Nyare jakt på arbetarkonsten 10

Helena Andersson, transportör, Smedjebacken.
Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar.
Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/

I en tid när borgerlig kultur- och utbildningspolitik inskränker möjligheterna för stora delar av befolkningen att ta del av kultur och delta i kulturverksamhet blir gräsrotsinitiativen, det folkligt förankrade kulturarbetet, allt viktigare. I Sverige fanns det länge en ganska stor samsyn hos både socialdemokratiska och borgerliga regeringar om vissa grundläggande principer som slogs fast i 1974 års kulturpolitiska mål: statligt stöd ska garantera mångfald i kulturlivet och en skälig levnadsnivå för kulturarbetare (ett begrepp som etablerades vid samma tid), offentligt understödd kultur ska garantera demokratisk tillgänglighet och folkligt engagemang, politiken ska inte styra kulturens innehåll utan stödja den "på armlängds avstånd" (vilket förstås också gällde statligt stöd till press, radio/TV, kulturtidskrifter och andra medier). Särskilt den senaste regeringen med dess beroende av Sverigedemokraterna har visat att detta är en epok som nu snabbt går mot sitt slut. 

Orsakerna till detta och de effekter urvattningen av de offentliga kultur- och mediastöden har fått utreds mycket bra och tydligt av Anna Eriksson och Olle Josephson i en artikel i senaste numret av Clarté, nummer 3 2025, tema Kulturkrigstid: "Från folkbildning till sponsring" (nätpublicerad version 4 oktober 2025). Författarna rekapitulerar: 2006-2009 års Reinfeldtregering tog bort skrivningen om att kulturpolitiken ska "motverka kommersialismens negativa verkningar" och lade istället stor vikt vid kultursponsring, "kulturentreprenörskap" och kultur som något som "konsumeras". Under 2010-talet lades viktiga organisationer som Riksutställningar och Rikskonserter ner. Men den verkligt radikala nedmonteringen började först med Parisa Liljestrand som kulturminister: 2024 tilldelades kulturen en historiskt låg andel av den totala budgeten, 0,65 % (114 miljoner kronor av ett totalt reformutrymme på 60 miljarder). Mellan december 2024 och februari 2025 kom en rad uppseendeväckande utspel: Liljestrand deklarerade under en presskonferens att "skattesänkningar är bra kulturpolitik" och omsatte orden i handling genom två snabba åtgärder: en utredning om skattelättnader för kultursponsring, och ett krav på centrala museer att "bredda finansieringen" med sponsring och privata donationer. I slutet av januari stod hon inför Sveriges församlade filmbransch på Göteborgs filmfestival och gjorde mycket tydligt att hon inte alls var ditsänd för att uppmuntra, utan istället för att varna och provocera. Regissörer och skådespelare skulle inte längre räkna med henne som deras talesperson i regeringen, och de skulle inte heller förvänta sig att få snylta på "medborgarnas skattepengar". Ingen kunde minnas att något liknande någonsin hade yttrats offentligt av en svensk kulturminister, hur ointresserade och oinformerade vissa sådana än har varit. 

Vid samma tid satt vi i referensgruppen för Johan Ahlbäckstiftelsen och funderade på temat för 2025 års Ahlbäckdag. Vikten av att fackliga organisationer och lokala grupper tar ansvar för kulturverksamhet som är angelägen och politiskt relevant för människor i deras vardag på arbetsplatsen har alltid stått i centrum för Ahlbäckstiftelsen, men nu hade det blivit extra tydligt att det är just denna funktion och folkliga förankring som är mest hotad. Som Eriksson och Josephson skriver i Clarté: "När breda folkliga rörelser växer sig starka, förskjuts också statlig politik i folklig riktning. Och när dom marginaliseras eller försvinner blir det istället eliterna som approprierar kulturen för egen vinning." I diskussionen kunde vi rada upp exempel efter exempel på hur hela den stora omläggning och högersväng som nu pågår i kulturpolitiken innebär att resurser tas bort från verksamheter och inrättningar som gjort kultur och utbildning tillgänglig för de som inte kommer från resursstarka hem eller lyckats få höga betyg i grundskolan. Den kommunala Kulturskolans finansiering halveras, de kommunala biblioteken tvingas dra ner på aktiviteter och öppettider, tillgången till replokaler för unga som spelar i band stryps, studieförbundens offentliga finansiering skärs ner med nästan en tredjedel (mellan 2023 och 2025), folkhögskolor lägger ner estetiska kurser och program (som serietecknarutbildningen vid Kvarnby folkhögskola). Effekterna av de minskade statsbidragen till studieförbunden kan följas på deras samarbetsorganisations hemsida där varje nedlagd verksamhet läggs in i en interaktiv sverigekarta: Nedskärningskartan.

Det blir på så sätt tydligt att kultur inte längre ska vara en del av det vanliga livet och vardagen utan snarare en statussymbol för en elit, dvs. just det som den populistiska sverigedemokratiska retoriken alltid har utmålat den offentligt finansierade kulturen som. Det är mycket motsägelsefullt. Naturligtvis erkänner högern inte att detta blir resultatet, utan argumentet är alltid att "folket" själva ska få välja vilken kultur de vill bekosta, eller som Timbro och Oikos påstår i dokumentet Tidö 2.0, sidan 13: "Det har blivit viktigare för kulturskapare och ideella aktörer att blidka byråkrater och offentliga institutioner än vanliga människor." Därför gäller det för en  liberalkonservativ politik att "flytta makten nedåt, minska bidragsberoendet och öka transparensen". Med "vanliga människor" menar författarna av Tidö 2.0 troligtvis sådana som de själva, tillräckligt "vanliga" att ha råd att välja och vraka. För andra och mindre bemedlade delar av "verklighetens folk" räcker det tydligen att grundskolan lär ut en ytlig nationell "kulturkanon" där arbetarlitteraturen och andra centrala delar av arbetar- och folkrörelsernas kulturarv definitivt lyser med sin frånvaro. Se resultatet av utredningen om "kulturkanon", ledd av Lars Trägårdh och med medverkan av några framträdande högerprofiler från universitetsvärlden: Betänkande av kommittén En kulturkanon för Sverige, Stockholm 2025. Efter nostalgisk återblick under rubriken "En gång hade vi en kanon (1809–1962)" följer redogörelsen för "Uppbrottet från den historiska kanonen" med skolreformer, invandring och multikulturalism, och till sist läser vi på sidan 39: "Så kom vi då hit: Till ett Sverige präglat av splittring, separatism och en tillits- och trygghetskris." Vilket alltså underförstått skulle bero socialdemokratisk normupplösning och misslyckad integration. Utredaren har snällt följt regeringsdirektiven.

Förra vintern hade vi ännu inte tillgång till Trägårdhs utredning, men med kulturministerns tal och de senaste nedskärningarna i gott minne föll det sig naturligt att diskussionen om årets tema för Ahlbäckdagen kom att handla om hoten mot kulturen och folkbildningen. Vi hade i förväg läst texter av Gunnar Bergdahl, före detta kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad och en av initiativtagarna till organisationen Kulturförsvaret som uppmärksammar följderna av den nuvarande politiken: se Kulturförsvarets hemsida. Om människors tillgång till kultur i sin vardag inte längre säkras genom rättvis fördelningspolitik utan genom privata donationer är det lätt att tänka sig att inte minst arbetarkulturen blir lidande. Så har samhället råd med kultur och arbetarkultur? Det självklara svaret på den frågan skulle kunna vara temat för en Ahlbäckdag: Såklart har vi råd med arbetarkultur! Men det är också viktigt att betona varför vi väljer att tala om arbetarkultur: att det är en kultur som möter människor i deras vardag och som är nära kopplad till tanken om folkbildning, men inte folkbildning som pådyvlas uppifrån i form av t.ex. en obligatorisk "kulturkanon", utan en kultur som utgår från människors behov av att förstå sin situation och sin historia. Med andra ord en kultur som är en nödvändig och självklar del av livet. Och så blev temat för 2025 års Ahlbäckdag Arbetarkultur: En del av livet. 

Skotten mot demonstranter i Ådalen 1931 tillhör inte regeringens kulturkanon. 
Och förstås inte heller Lenny Clarhälls minnesmärke äver händelserna.
Bildkälla: Wikipedia.

Programmet genomfördes lödagen den 4 oktober i konsthallen Meken i Smedjebacken och var mera välbesökt än förra årets Ahlbäckdag. Förste talare skulle ha varit Göran Greider, men han hade blivit tvungen att tacka nej. Ersättare blev Greiders före detta kollega på Dalademokraten, Ulf Lundén, friställd alltsedan tidningens kulturavdelning lades ner i början av 2024. Om detta reflekterade Ulf Lundén själv i en debattartikel i Expressen den 4 fabruari 2024: "Jag förlorar min tjänst - efter snart 20 år". Han har alltså direkt erfarenhet av en annan aspekt av hur kulturen marginaliseras av ekonomiska skäl: nedläggningen av kulturbevakningen i de allt mera trängda dagstidningarna utanför storstadsregionerna. Detta har t.ex. lett till att Norrlandsteaterns föreställningar inte längre recenseras av någon lokal press. Som friställd har Ulf Lundén istället ägnat sig åt att skriva krönikor och att fördjupa sig i den svenska folkbildningens historia med sikte på att så småningom publicera en bok. Nu berättade han t.ex. om hur socialdemokrater som Axel Gjöres genom sitt inflytande kunde hjälpa och uppmuntra författare och konstnärer med ursprung i arbetarklassen. Som redaktör för Kooperativa Förbundets tidning Konsumentbladet under åren 1920-1931 gav Gjöres de litterära bidragen stort utrymme, och den lyckade satsningen på litterärt material och kulturmaterial spred sig snabbt till fackförbundspressen. Detta var under en tid då det moderna svenska biblioteksväsendet sakta växte fram ur  folkrörelsebaserade låneverksamheter i småkommunerna, samtidigt som synen på folkbildning fortfarande kunde vara ganska olikartad i olika delar av socialdemokratin. Var det frågan om att folket skulle bildas och undervisas om klassisk och borgerlig kultur, eller var det dags för folket att skapa sin egen kultur?

