måndag, september 25, 2006

Till källorna: Hermodsson 69

Har på sistone återfunnit Elisabet Hermodssons kulturpolemik från 60- och 70-talen, som vi tog upp på ett seminarium på JOBBET (se till höger) i torsdags. Särskilt ur artikelsamlingarna "Kultur i botten" och "Synvända". Mycket kan citeras, till exempel detta:

"I ett maxistiskt-socialistiskt perspektiv på konstfrågor i det kapitalistiska samhället [:] vad är ett viktigare perspektiv än att undersöka den materiella basen för litteratur och konst och då bland annat den materiella bas som förlagspolitik och konstbörs utgör, de av kommersiell marknadsföring styrda institutionerna och apparaterna för konst och litteratur. Efter vilka principer satsar förlag och konsthandlare på författare resp. konstnärer? Hur går förbindelselinjerna mellan förlagsvärld och de opinionsbildande litterära organen, mellan konstbörs och gallerier och konsttidskrifter? Vilka krafter och intressen är det som håller igång en stadigt smakförsämrande reklamindustri och veckopressindustri och hur används den seriöse författaren för att moraliskt rentvå en sådan industri. Hur stort inflkytande har kommersiella intressen när nya litterära och konstnärliga riktningar blåses upp till ohållbara proportioner?"

(ur samlingen "Kultur i botten", debattinlägg från 1969)

Då som nu är detta en bra sammanfattning av vad som måste vara utgångspunkten för ett socialt perspektiv i konstkritik och i forskning om konst.

Se också debatten om den politiska korrektheten

onsdag, september 20, 2006

Ett faktum?

DN rapporterar den 15/9 om en Sifo-undersökning beställd av Göteborgs-Posten. Den indikerar att kulturpolitik är viktigt för väljarna: 48 procent av de tillfrågade uppger att partiernas kulturpolitik påverkar deras val. Men mest intressant är väl att 72 procent uppger att de vet ganska lite eller inget alls om kulturpolitik. Om det verkligen är så det förhåller sig är det en tankeställare för samtliga etablerade partier.

tisdag, september 19, 2006

Fler illusioner

P1 Kulturnytt valde att kommentera valresultatet med representanter för "vänster" och "höger" i kulturdebatten, nämligen Nina Lekander och Carl Rudbeck. Den knarrige Rudbeck sa vad man kunde förvänta sig och med de ord man kunde förvänta sig (mycket "sålunda" och "huruvida"). Han är en karikatyr. Intressantare och mer anmärkningsvärt var det att en gammal radikal som Nina Lekander inte trodde att maktskiftet skulle innebära några genomgripande förändringar på kulturområdet. Och så talade hon om hur trött hon var på finkulturen och dess anspråk, samtidigt som hon längtade tillbaka till den fina 70-talstanken att driva en kulturpolitik som motverkar kommersialismens negativa verkningar. Men hur nu sådana ideal ska kunna hållas vid liv med en borgerlig kulturpolitik som i Rudbecks anda utgår från att konstnären är en företagare och kulturlivet en marknad, det gick hon inte in på. Ville kanske inte. Kunde kanske inte. Och det slog mig hur bra Nina Lekander med sin anarko-liberala svada passar på Expressens kultursida. Där skriver hon väl för de sina.

måndag, september 18, 2006

Embarmliga illusioner

Så har vi fått ett maktskifte och en seger för det så kallade "nya arbetarepartiet". Sådant sker, kampen går vidare. Värre är det med fascismens inbrytning i den etablerade politiken. Som en total chock kommer de nya siffrorna för Sverigedemokraterna i många lokalval här i Skåne: över 20 % i Landskrona kommun, upp emot 10 % i flera andra kommuner. Varför? Hur förklarar man detta? Dags för stenhård analys och aktion. Kulturpolitiken kan verka alldeles ovanligt futtig i det här sammanhanget. Men är det inte just en förvriden kultursyn som de här krafterna i så hög grad spelar på?

