Nyare jakt på arbetarkonsten 1

Från ny till nyare jakt på arbetarkonsten!

Mycket att ta igen och att rapportera nu på denna blogg, den blogg som sedan 2006 har satt det omöjliga och skandalösa ordet ”arbetarkonst” på agendan igen.

 

Så är det faktiskt!  Men utan att bloggens skapare särskilt ofta nämns i sammanhangen eller bjuds in till diskussioner. Kanske beror det på att skaparen från början tänkte sig att han skulle vara anonym. Han kan alltså ha sig själv att skylla.

Skaparens namn Fred och fenomenet Konst gav signaturen Konstfred, men detta börjar kännas utslitet och var nog ganska fånigt från början. Låt oss i fortsättningen här på bloggen använda pronomenet ”vi”, fast förhoppningsvis inte som i konungens "vi" (pluralis majestatis på latin) och inte heller som gamla tiders konstkritiker.

Vår profilbild i gruppen Arbetarkonst, en affisch av 
Albin Amelin (1902-1975 som återanvändes till
utställningen Bilden som politiskt verktyg i Skellefteå 2014.

Istället går det att påstå att ordet "vi" också kan ha en demokratisk innebörd. Det hänvisar i just det här sammanhanget till i dagsläget 592 medlemmar i gruppen Arbetarkonst på Facebook. Det är dessa medlemmar ur olika politiska läger och från olika delar av landet som hela tiden tipsar bloggskrivaren om bilder och evenemang. Bloggskrivaren hoppas kunna spegla gruppens kunskaper och intressen så att resultatet blir en spegling av "oss" (en folkets kultur för att tala Jan Myrdalska) och inte bara en individuell synpunkt. En viss taggighet gentemot det som kallas "samtidskonst" blir tyvärr oundviklig. Samtidskonsten betraktar för det mesta folkets kultur bara från distans och som studieobjekt. Samtidskonsten är alltså inte detsamma som nutida konst. Samtidskonsten är en viss sorts nutida konst som tilldelas status av att vara mera samtida än annan. En konstvetare som skrivit insiktsfullt och kritiskt om detta är Dan Karlholm i boken Kontemporalism: Om samtidskonstens historia och framtid. 

För den som på papper vill läsa om Sveriges enda stiftelse och konstpris med syftet att uppmuntra arbetets och arbetsmiljöns synliggörande i bild och konst, Ahlbäckstiftelsen och Ahlbäckpriset i Smedjebacken, finns fortfarande boken Arbetarkonst för 2000-talet från år 2015 att köpa. Se annons och länkar här intill. Bokens författare är denna bloggs skrivare Fred Andersson, universitetslärare och mindre skogsägare (bonnjävel på fritiden, särskilt nu under pandemin) med sympatier till vänster om SAP. Även docent i det akademiska och gediget borgerliga ämnet Konstvetenskap. Dessutom f.d. konstkritiker i borgarpressen, numera nästan den enda tryckta dagspressen som finns kvar. Sedan några år tillbaka är Fred Andersson också medlem av den arbetande referensgruppen för Ahlbäckpriset och Ahlbäckdagarna i Smedjebacken. Den som inte känner till Smedjebacken bör få veta att det är en kommun och ett brukssamhälle i södra Dalarna, och en plats som historiskt och socialt är helt präglad av skogsbruket och stålindustrin.

Jessica Fleetwood. Bildkälla: Saatchi Art.
(https://www.saatchiart.com/ladyfleetwwod77)

I detta första inlägg COVID19-året 2020 vill vi börja med att gratulera smeden och bildkonstnären Jessica Fleetwood, född 1966 och detta års mottagare av Ahlbäckpriset. Jessicas ursprung är i Oxelösund, en ort i Sörmland som precis som Smedjebacken kan kallas bruksort. Hon berättar för kulturredaktören Ulf Lundén i Dala-Demokraten (9 september 2020, länk för inloggning här) att halva hennes släkt arbetade på SSAB i Oxelösund. På så sätt har hennes val av städet och svetsen som arbetsredskap i konsten en direkt koppling till platsen där hon växte upp och stålindustrin där familjen arbetade. Redan där finns en tydlig koppling till arbetarrörelse och industri. Dessutom kallar sig Jessica ”feministsmed” och har i verk och utställningar särskilt lyft fram kvinnornas plats och frammarsch i tyngre industri. En mera logisk mottagare av priset till minne av Johan Ahlbäck är svår att tänka sig, och ändå har hennes namn inte kommit upp särskilt ofta i diskussionerna om priset och arbetarkonsten. Av detta kan vi nu lära oss att de bildskapare och andra konstnärer som är exempel på ”arbetarkonst för 2000-talet” sällan är synliga i det mera etablerade konstlivet (Stockholm, Göteborg, Malmö) eller uppmärksammade av de kritiker och konstvetare som förekommer där. Vilket för den delen är något vi också har kunnat lära av flera föregående pristagare: Roine Jansson, Ulrika Mars och Anders Björnhager till exempel.

