Nyare jakt på arbetarkonsten 5

Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken fortsätter verka för arbetslivets synlighet i konsten och kulturlivet, och fortsätter att årligen dela ut ett pris till en bildkonstnär som verkar i Johan Ahlbäcks anda. Smedjebackens kommun står för huvuddelen av de praktiska arrangemangen, men genom samarbete med rikstäckande fackliga organisationer och kulturföreningar breddas verksamheten allt mera. För några år sedan inleddes samarbete med Föreningen Arbetarskrivare där många av de författare som förknippas med de senaste 15 årens ökade intresse för arbetslivsskildringar i litteraturen är organiserade. På 2022 års ahlbäckdagar i Smedjebacken (1–2 oktober) deltog flera av föreningens medlemmar som föreläsare. 

För ovanlighetens skull delades inget pris ut år 2022. Däremot invigdes i konsthallen Meken en utställning av förra årets pristagare, Ulrika Linder från Örebro. Hon kan kallas både arbetarskrivare och arbetarkonstnär. Detta innebär i hennes fall att hon är en högskoleutbildad konstnär (från konsthögskolan Valand i Göteborg) som efter sin utbildning och några utställningar gick tillbaka till arbetarkollektivet, som kommunalarbetare på Återvinningscentralen i Örebro. Sitt arbete där, som till stor del ägnades åt att försöka lära vuxna människor hur man sopsorterar, skildrar hon i den uppmärksammade boken Återvinningscentralen (2020), utgiven på serieförlaget Galago. Nyligen (februari 2023) kom också boken Diskbänkstecknaren där hon samlat ett urval av alla bilder hon tecknar dagligen på kasserade kuvert och papper vid köksbordet och laddar upp på Instagram under pseudonymen "Diskbänkstecknaren".

Självporträtt på omslaget.

Boken Återvinningscentralen kan beskrivas som en dokumentär och pedagogisk serieroman, dvs. en sorts litteratur: som bildkonstnär har Linder arbetat i ett "vanligt" yrke (med ovanliga problem) och dokumenterat sin insats för ett mera ekologiskt samhälle i skämttecknings- och serieform, dvs. en form som mera har förknippats med massmedier och populärkultur än med bildkonstens finare "salonger". Det genomgående temat är alla komiska och ibland nedslående situationer som uppstår när huvudpersonen måste hindra folk från att kasta fel avfall i fel behållare, eller allting i samma, och påminna om att någon måste ta hand om misstagen efteråt. Så småningom börjar man känna igen vissa återkommande typer, särskilt arga äldre män som minsann minns när allting var mindre krångligt. I tecknarens fotoflöde samlas och dokumenteras särskilt märkvärdiga fynd som hamnat fel - en flådd krokodil (insmugglad i landet?), färglada trädgårdsskulpturer i frigolit, en hel samling tyska nötknäppare, en flaska cyanid, en misstänkt bomb, o.s.v. 

Ur Återvinningscentralen.

Den stora frågan som återkommer och förblir obesvarad är hur det kan vara så svårt för somliga att lära sig källsortera när detaljerad information regelbundet finns i brevlådan och läggs upp i digitala medier, skriven på olika språk och anpassad för olika grupper, med påminnelser på stora skyltar vid upphämtningsplatser och på avfallscentraler, dessutom förmedlad av personal som varje dag finns tillgänglig för att förklara och hjälpa tillrätta, trots låg lön och låg status i mångas ögon. Budskapet hade lätt kunnat upplevas som pessimistiskt och pekpinneaktigt. Men Ulrika Linder har en fantastisk förmåga att med några få streck ta fram det groteska i en händelse eller en situation. Hon förlöjligar inte bara andra utan också sig själv, och det skapar sympati med tecknaren och igenkännande i situationerna. Jag kan bara komma på en enda nutida svensk satirtecknare med samma förmåga att skapa komik med enkla streck, och det är Magnus Bard i Dagens Nyheter. Ulrika Linder borde också få teckna i sådana sammanhang.

Kanske uppfyller Ulrika Linder alla de tre kriterier som enligt den enklaste definitionen bör vägas in om något skall kallas arbetarlitteratur eller arbetarkonst: att det är verk skapade av, om och för arbetare. Hon är inte den enda högskoleutbildade konstnär som för att försörja sig haft ett arbete där den fackliga tillhörigheten är LO eller syndikalisterna, inte Konstnärernas Riksorganisation eller akademikerfacken. Hennes verk är självbiografiska, och eftersom hon skildrar sin vardag som renhållningsarbetare blir boken Återvinningscentralen per automatik en bok av och om en arbetare. Om det också är en bok för arbetare är svårare att säga. Serieförlaget Galago är starkt förknippat med det som brukar kallas "kulturvänstern" i storstadsregionerna, och bokköparna och läsarna är kanske inte i första hand LO-medlemmar (sådant är svårt och känsligt att undersöka), men i utgivningen finns en rad titlar av andra serietecknare kända för ett ämnesval besläktat med Ulrika Linders. Man kommer att tänka på Mats Jonsson (i många år också redaktör för tidningen Galago), Mats Källblad (100 år i samma klass), Daria Bogdanska (Wage Slaves), och Tommy Sundvall (På äventyr i senkapitalismen). Dessa är alltså serietecknare, och är serier om arbetare och arbetsvillkor då arbetarlitteratur eller arbetarkonst? Vissa serier, som Mats Jonsons Nya Norrland, är ordrika och liknar romaner. Andra, som Återvinningscentralen, har mera betoning på det visuella. Litteraturvetaren Magnus Nilsson har i ett antal artiklar om bland andra Mats Källblad och Daria Bogdanska lanserat begreppet arbetarserier eller working class comics. Att Ulrika Linder fått Ahlbäckpriset bekräftar att hon hör dit.

