tisdag, september 04, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 6

Amelins "Strejk" med fråndraget draperi i kongressalen, FH Stockholm
Det är glädjande när konstnärer som arbetar på annat sätt än de traditionella intresserar sig för arbetarkonst. Nutida konst kan visserligen vara svår att greppa och det kan vara svårt att se några kopplingar till äldre konst. När en nutida konstnär kanske tillbringar en tid på en arbetsplats och låter folks erfarenheter komma till uttryck i fotografier, videoverk och texter, så kan det vara svårt att förstå vad det skulle finnas för likheter mellan sådana projekt och till exempel Albin Amelins Strejk här till höger.


 Och det finns inte alltid några yttre likheter alls. En nutida konstnärs verk kanske inte ens innehåller några bilder. Kanske består det bara av ett möte mellan personer från olika grupper i samhället. Det kan röra sig om sociala lekar och experiment. En konstnär och en djurskötare byter roller: konstnären försöker göra djurskötarens arbete och djurskötaren dokumenterar hur det går. Det blir ofrånkomligen så att de lär sig av varann. Det presenteras som "en studiecirkel". Mer om detta exempel imorgon. Konstnärer som arbetar med samhället eller gruppen som material kan skilja sig mycket åt sins emellan.


Från utställningen Surplus Work på Galleri Rotor i Göteborg, augusti 2011
Förra sommaren blev jag kontaktad av en yngre konstvetare vid namn Patrik Haggren som ville bjuda in mig till en diskussion på elevgalleriet Rotor på Valand i Göteborg. Tyvärr läste jag inbjudan försent eftersom det var semester, så det blev ingen medverkan. Det hela handlade om en utställning som Haggren samtidigt arrangerade på galleriet tillsammans med några andra. En utställning med den engelskspråkiga texten Surplus Work - The (Non)Display of Swedish Labour Movement Art, alltså ungefär "Merarbete - ickeuppvisningen av svensk arbetarkonst". Utgångspunkten var det vita draperiet som oftast hänger framför Amelins Strejk i kongresshallen i Stockholm (syns här på första bilden). Gruppen hade låtit tillverka en kopia av draperiet som hängdes i lokalen så att en del av den skärmades av. I den avskärmade delen fanns målningar och grafiska blad som hämtats upp från ett magasin där Folkets Hus i Göteborg förvarar nerplockad konst.


Gruppen betraktade utställningen som en sorts filosofiskt forskningsprojekt där syftet var att väcka frågor om verkens historiska och ideologiska värde. För att lägga till fler dimensioner (bokstavligen) bjöds den spanska konstnären Leonor Serrano Rivas in att gestalta resten av utställningen med utgångspunkt från fem av bilderna från Folkets Hus - men på distans, utan att ha sett Göteborg och utan att veta något alls om den svenska arbetarrörelsen. Den enda information hon hade var korta texter som utställningsgruppen skickade till henne om sina undersökningar. Resultatet var något som måste ha verkat abstrakt men fascinerande. Jag kunde själv inte se utställningen, men på foton ser man hur en arkitektonisk teckning gjorts direkt på väggar och golv så att rummet verkar vara en del av ett mycket större rum och som om besökaren ser genom osynliga väggar. I själva verket baserade sig väggteckningen på en 3Dmodell av flera rum, däribland kongresshallen i Stockholm. Av de fem gamla bilderna hade Serrano Rivas valt två. En av dem var en demonstrationsbild av Albin Amelin. Ur bilderna kopierade hon vissa former och detaljer som hon filtrerade i en sorts "visklek", fast med tecknade former istället för viskningar. Till slut blev det former som bör ha varit ganska annorlunda än de ursprungliga. På dem baserade hon sedan små vita objekt eller skulpturer som hon tog till verkliga industrimiljöer där de blev fotograferade ovanpå packlådor. Dessa foton visades i utställningen tillsammans med packlådorna, skulpturerna och några röda flaggor som såg ut att ha glömts kvar av en händelse.

En PDF med fler utställningsbilder och texter på engelska finns här

På så sätt handlade projektet och utställningen om avstånd och brist på igenkänning - indirekt det avstånd som många nog kan känna till arbetarrörelsen och arbetarkonsten idag. En konstnär i ett främmande land tar detaljer ur för henne okända bilder och bearbetar dem tills de blir oigenkänniga även för oss. Men samtidigt för hon tillbaka detaljerna till de miljöer dit det från början var meningen att budskapet skulle nå. En annan omplacering är packlådorna som flyttas från sitt vardagliga sammanhang och in i galleriet. Diskussionen som jag skulle delta i var tänkt att hållas i källaren under Folkets Hus där konsten är magasinerad, alltså en tredje omplacering. Hela projektet verkar ha handlat om förhållandet mellan vad som visas och vad som inte visas men också om vad som är offentligt och vad som är slutet i det politiska livet.

Jag märker medan jag skriver det här att beskrivningar av utställningar av det här slaget leder så långt bort som vi kan komma från utgångspunkten - arbetarkonsten. Istället för arbetarkonsten och dess "populära former" (Haggrens ord) får vi en konst där allt är kodat och där avsikterna inte kan förstås utan omfattande förklaringar. Det kan vara förklaringarna som är själva konsten - en filosofisk konst. Som Conny C.A. Malmqvist i Expressen ganska nyligen är det lätt att känna att mycket politisk konst idag är: "för litet hjärta, för mycket hjärna" (23 aug).

Imorgon kommer några mera direkta grepp.

Länkning pågår till intressant.se

måndag, september 03, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 5

Albin Amelins 100-årsdag 2002, katalog till utställningen


Litet grann om hur intresset för arbetarkonst har ökat på senare år. Väckarklockan eller startskottet var den uppmärksammade utrensningen av konst ägd av arbetarrörelsen från de Folkets Hus som i vår marknadsfixerade tid har blivit "Conference Center". Mest stormade det kring Albin Amelins stora kampmålning i kongresshallen i Folkets Hus vid Sveavägen i Stockholm. Den hade länge varit försedd med ett vitt draperi som kunde dras för när känsliga kongressdeltagare (läs näringslivstoppar, eller vissa socialdemokrater...) inte önskade se den. Det här var hösten 2007, men i november 2007 vek sig Folkets Hus för opinionen och beslöt att Amelin fick vara kvar. Fortfarande med draperi dock. Man kommer att tänka på vad Amelin sade på tal om en bekant som beställt en målning. Han ville ha en blomstertavla. "Det ska han inte få", sa Amelin, "han ska få hammaren och skäran". Ett beskt skämt av en man som visste att han var hänvisad till blommorna för att överleva - och fortfarande är det Amelins blommor som det betalas höga priser för på konstauktionerna. Men vem ska visa hans kampbilder om inte arbetarrörelsen och Folkets hus?




På senhösten 2007 kom också ett nummer av tidskiften Arbetarhistoria på temat konst och kultur med en omtalad artikel av litteraturvetaren Magnus Nilsson vid Malmö högskola - "Arbetarkonst och arbetarlitteratur – så funkar det!" Via diskussioner under Ahlbäckdagarna i Smedjebacken var ett nätverk för forskning om arbetarkonst på gång. Spaningarna efter arbetarkonsten inleddes här på bloggen. Den 14 april 2008 var det dags för intresserade från hela Norden att samlas i Smedjebacken för två dagars föredrag och diskussioner om vad som hade gjorts och vad som borde göras. Mina rapporter från mötet finns fortfarande kvar här på bloggen som Spaning 17 våren 2008 och ett antal följande inlägg. Ett av resultaten hittills är antologin Fram träder arbetaren som kom ut 2009.


Något som efterlystes på seminariet var fler yngre forskare och yngre konstnärer med intresse för arbetarkonst. Om jag då redan hade börjat mitt arbete som lärare här i Finland hade jag till exempel kunnat upplysa om att två studenter vid Åbo Akademi hade skrivit varsin kandidatuppsats om arbetarmonument i staden - det var år 2006. En annan uppsats på samma nivå lades fram i Visby i maj i år och handlar om samma sak som det här inlägget - hur intresset för arbetarkonst har ökat på senare år. Författaren Mikaela Hansen utgår från Magnus Nilssons definition av arbetarkonst och beskriver arbetarkonstens historia i Sverige i korta drag innan hon går över till utvecklingen inom socialdemokratin efter milennieskiftet. Hon ser kopplingar mellan regeringsskiftet 2006, partiets kris och ett ökat behov av att debattera arbetarrörelsens kulturarv när det ifrågasätts.

Uppsatsen saknar tyvärr någon riktig slutsats (trots slutdiskussion), och det stör undertecknads fåfänga att Hansen citetar ett stort antal Internetkällor men inte bloggen Arbetarkonst. En rolig detalj gäller antalet träffar på Google när man söker på "arbetarkonst". Hösten 2007 var antalet träffar bara 95, skriver Magnus Nilsson i sin artikel. Hansen har prövat någon gång i våras och uppger hela 10.300, vilket skulle visa hur mycket intresset har stigit. Fast när jag själv nu försöker får jag bara 3.180. Det är något lurt här - men resultat varierar också beroende på vilken dator man söker från. Google är ett uselt redskap i vetenskap.


Uppsatsen kan hur som helst läsas i sin helhet här: "Arbetarkonstens villkor - historisk kontext och politiskt värde"




Länkning pågår till intressant.se

söndag, september 02, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 4

Bildkälla: http://www.treard.se/2009/11/hosten-overgar-sa-sakteliga-i-vinter.html
Mer om smeder och smide, och samtidigt om bilden som syns i bakgrunden på den här bloggen. Bilden är en av många järnverksbilder av Johan Ahlbäck (1895-1973), en av de mest produktiva arbetarskildrarna i Sverige. Det är till minne av honom som Ahlbäckdagarna hålls i Smedjebacken varje år och det var där som idén om ett forskningsnätverk om arbetarkonst föddes hösten 2006. Varje år delas Ahlbäckspriset ut till någon som arbetar med bild i Johan Ahlbäcks anda. Förra året gick priset till Lennart Engström i Uppsala. Reflektioner kring de tio första pristagarna (1993-2003) finns i arkivet här på bloggen.

Men smide alltså. Skola, föreningar och företag i trakten kring Smedjebacken har haft satsningen "Ahlbäck och smide" där skolelever har fått lära sig både om järnframställning och om Johan Ahlbäck. Grupper från Estetiskt program på gymnasiet har dels fått pröva på smide, dels att måla med inspiration från Johan  Ahlbäck. Ett bra sätt att hålla den lokala historien levande.