En nutida socialdemokratisk politiker var nästa talare. Thomas Eneroth har fram tills i år varit riksledamot, dessutom socialdemokraternas gruppledare i riksdagen 2014-2017 och infrastrukturminister 2017-2022, men sedan i maj är han ordförande för ABF. Han berättade först lite om sin bakgrund: uppväxten i Kosta i Småland och vad den kommunala kulturverksamheten betydde för hans engagemang för blåsmusiken. Han är själv trumpetare. Under 1990-talet var han mycket engagerad i initiativet Kunskapslyftet, tillsammans med Ylva Johansson, och vittar gärna om vad detta betytt för kvinnors position på arbetsmarknaden i Sverige. Nu reser han som han själv uttrycker det "landet runt och agiterar för folkbildning", och är mycket aktiv i debatten om folkhögskolornas och studieförbundens framtid. På tal om arbetarkultur som en del av livet gav han oss några exempel på hur viktigt det är att hela tiden förklara vad folkbildning är, att inte ta det för givet. Annars blir det lätt bara teoretiska abstraktioner och hänvisningar till det goda som varit, men "det gäller nu att mycket konkret bemöta den nuvarande urholkningen av civilsamhällets organisationer". Stödet för folkbildningen måste nu komma från deltagarna själva, de måste skapa opinion och visa att verksamheterna är viktiga. Och här framhöll han en käpphäst som han också har propagerat för i tidningen Vi lärare: folkhögskolorna måste precis som universiteten skapa alumnnätverk, nätverk av tidigare elever som kan vittna om vad utbildningen har betytt.

Elisabeth Ohlsson iscensatte år 2006 en nutida version av skotten i Ådalen tillsammans med elever från Ådalens gymnasium och ättlingar till demonstranter som var med 1931. Hon använde bland annat bilden som illustration till en debattartikel i Aftonbladet där hon kommenterade 2006 års lagändring om försvarsmaktens rätt att stödja polisen vid terroristbekämpning i fredstid. Vem definierar vem som är terrorist? Hon skrev: "Sedan händelserna i Ådalen har man velat undvika ett upprepande av tragedin. Nu är den spärren inte lika säker längre."
Bildkälla: https://ohlson.se/ (2011).

Att klaga över att "arbetarklassen inte deltar i kultur" leder ingen vart. Det bidrar snarare till att stärka tankesmedjorna Timbros och Oikos beskrivning av offentligt stödd kultur som något "folk" inte vill ha. Bättre är att vara noga med definitionerna: vad menar vi med kultur och med folkbildning? Där är personer som Thomas Eneroth inne på ett mycket viktigt spår. Det måste finnas en ömsesidighet. Intellektuella och kulturarbetare kan inte bara slå sig till ro och förvänta sig att alla lockas av redan etablerade uppfattningar om vad kultur, kvalitet och bildning är. Varför ska folket komma till biblioteket ifall inte biblioteket också kommer till folket? En kulturskapare som verkligen nådde ut med sina bilder och sina ställningstaganden var konstfotografen Elisabeth Ohlson, inte minst i sitt sista stora projekt, vandringsutställningen Vi som arbetar med våra kroppar. Tillsammans med journalisten och författaren Annica Carlsson Bergdahl reste hon från Kiruna i norr till Malmö i söder under pandemiåret 2020 och mötte 33 personer i arbetaryrken på lika många arbetsplatser. Elisabeth fotograferade och Annica djupintervjuade. På projektets hemsida presenteras alla de 33 deltagarna, bland andra valsverksarbetaren Helena Andersson från Smedjebacken, också engagerad i Ahlbäckstiftelsen: se Vi som arbetar med våra kroppar. Sedan premiären på Länsmuseet Gävleborg den 5 juni 2021 har utställningen visats på 16 platser, senast på Linnéuniversitetet i Växjö där den öppnade dagen före Ahlbäckdagen, fredagen den 3 oktober. Där pågick den fram till 9 november. Förutom utställningen och hemsidan finns projektet också dokumenterat som tryckt bok.

Marek Jarecki, skogsarbetare, Skälvum
Foto: Elisabeth Ohlsson, ur utställningen Vi som arbetar med våra kroppar.
Bildkälla: https://www.visomarbetarmedvarakroppar.se/

Elisabeth Ohlsson avled i oktober 2024 efter en tids cancersjukdom. Hon borde ha fått ahlbäckpriset innan dess, men så blev det tyvärr inte. Nu fortsätter Annica Carlsson Bergdahl att lansera nya projekt, t.ex. Jag är en människa, om interner vid kvinnofängelser i Sverige. Hon vill också få sin och Elisabeths utställning placerad på fler ställen. Till Ahlbäckdagen kom Annica med tåg genast efter att ha satt upp och invigt utställningen i Växjö. Hon höll en inspirerande presentation om sitt samarbete med Elisabeth, om djupintervjun som metod och om utmaningarna att komma in på olika arbetsplatser under pandemin, eller att över huvud taget komma in på arbetsplatser i en tid när restriktionerna ökar och besökare kontrolleras rigoröst. En annan aspekt av detta är förstås den detaljerade tidsstyrningen inom allt från industriell produktion till äldrevård: allt sker inom strikt schema, ergonomin försummas och kontakten med arbetskamraterna minskar, kanske också orken och motivationen att engagera sig i något utöver arbetet. Inom lagerarbete kommer order numera oupphörligt in genom hörlurarna och därför är man helt förhindrad att samtala under arbetet. Men flera av de intervjuade kommenterar också den paradoxola friheten i att kunna glömma jobbet helt på fritiden. 

Framför allt uttrycker intervjuerna och bilderna i utställningen en stark yrkesstolthet. Det syns på bilderna att det har funnits ett förtroende mellan fotografen och de avbildade och en enighet om att ingen ska framställas som något offer här. I utställningen träder de intervjuade fram som representanter för grupper som garanterar att landet fungerar. De beskriver själva sin vardag och sina ståndpunkter för museibesökare som säkert ofta har tagit deras arbete för givet, och sällan ser det dokumenterat i medierna eller i kulturlivet. Skogsarbetaren Marek Jarecki i Skälvum kommenterar att det knappast är hans yrkeskategori som politikerna tänker på när pensionsåldern nu ska höjas: "55 år är en absolut gräns för mig. De flesta skogsarbetare håller till 55, högst 60." Sedan är det troligtvis bara parkarbete som återstår fram till pensionen. För skogsnäringen finns det bättre lösningar: "Vi har arbetskraftsbrist, ungdomar vill inte jobba i skogen, men med kortare arbetsdag kan vi locka fler."

Ett av Gunne Rambergs fotografier från Bäckegruvan, 1982. Börje Lund i loket på 360-metersnivån. 

Som tidigare meddelats fick fotografen Gunne Ramberg Ahlbäckpriset för år 2024, vilket innebär att han i år satt samman en utställning som öppnade som en del av eftermiddagens program på ahlbäckdagen. Gunne Ramberg är född och uppvuxen i Riddarhyttan och började som ganska ung arbeta som mekaniker i Bäckegruvan, då ännu ägd av det lokala bolaget Riddarhytte AB. Fotograferingen var redan ett stort intresse och det föll sig naturligt att ibland ta med kameran på arbetspassen. Många arbetskamrater hade inget emot att bli fotograferade och Gunne dokumenterade också miljön, maskinerna och arbetsmomenten. Under den tid som han arbetade vid gruvan, från 1960-talets mitt och fram till 1982, växte hans bildarkiv till en stor och kanske unik dokumentation av en arbetsplats och dess utveckling ur en anställds egen synvinkel. Efter att han gått över till att vara fotograf på heltid, och från och med 1989 som pressfotograf på Nya Ludvika Tidning, fortsatte dokumentationen av den nu nedlagda gruvan och bruksmiljön. Som pensionär har han gått över till digital teknik och omarbetar ibland tidigare bilder till collage eller "montage" med eller utan färg, ett sätt att experimentera och förnya sig konstnärligt. Motiveringen till hans ahlbäckpris låter så här: "Hans livslånga engagemang för arbetarna i bruksmiljön med gruvor, hyttor och verkstäder har skapat en värdefull dokumentation. Med hjälp av kameran har han kommit människorna nära i och utanför arbetet. Gunne Ramberg fortsätter oförtrutet sitt arbete med skildringar av arbetare och arbetsmiljöer."

Gunne Ramberg: montage av bilder från en av de gamla gruvorna i Riddarhyttan,
Persgruvan (nedlagd 1967), innan gruvlaven brändes ner 1980.

Till sin utställning hade Gunne Ramberg valt ut 50 större bilder och 24 mindre, de flesta från Bäckegruvan men också från några andra miljöer. Inslagen här och där av omarbetningar i form av "montage" gav utställningen en fin variation. Men det var framför allt de dokumentära och fotografiska kvaliteterna som blev den största behållningen av utställningen. Det märktes verkligen att fotografen inte hade varit en tillfällig besökare eller "antropolog" utan själv en i "gänget", en som hade sett de olika situationerna och arbetskamraternas olika individuella egenheter otaliga gånger och därför kunnat vänta in exakt rätt ögonblick att knäppa bilden. Bilderna kommer från en tid när samhället var ett annat, tempot ett annat, arbetsplatserna helt annorlunda än idag. På vissa sätt har förändringarna i hur vi arbetar och hur mycket som mekaniseras och automatiseras varit oerhört mycket större under de 45 åren mellan 1980 och 2025 än mellan motsvarande tidsrymd 1935 till 1980. Detta gäller förstås också fototeknik och hur fotografier tas. Det har varit nödvändigt för Gunne Ramberg att helt gå över till digital teknik och att digitalisera hela sitt bildarkiv, men att alla bilder på utställningen faktiskt var utskrivna digitalt och inte kopierade med traditionell mörkrumsteknik var omöjligt att se ifall man inte visste det. Gunne har lyckats överföra hela nyansrikedomen från de svartvita originalnegativen till de digitala bildfilerna och utskrifterna. Det är en stor yrkesprestation, och där märker man omsorgen om den tekniska kvaliteten hos den före detta mekanikern och pressfotografen. Utställningen slutade den 31 oktober, men Nya Ludvika Tidning som fortfarande har en del konstbevakning hann skriva om den. Dessutom kom en text några dagar innan utställningens slut i Korgen, ett nätbaserat initiativ av bland andra Ulf Lundén för att kompensera den minskade konstbevakningen i Dalarna: Två fotoutställningar – Gunne Ramberg och Nina Korhonen. 

