Ny jakt på arbetarkonsten 23

Reidar Aulie, Tendens 1931, detalj.

"Tendenskunst" och "tendensmalere" var uttryck som kritiker i Norge kunde använda när de ville döma ut politiskt engagerade konstnärer. Men målaren Reidar Aulie (1904-1977) och hans generation såg till att vända det negativa begreppet till ett positivt, till exempel genom den uppmärksammade målningen Tendens från 1931. Här finns det inget tvivel om vad tendensen bestod av - en ung agitator gestikulerar framför hamnkranar och en röd flagga och får vissa att komma närmare och andra att vända sig bort. Aulie var den kanske mest frispråkige medlemmen i en krets av konstnärer som tillhörde den politiska organisationen Mot Dag. Organisationen hade varit ansluten till kommunistpartiet men bröt sig loss därifrån 1929. År 1934 arrangerade vänsterkonstnärerna utställningen Tendens på konstföreningen i Oslo, och några år senare upplöstes Mot Dag och ersattes av Sosialistisk Kulturfront.

Verk av konstnärerna i Sosialistisk Kulturfront har nu ställts samman av Lillehammer Kunstmuseum och visas i utställningen Kunst og Politik som visas fram till den 27 januari. Det finns fina bilder från öppningen här: Vernissage av Kunst og Politik. Museiintendenten och konsthistorikern Kathrine Lund är ansvarig för utställningen och den omfattande utställningskatalogen som lär vara en riktig forskningsprestation. Själv har jag inte sett den ännu. Flera centrala verk visas i utställningen - förutom Aulies Tendens kan man till exempel se Gatekamp  av Henrik Sørensen (1882-1962), Röda torget i Moskva av Willi Midelfart (1904-1975) och Stormningen av Karl Liebknechts hus av samme målare. En av de ganska få kvinnliga målarna som finns representerade är Doro Ording (1901-1993). Och många fler kan nämnas: Kai Fjell, Carl von Hanno, Karen Holtsmark, Gert Jynge, Ragnhild Langmyr, Søren Steen-Johnsen. Kritikern Ingvild Krogvik har skrivit en lång och intressant artikel om utställningen för Norsk Kritikerlags nättidskrift Kunstkritikk. I artikeln framhåller hon att utställningen är en av flera exempel på hur norska forskare och museer har visat ett nytt intresse för 1930-talets arbetarkonst: "Kulturfrontens comeback" av Ingvild Krogvik.

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 22

Edvard Munch, 1909. Pressbild från www.kunsthalloslo.no

Intresset för arbetarkonsten ökar i Norge. På Oslo Konsthall visas just nu utställningen Arbeiderbilder, inspirerad av nationalmålaren Edvard Munch och hans stora intresse för arbetarrörelsen och arbetarmotiv. Det är inte direkt sådant de flesta förknippar med Munch - snarare är det dekadenta konstnärskrogar, dödssymboler och ångestskrik som dyker upp i minnet. Men år 1908 blev han vad vi idag skulle kalla "utbränd" efter en intensiv arbetsperiod i Warnemünde. En hel del sprit lär också ha bidragit till sammanbrottet. Han blev intagen på dr Jacobsens nervklinik i Köpenhamn och stannade där i nio månader innan han kom ut med nya krafter och delvis som en ny konstnär.


I fortsättningen var Munch mer intresserad av vardagen och landskapen omkring än förut - även om han också återknöt till tidigare motiv. Munch hade en makaber humor och en känsla för drastiska kontraster. På gatorna i Warnemünde hade han lagt märke till arbetarna på väg till och från arbetet och fastnat för just kontrasten mellan de sotsvarta mekanikerna och de kalkvita murarna. I några märkliga målningar från tiden strax före sammanbrottet låter han en murare och en mekaniker gå sida vid sida. I en annan målning springer ett litet finklätt flickebarn fram till en nersotad arbetare som tar henne i famn.


Med tanke på Muchs psykiska ohälsa är det många som har tolkat muraren och mekanikern som en bild av en delad personlighet, eller Munchs egen svarta och ljusa sida. Vissa nämner inte ens att det är arbetare som är avbildade. Upptagenheten av konstnärens inre problem gör att man glömmer bort att han också var en observatör som lät sina bilder reflektera skeenden i samhället. Sommaren 1909 hade han flyttat tillbaka till Norge och arbetade med de stora målningarna för Universitetets aula i Oslo. Samtidigt skissade han på olika arbetarmotiv som senare blev målningar, till exempel de olika versionerna av Arbetare i snö från åren 1910-14.


I en av skissböckerna förde han också in symboler från arbetarrörelsen och verkade tänka sig bilder som kunde vara mera agiterande eller satiriska, eller båda. En av skisserna är den som ni ser här. Den ingår i utställningen Arbeiderbilder. Långt före hammaren och skäran fanns armen med hammaren. Den symboliserade först hantverket och senare, på 1800-talet, fackföreningsrörelsen. Men figuren med den stora magen är en typisk Munchsk karikatyr som antagligen står för det välgödda och förslappade borgerskapet vars tid är förbi. Den liknar de värsta skräckfigurerna i Munchs nidbilder av fylleslagen bland bohemerna.

Utställningen Arbeiderbilder pågår tyvärr bara till den 18 november, men på Munchmuseet finns den stora utställningen Det Moderne Øye (det moderna ögat) ända fram till den 17 februari. För den som är särskilt intresserad av Munch finns för övrigt numera hans enorma efterlämnade material av dagböcker och anteckningar tillgängligt via www.emunch.no, ett resultat av många år av digitaliseringsarbete.

Edvard Munch levde länge (1863-1944) och kom att betyda mycket för de norska konstnärer som på 30-talet blev kända som tendensmalere och som under några år gav ut tidskriften Kamp og kultur. Ett antal av dem grundade organisationen Sosialistisk kulturfront år 1935. Den ersatte den upplösta grupperingen Mot Dag. En utställning med och om konstnärerna i Sosialistisk kulturfront visas just nu på konstmuseet i Lillehammer, men mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 21

Dronningens händer. Victor Brockdorff 1979 (klicka för hela bilden)

Kommunisten och dronningen...

En person som inte kan förbigås när den nordiska arbetarkonstens historia skrivs är den danske målaren Victor Brockdorff (1911-1992). I år är det 101 år sedan han föddes och 20 år sedan han avled. Förra året firades han med en stor minnesutställning som danska KP:s tidning Arbejderen skriver om här:

100 år med en socialistisk realist

Brockdorff var kommunist, livslång medlem i DKP (danmarks kommunistiska parti) och målade ett stort antal bilder i enlighet med programmet för socialistisk realism i Sovjet. Han var såvitt jag vet den ende målaren i något nordiskt land som anslutit sig till den socialistiska realismen. Observera att socialistisk realism är något annat än socialrealism - den socialistiska realismen framställer idealbilder av social kamp och är på så sätt en idealism mer än en realism. Det är nog många som skulle kalla Brockdorffs bilder sliskiga och förljugna - faktum är att hans ekonomiska framgång skedde med idylliska köpenhamnsmotiv, oftast utställda på konstnärsgruppen Corners galleri. Denne kommunist fick också i uppdrag att måla ett porträtt av dronning Margarethe. Porträttet är inte något av hans mest inspirerade verk, visserligen. Jämför det med demonstrationsbilden från 1955. Klicka på bilderna så kommer du till helhetsbilder av verken.

Fredsdemonstration framför Christiansborg, 1955. Klicka för hela

Visade uppdraget månne att Brockdorffs övertygelse var ytlig? Eller att Danmarks regent är ovanligt tolerant? Eller båda? De flesta danska målare som är något att räkna med verkar någon gång ha engagerats för att måla medlemmar i kungafamiljen.