Thomas Amedé och Dalarnas Museum har gjort en film om Johan Ahlbäck. Den är 52 minuter lång och finns i sin helhet på YouTube:

Filmen om Johan Ahlbäck

Se också: Ahlbäckdagarna 2012

länkning pågår till intressant.se

lördag, september 01, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 3

Foto Fred Andersson hösten 2011
Under ett tag åkte jag ganska ofta bil genom den lilla staden Salo mellan Åbo och Karis (sydvästra Finland). Vanemässigt tog jag vägen förbi Ben Renvalls bronsstaty av smeden Lauri. Det här är arbetarkonst av det entydiga slaget. En människogestalt mitt uppe i arbetet, och samtidigt en symbol för betvingandet av materien. Ett offentligt verk i stort format och i ett material som ska stå sig genom många människoåldrar. Ett identitetsskapande verk.

Lauri är det äldsta dokumenterade namnet på en person bosatt i vad som senare skulle bli Salo. Lauris yrke angavs som "smed" och därför har han blivit en lämplig symbol för en ort där metallindustrin har varit viktig. Salo är ett bra exempel på en typ av samhällen som växte fram under 1800-talets industrialisering. För tusen år sedan gick Östersjön ända upp till Salo och den höjd där Salo kyrka nu ligger var en udde som fungerade som handelsplats. Vid 1800-talets mitt blev bondbyn ett stationssamhälle när järnvägen kom och fabrikerna byggdes. På 1890-talet blev Salo köping och först 1960 stad. Här fanns Nokia fram tills i år.

Att arbetarrörelsen har varit stark i Salo ser man på det stora och välskötta Folkets Hus som ligger i närheten av Lauristatyn. Statyn restes 1963 och att Ben Renvall fick göra den är ingen tillfällighet. Han var från trakten och det finns ytterligare tre offentliga verk av honom i Salo. Hans realistiska stil uppskattades och hans verk hörde till dem som gärna sändes på utställningar österut. Hustrun Essi Renvall utförde ett monument till vänskapen mellan Finland och Sovjet, i Helsingfors. Men stilen är mer inspirerad av den italienska klassicismen än den sovjetiska "socialistiska realismen" (egentligen klassicism den också) - Ben Renvall hade studerat i Rom. Han var född i byn Suomusjärvi nära Salo 1903. Han och Essi dog samma år, 1979.

länkning pågår till intressant.se


fredag, augusti 31, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 2

Ahti Lavonen 1956, "Mor med barn", träsnitt. 


Jag bor sedan fyra år tillbaka i Finland där jag arbetar på det finlandssvenska universitetet i Åbo, Åbo Akademi. Så gott jag har kunnat och hunnit har jag försökt sätta mig in i den finska kulturen och särskilt förstås den finska konsthistorien. Finsk konst är nästan okänd i Sverige. Språkbarriären finns där och det är inte mycket finsk forskning som översätts till svenska. Finlandssvenskarna är en förmedlande faktor men det är förvånansvärt få i Sverige som vet att finlandssvenskarna ens existerar!




När det gäller arbetarkonst har jag förstått att bilden är mycket klarare här i Finland än i Sverige. Här har arbetarkonsten varit synlig på ett helt annat sätt. Och den har uppmuntrats från officiellt håll. Under vänskapspakten med Sovjet fanns det en förening för kulturarbetare och konstnärer för främjandet av samarbetet österut - KTL (Kulttuurityöntekijäin Liiton.) Många finska konstnärer deltog regelbundet i vänskapsutställningar och andra utbyten i Sovjet. Många skulptörer fick officiella uppdrag att skapa minnesmärken över industrimiljöer eller över händelser i arbetarrörelsens historia.


Ahti Lavonen (1928-1970) var en finsk konstnär som blev internationellt känd på 1960talet för en helt abstrakt "informell" stil. Just den sortens måleri betraktades som väldigt "finsk" just då. Men han började på ett helt annat sätt i en grupp unga självlärda målare i Helsningfors som gick ihop och bildade "Arbetarnas konstklubb". Det var i slutet på 40-talet. Klubben hade årliga utställningar av sina alster på Galleri Hörhammer som var respekterat och alltid recenserades i Helsingforspressen (både den finsk- och svenskspråkiga). Ett klipp ur tidningen Nya Pressen den 24 april 1951 berättar om gruppens 5årsjubileum. Rubriken är "Proletärmålare vill bekämpa skräckkonst" - konstdebatten handlade mycket om hur organiserade krafter kunde begränsa hötorgsmåleriet ("skräckkonsten") så att konstnärer kunde få större avsättning för sina verk. Några citat:


- Vi arbetar på dagarna och målar på nätterna. - Det är entusiasmen och energin som håller oss igång. - Vi vill öppna ögonen hos våra gelikar för konstens verkliga värden och göra vårt bästa för att utrota dussinmåleriet och skräckkonstabrikation, deklarerar medlemmar av arbetarnas konstklubb, vilka mött upp till sin femte utställning som i år försiggår på Galerie Hörhammer.


Arbetarnas konstklubb bedriver om kvällarna och söndagsföremiddagarna en konstskola i Alexis Kivi-folkskola. Där tecknas och målas det ivrigt efter levande modell. Två gånger i veckan kommer läraren och rättar arbetena. Klubben räknar ett femtiotal aktiva medlemmar, och undervisningen sker till självkostnadspris. [---] Konsten förenar dem alla. Konstnärerna Unto Pusa och Gösta Diehl har tidigare verkat som lärare för målningsklassen, vilken nu undervisas av Urho Lavanne. Den i år startade skulpturklassen arbetar två gånger i veckan under ledning av bildhuggaren Eino Räsänen i en keramikverkstad vid Väinömöinengatan. Klubben har hopp om att från hösten även börja med grafikundervisning och har ett lämpligt arbetsrum i sikte.


[---]


- Vi har haft undervisning i anatomi och då vi inte hade någon lärare lärde sig var och en av oss en del om människokroppen och undervisade kamraterna säger Taito Luiro. [---] Genom sitt brinnande intresse och sitt allvarliga uppsåt är dessa arbetarkonstnärer de rätta att sprida förståelse för riktigt måleri bland sina kamrater på arbetsplatsen och lära dem se skillnaden mellan "hjortstrider i månsken" och "höger eller vänstervridna tjädrar" och verkliga tavlor.


[---]


Den ende som består sig med ett riktigt arbetsrum är hattstockmakaren Reino Gråsten. Hans ställning är avundsvärd om man jämför den med många andras. Mauri Heinonen, diversearbetare och hamnsjåare, målar monumentalt upplagda tendentiösa arbetarmotiv i kolossalformat i familjens tjugokvadratmetersrum, där ungarna bullrar och hustrun lagar mat på tegelstenar i kakelugnen, då hon inte försörjer familjen vid metallsvarven i fabriken. Kamraten Ahti Lavonen har det ungefär lika ställt men han intresserar sig för abstrakt konst och intresserar sig för idealen, genom vilka han lättast anser sig övervinna svårigheterna i livet.


Så det verkar som om Ahti Lavonen redan 1951 var på väg mot stilen som skulle göra honom berömd och där form och färg ska mildra svårigheterna snarare än att visa dem. Men i träsnittet från 1956 är han fortfarande en socialt engagerad och litet valhänt realist i murriga färger. Litet i traditionen från tyskan Käthe Kollwitz. Man känner tröttheten i mammans tunga kropp där hon går med sina barn. Är de hemlösa? Det här är citat och bilder från en tid som kan verka väldigt avlägsen, men ändå inte.


länkning pågår till intressant.se



torsdag, augusti 30, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 1

Foto: privat (april 2011)
Hej. Den här bloggen har nu fått en annan layout och blivit uppdaterad till ett Internet som har utvecklats rejält sedan jag startade bloggen (2006). Möjlighetena och redskapen för att sprida intresset för en blogg har blivit väldigt mycket större. Jag gör det här nu eftersom bloggen gick i stå och eftersom jag tycker det är synd att låta den dö. Syftet var från början att "spana" efter arbetarkonsten med korta iakttagelser och fakta. Men jag var ensam om att skriva inlägg och de förvandlades mer och mer till essäer i miniatyr med diverse teoretiska långrandigheter. Det gick inte. Jag har och hade varken tid eller ekonomi för att kunna hålla flyt i en blogg med så långa inlägg. Bloggen har en ny adress: arbetarkonst.blogspot.com. På adressen "underklass" finns numera bara en länk som leder hit. Det har hela tiden varit tokigt att en blogg om arbetarkonst haft adressen "underklass". Istället för "spaning" vill jag nu säga "jakt". Det blir ett högre tempo.

(Här hade jag velat återge en karikatyr som några arga konstnärer ritade av mig när jag var kritiker - jag ligger på alla fyra med tungan ute och skriver på en oändlig toapappersrulle - underförstått alltså att det jag skriver är skit och att det aldrig tar slut. Jag kan inte hitta den teckningen längre. Synd, den var rolig.)

Pseudonymen Konstfred uppfanns av min kompis ekonomen Anders Hargefors i Karlstad år 1996 när han fixade ett Hotmailkonto åt mig. Här på bloggen har jag försökt skriva som om jag vore anonym och försökt undvika ordet "jag" till varje pris - "vägra egobloggande" som jag citerades en gång i LO-tidningen. Det känns krampaktigt och fånigt och jag slutar alltså med det.

Bilden visar mig (i grönt linne) och min äldre kusin Roger Alriksson. Den är tagen på mitt och min mammas lantställe i Halland. Den här vårdagen 2011 råkar jag och Roger vara klädda på samma sätt men Roger har ett arbetaryrke (det skulle han nog själv hålla med om) medan jag själv knappt nånsin gjort något annat än att läsa och skriva. Det är en vardagsbild av den sorten som folk idag lägger upp var som helst (till exempel på en blogg). Det är ingen arbetsbild för den visar ju inget arbete (händerna i byxfickorna...) Eftersom Roger är arbetare är det en bild av en arbetare + någon som bara ser ut som en. Men konst är det inte. Konst är det som kallas konst säger Lars Vilks (väldigt aktuell just idag) och arbetarkonst är konst som man inte kan förstå om man inte vet något om arbetarklassen (en enkel sak som jag har malt i det oändliga i sex år nu).

Nyss blev klass ett lika hett kulturellt debattämne som Vilks på grund av arbetarpoeten Johan Jönsson och en kritiker på DN. Titta på Roine Jansson om du ville se arbetarkonst. Bekanta dig med Kalle Brolin om du vill se vad arbetarkonst också kan vara. Ahlbäckdagarna 2012 i Smedjebacken har temat "Det löpande bandet". Kolla på länkarna här på bloggen.

Den nya jakten startar nu. Några ord och någon bild varje dag, utan tjafs. Stay tuned.

Länkning pågår till http://intressant.se

lördag, december 10, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 57 (nr 3 2011)

På spaning ja... Mycket har setts men nästan inget har blivit skrivet. Detta är ett hjärteprojekt, alltså inget som görs för karriär eller prestige. Ibland är det nödvändigt att tvinga sig att skriva dagligen bara för att behålla förmågan att skriva. Hellre för en blogg än för papperskorgen.

