tisdag, april 29, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 29

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris

År 2002 gick priset till Roine Jansson. Om någon skulle komma på idén att utnämna vår tids Albin Amelin eller Johan Ahlbäck, så skulle Roine Jansson vara en självklar kandidat. Han har just avslutat en stor utställning i Frankrike med bilder som dokumenterar arbetet i den sista franska kolgruvan, La Houve. Han var där 2004, just innan de sista arbetslagen för sista gången kröp igenom de trånga passagerna in till brytningen. Det här är en utställning som reser flera stora frågor. Mest brännande ur det fackliga perspektivet är förstås frågan vad som händer med dom som lämnas arbetslösa efter en nedläggning i det här formatet. Globalt sett är kolbrytningen en industri som måste begränsas och på sikt avvecklas om uppställda klmatmål ska kunna hållas. Samtidigt vet vi att kolbrytningen pågår i aldrig tidigare skådad omfattning på andra håll i världen, och med arbetskraft vars villkor liknar dom som Marx och Engels en gång beskrev. Att europeisk industri läggs ner beror inte på att världen blivit våldsamt mycket annorlunda, utan på att arbetet kan köpas billigare någon annanstans. Roine Jansson har i sitt liv och i sin konst följt rationaliseringarna och nedläggningarna, men han har alltid utgått från den enskilde arbetarens perspektiv och berättelser. Han har själv varit gruvarbetare och han överger inte den tillhörigheten. Han är gruvarbetarnas och gruvarbetets målare.

Roine Jansson är född 1952 i Uppsala. Han var alltså 50 år när han fick Ahlbäckpriset. Och därmed något yngre än vad dom andra pristagarna hade varit. På 60-talet, när han blev tonåring och slutade skolan, var det inte längre lika lätt att få komma in och arbeta i tung industri. Men redan före 20 års ålder var han gruvarbetare i Dannemora gruva, där han stannade i 3 år. Konsten lockade snart mer, och 1973 (vid 21 års ålder) kom Jansson in på KV:s (Kursverkamhetens) konstskola i Uppsala. 1974-76 gick han skulpturlinjen på Konstfackskolan i Stockholm. Hans meritlistor från åren efter Konstfack visar att han snabbt kom igång med att ha utställningar och få olika konstnärliga uppdrag. Med sig in i konstlivets medelklassvärld hade han ovanliga erfarenheter, och som han själv skriver "huvudet fullt" med bilder från gruvan. Bilderna ville ut. Tack vare Gruvarbetareförbundet och organisationen Konstnärscentrun fick han möjlighet att i ett helt år återvända till Dannemora och dokumentera arbetet i gruvan. Resultatet blev utställningen "Malm och människor" som blev färdig 1978 och sen turnerade i landet i tre år, fram till 1981. Det året fick Roine Jansson göra sin första stora offentliga utsmyckning, väggmålningen "Gruvan och stålverket" i Österbybruk. Den ort som han också flyttade till och där han ännu bor.

Roine Jansson är inte "känd" om man med "känd" menar att en konstnär ska vara omskriven i de största rikstidningarna, ha ställt ut på de fina gatornas gallerier, vara inköpt av de största statliga museerna eller vara försörjd av dom som delar ut dom största stipendiefonderna (som statliga Konstnärsnämnden). Det är tydligt att man ska göra andra saker än måla arbetarmotiv för att bli "känd" på det planet. Man får göra sina prioriteringar om man vill göra det man vill, och precis som flera andra av Johan Ahlbäckpristagarna har Roine Jansson sett till att tidvis arbeta med andra saker för att inte vara helt beroende av konstsystemets och konstmarknadens konjunkturer. Sedan 1990 är han brandman. Samtidigt har han varit mycket aktiv som utställare runtom i landet och på senare år också utomlands. Han är representerad i konstsamlingarna hos många kommuner och landsting, och hos organisationer som IF Metall. Han har utfört offentliga utsmyckningar i både måleri och skulptur (i grunden är han ju skulptör). Han har också varit verksam som bokillustratör. För sin konst och sitt engagemang i arbetarrörelsen har han belönats med flera priser och stipendier. År 2000 fick han till exempel LO:s stora kulturstipendium.

Roine Jansson berättar själv att han på 1980-talet försökte få SSAB (Svenskt Stål AB) att intressera sig för ett konstprojekt om stålhanteringsprocessen, men att det inte lyckades. Istället blev det åter igen den fackliga gemenskapen som uppmuntrade honom att fortsätta med sina arbetslivsskildringar. 1987 skulle Dannemora gruva läggas ner, och protester organiserades. Roine Jansson berättar själv såhär om sitt eget viktiga deltagande:

1987 kom mina gamla arbetskamrater från Dannemora gruva och frågade om jag ville vara med i kampen mot gruvans nedläggning. Jag blev oerhört glad att jag fick en chans att hjälpa till. Vissa dagar var hela avdelningsstyrelsen hemma i min ateljé för att iordningställa skärmar, det var en blandning av konst och tidningsutklipp. Vi gjorde en utställning på torget i Österbybruk där mina stora målningar från gruvarbetet hängde på Konsums ytterväggar och skärmarna fyllde hela torget. När det sedan blev dags för demonstration, så gjorde jag banderollen som bars i täten.

Under 1990-talet ledde Roine Janssons intresse för vallonernas roll i svensk historia till att han lärde sig franska och gjorde flera studieresor ner till gruvdistrikten i Belgien där han fick fina kontakter i den lokala fackföreningsrörelsen. I en serie stora målningar har han skildrat stålindustrin i framför allt Liège och Charleroi. Den här målningen är från valsverket i Charleroi:



I Belgien kunde Roine Jansson däremot inte studera någon gruvbrytning, eftersom alla belgiska gruvor redan var nedlagda. Den möjligheten fick han istället med de franska kolgruvebilderna. 2002 inledde Roine Jansson också ett svenskt gruvprojekt tillsammans med IF Metall och Statens kulturråd. I projektet har han sammanställt en vandringsutställning med tidigare bilder och låtit den gå runt till olika gruvorter samtidigt som han på plats har gjort nya bilder från varje ort. Åter igen är det Roine Jansson själv som bäst sammanfattar idén med projektet. Hans beskrivning visar också att utställningarna har haft en viktig social funktion:

Arbetet gick till så att jag vistades vid gruvorna ca en månad. Då jag följde med olika arbetare på deras arbetsplatser, jag hade ganska stor frihet att gå som jag ville eftersom jag hade varit gruvarbetare själv på 70-talet och kände väl till riskerna. Jag tecknade och fotograferade, på vissa ställen målade jag även direkt med olja. När jag sedan kom hem bearbetade jag materialet i större format och återvände till platsen med den växande vandringsutställningen. Jag gjorde ca 100 teckningar vid varje gruva och ett tiotal målningar och dom visade jag på plats några månader senare tillsammans med det övriga materialet. Det var uppskattat då det alltid fanns ett lokalt material med. Vi bjöd in skolorna som annars alldrig har tillfälle att se konst i dom små gruvsamhällena. Och barnen har heller aldrig någon möjlighet att se sina föräldrars arbetsplatser. Det var mycket uppskattat.

På detta sätt har Roine Jansson med sitt projekt besökt bland annat Garpenberg (2003), Åmmeberg (2004) och Skellefteå (2005). En bok om gruvprojektet planeras nu, samtidigt som utställningen fortsätter att gå runt till olika orter, nu senast alltså till Frankrike. Där har förutom Roine Jansson också tre andra konstnärer varit engagerade i arrangemangen för dokumentationen av kolindustrin, nämligen Jean-Claude Dauguet, Jacques Grison och Anne-Marie Starck. För den som kan franska finns det en del att läsa om detta via följande länk:

Texter på franska om kolgruvekonsten

På Roine Janssons egen hemsida finns en hel del information, bland annat en presentation av IF Metalls gruvprojekt (klicka på "startsida"), en kort självbiografi (klicka på "beskrivning av arbete") och fler bilder (klicka på "bilder"). Här är länken:

Länk till Roine Janssons hemsida

Här har det nu inte blivit så mycket sagt om själva konsten, om Roine Janssons egenart som konstnär. Men bilden här ovan, den från det belgiska valsverket, är nog ganska representativ för honom. Precis som Albin Amelin är Roine Jansson en Målare med stort M. För honom är själva färgen som bärare av känsla och stämning lika viktigt som motivet och det sociala sammanhanget. Hans fokus ligger aldrig på detaljerna utan på helheten, det väsentliga. Ibland kan hans färg- och formglädje leda till ett nästan abstrakt bildspråk. Titta till exempel på valsverksbilden igen, och särskilt på de två stora, röda cirklarna! En metallarbetare vet säkert precis vad de föreställer, men för oss andra är de bara former. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt! En bra bild fungerar aldrig på samma sätt för alla som tittar. Den innehåller olika gåtor för olika betraktare.