Att vara både kommunist och hovmålare var inte den enda motsägelsen hos Victor Brockdorff. Hans levebröd, köpenhamnsidyllerna, har jag nämnt (jämför Albin Amelin och hans blommor.) Som 20-åring i början på 30-talet målade han i en helt annan stil som många tog till sig just då - interiörer och landskap med stora ljusa färgfält befriade från detaljer. "Purism" brukade det kallas. Efter kriget kom han till Paris och då blev tonen hetare - i slutet på 40-talet kunde han måla realistiskt ena dagen och nästan abstrakt den andra. Han hade två franska målarvänner som påverkade honom mer än andra - André Fougeron (1913-1998) som var realist, och Jean Atlan (1913-1960) som målade abstrakt. Båda var kommunister. Att slitas mellan den västeuropeiska abstrakta konsten och realismen från Moskva var en realitet för många unga målare vid den tiden.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 20

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto Fred Andersson 1995

År 1995 arbetade jag bland annat som kulturskribent i Karlstads-Tidningen  (tidningen där Gustaf Fröding en gång jobbade) och en av reportagen jag skrev handlade om arbetarkonstnären Per Josefsson (f. 1948). Då visste jag inte mycket om varken arbetarkonst eller Josefsson. Idag när jag både har träffat honom vid några tillfällen, och fått mer inblick i vad han gör, förstår jag att han gjort viktiga insatser för att synliggöra konsten i samhället. Särskilt i Östergötland där han numera bor, ute på landet i närheten av Rejmyre. "En sällsynt flitig man" tyckte Folkbladet i Norrköping i en intervju förra året. Att det omdömet har fog för sig förstår man när man tar en titt på Per Josefssons hemsida.

Men nu var det 1995 och Per Josefsson hade gjort en serie kopparskulpturer till en utställning på Arbetets Museum (där han senare också har arrangerat den viktiga utställningen Liv och arbete i konsten). Utställningen gick nu runt i landet under titeln "Till er tjänst!" Den handlade om städandet som yrke. Eller snarare om städarnas kroppar och vilka obekväma och i längden direkt farliga ställningar de kan befinna sig i när det ska gå fort. Skulpturerna är typiska "Josefssonare", enkla vid första anblicken men oerhört träffsäkra. Så här skrev jag för 17 år sen:

Lokalvårdarnas situation: En "städad" konstutställning

Vandringsutställningen "Till er tjänst!" öppnade nyligen i bibliotekshusets entré i Karlstad. Den behandlar städyrket och har utarbetats av Arbetets museum i Norrköping i samarbete med skulptören Per Josefsson och fotografen Calle Slättengren.

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto F.A. 1995

För snart 30 år sedan [nu snart ett halvsekel sedan] kom Maja Eklund ut med sin bok "Rapport från en skurhink". Den slog ner som en bomb i det Sverige där städerskornas situation sällan uppmärksammats. Senare blev städerskorna plötsligt lokalvårdare. Fler och bättre tekniska hjälpmedel kom till och den manliga delen av yrkesgruppen blev större. Utställningen anknyter till den nyss utgivna boken "Rent och smutsigt" av Gunnel Andersdotter.

VISAR ARBETSSKADOR Ekonomiskt stöd har kommit från bland annat Arbetsförmedlingen Kultur i Örebro. Den [utställningen] distribueras nu av Konstfrämjandet i östgötadistriktet. Mona Sandgren på Kulturförvaltningen i Karlstad nappade på deras folder varefter fastighetskontoret gick in som finansiär. Distriktschef Göran Tångring, fastighetskontoret:
    - Skulpturerna visar hur arbetsskador kan uppkomma. Detta framgår inte självklart, men man förstår det om man är insatt.
    Det har kommit många maskiner till lokalvårdarnas hjälp, men många moment måste fortfarande utföras för hand, till exempel trappstädning. Trappstädningen är enligt Göran Tångring det område där det har hänt minst och med på utställningen finns en skulptur som skildrar just trappstädning. Birgit Bergman-Blanc[k] från Konstfrämjandet i Karlstad säger att barndomsminnen väcks till liv när hon ser den:
    - Det var nog min första kontakt med städning.Jag minns att de brukade ligga på knäna i trappan: man hade inget långt skaft som i den här skulpturen.

KVINNODOMINANS Hon säger också att hon känner lukten av citronparfymerat rengöringsmedel i näsan när hon ser utställningen och att det är bra att på detta sätt lyfta fram ett lågstatusyrke.Ett yrke som dessutom domineras av kvinnor: enligt Göran Tångring är 95 procent av lokalvårdarna i hans distrikt kvinnor. Han påpekar hur väsentliga de är för att allt ska kunna fungera:
    - Tänk dig en entré som den här utan daglig städning! Städningen gör dessutom att man blir aktsam om byggnaden. Vandalisering och klotter minskar i en byggnad om den börjar städas bättre. Och då är särskilt toalettstädningen viktig för att ge ett gott intryck.
    Hur stor kontakt har då Göran Tångring som distriktschef med sina anställda?
    - Jag skulle känna igen de flesta om jag skulle råka möta dem på stan. Jag träffar dem sporadiskt när jag åker omkring på besök. Men det är gruppledarna som är sammanhållande; varje grupp bestär av 15-20 personer.
    Han säger också att arbetsmiljön är bra för lokalvårdarna i Karlstad; klagomålen är få och det rör sig mestadels om dagstidsarbete. Man samarbetar dessutom tätt med Solstahälsan.

SEVÄRD UTSTÄLLNING Utställningen kommer att finnas till beskådande i bibliotekshuset ett tag framöver och den är sevärd. Calle Slättengrens foton är raka dokumentationer av lokalvårdarens ensamma vardag. Per Josefssons skulpturer är gjorda av hoplödda kopparstycken och inga "storslagna" konstverk men drastiska och slagkraftiga. Det hela kompletteras av tre städmaskiner från 50-, 60- och 90-tal, samt en bokmonter. (Karlstads-Tidningen, 6-12 juli 1995)

[Undrar just vad jag menade med "storslagna"...]

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 19

Aldenhov, tränaren. Ur Trelleborgs Allehanda (detalj)

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäckspriset

År 2005 fick Ingmar Aldenhov priset. Aldenhov är målare, tecknare och keramiker. En sparsmakad konstnär som valt att stanna kvar i södra Skåne där han föddes och växte upp. Bildkonsten är bara ett av hans intressen, ett annat är tyngdlyftningen där han har varit verksam i många år som tränare, i Trelleborg där han bor. Politiken verkar också ha haft en stor plats i hans liv. Sin politiska hemvist hittade han i den kommunistiska rörelsen, närmare bestämt i kpml (r), numera Kommunistiska partiet. Bland tidningsklippen hittar jag en intervju i Skånska Dagbladet den 13 maj år 2000 - "Revolutionär målar gummit". Intervjun handlar om Aldenhovs uppdrag att konstnärligt gestalta arbetet i Trelleborgs gummifabrik. Han säger bland annat att "i början av 60-talet jobbade jag ett tag som byggarbetare inne på Gummifabriken och tyckte att arbetsmiljön där var fruktansvärd". Dokumentationen pågick i ett halvår under år 1999: "Allt skissades upp, formen, konstruktionerna, maskinerna, rörelserna, rösterna [...]"

Rösterna?

Detalj av Morgontoalett, ca 1997-2010

Ja så säger han faktiskt. Och det är väl inte bara så kallade "synestetiker" som kan tycka sig höra ljud i en bild. Förtrogenhet med en miljö kan få en att höra de ljud som man förknippar med en träffsäkert avbildad situation. På så sätt kan man säga att det finns bullriga och tysta målningar. Ingmar Aldenhovs stil lämpar sig för att fånga snabba skeenden i flykten. Det kan vara hästar på språng eller fåglar över en vattenyta - som i några bilder som finns på hans hemsida. Det kan vara människofigurer i arbete eller i gymnastiska ställningar, som i målningen här till höger. Men det som verkar lätt och spontant kan i själva verket vara resultatet av långt arbete. Om just den här bilden, av en person som stretchar eller sätter på sig en strumpa, har Aldenhov berättat att han arbetade med den från och till under mer än tio år.

Om Ahlbäckspriset står det att det går till konstnärer som arbetar "i Johan Ahlbäcks anda", och i Ingmar Aldenhovs fall är det framför allt naturintresset och skickligheten i att fånga kroppar i rörelse som förenar honom med Ahlbäck. Bilder av arbetsmiljö har varit ett mer tillfälligt inslag i hans konstnärsskap, eller resultatet av överenskommelser, som när ABF finansierade hans projekt på gummifabriken 1999. Aldenhov vill helst vara fri i sin konst. I en intervju klagar han litetgrann över att folk kallar honom "hästmålaren" när han målar hästar och "gummifabriksmålaren" när han målar fabriken - "Men jag vill bara vara målaren" (Trelleborgs Allehanda, 25 augusti 2010.) Fast Aldenhov har aldrig varit "bara" målare, och hur mångsidig han faktiskt är förstår man när man börjar titta på hans livshistoria.