Men att vara arbetssäljare i ett arbetaryrke och samtidigt skildra sin arbetsplats i en arbetarserie utgiven på ett känt förlag kan tänkas ge upphov till både avundsjuka och försämrade villkor: "Vem tror hon att hon är?" Efter uppmärksamheten med Återvinningscentralen arbetar Ulrika Linder inte längre kvar inom återvinningen i Örebro kommun. I en intervju säger hon att det försämrade arbetsschema som till slut ledde till konflikt och avhopp kan ha haft med boken att göra: Artikel i Dagens Arbete, september 2022. Tidningsrubriker som "Hon släpper debutbok om svenskarnas sopfusk" (Dagens Industri) kan ha bidragit. Nu arbetar Ulrika Linder med skapande barnverksamhet på Örebro stadsbibliotek och har på det viset kommit närmare kulturarbetet igen. Åren då hon valde att inte försöka försörja sig på konst gör att det är ganska svårt att hitta information om hennes bakgrund som bildkonstnär och hennes utställningar. Hon har ingen hemsida med CV och verkpresentationer av det slag som är standard i branschen. Men några sökningar avslöjar bland annat studier för magisterexamen i fri konst på Konsthögskolan Valand före år 2011, fyra galleriutställningar under åren därefter, en utställning på Rackstadmuseet i Värmland sommaren 2013 på temat folkkultur och konstnären Bror Hjorth (länk till beskrivning), och ett antal äldre måningar återgivna på bloggen "Folkbloggen" i ett inlägg från 2012 (länk till blogg). Målningarna visar ett engagemang för folkmusik och svenskt 70-tal: nostalgi med feministisk ironi. Inga målningar fanns på Ulrika Linders utställning på Meken i Smedjebacken i höstas. Tecknandet, kanske lättare att kombinera med livet som småbarnsförälder, har tagit över. Den nya boken Diskbänkstecknaren har fått uppmärksamhet i många reportage och artiklar. Ett urval citeras på förlagets informationssida om boken: Diskbänkstecknaren.

Mer om tecknade serier som arbetarlitteratur i kommande inlägg.

Nyare jakt på arbetarkonsten 4

Omslaget till katalogen för utställningen Humanitet (2022) från
 grafikmappen Humanitet (1933), bild av Sven Xet Erixson.

En utställning på ett privat konstmuseum i Stockholm motiverar ett nytt inlägg i denna blogg, det första på länge. Museet är Sven Harrys konstmuseum intill Vasaparken vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, utställningen är Humanitet, uppkallad efter ett antal unga svenska målares och tecknares protest mot nazismen och fascismen i början av 1930-talet. Två av dessa unga kom senare att bli mycket etablerade och folkkära, med bilder som spreds via reproduktioner och väggalmanackor i det svenska folkhemmet: Albin Amelin (1901-1975) och Sven Xet Erixson (1899-1970). Bland de övriga fanns några som nämns i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romaner och i senare historisk forskning om arbetarkonst: Ivar Andersson (eller Anderson), Ruben Blomkvist (eller Blomqvist), Erik Gnista och Sven Storm. Blomkvist och Storm var senare med och startade Arbetarnas Konstgrupp (AKG) i Stockholm. Ännu en var Sven "Xets" bror Thure Eriksson, känd som fotograf under pseudonymen "Eson". Ytterligare några är svåra att spåra, kanske fortsatte de aldrig på konstnärsbanan: Anne-Lise Esmund, Ulla Esmund (bara 12 år vid tillfället) och Adolf Gorring (eller Görring?). 

Albin Amelin, "De sista människorna /
De sista arierna", ur Mänsklighet nr 1 1934 (s. 5).

Dessa tio samlades hemma hos Albin Amelin hösten 1933, efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, och tillverkade 17 bilder med enkla medel. Amelin berättade senare för forskaren Elisabet Lidén att det enda som fanns till hands var bitar av gamla linoleummattor där bilderna skars ut med enkla skärjärn och sedan trycktes på plats i begränsad upplaga, 100 exemplar. Ruben Blomkvist, som arbetade som typograf, hade också tillgång till stämpelverktyg för text. Med dessa stämplades konstnärens namn, bildens titel och ibland också korta textcitat på varje exemplar. Detta var typiska verktyg för politisk bildprotest och bildpropaganda i hela världen, från Mexico till Kina, innan stencileringsapparater blev allmänt tillgängliga. 

Resultatet blev grafikmappen Humanitet, hånfullt recenserad i Dagens Nyheter (21 oktober 1933) men långt senare inköpt av Nationalmuseum/Moderna Museet och numera en självklar del av 1900-talets svenska konsthistoria. Ur mappen har Amelins De sista arierna / De sista människorna reproducerats och kommenterats så ofta att den nästan blivit en symbol eller sinnebild för den svenska antifascistiska rörelsen under 1930-talet. Den fick komma med i första numret av kulturtidskriften Mänsklighet som utgavs av den svenska sektionen av Clartéförbundet 1934, med Amelin som redaktör. Tidskriften var påkostad men kom bara ut i två nummer, som numera är mycket eftersökta bland samlare. 