Embarmliga illusioner. Illusionen att "nationell samling" och kulturell rensning är lösningen på sociala problem. Framför allt rädslan: den ständiga rädslan för de andra och det andra. Våra höginkomsttagare, förmånstagare, vinnare och nyrika sätter sig i rikemansghetton med mer eller mindre demonstrativa avstånd mellan sig själva och de mindre gynnade. Det är knappast där Sverigedemokraterna har sina kärnväljare. Det är den vita underklassen, de bortträngda "andra" i den egna nationen, "white trash". Läs Marx bok om Napoleon III, "Napoleon III:s adertonde brumaire", och se hur delar av underklassen villigt låter sig gödas med embarmliga illusioner. Nu som då.

Medelklassens illusioner visar sig däremot i "alliansens" seger. Med förödande skicklighet och mördande resurser har man trummat in dem, illusionerna. Det handlar mer om detta än om ideologiskt innehåll, och det handlar om ett hänsynslöst utnyttjande av mediernas och mediemarknadens logik. Var finns kulturpolitiska teorier som tar detta till utgångspunkt och skapar utgångspunkter för analyser av detta?

Illusionerna och bedrägerierna i korta drag: löskopplingen av begreppet Arbetare från den egentliga arbetarklassen (öppnar för ett "arbetarparti" som helt och hållet gynnar den övre medelklassen, och inbillar den lägre att den är gynnad), ropen på "ordning" när de värsta förbrytelserna (utsugningen) sker helt lagligt, tron att våra barn lär djupare och långsiktigare för att deras resultat rankas längs en skala, tron att tillvaron blir bättre för att JAG får några kronor extra över efter skatt, tron att folk väljer sina liv och att VALET per definition ger lycka. Ständigt dessa samma, lätt genomskådade, enkla illusioner.

Elis Eriksson, citat: "Vissa gör HERREN till kontorister, andra gör HAN till svältoffer, å vad HAN är vis"

Följande upptäckt lämnas härmed till världen: Nya Moderaternas färger är nästan identiskt det himmelsblå och solgula i resebolaget APOLLOS annonser.

Alla kan ge sig fan på att den moderathimlen snart mörknar betydligt.

fredag, september 15, 2006

Bra sagt om Ahlbäck

Hittade en artikel i DalaDemokraten från 24/10 2005. Författare Bo Degerman, som kommenterar en tidigare artikel av Anders Lagerquist. Några citat:

"Johan Ahlbäcks konst ägde sannerligen den skicklighet och det lyft som Anders Lagerquist uppehåller sig vid. Han skildrar också människans inre svärta. Se till exempel kusken som piskar den fallna hästen. Frågan är dock vad som framkallar denna svärta. Ekonomisk press- Sedan det politiska. I det fallet stryker Anders Lagerquist med hartassen. Där infinner sig mina betänkligheter. Han medger att Johan Ahlbäcks konst är politisk men drar inte ut konsekvenserna av den. Istället menar han att Johan Ahlbäcks avvaktande hållning till politik skulle vara uttryck för misstro mot 'köpslåendet och maskeringarna'. Artikeln talar om 'taskspel om mitt och ditt' vilket 'för blicken bort från det väsentliga'. Vaddå- Vadnu- Johan Ahlbäcks politiska budskap var social indignation över orättvisor och klasskillnader."

"'Mitt och ditt' var just vad det handlade om, alltså en solidarisk fördelning. Hans tavlor ropar efter rättfärdighet. När man ser sig själv i spegeln är det de plågade arbetarna i Johan Ahlbäcks tavlor man ser, skriver Anders Lagerquist. Det kan anspela på Vilhelm Ekelunds 'Vad som är botten i dig är också botten i andra'. Carl-Henning Wijkmark frågar uppbragt: 'Vem är han att avgöra vad som är botten i andra-' Dagens girighet och uppmuntrade konkurrensmentalitet tyder på grunda och hårda bottnar. Det är en politisk uppgift att ändra klimatet och Johan Ahlbäcks konst pekar på detta. Tyvärr saknas idag den ideologiska viljan."