Krus av Ingemar Aldenhov från 1969 (lilla) och 1976 (stora). Bildkälla konstrundan Skåne

Ingmar Aldenhov föddes 1942 och växte upp i Trelleborg där han tidigt fick veta att just gummifabriken var ett ställe man skulle undvika. (Artikel i Folkbladet 2002, datum saknas.) Istället började han jobba i byggbranchen redan som 15-åring och blev så småningom kranförare. Bekanta som sett honom måla och teckna uppmuntrade honom att söka till Skånska målarskolan i Malmö, och där kom han in 1965. Han stannade till 1966 och var också en tid på Konstfack i Stockholm. 1967 gick han på Forumskolan i Malmö och 1969-74 var han i Köpenhamn där han studerade både vid Konstakademin och vid statens skola för konsthantverk. Brödjobbet på kranen hade han sedan länge övergett, och kanske tänkte han att en konstnär också behövde något mer robust att försörja sig på. Han blev alltså också hantverkare, keramiker. Genom att arbeta hos krukmakarmästaren Ernst Christensen fick han själv mästarbrev och blev förvaltare av gamla skånsk-danska traditioner inom yrket. Exempel på det är krusen som jag visar här. Även i bildkonsten kan man säga att Ingmar Aldenhov har varit en traditionsbevarare. Hans danska skolning märks i de blonda färgerna och den ibland nästan kubistiska uppbyggnaden av människokroppen.

Tyngdlyftningen började han med som 20-åring, alltför sent för att bli framgångsrik, säger han själv. Däremot blev han en uppskattad tränare i Trelleborgsklubben TABK. Särskilt ungdomarna i klubben har Aldenlöv lett till stora framgångar. Och under åren har han breddat sig som tränare i allt fler sporter - handboll, rugby, brottning, simning... En känd simmare som har tränat för Aldenhov är Mattias Ohlin. Dessutom verkar Aldenhov som lärare i teckning och måleri inom ABF, åker runt och föreläser, engagerar sig årligen i Konstrundan Skåne som en av grundarna, och är en känd profil på Trelleborgs gator som försäljare av  tidningen Proletären. Mer behöver jag väl inte säga för att demonstrera mångsidigheten hos denne man. Tillfrågad vad han ser för likheter mellan tyngdlyftning och måleri svarar han: "Tyngdlyftning är en skönhet. Som klassisk balett. Det är kraftfullt, där finns elegans, teknik, balans. Och även dramatik" (Trelleborgs Allehanda 21 juli 2008.)

Aldenhov har varit en ganska sparsam utställare och med undantag av några samlingsutställningar verkar han inte ha nått utanför Skåne. Separat har han ställt ut på bland annat Ebbe Kocks konsthall i Trelleborg och på Galleri Holm i Malmö. Urval av de många bilderna från gummifabriken visades på Garvaregården i Trelleborg år 2000 (artikel i SkD) och på Arbetets Museum i Norrköping 2002 (artikel i Folkbladet). I hemstaden har han på senare år ställt ut på Kulturbruket år 2008 (Trelleborgs Allehanda 20 april 2008) och på Parken år 2010 (Trelleborgs Allehanda 25 augusti 2010.) Annars verkar han alltmer föredra att ställa ut hemma i den egna ateljén, i samband med Konstrundan. Där visar han förstås också sin keramik och får direkt kontakt med sina köpare. Att koppla ihop konst och politik ligger inte för honom - "det gjorde man inte i Köpenhamn" sade han i Folkbladet 2002, det danska arvet åter igen.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 18

Reino Laitasalo talar vid prisutdelningen idag

Har precis varit i Smedjebacken där den finske konstnären Reino Laitasalo (f. 1929) fick ta emot Johan Ahlbäcks pris - det är nittonde året det delas ut, och Laitasalo är den förste ickesvenska konstnär som får det. Efter resan från Rihimäki, där han numera bor, kom han i god tid till utställningslokalen Gamla Meken på det gamla bruksområdet. Där kunde han med hjälp av den finsktalande Anne Seppänen på Dalarnas museum berätta för oss om sin konst och sitt liv och ta emot gratulationerna som strömmade emot honom. Han verkade trött först, han är ju trots allt 83 år, men det märktes att uppskattningen gjorde honom mycket glad. Han sade bland annat att han redan som ung konstnär tänkte att bilder av hans slag kanske skulle uppskattas bättre i Sverige. "Nu förstår jag att jag hade rätt" avslutade han, och drog ner applåder. Till nästa års Ahlbäckdagar kommer han att ha ställt samman en utställning som kommer att visas i Gamla Meken, och han lovar att den kommer att bli ovanlig.

Men jag tror att en utställning med Reino Laitasalo borde bli en angelägenhet inte bara för Smedjebacken och för arbetarrörelsen utan för hela Sverige. Mig veterligt har han aldrig tidigare ställt ut i Sverige och på senare år har det börjat gå upp för finska konstvetare att han hör till de mest intressanta målarna i sin generation. Det är en märklig upplevelse att se hans konst. Han har hållit sig borta från tidens stilar och gått sin egen väg. När Ahti Lavonen och andra slog igenom med det nya "informella" måleriet i början av 60-talet for Laitasalo till Leningrad och utbildade sig till realist vid Repininstitutet (1959-61) där han också lärde sig ryska. Tillbaka i Finland följde många svåra år då hans verk fick de sämsta platserna på utställningarna, berättar han. På 1970-talet hade han kommit fram till en karaktäristisk stil med stora, tydligt modellerade figurer och en klar färgskala där blåa toner dominerade. Han var en av de få finska konstnärer som ägnade sig åt arbetarmotiv, och kanske den ende som har fortsatt att göra det. Detta finns också med i prismotiveringen, där det bland annat står att Laitasalo med stolthet har burit titeln arbetarkonstnär och att han inte har vikit från den ståndpunkten.

Taget från en nätauktion

Oljemåleriet är den ena av de tekniker Laitasalo har renodlat. Grafiken, och framför allt trä- och linoleumsnittet, är den andra. Den här bilden är från 1977 och karaktäristisk för Laitasalos träsnitt från den tiden. Träsnittet passade bra för hans smak för kantig stil och skarpa ljuskontraster som modellerar figurerna. Så mycket realism i den sovjetiska realismens mening finns det ju inte i en bild som den här. Figurerna saknar munnar och ögon, det är som om ansiktena är avklädda så att nästan bara kraniet återstår. Människorna har reducerats tills bara det gemensamt mänskliga finns kvar - existensen, de grundläggande behoven. På många sätt pekar den här bilden fram mot Laitasalos senaste stora bildserie som han visade första gången år 2009, och där utgångspunkten är arbetarnas stadsdel Pispala i Tammerfors där Laitasalo växte upp. När Laitasalo föddes var det bara tio år sedan staden hade skjutits sönder och samman av den vita armén under inbördeskriget. Det är också inbördeskriget som är grundtemat för bildserien, men bara indirekt, via gestalter och scenerier som är som om de vore hämtade från en dröm. Döden som benrangelsman finns påtagligt närvarande, men som en vän mer än ett hot. Det är underbart poetiska bilder som knappast låter sig jämföras med något annat - en hel stads plågsamma arv bearbetat under ett helt liv och uttryckt i en gammal mans milda färger och lika milda ironi. Några av bilderna finns att se här hos Bäcksbackas konstsalong i Helsingfors där de ställdes ut i samband med Laitasalos 80-årsdag:

Ur serien "Bilder från stadens utkanter", 2007

Förra året gav Laitasalo också ut diktsamlingen Potemkinin portaat (Potemkins trappor).

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 17

Mike Gold agiterar i New York under Depressionen

Har efter en del funderingar bestämt mig för att göra verklighet av min föresats från 2009 - att skriva en längre artikel om arbetarkonst i Norden. Men den ska vara på både svenska och engelska. Problemet uppstår då hur begreppet arbetarkonst ska översättas till engelska. Proletarian art pratade jag om senast jag hade en engelskspråkig föreläsning om det här. Jag behåller nog den termen fastän den sänder litet annorlunda signaler än arbetarkonst eller Art of the Labor Movement som man också kan säga. Proletarian Art är faktiskt sedan länge en etablerad term på engelska, och den vi har att tacka för det var den amerikansk-judiske socialisten och författaren Itzok Granich, mer känd under det tagna namnet Michael Gold. Han var född i New York 1894 under små omständigheter som han senare skildrade i romanen Jews Without Money (1930), en prototyp för den amerikanska arbetarromanen.