Amelin är ett namn som ligger nära till hands att nämna, men man ska vara försiktig med jämförelser. Roine Jansson är sin egen, och hans konst speglar en annan tid. Det är också intressant att han har arbetat så medvetet med att ge sin konst en social funktion i de olika arbetsmiljöerna. När gruvutställningen turnerar runt måste han anpassa den till de olika förutsättningar som finns i de lokaler där den visas, och det är tydligt att han måste ha lagt ner mycket tid och möda på detta. Konstfred har inte sett någon av dessa utställningar på plats, men har däremot tagit del av ett stort antal dokumentationsfoton som Jansson vänligt skickat över. Ett av dessa foton får avsluta det här inlägget. Det visar ett parti av utställningen i Frankrike (industrimuseet Wendel) nu i mars, åter igen med samma valsverksbild. Roine Jansson har ofta visat sina bilder på det här sättet, inte på en vägg utan stående mitt på golvet. Det ger en helt annan effekt, mer som en skulptur, och på så sätt visar Roine Jansson åter igen att han tänker som både en målare och en skulptör.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Länkning pågår till "intressant.se"

måndag, april 28, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 28

Här skulle det egentligen ha kommit en text om 2002 års Ahlbäckpristagare Roine Jansson, men oväntade vardagligheter har tagit bort den tid som fanns. Förhoppningsvis kommer texten imorgon. Konstfred vill utnyttja luckan till att rätta till några oklarheter. I spaning nr 26 finns en länk till Sira Jokinen Lisses projekt "Makten", men den adressen har inte svarat på flera dagar. Här är istället en annan länk till information om hennes och hennes man Danko Lisses tidigare projekt:

Länk till hemsidan "verkstadsarbetare"

Konstfred vill också tipsa om bloggen "Fiendeland" där Olof från Malmö har skrivit om arbetarpoesi. En numera avslutad blogg som jobbat i samma riktning som "Arbetarkonst". En länk till "Fiendeland" finns i länklistan här till höger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag, april 27, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 27

Något som sades på seminariet om Arbetarkonst i Smedjebacken var att medelåldern verkade hög. Man oroade sig för att yngre konstnärer och forskare inte skulle vara intresserade av ämnet. Konstfred tror för sin del att det inte finns någon större anledning att oroa sig. Vi var trots allt tre yngre forskare på seminariet (Konstfred, Magnus Nilsson, Jessica Sjöholm) med inriktning mot arbetarkultur och det offentliga rummet. Vi hade sällskap av åtminstone tre ganska unga konstnärer som arbetar aktivt med politisk konst eller konst i arbetslivet: Sira Jokinen Lisse (Motala), Robert Karlsson (Stockholm) och Ola Öhlin (Julita). Det finns fler. Idag märks det också att folk blir mer och mer missnöjda med den överdrivna intellektualiseringen i konstlivet och den likriktning och akademisering som kommer sig av konstinstitutionernas allt större makt. Unga konstnärer på konstskolorna märker detta och börjar bli mer medvetna om att det kan vara viktigt att nå andra grupper än den mondäna, urbana medelklassen.

Konstkritikerna verkar också märka förändringen. Ett begrepp som "arbetarkonst" har varit tabu i den dominerande pressen i många år nu. Men för någon månad sen publicerades faktiskt en artikel i Göteborgs-Posten där den unga kritikern Sinziana Ravini (också doktorand i konsthistoria) använde begreppet "arbetarkonst" om en utställning med elever från konsthögskolan Valand. Visserligen verkar hon inte vara säker på att det finns något sådant som arbetarkonst, men hon använder i vart fall begreppet och det är en sensation i sig:

Ravini om konststudenter och arbetarmiljöer

Ravini har också börjat skriva om konst i Aftonbladet, på vår enda större kultursida med vänsterprofil. Här är tillexempel hennes intressanta artikel om ett danskt konstprojekt som kanske också skulle kunna kallas arbetarkonst:

Ravini om att kolonisera sitt eget land, på skämt

Imorgon kommer ett inlägg om Roine Jansson, gruvarbetets målare

/

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om

På spaning efter arbetarkonsten 26

Hög tid att sammanfatta resten av seminariet "Arbetarkonst: industrisamhällets bilder" i Smedjebacken och sedan gå vidare med genomgången av Johan Ahlbäckpristagarna.

Se också spaningarna 17-18 (rapport på plats), 19 (Abilgaard om Danmark) 23, (Jensen om Norge) och 24 (Jaskari om Finland).

Margareta Ståhl från ARBARK tog sedan vid och redogjorde för den svenska situationen, och dokumentationsprojektet med Folkets hus och parker. Ståhl började med industisamhällets bilder före arbetarrörelsens genombrott: industribilder av Pehr Hilleström (1700-talet), Ernst Josephson och Anders Zorn (1800-talet). Fackföreningsfanor (Ståhls forskningsspecialitet) och målningar i tidiga Folkets huslokaler visar hur man försökte utveckla ett eget bildspråk inom arbetarrörelsen. I början lånades många symboler från franska revolutionen och från dom liberala yrkesföreningar som funnits tidigare. Vissa radikala konstnärer, särskilt i det så kallade Konstnärsförbundet (som opponerade sig mot Akademiens undervisning), intresserade sig för arbetarrörelsen och diskuterade olika sätt att sprida konsten till mindre bemedlade grupper. En av dem var Eugen Jansson (den så kallade "blåmålaren"), en annan var Axel Törneman. En kvinnlig konstnär, Hildur Hulth, målade den kända Agitatorn (1898-99) medan hon ännu var elev på Akademien. Bilden visar en kringresande agitator som talar för arbetare på ett bygge. Tvärtemot vad man skulle kunna tro uppfattades motivet inte som så värst kontroversiellt. Stilmässigt var bilden i linje med borgerlig smak, det vill säga Akademiens smak (jämför de liknande exemplen från Danmark och Norge). Motivet som sådant är ganska orealistiskt: vilken arbetsgivare skulle vid denna tid ha släppt in en agitator på ett bygge?

Ståhl gav oss exempel på konstnärliga utsmyckningar i svenska arbetarmiljöer under mellankrigstiden: Lasse Johnsons arbetsbilder i Hagfors folkets hus 1926, Oscar Jonssons industrimotiv i Skoghalls folkets hus 1927, Edward Högardhs industrimotiv i Fredriksbergs folkets hus samma år. Högardh målade också demonstrationsfanor (se nedan). Sven X-et Erixon, Sven Hempel, Carl Alexandersson och andra slöt sig samman i gruppen "Fri konst", senare "9 unga". Dom flesta i gruppen kom från från arbetarklassen i vid mening, men någon särskild inriktning mot proletärmotiv eller något program för arbetarkonst hade dom inte. Ståhl menade att Ivar Lo-Johansson hade mycket strikta uppfattningar om vad som kunde vara arbetarkonst och att han kritiserade dom "9 unga" hårt på den punkten. Hon avslutade med att redogöra för 1940-talets donationer till arbetarrörelsens konstfonder och de tävlingar som började utlysas för utsmyckningar av Folkets huslokaler. Nu tillkom många väggmålningar med titlar som "Lovsång till den arbetande människan", ofta av konstnärer som annars inte alls förknippades med arbetarrörelsen. Till exempel Axel Olsson, medlem i den så kallade "Halmstadgruppen".

Se också Margareta Ståhls artikel "Den goda konsten? Arbetarkonst i Folkets hus och Folkets park från 1890 fram till idag" i Arbetarhistoria, sidorna 29-34.

Jessica Sjöholm Skrubbe (Uppsala universitet) tog vid och berättade om arbetet med sin avhandling Skulptur i folkhemmet (Makadam förlag, Göteborg 2007). I arbetet ingick en omfattande dokumentation över hela Sverige av offentliga skulpturer och deras placering mellan 1940 och 1975. Sjöholm Skrubbe har också forskat i kommunala arkiv för att få en bild av hur och varför skulpturerna beställdes och hamnade där de hamnade. Det hela handlar på så sätt om vad hon kallar skulpturernas "institutionalisering", "rumsliga situation" och "referentialitet" (vilka personer, händelser och värden dom är tänkta att referera till). Enligt Sjöholm Skrubbe skulle mycket av den konst hon dokumenterat kunna kallas för "arbetarkonst", men i så fall vill hon undvika någon bestämd definition av begreppet arbetarkonst. Konstens "institutionella" koppling till arbetarrörelsen är avgörande. Tre frågor lyfte hon fram som särskilt viktiga i sammanhanget:

1) Normerna för framställning av män och kvinnor, av manligt och kvinnligt. Manliga konstnärers dominans i den offentliga konsten. Att analysera kvinnomotiv och uppmärksamma kvinnliga konstnärer.

2) Hur skulpturer placeras på "signifikanta" (betydelsefulla) platser. Till exempel uppmarschplatser för demonstrationståg.

3) Frågan om konst för arbetare, till exempel skulpturer inköpta för Folkets park. Man kan se att just dom skulpturerna inte skiljer sig så mycket från offentlig skulptur i allmänhet.

Se också Margareta Ståhls recension av Skulptur i folkhemmet i Arbetarhistoria, sidorna 53-54.

Sedan följde en stunds fri diskussion på temat "Vad är arbetarkonst? Definitioner och begrepp." Några inlägg i korta drag: Lars Furuland varnade för definitioner som inte är grundade i ett historiskt perspektiv och en förståelse av hur arbetarklassens situation och sammansättning förändras över tid. Roger Johansson (historiker från Malmö högskola) menade att det måste vara avgörande hur konsten har tagits emot ute i samhället. Magnus Nilsson instämde, med tillägget att det också är viktigt att titta på hur mottagandet förändras. Kirsten Folke Harrits (Aarhus kulturhus) har arbetat mycket med intervjuer och människors livsberättelser. Hon menade att det absolut avgörande måste vara att arbetarkonst är en skildring av arbetares "livssammanhang" (helheten i de relationer man ingår i och de villkor man lever under). Konstnären Siri Jokinen Lisse (se nedan) påminde om att det finns två led i termen "arbetarkonst". Dels "arbetare" och dels "konst". Men många arbetare känner sig exkluderade från kulturlivet och främmande för konsten. Även främmande för arbetarkonsten, eftersom den ofta gjorts utifrån förutfattade meningar om hurdana arbetare är. Hur förhåller vi oss till detta?

Lars Furuland talade sedan under rubriken "Växelspelet mellan arbetarkonst och arbetarlitteratur". Hans exempel var Sven X-et Erixon som illustratör av Ivar Lo:s böcker. Att växelspelet var ojämlikt och att "X-et" så småningom tröttnade blev tydligt åskådliggjort. Furuland talade också om sociologins uppgift att granska "dörrväktarna i kulturlivet" och hur viss litteratur och viss konst tigs ihjäl. Ibland blir den kanske inte ens publicerad eller visad. Furuland påminde oss också om att Johan Ahlbäcks öde är ett exempel på detta. Ahlbäck finns inte ens omnämnd i NE, Nationalencyklopedin. Ett sammandrag av Furulands artikel publicerades samma dag i Dalademokraten:

Furuland om arbetarkonsten och kulturlivets dörrväktare

Eftermiddagen avslutades med korta presentationer av forskningsprojekt. Roger Johansson talade om sin forskning kring händelserna vid Haymarket i Chicago (upptakten till det internationella 1:a maj-firandet) och kontroverserna kring minnesmonumentet. Ulla Britt Tillman berättade om sin magisteruppsats i konstvetenskap där hon har undersökt kvinnor som motiv i industriskildringar i Sverige. Tillman är inspektör inom arbetsmiljöverket och en av frågeställningarna i hennes uppsats är hur bilderna återger arbetsmomenten och deras påfrestningar.