Sven Xet Erixson, Förbannad vare du som icke förbannar kriget, 1944. Olja på duk,
104 x 214,5 cm. Tillhör Kunstnerforbundet, Oslo. Bildkälla: Sven-Harrys.

I Mänsklighet trycktes också bilder av två något äldre konstnärer som delade det socialistiska och antifascistiska engagemanget: Bror Hjorth (1894-1968) och Vera Nilsson (1888-1979). När Sven Harrys konstmuseum (baserat på byggmästaren Sven-Harry Karlssons konstsamling) nu visar utställningen Humanitet är det med fokus på de fyra mest kända bland alla de nämnda konstnärerna: Amelin, "Xet", Bror Hjorth och Vera Nilsson. Men utställningen är också en påminnelse om 1930-talets politiska och sociala engagemang bland de konstnärer som vid den tiden förknippades med begreppen "proletärmålare" och "tendensmålare". I folkhemmets idylliska samhällsklimat, under Tage Erlanders tid, var det framför allt "Xet" och Bror Hjorth som lyftes fram som skildrare av det svenskt folkliga och färgstarka, i mindre utsträckning Amelin (även om hans prunkande blomstermålningar alltid har varit populära på auktionerna) och i ännu mindre utsträckning Nilsson, som ansågs vara en mera exklusiv eller "svår" målare. 

I dagens läge är det snarare Nilsson som räknas som den mest betydelsefulla av de fyra. Hennes stora protestmålning Penning kontra Liv, påbörjad 1938, med sitt jämförelsevis abstrakta formspråk och sin svidande kritik av kapitalismen, hittade ingen offentlig vägg på flera decennier, men kan sedan 1964 ses på Kulturhuset i Skövde. Utställningen Humanitet är en påminnelse om att även konstnärer som Xet och Hjorth lämnade efter sig verk med starkt politiskt engagemang: verk som har behållit sin aktualitet (inte minst i år, krigsåret 2022) men som sällan visats och sällan nämnts i böcker och kataloger om konstnärerna. Ett exempel är Xets brett upplagda (en gånger två meter) målning med texten Förbannad vare du som icke förbannar kriget, målad 1944 och aldrig visad i Sverige, men nu hämtad till utställningen från Oslo där den tillhör det norska Kunstnerforbundet. Några av de spöklika gestalterna i förgrunden påminner med sina halvt bortsprängda ansikten om den gapande soldaten utan näsa på Xets mångtydiga omslag till mappen Humanitet, se bild.

Albin Amelin, Hamn i Lofoten, 1938. Olja på duk, 159,5 x 103,5 cm. '
Tillhör Borås Konstmuseum.

Den svenske arbetarkonstnären framför andra, Albin Amelin, är som sagt populär bland samlare och auktionshus framför allt på grund av sitt dekorativa blomstermåleri, ett försörjningsmåleri. Bland konstnärer och konstvetare är det hans samhälls-, industri- och arbetarskildringar som än idag gör honom intressant att studera. Med sin bland svenska målare unika teknik, tjocka och "framvällande" lager av ren och oblandad oljefärg, uppnådde han effekter där själva materialet i målningen verkar ha samma råa och skitiga egenskaper som det avmålade motivet. Utställningen erbjuder ett perfekt tillfälle att jämföra vännerna Amelins och "Xets" måleri, med ett rikt urval av olika motivkretsar och format. Då blir det tydligt att många av X-ets ursprungligen färgsprakande målningar har "slocknat" i färgen, om man jämför med färgfotografier tagna av samma målningar för 60-70 år sedan. Hans teknik var ganska tunn och flytande, tydligen med ganska stora andelar linolja i färgen. Linolja och fernissa gulnar med tiden. Amelin kramade däremot ofta ut färgen direkt ur tuben (han var tvungen att måla många blommor för att ha råd med all färg) och i en bild som Hamn i Lofoten (1938) verkar det signalgula i fiskarnas arbetskläder fortfarande vara alldeles nypålagt. Men titta sedan också på Vera Nilssons Tyska mödrar från 1939 (med rader av mödrars förtvivlade ansikten) och se hur hon får fram en glödande lyster med nästan bara jordfärger. Detta är några av de verkliga mästarna i nordiskt 1900-talsmåleri.

Vera Nilsson, detalj ur Tyska mödrar (1939).
Målningen tillhör Konstmuseet i Skövde.