Under hundåren före genombrottet drog sig "Mike" (som han kallades) fram på diverse påhugg och som skribent och senare redaktör i radikala tidskrifter som The New Masses och The Liberator. I den sistnämnda publicerade han ett manifest, Towards Proletarian Art (för en proletär konst) i februari 1921. Manifestet är mer anarkistiskt än marxistiskt, och särkilt starkt märker man inspirationen från Walt Whitman, 1800-talets store folkpoet. Vad Mike Gold skriver är i korta drag att den enda viktiga och vitala konsten är den proletära konsten, den som växer fram spontant och organiskt ur vardagen, ur fattiga och kämpande människors liv, framställd av dem själva och ingen annan, utan lärdom och förkonstling. Det är massans konst, Whitman är den första förebilden bakåt, Sovjet och proletkult visar vägen framåt.

Hugo Gellert, Primary Accumlation, litografi från 1933

Några typiska ord ur Towards Proletarian Art i min översättning: Vår tids Sociala Revolution är inte bara den politiska rörelse som konstnärerna föraktar för att den är politisk. Den är Livet i dess mest fullständiga och nobla form. Den är massornas religion, förverkligad till slut. Den är den religion som säger att Livet är ett, att Människorna är ett, genom alla strömmar av förändring och splittring; att Människans öde är gemensamt, och att ingen individ på sina skuldror behöver bära den eviga gåtans förödande tyngd. Ingen av oss kan misslyckas, ingen av oss kan lyckas. 

Ett decennium senare, i september 1930 i The New Masses, erkänner Gold att hans gamla manifest nog var litet "mystiskt" och mångordigt - istället lägger han som avslutning på sina "Notes of the Month" fram ett manifest för "Proletär realism" i nio punkter. En av dem slår fast att det ska vara "Så få ord som möjligt. Vi är inte intresserade av de verbala akrobaterna - det där är bara en annan form av borgerlig slapphet." En rak handling, en arbetsskildring baserad på detaljerad erfarenhet, och litteratur uppbyggd med snabba klipp som i en film - det är Golds nya ideal för proletär litteratur. Man märker både här och i andra texter att han nu blivit en mer renodlad agitator, och en dedikerad företrädare för Workers Communist Party som hans tidning stod nära. I tidningen medverkade rörelsens bildkonstnärer, sådana som Hugo Gellert (1892-1985), och i ett annat nummer uppmärksammas Gellerts stora väggmålning för partiets arbetarcafé i New York. En rad texter ur The New Masses, illustrerade av Gellert och andra, finns tillgängliga som pdf-er på den här hemsidan:

Articles from The New Masses


Så för den som inte är rädd för engelskan och som verkligen är seriöst intresserad av arbetarkonsten är det bara att hugga in - läsa och lära.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 16

I serien inlägg om mottagare av Ahlbäckpriset i Smedjebacken:

År 2004 var det elfte året priset delades ut, och det gick detta år till fotografen och filmaren Jean Hermanson (f. 1938). Detta inlägg blir också ett minnesord, eftersom Jean Hermanson avled den 9 augusti i år. Han blev 74 år gammal. Sydsvenskan skrev en bra minnesartikel:

Med arbetarna i fokus (Eskil Fagerlund)


Detta år, 2004, var första gången priset gick till en fotograf - eller över huvud till någon som inte arbetar i bildkonstens traditionella tekniker. Hermanson bodde största delen av livet i Malmö men var smålänning från början. Han föddes och växte upp i bruksorten Norrahammar (idag en del av Jönköping). Nästan alla i släkten hade något att göra med metallindustrin - brodern Sven-Erik blev till exempel metallarbetare, och morbrodern Thor ägde ett gjuteri i Skillingaryd. Intresset för kameran väcktes tidigt. Bara 18 år gammal for Hermanson upp till Stockholm för att bli lärling till porträttfotografen Bertil Zerpe i Welinders fotoateljé på Kungsgatan.

Jean Hermansson, Järnbruksarbetare, Björneborg, 70-tal

Skolningen som porträttfotograf märks nog i Hermansons många närgångna studier av människors ansikten. I bilden här till höger kan vi däremot bara ana pesonens ansikte bakom det flamsäkra skyddsvisiret. Järnverksarbetarens skyddsdräkt är så massiv att gestalten nästan liknar en robot med enorma armar och händer som klubbor. Vad som inte syns för den som inte har bakgrunden är att skyddsdräkten precis som alla liknande skyddsdräkter för 40 sedan är gjord av asbest. Med den informationen går det att förstå vilken värde sådana här bilder har i dokumentationen av skyddsföreskrifter då och nu. Bilder som denna skapade en intensiv och viktig debatt om den tyngre industrins arbetsvillkor kring 1970. På så sätt kom de att direkt ge upphov till förbättringar.

Som ung fotograf sökte sig Jean Hermanson till frilansarens osäkra liv - bland annat for han till Paris på uppdrag av tidningen Metallarbetaren. Det var 1965, och han blev kvar där en tid. Uppdragen för Metallarbetaren fortsatte. Tidningen ville ha ett bildreportage om bruket hemma i Norrahammar. Hermanson tog uppdraget och reportaget fick titeln "Hemma på bruket". Det blev det första i en lång rad av dokumentationer av arbetsplatser i och utanför Sverige. Uppdragen kom från de fackliga organisationerna och från samhällsinstitutioner som Riksutställningar.Författare blev intresserade av Jean Hermansons bilder och detta resulterade i gemensamma projekt. Tillsammans med Arvid Rundberg gjorde Hermanson boken Byggnadsarbetare som kom ut 1969. De hade åkt runt och besökt byggen runtom i Sverige. Om den tiden skriver Hermanson själv  - "Äter frukost med byggjobbare varje dag i byggfuttarna som är trånga men charmiga och ger ett ljus som gör det tacksamt att fotografera deras kraftfulla ansikten och händer" (Jean Hermanson, Fotografier, Malmö Museer 2005, s. 26).

Jean Hermansson, Från Motala valsverk, 1969.

Mer långvarigt blev samarbetet med Folke Isakson. Det var Hermanson som tog initiativet till den kontakten våren 1969, och deras resor med bandspelare och kamera resulterade i boken Nere på verkstadsgolvet (1971, även som utställning med Riksutställningar). Andra resor gick till Vietnam, Spanien (med Jens Nordenhök), Guinea-Bissau (med Anders Ehnmark under kolonialkriget 1971) och till Elfenbenskusten. Vietnamresan blev till boken Resor i norra Vietnam med bilder från både landsbygd och stad. Från Hanois mekaniska verkstad finns bilder där man nästan kan höra bullret och där miljön blir mycket tydlig - trängseln, de enkla munskydden, utsattheten. Eller titta på mannen som drar stålet i bilden från valsverket i Motala. Det som fascinerar i Jean Hermansons bilder är hur han fångade många olika sidor av arbetet - från stillastående till rörelse, från individ till grupp, från ansträngning till vila. Han hade också en fenomenal förmåga att hitta talande situationer och att fånga ögonblicket. Som i bilden från Ankarsrums bruk där en grupp av uppklädda tjänstemän går genom verkstaden. Eller den från Pumpseparator i Katrineholm där en äldre man har paus. Han har lagt sig direkt på en järnställning, lagt locket från en låda över sig, och somnat.

1980-talet blev filmens årtionde för Jean Hermanson. Impulsen till att börja göra film kom när han träffade Torgny Schunnesson, då för tiden journalist på kommunistiska Ny Dag. De började smida planer för gemensamma projekt. I samma veva bosatte sig Hermanson i Malmö. Där tillkom sedan en rad av dokumentärfilmer där Hermanson, Schunnesson och redigeraren Michael Leszczylowski skildrade de sydsvenska arbetarstädernas väg mot massarbetslöshet och segregering. Den första heter Kärlek och vilja (1983), handlar om stadsdelen Möllevången i Malmö och har senare tagits med i DVD-serien Mitt hjärtas Malmö. Nästa film heter Den sista båten (1984) och handlar om nedläggningen av hamnen i Landskrona. Den tredje handlar om kvinnor i industrin och hade premiär 1986 under titeln Arbetets döttrar. Under hela perioden 1986-93 arbetade trion med ett stort Malmöprojekt som kunde visas 1994 och som fick titeln Himmel över Malmö. Det lär vara den film av Hermanson som tydligast dokumenterar nedmonteringen av folkhemmet. Samtidigt gjorde han industridokumentärer som Gjutarna (premiär 1990) om Brederyds gjuteri i Småland.