På kvällen återvände vi till Gamla Meken (se spaning 17) där Margareta Ståhl höll en föreläsning till, denna gång om de fackliga demonstrationsfanornas historia och symbolik i Sverige. Vi behövde inte bara nöja oss med bilder, för flera av de fanor som beskrevs fanns med i utställningen på Meken. Margareta Ståhl har skrivit en doktorsavhandling i ämnet, och hennes handledare var Lena Johannesson (se spaning 25). Avhandlingen lades fram vid Linköpings universitet 1999 och heter Vår fana röd till färgen: Fanor som medium för visuell kommunikation under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890.

Dag 3, 16 april:

Örjan Hamrin (intendent vid Dalarnas museum) inledde med ett föredrag om Johan Ahlbäck och om boken Johan Ahlbäck – Arbetets målare (1979, numera slutsåld). För drygt 30 år sedan försökte Hamrin och hans chef Erik Hofrén vid Dalarnas museum intressera konstvetare vid Uppsala universitet för uppgiften att skriva boken. När det inte lyckades bestämde dom sig för att skriva den själva. Idag skulle det behövas en nyutgåva av boken, men i dagens läge verkar det enligt både Hamrin och Hofrén vara svårt att få något utgivet om arbetarlitteratur.

Elisabet Lidén (pensionerad forskningschef på Millesgården) berättade sedan om sin bok om Albin Amelin, utgiven 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK:s) serie av böcker om svenska konstnärer. Det är en personligt skriven bok som bär spår av många och långa samtal med Amelin själv. Amelin var litet grann av en dubbelnatur, berättade Lidén nu. Han var kommunist men ointresserad av socialistisk teori. En gång påstod han att han bara hade läst en liten del av "Kapitalet" av Marx. Nämligen den del som kallas "Kommunistiska manifestet"! Och om det nu var så att Amelin trodde att "Kommunistiska manifestet" var en del av "Kapitalet", så säger det väl en del om hans ointresse. Lidén hade också intressanta saker att säga om förhållandet mellan verklighet och fiktion i Amelins bilder. Många av hans mest berömda bilder av gruvarbetare har tillexempel inte tillkommit direkt inför motivet. Amelin var blyg enligt Lidén. Han använde hellre kamrater som fick posera som gruvarbetare i ateljén. Och demonstranterna som syns i bakgrunden i hans porträtt av SKP:s (nuvarande V:s) ledare Sven Linderot är i själva verket ett motiv på en bonad som Amelin hade köpt i Leningrad.

Küllike Montgomery (Chef på Bror Hjorths hus i Uppsala) fortsatte den "biografiska" förmiddagen med ett föredrag kring sin bok om Torsten Billman (1986). I likhet med Lidén betonade Montgomery sin personliga kontakt med konstnären. Billman var född 1906 i en fattig hantverkarmiljö och gick på Valands målarskola i Göteborg efter några år som sjöman på 20-talet. Men till skillnad från dom av kamraterna som sen blev kända som "Göteborgskolorister" var Billman inte intresserad av något romantiskt och färgsprakande måleri. I första hand var han tecknare och grafiker. Han hade till vana att teckna bilder i böcker som han läste, och det var så hans kända illustrationer till diktsviten "Nomad" av Harry Martinsson kom till. Att Torsten Billman också skrev egna dikter är mindre känt.

Jeff Werner (för närvarande forskare på Göteborgs konstmuseum) berättade sedan om sin doktorsavhandling om Nils Nilsson, en av "göteborgskoloristerna". Avhandlingen kom 1997 och lades fram vid Göteborgs universitet. Nils Nilsson (han signerade "NN") var född i en typisk arbetarfamilj där styvmodern drog in familjen i Frälsningsarmén. Senare kom han att bo och verka i både Göteborg och Malmö. Uppväxten gav honom en stark avsmak mot religiöst tvång, och det märks i en del av hans bilder. Men enligt Jeff Werner verkar Nilsson också ha varit misstänksam mot kollektiv organisation och kollektiva initiativ över huvud taget, och inte bara mot de religiösa kollektiven. Det kan förklara varför han aldrig blev någon arbetarkonstnär i bemärkelsen arbetarskildrare och varför figurerna i hans bilder alltid verkar ensamma och isolerade från varandra. Däremot blev Nilsson helt klart en politisk konstnär när han under 1930- och 40-talen tog ställning mot fascismen och kriget. Dessa målningar var svårsålda och stannade länge kvar i familjens ägo, rapporterade Jeff Werner.

Efter dessa presentationer av fyra biografier följde en diskussion om biografin som forskning om arbetarkonst. Kirsten Folke Harrits gjorde en viktig nyansering: ska vi tala om arbetarkonst så kan det inte i första hand vara frågan om enskilda konstnärers biografier. Det måste vara frågan om arbetares liv och biografier. Alltså om en "socio-grafi". Vilket innebär att fokus inte är på "jaget" utan på "jag" som en del av "vi".

Sedan följde ytterligare några korta forskningspresentationer av Fred Andersson (Konstfred), Leif Henriksson (skriver på en uppsats om Johan Ahlbäck vid Stockholms universitet), Jan Garnert (om industriminnen och tidskriften Järn och fackla) samt Sira Jokinen Lisse. Hon är konstnär och driver tillsammans med sin man Danko Lisse projektet Makten som ska presenteras i en separat spaning.

Slutdiskussion

Sammandrag av Maths Isacsons sammanfattning: Mycket av det som har sagts har kretsat kring ovilligheten att ta in ekonomiska och sociala faktorer i konsthistorieskrivningen. Flera av presentationerna har visat på sätt att gå djupare här, med sådana saker som mottagande, beställarsituation, hur konstnärer har överlevt ekonomiskt. Särskilt då arbetarkonstnärer. Man skulle kunna anknyta till pågående sociologisk forskning, till exempel den som drivs av Martin Gustavsson i projektet Konsten att lyckas som konstnär: Socialt ursprung, utbildning och karriär 1945-2007. Som i så mycket annan kulturhistorisk och sociologisk forskning idag utgår man i det här projektet från den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier.

Sammandrag av Kjersti Bosdotters sammanfattning: man kan anknyta till diskussionen om "biografier som grundforskning" (Küllike Montgomerys uttryck) och jämföra med de längre och större grepp som har tagits i den danska forskningen. Viktigt är att undersöka vilka konstnärer som varit mer och vilka som varit mindre (men ändå) engagerade inom arbetarskildringen. Andra sociala dimensioner måste också undersökas, till exempel kvinnors villkor i industrin. Miljöskildringar av industrins tyngd och tristess är inte ofta skildrat (Konstfred kommenterar: därför är Tillmans undersökning viktig). Avslutningsvis kan man också titta närmare på relationen mellan arbetarförfattare och arbetarkonstnärer. Är det tillexempel sant, som det ofta påstås, att arbetarförfattare inte är så intresserade av arbetarkonst?

Slutligen smiddes planer för kommande möten och seminarier. De kommer givetvis att bevakas här på "Arbetarkonst".

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag, april 25, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 25

Det har varit några dagars upphåll nu på grund av andra åtaganden. Konstfred har bland annat varit på Institutionen för konstvetenskap vid Lunds universitet och informerat om det nya intresset för arbetarkonst. Familj, tidningsartiklar och föreläsningsuppdrag tar också tid. Fortsatt och avslutande rapport från seminariet i Smedjebacken kommer imorgon.

Ett tips så länge: Lena Johannessons relativt nyutgivna bok Arbetarrörelse och arbetarkultur : bild och självbild (Carlssons bokförlag 2007, medförfattare Ulrika Kjellman och Birgitta Skarin Frykman). Ett väsentligt bidrag som det blir tillfälle att återkomma till. Se länkar:

Intervju med Lena Johannesson i tidningen Transportarbetaren

Recension i Västerbottens folkblad

tisdag, april 22, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 24

Fortsatt rapport från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken (se också spaningarna 19 och 23)

Dag 2 (15 april) fortsatte med de skandinaviska översikterna. Ulla Jaskari från arbetarmuseet Werstas i Tammerfors redogjorde för arbetarkonstens historia i Finland. Precis som i Sverige är fenomenet arbetarlitteratur mer utforskat än arbetarkonsten, berättade Jaskari. Litteraturhistorikern Raoul Palmgren (1912-95), själv med bakgrund i arbetaryrken, var drivande när det gällde att skriva en arbetarnas litteraturhistoria i Finland. Ska en motsvarande konsthistoria skrivas skulle man kunna börja redan på medeltiden, till exempel med de illustrationer till olika yrken som finns i marginalerna i handskrivna landskapslagar. Finska exempel från 1800-talet är R. W. Ekmans och Werner Holmbergs folklivsbilder. Under senare delen av 1800-talet målare som Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Albert Edelfeldt. Skulptörer som Robert Stigell. Exempel på en dåtida kvinnlig konstnär som målade arbetslivsmotiv är Beda Sjernschanz (t.ex. "Glasblåsare", 1894). In på 1900-talet är storstrejken 1905 en avgörande händelse. Viss nationell enighet fanns mellan den finska arbetarklassen och borgerligheten fram till självständigheten och inbördeskriget 1918. Men under 1920-talet vreds konstlivet mot estetiska frågor och arbetarklassen tappade sympatier. Arbetarskildrare från denna tid: Wilhelm Lönnberg, Valmari Ruokokoski, Marcus Collin. Skulptören Felix Nylund.