Utställningen är innovativt hängd och arrangerad för museets originella planlösning, där rummen är grupperade i fyra våningar runt en central trappa, med rum som går genom två våningsplan och kan ses uppifrån från trappan. Se bild. I varje rum har verken samlats kring ett huvudtema: Kriget, Kärleken/Naturen, Staden/Arbetet. Det största rummet domineras av Kriget. Där kan alla linoleumtrycken från mappen Humanitet studeras samtidigt som inspelningar av 1930-talets tyska radioutsändningar hörs i bakgrunden och ger en stark tidskänsla. Sidor ur tidskriften Mänsklighet och annat dokumentärt material visas i montrar. Rummet domineras av Amelins, "X-ets" och Nilssons måleri. Bror Hjorth skiljer ut sig från de andra tre genom både sin stil och sina filosofiska intressen. Hans verk har typiskt nog mera synlighet i rummet för Kärleken och Naturen, där besökaren genast möts av hans Gandhi, uthuggen i trä och målad med bjärta färger som ett medeltida helgon. Ett av skulptören Hjorths mest intressanta verk är hans gipsmodell till en Visdomens brunn. Den blev aldrig utförd i full skala under Hjorths livstid. Idén var före sin tid eller alltför intellektuellt provocerande. Först efter 50 år blev den gjuten i brons för placering i Södertälje (se länk). Visdomens brunn kan också tolkas som en sekulär dopfunt, inspirerad av medeltida dopfuntar med deras uthuggna ornament och figurer, men med religionsgrundare, filosofer och vetenskapsmän istället för kristna helgon. I utställningen står verket litet undanskymt mot en vägg. Det är synd eftersom det på det sättet är svårt att se alla detaljer (men kanske ändå nödvändigt med tanke på det sköra materialet). 

För Visdomens brunn gäller samma sak som för flera andra verk på utställningen. Det handlar om verk som ansetts "aparta" eller inte riktigt passat in i den etablerade bilden av de olika konstnärerna eller av svensk konst under 1900-talet. Att de nu lyfts fram i samband med det som nobelpristagaren Pär Lagerkvist kallade "en kämpande humanism" är tänkvärt och viktigt. Idén om en kämpande humanism omfattar inte bara politisk protest (det som 1930-talets kritiker kallade "tendensmåleri") utan också påminnelser om hur det goda samhället ger individen möjlighet att hitta mening i det växande livet, i nära relationer och i vardagens skönhet. Konflikten mellan konstruktiva och nedbrytande krafter är underförstådd i urvalet av verk och hur de har ställts samman, särskilt i temarummen om Kriget och om Staden/Arbetet (där några av "Xets" mest kända storstadsbilder finns.)

Blick från trappan ner i temat Kärlek/Natur på utställningen Humanitet.
Bror Hjorths modell till Visdomens brunn syns till vänster. Foto: Fred Andersson.

Den som inte sett och inte heller kommer att kunna se utställningen får nästan full kompensation av den utförliga utställningskatalogen. Den innehåller fullständig verkförteckning, många färgbilder i hög kvalitet, och texter av Ola Larsmo, Iris Müller-Westermann och utställningen kurator Paulina Sokolow. Sven Harrys konstmuseum har visat framsynthet genom att engagera Paulina Sokolow och låta henne fullfölja ett engagemang som genom katalogen har blivit en verklig forskningsinsats. Hon har varit verksam vid Moderna Museet och Tensta Konsthall och rekryterades nyligen till Konstfrämjandet som verksamhetsutvecklare. För läsare av vänsterns tidning Flamman och tidskriften Feministiskt Perspektiv är hon känd som konstskribent, och hennes intresse för arbetarrörelsens kultur har tidigare uppmärksammats i denna blogg i samband med hennes podcast Konstmackan i samarbete med Göran Greider.

Mer att läsa om de fyra konstnärerna och deras generation: Elisabet Lidéns bok Albin Amelin utgavs 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK) serie av årsböcker om svenska konstnärer. Den är svår att få tag i antikvariskt men finns på många bibliotek. Göran M. Silfverstolpes bok om Vera Nilsson i samma serie kom 1986, och Hans-Olof Boströms om Bror Hjorth 1994. Om Sven Xet Erixsons konst har många kataloger och böcker getts ut alltsedan Josef P. Hodins stora monografi från 1947. Men intressantast för den som är nyfiken på unga konstnärers villkor under mellankrigstiden är nog den dokumentära Xet: De unga åren (1978) av poeten Ingeborg Erixson, som gifte sig med "Xet" och tog hans efternamn 1928. Sällan får den som inte själv är arkivforskare komma konstnärerna och deras vardag så nära som i den boken. Den skildrar intensiva ungdomsår fram till 1931, år av ökad medvetenhet om vad som var på väg att hända i Europa. 

Ingeborg Erixson, Xet: De unga åren, Bonniers förlag 1978.
Bildkälla: antikvariat.net

Nyare jakt på arbetarkonsten 3

Som ofta upprepats har huvudsyftet med denna blogg varit att aktualisera själva begreppet Arbetarkonst och att uppmuntra folk att använda det. Våra undersökningar om arbetarkonst ska i första hand handla om bildskapare som själva använder begreppet arbetarkonst om det de gör, och om fenomen som av olika anledningar har kallats arbetarkonst. Då blir det ju intressant att undersöka om begreppet faktiskt används i verkligheten och av vilka. Idag är det lätt göra helt ovetenskapliga "mätningar" av hur vissa ord används i samband med vissa bilder, t.ex. på Instagram. I augusti 2020 gjorde vi en sökning på förekomsten av bilder taggade "#arbetarkonst" på Instagram och fick fram femtiotal postningar upplagda mellan 2004 och 2020. Bilderna väcker minnen om saker som hänt med arbetarkonsten de senaste sex åren. Mycket av det har inte tagits upp här på bloggen alls. 

Nils Melander svetsar på en av pappa "Mellis" verk, 2019.