Under de sista 20 åren blev Hermanson mer och mer av en doldis, även om han också fick åtminstone några av de hedersbetygelser han var värd som en av landets främsta skildrare av samtiden. Han fick Sydsvenskans kulturpris 2005, alltså året efter Ahlbäckpriset. Samma år gjorde Malmö Museer en stor utställning med hans bilder, och i samband med utställningen gav museet också ut den retrospektiva boken Fotografier. Liknande utställningar visades också på Tekniska Museet 2006 och på Arbetets Museum 2004. I samband med utställningen på Tekniska Museet skrev Agneta Klingspor en recension i Expressen. Den slutade så här:

En bildsekvens talar rätt in i 2000-talet. Den är från filmen Den sista båten från 1983 om varvsnedläggningen i Landskrona. Flinande fräsch direktör och hattklädd donna slänger champagne mot skrovet medan mer slitna varvsarbetare tittar på sin sista båt. Tänk miljonbonusar och annat flin. Tji fick ni därnere.

Se också Jean Hermansson på Stockholms auktionsverk (2011) och Anders Ehnmarks minnesartikel i Folket i bild (senaste numret).

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 15

http://www.tyovaenperinne.fi/tyovaentutkimus/tt2006/tk_kansanarkisto.htm

Det är nog okänt att den finske grafiske konstnären Tapio Tapiovaara (1908-1982) gjorde en protestbild om Guernica samma år som Picasso gjorde sin skildring av samma händelse. Inte vet jag om "Tapsa" (som han kallades) kände till detta redan då, men hur som helst är det här en helt ananan sorts bild än Picassos. Francos bombning den lilla baskiska staden Guernica i april 1937 chockade hela världen. Redan den 1 maj gjorde Picasso de första skisserna, och målningen var färdig på en månad. Den visades i den spanska exilregeringens paviljong på världsutställningen i Paris under sommaren. Den absolut intressantaste texten om Guernica och Picassos sätt att arbeta är för övrigt Rudolf Arnheims The Genesis of a Painting: Picasso's Guernica.

Tapsas bild är ju inte en monumental väggmålning utan ett helt litet, svartvitt träsnitt. Det mesta som han gjorde ser ut så här. Han var inte en konstnär med stora åthävor. Han höll sig till realismen, ibland förstärkt med vissa särskilt uttrycksfulla detaljer. I den här bilden fokuserar han helt på den lilla gruppen av människor som söker skydd hos varandra tills de nästan smälter samman och blir en enda kropp. Kanske en familj. Mannen, kvinnan, en äldre släkting, två små barn. Det ena barnet är insvept i den stående figurens schal så att bara de snå fötterna sticker fram, i stark kontrast till de vuxnas överdrivet stora och grova händer. Vi ser hur de vill att deras händer ska bli till tak som skyddar dem mot bomberna. En desperat gest, ett förtvivlat hopp.

Träsnittet som teknik har en särskild roll i 1900-talets politiska bildskapande. Det har proletära kvaliteter redan från början. Det var länge det enklaste och billigaste sättet att sprida en bild. Vi är många som har gjort våra första grafiska försök genom att hitta någon gammal brädbit i ett uthus och något verktyg att skära med. Sedan svart färg på den skurna ytan, ett omslagspapper eller en gammal tapetbit ovanpå, några drag med handflatan över papperet, som lyfts upp - och bilden är där. Spegelvänd visserligen, men det får man ta hänsyn till när man skär. Enkelt som ett potatistryck. Ännu enklare blev det linoleum kom, det är som att skära i smör. Den fattige kunde hitta någon bit av en gammal linoleummatta att skära i. Så tillkom till exempel den berömda antinazistiska bildsviten Humanitet av bland andra Albin Amelin och X-et Erixon, också den på 1930-talet:

Bilder ur "Humanitet" på satirarkivet.se

I finsk arbetarkonst var Tapio Tapiovaara och Aleksanteri Ahola-Valo de främsta inom träsnittet i sin generation. Men helt olika. Ahola-Valo var i grund och botten en romantiker och idealist. Han förde vidare estetiken från symbolisterna på 1890-talet och nationalismen hos Gallen-Kallela (som stöttade honom). Även Tapsa har gjort mytologiska scener, särskilt ur Kalevala. Men hans stil är alltid enkel, rak och direkt. Som i det här bladet från 1964 med en gammal kvinna som matar måsar. Jag undrar om Tapsa hade sett Ragnar Sandbergs (1902-1972) många bilder med samma motiv. Men det spelar inte så stor roll - Tapsas tolkning var hans egen.

Forskning pågår om Tapsa. En student vid vår institution här i Åbo har åtagit sig att skriva en "gradu" (ungefär som en svensk masteruppsats) om honom.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 14

En målarcirkel i ABF någon gång på 40-talet. Bildkälla: SR.

Ett e-brev (varför måste man säga email?) som jag fick idag påminde mig om några saker. För det första att ABF, Arbetarnas bildningsförbund, fyller 100 år i år. Därmed fyller också den svenska studiecirkeln 100 år, åtminstone i mer organiserad form. SR gjorde en serie program om detta i juni.

Idag är en studiecirkel oftast något som man betalar för. Men inom vänstern är det viktigt att behålla den enklaste principen för en studiecirkel - en grupp som samlas för att tillsammans studera ett ämne. Ingen ledare, ingen avgift, medlemmarna lär varann. Stärkta rättigheter och mer fritid gjorde efter hand att kulturella och konstnärliga cirklar började att dyka upp inom arbetarrörelsen och bonderörelsen. Ibland kunde man samla ihop till en liten avgift för att ha en lärare - se den tidigare texten om Ahti Lavonen och Arbetarnas konstklubb i Helsingfors för 60 år sedan.

Det har varit tal om programmet KIA (Kultur I Arbetslivet) samtidigt som jag skrev om Nina Svensson och hennes sociala konstprojekt. Som statligt program är KIA nedlagt, men jag borde nämna att det fortsätter mer lokalt inom If Metall i Väst där särskilt klubben vid företaget Swegon har varit aktiv. Bland annat har KIA i Metall Väst skapat ett forum för "Metalls konstnärer" där medlemmar som målar eller gör något annat konstnärligt deltar i årliga utställningar. Att måla på fritiden är ju ofta resultatet av eststiska studiecirklar, och KIA-utställningarna är exempel ett viktigt uppmuntrande av amatörverksamhet som en del av arbetarkulturen. Eli Abadji har lagt ut en del filmer på YouTube om det här:

Klipp om KIA och "Metalls konstnärer"

Och så var det Nina Svensson - tillsammans med Bernd Krauss fortsätter hon att hitta nya infallsvinklar på fenomenet studiecirkel. Det var det som e-brevet handlade om. Det var nämligen ett pressmedelande från Gävle konstcentrum, en inbjudan till ett "verk" som pågår "bara en dag" och som innebär att vem som helst kan komma till en (förhoppningsvis) blivande gågata i Gävle Centrum för att med sand och plastlera vara med och påverka hur ett bilfritt centrum kan se ut:

En studiecirkel utan bil - men med sandlåda.

Så om du bor i Gävle eller råkar vara där i övermorgon onsdag mellan kl. 12 och 21 - gå dit!

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 13

Ahola-Valo med rakat huvud i Moskva 1932, när han arbetade som sjukvårdslärare

Jag tror att varenda en av de arbetarkonstnärer som jag hittills har skrivit om har levt och verkat i ett kapitalistiskt, "demokratiskt" samhälle där den radikala konstnären alltid måste vara försiktig för att inte stöta sig med eventuella köpare och finaniärer. Om någon av dem har haft en stor vision om att förverkliga allt de vill göra för mänskligheten, så har de aldrig fått chansen. En som fick chansen och tog den var Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997) som vi räknar som finsk men som var lika mycket ryss och svensk, eller världsmedborgare. Han växte upp i Moskva under tsarens tid tillsammans med sina finsktalande föräldrar som tillhörde den radikala delen av tjänstemannaklassen.