Stark högerorientering i Finland efter inbördeskriget. Konstnären Henry Ericson hörde i början till den "vita" sidan men tog senare parti för den "röda" med sina minnesbilder från inbördeskriget (bilderna är från 1932). Efter andra världskriget följde särställningen i förhållande till Sovjetunionen och en större förståelse för arbetare i kulturlivet. Under 60-talet bryter "popkonst" och naivism in. Till exempel Inari Krohn (f. 1945). Hon har kallats en "socialistisk naivist". Under 70-talet växte sig den sociala realismen stark i Finland, stora utställningar med sovjetisk konst visades och kontakter knöts med konstskolor i Leningrad. Det fanns "konstruktivister" (dvs. konstnärer som bara arbetar med geometriska former) som blev socialrealister, till exempel Perttu Näsänen. Kaj Stenvall, nu känd som "Kalle Anka-målaren", började som socialrealist. Ulla Jaskari lyfte särskilt fram exemplet med skulptören Ossi Somma: hans pappa var kommunist, han studerade vid Ilja Repin-institutet i Leningrad och till skillnad från de flesta av sina kamrater är han fortfarande en socialt engagerad konstnär. Några länkar:

Om Inari Krohn (på svenska)

Ossi Sommas hemsida (på engelska och finska)

Text om finsk socialrealism i relation till kapitalismen (finska)

Werstas arbetarmuseum, svensk version

Lästips: Leena Björkqvists uppsats "Åborealismen på 1970-talet" (Konstvetenskap, Åbo akademi, 1996)

På spaning efter arbetarkonsten 23

Fortsatt rapport från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken förra veckan (14-16 april)

Dag 2 inleddes med Hanne Abilgaards redogörelse för situationen i Danmark (se spaning nr 19)

Sedan var det Norges och Lill-Ann Jensens tur. Jensen är konsulent vid Norges motsvarighet till ARBARK, Arbetarrörelsens arkiv i Oslo. Hon har deltagit i ett dokumentationsprojektet "Engasjert kunst" (Engagerad konst) om Norska LO:s konstsamling och skrivit boken Bildet som våpen (Bilden som vapen, 1984). Jensen påpekade också att hon tänkte tala om "engagerad" eller politisk konst snarare än industribilder. Sedan berättade hon om "Landslaget aktuell kunst" som startades 1952 på initiativ av arbetarrörelsen. En sorts motsvarighet till svenska Konstfrämjandet. Organisationen hade från början en ideologisk prägel som märktes på temat "Arbetsplats, arbetsliv, arbetskamp", men på 80-talet ändrades det till "Arbetslivsbilder" och kampaspekten försvann. Precis som inom Konstfrämjandet satsades det mycket på grafik, och medlemsblad togs fram i tävlan mellan konstnärer. Som exempel tog Jensen ett "silketryk" (silk-screen) från 70-talet av Anders Kjær (född 1940 i Stockholm, numera bosatt i Noresund). Just det här bladet var enligt Jensen också ett exempel på att arbetsplatsmotiv (i det här fallet från jordbruket) inte alls var lika uppskattade bland medlemmarna som till exempel landskap och blommor.

En annan viktig verksamhet som Jensen nämnde är studieförbundet AOF (Arbejdernes Oplysnings-Forbund, motsvarigheten till ABF) och dess kulturdagar med skapande verkstäder. Precis som i Sverige har mycket konst försvunnit från arbetarrörelsens lokaler. Oslo Arbejdersamfund gick till exempel i konkurs för några år sedan och dess konst spreds ut. Apropå det svenska dokumentationsprojektet meddelade Jensen att det liknande norska projeket har visat att norska LO:s konstsamlingar är av ett mycket ojämnt och blandat slag. En del inköp går inte att förstå sig på alls, menade hon.

Historiskt började Lill-Ann Jensen med det sena 1800-talets naturalistiska måleri (i opposition mot konstakademierna och den officiella konsten), till exempel av Theodor Kittelsen (en strejkmålning från 1879), Christian Krogh (som gjorde skandal när han granskade prostitutionen i dåvarande Kristiania), Svend Jørgensen (målningen "Arbetslös", 1888) och Anders Svarstad (gift med nobelpristagaren Sigrid Undset). Anders Svarstad var enligt Jensen Norges förste store proletärmålare. Han dokumenterade invigningen Folkets hus i Oslo 1907, men när rörelsen erbjöds att köpa målningen ansåg man inte att man hade råd (magfrågan kontra kulturfrågan igen). Tanken om en fristående arbetarkultur blev starkare efter första världskriget. Konstnärerna radikaliserades. Vissa konstnärer som Reidar Aulie och Willi Midelfart blev organiserade kommunister och medlemmar av den kommunistiska kulturorganisationen "Mot Dag". Mest känd är Reidar Aulie, men Jensen påpekade att han inte fick delta i utsmyckningen av rådhuset i Oslo (som staten satsade enorma resurser på) förrän han hade gått över till socialdemokraterna (Arbejderpartiet).

söndag, april 20, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 22

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Svante Rydberg fick priset år 2001. Åter igen är det en dalmas vi möter. Svante Rydberg är född 1948 i Ludvika, och där bor han fortfarande kvar. Han började ungefär som Gösta Backlund, på egen hand, utan skolor eller resor. Men senare gick han Pernbys målarskola i Stockholm (1969-70), och när han sökte sig utomlands blev det två terminer på konstakademien i Rom (1971-72). Motivmässigt har han dock hållit sig till hembygden och dess natur. Även när det gäller utställningar och utsmyckningar har hans verksamhet varit koncentrerad till Dalarna och Bergslagen. Han har haft bra kontakter med pappersindustrin i området, och har haft flera utställningar vid koncernen Stora Ensos företagsmuseum och arkiv i Falun. Hans senaste stora utsmyckningsuppdrag är beställt av Stora Enso. Utsmyckningen invigdes år 2005 och är en 90 kvadratmeter stor vägg i "sgraffito" (en teknik där linjer ristas i våt puts) för den nya maskinhallen i pappersfabriken i Kvarnsveden (för övrigt samma fabrik där Hans Tollsten arbetade, se spaning nr 10). Andra konstnärer som tidigare utsmyckat fabriken är Hans Tollsten och Gösta Backlund. I Dalademokraten (14/12 2005) kommenterade Rydberg själv sin utsmyckning på följande karaktäristiska sätt:

- Det är första gången jag gör en offentlig utsmyckning i industrimiljö men att måla arbetare i blåställ tycker jag inte är nödvändigt.

- Det icke föreställande öppnar för vidare tolkningar och tankar.

Många av Rydbergs bilder är just "icke föreställande", eller abstrakta. Men till grund för hans abstrakta bildspråk ligger olika naturintryck. Vita snövidder och mörka, djupa gruvhål är associationer som ligger nära till hands. Ibland är motivet klart urskiljbart, som när han gör ett "Stilleben med smidesjärn". Kanske som en sorts kommentar till somligas undran inför det abstrakta måleriet och krav på något som "liknar":

Länk till Rydbergs målning "Stilleben med smidesjärn"

Här är en annan sida med fler bilder av Rydberg:

Rydberg på Konstfrämjandet i Halmstad

Svante Rydberg är den förste i vår rad av Johan Ahlbäckpristagare som konsekvent har föredragit det "abstrakta" framför realismen, eller fokuserat på måleriets uttrycksmedel snarare än dess "föremål" och ämnen. Det här är förstås intressant med tanke på syftet att uppmuntra konstnärer som "verkat i Johan Ahlbäcks anda". Johan Ahlbäck kunde själv ibland närma sig det "abstrakta" i sina studier av kroppar i häftig rörelse – i dom bilderna är det nästan som om rörelsen löser upp alla föremål och fasta konturer i ett virrvar av färg och rytm. Och precis som Svante Rydberg var Johan Ahlbäck starkt bunden till sin hembygd. Till den egna PLATSEN och dess natur. Så precis som i fallet med Gösta Backlund är det snarare i abstraktionen och naturskildringen vi hittar den eftersökta "andan". Snarare där än i någon arbetslivsskildring eller något klart uttryckt politiskt ställningstagande. Det är svårt att föreställa sig att Rydberg i bild skulle kommentera Stora Ensos framfart i Brasiliens skogar eller koncernens stora personalnedskärningar här i Sverige, till exempel just i Falun. Å andra sidan finns det andra sätt för en konstnär att arbeta "för" arbetare än att uttryckligen ta politisk ställning. Till exempel genom att göra arbetsplatser och samlingslokaler vackrare och drägligare. Till exempel genom de utsmyckningar som Rydberg har gjort på lasaretten i Falun och Ludvika och i Folkets hus i Borlänge.

På spaning efter arbetarkonsten 21

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

År 2000 fick Ulla Wennberg priset. Hon är född 1948 i Lund och i likhet med Åse Marstrander (se föregående spaning) är hon främst grafiker. Hon fick sin utbildning vid Konsthögskolan i Stockholm under åren 1970-75. Sin samhällskritiska ådra visade hon tidigt och till skillnad från många andra har hon förblivit samhällskritiker. Hennes kanske mest kända och spridda bild är träsnittet "Det omöjligas konst" från 1988 med en kvinna i arbetskläder som viker sig dubbel för att kunna tvätta en toalettstol underifrån. En bild som borde bäras runt nu på 1:a maj när slagordsramsan ljuder igen: "Inga pigor åt överklassen / Låt dom själva skura dassen!"

Ulla Wennberg har ställt ut mycket och ofta runtom i Sverige. Hon har gjort och deltagit i vandringsutställningar som "Kvinnors arbete" (1988-91), "Kvinnor skildrar män" (1994-95) och "Konstfeminism" (2006-2007). På eget förlag har hon givit ut böckerna Mammas bilder (1994) och Streckgummor (1977). Hon är medlem i Grafiska sällskapet, i konstnärsgruppen SAMSYNTA (den består av Grethel Brohult, Åse Marstrander och Ulla Wennberg) och i Xylon, en förening för konstnärer som arbetar med träsnitt:

Länkar till medlemmarna i Xylon

Träsnittet är Ulla Wennbergs specialitet inom de grafiska teknikerna. I likhet med torrnålsgravyren (se föregående spaning om Marstander) är det en ganska enkel och direkt teknik. Man skär med särskilda små järn i en slät träbit, och dom partier som man skär bort blir vita i trycket. Det blir alltså de upphöjda partierna som ger avtryck på papperet vid tryckningen, och därför räknas träsnittet till dom tekniker som fungerar enligt principen HÖGTRYCK. Torrnålsgravyren är däremot ett DJUPTRYCK (där är det ju de inristade linjerna i plåten som trycks). Litografi och silkscreen är till en tredje sort: PLANTRYCK. Ulla Wennberg har deltagit i grafiska vandringsutställningar som "Det grafiska rummets möjligheter" (1998-2000) och "Om högtryck" (1993-95). Några av hennes träsnitt från senare år finns att se och köpa på grafiska sällskapets hemsida för distribution:

Grafiska sällskapet på "konstnätet"