Under ahlbäckdagen presenterade också årets vistelsestipendiat Axel Leander Pihl resultatet av sina vandringar i Smedjebacken i somras. År 2025 års ahlbäckpris har gått till Lisa Juntunen Roos, född 1988 i Västerås och numera boende i Stockholm där hon bland annat har gått på Handarbetets vänners skola och på Konstfack. År 2023 fick hon Nationalmuseums stipendium som Årets unga konsthantverkare. Hon var på plats i Smedjebacken med sin familj hela dagen och mötte tidigare pristagare innan hon fick ta emot 2025 års pris som avslutning på årets ahlbäckdag. Det som gjort hennes arbete intressant för ahlbäckstiftelsen är framför allt hur hon anknyter till sin bakgrund som barn till finska arbetskraftsinvandrare i Västerås och omvandlar den egna familjens bildminnen av den sverigefinska arbetarklassens vardag till konst. Detta gör hon i en flätteknik som utvecklats ur finsk näverslöjd, men med tillvaratagna kaffepaket och andra plastförpackningar, en moderniserad tradition som kvinnor tog med sig från Finland till Sverige. När hon enligt enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning (som för övrigt Timbro och Oikos vill ta bort) fick gestalta ett nybyggt trapphus i Västerås blev det ett antal stora flätbilder på temat Ne jotka tulivat / Me jotka Jäimme, eller De som kom / Vi som blev: Dokumentation på Lisa Juntunen Roos hemsida.

Nyare jakt på arbetarkonsten 9

Lördagen den 5 oktober 2024 samlades en liten men tapper skara på konsthallen Meken i Smedjebacken för att delta i årets Ahlbäckdag (tidigare Ahlbäckdagarna). Programmet var högaktuellt och borde ha kunnat locka större publik: temat var "Slaveri i vår tid." Högerregeringar i både Sverige och Finland driver nu igenom förslag efter förslag som man låtsas ska förhindra exploateringen av utländsk arbetskraft, men det är ganska genomskinligt att det verkliga syftet är att göra arbetsmarknaden så besvärlig som möjligt för utlänningar. När kravet för att få stanna är att ha en inkomst motsvarande den svenska medianlönen på 28.480 kronor i månaden (Sverige) eller att hitta nytt arbete inom två månader från uppsägning (Finland) är det inte svårt att se att resultatet blir ett ännu större papperslöst skuggsamhälle. Om detta talade Emil Boss från SAC syndikalisterna och Cyrene Martinsson Waern från LO. 

Emil Boss med boken Kompression.
Bildkälla: tidningen Syndikalisten, "Tillsammans kan vi förändra normerna".

Emil Boss är poeten och butiksbiträdet som senare blev en av det nutida Sveriges mest kända och betrodda fackliga organisatörer. Sin tid som biträde på Systembolaget sammanfattade han i diktsamlingen Vad avlägsna vi ser ut, man kan knappt tro att det är vi (Bonniers 2011). Titeln uttrycker hur "avlägsna" och overkliga våra liv blir när de reduceras till kalla sifferdata. Boken är till stor del  uppbyggd av Emils egna arbetsscheman och löneutbetalningar. På sida efter sida upprepas standardrörelserna och standardfraserna som en person i kassan utför och säger för varje kund i kön. Boken ingår i en tradition av samhällskritisk poesi som experimenterar med den poetiska formen och pariodierar mekanisering och tidsstyrning. Går man tillbaka till ursprunget till ordet poesi, grekiskans poiesis, så syftade det för antikens greker inte bara på att skriva dikter utan på allt som människor gör med händerna: poiesis = att göra. Man kan säga att Emil Boss böcker påminner oss om denna mera ursprungliga betydelse av termen eller begreppet poesi. Poesi är det som poeten gör, och de flesta poeter måste lönearbeta eftersom poesi alltid ger en skral inkomst. Om lönearbetets villkor då omvandlas till text kan resultatet göra den besviken som förväntar sig mera konventionell eller vacker poesi, men den absurda kombinationen av skönlitteratur och arbetsscheman ger å andra sidan en tankeställare och en inblick i arbetslivets absurditet. 

Sida ur vad avlägsna vi är man kan knappt tro att det är vi (2011)

I likhet med Johan Jönsson har Emil Boss förknippats med både den nya svenska arbetarlitteraturen och med fenomenet språkmaterialism, men deras sätt att arbeta är mycket olika. Johan Jönssons suggestiva ordmassor och inre monologer publiceras regelbundet i tjocka volymer på mellan 500 och två tusen sidor, men Emil Boss samlade produktion är mycket sparsmakad. Hans andra poetiska eller konstnärliga bok, Acceleration, kom 2017 på Lejd förlag. Den kan köpas och läsas som utskriven på en femtio meter lång kvittorulle. Tanken är att man läser den en gång och sedan är lika intrasslad i rullen som butiksarbetaren i kraven på anpassning och lojalitet. (Men boken finns som vanlig bok också.) Varje bok av Emil Boss är ett koncentrat av en avgränsad aspekt av arbetslivets förändring som han själv har upplevt. I Acceleration gäller det hur språkbruket har förändrats i kontakten mellan arbetare och arbetsledning. Utvecklingssamtal handlar allt mindre om det konkreta arbetet och allt mera om hur arbetaren ska förändra sin personlighet med hjälp av "pepp" och "coaching". Samtidigt sprider sig principen lean management, en nutida fordism där effektiviteten trimmas med detaljerad tidsstyrning - se t.ex. loggsystemen i äldrevården. I en intervju i Arbetet (2 juni 2017) berättar Emil Boss om hur medelklassvänner undrar varför han stannar kvar i de miljöer han skildrar. De tycker att han "förtjänar bättre". Motfrågan blir då varför vissa människor tydligen inte förtjänar bättre och varför det ska vara så, eller som Emil formulerar det i Acceleration: ”Vilka är de egentligen, människorna som förtjänar skitjobben?”

Via studiebesök hos några av de vinproducenter i Sydafrika som Systembolaget anlitar började Emil Boss arbeta mera aktivt med den frågan, både som författare och som facklig ombudsman. Ett resultat kom år 2019 i form av boken Sydafrikanskt vin: en annorlunda vinbok (Federativs förlag). Efter att ha startat syndikatet Solidariska byggare, som arbetar för migrantarbetares rättigheter i byggbranchen, samlade han material för ännu en volym av verklighetspoesi. Den heter Kompression och gavs ut på Lejd förlag förra året, 2023. Boken kombinerar korta berättelser av migrantarbetare, ett medföljande poetiskt textspår av korta enradingar,  och sidor med svartvitt dokumentärt fotomaterial. I Smedjebacken berättade Emil Boss om sitt fackliga arbete och läste högt ur boken. Rösterna ur boken vittnar om orsakerna till sådana händelser som olyckan med bygghissen i Sundbyberg i januari i år (länk artikel i Byggnadsarbetaren). Hissen rasade 31 meter och fem arbetare omkom. Två av dessa var från Ukraina, en från Dagestan, en fjärde var ensamkommande flykting från Afganistan. De avlida från Ukraina, Sergei och Alexander, hade varken fått ID06-kort eller skriftliga anställningsavtal, och arbetsgivaren Nordecon hade inga kontaktuppgifter till de anhöriga. Bara genom fackets detektivarbete kunde härvan redas ut.

Medlemmar i Stockholms byggsyndikat: Solidariska byggare. Bildkälla: tidningen Syndikalisten (https://syndikalisten.sac.se/solidariska-byggare/)

En migrantarbetare utan kunskaper om de rättigheter som finns enligt svensk lag blir ett lätt offer för de maffialiknande metoderna hos sådana underentreprenörer som den i Sundbyberg. När ansvaret för att uppfylla lagens krav om giltigt arbetstillstånd och rimlig lönenivå ligger hos arbetaren och inte hos arbetsgivaren räcker det med ett anonymt telefonsamtal till myndigheterna för att få en missnöjd person eller en hel familj utvisad. Personerna som Emil Boss intervjuat vittnar om arbetspass på 30 timmar, obefintliga säkerhetsanordningar, månad efter månad utan lön när huvudentreprenören inte godkänt en etapp, återbetalning av en viss procent av lönen till arbetsgivaren som ersättning för arbetstillstånd, vräkning från olagliga tillfälliga boenden, och till slut mordhot för den som vågar protestera. Emil Boss påpekar att de huvudentreprenörer som genom sin bristande kontroll ger oseriösa underentreprenörer fritt spelrum inte är några perifera företag. Arbetarna i hans bok har renoverat riksdagshusets fasad och plockat svenska ekologiska gurkor för ICA. De poetiska enradingarna i boken förtydligar hur historien upprepar sig och hur det gamla klassamhället kommer tillbaka: husbonden fanns... länsman fanns..., den råa överheten fanns... Och idag finns Byggchefen. Alltför många av de svenskar som borde ta strid mot exploatörerna röstar dessvärre istället på Sverigedemokraterna: "Alltför få av statarnas ättlingar önskar de ointegrerbaras frihet."

Ändå är möjligheterna att agera och åtstadkomma förändring goda. Sverige är ett land med en internationellt sett ovanligt stark lagstiftning på arbetsrättens område. När fackliga organisationer uppmärksammar missförhållanden är huvudentreprenörerna är skyldiga att agera. Facklig organisering ger resultat och SAC har gått i bräschen för organisering även av den arbetskraft som går under myndigheternas radar i det så kallade skuggsamhället. Ett problem har varit att många migrantarbetare delar sina arbetsgivares misstänksamhet mot facket, särskilt ifall de immigrerat från länder där fackliga organisationer är korrumperade eller helt kontrollerade av statsmakten. Men detta har lossnat och SAC kan genom organisatörer som Emil Boss visa på stor uppslutning vid möten på olika språk, t.ex. för ryska arbetare i Stockholm. Man har på senare tid haft så mycket folk att man flyttat mötena till större lokaler i ABF:s regi. Bilden av arbetslivskriminaliteten och fackets verktyg för att bekämpa den bekräftades också från ett LO-perspektiv av Cyrene Martinsson Waern i hennes föredrag.