Ahola-Valo (Valo är ett artistnamn och betyder "ljus") visade sig tidigt vara ett underbarn som läste filosofi och skrev ner sina tankar och iakttagelser i långa dagboksanteckningar. Dessa är bevarade, och nu en stor källa till kunskap om vägen till den ryska revolutionen. När revolutionen kom var han redan vuxen, och han kastade sig entusiastiskt in i arbetet med den nya staten och inte minst den nya sovjetmänniskan. Han blev konstnär, propagandist, intellektuell, teaterarrangör, arkitekt, pedagog, filmstjärna (i Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin) och forskare. Baserad i Vitebsk och Minsk i nuvarande Vitryssland fick han rita och leda byggandet av ett gigantiskt "tempel över mänsklig ondska" som dokumenterade den gamla världens grymheter. Han kom dock i konflikt med lokala partikommissarier och hamnade i Moskva där han arbetade med utbildning av barn och mödrar i hygien på skola för sjukvårdspersonal. Men efter några år gick Stalins terror inte längre att bortse ifrån, och redan det dubbla medborgarskapet (ryskt-finskt) gjorde att Ahola-Valo levde farligt. Dessutom passade hans modernistiska eststik inte in i ett Sovjet där politruken Andrei Zhdanov nu tillåtits att definiera den "socialistiska realismen" som därmed blivit obligatorisk för alla skapare av kultur.

Ahola-Valos "En skolpojkes dagbok" med omslag av honom själv

Ahola-Valo blev tvungen att flytta till Finland. Där sågs han å andra sidan som en farlig kommunist och hade svårt att försörja sig. Som "ryss" blev han dessutom internerad i Tammisaari (Ekenäs) under kriget, innan han fick komma ut för att utföra ett porträttuppdrag för president Ryti. Tyskarna hade sprängt hans tempel i Minsk i luften - det lär ha varit det första de gjorde, en bödlarna som fanns målade i stort format på väggarna var omisskännligt tysk. Men med sig till Finland hade han fått det mesta av sitt sparade material, däribland skisser och modeller till templet. Han blev intresserad av vikingatidens kontakter mellan den svenska och den finska sidan av Östersjön och fick på den vägen ett stipendium för att forska i Sverige. Det var 1947. I Sverige blev han kvar ända fram till 1981 och där fick han till slut ro att utveckla sina tankar om pedagogik och livskonst. Om det senare skapade han en egen teori som han kallade "AE-evo/homologin" - utvecklingen (evolution) av människans (homo) möjligheter. Han sade att 2000-talet blir de verkliga framstegens årtusende till skillnad från 1900-talet som bara har varit våld och destruktion. Han visste, för han var ju en de få som fick uppleva hela 1900-talet. Och han sade också sådana saker som att "varje liv är konstnärligt" och "människans enda kapital är hennes tid".

Solen (Valo), trädet och mänskohjärtat (Ahola-Valos emblem)

Ahola-Valo gav ut flera böcker - en av dem var ett urval av hans tidiga dagböcker, under titeln Koulupojan päiväkirja (en skolpojkes dagbok). Den har tryckts i flera upplagor. Enligt dagboken ska det ha varit så att han tidigt insåg att han inte var marxist, i diskussioner med pappan, som var övertygad marxist. Till skillnad från pappan trodde inte skolpojken Ahola-Valo att revolutionen var nödvändig eller ens möjlig. Utbildning skulle upplysa folket och det skulle förändra de materiella villkoren, trodde han. Han började bygga sina poedagogiska idéer redan som barn. Som 8-åring ska han ha upplevt hur tsarens polis jagade bort en älskad lärarinna från hans skola eftersom hon läst Dickens för barnen. Då ska han ha startat en egen hemlig skola där han och hans kamrater undervisade varann. Den här historien har blivit utgångspunkten för en film som också finns översatt till norska, och den här hemsidan om filmen har den enda text om Ahola-Valo som jag har hittat på något annat skandinaviskt språk än finska:

Den hemliga skolan (Filmstudieark)

Tänk att denne märklige man levde i 35 år i Sverige utan att någon verkar minnas honom där och utan att det verkar finnas någonting alls skrivet om honom på svenska. Det är egendomligt. Aleksanteri Ahola-Valos stiftelse och arkiv finns numera i Häämeenlinna (Tavastehus) dit han flyttade 1982. Då började också finska museer och medier göra en rad utställningar och dokumentärer om honom, till exempel den här:

Aleksanteri Ahola-Valo i YLE, 1984

Här berättar han bland annat om hur han tillsammans med sin mor blev vittne till massakern på demonstrerande kvinnor och barn i Moskva 1905, och visar träsnittet som han gjorde till minne av en mor med sitt döda barn. Även den som inte förstår språket förstår nog ändå vad han talar om här.

Vitryssland och Minsk var Ahola-Valos hem under en stor del av hans mest aktiva tid på 20- och 30-talen. Därför är det naturligt att han uppmärksammas också där, senast med en hyllningsutställning på 110-årsdagen av hans födelse, på nationella konstmuseet i Minsk:

Utställningen "Stråle av ljus", Ahola-Valo 110 år (text på engelska)

Själv har jag blivit helt omtumlad av att studera Ahola-Valo och jag tror att han är en helt unik figur i 1900-talets kommunistiska arbetarkultur. En ickemarxist och individualist som hyllade revolutionen men var övertygad om att varje människa hittar upplysning och kunskap i sig själv. Somliga i Finalnd idag förknippar honom nog mer med New Age än med kommunism, men vad han själv skulle ha tyckt om detta är svårt att veta.

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 12

Henry Ericsson, Fånglägret i Henolla, 1931-32. Detalj.

Kvällens jakt började med en planerad lista över finska konstnärer som har kallats arbetarkonstnärer. Jag försökte bland annat hitta foton av en grafikserie av den alltför tidigt avlidne Henry Ericsson (1898-1933). Serien består av etsningar och är från åren 1931-32, men motiven är minnen från inbördeskriget 1918. Henry Ericsson var på de vitas sida under kriget men 14 år efteråt är det ur de rödas perspektiv han återger det. Till hans värsta minnen hörde det han fick se som vakt i interneringslägret i Henolla mellan Somero och Helsingfors. Den klassiska litterära skildringen av dessa dödsläger finns i Väinö Linnas roman Upp, trälar!

Ericssons son Christoffer skrev en bok om sin pappa - Henry Ericsson, min far. Det tragiska slutet beskrivs i baksidestexten:

Tiden hade emellertid löpt ut för H. Ericsson och hans hustru Quita, vilka hösten 1933 gästade vännen Jarl Hemmer i Borgå, och i den nedmörka staden körde fel och hamnade i ån. Med i bilen följde Quitas kusin Gunnel Lybeck och hennes man, litteraturdocenten Eric Kihlman, en av Hemmers närmaste vänner. Olyckan väckte stor uppmärksamhet i Sverige och Finland då bägge uppfattades såsom viktiga kulturpersonligheter. H. Ericsson var vid tillfället endast 35-årig och hade knappt kommit i gång med sin konstnärsbana, där han stått för design och formgivning, inte bildkonst.

Det sista påståendet är litet märkligt - visserligen är Ericsson mest känd som formgivare, men det är nog inget tvivel om att han ändå hann åstadkomma ett varaktigt bidrag till den finska grafiken och arbetarkonsten. Grafiksamlingen på Statens Konstmuseum i Helsingfors har många av hans bilder från inbördeskriget och vissa är också sökbara med foto i katalogen online. Det är en väldigt bra katalog där man kan söka på flera olika sätt:

Statens konstmuseum - Konstsamlingarna

Ett annat arkiv i Helsingfors är Kansan arkisto, folkets arkiv, som på Internet bland annat har sin samling av finska fackföreningsfanor. Hemsidorna är tyvärr bara på finska men fanornas språk är mer internationellt:

Kansan arkisto, punaliput

År 2006 ordnades på Kansan arkitso utställningen "Grafiikkan voima" (ungefär grafikens kraft) med finska konstgrafiker som stått arbetarrörelsen nära. Förutom Henry Ericsson fanns här namn som Aleksanteri Ahola-Valo (1900-1997), Tapio "Tapsa" Tapiovaara (1908-1982), Mauri Favén (1920-2006) och andra namn att undersöka framöver:

Grafiikkan voima

Upptäckte en hemsk felstavning i ett inlägg från 2008: "Valmari Ruokokoski". Ska vara Jalmari Roukokoski (1886-1936) också han en sorts arbetarkonstnär. Han har fått låna en del drag till den bisarre bohemen och kvinnokarlen Ilmari Salmikoski i Kjell Westös roman Där vi en gång gått som i vintras gick som populär TV-serie i Svenska YLE.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 11