Varje dag hade Konstfred kunnat posta iakttagelser kring arbetarkonst - upptäckter i arkiven, ute på stan, skulpturer och målningar som blivit en så inarbetad del av en stadsbild att folk knappt ens lägger märke till dem. Visst finns arbetarkonsten, överallt. Den blev en del av det offentliga rummet under en tid då arbetarrörelsens organisationer och representanter i Norden gradvis fick inflytande över besluten om vad som skulle finnas där. Men till skillnad från i de socialistiska länderna, där ju arbetarkonsten var en del av själva statsmaktens ideologiska apparat, var det sällan på de centrala torgen och gatorna som arbetarmonumenten placerades. De markerade platser där Rörelsen hade växt fram och där hamnarna, fabrikerna, bostadskasernerna och samlingslokalerna funnits. Naturligtvis oftast i periferin. Idag är monumenten i skymundan såväl rumsligt som ideologiskt. Deras tid är förbi. Det görs inga nya, åtminstone inte i den form där en betraktare kan känna att det är människor av hans eller hennes eget slag som har monumentaliserats i granit, brons eller i stort format på en målad vägg. Om arbetarkonst görs idag och i så fall var och av vilka är inte så lätt att säga, dom flesta konstnärer som har tagits upp på den här bloggen har varit av äldre generationer.

Men en principiell sak tål att upprepas igen och igen: det avgörande för att något är arbetarkonst är att den har koppling till arbetarrörelsen. Saknas den kopplingen blir det meningslöst att tala om arbetarkonst, även om personen bakom verket själv skulle vara arbetare. Ta till exempel en industriarbetare som på fritiden tar naturbilder. Dom bilderna blir inte arbetarkonst bara för att fotografen har ett arbetaryrke, inte ens om dom som ser bilderna skulle veta om det. Vad fotografen arbetar med till vardags blir för övrigt totalt ointressant så länge bilderna ändå inte visar någonting som har att göra med yrkesarbete eller politiskt engagemang. Man behöver inte veta någonting alls om detta för att förstå och uppskatta en naturbild. Men tänk på ett monument som står vid en nedlagd hamn och som föreställer till exempel varvsarbetare. Kanske är figurerna ganska abstrakta så att det först är svårt att avgöra deras yrken - se länk Kari Juvas monument vid Åbo hamn "Arbetet skapar vårt Åbo". Det här monumentet kan man inte alls förstå om man inte först funderar över orsaken till att det står just där som det står, läser inskriften och tar reda på omständigheterna som gjorde att det kom till. Man förstår då kopplingen till arbetarrörelsen och till de verksamheter som fanns i hamnen innan båtarna försvann och lagerhus och industri ersattes av park, teater och konstskola. Kopplingen till arbetaryrken och arbetarrörelsen blir avgörande för "receptionen" (tillägnandet) av verket.

Fragment år en oskriven dagbok, 2011:

Februari-Mars 2011, är under veckorna i Helsingfors och forskar i arkivet vid konstmuseet Ateneum (som har utställningen "Arjen Sankarit", se förrförra spaningen).

16-22 februari, i Malmö hos kompisen Eddie Svärd. Eddie är film- och konstvetare, mångsysslare och begåvad fotograf. Vi snackar om arbetarkonsten i stadsmiljön idag. Om arbetarkonsten ska finnas där dagens arbetarklass rör sig - var finns den då och hur ser den ut? Är det kanske gatukonsten som är arbetarkonsten. Vi går rundor på stan, Eddie fotograferar som vanligt flitigt. Det vi hittar är inte så upphetsande. Det är de vanliga klistermärkena, grovt fotokopierade affischerna och "taggarna", men varje inslag i stadsbilden har förstås sin egen historia, mer eller mindre intressant.


 Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)

Stadens små papperslappar. En blandning mellan politik och kommers. En liten kurs i visuell populärkultur. Statsminister Reinfeldt med sitt "ägghuvud" har fått en Hitlermustasch. Dödskallen annonserar The Bear Quartet, storheterna från Luleå. Det röda ansiktet nedanför Reinfeldt finns "överallt" sedan många år tillbaka. Det står för Obey Propaganda, ett kläd/designmärke, "Manufacturing Quality Dissent Since 1989" som det står på deras hemsida. Obey  --- ett "brand" för den streetsmarta och politiskt medvetna medelklassungdomen. Blandar den politiska propagandans stiltraditioner och symboler med dagsaktuella ansikten. Som Obama. O.s.v. --- Litet högre upp ser vi  logotypen för Impala Streetware - en butik på Möllevången i Malmö. Malmö Supras (supportergrupp för MFF) syns till vänster med sitt blå märke. MFMB är ett nyare popband, Sushi Suicide är ett äldre/nyare (?), men hur som helst betydligt okändare band. Freddie Mercury (?) skymtar. Café Revolt finns på Nobelvägen i Malmö, man kan gå dit och lyssna på musik. "Svängdörrar skiljer lyx från slum" säger den urklippta rubriken i ett litet collage som kunde varit från punkens 70-tal.

Runt hörnet finns stället vi är på väg till: Stad Solidar.


 Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)

 Ett försök att bygga en "kåkstad" i protest mot utförsäljning och brant stigande hyror i området (den vanliga gentrifieringen i gamla arbetarstadsdelar). Några månader senare ska "staden" rivas och byggnadsarbetarnas maskiner inta tomten (se hemsidan). Så som det nu ser ut, i februari 2011, är det inte mycket bevänt med energin eller proffsigheten i byggandet. Det enda "bygge" som fungerar som någon sorts hus är hopfogat av spånplattor och presenningar, och ett rykande kaminrör sticker upp. På en av de spånplattor som nödtorftigt skyddar invånarna (bland annat några hemlösa som sökt sig till gruppen) från väder och vind står en blommig paroll: "Tänd ett ljus för tron, hoppet och kärleken". Eddie berättar att ett av syftena med Stad Solidar har varit att erbjuda stöd för bostadslösa, men för att verkligen göra skillnad skulle det nog behövas något mer välorganiserat än det här: folk som kan ordna soppkök, folk som verkligen kan bygga ett provisoriskt hus som kan hålla värmen.

Konstfred får senare veta att gruppen bjudit in innevånarna i stadsdelen Möllevången att hjälpa till med bygget: "för folket, av folket". Men uppslutningen verkar ha varit klen. Folk ställer i allmänhet ogärna upp på något om inte organiseringen är tydlig och om det inte syns tydligt att aktivisterna vet vad de håller på med, och har tidigare erfarenhet av det. Stad Solidar har presenterat sina verksamheter som konstprojekt, och det är knappast till någon fördel om man vill få politiker och andra att ta en på allvar. Konst är förblir en ansvarslös sak för de flesta - en angelägenhet för "hippies". Om de etablerade folkrörelserna idag kan kritiseras för att inte vara tillräckligt aktiva och synliga, så misslyckas sådana projekt som Stad Solidar just på grund av sin oförmåga eller ovilja att samverka med etablerade folkrörelser. Inom partivänstern talas det ofta litet föraktfullt och överseende om "kulturvänstern" - men inte utan skäl. Det är olyckligt om ett bygge "för folket, av folket" får de flesta bland "folket" att tänka på Lars Vilks (en "byggare" utan några som helst sociala eller praktiska syften, men bra på att marknadsföra sig själv).

Här och där finns också spår efter en känd profil i Malmö (och tidigare Umeå) - Dan Park, gatukonstnären. Han är en enmansrörelse (som Vilks, men mindre framgångsrik) med en märklig förmåga att provocera. Det verkar som att han gör allt för att inte hamna i etablerade medier, eller salonger. Elskåpen är hans galleri. Där klistrar han upp parodier och personangrepp som är så råa och dumma att man fattar att det här inte är någon vanlig satir. Även satir har sina normer och gränser, men dem bryter Park mot. Det är därför hans provokation är så märklig och det är därför samhället gång på gång försöker definiera honom genom att låta åtala honom. En av lagens funktioner är att definiera det som ännu inte kan definieras - lyckas åklagaren få igenom en fällande dom har man fått en definition genom lagens brottskategorier: ärekränkning, hets eller något annat. Och Dan Parks mål verkar vara att bli dömd - för rasism, antisemitism, hat mot muslimer, förakt för mörkhyade, kommunisthat, moderathat, all sorts hat. Hans hat är fullständigt - han hatar allt, och därmed formar sig hans konst till en paradoxal sorts humanism. Han saknar spärrar, och exponerar alltså allt mänskligt som vi andra inte kan tillåta oss att exponera. Han exponerar också dag för dag sina kvitton på öl, cigaretter och torftig mat, oftast inhandlat på LIDL:

Dan Parks blogg "Lidl Days"

Senare i år, i början av oktober, kommer Dan Park att bli åtalad för hets mot folkgrupp och samtidigt avstängd från Malmö Högskola där han har läst kurser och använt högskolans kopieringsapparater. Orsaken är affischen "Vår negerslav har sprungit bort" som han gör efter att studentföreningen Hallands Nation i Lund ordnat en offentlig så kallad "slavaktion" och blivit anmäld av ordföranden i afrosvenskarnas riksförbunds avdelning i Malmö, Jallow Mamodou. På affischen har Mamodous huvud klippts in i ett gammalt foto av en afrikansk man i bojor, vilket i sin tur har klippts in i en bild av Hallands Nations lokal. Till saken hör att Mamodou arbetar på Malmö högskola, som genast stänger av Park efter att det hade uppdagats att affischerna kopierats på skolan. Park hittar nya kopieringsmöjligheter och driver efter några månader lika hänsynslöst med nynazister som med profeten Muhammed och Jallow Mamodou. Noggrannhet är kanske inte det första som folk tänker på när dom hör namnet Park, men när man tittar närmare på hans verksamhet slås man av hur systematiskt och noggrant han faktiskt dokumenterar sitt liv och sina affischer. Det mesta av det han har gjort verkar finnas på webben, på ett antal hemsidor och bloggar, här är några:

Dan Parks bilddagbok från 2011

Dan Park i Umeå kring år 2002

Är Dan Park en arbetarkonstnär? Naturligtvis inte. Hans konst är raka motsatsen till något sådant som arbetarkonst. Det han gör kan inte anpassas till något grupp- eller klassintresse, inte ens som satir - för det han gör är inte satir utan något annat. Han arbetar inte för något, det han gör handlar inte om något särskilt och sin egen bakgrund håller han tyst om. Precis så som gamle Kant och 1800-talets tyska filosofer definierade konst, så riktar sig Parks konst till vem som helst eftersom det enda syftet är att provocera. Förmågan att bli provocerad är en universell mänsklig egenskap. Det finns en paradoxal humanism i Parks antiideologi.