Men de flesta av inläggen kommer från 2018 års Ahlbäckpristagare Anders Björnhager (f. 1956) i Borlänge, 11 stycken, av vilka två från hans utställning på Konstallen Meken i Smedjebacken hösten 2019. Konsthallen Meken har gjort totalt åtta inlägg, bland annat om utställningen "2000-talets arbetarkonst" hösten 2015 med verk av olika ahlbäckpristagare. Pristagaren Lars "Mellis" Melander (mångårig tecknare i tidningen Sjömannen) har gjort två inlägg och hans son Nils Melander (utbildad grafisk designer och svetsare) som fick Ahlbäckstiftelsens vistelsestipendium 2019 har gjort två. 

Loppisfynd på Erikshjälpen 2014.

Bland inlägg utan koppling till Smedjebacken och Ahlbäckstiftelsen handlar sju om Albin Amelin (1902-1975) med bland annat målningar av honom på Bommersviks kursgård. Ett av de tidigaste inläggen handlar om utställningen "Bilden som politiskt verktyg" med bilder av Amelin på Skellefteå Konsthall år 2014. Vi påminns om spridningen av Amelins bilder i arbetarhemmen via litografier och affischer när en användare taggat sitt loppisfynd av en av Amelins mest kända arbetarbilder med "erikshjälpen". En annan användare, som kallar sig "galleriscandinavia", har hittat en oljemålning från Amelins år i Paris på en kvalitetsauktion där de oftast säljs oförskämt billigt. (Arbetarrörelsens försök att sälja ut sitt konstinnehav på kvalitetsauktioner är ofta en förlustaffär.)

Knut Stampe, del av Welcome to the Machine, 1970-71.

Inlägg om utställningar och konsthändelser: Två stycken från vårsalongen på Runö (LO-skolan) 2018 och 2019, och en skulpturbild från parken på Runö (Pye Engströms gubbar runt ett förhandlingsbord). Ett inlägg om Knut Stampes (1936-1966) sex meter långa väggteckning Welcome to the Machine i matsalen på SKF i Göteborg, som visades tillfälligt på Göteborgs Konsthall i samband med GIBCA (Göteborgs internationella konstbiennal) hösten 2019. (Se text här: Knut Stampes verk i GIBCA 2019.) Knut Stampe: en internationellt känd konstnär, uppmärksammad av socialistiska konstkritiker som John Berger, men i princip helt bortglömd i Sverige. Göteborgs Konsthall medverkade också i programserien "Arbetarkonst?" i samarbete mellan ABF och konsttidskriften Paletten mellan 2014 och 2018 (Se program: Exposium, Arbetarkonst 2.0 december 2018.) Celie Eklund (f. 1982) annonserar i början av 2020 att hon tryckt upp nya exemplar av träsnittet Prekariatet som var titelbild för utställningen Prekär: Om det nya arbetslivets estetik och etik på Arbetets museum hösten 2015. Här anknyter konstnären både till arbetarrörelsens pionjärtid (partiers och fackföreningars fanor och standar) och till träsnittet som ett billigt och effektivt medium för protestbilder alltsedan medeltiden. (Celie Eklund, f. 1982, bosatt i Stockhlm: Celie Eklunds hemsida.)

Celie Eklund, Prekariatet, träsnitt 2015 (nytryck 2019).

Celie Eklund deltog för övrigt också i utställningen Aktuellt: Konst och politik på Ljungbergmuseet i Ljungby (skapat av konstnärsfamiljen Ljungberg) sommaren 2012. Utställningen kurerades av Thomas Millroth (f. 1947), en gammal vän av arbetarkonsten, och öppnades av smålänningen Karl Petter Thorwaldsson. Om detta finns inget på Instagram, däremot 331 inlägg från "#ljungbergmuseet" sedan 2013. Den mest kände av "Ljungbergarna", Sven Ljungberg (1913-2010) var inte direkt arbetarkonstnär men definitivt det småländska småfolkets konstnär. Därför ingen tillfällighet att utställningen arrangerades just på Ljungbergmuseet. Sven Ljungberg hann under sitt långa liv med att illustrera och göra omslag till många bokutgåvor av svenska arbetarförfattare. Om detta kommer snart en artikel. 

Sven Ljungberg, omslag i träsnitt till Fredrik Ströms Rebellerna.
Ordfront, 1980

År 2018 gav föreningen Arbetarskrivare ut antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Våren 2020 bjöd SAC Syndikalisterna i Malmö via Instagram in till "Arbetarkonst från ickevita utmattade kroppar" på klubben Inkonst. Bilder av medlemmar av Aktivista Feminista visades: "Aktivista Feministas konstkollektiv är en del av Aktivista Feminista som skapades i Augusti 2019 av tre konstnärer...syftet är att sprida och synliggöra arbetarkonstnärer som oftast inte får plats inom konstnärvärlden." (Konstnärerna hittas på taggarna #camilaalexandrasart, @lizandaart och @amalia.alvarez.ramirez). Bild- och scenkonstnären Marianne Bengtsson (f. 1976) postade senare några av de teckningar hon gjort i samband med sin föreställning Repetition av- en inre scen (eller Teater i korridor, en inre scen) tyvärr inställd pga. pandemin. Hon skriver: "Maktstrukturerna blir tydliga nu. Makt verkar vara grunden till många behov. Men nu går inte det. Städare, sjukvårdspersonal, transport, fabriksarbetare, nu får vi visa vad ärliga känslor om behov är."