Bildkälla http://www.tattooinspiration.com/tattoos/Shane_ONeill/tattoos_35324.html

Litteraturprofessorn Lars Furulands definition av arbetarkultur som kultur "om", "av" eller "för" arbetaren försummar en sak - kultur på arbetaren. Med andra ord tatueringar och andra sätt att markera sin identitet på ett permanent sätt, på kroppen. Om man gör en tatuering är det bäst att det är på allvar. I Sandviken står den gamla ånghammaren kvar som en symbol för ortens industri igår och idag. Det lär vara så att många yngre metall- och verkstadsarbetare i Sandviken idag har hammaren tatuerad någonstans på kroppen. Johan Lundqvist har den över hela ryggen och ställde upp på foto när Dagens Arbete kom och gjorde reportage i somras:

"Tar man bort stoltheten blir folk förbannade"


I våras ledde jag en insamling av ett bildmaterial från Internet - bilder som folk tagit på sina tatueringar och andra

Bildkälla http://www.tattooartists.org/Img177223_IRON_WORKER.asp

"kroppsmodifieringar". Syftet var till att börja med mest att undersöka hur ett sådant bildmaterial kan samlas in och vad man kan förvänta sig att hitta. Det mesta som folk tatuerar såväl i Europa som internationellt verkar vara kopplat till vissa etablerade genrer som "goth", "fantasy", "science-fiction", "tribal", "nordisk" (vikingamotiv) o.s.v. Men det finns en del annat också, som i de här exemplen. Man kan spekulera över om det är en kvinna eller en man som bär den övre tatueringen. Informationen på Internet säger inte vilket. Förlagan är förstås den amerikanske tecknaren Howard Millers berömda krigsaffisch "We can do it!" från 1942.

Länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 10

Kari Juva, Turun työllä rakennetaan (Arbetet bygger Åbo) sedd från Aura å (sydost).

Tog en tur till Barkerinpuisto (Barkersparken) här i Åbo och försökte ta bra bilder av Kari Juvas arbetarmonument Arbetet bygger vårt Åbo. Det var inte så lätt. Enligt många är det här den i särklass fulaste skulpturen i Åbo. Sedan första gången jag såg den har jag haft en känsla av att det är något konstigt med den. Som om här ligger "en hund begraven". Ett monument i jättelikt format (ett av de största i Finland) men utfört som om konstnären inte hade något riktigt engagemang i uppgiften. Stela, schablonmässiga figurer utan några riktiga ansikten eller kroppsdelar - abstrakta skuggor som ser ut som tillfälligt uppstigna från Hades. Ovanför dem en tung, veckad form som ser ut som ett fruset svampmoln. När monumentet restes 1987 var parken betydligt mindre lummig än nu, men sedan dess har träden vuxit upp och uppenbarligen har ingen brytt sig om att den yviga tallen delvis skymmer figurerna. Det kan till och med tänkas att det finns förbipasserande som inte lägger märke till skulpturen alls, nu när den gröna oxiderade bronsen smälter ihop med vegatationen. Ja, det är en osynlig skulptur i en park som finns bara för att man beslutade sig för att riva en gammal industribyggnad, och som mest fungerar som passage för folk på väg någon annanstans. De stannar nog ogärna till i närheten av de utslagna som däremot gärna sitter i parken.

Frontfigurerna - med plåthammare, hacka och spade

Nu sitter jag här med Magdalena Lindroos kandidatuppsats om monumentet, skriven hos oss på konstvetenskapen vid Åbo akademi år 2006. Och plötsligt förstår jag vad jag tidigare bara har anat. Redan 1974 motionerade socialdemokraterna i Åbo om ett monument till stadens arbetare. Motionen bifölls och ärendet vidarebefordrades till bildkonstnämnden där en medlem föreslog att uppdraget skulle gå direkt utan tävlan till Åboskulptören Erkki Mykrä. Nu hörde det till saken att Mykrä var känd för sina vänstersympatier och för att han i sin realistiska konst gärna satte den utsatta människan i centrum. Detta kan ha varit en bidragande orsak till att ledamöter i nämnden, däribland en konstnär, motsatte sig att Mykrä skulle få uppdraget. Dessutom var tiderna dåliga, oljekrisen påverkade Finland lika mycket som andra länder och skatteintäkterna minskade. Då är ju som bekant kulturen bland det första man drar in på. År 1976 var ärendet fortfarande inte avgjort, och då tappade vänstern sin majoritet i valet. Nämndmedlemmar byttes ut och den borgerliga majoriteten kunde försäkra sig om att inte tappa kontrollen över den ideologiskt viktiga frågan om arbetarmonumentet.

Erkki Mykrä, Han har just stigit upp, brons.

Frågan fick ytterligare prestige när staten gick in med medel till en skulpturtävling som inte kunde formuleras färdigt förrän 1979 och som inte avgjordes förrän 1981. Även Erkki Mykrä deltog i tävlingen. Men vann gjorde Kari Juva med Mykrä på andra plats och den mycket viktige skulptören Tapio Junno på tredje. I Magdalenas uppsats hittar jag ett foto på Mykräs förslag. Det är helt annorlunda än Juvas. Det saknar fullständigt den abstrakta stelheten och pampigheten hos Juva. Mykrä ligger bokstavligt talat lågt, placerar sina figurer på betraktarens egen nivå utan någon distanserande sockel. Motivet är enkelt men talande. Två mansfigurer, en ung och en gammal. De är båda nakna på överkroppen och vänder ryggen åt varandra. Den gamle är hopsjunken och man ser exakt hans sladdriga uttjänta muskler. En saklig och lågmält satirisk bild av människan och hennes arbete. Titel eller förklaringar behövs inte. Jag har ingen egen bild på förslaget (som finns bevarat på Wäinö Aaltonen-museet här i Åbo) men hans lilla bronsskulptur av mannen och likkistan har precis samma kvaliteter.

Monumentet från nordost. Man med spade, man med yxa (dold), man med brädor.

Prisnämnden fann att Juvas monument var överlägset på grund av dess "monumentala kraft" som passade för "anden" i ett så storslaget uppdrag. Det låter ju som rena floskler. Vid omröstningen  i bildkonstnämnden stod det jämnt mellan Juva och Mykrä med undantag för en enda röst (ordförandens) som lades till Juvas fördel. Efter detta fortsatte utförandet att dra ut på tiden. Juva kunde inte börja göra gipsmodellen till den enorma skulpturen förrän under 1984, och invigningen (av president Mauno Koivisto) dröjde till 1987. I sin uppsats menar Magdalena Lindroos att Kari Juva framstod som politiskt neutral i det starkt politiserade konstlivet i 70-talets Finland och att dokumenten tydligt visar att det gjorde honom till den borgerliga sidans kandidat. Hon drar slutsatsen att politiska åsikter maskerades till estetiska omdömen när beslutet skulle motiveras.

Monumentet från syd. Stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare.

På några punkt måste jag dock invända mot Magdalena och det gäller redskapen som de sju figurena håller i händerna. I nordost (se bild) rör det sig om en grävarbetare (spade över axeln) och två timmermän (yxa respektive brädor). Mittenfiguren på framsidan (sydost) håller i en hacka. Men figuren till vänster om honom håller i ett svårare redskap. Det är stort som en slägga men det är format som en plåthammare. Och det är nog inte så många utanför plåtslagarbranschen som känner till hur en plåthammare ser ut. Den ser ut precis som hammaren i monumentet, klen och slank och tillplattad i båda ändar. Titta här till höger! Det kan inte vara en slägga, för var och en som använt en sådan vet att en så klen slägga inte skulle duga till något alls. Kari Juva var uppväxt på landsbygden och kan inte gärna ha gjort ett sådant misstag. Det måste vara en plåthammare som gjorts överdimensionerad för att passa in i kompositionen. Bakom figuren med plåthammaren står en figur med spett över axeln, och längst bak en figur med en enorm skiftnyckel. Går vi motsols runt skulpturen från den här sidan ser vi alltså stålkonstruktör, stenarbetare, plåtarbetare, grävarbetare (två) och timmermän (två). En rimlig representation av dem som bygger hus.

Till skillnad från Erkki Mykräs förslag kräver Juvas skulptur en viss specialkunskap för att tolkas rätt. Svårigheten ökas av att han förvrängt verkligheten genom att göra plåthammaren överdimensionerad. Realismen har fått vika för monumentaliteten och symmetrin, precis som i hela skulpturen överlag. Magdalena skriver att plåthammaren är en slägga, och det tror nog de flesta. Hon skriver också att figurerna representerar varsin yrkesgrupp, men det gäller uppenbarligen bara för de tre figurena i söder (stål, sten, plåt).