Kompisen Eddie gör också Konstfred uppmärksam på Brohemia, en konstnärsduo av två syskon (Casper och Horst Jarmo) och på landsbygden utanför Helsingborg. En dag när Eddie i sitt arbete kom till Teckomatorp såg han den här stora skylten och tog naturligtvis en bild:

Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011) Bild: BROHEMIA


Teckomatorp är tyvärr mest känt för skandalerna kring firman BT Kemi och dess tillverkning och dumpning av hormoslyr på 70-talet. Men ortens gamla järnvägsstation rymmer numera galleriet Tapper-Popermajer som har blivit känt för att ställa ut konst som inte precis håller sig i den måttliga mittfåran. Den tjeckiske fotograden Jan Saudek t.ex. Nu har galleriet också tagit sig an Brohemia, och Brohemia har blivit en av dom konstnärer och grupper som har tagit med sig gatukonsten in i utställningslokalerna. Från gatan känner man igen både tekniken (figurer gjorda med schabloner som skurits efter fotografier, till exempel) och satiren över världsläget. Brohemias hjärta finns hos de stora alternativa rörelserna - antiglobaliseringsrörelsen, Occupy Wall Street, arvet från hippekulturen ("nyhippies" är ett begrepp). Unga engagerade människor som reser mellan musikfestivaler och demonstrationer, ibland kanske på andra sidan jordklotet, känner igen sig. Det är dom som gör sig synliga på gatan med den här sortens bilder, och oftast saknar dom närmare koppling till arbetarrörelsen eller andra etablerade folkrörelser. Det är inte arbetarrörelsen, utom möjligtvis i mer anarkistiska och frihetliga varianter, som är avgörande för dom här bildernas reception. Därför finns dagens arbetarkonst knappast här heller. Men i Brohemia flödar kreativiteten, duon får beställningar och gör roliga musikvideos från ateljén, som verkar vara ouppvärmd. Människor med erfarenhet av samhällets botten känner igen sig i Brohemias bilder:

Brohemias hemsida

En som tycker om Brohemia

Och kompisen Eddie Svärd är en mycket begåvad fotograf - tekniskt kunnig och med skarp blick för vardagens absurditeter och tillfälligheter. Hittills har han mest fotograferat för vänner och bekanta, men en del av hans bilder kan man se på plattformen FlickR. Där finns till exempel den här:

Eddie Svärds foto "Any Day"

Detta får vara nog för nu. En helg väntar. Kanske är fredagseftermiddagar eller lördagsmorgnar en bra tid att post blogginlägg? Hittills har det inte blivit precis vanliga blogginlägg, utan mer essäer i miniformat. Fortsättning på "dagboken" följer.

Länkning pågår till intressant.se

fredag, oktober 07, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 56 (nr 2 2011)

Imorgon lördag samlas intresserade i Smedjebacken för att delta i årets Johan Ahlbäckdagar, fast i år har man tyvärr inskränkt det hela till bara en dag. Bland annat blir det bildspel av fotografen och före detta stålverksarbetaren Peter Nyblom, diktläsning av Jenny Wrangborg, utställning av förra årets Ahlbäckpristagare Yngve Svedlund. Och för er som varit inne på den här bloggen förut och undrar var de utlovade artiklarna om 2000-talets pristagare tagit vägen: var lugna, dom kommer! Bättre sent än aldrig. För er som inte varit här förut och kanske inte har en aning om Johan Ahlbäck (1895 -1973) eller Johan Ahlbäckpriset kan jag berätta att Johan Ahlbäck var en av de främsta skildrarna av industriarbetare i svensk bildkonst, men ännu fyra decennier efter sin död ganska okänd. Albin Amelin känner många till, Ahlbäck är däremot sällan omtalad, utom bland industrihistoriker och bland kulturintresserade inom LO och ABF.

Lena Kallenberg hade före ett tag sedan en bra artikel omAhlbäck i vänsterns tidning Flamman (f.d. Norrskensflamman), men när får vi se en liknande artikel i DN eller SvD? Kanske när skaparen av denna blogg skriver en, han har aldrig blivit refuserad hittills. Men själva skrivandet har hittills inte blivit av. Skaparen av denna blogg kallar sig Konstfred på Internet för att markera en viss distans både till de sammanhang han vanligtvis arbetar inom och till ämnet Arbetarkonst. Hans vanliga sammanhang är universitetet, sedan 3 år Åbo Akademi i Finland. Konstfred har märkt att sedan han började blogga om arbetarkonst år 2006 och hittade likasinnade via Johan Ahlbäcksällskapet har intresset för industriskildringen och arbetarrörelsens bildarv vuxit både i medierna och bland bildningsförbunden.

 Själv kan Konstfred inte närvara i Smedjebacken i morgon, skälet är en 80-årsdag i familjen. Detta skriver han från Lund, under genomresa. Senaste postningen här på bloggen var i vintras i samband med att konstmuseet Ateneum i Helsingfors visade den stora utställningen Arjen Sankarit / Vardagens hjältar, en redovisning av naturalismen i europeiskt måleri under 1800-talets sista decennier. I den socialt engagerade naturalismen hos till exempel Hubert von Herkomer eller finländske Eero Järnefelt finns mycket av ursprunget till det som sedan under 1900-talet kom att uppfattas som arbetarkonst. Men under 1900-talet fick skildringen av industriarbetet en ny social funktion som ämne för utsmyckningar i samhällenas och fabrikernas samlingslokaler, och där var det nödvändigt att kompromissa. Johan Ahlbäck passade aldrig riktigt in i rollen som utsmyckare av det svenska folkhemmet, även om han gjorde sina försök. Han var och förblev naturalist, hans minnesbilder av utslitna kroppar och omänskliga villkor passade dåligt in i samförståndets och Saltsjöbadens ideologi.

För den som vill veta mer om arbetarkonst och i likhet med Konstfred inte kan komma till Dalarna imorgon finns nu hela filmen om Johan Ahlbäck att se på YouTube:


lördag, mars 05, 2011

På spaning efter arbetarkonsten 55

Helsingfors, Finland, 5 mars 2011

Personen bakom denna blogg har just varit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors och sett den stora utställningen ”Vardagens hjältar” (finska Arjen sankarit), ett samarbete mellan flera stora europeiska konstmuseer. Syftet med utställningen är att visa hur de ökade kraven på naturalism och social realism i slutet av 1800-talet tog sig uttryck hos målare i olika länder. Redan titeln gör den till ett givet ämne i en blogg om arbetarkonst, även om den engelska titeln av någon underlig anledning har blivit ”Illusions of reality”. Flera av de teman som har behandlas här på bloggen tidigare lyfts fram i utställningen, flera konstnärsnamn kan också kännas igen av bloggens läsare. Någon radikal eller modernistisk bildkonst med direkt anknytning till arbetarrörelsen rör det sig inte om - den period som täcks är för snäv för det (1880- och 90-talen) och det är bara de redan stora, kända namnen som lyfts fram. Men den ger en välbehövlig kulturhistorisk orientering idag, när det förra sekelskiftet redan verkar väldigt avlägset (fastän det egentligen inte var så länge sedan). Utställningen innehåller också mycket information från litteraturens och filmens värld. Den ger en stark tidskänsla.

Redan arrangemangen av verken i museets salar bidrar till denna tidskänsla. Borta är den sorts rum som vi har blivit vana vid under 1900-talet i gallerier och museer. De vita väggarna och det skarpa kalla ljuset är borta. Den glesa, sparsmakade hängningen av bilderna är borta. Istället träder vi in i rum som nog är ganska lika dem som bilderna visades i från början – väggar i kulörta färger, dämpad belysning, tätt hängda verk, ofta i rader ovanpå varandra. 2000-talet bryter in med multimedia – här och var varvas måleriet med projektioner av scener ur två gamla svartvita franska filmatiseringar av Emile Zolas arbetarskildringar: Albert Capellanis ”Germinal” (1913) och André Antoines ”La terre” (1921). I en av de långa gångar som hör till egenheterna på denna våning av Ateneum finns ett studierum för den som vill fördjupa sig. Utställningens verk har delats upp i fem olika teman: Land, Stad, Ungdom, Religion, Industri, Politik. Den första stationen man kommer till som besökare (efter att ha tagit sig upp för den pampiga trappan i detta nationalmonument från 1888) är Landet. Det hela verkar först enbart vara en hyllning till den illusion som den engelska titeln anspelar på: illusionen om den lantliga idyllen, ett kärt tema för tidens konstnärer och deras beställare.

Av salongskonstnärer som Jules-Alexis Meunier (1863-1942), George Clausen (1852-1944) och Emile Claus (1849-1924) ser vi flott och glansigt målade trädgårdsinteriörer med saftiga lövverk och solreflexer. I dessa park- och trädgårdsmiljöer ser vi ägarna (tidens ”leisure class”, den njutande klassen med gott om tid) och deras förnöjsamma tjänare. Emile Claus målning ”Den gamle trädgårdsmästaren” är till exempel en tidstypiskt sentimental skildring av en företrädare för folket sådan som hans arbetsköpare (eller bildens beställare) ville se honom. Från Sverige respektive Finland visar Anders Zorn (1860-1920) och Albert Edelfelt (1854-1905) upp en finklädd bondebefolkning på väg till marknad eller kyrka. Men Edelfelts vykortsliknande ”Ett barns likfärd” får sin fulla och riktiga betydelse först om man vet att den är en av två målningar som hänger ihop: den första visar skärgårdsfamiljen i båt på väg att döpa barnet, men denna andra målning visar samma familj i samma båt på väg med barnets kista. Hur många barn som faktiskt dog före 1 års ålder är lätt att glömma bort idag, eftersom vi inte ser hur samma situation fortfarande råder på andra håll i världen.

I detta rum hänger också ”Vedsamlaren” från 1881 av Jules Bastien-Lepage (1848-1884), den mest kände skildraren av folk och arbetsliv i Frankrike vid den tid då ”naturalism” var ordet för dagen (kring 1880). I Bastien-Lepages naturalism finns också en ton av naturalismens motsats – en sentimental religiositet som senare tog sig mer extrema uttryck hos yngre målare i ”symbolismen”. Hans vedsamlare är en jämförelsevis osminkad skildring av en gammal söndervärkt man som dignar under ett stort lass av vedpinnar på ryggen medan han böjer sig ner för att plocka upp ännu en – vid hans sida står ett barn (barnbarnet?) som i den sentimentala/religiösa tolkningen blir framtidshoppet som får den gamle att tålmodigt genomlida sin vardag. Den riktigt stora kontrasten mot idyllen och sentimentaliteten står Finland för – närmare bestämt genom Eero Järnefelt (1863-1937) och hans berömda ”Svedjeland” eller ”Penningens trälar” (Raatajat rahanalaiset) från 1893. Fattigbönder som bränner och röjer skog för att odla, nedsotade och med trasiga kläder. Men också en tidig skildring av barnarbete – i centrum står en liten flicka, det är hennes ögon i det sotiga ansiktet som vi möter, och det är en blick som inte går att glömma. Att sätta denna bild i närheten av Bastien-Lepages barn i bilden av vedsamlaren ser ut som en tanke, men det är tveksamt om utställningsmakarna har tänkt den. Två mer olikartade bilder av barn är svårt att tänka sig. I Järnefelts bild är barnet inte någon ”symbol”, hon är bara ett lidande mänskligt djur med en blick som tigger hjälp, bröd och vatten. Det är en skoningslös naturalism.