Marianne Bengtsson, ur bildserien Repetition, 2020. Städredskap i korridor.

Mera lokalt: "Yllemor" dvs. grafikern och ahlbäckpristagen Ulla Wennberg (f. 1948) har varit på "Bergveckan" i Berg och Lädja utanför Växjö. Där fotograferar hon och Instagram-postar med taggen "#arbetarkonst" den gubbe bärandes en bjälke som har huggits av okänd bildhuggare för att pryda infarten till AB Johan Perssons Sågverk på orten. Också en sorts arbetarkonst och en lokalhistoria. En annan användare har postat ett foto av Bengt-Göran Broströms (1947-2004) bronsskultur Aseaströmmen i Västerås, invigd 1989. Den påminner om strömmen av cyklande arbetare till stadens största industri ASEA. Broström "var hemstaden trogen hela sitt liv" meddelar ett konstnärslexikon. Leveranstidningen Entreprenad postar en bild hösten 2016 när några fragment av Ingemar Callenbergs (1926-1973) muralmålningar på Kolingsborg räddades undan grävskoporna i samband med byggandet av nya Slussen i Stockholm. Denna bedrövliga historia blev det aldrig av att att skriva något om här. Däremot debatterades den flitigt på andra håll. Graffitimålaren och elektrikern Jimmy Rosenholm (f. 1984) postar år 2017 stolt en bild av en artikel om honom i SEF:s medlemstidning Tidningen Elektikern. Han har haft en utställning på LO-skolan Runö och förbundet har köpt in hans målning Arbetsmiljö. Rosenholm räknar sig självklart som arbetarkonstnär (hemsida http://jimmyrosenholm.se/). I början av år 2020 annonseras öppnandet av den nya konsthallen Mint i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, som tidigare nämnts (Nyare jakt, 1). 

En bit arbetarhistoria räddas vid Slussen, hösten 2016.

Mera konsthistoriska postningar uppmärksammar t.ex. Axel Törnemans (1880-1925) Flottare i Riksdagshusets andra kammare och Eugène Janssons (alias "Fotogen", 1862-1915) Demonstrationståg, donerad till arbetarrörelsen år 1901: "Idag finns tavlan att se i entrén på Folkets hus-ägda City Conferens Center vid Norra Bantorget i Stockholm." En användare tycker muralmålningarna i LO-borgens plenisal är härligt "smyg-pro-gay" med "#broderskap". Däremot hittar vi inget på taggen "#arbetarkonst" om en av de intressantaste och bästa arbetarkonstprojektet under de senaste åren: samarbetet mellan den tecknande tryckeriarbetaren Bertil Mårtensson och den småländske konsthallsgrundaren Henrik Teleman. Resultatet blev boken och utställningen På riktigt om Bertils arbetskamrater i Malmö, och nu år 2020 blev han en av mottagarna av LO:s kulturpris (delat med Mary Hultman och Ella Tillema). Därför först en länk till ABF:s fullständiga presentation av utställningen på webben: Utställningen På riktigt, ABF 2019. Och sedan en till Henrik Telemans många projekt om vardagens människor i Sverige: Henrik Teleman och Virserums konsthall. 

Den här lilla bildsamlingen gav alltså några nedslag bland de senaste decenniets händelser kring arbetarkonsten. En liten smula synlighet i medierna. Nu börjar nästa decennium.

pingas på https://www.bloggportalen.se

Nyare jakt på arbetarkonsten 2

Det börjar redan lacka mot jul. Röd jul eller kanske mera rödgrön? Åtminstone en jul som lär bli annorlunda för de flesta. 

Trots pandemi och restriktioner samlades en grupp kulturvänner i Smedjebacken den 9 och 10 oktober för invigningen av förra årets ahlbäckpristagare Helene Schmidz utställning och utdelningen av 2020 års Ahlbäckpris. I samband med detta anordnades också ett mindre program med visningar och presentationer av både Helen Schmidz och av den ateljéstipendiat som haft tillgång till Johan Ahlbäcks ateljé under 2020, Amanda Karlsson. Tanken med ateljé- eller vistelsestipendiet är att yngre konstnärer skall få tillfälle att bekanta sig med Johan Ahlbäck och ge sin egen synvinkel på Bergslagen och kulturverksamheten i arbetarrörelsen. Från och med i år presenteras också resultatet av ateljéstipendiatens arbete som en del av den större stipendieutställningen. 

Helene Schmidz, The Copper Mine (Koppargruvan), 2017. Inkjet-utskrift på konsttryckspapper, 116 x 150 cm (avfotograferad i Smedjebacken av Arbetarkonst, 10 oktober 2020).

Tanken bakom att utse Helene Schmidz till pristagare var nog framför allt hon som fotokonstnär ofta har satt fokus på människans påverkan på naturen. Hennes koppling till Bergslagen är närmast att hon var på plats efter de stora skogsbränderna i Västmanland sommaren 2014. Hennes bilder av den brända skogen har visats i ett flertal utställningar både i Sverige och internationellt, och nu senast också i utställningen på Meken i Smedjebacken, 10 oktober till 8 november. I ett annat projekt arbetade Schmidz med de landskapsförändringar som storskalig gruvdrift ger upphov till. Bland annat besökte hon det kanadensiska bolaget Agnico Eagles guldprospektering i Västerbotten, och koppargruvan Aitik i Gällivare. Även bilder ur denna serie visades på Meken. Det blev en mycket välgjord utställning där de stora färgfotografierna (både fotografisk C-print och utskrifter på specialpapper) installerats glest hängande med riktad belysning i den stora, mörka lokalen. Hängningen inbjöd till att stanna länge framför de detaljrika, panoramaliknande landskapsbilderna och "vandra runt" i dem med blicken.