Jag skulle vilja påstå att trots att Juvas monument är skenbart "modernt" eller modernistiskt till formen, så exemplifierar det ett mycket gammaldags sätt att se på monumentets funktion. Det är ett synsätt där monumentet är en uppställning (som i en parad eller ett studiofoto) som ska överblicka en offentlig plats och där figurerna ska vara klart igenkännliga via vissa attribut som de bär. Precis som i kyrkokonsten, där helgonen har sina bestämda attribut. I grund och botten är det så här den sovjetiska och kinesiska "socialistiska realismen" ser ut. Det går mycket väl att dra paralleller mellan Juvas monument och viss Sovjetskulptur. Det som verkligen fick pusselbiten att falla på plats för mig var när jag förstod att det var den borgerliga majoriteten som stått bakom Juvas förslag. Finland är ett samhälle där en blodig klasskonflikt och senare en påtvingad vänskapspakt med Sovjet skapade en situation där synliga konflikter undviks. Arbetarklassen fick sina monument som kompensation för inbördeskrigets grymheter, men arbetarna framställdes heroiskt och idealiserat. Påminnelser om en mindre hjältemodig vardag, som hos Mykrä, manövrerades diskret bort med officiell retorik och med estetiska argument som täckmantel. På så sätt fick den idealiserade arbetarbilden en liknande roll i klasskompromissens Finland som i kommunismens Sovjet, fast från rakt motsatta ideologiska utgångspunkter.

länkning pågår till intressant.se

Ny jakt på arbetarkonsten 9

Bildkälla: http://www.kalmarkonstmuseum.se

Kalle Brolin (se gårdagen) står för en konst som inte bara återger vad som har gjorts och sagts utan också vill vara med och skapa nya former för politiskt och socialt arbete. En konst som inte bara visar upp missförhållandena utan också presenterar konkreta förslag på hur de kan åtgärdas. En konst som söker upp människor i vardagen och samtidigt inspirerar till drömmar om framtiden.

Här ser vi ett antal tavlor på en vägg från en utställning - det är en målning och flera fotografier, och dessutom en uppslagen konstbok på en liten hylla. Fotografierna visar bland annat miljöer där det hänger konstverk med anknytning till arbetarrörelsen. Den övre målningen är ett av de mer kända exemplen på ett sådant verk - Albin Amelins porträtt av en fabriksarbetare. Tavelväggen är en del av en utställning på Arbetets Museum i Norrköping i oktober 2010. Bakom utställningen stod duon Ingela Johansson och Nina Svensson. De arbetar tillsammans med ett fortgående projekt som de kallar "En känsla av samhörighet" och som bland annat handlar om arbetarrörelsens strävan efter att föra ut konsten i folks vardag. Efter Norrköping gick utställningen vidare till Kalmar Konstmuseum där den ingick i "Här II - konst från Kalmarregionen". Ingela Johansson kommer därifrån.

Tavelväggen som vi ser är inte bara en tavelvägg och utställningen var mycket mer än en tavelutställning.  I rummet på fotografiet längst upp till vänster hänger en målning av Birgit Ståhl-Nyberg, känd för sina arbetarmotiv under 1970-talet. Nedanför Amelins målning skymtar ett foto av en annan målning av Ståhl-Nyberg. Den uppslagna boken visar en färgreproduktion av en målning av Sven X-et Erixon. Nere till höger syns en reproduktion av ett porträtt av ett barn i en vilstol. Målningen hänger i rummet med lila stolar på fotografiet till vänster. I projektet hade Dennis Magnusson fått i uppdrag att tänka sig vad personerna i Amelins, Erixons och Nybergs målningar säger. Resultatet blev fyra små hörspel som du kan lyssna på om du går till den här sidan där det också finns foton från Kalmar:

"Här II - En känsla av samhörighet" Kalmar 2010 (dokumentation)

I projektet har Ingela och Nina utforskat förhållandet mellan arbetarrörelsen, arbetsplatserna och konstlivet. Det hela började egentligen med ett uppdrag som ingick i det statsfinansierade programmet KIA - Kultur i Arbetslivet, ett program som initierades 1974 men som upplöstes efter regeringsskiftet 2006 med motiveringen att det skulle skapas nya former för möten mellan arbetsliv och kultur. Sedan dess har andra liknande satsningar startats av Konstfrämjandet (SKISS, SamtidsKonstnärer i SamtidsSamhället) och av Skådebanan m.fl. (AIRIS, Artists in Residence in Sweden). Men Ingela och Nina hann med att via LO få KIA-medel till en stor dokumentation där de for runt till olika arbetsplatser i Sverige och intervjuade arbetare och fackföreningsfolk. Resultatet klipptes samman till en DVD-box som delades ut gratis på LO-kongressen 2008. Det var starten. När projektet sedan fortsatte i andra former och med andra medel kom det mer och mer att handla om satsningen "Konst i Arbetslivet" i sig och vad som hade motiverat satsningen.

En grundtanke har ju varit att offentliga medel via den fackliga rörelsen ska göra det möjligt för arbetare att ta del av konst, och att konstnärerna på olika sätt ska bidra till att arbetsmiljöer förbättras (både fysiskt och socialt). Men i vissa citat som Ingela och Nina har tagit fram ur dokument om KIA märks en förändring under de senaste decennierna. Mer och mer har diskussionerna bland beslutsfattare kommit att handla om att ny och svår konst - "samtidskonst" - måste spridas för att folk ska vänja sig vid den och för att det inte ska uppstå en klyfta mellan arbetsliv och konstliv. En sorts upplysningsprojekt alltså. Det går inte att komma ifrån att det finns en patronisering dold här - vanligt folk förstår minsann inte dagens konst och nu måste de ha hjälp, med andra ord konstbildning... När en tvekande röst läser citaten blir avståndet mellan kultur och målgrupp ännu tydligare, inläsningen ingick i utställningarna år 2010:

Byråkratpoesi (uppläsare Beata Berggren)

I Norrköping hittade Nina Svensson ett bra sätt att ge ett motsatt perspektiv på mötet mellan konstnär och arbetare. Istället för en konstnär som stiger ner på verkstadsgolvet för att tillfälligt utbilda folket kan man tänka sig en konstnär som behöver utbilda sig om verkstaden. I bästa fall kan båda parter lära något av varandra. Sagt och gjort - Nina sammanförde konstnären Bernd Krauss och djurskötaren Rickard Andersson. Bernd fick snabbt börja försöka lära sig Rickards arbete med noshörningar och andra djur på Kolmården, samtidigt som Rickard tog över konstnärens redskap för att dokumentera det hela. Nina själv gick runt och filmade de båda. Resultatet blev en video som kom att ingå i utställningen, och det hela presenterades som en variant av studiecirkeln som arbetarrörelsens traditionella bildningsform:


3x3x3 ("En studiecirkel)

Och projektet fortsätter. Det växer och involverar allt fler aspekter på konst och bildningsarbete i arbetarrörelsen. Efter ett år var det dags för en ny utställning, denna gång på Västernorrlands museum (fram till 12 februari i år). Där hade Ingela och Nina tagit fram lokala exempel, bland annat konstnären Jan K Perssons arbetsplatsdokumentation på Masonitfabriken i Rundvik 1979. En dokumentation som blev en riktig succé!

Ingela och Nina har mycket generösa med att lägga ut material från dessa utställningar och dokumentationer på Internet. Via den här hemsidan hittar du länkar till separata sidor om alla utställningarna:

En känsla av samhörighet - projekthistorik 2007-2012

En väldigt bra bild av det hela får man förresten om man lyssnar igenom audioguiden som hör till sidan om Västernorrlands museum.

Kalle Brolin som känner Ingela och Nina har skrivit en artikel i Fria Tidningen om projektet: "På jakt efter känslan av samhörighet".  

Ytterst handlar det här projektet om demokrati och om hur lätt det är att goda föresatser om "kulturspridning" blir till något elitistiskt och påtvingat. Måste inte en "konst för folket" också innehålla "konst av folket"? Nina Svensson själv har sagt att hon gör konst om, för och med arbetare - och nog är det skillnad mellan att göra något "om" någon och att göra det "med" någon. Projektet förtydligar den skillnaden.

länkning pågår till intressant.se