"Jag vill tillägga att även inom arbetarrörelsen finns en borgerlighet med stort inflytande. Inget blir heller bättre av att den borgerliga pressen med sin övervikt styr opinionsbildningen."

Läs hela artikeln: http://www.dalademokraten.se/service/archive/view_article.asp?postid=200510%5C23%5C1932320613

onsdag, september 13, 2006

Påminnelse

Principer för en antiblogg (jämför första postningen). Inga bilder, inga relationer, inga matrecept, inga kläder, inga katter, hundar eller ungar, inga reseminnen, inga krogtips, inga gatunamn, ingen lokalfärg, inga vernissagehistorier, inga andra historier heller, inga tatueringar, inga pins, inga modeterapier, inga namn på folk jag känner, inga möten, inga ickemöten, inga länkar, inga... Modifikation: man får lägga in bilder om det gäller att dra fram stora konstnärer ur glömskan. Se nedan.

tisdag, september 12, 2006

Från Johan Ahlbäckdagarna 2006 (del 1)



Bild: från järnverket i Smedjebacken, 1948, av Johan Ahlbäck.

Del 1 av föredraget "Från futurister till nätpirater: Konst och industri eller konst som industri?". Folkets Hus, Smedjebacken, 8/9 2006:

"Kära deltagare. Jag är glad att ha fått komma hit och föreläsa i detta sammanhang tillägnat Johan Ahlbäck. Det lilla jag själv vet om Ahlbäck säger mig att han var en typisk representant för en viss kategori av konstnärer verksamma i Sverige under de decennier då Folkhemmet växte fram. Dessa konstnärer kom från en enkel bakgrund och kunde delvis i kraft av denna sin bakgrund arbeta sig fram till en position i etablissemanget. Samhällsförändringen skapade även i de övre skikten ett behov av att möta och förstå den kroppsarbetande klassens liv och erfarenheter. Och därmed skapades också ett behov av och en sympati för konstnärer med rötterna i denna klass.

Som konstnär verkade Ahlbäck i kraft av detta ursprung. Och han verkade inte minst i kraft av den verklighet, den industriella och sociala verklighet, som hans bilder avspeglade. Kraften i hans konst ligger i det som sägs. Det finns annan konst, andra bilder, som nästan enbart handlar om sättet på vilket något sägs. Det är den sortens konst som vi brukar förknippa med modernismen och alla dess olika konströrelser. Bland annat futurismen, som har fått ge namn åt denna föreläsning. När jag som ämne väljer futurismen anknyter jag medvetet till huvudtemat under dessa dagar, alltså "Kultur och teknik i utveckling", med betoning på utveckling. Ingen annan av det tidiga 1900-talets konströrelser var så inriktad på utveckling och förändring som den italienska futurismen. Och ingen annan arbetade så målmedvetet med den nya teknikens konsekvenser för människan och samhället.

Men futurismens negativa och destruktiva sidor visade sig i dess blinda och cyniska framstegsoptimism. Futuristerna var en grupp unga intelligensaristokrater som stoltserade med sina övermänniskoideal och sitt förakt för massorna. För dem var blod och död bara en estetisk njutning. Hela deras världsbild var fullständigt estetisk och därför kunde de helt och hållet nonchalera de etiska dimensionerna i livet. Inte minst de etiska dimensionerna kring frågor om teknik och samhälle.