Ursprunget till det årliga arrangemaget Ahlbäckdagen är ju Johan Ahlbäcks skildringar av sin tids industrislaveri och barnarbete. Som en uppföljning av den nya boken om Johan Ahlbäck (se "Nyare jakt" nr 8) har det arbetats fram ett tolv minuter långt bildspel som nu premiärvisades. Speakertexten har lästs in av Mats Jansson från Smedjebacken. Elever från VBU-gymnasiet i Ludvika fick också möjlighet att visa egna bildspel som de gjort i en kurs i det estetiska programmet. Förra årets ahlbäckpristagare Kalle Brolin presenterade sin utställning som samtidigt öppnades och som passar mycket bra i samband med temat "Slaveri i vår tid". Utställningen pågår på Meken fram till söndag 3 november.

Kalle Brolins "elefantkyrkogård" på Meken.

Som Arbetarkonst tidigare har berättat (se "Nyare jakt" nr 7) har Kalle Brolin i flera av sina utställnings- och videoprojekt ägnat sig åt okända aspekter av stenkols- och lantbruksindustrin i Skåne, t.ex. hur immigranter från Hitlers koncentrationsläger blev billig arbetskraft på sockerbetsfälten, eller hur socker marknadsfördes som en bra och billig källa till kolhydrater för arbetare. Utnyttjandet som barn som arbetskraft i kolgruvorna i Skåne bekräftar Johan Ahlbäcks erfarenhet från samma tid. Från dessa slaveriliknande arbetsvillkor i gruvorna spinner Kalle Brolin trådar fram till vår egen tid, en tid då gruvdrift eller "mining" fått en förändrad innebörd i teknikföretagens språkbruk och i deras ambition att forma våra personligheter och utvinna våra personliga data genom datamining. Inte ens kärlekslivet får vara ifred - tvärtom, det är ju ett högprioriterat område för ökad profit. Ungefär som Emil Boss i boken Acceleration visar Kalle Brolin hur en ständig "management by Stress" ökar kapitalets kontroll inte bara över den tid då vi arbetar utan också över vårt känsloliv och våra drömmar.

Annacari Jadling-Ohlsson på konsthallen Meken bär schal
med polerad stenkol (gagat). Bildkälla: Instagram.

När Kalle Brolin bygger upp en utställning kring ett aktuellt projekt eller kring tidigare verk involverar han gärna folk på plats i en dialog om utställningens utforming, och anknyter till aktuella händelser. Den här gången har de senaste månadernas turer kring landshövdingen och f.d. moderatledaren Anna Kindberg-Batras tveksamma rekryteringar och slutliga förpassning till Regeringskansliets "elefantkyrkogård" fått en referens i hur videoverken presenteras på svarta plattskärmar, placerade stående som gravstenar i rummet. Titeln på det rumsliga arrangemanget har därmed blivit Elefantkyrkogården. Innan man går in bland skärmarna passerar man förbi två mera materiella objekt: en glasvitrin och ett kistlock bestrött med glänsande pulver från stenkol. Temat är stenkolets relation till döden i lokala begravningsritualer i Skåne. Glasvitrinen kan man tänka sig som Snövits kista. Under glaset ligger några av de smycken av en särskilt typ av polerat stenkol, gagat, som länge tillverkades som sorgesmycken att bära efter en familjemedlems död. Stenkolspulvret på kistlocket är en påminnelse om sedvänjan att strö detta svarta glitter över de nymålade likkistorna innan färgen torkat. På golvet under kistlocket ligger ett antal kolteckningar av en gammal mans ansikte under timmarna före döden. Konstnären avslöjar inte vem som gjort teckningarna. När utställningen nu visas för publik bär guiden en svart schal broderad med pärlor av gagat.

Konstvetaren Sara Callahan på Malmö Universitet publicerade nyligen en studie där hon jämför videoverk av Kalle Brolin, Kajsa Dahlberg och Hanni Kamaly och hur dessa konstnärer arbetar på ett sätt som påminner om vissa alternativa former av samhällsforskning - idén är att vissa historiska fakta och argument kan presenteras på ett rent visuellt sätt och med bara mycket lite förklarande text. Alla tre konstnärerna utforskar olika tekniker för kontroll av människors kroppar i arbetslivet och i rasistisk ideologi. Studien är skriven på engelska och kan laddas ner här: The Standardized, Mechanized and Annotated Body.

Vid sidan av Ahlbäckpriset och stipendieutställningen är Ahlbäckstiftelsens och Smedjebackens kommuns årliga vistelsestipendium för en ung konstnär ett viktigt verktyg för att skapa kontakter mellan konst och arbetsliv. År 2023 var Alba Engström vistelsestipendiat och i år var det Ruth Waters tur. Båda är födda år 2000, bor i Göteborg och studerar vid kandidatprogrammet för fri konst på HDK-Valand. Förra året hade Alba Engström inte möjlighet att komma upp till Smedjebacken under Ahlbäckdagen och presentera sitt arbete, så nu blev det en dubbelpresentation. Båda konstnärerna är intresserade av båtar och av maritima transporter ur ett både mänskligt och ekologiskt perspektiv. Ruth Waters berättade om målningar hon gjort med utgångspunkt från Vänersborg som passage för skeppsfart, och att hon planerar att i framtiden använda sig av visualiseringar av klimatdata i sin konst. För Alba Engströms del har intresset för transporter till havs en starkt personlig bakgrund eftersom hon till stor del är uppvuxen på den boxerbåt som var hennes morfars kombinerade arbetsplats och bostad. Hon hade hittat anslaget om vistelsestipendiet i Smedjebacken av en ren slump i en korridor på HDK och kunde nu vittna om att tiden som stipendiat för första gången gett henne en idé om var hon hör hemma som konstnär. Hon hade aldrig tidigare hört namnet Johan Ahlbäck eller ordet Arbetarkonst nämnas, men hon förstod snart att det ordet står för erfarenheter som är hennes egna.

Alba Engström. Värma middag, M/S Bull.
Olja på duk, utställd 2023. Bildkälla: Instagram.

Alba Engström är en mycket intressant ung konstnär som redan har ställt ut i olika sammanhang i Göteborg och Stockholm, t.ex. i en utställning arrangerad av kollektivet Crashtoon Network i januari 2023: länk Crashtoon Network, Alba Engström. Hon har arbetat med fibermaterial och med ljuseffekter filtrerade genom mycket tunna skikt av trä eller plywood. Hon har tecknat modell i nästan totalt mörker och gjort installationen Oceanmatta med en tjock tross hittad ilandspolad på Ölands södra udde. Samma år som hon vistades i Smedjebacken målade hon en lång serie bilder med motiv från båten där hon växt upp: morfars båt. Detta var en del av sorgeprocessen efter morfaderns bortgång, men också bilder som hon i efterhand kunde identifiera med den tradition av arbetarkonst och industriskildringar hon kommit i kontakt med i Smedjebacken. Bilderna visar detaljer från båtens motorrum och de redskap som användes regelbundet när båten var igång, t.ex. sprutan för smörjning av propelleraxeln. Det är bitar ur konstnärens barndom som träder fram i ett dämpat ljus, som i en dröm. Några människor syns inte, men ibland syns deras verksamhet - som i minnesbilden av hur middagens laxpaket tinades ovanpå motorn. Sättet att skildra en arbetsmiljö utan människor, med eller utan ambition att samtidigt visa automatiseringens konsekvenser, har släktskap med en serie målningar av den danske ahlbäckpristagaren Erik Styrbjørn Pedersen och med målningar av Leena Kleemola som Arbetarkonst såg i Finland för ett femtontal år sedan. 

I sin presentation kopplade Alba Engström sina målningar från motorrummet till en installation med ostronskal som hon visade i en utbytesutställning på Den Danske Kunstakademis Billedkunstskole i juli i år. Kopplingen är åter igen hennes morfar och hans livshistoria - en man märkt för livet av en arbetsolycka som undervattenssvetsare på 1960-talet, senare hänvisad till båten och till ett liv som fattigpensionär, en man som ändå unnade sig en lyx livet ut: att varje dag äta ostron. Båtens maskindelar slets ut på samma sätt som morfaderns kropp - ett faktum som Alba Engström sammanfattat i en kort dikt, ingraverad i en metallplatta som hör till målningsserien. Fram till sin examensutställning på HDK planerar hon att fortsätta arbeta med sin familjs historia.

Gunne Ramberg, Nybyggare. Bildkälla: Konst-
och kulturrundan i Kolbäcksådalen.

Till sist blev det dags att dela ut 2024 års ahlbäckpris till fotografen Gunne Ramberg från Ludvika. Utmärkelsen hade tidigare uppmärksammats i bland andra Nya Ludvika Tidning där Gunne Ramberg arbetade som pressfotograf i många år ("Gunne Ramberg prisas för sina bilder", bakom betalvägg) och i Lokalt i Dalarna ("Gunne får Ahlbäckpriset"). Gunne Ramberg är nu i 75-årsåldern och född och uppvuxen i Riddarhyttan. Som pensionär har han fått mera tid att samla äldre bilder från trakten, ofta tagna av amatörfotografer, och att fördjupa sig i en friare konst med digitalt färglagda fotokollage. Precis som många andra tidigare mottagare av ahlbäckpriset har han själv arbetat i Bergslagens gruvor och industrier i ungdomen. I prismotiveringen lyfts hans insats som dokumentärfotograf fram: "Hans livslånga engagemang för arbetarna i bruksmiljön med gruvor, hyttor och verkstäder har skapat en värdefull dokumentation." Men i hans senare, mera fritt skapade bilder träder en personligt färgad bildvärld fram. Gränsen mellan nu och då och mellan verklighet och fiktion suddas ibland ut, som i bilden av nybyggarna på kullen. 