Ulla Wennberg är också verksam som kulturskribent, bland annat i FiB/Kulturfront. Under senare år har hon utökat sitt satiriska bildskapande till att också omfatta en sorts tredimensionella "collage" av till exempel fotografier och upphittade föremål. Med sin fototeknik har hon kunnat göra mycket eleganta porslinsföremål för den som vill se den politiska eliten (borgerlig eller socialdemokratisk) förvandlad till prydnadsankor, kaffemuggar eller tekannor. För att sprida sina budskap har hon också tagit Internet till sin hjälp. Här på "blogger" har hon inte mindre än tre bloggar: "ANKULL", "YLLEMOR" och "YLLETUR". Och när Skarpnäcks kulturhus år 2005 visade utställningen "Politisk satir 1960 till 1990" så var Ulla Wennberg en av konstnärer som var representerade. Här är några länkar för den som vill orientera sig mer om vad hon gjort under senare år:

Artikel om Johan Ahlbäck av Ulla Wennberg

Thomas Bodström som anka, av Ulla Wennberg

Artikel ur tidningen Internationalen om utställningen i Skarpnäck

Ulla Wennbergs bloggar

Precis som flera andra av de kvinnor som fått Johan Ahlbäcks pris har Ulla Wennberg skildrat utsattheten i kvinnodominerade yrken. Men arbetslivsskildringen verkar inte vara någon genomgående linje genom hennes karriär. Snarare än arbetarkonstnär (i bemärkelsen en som gör konst "om" arbetare) är hon en politisk satiriker med värderingar som ligger nära den breda arbetarrörelsens värderingar. Genom böcker och vandringsutställningar har hon säkert nått många av dom som skulle kunna känna att hennes bilder är "för" dom. Om hon jobbar "i Johan Ahlbäcks anda" så är det kanske inte först och främst genom innehållet (hennes feminism och satir har inte mycket med Ahlbäck att göra) utan mer genom bildernas utformning. Precis som Ahlbäck och andra arbetarskildrare väjer hon inte för det kantiga och robusta. Kantigheten kommer sig delvis av själva träsnittstekniken, men den är också ett sätt att ta parti för dem som arbetar och kämpar i det tysta, utan utsmyckningar och idealisering.

fredag, april 18, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 20

(I fortsättningen ska inläggen bli litet kortare.)

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1999 fick Åse Marstrander priset. Hon är född 1944 i norra Bergslagen, närmare bestämt i Sandviken. Efter utbildning vid Konstfack i Stockholm 1970-75 satsade hon på grafiken och vardagsskildringen (men hon hade kunnat bli skulptör också). Hon hade fått som vana att teckna av människor som hon såg ute på stan, till exempel på pendeltåget. 1977 gav hon ut en bok med dessa teckningar: Människor på pendeltåg. Den skulle följas av fler böcker. Böckerna har blivit ett sätt för Marstrander att sprida ut sitt arbete till en större publik. Människor på pendeltåg blev också en vandringsutställning som turnerade under åren 1976-77. Marstrander har också gjort vandringsutställningarna Marguerite - en förlossning (turné med Riksutställningar 1983-87) och Kvinnors arbete (turné 1988-90). Hon har överhuvud taget varit en flitig utställare runtom i Sverige, och arbetar man med grafik blir det ju också lättare att visa sina bilder ofta och kanske på flera ställen samtidigt. Här är en länk till en artikel i Värmlands folkblad om en av hennes utställningar:

Åse Marstrander på Konstfrämjandet

Åse Marstrander är medlem i Grafiska sällskapet, hon är en av de 500 delägande konstnärerna i Grafikens hus (Mariefred) och hennes grafik ingår i den så kallade "grafikbank" som organisationen Sveriges konstföreningar har. Som komplement till konstnärskapet har hon i likhet med Ulla Zimmerman (se tidigare spaning) valt att gå bildterapeutens väg. Hon är medlem i Svenska riksförbundet för bildterapeuter där hon hör till dom som har gått eller går en utbildning till bildterapeut. (Men för närvarande krävs det ingen särskild utbildning eller auktorisering för detta yrke.) Marstrander har också arbetat som lärare på sin gamla skola, Konstfack, under många år. År 2002 uttalade hon sig i universitetslärarnas medlemstidning om de dåliga a-kassevillkoren för lärare som arbetar deltid:

Åse Marstrander intervjuad i SULF-tidningen

Några av Marstranders större projekt under senare år var när hon följde dom som arbetar i kassan på en ICA-affär (2003-2004) och när hon gjorde en stor bildsvit om livet i Mariefred (till Mariefreds 500-årsjubileum 2005). Resultatet av ICA-projektet kan beställas som vandringsutställning från Virserums konsthall och sviten om Mariefred visades på Grafikens hus sommaren 2005. Det här är ju åter igen vardagskonst, och det är det som är Åse Marstranders styrka och specialitet. Hon hör till dom konstnärer som renodlar en viss teknik och en viss krets av motiv snarare än att sprida ut sin verksamhet på många olika områden (alltför stor mångsidighet kan ju leda till brist på fokus).

Dom tekniker hon har valt är teckningen och torrnålsgravyren. Att göra en torrnålsgravyr innebär att rista linjer med en särskild nål (en så kallad "radér-nål") i en plåt, oftast en kopparplåt. Sen behöver man inte göra något mer innan man färgar in plåten och låter den gå tillsammans med ett papper genom grafikpressens valsar. Torrnålsgravyren får en särskild, mjuk karaktär av att alla ristade linjer omges av små vallar av upprispad koppar, så kallade "grader". Men dom här "graderna" slits ner för varje "avdrag" som man gör och därför kan man sällan dra mer än ca 10-20 exemplar innan bilden har förlorat sin särskilda karaktär och plåten måste slängas. Med grafik är det alltid så att ju mindre upplagan är, desto högre blir priset. Ändå har Åse Marstrander alltid hållit priset på sin grafik på en måttlig nivå. Och det gör den ju tillgänglig för en större publik. Dessutom sprids bilderna genom hennes böcker.

Men det är förstås inte bara tekniken som gör en konstnär. Det som gör Marstrander till en så bra vardags- och arbetslivsskildrare är hennes sätt att snabbt och med små, känsliga linjer fånga det karaktäristiska i en rörelse eller ett ansiktsuttryck. Hon är definitivt en arbetarkonstnär om man av en sån kräver konst om kroppsarbete, för de människor som avbildas. Att arbeta i en ICA-affär och sitta i en kassa kan man ju tycka är ett klent kroppsarbete, men många av dom största arbetsproblemen finns i stillasittande yrken med små, monotona rörelser. Med dom små och subtila medlen i sin konst (bara små streck på ett papper eller en plåt) kan Åse Marstrander få oss utomstående att förstå precis vilka påfrestningar dessa yrken utsätter kroppen för.

På spaning efter arbetarkonsten 19

Ur den utlovade fortsatta rapporten från seminariet om arbetarkonst i Smedjebacken:

(Se också spaningarna 17-18)

Situationen i Danmark

Tisdagen var fullmatad med redogörelser från de olika skandinaviska länderna. Hanne Abilgaard från Arbejdermuseet i Köpenhamn inledde med att tala om museets samling av dansk arbetarkonst och om utställnings- och bokprojektet "Industriens billeder" (2007). Hon berättade att det finns två syften med samlingen: dels att dokumentera vilka "skilderier" som funnits i danska arbetarhem ("skilderier" är ett oöversättligt begrepp som också omfattar alla bilder som inte räknas som konst), dels att samla den konst och dom bilder som dokumenterar arbetarklassens liv och historia. Hon räknade också upp följande villkor som hon och hennes medarbetare tror kan vara avgörande för att något ska kunna kallas arbetarkonst:

1) Konst med motiv från arbetarklassens liv
2) Konst med idébudskap från arbetarrörelsen
3) Konst som är relaterad till arbetarklassens institutioner och organisationer
4) Konst utförd av arbetare (bildmässiga uttryck för arbetares egen livssituation

Men ordet "arbetarkonst" har två led: arbetare och konst. Det kan också finnas olika villkor för att folk ska vara beredda att kalla något för konst och inte bara bilder. Abilgaard nämnde följande fyra:

1) Att bilder är konstnärligt nyskapande
2) Att bilder är estetiskt framstående (men vad det innebär är ingen lätt fråga)
3) Att bilder används i många olika sammahang (till exempel i publikationer)
4) Att bilder får ett positivt mottagande (reception)

Enligt Abilgaard finns det en utbredd föreställning om att danska konstnärer inte har intresserat sig för industrin och industrisamhället. Somliga menar att det beror på att den danska identiteten är grundad på myten om Danmark som ett bondeland. Men det kan också vara så att dom som skrivit landets konsthistoria och som styr landets museer har valt att utesluta och förtiga arbetarkonst. Abilgaard berättade att inget danskt konstmuseum utom det i Aalborg var intresserat av att visa utställningen "Industriens billeder" eller att samarbeta på annat sätt. Dansk arbetarkonst ingår sällan i konstmuseernas samlingar. Och när den gör det visas den inte. Abilgaard kommenterade detta ungefär såhär: "Det går fint att på danska konstmuseer visa borgerliga patriarker från 1800-talet omgivna av familj och tjänstefolk. Men visar man bilder av arbetare som är stolta över sitt arbete, då blir det politik."

