgfält befriade från detaljer. "Purism" brukade det kallas. Efter kriget kom han till Paris och då blev tonen hetare - i slutet på 40-talet kunde han måla realistiskt ena dagen och nästan abstrakt den andra. Han hade två franska målarvänner som påverkade honom mer än andra - André Fougeron (1913-1998) som var realist, och Jean Atlan (1913-1960) som målade abstrakt. Båda var kommunister. Att slitas mellan den västeuropeiska abstrakta konsten och realismen från Moskva var en realitet för många unga målare vid den tiden.

länkning pågår till intressant.se