Vi märker att arrangemang och utställningar av det här slaget får allt mindre uppmärksamhet i press och media. Därför måste vi hitta nya sätt att fånga en större och bredare publik. Detta beror inte bara på att platser som Smedjebacken ligger långt från kulturlivets centra, utan också på tidningsdöden och ägarkoncentrationen. Sedan förra årets Ahlbäckdag har Dala-Demokraten lagt ner sin kulturavdelning och kulturredaktören Ulf Lundén (alltid närvarande på Ahlbäckdagen) har fått gå. Nyligen kom beskedet att en annan tidning med socialdemokratisk färg, Folkbladet i Norrköping (sedan länge ägd av Norrköpings Tidningar och NTM media) lägger ner vid årsskiftet. Koncernens talesperson påstår att "det är det bästa för den lokala journalistikens överlevnad". För övrigt meddelade serietecknaren Mats Källblad för några veckor sedan att hans serie Sture Stelben i tidningen MC-folket (en arbetarserie om någon!) läggs ner efter att tidningen köpts upp av bolaget Motorrad Nordic AB. Bakom bolaget står ägarna till storförlaget Egmont. Villkoren för frilansare lär försämras ytterligare efter köpet, och som Mats Källblad kommenterar på sin hemsida: "Att styrelsen i SMC (Sveriges Motorcyklister) har smusslat med denna omvälvande affär för föreningens 65 000 medlemmar är förvånande."

Arbetarkonst ska försöka fortsätta hitta exempel på både äldre arbetarkonst och arbetarkonst i vardande - dessutom undersöka hur kulturbevakning och kulturdebatt fortsätter på andra plattformar när tidningar och kulturredaktioner lägger ner, t.ex. på bloggar och i webbtidskifter.

Nyare jakt på arbetarkonsten 8

Under några år mellan 1981 och 1983 kunde ett sotigt ansikte ses stirra mot förbipasserande i ett antal svenska städer. Det tillhörde en gammal man avbildad av konstnären Johan Ahlbäck i en målning som blivit affisch för vandringsutställningen "Johan Ahlbäck: Arbetets målare" i Riksutställningars och Dalarnas museums regi. 

Organisationen Riksutställningars affish för vandringsutställning, 1981-83.

Ahlbäck, född i Smedjebacken år 1895 och arbetare vid valsverket där under barndom och ungdom, hade flyttat tillbaka till hemorten efter konststudier i Stockholm åren 1923 till 1931. Efter hans död 1973 hade Dalarnas museum startat ett omfattande arbete för att gå igenom alla de teckningar, målningar och personliga papper som dödsboet hade skänkt till museet. Arbetet resulterade i en stor retrospektiv utställning på Dalarnas museum under vintersäsongen 1978-1979, följd av en lite nerbantad utställning på Sveagalleriet i Stockholm i maj och juni 1979. Samtidigt passade man på att ge ut boken Johan Ahlbäck: Arbetets målare som var redigerad av Örjan Hamrin och Erik Hofrén på Dalarnas museum men till största delen skriven av Hamrin. 

Utställningen och boken visade sig komma precis rätt i tiden. Det här var under de allra sista åren av den politiskt radikala 1970-talsandan i konstlivet i Stockholm. Konstkritikern Bengt Olvång (1934-2011) i Aftonbladet var en övertygad socialist vars omdömen vägde tungt när konstnärer skulle väljas ut för uppdrag och utställningar. När han skrev en översvallande och stort uppslagen recension av utställningen och boken i Aftonbladet (23 maj 1979) var det ett säkert tecken på att Johan Ahlbäck inte skulle glömmas bort i första taget. För stockholmarna handlade det om en spännande nyupptäckt. Fler än bara enstaka verk av Ahlbäck hade inte visats i Stockholm sedan hösten 1949.

Våga se! från 1983, Bengt Olvångs summering av sin syn på svensk konst 1945-1980.
Bildkälla: https://www.bokborsen.se/

Sedan kom 1980-talet, när Bengt Olvång och andra gradvis byttes ut mot en ny generation av kritiker och beslutsfattare som ansåg att 1970-talets konstpolitik varit vänstervriden och provinsiell. För "provinsiella" och dessutom okända konstnärer som Johan Ahlbäck fanns det nu noll intresse, utom i landsorten och inom folkrörelsedrivna initiativ som inte togs på allvar i konstlivet i Stockholm. Kanske gjorde man fel som lät en så deprimerande bild som den av den stirrande gamle mannen bli affisch för vandringsutställningen vid 1980-talets början. Vem ville bli påmind om det tidiga industrisamhällets smuts och misär när svenska folket nu skulle lära sig göra klipp på börsen och skaffa F-skattesedel. Men här och där har den gamla affischen satts upp inom glas och ram, som en påminnelse om att det som har uppnåtts av arbetarrörelsen lätt kan förloras.

Arvet efter Ahlbäck har hållits vid liv av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken, och de senaste tio eller 15 årens våg av ny svensk arbetarlitteratur har lett till ett samarbete mellan stiftelsen och Föreningen Arbetarskrivare (med tidskriften Klass). I stiftelsens referensgrupp representeras Föreningen Arbetarskrivare av kulturhistorikern Ewa Bergdahl, som har varit drivande i föreningen ända från starten. Tillsammans med Monica Borg från Ahlbäckstiftelsen och IF Metalls tidigare kulturombudsman Kjersti Bosdotter arbetade vi under 2021 fram en idé om en ny bok om Johan Ahlbäck. Idén fick grönt ljus av stiftelsens ordförande Carin Runeson, socialdemokratisk kommun- och riksdagspolitiker. Detta har nu blivit boken "Inte vackert men omutligt sant." Johan Ahlbäck: Arbetarkonstnären från Smedjebacken. Se annons här i bloggen! Citatet i titeln kommer från Ahlbäck själv. Många enskilda personers arbete har gjort boken möjlig. 

Jag började under 2022 samla in uppgifter om var verk av Ahlbäck finns idag. Det visade sig finnas mängder i privat ägo och på olika auktionssidor på Internet, men länge var det oklart var alla verk som hade visats på utställningarna 1978-83 hade hamnat. Inte ett enda museum utom Dalarnas museum i Falun visade sig ha verk av Ahlbäck, och på Dalarnas museum pågick en stor omorganisering av samlingarna. Ewa Bergdahl kontaktade ett antal nutida arbetarförfattare och bad dem bidra med mera personliga texter om Ahlbäcks bilder, och sex tackade ja: Bernt-Olov Andersson, Linnea Garli, Aino Trosell (aktuell i år med boken Varvsslammer), Mija Åhlander, Micke Evhammar (aktuell med romanen Hårt regn) och Göran Greider. Jag stod till tjänst med bildmaterial som författarna kunde studera i en delad mapp i tjänsten Dropbox. 

Aino Trosell.
Foto: AnnalisaFoto AB.
Bildkälla: https://ainotrosell.se/press/annalisafoto-ab-4/

Mappen fylldes på kontinuerligt med fler bilder under 2022 och 2023, och en elektronisk katalog med data om varje verk gjorde det möjligt att organisera arbetet med det stora bildmaterialet för boken. Det blev ett helt forskningsprojekt, och som tur var kunde jag ägna en del av min forskningstid som universitetslektor åt det. Maths Isacson, professor i ekonomisk historia och en viktig stödperson för Ahlbäckstiftelsen, involverades. Ytterligare ett antal personer som varit aktiva i samband med tidigare utställningar och i Ahlbäckstiftelsens arbete sedan 1993 började skriva på sina bidrag: Örjan Hamrin, Lars-Olof Lundberg, Ulf Lundén, Arne Andersson, Anne Seppänen, samt Ahlbäckpristagarna Roine Jansson och Britt-Marie Rydberg. 

Vi presenterade vårt arbete på Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 1-2 oktober 2022, på temat "Konstens kraft". Den ambitiösa och riskabla planen var att ha boken färdig till hösten 2023 och 50-årsminnet av Johan Ahlbäcks bortgång (1973). Med tanke på att detta projekt precis som de flesta liknande i praktiken är fritidsprojekt på kvällar och helger, och att finansieringen alltid är lika osäker som eventuell försäljning av resultatet, var det minst sagt vågat att lova något sådant. Men inom något halvår blev de flesta av texterna färdigskrivna. Alla viktiga verk blev fotograferade. Flera fotografer bidrog, men den största insatsen gjorde Staffan Björklund. I slutskedet fick han fara hit och dit mellan olika orter i Dalarna, Västmanland och Gästrikland. 

Monica Borg, pensionerad chef för kulturförvaltningen i Smedjebacken, bar ensam ansvaret för att skicka in ansökningar till olika fonder och stiftelser så att boken kunde tryckas, och så att åtminstone de som lever författarnas osäkra frilansliv kunde få betalt. Dessutom skrev hon bokens biografiska kapitel om Johan Ahlbäcks liv. Jag och Maths Isacson skrev också längre texter: om "folkhemmets" utveckling under Johan Ahlbäcks liv och om hans utveckling som konstnär. 

Monica B, Ewa B, Kjersti B och jag själv kämpade under de fyra sista månaderna med korrektur och ändringar, på slutet dagligen och med en del desperation. Ann Olander på Dalarnas museum gjorde en fin layout till boken inom en snäv tidsram innan den skickades till tryckning på Exakta Print i Malmö, ett mycket bra tryckeri.

Resultatet blev bättre än vi någonsin vågat hoppas på och boken "Inte vackert men omutligt sant" kunde lanseras i ett mera lokalt sammanhang i Smedjebacken den 14 oktober, dvs. på det som nu och framöver kommer att bli en mera koncentrerad Ahlbäckdag. Aino Trosell, Micke Evhammar, Monica Borg och jag själv talade inför en stor och intresserad publik på Konsthallen Meken. Vi delade ut 2023 års Ahlbäckpris till Kalle Brolin, se föregående postning. Samtidigt visades i Konsthallen Meken fram till 19 november en utställning om Johan Ahlbäck: 100 % Johan Ahlbäck - Ett konstnärsliv. Utställningen var sammanställd av Ann Olander (Dalarnas museum) och Anne Seppänen (Smedjebackens kommun) och innehöll bland annat ett bra urval av Ahlbäcks verk i grafiska tekniker från åren 1926-1931. Vissa verk hade aldrig tidigare visats. 

Ulf Lundén (även författare i boken) skrev en förhandsartikel i Dala-Demokraten, tyvärr bakom betalvägg: Johan Ahlbäck till hundra procent. Även Ludvika Nya Tidning skrev. 