I några medvetet provokativa artiklar från slutet av 90-talet har jag hävdat att retoriken kring Internet och den sedermera spruckna IT-bubblan på många sätt är en upprepning av modernismens och futurismens misstag. Denna hypotes har jag kallat hypotesen om 'FUTURISMENS KONTINUITET I IT-ÅLDERN'. Under de senaste åren har vi sett hur de så kallade 'nätpirater' som utövar fri nedladdning av digitala varor och tjänster har fått en sorts hjältestatus. Frågan är hur mycket hjältar de egentligen är och hur vittgående slutsatser man egentligen kan dra utifrån fenomenet med digitala gratisvaror. Det konststycke jag själv ska försöka mig på i denna föreläsning är att jämföra teknikoptimismen då och nu, vid futuristernas förra sekelskifte och vid vårt eget innevarande och snart förgångna sekelskifte.

Samtidigt ska jag undvka att göra det hela till enbart en estetisk och konsthistorisk fråga. Jag hade mycket väl kunna fylla de här 50 minuterna med utvikningar om hur tekniken och dess dynamik har framställts i bild och hur ny teknik ger nya redskap åt konstnären. Men jag har blivit alltmer skeptisk till forskning och konstkritik som uppehåller sig vid sådana iakttagelser utan att sätta in dem i ett större samhälleligt sammanhang. Som exemplet Johan Ahlbäck visar finns det konst och bilder som främst verkar i kraft av den verklighet de avspeglar. Att bortse från denna verklighet, till exempel järnverksarbetarens verklighet idag och under Johan Ahlbäcks tid, och att inte intressera sig för vad bilden säger utan bara hur det sägs, det är att agera utifrån en bortskämd och elitistisk position. I värsta fall placerar man sig i samma fålla som en gång futuristerna — de unga överklassslynglarna i 1910-talets Italien.

Själv vill jag med stolthet säga säga att jag arbetar för en aktualisering och vitalisering av den marxistiska kulturteorin. Detta är något som ligger i tiden idag, när medvetenheten om kulturyttringarnas klassbundenhet blir allt större, i takt med att samhällets klassklyftor vidgas. Vi har till och med kommit så långt att begreppet arbetarklass har kommit till heders igen, efter att länge ha varit tabu, särskilt på de större tidningarnas kultursidor. Själv har jag genom min bakgrund alltid varit akut medveten om klassaspekten. Till kulturvärlden och dess övre medelklass har jag förhållit mig ungefär som en antropolog som studerar en främmande folkstam. Metoden har varit deltagande observation.

För att förklara vad jag ser där och varför jag inte ser det bland mina släktningar och bekanta i arbetar- och underklassen kan jag inte hitta någon bättre grundteori än den marxistiska. Och det är enbart marxismen som gör det möjligt att tolka det aktuella utbytet av gratisvaror över Internet som ett möjligt förebud om en omfattande kommande samhällsförändring. Marxismens hypoteser är enbart av den anledningen värda att ta upp till förnyad prövning.

torsdag, september 07, 2006

Biblioteksfrågan: ett förslag

I SVT:s partiledarutfrågning framhärdade Reinfeldt i att statsmakten inte borde tvinga kommunerna att driva bibliotek, och att vissa låneavgifter nog kan motiveras. Det är typisk moderatpolitik, detta att snabbt se chansen att flytta några korvören från skattsedeln till lånedisken. Korvören i den offentliga bugeten, men en förmögenhet för den ensamstående lokalvårdaren med tre barn.

Se här ett enkelt förslag. Vi gör en enkätundersökning bland alla medlemmar i Moderata Samlingspartiet. Enkäten ska innehålla sådana frågor som "Hur ofta lånar du en bok på folkbiblioteket istället för att köpa den?" och "Hade folkbiblioteket en avgörande betydelse för ditt läsintresse som barn?". Jag tror att utfallet blir ganska förutsägbart. Så snart det kommer ut i medierna kommer biblioteksförslaget att falla lika platt som nu Folkpartiets moralpolitik.

onsdag, september 06, 2006

INTE en lägesrapport

Har tagit bort en "lägesrapport" eftersom den bröt mot mina principer för bloggen. Märkte att jag började ego-babbla precis som de flesta bloggare...