Går man nedför en trappa till höger om detta rum kommer man till temat Stad – två mindre och mörkare rum där den urbana misären råder. Stämningen sätts av en stor och spektakulär affisch för Antoines film ”La Terre” – den gamle mannen kravlar på jorden (la terre) som har blivit hans förbannelse, och ovanför honom som i en ”tankebubbla” ser vi kring ett bord de personer som får vinsten och girigt rakar åt sig pengarna. Men här i staden är landsbygdens olyckor bara närvarande som litteratur (Zolas bok) och film (Antoines, efter Zolas bok). Detta är gatans, teaterns, varieténs och senare filmens värld. En illusionsvärld där det gäller att sälja sina konster så länge man kan, och för den som inte längre orkar återstår bara svälten och gatan. Som för personerna i målningen ”Utan skydd” (1883) av den parisiske konstnären Fernand Pelez (1848-1913). Pelez bilder är märkliga och inte så kända utanför experternas kretsar. Han hade ett sätt att göra rummet i sina bilder trångt och platt på ett sätt som förstärker känslan av desperation hos de människor han avbildade. I ”Utan skydd” sitter till exempel en familj av tiggare framför en husvägg med sönderrivna affischer. Personerna sitter så nära bildkanten att den centrala kvinnliga figurens fötter nästan hade kunnat sticka ut över ramen. Det platta rummet är ännu mer framträdande i Pelez stora målning ”Gycklare och gatukonstnärer” från 1888, ett av paradnumren på utställningen. Den har fått ett helt eget rum. Bilden visar en teaterscen och bildramen sammanfaller med scenens kanter. Av scenens golv ser vi bara en smal remsa, och på den står ett antal patetiska artistfigurer uppradade. Det finns en noggrant genomförd tanke bakom placeringen och attityden hos varje figur. Bilden kan läsas som en berättelse om livet (de yngsta längst till vänster, de äldsta längst till höger) och varje ansikte uttrycker en egen känsla av uppgivenhet, tristess, förtvivlan eller gyckel.

Sedan kan man välja två vägar i utställningen – antingen till studierummet eller via en annan passage till temat Ungdom. Längs båda passagerna finns bokutställningar med fokus på översättningar till finska av Emile Zolas verk och utgåvor av de finländska författare som spred naturalismens idéer i Norden kring åren 1880-1900. Det centrala namnet i Finland är Minna Canth (1844-1897) – en mycket produktiv samhällsskildrare som betytt så mycket för kultur och folkbildning att hon fått en egen dag, Minna Canthdagen den 19 mars, som också är jämställdhetsdagen i Finland. Minna Canth levde i Kuopio, en småstad långt österut mot gränsen till Ryssland, och där blev hennes hem en mötesplats för intellektuella och konstnärer, trots det långa avståndet från kulturmetropolerna.

I utställningens tema Ungdom är det åter igen de lantliga miljöerna som dominerar – ungdomars lekar och tävlingar i det fria, enkla hus och enkel undervisning. Innan det allmänna skolsystemet var etablerat var det ofta en godtycklig sak vilka barn som fick lära sig att läsa och skriva, och på avlägsna orter förblev det så ganska länge. Akseli Gallen-Kallelas målning ”Första undervisningen” (1887-89) finns här som en påminnelse om det. Det är barnets far eller någon äldre släkting som ger den första undervisningen i läsning vid stugans grova fönsterbord och man kan se att situationen är ganska ovan för båda två. Gallen-Kallela (1865-1931) betraktas som en av Finlands nationalkonstnärer (senare nära lierad med marskalk Mannerheim och den ”vita” sidan i inbördeskriget) och som ung reste han i naturalismens och nationalismens anda ut på landsbygden för att skildra fattigfolkets liv. I detta rum finns också hans ”I badstugan” (Saunassa) från 1889 – en bild från en stor sauna där gårdens folk på finskt sätt badade tillsammans. Det är en dramatisk bild med skarpa kontraster mellan mörka och upplysta partier och mellan kroppar – i förgrunden en flicka (ett barn) som sköter elden, med ryggen vänd mot betraktaren. Till vänster finns ålderdomen i form av en skranglig, hopsjunken person som får håret tvättat av en annan. Åldringen (om det är en man eller en kvinna går inte att se) är grovt målad som om konstnären ville visa att detta är ett kött som snart ska upplösas. I denna och vissa andra tidiga vardagsbilder av Gallen-Kallela finns en råhet och direkthet i tekniken och motivet som man inte hittar i hans senare bilder, och inte hos så många andra dåtida målare heller. Kontrasten är stor mot de franska målarna i samma rum, till exempel Jean-Jules Geoffroy (1853-1924) med den detaljerat idylliska ”Teckningslektion i skolan” (1898), Emile Friant (1863-1932) med sin helgaftonstämning i ”Brottningsmatch” (1889) eller Henry Herbert La Thangue (1859-1929) med sin mycket kända ”Mannen med lien” (1896). I denna målning av La Thangue ser vi en sjuk liten flicka, lutad mot kuddar i en stol utanför en bondstuga. I bakgrunden utanför grinden kommer en man förbi med en lie över axeln – kanske en granne på väg till eller ifrån arbetet, men motivet och titeln inbjuder oss att tolka honom som Döden. La Thangue var påverkad av Bastien Lepage (se ovan) i sitt sätt att låta mytologiska och religiösa figurer uppträda förklädda till vardagliga personer i vardagsmiljöer – åter igen en symbolism i naturalistisk form. I sista hand blir det ändå de ideologiska institutionerna – skolan och religionen – som dominerar i detta utställningsrum om Ungdom. Ungdomen formas i statens ideologi, av statsapparaterna.

Lämpligt nog är Religionen temat för nästa rum. När den ungerske målaren István Csók målar unga kvinnliga konfirmander på nattvardsgång i sin ”Gör detta till mitt minne” (1890) är det svårt att avgöra om titeln är allvarligt eller ironiskt menad – för flickorna ser ut att mest känna sig som offerlamm. I ”Votivgåvan” (1898) av Henri Royer (1869-1938) ser vi en familj skänka ett votivskepp till traktens kyrka. Dessa modeller av skepp, omsorgsfullt byggda av sjömän som kunde sitt hantverk, var vanliga gåvor efter att besättningar undgått döden på havet. I kusttrakter i Nordeuropa är det nästan obligatoriskt att varje kyrka har åtminstone ett sådant skepp upphängt. Royers målning visar ett ögonblick då kyrkans roll som förmedlare av människors vanmakt inför naturens krafter blev extra tydlig. Hos andra målare som Aimé-Nicolas Morot (1850-1913) och Charles Sprague Pearce (1851-1914) återkommer tendensen att skildra bibliska och religiösa händelser som om de hänt igår – med en knivskarpt detaljerad naturalism.

I nästa rum kastas vi från det andligas sfär rakt in produktionens råa vardag – temat är Industri. En jättelik målning från 1899 av Jules Adler (1865-1952) återger en strejk i staden Le Creusot med demonstrerande arbetare på marsch under fanorna och med fabriker mot en dramatisk kvällshimmel i bakgrunden. Här har den gamla världens ideologier och ritualer sopats undan – det som återstår är ett samlat kollektiv som kräver sina rättigheter, men det är ändå ingen opersonlig massa. Varje person i bildens blickfång är skildrad som en individ, bilden ger ett tvärsnitt av åldrar, yrken och grad av engagemang. På motsatt vägg finns det andra monumentala verket i rummet, en ren industriskildring – ”Stållaminering” (1887) av Jean-André Rixens (1846-1924), en av de många bilder av stålhantering som överallt i Europas industriländer särskilt har blivit förknippade med arbetarkonsten. Motivet är enkelt i grunden och ger inte så mycket utrymme för variation – det glödande järnet eller kolet, arbetarna i sina skyddskläder (eller som här med nakna överkroppar, vilket ger en tankeställare om arbetssäkerhetens utveckling), verkstaden eller fabrikshallen med sina verktyg och maskiner i flackande ljus och skugga. Åter igen framhäver utställningsmakarna kontraster i urvalet av verk – mot Rixens stållaminering står den kliniskt rena och närmast kontorsliknande ”Klockverkstaden”, målad (1898) av Éduard Kaiser (1855-1931). Den industrialiserade finmekaniken vid 1800-talets slut som ett förebud om Ericsson och Nokia idag. Och nu som då finns trasproletariatet, underklassen, som skrapar samman vad industrin lämnat som avfall. Här återgivet av ryssen Nikolai Kosatkin (1859-1930) i hans målning ”Fattigfolk samlar in kol i en övergiven gruva” (1894).

Det är just ryssarna och finländarna som står för de mest hjärtskärande skildringarna av fattigdom och misär i utställningen, och detta är knappast en tillfällighet med tanke på hur underutvecklad ekonomin i det ryska imperiet (dit ju också Finland hörde fram till 1917) var i jämförelse med Västeuropa. Arbetarklassen förblev i längsta en marginell grupp, de livegna och egendomslösa dominerade. I det sista temarummet, Politiken, finns Sergei Ivanovs (1864-1910) målning ”En lösdrivares död” (1889) där en fattig familjs undergång skildras. Mannen är död, kvinnan ligger framstupa på marken och griper förtvivlat i den torra jorden med naglarna, den lilla dottern med smutsigt ansikte och tovigt hår stirrar tomt ut i intet. I bakgrunden syns det sista som familjen äger – en enkel kärra med slitna föremål och trasor. Kanske en bondefamilj som drivits från sin jord av godsägaren när arrendet inte kunde betalas. Bland alla stort och dramatiskt upplagda skildringar av politiskt förtryck och indoktrinering som visas i detta rum är det nog ändå Ivanovs lilla målning som de flesta minns – om man inte har för bråttom förbi och missar den. Men avsides i korridoren hänger också en annan minnesvärd bild – ”I strejk” (1891) av Hubert von Herkomer (1849-1914), brittisk målare av tysk härkomst. Bilden, i dämpade gråaktiga toner, visar en strejkande arbetarfamilj framför sin dörr utanför hyreskasernen – ansiktena spända av hunger och oro.

Detta är en viktig utställning som påminner om en tid som inte är så värst avlägsen, en tid då kampen för överlevnad var hård och oförsonlig för de flesta även här uppe i våra länder. Allt fler bland oss kan känna att dessa bilder inte längre bara visar situationer från det förgångna. Tvärtom kan motiven alltmer påminna om vad som åter igen sker, i vår omedelbara omgivning och kanske i våra egna liv. Utställningen visar också hur konstnärer utan att alltid vara medvetna om det var indragna i en ideologisk kamp – en kamp om makten över bilden av ”verklighetens folk” (för att citera en viss borgerlig minister). Till vilken ideologi skulle målaren låna sina ögon och sin pensel? Så länge bildens beställare också var ägaren av produktionsmedlen var det självklart att arbetarna framställdes ur sina herrars synvinkel – strävsamma och förnöjsamma, ”Herren Gud skyddar eder”. Men i bilder av målare som Adler och Herkomer är det redan en annan blick som ser – inte nödvändigtvis arbetarnas, men blicken hos en individ (konstnären) som förstår och solidariserar sig med kraven hos dem som skildras.