Syftet med utställningen "Industriens billeder" var att visa "Hur bildkonsten i Danmark har åskådliggjort och förhållit sig till industrialiseringen." Abilgaard visade oss hur man då får gå tillbaka till 1700-talet, då Norge hörde till Danmark, och till exempel titta på C. A. Lorentzens grafiska blad med motiv från den norska järnframställningen. Kända danska 1800-talsmålare som ibland målade industrimotiv var Constantin Hansen, P. S. Krøyer, Lauritz Tuxen och N.V. Dorph. Dom arbetade för en begränsad borgerlig krets och deras industrimotiv var oftast beställda av fabriksägaren. Detta påverkade sättet av avbilda arbetarna. Medan arbetarna förblev anonyma avbildades arbetsledare och fabriksägare som individer. En förändring märks i Jens Birkholms målning Järngjutarna från 1905. Målningen var inte beställd men köptes senare av fabriksägaren. Birkholms konst hade ofta ett agitatoriskt innehåll men till stilen var den helt i linje med etablerad borgerlig smak. Här är en länk till ett annat exempel:

Jens Birkholm (1869-1915), "De fattigas evangelium"

Abilgaard fortsatte att berätta för oss om utvecklingen under 1900-talet. Bröderna Frants och Erik Henningsens målningar är exempel på det tidiga 1900-talets sentimentala fattigdomsskildringar. Dom kan till exempel låta Kristus rädda ett barn mot en fond av fabriksskorstenar. Men i en målning som Strejkbrytarna av Erik Henningsen visas verklighetens kampsituationer. När arbetarrörelsen till slut hade etablerat sig på 1920-talet och 1930-talet uppstod det önskemål om en mer positiv arbetarskildring. Konstnärer som Erling Fredriksen stod enligt Abilgaard för ett "socialdemokratiskt" vardagsmåleri där enkelhet, förnuft och ordning var dominerande ideal. Fredrikssen ingick tillsammans med Peder Jensen, Folmer Berndtsen och andra i "Kamraterna", en dansk sammanslutning för arbetarkonstnärer som bildades 1935 och faktiskt fortfarande finns kvar (även om inriktningen förändrades redan på 50-talet). En annan viktig målare vid denna tid var Anker Landberg (1916-1973) med sina varvs- och fiskarmotiv. Victor Brockdorff (1911-1992) var organiserad kommunist och Danmarks enda renodlade företrädare för den i öst påbjudna sociala realismen:

En illustrerad artikel om Victor Brockdorff

Under 1960- och 70-talen innebar det ökade miljömedvetandet att konstens industriskildringar blev mindre positiv. Danska industrikritiska konstnärer från den här tiden är Peter Lautrop, Ole Sporring, Mikael Witte och Erik Hagens. Under 80-talet försvagades den politiska konsten, och under 90-talet övergick industrikritiken till en stark industriromantik när unga konstnärer (ofta utan egen erfarenhet av industriarbete) upptäckte vilka spännande miljöer som fanns i övergivna fabriker. Nutidens danska arbetslivsskildrare är ofta realister, rentav fotorealister. Abilgaard nämnde särskilt Bjarke Regn Svendsen och hans bilder från Lego-koncernen (1996-97) och Erik Styrbjørn Pedersen med boken Arbejdsbilleder. Hon påpekade också att dom här konstnärerna har haft svårt att avyttra sina bilder. Galleriernas och konstmuseernas medelklasspublik är allmänt sett inte intresserad av arbetslivsmotiv. Just nu visar Arbejdermuseet en utställning med Erik Styrbjørn Pedersens bilder:

Illustrerad text om Erik Styrbjørn Pedersens utställning

När det gäller det stora utställningen "Industriens billeder" sammanfattade Abilgaard sina erfarenheter såhär:

"Har vi fått den danska arbetarkonsten ut ur sin isolering? Det kan bara tiden visa, men utställningen blev en stor publiksuccé."

Återkommer med kortare sammanfattningar av de övriga föredragen och diskussionerna.

Närmast följer ytterligare några inlägg i serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris: Åse Marstander (fredag), Ulla Wennberg (lördag) och Svante Rydberg (söndag).

onsdag, april 16, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 18

Smedjebacken, 16 april 2008

Tre dagars livlig och givande diskussion om arbetarkonsten och industrisamhället är nu avslutade. Igår hade Konstfred tyvärr inte tillgång till dator och just nu blir det inte tid för någon riktig rapport, för tåget till Stockholm går om en halvtimma. Helt kort kan man iallafall säga att seminariet har givit ett unikt tillfälle för oss som forskar (eller vill forska) om arbetarkonst att möta andra forskare, folk från fackföreningsrörelsen och konstnärer som arbetar med arbetslivsskildringar och med olika projekt på arbetsplatser. Seminariet har visat att det finns mycket att reda ut kring grundfrågaorna "av vem?" (vem gör konsten?), "om vem" och sist men inte minst "för vem" (vem beställer konsten och vilka får glädje av den?). Vi har kommit in på både fördelar och nackdelar med att kalla något för "arbetarkonst". En nackdel kan vara att beteckningen skymmer andra sociala dimensioner, till exempel kön och etnisk bakgrund. En särskilt viktig fråga som har kommit upp, kanske den viktigaste, är var arbetarna själva befinner sig i arbetarkonsten. Vilka normer har det funnits för hur arbetare har återgivits i konsten och i vilken utsträckning har folk kunnat identifiera sig med den (eller med normerna)?

Återkommer utförligare imorgon.

måndag, april 14, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 17

Smedjebacken, Dalarna, 14 april 2008

Tåget från Stockholm anlände till Smedjebacken kl. 17.45 fullastat med deltagare i seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder". Vi kördes i buss den korta biten upp till Folkets hus där vi togs emot av Monica Borg och Frans van Brüggen från Johan Ahlbäckstiftelsen, och Margareta Ståhl från Arbetarrörelsens arkiv. Det var generöst uppdukat i foajén med broschyrer och böcker kring stiftelsens och arkivets verksamheter. Sedan följde inledningsanföranden i auditoriet av stiftelsens ordförande Bertil Andersson och IF Metalls kulturombudsman Kjersti Bosdotter. Kjersti framhöll att man hade planerat ett forskningseminarium kring arbetarkonsten redan i samband med den stora turnerade Albin Amelin-utställningen år 2002, men att det av olika anledningar inte blivit av. Nu är vi i vart fall här. Här är ytterligare några namn bland oss som är med:

Lars Furuland (se tidigare spaningar)
Magnus Nilsson (se tidigare spaningar)
Per Josefsson, konstnär (skulptör) från Norrköping. Har gjort flera turnerande arbetslivsutställningar
Roine Jansson, konstnär (målare) från Österbybruk. Johan Ahlbäckpristagare 2002
Sira Jokinen Lisse, konstnär från Motala. Arbetat med olika projekt i arbets- och vardagsliv, bl.a. via Virserums konsthall. Sitter i juryn för LO:s kulturpris
Maths Isacson, professor i ekonomisk historia (Uppsala). Sitter i Johan Ahlbäckstiftelsens referensgrupp
Elisabet Lidén, docent i konstvetenskap. Har skrivit den hittills enda större monografin om Albin Amelin
Küllike Montgomery, chef på Bror Hjorths hus i Uppsala. Har skrivit en monografi om Torsten Billman
Jeff Werner, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om den viktige göteborgsmålaren Nils Nilsson
Jessica Sjöholm Skrubbe, doktor i konstvetenskap. Har skrivit en avhandling om "Folkhemmets" offentliga skulpturer och hur de kom på plats
Örjan Hamrin, museilektor Dalarnas museum. Skrev tillsammans med museichefen Erik Hofrén den numera utsålda boken om Johan Ahlbäck
Björn Johansson, ABF Norra Halland. Samordnar ett kommande bokprojekt om Torsten Billman
Hanne Abilgaard, doktor i konstvetenskap (Köpenhamn). Ledare för det stora projektet "Industriens billeder"
Paula Hoffman, konstansvarig inom organisationen Folkets hus och parker

Några punkter som Kjersti särskilt tog upp var "Vem är vår tids Johan Ahlbäck?" och "var går gränserna för arbetarkonsten?". Givetvis med hopp om att få en livlig diskussion de kommande dagarna. Efter anförandena blev det middag och sedan bar det av till den fantastiska utställningslokalen "Gamla Meken" där Frans van Brüggen har sammanställt en utställning särskilt för seminariet. I utställningens centrum finns verk av de tre stora pionjärerna: Johan Ahlbäck, Albin Amelin och Torsten Billman. Ett stort kvinnoporträtt av Amelin och hela sviten bilder av Torsten Billman (bland annat flera av hans finaste träsnitt med sjömansmotiv) är inlånade av Janne Svensson (kulturansvarig på IF Metall i Eskilstuna) ur hans privata samling. Av Johan Ahlbäck visas flera av hans dynamiska skildringar av valsverket i Smedjebacken. Runtom "de tre" visas verk av andra konstnärer, äldre och yngre, däribland flera mottagare av Johan Ahlbäcks pris: Hans Tollsten, "Julie" Leonardsson, Gösta Backlund, Ulla Zimmerman, Åse Marstrander, Ulla Wennberg, Ulla Grytt, Roine Jansson, Svante Rydberg, Maria Söderberg (se tidigare och kommande spaningar). Vidare verk av bland andra Nils Nilsson (se Jeff Werners avhandling), Yngve Svedlund (f. 1925) och Frans van Brüggen själv. Yngve Svedlunds snabba teckningar från valsverksmiljön är imponerande. De är från 1960- och 70-talen och visas här.

Men så mycket tid att se utställningen blev det inte, för nu bjöds det också teater. Närmare bestämt teatermonologen ”Genvägar finns inte” om Johans Ahlbäcks liv och hans syn på konsten. Författare till monologen är Arne Andersson som också var närvarande. Den framfördes ikväll, liksom vid varje års Johan Ahlbäckseminarium, av skådespelaren Ismo Nurmilehto i rollen som Johan Ahlbäck. Det är en monolog som tål att höras gång på gång. Med vissa invävda genuina citat från Ahlbäck själv har Arne Andersson framställt en färgstark ordmålning om konstnärens liv, miljö och verk. Omgivningens hånande, tröstande och så småningom beundrande röster bryter in i monologen, och Nurmilehto spelar dem alla med samma osvikliga känsla för det komiska i olika tids- och klasstypiska sätt att uttrycka sig. I slutändan kretsar det hela ständigt kring Ahlbäcks "credo", hans övertygelse och kall: "De tittar på mig och jag kan inte komma undan". (Den blinde järnarbetaren som tigger med sin son, kolaren som fastnade i milan och brändes levande.)

Som fond till det hela hade man satt upp Gösta Backlunds monumentala målning av valsverket i Smedjebacken, som på så sätt knöt ihop teater och bildkonst till en helhet.

söndag, april 13, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 16

Konstfred söker bloggformen och bloggtiden. Inläggen tar formen av mini-essäer och det var inte riktigt meningen. Det ska inte heller vara som i början när idén med den här bloggen var en "anti-blogg", det vill säga så långa och så glesa inlägg som möjligt. Konstfred är litet "stenålder" eftersom han inte har utrustning att blogga på resa. Så nu blir det inget förrän imorgon kväll, måndag, då han förhoppningsvis kan koppla upp sig från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken. Samma sak tisdag. Inget på onsdag. Tillbaka i Lund på torsdag.

