 |
| Underklasskonst? |
Du skriver ju att underklass är ett skällsord, men inte arbetarklass. Njaä, va? "Underklass" yttras nog med ett medlidande (dolt eller inte) - och, hoppas man, utan avsmak. Samma gäller nog "arbetarklass" som doftar lite unken diskbänksromantik (eller svett- och svetslopperomantik). Visserliigen försöker politiker och kändisar anknyta till detta, men det blir ju knappast trovärdigt när en överviktig kostymgubbe med gikt, eller en skäggig och lindrigt alkoholiserad rockstjärna, sluddrar om arbetarklassen som deras stora inspiration eller ursprung, samtidigt som dom tar gräddfilen till nästa lunchmöte och lyfter en månadslön eller dagslön motsvarande en normal årslön för en fabriksarbetare. Det finns under-, mellan- och överklass, inget snack om det. Men jag är väldigt negativt fascinerad av att kalla något för "Arbetarkonst". Det hade varit intressant att kalla det hela för "Underklass-konst". Och jag har fortfarande inte hittat nån bra definition på just "Arbetarkonst". Är väldigt nyfiken på begreppet som sådant och vad det egentligen avser...
När upphör det att bli Arbetarkonst? Hänger det ihop med utövarens
politiska övertygelse, eller årsinkomst och/eller klasstillhörighet vid
födsel? Eller är det bara sådan konst som tilltalar "Arbetarklassen"
(och vad är det isåfall?). Kan det isåfall tänkas bli Mellanklass-konst
eller Borgarkonst? När blir det Överklasskonst? Damien Hirst?Om jag nu ska svara på det här så skulle jag vilja börja med några enkla grundfrågor, nämligen "Vem?", "När?" och "Var?". Vem yttrar sig med medlidande (dolt eller inte) om arbetarklassen, på liknande sätt som om underklassen? När och i vilka sammanhang? Att yttra sig med medlidande om någon är sällan att göra den personen något gott - i medlidandet finns en underförstådd patronisering (det är skillnad mellan att känna och att yttra medlidande). Det som är ointresserad av arbetslivsskildringar kanske kan tycka att den osar unken diskbänksromantik - men vad säger de som själva jobbar som diskare. Om de fick välja mellan att kalla sig underklass eller arbetarklass - vad skulle de föredra? Det behöver man knappast ens undersöka, svaret är givet. Om arbetarklassen faktiskt förknippas med organisering och stolthet, så är ordet "underklass" tvärtom ett ord som signalerar självömkan, bitterhet och önskan om medlidande. Är det en tillfällighet att självömkans gigant Strindberg jämt kallade sig "underklass"? Det var för honom en strategi för att distansera sig så mycket som möjligt för dem han trodde såg ner på honom.
Jag har själv ofta gjort tankeexperimentet att ta fram en bild och föreställa mig att den är en underklassbild - eller för den delen underklasskonst. I samtliga fall har det varit en bild som jag tycker är dålig - till exempel taffligt målade gråtande barn eller solnedgångar i alltför bjärta färger. Nu råkar jag ju veta, eftersom jag har sett många sorters hem, att det är just den här sortens bilder som många arbetare tycker om. Det här beror förstås på att jag har sett till att tillägna mig en smak som gör mig respektabel i kulturcirklarna, men smak är något subjektivt och detsamma gäller för begreppet underklass. Jag vill mena att det begreppet alltid uttrycker en subjektiv värdering av min egen position (självömkan) eller andras (förakt och patronisering). Med begreppen arbetare och arbetarklass förhåller det sig helt annorlunda. De begreppen har en tydlighet som formats genom många års politisk och facklig praxis, alltså av objektiva faktorer. Konst som på något sätt har koppling till denna praxis kan göra anspråk på att kallas arbetarkonst, och då är det inte en fråga om tycke och smak. Det är kanske därför som begreppet arbetarkonst låter så underligt idag - det kombinerar någon objektivt (arbetare) och något mycket subjektivt (konst).
Om "hötorgaren" här ovan ägs av en arbetare som har den på väggen och tycker om den skulle den väl visst kunna kallas arbetarkonst. Men det skulle vara ganska meningslöst att göra det eftersom beteckningen inte skulle säga något om målningen utan bara om ägaren som representativ för vissa förutfattade meningar om vad arbetare har för smak. "Konst som tilltalar arbetarklassen" kan bara vara en grov generalisering, och det är mitt svar på Fredriks fråga på den punkten. Har då begreppet att göra med utövaren, till exempel utövarens årsinkomst? Det är en intressantare fråga som fler har ställt, så jag ska återkomma till den. Men "överklasskonst" och "mellanklasskonst" tycker jag är lika orimliga begrepp som underklasskonst - för de är uttryck för samma typ av subjektiva värderingar. Medelklass är den som känner sig som medelklass för att den inte är oberoende som överklassen men vet att den (eller "hen") inte är arbetarklass heller. Jag tror inte heller att det finns borgarkonst. Men det finns estetiska ideer som är uttryck för en borgerlig livssyn och som får politiska konsekvenser. Engelsmannen Damien Hirst som Fredrik nämner är en intressant figur på många sätt, men inte är hans konst överklasskonst bara för att överklassen köper den. I så fall skulle Albin Amelin också vara överklasskonst. Ser man till Hirsts bakgrund skulle det snarare vara arbetarkonst. Men det är det inte heller. Samma sak där som med hötorgaren - begreppet arbetarkonst är inte till någon som helst hjälp för att beskriva vad Hirst gör.
Men ibland, Fredrik, kan det vara till hjälp. Ja, det var ett långt svar, och tack för frågorna.
Imorgon gäller det bland annat konstnärerna som lät kollegan spela djurskötare. Är det arbetarkonst? Vi får väl se.
länkning pågår till intressant.se