Några iakttagelser på stan – konstmuseet Ateneum verkar satsa på att sprida sitt budskap till en större publik. På mataffären Alepa här i kvarteret fanns en affisch med rubriken ”Hej vardagens hjältar!”. Det var Ateneum som informerade om reducerade priser och specialarrangemang i samband med utställningen. På det stora varuhuset Stockmans i City har hem- och köksavdelningen ett stort upplagt tema som kallas ”Vardagens formgivare” (Arjen muotoilijat), nämligen nationalsymbolerna Alvar Aalto och Kaj Frank, och en filmhörna med en dokumentär om glasblåsning hör till presentationen. Här kan man påminnas om något som arkitekturhistorikern Diane Ghirardo och andra har utforskat – hur moderna konstmuseer och varuhus kan vara väldigt likartade i både sin arkitektur och i sättet att presentera verken/varorna, och att de faktiskt utgår från liknande idéer om offentlighet. Samtidigt lanseras lämpligt nog en bok med samma titel som Stockmans tema – ”Arjen muotoilijat”. Här ser man hur ett konstmuseum, ett varuhus och en varuproducent (finska Iitala) samlas kring ett gemensamt budskap som handlar om bilden av vardagen och idén om en kollektiv tillhörighet. En kollektiv tillhörighet som knappast handlar om arbetarklassen utan snarare om det ”folk” som har åtminstone någon kopp eller något fat designat av Aalto eller Frank (och producerat av Iitala) och som kanske skulle kunna tänka sig att våga sig uppför paradtrappan på Ateneum. Detta är en ”interpellation” (som filosofen Althusser skulle ha sagt) där anropet ”Hej vardagshjälte” ska få oss att identifiera oss med en viss idé om folket och det folkliga. Men vad med dem som aldrig haft råd att köpa ens ett litet fat av Frank och som aldrig ens skulle våga närma sig Ateneum av rädsla för att känna sig som underklass? Till dem talar varken Stockmans eller Ateneum, men vissa av utställningens bilder gör det utan tvivel.

(Personen bakom denna blogg vill avslutningsvis meddela hur skönt det är att få skriva hur mycket och hur länge som helst utan att bekymra sig över krympande utrymme på kultursidor. Han erkänner också hur privilegierad han är som just för tillfället har tid och råd att göra något sådant.)

Länk till sida (på finska) med bilder av verken som nämns ovan:

http://ateneum.valtiontaidemuseo.info/arjensankarit/

Länkning pågår till http://intressant.se

tisdag, december 14, 2010

På spaning efter arbetarkonsten 54

Inte mycket aktivitet hittills här i år, Konstfred har dock inte planer att lägga ner bloggen. Postning om 2004 års Ahlbäckpristagare Jean Hermansson påbörjades, men det gick inte att hitta mycket information trots sökningar vid besök på Landsarkivet i Lund. Hermansson verkar ha varit något av en doldis även i fotosammanhang (han är fotograf och filmare) men när mer tid finns skall det nog gå att få material, inte minst via hans egna böcker. Som meddelats tidigare arbetar Konstfred med ett forskningsprojekt om svensk och finlandssvensk konstkritik 1950-2000, massar av artiklar om arbetarmotiv och arbetslivsskildringar fladdrar förbi vid sökningar de korta dagar som kan ägnas åt forskning i arkiven, det finns mycket material för framtida aktivitet på bloggen. Eventuellt ska det också bli en delstudie (i forskningsprojektet) om skillnader mellan kulturbevakning i arbetarpress och övrig press.

Mer aktuellt: det verkar som om arbetarkonst eller åtminstone arbetsliv börjar bli en viktig fråga igen i dom kretsar som kallas "konstlivet", och det kan då bli dags att börja spana mer aktivt efter yngre konstnärer i det här sammanhanget. I den årliga utställning som kallas XpoSeptember (Stiftelsen Iaspis, Galleri Index och andra platser i Stockholm) visar just nu 12 konstnärer från olika länder (mest Öst- och Centraleuropa) verk på temat arbetsliv. Den fyndiga titeln på utställningen/projektet är Image at Work (bild i arbete). Att döma av recensioner och av presentationen på utställningens hemsida verkar det vara en ganska stor variation av verk: från fotodokumentationer av verkstadsarbete till videoverk som mer begränsat handlar om själva konstlivet som arbetsliv. Men den röda tråden handlar om arbetslivets förändringar och allt osäkrare villkor: hur alltfler arbetare ingår i det som brukar kallas "prekariatet" och hur arbetarklassens villkor på så sätt närmar sig villkoren för frilansare i kulturyrken. Här finns till exempel Saskia Holmkvists (f 1971) videodokumentation av intervjuer med anställda (eller oklart anställda) på en tysk konsthall, Matei Bejenarus (Rumänien, f. 1963) svartvita fotografier från olika industrimiljöer, Maria Ruidos (Spanien, f. 1967) film om texilarbetarnas förändrade villkor i Barcelona, Claudia Ulisses (Portugal, f. 1967) film som visar hur kostymer verkar produceras helt utan inblandning av mänskliga händer, i en fabrik tömd på arbetare. Ett fokus på dokumentation och dokumentära medier alltså (foto, film), och med en ambition att blottlägga strukturer bortom det som syns. Kontrasterna mellan verken och skillnaderna i utgångspunkter hos konstnärerna kan väcka angelägna frågor om vad arbete och arbetare är idag.

Först kan det verka som om till exempel Matei Bejenarus fotografier (se nedan) inte säger så mycket om arbetet och villkoren: det är omsorgsfullt uttänkta och tekniskt perfekta bilder, resultatet av noggranna processer med storformatskamera, analog teknik och mörkrumsarbete, definitivt inga snapshots. Man kan tycka att det egentligen är ganska polerade och tillrättalagda arbetarbilder, besläktade med äldre tiders måleriteknik där slutresultatet kan befinna sig mycket långt från skiten, stressen och bullret som kanske kan fångas på plats i snabba skisser. Men Bejenarus bilder dokumenterar inte bara maskiner och människor utan också ett samarbete med folket på platsen, en dialog där konstnären har lärt känna dom han avbildar. Att närma sig en människa med respekt är också att ha respekt för hennes arbete och de procedurer och redskap som ingår i arbetet. I Bejenarus bilder är varje detalj viktig - verktygen, arbetskläderna, momenten i arbetet, kablarna, instrumentpanelerna... En människa är inte bara en kropp och ett ansikte utan också de miljöer och föremål som ger hennes liv aktivitet och mening - i ett porträtt kan dom miljöerna och föremålen vara lika viktiga som själva personen. Så är det i Bejenarus bilder. Med en term som konstvetare ibland använder skulle man kunna kalla dom "miljöporträtt". Dom är porträtt, med individen i centrum, även när personerna är avbildade på distans eller bortvända, som i bilden nedan. Det är en stor kontrast mellan dessa bilder och Ulisses film där människorna är helt frånvarande och där produktionen blivit helt abstrakt, förprogrammerad. Man kan också närma sig det hela från en mer privat synvinkel, som Jiri Skala (Tjeckinen, f. 1976) i ett verk som utgår från situationen när fabriken där båda hans föräldrar hade arbetat lades ner. Arbetarna erbjöds att köpa delar av maskinparken, Skalas föräldrar köpte svarven som modern arbetat vid i många år, och dom bad sonen att ta foton av den. Verket som helhet tydliggör hur starkt en människa kan identifiera sig med sina redskap, och hur den identifikationen kan bli ännu tydligare när varken människan eller maskinen längre är behövda.



Matei Bejenaru, ur en serie bilder från LKAB Kiruna, 2010

Rekommenderar Kalle Brolins artikel om projektet/utställningen i Stockholms Fria Tidning:

http://www.fria.nu/artikel/86310

Även LO-tidningen har skrivit:

http://lotidningen.se/2010/11/04/bilder-av-arbete/

Projektets hemsida med information om konstnärerna finns här:

http://www.xposeptember.se/

Från Åbos finländska horisont skulle Konstfred också vilja uppmärksamma en akademikerkollega med intressanta saker att säga om arbete: Mari Lindman, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi. Lindman är en mycket kompetent kännare av arbetsteorier idag och historiskt sett. Hennes avhandling kommer bland annat att handla om hur arbete hos vissa filosofer och ideologer har kommit att ses som ett "nödvändigt ont", något som "i framtiden" kommer att ersättas av ett förverkligande av varje människas kreativa potential. Men idag ser vi hur just denna retorik om frihet och kreativitet används för att rättfärdiga otrygga anställningsförhållanden och flytande gränser mellan arbete och privatliv - "frihet" att arbeta ihjäl sig 24 timmar om dygnet. Lindman analyserar denna retorik mycket skarpt och kunnigt. En text av Lindman finns här:

https://www.abo.fi/student/media/6840/mari.pdf

lördag, april 10, 2010

På spaning efter arbetarkonsten 53

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

(fortsatt från spaning nr 29 + spaningarna 20-22, 12-15 och 10. Alla från våren 2008. Klicka på länkarna "maj 2008", "april 2008" och "mars 2008" för uppdatering)

Länk till Johan Alhbäckssällskapets hemsida med fullständig lista över pristagarna:

Till listan över pristagarna

År 2003 gick priset till Ulla Grytt. Hon är textilkonstnär, född 1936. I intervjuer har hon sagt att hennes val av textilen som uttrycksmedel kanske har att göra med uppväxtmiljön. Hennes pappa var nämligen försäljare vid en textilindustri (linväveriet i Dalsjöfors nära Borås). Hon fick sin konstnärliga utbildning vid Konstfack i Stockholm under åren 1955-61. (Sista året föddes för övrigt hennes dotter, Kajsa Grytt, senare sångerska och profil inom punk/new wave.) Under tiden på Konstfack var hon också praktikant vid det berömda konstväveriet Märta Måås Fjetterström AB (grundat av textilkonstnären med samma namn) i Båstad.

Det verkar som om Ulla Grytt redan ganska tidigt fick in en fot i konstlivet i Stockholm. Under de första åren på 1960-talet verkar hon mest ha arbetat med applikationer (tygbitar fastsydda på ett underlag), ofta abstrakta och i starka färger. Ett sådant verk från den tiden har Konstfred hittat på Nätet där det bjöds ut via en auktionsfirma. Se bilden! Enligt firman är titeln Patchwork, tillkomståret 1964.