Från Helene Schmidz utställning på Konsthallen Meken i Smedjebacken. Foto: Arbetarkonst, 10 oktober 2020.

I Ahlbäckstiftelsens och arbetarkonstens sammanhang var detta förstås en ovanlig utställning, eftersom den enda kopplingen till Ahlbäck, den här gången, var Bergslagens skog och natur, och gruvnäringen i allmänhet. Medan arbetslivet och arbetarna oftast har stått i fokus bland tidigare pristagare gick det inte att upptäcka en enda människa i Schmidz bilder. Vi var några som kom att diskutera detta senare på eftermiddagen: hur åstadkommer man en sådan total frånvaro av mänsklig aktivitet när man fotograferar en industriell verksamhet? Bilder kan ju också retuscheras i efterhand. Detta är inte menat som en kritik av Helene Schmidz konstnärskap, bara ett konstaterande av att hennes bilder är annorlunda än det mesta som visats tidigare i det här sammanhanget, t.ex Maria Söderbergs fotografier från liknande gruvmiljöer i Norrland. Läser man Helene Schmidz egna texter om sitt konstnärskap är det tydligt att hon vill visa människans och utvecklingens påverkan på naturen, men också hur naturen slår tillbaka (som i Västmanland sommaren 2014) och hur naturen återerövrar det som människan grävt och byggt. Det är naturen som är den aktiva parten här, inte människan, och Schmidz citerar i en av sina boktitlar ekologen Aldo Leopold: "Att tänka som ett berg". Fler bilder från utställningen och en text av Schmidz om gruvbilderna finns här: Helene Schmidz, Thinking Like a Mountain.

Amanda Karlsson, Gruvan sucka, 2020. olja på duk, 120 x 140 cm. Bildkälla: Amanda Karlsson (https://amandakarlsson.com/gruvansucka.html)

Amanda Karlsson, som alltså haft stiftelsens vistelsestipendium i år, är enligt syftet med stipendiet en yngre konstnär. Hon uppvuxen i Värmland och beskriver sin uppväxtmiljö som arbetarklass, präglad av arbetarkultur. Efter sina konststudier har hon flyttat tillbaka till hemtrakterna, och hon har nu sin ateljé i Karlstad. Det mest konkreta resultatet av hennes arbete i Smedjebacken är den stora oljemålningen Gruvan sucka som visades i en särskild avdelning på Meken under Helene Schmidz utställning. Men som så ofta i Amanda Karlssons konstnärskap är målningen egentligen bara en del av en större berättelse. Hon spinner ofta sådana berättelser kring sina målningar och utställningar. En del av bakgrunden till det som vi ser i målningen berättande hon om på vernissagedagen. På sin hemsida skriver hon texter till alla sina större verk och utställningar. Även till detta verk finns en text som går att läsa här: Amanda Karlsson, "Gruvan sucka".

I målningen ser vi en lekfull miljö med former och föremål utskurna i wellpapp. Både miljön och wellpappen känns igen från andra verk av Karlsson. Ofta handlar verken om gränsen mellan verklighet och saga, eller mellan barnets värld och vuxenvärlden. Miljön är ofta anonym, "overklig", med en stämning av teater eller dröm. Men i just det här fallet har Karlsson inspirerats av sägner och talesätt i bruksmiljö, och av besök vid övergivna gruvhål i trakten av Smedjebacken. Titeln "gruvan sucka" kommer från talesättet att när gruvan "suckar" är det dags att sätta sig i säkerhet. I målningen ser vi en yngre person eller ett barn, men med den vuxne arbetarens alltför stora blåställ på sig. Huvudpersonen hissar upp ett av sina leksaksdjur i "gruvhissen". På golvet finns ett transportfordon i leksaksformat. Bygget i wellpapp som fyller rummet är ett barns sätt att återge ett gruvsystem tredimensionellt, i det egna lekrummet. Samtidigt är det den vuxna konstnärens sätt att tolka hur verklighetens arbete och arbetets faror blir berättelser som formar barnets uppfattning om de vuxnas verklighet. Ett barn som leker så här har för det första uppmuntrats att vara kreativ, att skapa själv och inte bara passivt upprepa leksakskatalogernas scenarier. För det andra kan det här barnet knappast befinna sig någon annanstans än i en arbetarmiljö med vuxna som inte slutat samtala om den gemensamma historien och om arbetets villkor. Via barnets återskapande av berättelserna i sin lek förs arbetarhistorien och arbetarkulturen vidare in i framtiden. Amanda Karlsson skriver själv så här i sin text: 

För att försöka sammanfatta både dåtid och nutid så byggde jag upp ett gruvsystem med material som fanns tillgängligt i min ateljé. Jag följde formerna från de gruvor jag besökt. Försökte i formerna skapa ras och olyckor som jag läst om. Återskapa händelser med hjälp av föremål. Lät den sedan utvecklas till en målning där föremålen blev symboler och händelserna hade konstruerats på nytt. Ett sätt att förverkliga både dåtidens mytologi men också en föreställd framtid.