En sådan sak som att de allvarliga arbetsplatsolyckorna ökar i Sverige kan vara en tankeställare för den som tror att ingen skillnad längre finns mellan arbetare och medelklass. Igår 26 september kom den senaste rapporten om en sådan olycka på just SSAB i Borlänge: länk till Aftonbladets artikel här. Om inte den förlängda pandemisituationen satt käppar i hjulet hade årets Ahlbäckdagar haft rubriken På liv och död - Arbetsmiljön genom tiderna. Detta är nu uppskjutet till 2021, men prisutdelningen och öppnandet av förra årets pristagare Helene Schmidz utställning sker som planerat den 10 oktober: Länk till Smedjebackens kommuns information här.

Vänsterpress och kulturjournalistik till vänster är det ont om i dagens Sverige: En av de få dagstidningar som fortfarande har en hyfsad kulturbevakning i den riktningen är Dala-Demokraten, främst på grund av chefredaktören Göran Greider och kulturredaktören Ulf Lundén. Vi som av solidaritet prenumererar på vänsterns tidning Flamman (tidigare Norrskensflamman) har sett den gå från dagstidning till veckotidning och sedan från veckotidning med åtminstone tabloidformat till en liten sladdrig sak om knappt räcker att tända i kaminen med. Den riskerar att gå samma öde till mötes som finlandssvenska Ny Tid och reduceras till ett litet månadsmagasin för kulturvänstern. Dessa tidningar är ständigt hotade om de ska klara att hålla sig självständiga mot partier och andra finansiärer. Nu har Flamman sedan något år tillbaka åtminstone en konstskribent som tar sitt uppdrag på allvar fastän utrymmet är begränsat. Hon heter Paulina Sokolow och är till vardags kommunikationsansvarig på Tensta Konsthall, en konsthall där politiska teman är genomgående i program och utställningar. På Tensta Konsthall visades också år 2013 Ingela Johanssons dokumentationsprojekt Vad hände med strejkkonsten?, ett exempel på samtidskonstnärers mera historiska intresse för arbetarrörelsen.

Paulina Sokolow och Göran Greider. Bildkälla: Konstmackan.

Vissa kopplingar till arbetarrörelsen och därmed fenomenet arbetarkonst finns alltså trots allt i de här samtidskonstsammanhangen. Därför var det inte alldeles förvånande att Paulina Sokolow i november förra året lanserade podden Konstmackan där hon diskuterar utställningar och offentlig konst med bland andra Göran Greider. Tyvärr har det bara blivit fyra avsnitt av podden. Det senaste avsnittet lades upp i april och genomslaget verkar inte ha varit direkt lysande. Det är synd, för det är helt tydligt att Paulina och Göran har mycket att lära varandra och oss som lyssnar. 

Det första avsnittet handlar mycket om det nystartade konstutrymmet Mint i ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm och om öppningsutställningen som handlade om att ”söla”. Länk till avsnittet här. De flesta som inte arbetat i vissa industrimiljöer vet nog inte att ”söla” kan betyda mera än att bara dra benen efter sig. I Frankrike kallas det faire en perruque, att göra något "i peruken" eller "som en peruk", alltså att använda arbetsköparens verktyg och maskiner för att göra något som passar en själv och inte arbetsköparen. Detta kan också kallas Att ta saken i egna händer, och det var också titeln på Mints öppningsutställning. 

Utställningen baserades på konstnären Christina Zetterlunds undersökning av traditionen att ”söla” bland glasbruksarbetare i Småland, och av de resultat av sölandet som finns bevarade. Länk till en rapport om undersökningen här. Detta är alltså en sorts glaskonst gjord av folk som arbetsdelningen hänvisat till att inte vara konstnärer själva utan bara utföra det som andra tänkt ut. Onyttigt tidsfördriv på gränsen till maskning och stöld ur varje strikt ekonomisk synpunkt, men hur ska glasblåsaren kunna utföra något annat än ett dåligt och mekaniskt arbete om det inte finns något utrymme att experimentera och utvecklas själv?

Produkt av sölning: "Fyllehund". Bildkälla: ABF/Mint (https://m-i-n-t.se/).

Skillnaden mellan Paulina och Göran märks genast när de börjar diskutera utställningen i poddavsnittet. Göran tycker att det finns för få verk och att det gärna kunde visats fler exempel på det som faktiskt sölades fram. Paulina invänder och hänvisar till att det faktiskt är en idéutställning i första hand. Den berättar om ett konstnärligt forskningsprojekt. Göran får representera ickespecialisten som inte är rädd att erkänna att han inte är så hemskt kunnig om bildkonst och att han ofta saknar ett mera direkt tilltal i samtidskonsten. Fler sådana samtal behövs. Det kommer att bli tillfälle att återkomma både till podden Konstmackan och konstrummet Mint i kommande inlägg här.

Pingas på bloggportalen.se