Länk till bildkällan: Auktionsfirman Metropol

I boken Svensk textilkonst av Edna Martin och Beate Sydhoff från 1979 finns ett foto av en stor applikation av Ulla Grytt som hon gjorde på uppdrag av Svenska Dagbladet när tidningen flyttade från de legendariska tidningskvarteren i Klara och ut till det nya huset i Marieberg. Detta var 1963. Formatet är hela 3 X 6 meter och stilen påminner ganska mycket om den nämnda Patchwork, men här går det att se vissa motiv i formerna. Om detta skriver Martin/Sydhoff att "Ulla Grytt har [...] skapat en dynamisk och rörlig bild av tidningsmiljön med sin Från Klara till Marieberg i Svenska Dagbladets entréhall. Där blir tygdelarna till pulserande former som antyder tryckpressar och tidningssidor och ger en monumental och ständigt levande skildring av vad som händer när en tidning kommer till."

Från kompositioner av detta slag verkar Grytt under 1960-talet ha rört sig mer och mer i riktning mot den socialt engagerade konsten, och i riktning mot dom framväxande nya vänsterrörelserna. Förutom med applikation började hon arbeta med textiltryck, tygskulptur och senare på 80-talet vävda gobelänger. Hon hörde också till dom konstnärer som engagerades i nya omfattande program för sysselsättning av konstnärer som startades av KC (Konstnärscentrum) med finansiering från AMS (arbetsmarknadsstyrelsen). Verksamheten hade fokus på utsmyckning av offentliga miljöer. Dessa program blev väldigt viktiga för mycket av den konst som vi kan kalla för "arbetarkonst i välfärdens Sverige". Här kunde konstnärer arbeta oberoende av det kommersiella gallerisystemet. Och dom kunde arbeta på ett sätt som direkt anknöt till människors vardag, eller som motsvarade vissa behov i vardagen. Det fanns också en bred acceptans i samhället för den här arbetsformen.

Även den annars ganska konservative och avvaktande konstkritikern Stig Johansson, trotjänare på Svenska Dagbladet, uppmärksammade programmen. Till exempel i en artikel från den 19 juni 1973. Här skriver Johansson bland annat att han sett ”Gunnel Oldenmark och Ulla Grytt sy på ofantliga mjukdjur i plast, sällsamma, okonventionella varelser, avsedda för psykiskt handikappade barn”. Oldenmark och Grytt skapade många sådana djur för Stockholms läns landsting. Se bilden, hämtad ur Johanssons artikel.



Till vänster syns Ulla Grytt, till höger Gunnel Oldenmark. Inom parentes kan man nämna att Oldenmark senare flyttade till Härnösand där hon under 2000-talet har anlitats som konstnärlig rådgivare av Landstinget i Västernorrland. På så sätt kom hon och Ulla Grytt åter igen att samarbeta kring konst i vårdmiljöer (se nedan).

År 1972 uppmärksammades Ulla Grytt i medierna eftersom hon hamnat i en konflikt med Landstinget. Det handlade om en stor applikation (3 x 1,5 meter) som hon fått göra för cafeterian på psykiatriska kliniken, Danderyds sjukhus.I överenskommelsen ingick att bilden skulle handla om aktuella ämnen som miljöförstöringen, centraliseringen av samhället, förhållandet mellan land och stad, med mera. Men när verket kom på plats visade det sig att Grytt hade tagit med några dollartecken och satt in en liten man med ett plakat där det stod "Nej till EEC" (European Economic Community, europeiska ekonomiska gemenskapen, detta var innan "unionen").

Okyldigt, kan man tycka, men landstingets så kallade "intrimmningsgrupp" som skulle övervaka utmyckandet av lokalerna kallade Grytt till ett regelrätt förhör där hon uppmanades att arbeta om applikationen eftersom man inte ville ha politik på sjukhuset. En annan sak som gruppen lär ha påpekat för Grytt var att det kunde vara direkt farligt för personalen om bilder som denna fanns att se i en lokal där psykiskt sjuka vistades: patienterna kunde bli upprörda, man kunde aldrig veta vad de kunde ta sig till. Men ordföranden för sjukhusets konstnämnd ställde sig delvis på Grytts sida. Och efter att Grytt sagt att hon nu tänkte vända sig till KRO för att få stöd, så drog "intrimmningsgruppen" plötsligt tillbaka sitt krav. Bilden fick vara kvar, åtminstone tillfälligt.

Torsten Bergmark, konstkritiker i Dagens Nyheter med radikala sympatier, lyfte fram fallet i en artikel från den 26 november 1972 med rubriken "Hoppa över makthavarna!". Rubrikens uppmaning kommer från ett uttalande av Ulla Grytt: "Vi måste hitta på ett sätt att hoppa över dom som makten haver". Och Grytt säger vidare i Bergmarks artikel: "Skall man kunna leva på att göra bilder åt samhället, får man tydligen göra bilder som passar dom som låter sitt ljus lysa över en." Bergmark själv förtydligar vad det var som stod på spel: å ena sidan hade konstnärer varit hänvisade till det kommersiella gallerisystemet eller förmögna mecenater för sin försörjning, å andra sidan hade det nu växt fram en möjlighet att faktiskt bli konstarbetare i samhällets tjänst. Men samhället, representerat av sina makthavare, vill inte nödvändigtvis ha någon radikal konst. Bergmark skriver: "jag [blir] alltmer övertygad om nödvändigheten av att skapa ett 'tredje alternativ', en möjlighet att 'hoppa över' makthavarna, när villkoren för deras arbetsgivning blir oacceptabla för konstnärerna. Det är kanske också det enda sättet att nå fram till de rätta mottagarna. Men för detta fordras solidaritet, inte bara konstnärerna emellan utan också med dem man vill arbeta för, andra som också är arbetare".

Ulla Grytts utveckling som konstnär eller "konstarbetare" är intressant om man vill belysa vad som hände med 1970-talets ambitioner att skapa en offentlig konst för folket och mottagarna, inte för makthavarna. Även under 1980- och 90-talen anlitades hon för offentliga utsmyckningar, men hon övergav i stor utsträckning dom politiska motiven. Istället blev hennes bilder åter igen mer dekorativa på ett sätt som kan påminna om en tidig bild som Patchwork men i en stil som är mer föreställande än abstrakt. Motiven är ofta blommor, särskilt vallmoblommor. Hon övergick till bildvävning i gobelängteknik, och blev en av Sveriges skickligaste bildvävare. Hennes förmåga att få fram skimrande eftekter i bilderna av blommor har prisats. Samtidigt kan man se denna produktion som en reträtt: ett tyst accepterande av "samhällets" krav på en offentlig konst som är dekorativ, okontroversiell och politiskt neutral. En "konst för alla" i den meningen att det är en konst som kan accepteras av alla ("konst för alla" är inte riktigt detsamma som "konst för folket"). Men i vissa bildvävar från senare år har hon återvänt till mer politiska teman. Det är ingen tillfällighet att detta har skett i samband med att hon har engagerats i utställningar och kulturprojekt i arbetarrörelsens regi, t.ex. vandringsutställningen "Arbetets kvinnor" (1998). Dessa utställningar och projekt har kunnat öppna den tredje väg som Bergmark skriver om, eftersom dom är fristående både från det kommersiella konstlivet och från det officiella samhället.

År 1975 spelade dom politiska motiven fortfarande en viktig roll i Ulla Grytts produktion. Som textilkonstnär och textilformgivare var hon också engagerad i Textilgruppen i Stockholm, ett arbetskollektiv som man inte får förväxla med dom olika företag som idag marknadsför sig under namnet Textilgruppen. Här arbetade hon bland annat med Eva Rodenius, och dessa två har också senare framträtt tillsammans i olika sammanhang. Samtidigt visade hon sina bilder i separatutställningar runtom i landet. Göteborgspostens kritiker Tord Baeckström skrev följande om hennes utställning på Rehnströmska galleriet i Göteborg vintern 1975:

"Det Ulla Grytt visar är förlagor till tygtryck i mycket stora format, tänkta som utsmyckningar i fabrikshallar och verkstäder. Som bakgrundstema återkommer i flera av dessa bilder en grafisk framställning av jublande kinesiska arbetarmassor. Ett annat tema är en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning, bärande figurer, hopkomponerade med revolutionära paroller. Det som jag fann intressant var en serie små skisser till större arbeten: de hade en friskhet i färgen och en glad öppenhet i bildideerna som man gärna ville tänka sig förverkligade i det stora formatet." (Göteborgsposten 21 februari 1975)

Baeckströms omdöme är ganska typiskt för hur äldre kritiker verksamma i borgerlig press såg på bilder av detta slag. De var skolade i en estetik som betonade form och färg, en opolitisk estetik som ändå var politisk (för den passade i en konservativ världsbild). Man förstår att Baeckström uppskattar dom små skisserna bara för att dom har "friskhet i färgen", men vad han egentligen tycker om dom "jublande kinesiska arbetarmassorna" säger han inte rakt ut. Det får man läsa mellan raderna. Och mellan raderna tycker nog Baeckström att det politiska temat är en oviktig modefluga som konstnären bör lämna så att hon kan koncentrera sig på "fiskheten i färgen" och annat som har med form och färg att göra. Vilket ju var precis vad Grytt senare också gjorde.

Men Baeckström nämner också en detalj som det kunde vara intressant att forska vidare om: han skriver att ett tema i utställningen är "en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning". Kanske hade detta en politisk innebörd: den politiska förändringen som liknas vid en mäktig våg. I så fall skulle man kunna se det som att Grytt spinner vidare på samma tema långt senare i verk som aldrig verkar ha tolkats politiskt. Nämligen en lång serie av vävar från 90-talet där motivet är vågbrytare. Motivet är inspirerat av en resa till Svarta Havets kust i Bulgarien, där Grytt fascinerades av vågbrytarna.


En vågbrytare av Ulla Grytt. Bildkälla: tidskriften Zenit 2007.

I en intervju av Agneta Nordanankar i Dagens Nyheter 15 mars 1996 säger Grytt apropå detta motiv att "Mina vävar har blivit allvarligare och tyngre, inte så dekorativa som de var förr". Samtidigt hade hon en utställning på Konstnärshuset i Stockholm som recenserades av Åke Livstedt i Svenska Dagbladet. Livstedt skriver bland annat om vågbrytarna att

"På bild ter de sig som människokroppar, nakna, utlämnade. Man överfalls stundom av blyghet inför närheten och intimiteten. Ändå står de med en fasthet och integritet som raukarna på Gotland." (Svenska Dagbladet 4 april 1996)

Själv har Grytt beskrivit vågbrytarna som "kvinnliga former" i en intervju i kulturtidskriften Zenit (2007, se nedan). Det hindrar inte att man också kan tolka in andra innebörder i dem. Vågbrytarna är vad de är: gigantiska block av betong som hindrar havsvågorna från att ödelägga hamnar och hus. Med tiden slipas de av naturens krafter och närmar sig stenens eller kroppens former. Dom blir mer mänskliga, "kvinnliga", enligt Grytt själv. Men kanske finns det också andra faktorer som gör dom intressanta för henne. Faktorer som hon inte ens själv behöver vara medveten om. Skulle dom inte också kunna vara symboler för trögheten i samhället, motståndet mot förändring? En tröghet som konstnären verkar ha en hel del erfarenhet av.