Hittills har boken bara kunnat beställas från Smedjebackens bibliotek, men sedan några dagar finns den att beställa som julklappsbok för det mycket låga priset 198 kronor på Bokus. Klicka här:

Bokus, "Inte vackert men omutligt sant" Johan Ahlbäck: Arbetarkonstnären från Smedjebacken. 198 kronor plus frakt

Om man dessutom beställer någonting ytterligare - så att slutsumman blir över 249 kronor - är frakten fri inom Sverige. 

Bokprojektet har redan gett upphov till ett ökat intresse för Johan Ahlbäck. Dalarnas museum planerar nu en stor utställning med hans verk från 17 februari till 14 april nästa år, parallellt med att Elisabeth Ohlsons uppmärksammade vandringsutställning Vi som arbetar med våra kroppar kommer till museet. "Arbetets svarta, hänsynslösa själ" är det ahlbäckcitat museet har fastnat för som titel på utställningen. Även på engelska på museets hemsida:

He has been called "the painter of work" and Johan himself has expressed that he wanted to paint "the black ruthless soul of work", nothing artificial or added but only as it was, "not beautiful but immutably true".

Vi hoppas att boken och utställningen kommer att inspirera många och sätta avtryck i samtiden. Framöver hoppas vi också kunna länka till recensioner av boken här i bloggen. 

Nyare jakt på arbetarkonsten 7

Bildmontage: Kalle Brolin och Dala-Demokraten. Till vänster stillbild ur videon Jag är osläcklig (2021).

Som vår trogne supporter Ulf Lundén redan meddelat i Dala-Demokraten den 30 augusti (bakom betalvägg) går 2023 års ahlbäckpris till konstnären, konstläraren och vårdarbetaren Kalle Brolin i Malmö. I likhet med flera pristagare de senaste åren hör Kalle till en lite yngre generation, vilket här betyder övre medelåldern, han är född 1968. Men han hör också till en kategori av konstnärer som egentligen inte uppmärksammats av Ahlbäckstiftelsen förrän nu. Därför är årets pris en viktig markering av att begreppet "arbetarkonst" inte hör till historien utan omtolkas i andra sammanhang och i andra medier än de traditionella. 

Kalle Brolins Jag är bergtagen som installation med två enorma mobilskärmar. Bild från Kalles webbsidor: https://kallebrolin.org/2021/10/07/i-am-spirited-away-2020/

Kalle Brolin representerar den socialt engagerade och socialt undersökande "samtidskonsten" i Sverige. Termen "samtidskonst" indikerar att det rör sig om konst av vissa konstnärer med viss utbildning, visad i vissa specifika kultursammanhang i både offentlig och privat regi. Kalle fick sin formella konstutbildning vid Konsthögskolan i Umeå, där han avslutade studierna med en MFA (magistergrad i bildkonst) år 2004. Under sitt rörliga liv som aktiv konstnär har han också genomfört ett självständigt fördjupningsprojekt vid Konsthögskolan Valand i Göteborg, redovisat 2012. I Göteborg har han suttit i styrelsen för Galleri Box, ett galleri med kopplingar till de högre konstutbildningarna i staden. Fackligt har han engagerat sig i den syndikalistiska rörelsen (SAC) och skriver sedan 2008 artiklar för Stockholms Fria Tidning. Sedan många år är han också verksam som lärare vid Munka konstskola i Munka-Ljungby (folkhögskolan). Han har genomfört internationella konstprojekt med Artist in residence (stipendieperioder) i bland annat Berlin, London, Buenos Aires, Istanbul, Tallinn och Köpenhamn.

Dokumentär bild från Kalle Brolins instagramkonto.

Kalle är en visuell konstnär i den bemärkelsen att han arbetar med dokumentärt bildmaterial, producerar film- och videoverk och presenterar resultatet av sitt arbete i utställningar på gallerier och museer. Samtidigt har hans intressen och arbetsmetoder större likheter med hur sociologer, historiker och andra forskare arbetar än med bildkonstens traditionella tillvägagångssätt. Hans verk växer fram i projektform. Projekten pågår ofta under många år och involverar hans eget dagliga liv; ibland också de yrken han utövat eller utövar vid sidan om konstnärskapet, t.ex. som lärare och som personlig assistent.  

Inspirationen kan komma från ett gammalt fotografi eller ett citat ur en bok eller tidningstext. Bilden eller citatet väcker frågor och får Kalle Brolin att uppsöka intervjupersoner och arkiv. Ibland uppstår under processen idéer om samband mellan företeelser som först kan verka ganska obesläktade, ungefär som i historisk forskning. Det som har väckt Kalles nyfikenhet har ofta haft en koppling till hans familjebakgrund och hans uppväxtmiljö i nordvästra Skåne, ett område som i en inte alltför avlägsen dåtid starkt förknippades med sina kolgruvor. På så sätt har han i högsta grad förverkligat arbetarlitteraturens och medborgarforskningens princip: ”gräv där du står!” 

Barn till kolgruvearbetare i Skromberga spelar Victoria Benedictssons Den bergtagna i "Lekstugan" organiserad av nykterhetslogen "Grufvans väl" år 1912. Bild använd av Kalle Brolin i verken Jag är bergtagen och Jag är djup inlärning.

När Kalles verk började uppmärksammas i större skala i början av 2010-talet var det framför allt på grund av två verk/projekt: O! Children! (Ack! Barn!) och Resandefolket och Brolin. I O! Children! dokumenterar han hur barnarbetare i dagens Indien själva organiserar sig för bättre arbetsvillkor, och ställer frågan hur den internationella fackföreningsrörelsen skall förhålla sig till detta. I Resandefolket och Brolin utforskar han sitt eget eventuella släktskap med en resande, spelmannen Lorens Brolin, och intervjuar nutida ättlingar. En film producerades som del av projektet: se del 1 av filmen här (YouTube).

Verket Jag är Skåne var Kalles bidrag till den stora utställningen ”Samhällsmaskinen” på Malmö Konstmuseum hösten 2017, en utställning med Sveriges industrialisering och folkhemsbygge som tema. Jag är Skåne var det första av en rad verk med titlar som alla börjar med Jag är, verk där Kalle kritiskt undersöker bruksandan och utnyttjandet av säsongsarbetskraft i Skåne under 150 år, från 1800-talets början fram till 1950-talet. I Jag är Solen / I am the Sun (2018) engageras lokala körsångare i trakten av Höganäs för framträdanden där de sjunger gospelversioner av gamla arbetssånger som sjöngs av lant- och kolgruvearbetare. I en filmversion av verket framförs betgallrarnas sång i en kyrka: se trailern till  filmen här (länk YouTube). Detta verk exemplifierar hur Brolin skapar delaktighet och engagemang i en gemensam arbetarhistoria. 

Slagghögen i Nyvång (bildkälla Wikipedia).

Verket Jag är utan titel (2019 och 2023) kretsar kring den enorma slagghögen i samhället Nyvång och frågan om konst. Kan konst vara vad som helst? Skulle slagghögen kunna utnämnas i efterhand till skulptur, och samtidigt till industriminne? Jag är kommen / I am come (2020) dramatiserar vittnesbörd om hur koncentrationslägerfångar som tillfrisknat användes som billig arbetskraft i skånskt jordbruk år 1945. Jag är kommen igen / I am come again (2022) adderar aspekten hur nazistiska krigsförbrytare vid krigsslutet slussades till en övernattningslägenhet nära Malmö Centralstation och därifrån vidare till olika slott och herresäten i trakten. Jag är bergtagen / I am spirited away (2020) förvärvades till Moderna Museets konstsamling år 2021 och består av två stora bildskärmar, med samma utformning som mobiltelefoner, utställda i ett mörkt rum. Mellan skärmarna utspelar sig en visuell dialog i tid och rum: jämförelser mellan hur skånska bruksledningar försökte skapa en ”arbetarstam” av föräldralösa barn, hur ett nutida nunnekloster gör motstånd mot förnyad exploatering av mineralresurser i Skåne, och hur nutidens teknikbolag exploaterar mänskliga relationer via mobilappar som Tinder. Det är intressant att "grävandet" efter våra privata data på engelska kallas data mining, en nutida digital gruvdrift. Se konstnärssamtal med Kalle framför verket på Havremagasinet i Sundsvall 2022 (länk, YouTube) 

Slagghögen som AI-genererad bild. Från Kalle Brolins instagramkonto, 6 februari 2023.

Idén till verket kommer från ett fotografi som visar hur barn till skånska gruvarbetare i Skromberga år 1912 tränas i att framföra sagospelet ”Den bergtagna”. I det relaterade verket Jag är djup inlärning / I am deep learning (2021) låter Kalle samma fotografi genomgå ansiktsmanipulationer skapade av ett AI-program för bildhantering, och kopplar därmed förra sekelskiftets ideologiska kontroll, genom inskolning i borgerlig kultur, till den nutida teknikens potential att kontrollera hela världens befolkning genom automatisk ansiktsigenkänning. 

Ur Kalle Brolins instagramflöde, 6 februari 2023.

Kritiker har ibland menat att Kalles verk är alltför mycket grävande journalistik och alltför litet bildkonst (som Frans Josef Peterson i Aftonbladet, februari 2014). Men genom sitt långa och konsekventa engagemang i lokal arbetarhistoria och fackliga rättvisefrågor är en självklar mottagare av Ahlbäckpriset. Hans filmverk och rumsliga iscensättningar visar en känslig förmåga att med enbart visuella medel aktualisera dokumentärt bildmaterial på ett överraskande och avslöjande sätt.