Pingas på https://www.bloggportalen.se/

Nyare jakt på arbetarkonsten 1

Från ny till nyare jakt på arbetarkonsten!

Mycket att ta igen och att rapportera nu på denna blogg, den blogg som sedan 2006 har satt det omöjliga och skandalösa ordet ”arbetarkonst” på agendan igen.

 

Så är det faktiskt!  Men utan att bloggens skapare särskilt ofta nämns i sammanhangen eller bjuds in till diskussioner. Kanske beror det på att skaparen från början tänkte sig att han skulle vara anonym. Han kan alltså ha sig själv att skylla.

Skaparens namn Fred och fenomenet Konst gav signaturen Konstfred, men detta börjar kännas utslitet och var nog ganska fånigt från början. Låt oss i fortsättningen här på bloggen använda pronomenet ”vi”, fast förhoppningsvis inte som i konungens "vi" (pluralis majestatis på latin) och inte heller som gamla tiders konstkritiker.

Vår profilbild i gruppen Arbetarkonst, en affisch av 
Albin Amelin (1902-1975 som återanvändes till
utställningen Bilden som politiskt verktyg i Skellefteå 2014.

Ny jakt på arbetarkonsten 53

Inget har blivit skrivet om arbetarkonsten på länge, inte här och inte särskilt mycket någon annanstans heller. Men för några dagar sedan kom en nyhet: ”Arbetarkonst förpassas från fullmäktigesal” meddelade en rubrik som trycktes i många svenska dagstidningar 18 september 2019. Rubriken och artikeln kom från TT och handlade om Järfälla kommun där kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) fattat beslutet att ta bort ett verk från 1984 av Lenny Clarhäll från den viktiga salen. Lenny Clarhäll, framstående skulptör, är mest känd för sitt monument i Ådalen till minne av händelserna 1931. Att hans trärelief i Järfälla heter I Albin Amelins anda och är en bild med mycket rött där man dessutom hittar Marx Kapitalet är helt följdriktigt. Clarhäll har ofta uttryckt solidaritet med arbetarrörelsen och det fysiska arbetets folk i sina verk.

De skandalösa detaljerna. (Klicka för större bild.)

Men den moderata kommunstyrelseordföranden påstår att: ”Det är en plats där vi fattar demokratiska beslut. Då är det inte lämpligt att ha ett konstverk som är en symbol för antidemokratiska värderingar.” Kanske Feldman som vissa andra moderater också påstår att högern var drivande vid införandet av demokrati och allmän rösträtt i Sverige. Historieförfalskning på många plan, i stort och i smått.

Förresten verkar ingen som skrivit om affären hittills ha noterat varför reliefen heter ”I Amelins anda”. Den består av två trätavlor sammanfogade av utsågade, skulpterade och målade bildelement. Den ena tavlan utgår från Albin Amelins oljemålning Stilleben med gevär från 1942. Både geväret, lerkannan med Amaryllis (den röda blomman syns inte här i detaljen) och Marx Kapitalet kommer från Amelins bild. Titeln står på geväret, och på en liten banderoll kan man också läsa ”TILL MARMAARBETARNAS SEGER” (anspelning på händelserna Ådalen 1931, som både Amelin och Clarhäll skildrat).

Clarhäll säger själv att: ”Det enda som påminner om Marx är den där boken” och ”Det finns ingen propaganda för någon socialism eller kommunism” (se intervju här https://mitti.se/nyheter/konstnaren-tavelflytten-tillbaka/). Det är helt sant. Att Clarhäll använder boken och geväret från Amelins bild behöver inte betyda att hans avsikter är desamma som Amelins. Men historieförfalskning går ut på att avlägsna allt som inte stämmer överens med den egna uppfattningen om historien. Påminnelser om att arbetare skjutits även i Sverige och att det finns andra idéer om ekonomi och samhälle än de som lärs ut på Handelshögskolan stämmer förstås dåligt överens med en borgerlig historiesyn. Detta har nu blivit tydligt i Järfälla. I Sölvesborg har den SD-ledda utrensningen av skandalösa symboler och besvärlig konst varit på agendan en längre tid.

Lämpligt att här slå upp arbetaren och poeten Johan Jönssons dikt/textsamling mot. vidare. mot. från 2016 och att läsa på sidan 195:

Jag skulle gärna bli politiskt representerad. Att någon talar för mig, i mitt ställe, övertar min röst. Men jag tror att den politiska representationens domän är helt slut för samtliga underordnade och maktlösa, utmjölkad i sin sista post- och dödspolitiska moralpredikan och helt approprierad av sekteristiskt troende hyperliberaler. Det går följaktligen inte att resonera förnuftsmässigt med dem. Det lönar sig nästan aldrig att tala. Särskilt inte i poesin, som ju redan Rimbaud, Pariskommunanhängaren, insåg, och drog.

Överdrivet pessimistiskt kan många tycka. Men observera att Jönsson faktiskt talar ändå. (Och han talar mycket och ofta.) Kommunstyrelseordförande Feldmans argument låter som en av de ”dödspolitiska” moralpredikningar som Jönsson beskriver.

länkning pågår till intressant.se