(Bildkälla: Johan Ahlbäckstiftelsen, affisch för utställningen "Arbetets bilder" på Gamla meken i Smedjebacken, se spaning nr 32)

Den här bilden av kvinnor (väldigt tydligt kvinnor!) som baxar ett gigantiskt bröd mot ett okänt mål ingår i en större svit av vävar som Grytt utförde från omkring år 2000 och framåt. Det är en politisk bild, men den anknyter inte till några bestämda politiska frågor eller till någon viss situation. Istället har konstnären byggt upp en scen som skulle kunna vara hämtad ur en dröm: bakgrunden består bara av himmel och havsyta, vi vet inte var den sluttande "brädan" med brödet börjar eller slutar, figurerna är inga individer utan bara allmänna symboler för "kvinnor" i allmänhet. Den anonyma bakgrunden med havet och himlen återkommer i dom andra vävarna i sviten. Motiven i förgrunden varierar, men genomgående rör det sig om människor (män och/eller kvinnor) som på olika sätt svävar. Dom har ingen markkontakt, men dom har varandra. Dom kämpar tillsammans (som i bilden av brödet) eller njuter av att kunna flyga. Dom symboliserar mänskliga villkor, men på ett mångtydigt sätt. Ändå verkar sviten också ha koppling till en mer konkret situation, nämligen Ulla Grytts möte med diskerskan Maija Timonen i samband med projektet "Arbetets kvinnor", organiserat av LO-förbunden. Som diskerska på en av Silja Lines Finlandsfärjor tillhör Maija förbundet SEKO. Grytt var en av dom 18 konstnärer som engagerades för att spegla villkoren för medlemmarna i ett särskilt förbund: hon valde SEKO. När hon mötte Maija Timonen fäste hon sig särskilt vid att det fanns något på Maijas arbetsplats som gjorde det lättare att stå ut med det monotona arbetet: ett fönster. Långt ifrån alla med liknande yrken på båtar har ett fönster att se ut igenom. Den färdiga väven beskrivs så här av en journalist i SEKO-magasinet:

"Maija finns inte med i bilden utan det är hennes drömmar man ser. Konstverket visar vad hon ser när hon drömmer sig bort vid sitt fönster i den slamriga grovdisken på Finlandsbåten.
- Jag älskar kastruller, kockar och tango, säger Maija med ett stort skratt.
Hon kommer från Pielisjärvi i östra Finland och det är dit hennes tankar ofta går när hon står i grovdisken på Finlandsbåten. Konstverket visar ett öppet hav med några guppande kastruller, ett par diskhandskar som flyger sin kos mot Pielisjärvi, Maijas hemby vid sjön Pielinen, där hennes gamla mamma fortfarande bor. Kvar blir de stora kastrullerna som ska diskas och Maijas fönster."

Hela artikeln finns här:
Ur SEKO-magasinet, maj 1998

Ulla Grytt valde alltså att inte visa personen själv i bilden, utan bara det som personen ser genom fönstret när hon drömmer sig bort. Det är inte en bild av hennes yttre utan av hennes inre. Det är också intressant att Maija själv hade färgat dom tygtrasor som Grytt använde i väven.

I ett sammanhang där dom flesta nog hade väntat sig en realistisk bild av ett mer traditionellt slag valde Ulla Grytt här att lösa uppgiften på sitt eget sätt. Men bilden av dom två anonyma nakna figurerna med brödet visar att hon i det här skedet av sitt konstnärskap också kan låta sina drömmar förmedla ett mer tydligt politiskt budskap.

År 2005 hade Ulla Grytt en stor utställning tillsammans med Eva Rodenius på Röhsska museet i Göteborg. Grytt visade i första hand verk från 90-talet. Göteborgspostens kritiker Love Jönsson, känd som specialist på design och konsthantverk, recenserade. Han gav en bra sammanfattning av Grytts motiv och teknik och förklarade varför han särskilt hade fäst sig vid ett visst verk:

"Ulla Grytts bildvävar är ljusa och poetiska, oftast vävda i en lös varp av yllegarn och med inslag av tunn sidenorganza som färgats i olika pastelltoner. Det skira, eteriska draget i textiliernas struktur understryks av att många av vävarna har hängts fritt i rummet. Motiven pendlar mellan nyansrika form- och linjespel och mer handfasta avbildningar av arkitektoniska fragment. I Människor, utställningens yngsta och kanske mest komplexa verk, singlar människor genom luften mot ett hav som syns i bildens nederdel. Några av dem håller varandras händer. Både motivet och den lätta färgskalan leder tankarna till Chagall, men bilden tycks också ta utgångspunkt i fotografierna av kontorsarbetare som kastar sig ut från World Trade Centers brinnande tvillingtorn. Medan merparten av konstnärens övriga bilder på utställningen har en tendens att stryka medhårs, öppnas här en glipa mot något mer oroande." (Göteborgsposten 19 februari 2005)

Love Jönssons association till World Trade Center ska man kanske inte ta så allvarligt, men han observerar i sin recension hur det politiska har kommit tillbaka i Grytts konst, i form av en "oroande" mångtydighet.

Kan man då se detta som arbetarkonst? Kan man över huvud taget kalla Grytt en arbetarkonstnär? Kanske, men då kan vi inte ha någon alltför snäv definition av begreppet arbetarkonst. Det verkar vara en ganska liten del av Grytts totala produktion av bilder som verkligen är om arbetare i den meningen att dom visar arbetarklassens konkreta villkor eller någon faktisk politisk kamp. Däremot har hon ofta arbetat för arbetare eller för en publik som inte bara består av dom som regelbundet går på museer och gallerier. Kanske mest konkret i väven som hon gjorde för Maija på Finlandsfärjan och med Maijas direkta medverkan. Men också i form av många offentliga utsmyckningar på sjukhus och i arbetarrörelsens samlingslokaler. Om vi skall försöka få en mer öppen syn på arbetarkonst finns det också något viktigt som en konstnär som Grytt kan lära oss: att bilder av arbetarklassen inte bara behöver handla om yttre och objektiva ting som arbetsmiljö och kollektiv organisation. Dom kan också vara tolkningar av en enskild persons tankevärld: hennes drömmar och förhoppningar. Bilden behöver inte påminna det minsta om dom realistiska kampskildringar som vi är vana vid att förknippa med begreppet arbetarkonst. På samma sätt är det idag inte många arbetare i Väst som motsvarar dom bilder som t.ex. Albin Amelin målade av arbetare.

Samtidigt går det inte heller att bortse ifrån att Grytt är en konstnär som valde ett mer estetiskt, neutralt sätt att uttrycka sig när samhällsklimatet på 80-talet gjorde att arbetarmotiv och politiska motiv inte längre var gångbara. Det gäller för övrigt flera av dom konstnärer som fått Johan Ahlbäcks pris (se tidigare spaningar).

I samband med en utställning på Textilia Galleri i Långedrag (Göteborg) år 2007 publicerades också en längre artikel om Grytt i kulturtidskriften Zenit. En tidskrift som för övrigt betytt mycket för att belysa konstnärskap som av olika anledningar inte passar in i gängse "trender" på kultursidorna och de stora konstmuseerna. Se:

Artikel om Ulla Grytt i Zenit

Här är några av dom ställen där man kan se utsmyckningar av Ulla Grytt: Danshögskolan i Stockholm (den textila ridån "Uppvindar"), Kvinnoklinikens väntrum på sjukhuset i Gävle, patienthotellet i Sundsvall, Folkets hus i Nässjö (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius), Folkets hus i Huskvarna (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius).

/

Uppdatering om frågeställningar och syften med den här bloggen.

Konstfred skrev i spaning nr 9 (mars 2008) om presenationerna av Johan Ahlbäckpristagarna:

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.

Följande sex pristagare återstår nu 2010 att berätta om:

2004 Jean Hermanson, Malmö

2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg

2006 Maria Söderberg, Stockholm

2007 Jan Annerborn, Sandviken

2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika

2009 Robert Nyberg, Stockholm

Konstfred skrev i sin "filosofiska" spaning nr 52 (maj 2009) om "Ytterligare teman som bör följas upp framöver":

Arbetarkonsten och den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)

Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier).
[kommentar 2010: jfr Robert Nyberg]

Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa.

Konstfred påpekade i spaning nr 46 (november 2008) angående kulturkonservatismen i tidskriften Axess:

Den position Konstfred talar om, en annan position än den kulturkonservativa och en annan än vad man kan kalla "medelklassvänsterns" (särskilt på DN), är ännu inte artikulerad. Tills vidare är det viktigt att till varje pris undvika sammanblandning med kulturkonservatismen (något liknande antyds av LOKE, som nu läggs in bland bloggens länkar). Och det är Konstfreds förhoppning att texterna på den här bloggen kan bidra till att artikulera den alternativa positionen. Något som bör prioriteras är en närmare granskning av den socialistiska realismen, dess historia, och hur det kan komma sig att den blandas ihop med den 1800-talsakademism som Therese Bohman och Axcess nu har fört upp på agandan.

[kommentar 2010: detta anknyter också till pågående mer akademiska granskning av "den socialistiska realismens semiotik" som presenterades på NORDIK i Finland i höstas]

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag, mars 15, 2010

Konst åt alla, ej mer?

Fick just nyhet om ännu ett "genidrag" hos sittande högerregering i Sverige, helt i linje med tidigare banbrytande insatser för att befria kulturens fria företagsamhet från oskälig konkurrens från folkrörelser och andra bidragstagare. Den här gången stryper man Konst åt alla, en organisation som sedan 1977 bidragit till att sprida konst i bibliotek, samlingslokaler och parker. Under 2010 sänks statsanslaget från 3,5 miljoner till 1,5 miljoner. Under 2011 tas det enligt planerna bort helt.

När regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet i Linköping strax efter valet 2006 påstod man att institutet producerat oseriös och ideologiskt färgad (dvs. vänstervriden) forskning. Frågan är nu vilka svepskäl Adelsohn & co kommer att kunna prestera när det gäller Konst åt alla. Anklagelser om vänstervridning lär inte ens de mest paranoida i KD och Moderata Samlingspartiet tro på när det gäller en organisation som förenar inte bara Folkets hus och parker, utan också Bygdegårdarnas riksförbund och nykterhetsrörelsens Våra Gårdar.

Som någon sa är det väl bättre att en gång för alla "rösta bort den djävla regeringen än att böna och be", men här finns en namninsamling för den som vill börja så:

Namninsamling till förmån för Konst åt alla



Länkning pågår till "intressant.se"