Utställningar av Kalle Brolin i urval:

Krognoshuset, Lund hösten 2023, öpnnar idag 9 september (länk till Krognoshuset)

Åstorps konsthall, våren 2023 (Separat med Jag är utan titel)

Dunckers kulturhus, Helsingborg, maj 2022 (visningar av filmen Värderingar)

Havremagasinet, Boden hösten 2021 (Separat med Jag är bergtagen, Jag är osläcklig och Jag är djup inlärning)

Tegen2, Stockholm våren 2021 

Lunds Konsthall höst 2020: (Grupp, deltog med Jag är bergtagen och Jag är kommen), se recension av Christine Antaya i nättidningen Kunstkritikk, 16 december 2020 (länk)

Röda sten konsthall sommar 2020 (Grupp med Tanya Busse och Carolina Caycedo), se recension i nättidningen Konsten 27 juni 2020 (länk) och av Fredrik Svensk i Aftonbladet 9 juli 2020 (länk)

Tomarps kungsgård, hösten 2019

”Samhällsmaskinen”, Malmö Konstmuseum hösten 2017 (Grupp, deltog med Jag är Skåne)

Ystads Konstmuseum, sommar 2016 (Separat med Resandefolket och Brolin)

Stadsteatern, Kulturhuset, Stockholm februari 2014 (Separat med Resandefolket och Brolin), se recension av Frans Josef Peterson i Aftonbladet, 18 februari 2014 (länk) 

Galleri Konstepidemin, Göteborg våren 2012

Växjö Konsthall, sommaren 2010

Övrigt:

Övrigt: Medverkan med essän ”Galizier - Om östeuropeiska migrantarbetare på skånska sockerbetsfält, så som de skildras i skönlitteraturen” och verket Isolator (foto) i boken Jag vet hur folkhemmet luktar, red. Tina Carlsson, 2022.

Mottagare av Esther Almqvists stipendium 2013.

Nyare jakt på arbetarkonsten 6

Omslaget till Daria Bogdanskas Wage slaves
(löneslavar), Galago/Ordfront 2016.

Undertecknad ("Konstfred") har i sju år försökt skriva en artikel om något som kan kallas arbetarserier, i början i samarbete med kollegan Magnus Nilsson på Malmö Universitet. Under tiden har den högproduktive Magnus åstadkommit en hel bunt vetenskapliga och populära artiklar på engelska och svenska om ämnet, till exempel:

2016: "En ny arbetarlitteratur", i antologin Inte kan jag berätta allas historia (red. Beata Agrell m.fl.), länk till sammanfattning i databasen DIVA.

2017: "Mer tecknat", i tidskriften Klass, nr 3 2017. Länk till digital version.

2019: "Marxism Across Media: Characterization and Montage in Variety Artwork's Capital in Manga", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 1 2019, sid. 323-338. Länk till sammanfattning i Malmö universitets publikationer.

2019: "Working-Class comics? Proletarian Self-Refexiveness in Mats Källblad's Hundra år i samma klass and Hanna Peterson's Pigan", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 3 2019, sid. 368-380. Länk till sammanfattning i databasen DIVA.

Nu har iallafall även jag fått min artikel färdig, och den kommer att publiceras i ett väldans fint sammanhang där även Magnus medverkar: den engelskspråkiga forskningsantologin Scandinavian Comics and Comics Research: Contexts, Politics and Practises (Skandinaviska serier och serieforskning: Sammanhang, politik och praktik) på förlaget De Gruyter i Berlin. Titeln på mitt bidrag är "Socio-semiotics and the history of 'working-class comics and cartoons' in Sweden" (Social semiotik och utvecklingen av proletära serier och skämtteckningar i Sverige), inte direkt en populärvetenskaplig titel men förhoppningsvis begriplig. Semiotik är grovt sett vetenskapen om hur människan uppfattar och uttrycker mening i tillvaron, genom alla tider och kulturer.

Jag gör det enkelt för mig och saxar några slutsatser och upptäckter ur artikeln, översatta till svenska, Google translate gjorde den första grovöversättningen:

...

Arbetarlitteratur är både ett flitigt använt begrepp, en stark litterär tradition och ett genomforskat område i Sverige. Detsamma kan inte sägas om arbetarkonst. Användningen av den svenska termen arbetarkonst tenderar dessutom att vara ganska begränsad och oreflekterad. Beroende på etablerade föreställningar om "konst", förknippas den ofta med läran om socialistisk realism – socialistisk till innehåll, realistisk till form – som dominerade officiellt måleri och skulptur i Sovjetunionen och andra "verkligt existerande" socialistiska system och stater. Bildtyper med potential att mer direkt nå ut till en arbetarpublik, såsom karikatyrer och tecknade serier i dagspressen, och konstnärliga tekniker och reproduktionsmetoder som är mer lättillgängliga för självlärda proletära konstnärer med begränsade medel, har till stor del borstats undan som alltför obetydliga för konsthistorisk forskning i Sverige. Därför kan termerna "arbetarserier" eller "proletära serier och skämtteckningar" visa sig användbara, eftersom de inte är lika förknippade med elitistiska värdeskalor.

...

Magnus Nilsson och jag började utveckla begreppet arbetarserier eller ”tecknad arbetarlitteratur” i en mejldiskussion 2015, följt av en gemensam presentation av våra forskningsidéer vid Malmö högskola samma år. Det är inte ovanligt inom serieforskning att börja med att följa upp inledande förslag från icke-akademiska seriefans. I vårt fall var den omedelbara föregångaren Stefan Nicklasson, svensk dekorationsmålare, lärare och bloggare. På sin blogg Stefans blogg om serier och gatukonst hade han gjort två inlägg med titeln "Arbetarserier med klass" år 2014. Det första inlägget är en mejlintervju med två serieskapare eller självständiga ”auteurs” verksamma i Sverige: Tinet Elmgren (f. 1981) och Mats Källblad (f. 1969).

...

Mats Källblads Hundra år i samma klass,
Galago/Ordront 2014.

Vikten av begreppet samhällsklass betonades av Mats Källblad när han 2014 valde att återutge tre av sina tidigare grafiska romaner i en ny volym producerad av det svenska serieförlaget Galago. Volymens titel är Hundra år i samma klass. Genom att spela på den dubbla betydelsen av "klass" (som i social klass eller att placeras i sin "klass" i skolan), förtydligar titeln Källblads självreflekterande presentation av sina tre tidigare verk som självbiografiska serieromaner, integrerade som delar av en krönika av en familj och en ort (Osby i Skåne), vars bakgrund återfinns i hans mors och mormors livsberättelse. Denna ramberättelse tecknas och återberättas av Källblad i en 74-sidig prolog som inleder volymen.

...

Två år tidigare, 2012, hade Galago gett ut ytterligare en grafisk roman, Smålands mörker. av romanförfattaren och den självlärde serietecknaren Henrik Bromander (f. 1982). Mindre uttalat självbiografisk än Källblads verk berättar Smålands mörker om en huvudperson, Erik, som delar vissa drag med Bromander själv som tonåring. Erik kommer från en liten stad i regionen Småland, hans intressen gör honom till en outsider i staden, och han försöker nå ut genom att sälja fanzines med sina egna serier. Erik är en otypisk antihjälte från arbetarklassen: enda barnet till en permitterad fabriksarbetare blivit alkoholist och en frånskild och bitter mamma med låg inkomst. 

...

Café "Poeten på hörnet", Malmö 10 april 2015.
Från vänster till höger: Hanna Petersson, Henrik Bromander, Daria Bogdanska, Magnus Nilsson.

I april 2015 lyssnade jag på en paneldiskussion om politiska serier, som hölls på ett café i Malmö och leddes av Magnus Nilsson. Medlemmar i panelen var Henrik Bromander, hans sambo Hanna Petersson (f. 1985) och den blivande serietecknaren Daria Bogdanska (f. 1988), som varit bosatt i Malmö sedan 2013 och gått på Kvarnby Seriekonstskola där. Resultatet av evenemanget återspeglas i Nilssons första analys av serier som tecknad arbetarlitteratur, publicerad i den årliga tidskriften för litteraturhistoriker i Sverige, Samlaren. Nilsson nämner i sin artikel Källblad, Bromander och Bogdanska, tillsammans med några äldre konstnärer och serietecknare som Claes Jurander (f. 1948) och Robert Nyberg (f. 1956), men han väljer att fokusera på Hanna Petersson och hennes serie Pigan, som hade publicerats i tidningen Galago och som följetong i den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren år 2011.

...

Varken Magnus Nilsson eller jag var först med att använda den ganska ovanliga termen "arbetarserier". Den amerikanske sociologen Bruce Campbell använder denna term (working class comics) i sin bok från 2009 om samtida mexikansk seriekultur, ¡Viva la historieta! I kapitel 5, en studie av hur mexikanska serietecknare samarbetar med arbetarklassens barrios och fackföreningar som SME (Sindicato Mexicano de Electricistas), skriver han: "För att bättre förstå det politiska och kulturella syftet med [dessa] arbetarserier, kan man med fördel jämföra dem med Rassinis företagsserie.” (Campbell, 2009: 96.) 

Ur den kollektiva "historietan" Que no nos roben la Luz (Stjäl inte ljuset från oss) från de mexikanska elektrikernas fackförbund SME, 2003. Tecknare: El Fisgón (Rafael Baraja) och Antonio Helguera. Se vende = till salu (av George W. Bush och Vicente Fox).

Rassinis Contacto Comix var verkligen en företagspublikation som distribuerades till de 4.550 anställda på Rassini-företaget i Mexiko, med syftet att ingjuta "corporate values". Om detta var en serie producerad "för" arbetarklassen, så var den definitivt inte "av" den eller "om" arbetares verkliga villkor. "Däremot," fortsätter Campbell, "är arbetarserier sådana serier som är skapade för en mer öppen och horisontell arena för offentliga samtal, en sfär av diskussion och debatt som inte tillhör någon enskild samtalspartner, och som inte kan reduceras till varken statens inflytande eller privata företags intressen.” (Campbell, 2009: 97; kursiv stil tillagd.) För mig verkar detta vara den mest avgörande definitionen av arbetarserier.

...

HISTORISKT:

Ur Reform: Tidning för politisk ekonomi,
 religion, litteratur och konst, 20 mars 1850.

Vid 1800-talets mitt gjorde xylografin (trägravyren) att för första gången i Sverige, och 60 år efter den första vågen av populära republikanska tryck i Frankrike, blev folkflertalet inte bara tilltalade som "arbetare" utan även representerade visuellt som en ikonografisk typ (en typfigur) i tryckta bilder som var avsedda att ses av dem själva. Forskaren Lena Johannesson skriver (på engelska) att: "I den teoretiskt avancerade tidningen Reform möter vi en sällsynt bild 1850, med termen 'proletär' i sin titel, och visande den fattige bonddrängen som en jätte och en dominerande makt på grund av det problem han representerade.” Hon verkar dock ha delvis fel – endast en bild från 1850 i Reform och liknande tidningar stämmer in på denna beskrivning, och i den medföljande dialogen beskrivs ”jätten” inte som en dräng utan som en slaktare. (Se bild.) Den grundläggande analysen är dock korrekt. För kapitalisten är den framväxande arbetarklassens storlek, styrka och allt mer artikulerade krav ett problem. Med hjälp av det enkla retoriska greppet förstoring framställs slaktaren till vänster som moraliskt och fysiskt överlägsen den lilla kapitalisten, som å andra sidan är i besittning av det önskade kapitalet och placerad till höger (placering till höger eller vänster i en bild har ofta haft en underförståd mening genom bildhistorien).