/Konstfred

torsdag, april 10, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 15

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1998 gick priset till Stefan Teleman (född 1936), smålänning men bosatt i Norrköping sedan många år. Han är äldre släkting till Henrik Teleman (född 1962), initiativtagare och eldsjäl bakom Virserums konsthall som det kommer att bli tillfälle att återkomma till många fler gånger. Men nu är det alltså Stefan det gäller. Som 23-åring gjorde han verklighet av sina konstnärsdrömmar genom att börja på den målarskola som ABF i Stockholm drev. Sedan blev det Konstakademien fram till 1966, innan det var dags att på allvar ge sig ut i en karriär som snart ledde honom ut till Norrköping och in i 70-talets radikala konströrelse.

Född och uppvuxen i Norrköping var Christian Chambert, konstkritiker i Svenska Dagbladet och son till den förmögne möbelfabrikanten och konstnären Erik Chambert. Tillsammans med några andra kulturarbetare startade Chambert och Teleman en kollektivverkstad med egen tryckpress, ett konstnärligt och socialt experiment i 70-talets anda. Vid det laget hade Chambert sedan flera år gått över till att publicera sig i Arbetarbladet i Gävle istället för i Svenska Dagbladet. Det här var en typisk utvecklingsgång för många unga borgerliga intellektuella och konstnärer vid den här tiden.

Stefan Teleman hör till dom som uppmärksammades av Bengt Olvång i boken "Våga se!" (se spaning nr 10). I sina bilder ironiserade han gärna över amerikansk populärkultur och kryperiet för kungahus och överklass. Men det var mest mot medierna han riktade sin kritik. Inte så mycket mot skeendena i realpolitiken. Den här inriktningen har märkts under senare år också.

När en konstnär skildrar medier och kritiserar medier så utgår han från något som redan är en bild av verkligheten. Som redan är fjärmat och åtskilt från verkligheten. Dessa bilder och kommentarer (till exempel i nyhetsmedier) är på olika sätt förenklade och vinklade. I själva verket säger dom kanske mer om ideologin i det samhälle där dom förekommer än om dom händelser som dom ska återge. När det gäller till exempel tecknade serier är den här förenklingen och ideologin ännu tydligare. För där finns det ju inte ens någon önskan om att vi ska tro att serierna är sanna, utan det hela handlar om att teckna på så sätt att figurerna blir så enkla som möjligt att känna igen. En skurk ska till exempel se ut som en "typisk" skurk. Men få tänker på att det finns nån ideologi i det här, till exempel i Kalle Anka. Vi blir så vana vid serierna och deras figurer att vi inte tänker på vad berättelserna uttrycker för värderingar. Istället blir vi omedvetet påverkade av värderingarna. Av ideologin.

En mediekritisk eller ideologikritisk konstnär som Stefan Teleman för upp det hela på en annan nivå. Genom att göra bilder av bilderna och ironisera över dom kan han få oss att se ideologin. Det här sättet att arbeta var en viktig del av den så kallade postmodernismen under 1970- och 80-talen. Men såhär i efterhand kan man säga att postmodernismen mer och mer handlade om ironi och smart marknadsföring, mindre och mindre om medveten politisk kritik. När man började diskutera postmodernismen i Sverige vid mitten av 80-talet så var det som själva motsatsen till 70-talets engagerade konst. Även Teleman har följt med svängningarna i konstlivet. Hans konst har blivit mindre politisk och mer inriktad mot mönster och form. Men ibland kan hans mönster tolkas politiskt, till exempel när han gjorde ett mönster av Kronblom som slår knut på sig själv. Konstkritikern Bo Borg har skrivit en text där han verkar mena att detta nästan är en feministisk bild. Den late Kronblom är nämligen inte så oförarglig som han ser ut. Man kan läsa Bo Borgs text på Stefan Telemans hemsida som också innehåller information om en del nya utställningar och bokprojekt. Gå in på huvudsidan och klicka sedan på "literature" så får du fram texten:

Länk till Stefan Telemans hemsida

Att Stefan Teleman är påverkad av postmodernismen visar sig bland annat i hans sätt att tala om vissa av sina bilder. När han via datorn låter figurer ur nyhetsfoton bli suddiga och sedan lägger "färgkluttar" över bilden så kallar han detta för "dekonstruktion". Termen är hämtad från den franske filosofen Jacques Derrida och den har använts och missbrukats i många sammanhang under dom senaste decennierna. Till viss del (men inte bara) handlar dekonstruktion om att bryta ner något. Och det är ju det som Teleman gör när han plockar ut fragment av bilder, gör dom nästan oigenkännliga och sedan förser dom med färgfläckar som inte har något samband med bilden. Om det finns ett politiskt budskap i detta så är det i så fall väldigt svepande och allmänt: något i stil med "medierna tar över och alla sammanhang försvinner". På så sätt kan man se att konstnärer som Teleman fortsätter sin mediekritiska linje från 70-talet men att mediekritiken mer och mer sällan uttrycker någon bestämd politisk ståndpunkt eller solidaritet med någon viss grupp.

På så sätt blir det också svårt för Teleman att göra arbetarkonst i bemärkelsen konst om arbetare. Om han som mottagare av Johan Ahlbäcks pris verkar "i Johan Ahlbäcks anda" (som det står i stadgarna) så har det nog snarare att göra med att det trots allt finns en tillgänglighet och en vilja att kommunicera i hans verksamhet. Medan hans "dekonstruktion" och mediekritik mest är ett "spel för gallerierna" (eller för den exklusiva galleripubliken) så har han också gjort bilder som fått en stor spridning och nått en bred publik. Inte minst genom de böcker han har gjort i samarbete med LL-förlaget, centrum för lättläst:

Centrum för lättläst

Så kanske gör Stefan Teleman faktiskt arbetarkonst i bemärkelsen konst för arbetare eller konst för bred spridning i samhället. Men för att kunna ta närmare ställning till en sådan fråga krävs mycket mer information.

onsdag, april 09, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 14

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1997 års mottagare var Gösta Backlund. I likhet med Hans Tollsten (1993) och "Julie" Leonardsson (1995) är han en infödd dalmas som har bott kvar i Dalarna under största delen av sitt liv. Men till skillnad från de andra två (och även Ulla Zimmerman) är han knappast någon arbetarkonstnär – om man av en sådan kräver skildringar av arbetare och arbetaryrken. Gösta Backlund är en utpräglad landskaps- och stilleben-målare ("stilleben" = tyska för "stilla liv", allstå uppställningar av föremål). Hans estetiska intressen verkar överväga framför de sociala och han refererar gärna till föregångare i konsthistorien. Vill man se ett samband mellan hans konst och den sociala miljö han har verkat i skulle man kunna lyfta fram hans förkärlek för de ödsliga landskapen och de till synes obebodda husen. Han har sett avfolkningen av skogsbygden, hur naturen snabbt tar över åkrar som det har tagit många generationer att odla upp, hur ödsligheten befrämjar melankoli och uppgivenhet hos de få som stannar kvar. I konsten kan denna melankoli vändas till en tilltalande kvalitet, ett romantiskt skimmer. Jfr Lars Lerin och hans populära böcker med akvareller från Värmlands glesbygd. Det är nog också kännetecknande för Backlund att det politiska engagemang som ändå har märkts i hans konst har varit ett miljöengagemang.

Gösta Backlund är född i Falun 1930. Han växte upp under vad han själv kallar "enkla förhållanden". Första gången han ställde ut bilder var som självlärd 17-åring, 1947. Självlärd har han förblivit sedan dess, men i gengäld har det blivit många resor där han kunnat studera världskonsten på plats. Troligen hör han till sin generations flitigaste utställare och utsmyckare. Sedan 1989 bedriver han tillsammans med kompisarna Lenny Clarhäll och Michael Söderlundh en ständig utställningsturné i grupp, och den 6/11 2003 skrev Dalademokraten att:

"I Nyköping ordnas deras 28:e utställning sedan 1989. Ingen konstnärsgrupp har under så kort tid haft så många utställningar. Den 30:e är redan inbokad."

Bland sina inspiratörer bland äldre svenska målare har Gösta Backlund bland andra nämnt Vera Nilsson (engagerad protestmålare) och Axel Kargel (även han självlärd). Med Kargel delar han kärleken till Öland, där han målat många av sina landskap. Detta kan räcka som presentation, eftersom Gösta Backlund själv har en mycket utförlig, snygg och profssigt upplagd hemsida med många bilder för den som själv vill bilda sig en uppfattning om honom:

Gösta Backlunds hemsida

tisdag, april 08, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 13

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

1996 tog Ulla Zimmerman emot priset. Hon är född samma år som föregående års pristagare, "Julie" Leonardsson, alltså 1943. Födelseorten var Stockholm, där hon också växte upp. Studier på Kungl. konstakademien på 60-talet, tillsammans med bland andra Peter Dahl. Har gjort många bokillustrationer, bokomslag och offentliga utsmyckningar. Hon har nog nått och glatt särskilt många genom sina illustrationer till den nya lättlästa versionen av Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" (LL-förlaget 2001). Zimmerman är numera bosatt i Ljung i Västergötland, några mil från Trollhättan:

Konstrundan sjuhärad

Det är tydligt att Ulla Zimmerman räknas till dom främsta svenska konstnärerna i sin generation, även om det inte i första hand är i Stockholms innekretsar hon uppmärksammats. Men hon hörde till dom som fick representera 70-talets radikala kvinnokonst i den stora utställningen "Konstfeminism" som också var ett forskningsprojekt, och som turnerade i landet under 2006-2007. Hennes sätt att samarbeta med och iaktta olika arbetsplatser, särskilt sjukhus, har fått en journalist att kalla henne "en konstens Günther Wallraff" (citerat ur Dalademokraten, 11/10-97). Stilmässigt ligger hon nära 30-talskonstnärer som Eric Hallström och Sven "X-et" Ericsson: vardagen skildrad med sprakande färger och breda penseldrag. Stildragen om än inte vardagsskildringen återkommer hos vissa av Zimmermans generationskamrater, som Peter Dahl och Lena Cronqvist. Men hos Zimmerman är det vardagen, eller vardagens arbete och den vardagliga iakttagelsen (till exempel naturiakttagelsen) som står i centrum. Hon befinner sig långt från drömbilderna och de instängda rummen hos Cronqvist (länk till artikel). Och långt från festandet och maskspelet hos Dahl (länk till hemsida).