Namnet/namnen på konstnären och xylografen i bilden från Reform är okänd, men den mest produktiva skaparen av liknande satirbilder i Sverige vid den tiden var Gustaf Wahlbom (1824–1876), mjölnarson och pionjär inom xylografin. Han arbetade för tidningar som Folkets Röst, Corsaren, Fäderneslandet och Frihetsvännen. 1862 blev han xylograf och medredaktör för den nystartade Söndags-Nisse, en satirisk veckotidning som skulle fortsätta till 1924, och som alltid uttryckte en viss respektlöshet i förhållande till "det etablerade". Efter sekelskiftet fick Söndags-Nisse sällskap av tidskrifter som var mer knutna till socialdemokratins radikala fraktioner – Karbasen (1901–1908) och Naggen (hösten 1913–1922). Bland skämttecknare som arbetade för både Söndags-Nisse och Naggen finner vi Eigil Schwab (1882–1952), Erik Lange (1876–1946) och Martin Nilsson (1890–1963). I Naggen producerade Eigil Schwab, Ivar Starkenberg (1886–1947) och Gunnar Håkansson (1891–1968) några av de mest minnesvärda visuella satirerna om krigshetsande kungligheter, politiska kompromisser och ekonomisk exploatering i Sverige under första världskriget. Starkenbergs teckningar trycktes också ofta i Stormklockan, veckotidning för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. 

(Extrakommentar för svenska läsare: Myrdalbiblioteket i Varberg är ett bra ställe att studera dessa tidningar)

...

Även i Sverige följdes snart den ryska revolutionen 1917 av den vanliga splittringen mellan reformistisk socialdemokrati och komintern-fraktionen, organiserad i Sverige som SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). Under några år från 1921 och framåt gav dess ungdomsorganisation och dess förlag Fram ut den årliga midsommartidningen Röda Rappet med artiklar, dikter, noveller och tecknade serier. Oscar Jacobsson (1889–1945) var en flitig medarbetare i Naggen och tecknade också för Röda Rappet. Ett exempel är hans satir över den socialdemokratiska reformismen i 1921 års nummer, en satir som också är ganska representativ för Jacobssons arbete för Naggen. Året efter fick han sitt offentliga genombrott i USA med den berömda serien Silent Sam – i Sverige känd som Adamson.

Oscar Jacobsson i Röda Rappet, midsommartidning från SKP 1921.

En annan vänstertidning vid namn Röda Rappet distribuerades 6–7 gånger årligen mellan 1972 och 1976 som en omedelbar fortsättning på den tidigare tidningen Göteborga’n. Båda utgavs av KFMLr (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, de radikala), den utbrytargrupp ur VPK (nuvarande Vänsterpartiet) som fortfarande (2023) har platser i stadsfullmäktige i Lysekil under sitt nya namn KP. Röda Rappet lades ner 1976 på grund av ett behov av att koncentrera mer resurser till partiets veckotidning Proletären, som är igång än idag. Serien Gustav, uppkallad efter dess huvudperson, trycktes i Göteborga’n och Röda Rappet regelbundet 1970 till 1972, sedan mer sporadiskt från 1973 och framåt. En separat samling av alla avsnitt från 1970–1972 gavs också ut. Serien skrevs gemensamt av Kjell-Åke Olsson och Robert Jonsvik (1944–1998), som båda periodvis fungerade som tidningens utgivare eller redaktör. Jonsvik var också konstnär och medgrundare till konstnärskollektivet Konstepidemin i Göteborg. Karaktären Gustav Johansson, ett passande namn för en personifiering av den typiska manliga svensken, representerar kärnan i de aktivistiska värderingar som KFML ville främja och bevara. Efter ett liv av tungt arbete i skog, gruvor och som mekaniker är han nu i sextioårsåldern och pensionerad på grund av silikos, men ändå fysiskt imponerande och en bra kamrat.

Ur ett avsnitt av Gustav i Röda Rappet (KFML), nr 22 (2 1972). 

Gustav stödjer KFML genom att sälja dess tidning Proletären, och i detta värv möter han människor av olika yrken, nationaliteter och åldrar som behöver stärkas i sin kommunistiska tro. Hans livskamrat, Emma, ​​har samma bakgrund och övertygelse som han själv. Sens moralen i serien är ofta att en kamrat har ett problem eller ett tvivel som Gustav löser eller motbevisar med ett exempel från sitt långa arbetsliv.

Serien Gustav kan jämföras med annan svensk serie- eller illustrationskonst med kopplingar till vänsteraktivism och arbetarkultur, som serien Bellman, tecknad av Jan Lööf (f. 1940) och andra serietecknare för stockholmstidningen Folket i bild/ Kulturfront, och samlingsverket Historieboken (1970), tecknad och skriven av fyra elever på Konstfackskolan. Åtminstone det senare exemplet, en visuell historia om vanliga "svenskar", trälar och arbetare från stenåldern och framåt, har en del av sin hemgjorda klumpighet gemensamt med Gustav, som ett visuellt tecken på "äkthet", men med en mer nyskapande layout och grafisk design. Idag fortsätter Mats Jonsson (f. 1973) i huvudsak i samma tradition.

Klipp från sidan 222 i Mats Jonssons Nya Norrland, Galago/Ordfron 2017. Bas och överbyggnad: Hur kan SCA ha bara 48 miljoner kronor i omsättning men 711 miljoner i vinst? Bruksorten avfolkas.

De tidigare nämnda serierna och satirteckningarna från 1900-talet har antingen konstnärliga ambitioner eller är avsedda för tidningar lästa i ganska små kultur- eller vänsterkretsar. De tecknade serier som fanns vid samma tid i de stora svenska fackföreningarnas medlemstidningar hade en helt annan karaktär. Lena Johannesson har uppmärksammat fenomenet "yrkesserier", sådana som "Stålfarfar" i Metallarbetaren och "Spik-Anton" i Byggnadsarbetaren, båda tecknade av Nils Bertil ”Ason” Andersson (1913–1988). Denna typ av enkla "strippar" började dyka upp i fackföreningspressen runt 1940 och fortsatte tryckas långt in på 1980-talet. Johannesson påpekar att de mera kortlivade av dem sannolikt inte lyckades hålla den rätta nivån av mycket snäll humor som inte gick medlemmarnas heder och yrkesstolthet för när.  När det gäller långkörarna, som "Stålfarfar", anser Johanneson att deras huvudpersoner tillhör en kategori av älskade ”antiheroiska hjältar” som dök upp ”efter att lantbrukaren hade försvunnit som symbol för det svenska folket” (översatt från Johannessons engelska text).

 

Stålfarfar av Ason (Nils Bertil Andersson). Bildkälla: https://www.lambiek.net/  © 2023 Bertil Ason.

Dessa individualistiska, småsluga och något arbetsskygga lantliga antihjältar är verkligen älskade, och vissa är än idag huvudkaraktärer i populära kommersiella serietidningar – som Kronblom, först skapad av Elov Persson (1894–1970) år 1927. För övrigt började Persson sin karriär som satirtecknare i den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet. Med Kronblom bidrog Persson till att utveckla en kolorerad tecknarstil som kom att bli närmast synonym med idén om en populär svensk serie. Många av Mats Källblads serier fortsätter den traditionen. En av hans mest populära karaktärer, bikern Sture Stelben, är inte utan likheter med de äldre individualisterna Kronblom och 91:an Karlsson. Även Sture Stelben tecknas för en medlemstidning, men inte en fackföreningstidning för utan tidningen för svenska motorcyklister; MC-folket.

Sture Stelben som album från förlaget Komika, 2008.

En innovativ fackföreningsserie var Eddie av Lars R. Melander (f. 1949), kallad "Mellis". Melander har i en intervju berättat att han åkte till sjöss för första gången när han var sjutton. Han arbetade på olika båtar ägda av svenska rederier under en stor del av 1970-talet och började sedan rita och fotografera arbetet ombord (Sjömannen, nr 9 1986: 34–36). Han gick också konstutbildning på Konstfackskolan i Stockholm och har sedan dess arbetat som bildlärare, illustrationskonstnär, fri utställande konstnär – och svetsare.

Serien Eddie publicerades som 33 avsnitt i Sjömannen, Sjöfolksförbundets organ, mellan mars 1973 och november 1981, ibland i på varandra följande nummer, men oftast mer sporadiskt. Alla avsnitt har samma helsidesformat, men med en stor variation vad gäller layout och innehåll – ibland en berättelse med rutor, ibland ett friformsmontage eller en helsidesteckning; ibland en resereportage med en komisk eller ironisk twist, ibland en ordrik politisk kommentar. Eddie, Melanders alter ego, syns i de flesta avsnitt, men alltid som en distanserad betraktare. I Sjömannen nr 12 1973 kommenterar han försäljningen av den svenska handelsflottan till utländska ägare som sänker lönekostnaderna genom att anställa filippinsk personal. I bilden går han mot "muggen" – den enda som inte är avstängd – under en av sina sista dagar på det snart omdöpta fartyget M/S Arrak. Eddie är mera av en krönika om kollektiv solidaritet och sjöfartspolitik än en självbiografisk serie, men det politiska innehållet gör den ändå till en en föregångare till de självbiografiska arbetarserier som studerats av Nina Ernst (Mats Jonssons serier) och Magnus Nilsson (Mats Källblads serier).

Eddie, avsnitt i Sjömannen nr 12 1973. "Efter att ha lossat i Philadelphia förhalar Arrak till ett varv i Baltimore där hon säljs till en brittisk redare, sätts under brittisk flagg och döps om till Ouzo..." "Över akterdäck vandrar en ensam man i ett viktigt ärende... toaletterna i manskapsavdelningen på poopen är nämligen avstängda..."