Genom åren har Zimmerman rört sig i många olika typer av miljöer för att få material till sina skildringar av arbetsliv. Hennes bilder från textilindustrin visades i en uppmärksammad utställning på Kulturmagasinet (Sundsvalls museum) i Sundsvall 1981. En annan av hennes utställningar, på Herrljunga kommun 2004, hette "Arbetsliv och livsarbete". Det är en titel som verkar överensstämma ganska bra med Zimmermans sätt att se på arbete och förhållandet mellan konst och arbete. Inte minst idag ses konst som något som står vid sidan om det vanliga livet, något som i första hand handlar om att förverkliga sig själv och "arbeta med sitt liv". Men allt arbete som är tillfredsställande kan vara "livsarbete" och snarare än att isolera sig i sin ateljé kan konstnären gå ut bland folk och hjälpa oss att komma vidare i "livsarbetet". Bara att se sin egen vardag återgiven i en konstnärs bilder kan stärka självförtroandet. Här är en länk till några bilder som Ulla Zimmerman har gjort på arbetsplatser:

Artikel om Zimmerman ur kulturtidningen Zenit

Zimmerman ställde ut på organisationen Riksskådebanans galleri i Liköping år 2006 och i samband med det gjordes en intervju för verksamhetsberättelsen ("Riksskådebanan 2006", pdf-fil). Här berättar Zimmerman hur hon ser på sin roll som arbetsplatskonstnär:

"- Det handlar inte om någon beställning i snäv mening. Jag ska helt enkelt beskriva arbetsplatsen så som jag uppfattar den. Uppdrag som handlar om förenklingar eller om att försköna vill jag inte ha. Det synliga slutresultatet blir ett collage. En sammansatt berättelse om vardagen på arbetsplatsen. De olika funktionerna. De skilda personerna. Min förhoppning är att jag på det här sättet medverkar till ett fortlöpande och viktigt samtal bland alla kategorier anställda."

Ulla Zimmermans engagemang omfattar också bildterapin som ett inslag i vissa vårdformer. I intervjun för Riksskådebanan berättar hon om egna tidiga erfarenheter av hur bildskapande kan hjälpa människor i kris. På hemregionens sjukhus, Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, har hon länge arbetat med cancersjuka på onkologen (i 20 år) och med funktionshindrade på rehabkliniken (i 10 år). Hon har också givit ut boken "Samtala utan ord: bildarbete med gravt utvecklingsstörda" i samarbete med Skolöverstyrelsen (1985). Landstingen driver sedan ett antal år forskningsprojektet "Kulturen i vården" och här har Ulla Zimmerman tillsammans med Lisa Rönnberg givit ut rapporten "Målarmöten – ett bildprojekt för dementa" (1998). I samband med att bilder från rehabkliniken visades på Ålgården i Borås i höstas intervjuades hon i Borås Tidning, 30/11 2007:

"Konst. Det är konstnären Ulla Zimmerman som har samlat flera hundra verk som är målade av patienter på rehabkliniken i Borås.
– Jag målar med dem varje onsdag, det har jag gjort i tio år. Allt kan inte sägas med ord. Bilderna är också ett språk.
Men du ger inga tips på hur man ska tänka, bildkomposition och så?
– Nej, nej – allt är bra. För vissa patienter kan en röd dutt vara ett framsteg."

Ulla Zimmerman representerar en arbetarkonst som speglar vårdyrkenas och kvinnornas ökade synlighet. Hennes "wallraffande" på arbetsplatserna är ett exempel på en förändring av konstnärsrollen som blivit allt vanligare och tydligare under de senaste decennierna när det gällt att formulera konstens plats i samhället. En konstnär kan ha mer att ge än att bara kränga bilder på gallerier. En konstnär kan ha utbyte av andra än dem som kan tänkas ha pengar att köpa konst för. Om detta skriver Skådebanans intervjuare såhär:

"Ulla Zimmerman ger exempel på många av de levnadskonstnärer hon mött. Unga utsatta. Sjuka. Utvecklingsstörda. Gamla. Inga vardagsmänniskor – men var dags människor. Själv tror jag att hon hör till gänget. Till dom som är."

måndag, april 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 12

Vi fortsätter titta på mottagarna av Johan Ahlbäcks pris. Hans Tollsten 1993 (se inlägget i mars). 1994 delades det inte ut något pris. 1995 fick Håkan alias "Julie" Leonardsson ta emot priset:

Julie Leonardsson är välkänd för metallarbetare och läsare av medlemstidningen Dagens Arbete, där han sedan länge medverkar med sina detaljerade "bildkrönikor". Det passar väldigt bra att kalla dom för just bildkrönikor, för dom berättar alltid en liten historia (och ibland en lång historia) med en poäng på slutet. Det rör sig alltså om text- och bildkompositioner, ofta lika fulla av bilddetaljer som av repliker och textbitar. År 2006 handlade maj månads krönika faktiskt om bloggar:

"Blogg! Känner ni igen ordet? Hade jag frågat för ett år sedan hade nog de flesta liksom jag svarat "vad är det?". Emellertid har företeelsen spridit sig som en farsot över jorden. Naturligtvis kan det ses som ett fantastiskt redskap för alla dom som ej kan göra sina röster hörda. Men vilar det inte något oerhört sorgligt över fenomenet, något som vittnar om människans maktlöshet och själens oändliga ensamhet? Här sitter ensamma människor, likt vargar, och ylar ut i eterrymden: 'se mig! hör mig! läs mig!' Eller för att travestera filosofen Descartes. 'jag bloggar, alltså finns jag'"

Se hela teckningen/krönikan här:

Julie om bloggar

Fler bildkrönikor finns, som redan nämnts, här:

"Julie" 2002-2008

Julie Leonardsson är född 1943 i Smedjebacken och växte också upp där. Som så många "40-talister" från arbetarhem tog han sig bort från hembygden och gjorde sin klassresa i ett kulturyrke. Ganska sent dock, först i 30-årsåldern. Det blev studier på Konstfack i Stockholm åren 1972-77, under vänstervågens senare skede. 1976 publicerade han sin första satirteckning i Aftonbladet. Det var en nyårshälsning där den sittande regeringen liknandes vid en samling får: "Family får". Efter studieåren följde några år av blandat yrkesarbete för att klara försörjningen, men efter hand kunde han börja ägna sig på heltid åt bildskapandet. Efter 20 år i Stockholm återvände han till Smedjebacken där han bor idag. Det har blivit många bokillustrationer och affischer. Ett av hans största projekt var bilderna till boken "Vikingarnas värld" med text av Lars Holmblad. Det har också blivit många resor till USA där han har kontakter i fackföreningsrörelsen och på den radikala musikscenen. Sin fru, protestsångerskan Anne Feeney, träffade han dock på ett LO-arrangemang i Sverige. Hon rapporterar i november 2007 om "Pacific Northwest Labor Arts Festival" där bland andra Julie Leonardsson fick representera bildkonsten under festivalparollen "WORKERS UNITE WITH ART".

Ett annat internationellt arrangemang för arbetarkonst och kritisk konst är "The handout for American Caricature" med 76 arbetet av 37 teckningar från ett dussin länder. Utställningen hölls i Pittsburgh i höstas och Julie Leonardsson medverkade med:

"Captain America"

Även hemma i Sverige har han haft och deltagit i åtskilliga utställningar. Under de allra sista åren har han till exempel ställt ut "solo" på Brunnsta värdshus i Eskilstuna år 2002 (under rubriken "Missnöjets anatomi"), på ljusgården på Brunnsviks folkhögskola (2006) och på det så kallade "Arkivhuset" i prostparken i Smedjebacken (sommaren 2006). Julie Leonardssons sätt att berätta och agitera i bild och text ingår i en stark tradition med många svenska föregångare. Själv hänvisar han till namn som Birger Lundqvist, Eric Hermansson, Rit-Ola och Bertil Almqvist. Man kan också nämna en mer jämnårig tecknare som Leif Zetterling i Aftonbladet, även om skillnaderna också är stora. Texten och agitationen spelar inte en lika stor roll i Zetterlings teckningar. Ställningstagandena är inte lika tydliga. Kanske har det delvis med klassbakgrund att göra: Leonardssons bakgrund är landsortens arbetarklass, Zetterling kommer från urban medelklass.

I intervjuer har Julie Leonardsson sagt att facket är den enda politiska kraft som i det långa loppet verkligen kan driva fram förändringar och ge röst åt dem som säljer sitt arbete och sin hälsa. Genomgående i hans karriär ser man också att fackföreningsrörelsen har hört till hans viktigaste arenor och att dess institutioner har kunnat uppmuntra och stödja hans arbete. Förutom Johan Ahlbäcks pris har han fått LO:s kulturstipendium år 1986, han medverkar som sagt i Dagens Arbete och han har på fackligt initiativ bidragit till dokumentationen av stålindustrin i Bergslagen. Detta var ett konstprojekt som under titeln "Arbetsmiljön i konsten" engagerade Julie och flera andra mottagare av Johan Ahlbäcks pris. Så det blir anledning att återkomma till det. Här är en artikel ur Dalademokraten:

Om projektet "Arbetsmiljön i konsten

Julie Leonardsson är en konstnär som man knappast kan tveka att kalla arbetarkonstnär. En konstnär med arbetarbakgrund som gjort konst om arbetare och för arbetare. I jubileumsskriften "Minnet av vår framtid: Arbetare i rörelse" från Metalls avdelning 113 i Smedjebacken (2002, redaktör Torgny Karnstedt) finns flera av hans industribilder återgivna i färg. Han har också tecknat de vinjetter som inleder varje kapitel i denna monumentala dokumentation av en ort och dess arbetarrörelse. Dessutom har han fått skriva kapitlet om Johan Ahlbäck ("En man på skidor", sidorna 213-226) och på så sätt ge sin tribut till sin egen barndoms konstnär med stort K: "Tänka sig, en man som levde på att rita och måla bilder – bara det – i ett samhälle där arbete betydde att man jobbade i 'Verket' eller 'Morgårdsverkstan'".

Imorgon en kvinna: Ulla Zimmerman.