fredag, juli 11, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 38

Idag har Konstfred varit fullt upptagen med att sammanställa några utdrag från bloggen till en text som kommer att publiceras i en större svensk kulturtidskrift. Även andra publiceringar är på gång. Den fortsatta genomgången av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och den igår utlovade texten om "semiotik" (teckenteori) får vänta till augusti, eftersom Konstfred nu kommer att ha sommarledigt med sin dotter på ett ställe där tillgång till dator saknas (och avsaknad av dator verkar vara en förutsättning för att Konstfred ska kunna ta ledigt). Första veckan i augusti beräknas spaningarna sätta igång igen. Tills vidare glädjer sig Konstfred åt bra respons från Magnus Nilsson (se föregående spaning) och den knivskarpe Nils Eng, ansvarig för bloggen Ideologikritiskt forum.

Länkning pågår till "intressant.se"

onsdag, juli 09, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 37

Denna spaning har omarbetats och publicerats som en del av artikeln "Arbetarkonst: ett skandalöst begrepp" i den finlandssvenska populärvetenskapliga tidskriften Ikaros, nr 3 2014. Senare kommer årets nummer att vara tillgängliga som pdf på tidskriftens hemsida:

LÄS IKAROS PÅ NÄTET (http://www.fbf.fi/ikaros/archive.html)

tisdag, juli 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 36

I anknytning till förra inlägget kommer här några egendomliga men tyvärr inte unika citat om industriskildringar, arbetarkonst och konst i allmänhet. Efter citaten följer korta kommentarer. Det första citatet är från den lilla skriften Målerisk poetik, utgiven på eget förlag förra året av konstnären Mats Ahlgren. En skrift med många känsliga och träffsäkra iakttagelser om konstens estetiska dimension (Konstfred skickar ett uppriktigt tack till Ahlgren, som skänkt honom skriften), men desto fler magplask när det gäller den samhälleliga. Om val av motiv skriver Ahlgren så här:

Det finns en del "hopplösa" motiv som är svårt att ge flera innehåll. Hit hör arbetsplatsmotiv, arbetarklasskildringar, sexscener, krigsskildringar, porträttmåleri, historiemåleri, mytologiska motiv, protest och propaganda måleri. Dessa motiv är belastade med uppenbart tendensiöst riktade intressen (tydligast märks detta när konsten underordnas en religiös väckelse eller partipolitisk agitation där konsten tappar all trovärdighet och upphör att vara konst ). Det alltför ensidiga ärendet gör att man inte kommer vidare, associationsbanorna låser sig hos både konstnär och publik. Helt omöjligt är det väl inte, men då måste man välja ett utförande som inte passar med motivet, så att man rycker motivet ur sitt gamla vedertagna uttryck och låter det få en mer tjänande roll. Motivet blir då underordnat ett annat program med helt andra avsikter.

(Ahlgren likställer alltså arbetsplatsmotiv och skildringar av arbetarklassen med sexscener, propaganda och den företeelse som brukar kallas "historiemåleri", alltså i första hand nationalistiska framställningar av historiska händelser, utförda på statlig beställning för att förstärka den officiella ideologin i 1800-talets för-demokratiska västvärld. Alla dessa konstformer och motivkretsar betecknar han som "belastade med uppenbart tendensiöst [ska stavas tendentiöst] riktade intressen" och därmed blir hans argumentation ett tydligt uttryck för kulturlivets tabu mot konst som partsinlaga. Riktigt egendomligt blir det när Ahlgren i samma andetag dömer ut konst som "underordnas en religiös väckelse", för på så sätt dömer han också ut en stor del (och kanske största delen) av det som ansetts vara stora mästerverk i konsthistorien. Till exempel Rubens stora propagandamålningar i den katolska motreformationens tjänst. Att Ahlgren är ganska extrem i sitt värnande om konstens oavhängighet visar sig när han till slut säger att det väl inte är "helt omöjligt" att man skulle kunna ha till exempel arbetsplatser som motiv, men i så fall måste man välja ett sätt att måla som "inte passar med motivet" så att motivet och budskapet kan underordnas det estetiska utförandet och dess överraskningseffekter.)

Som ett exempel på en minst lika extrem konstsyn (men i en helt annan generation) kan man ta en artikel av den unge kritikern Frans-Josef Petersson (vanligen känd som bara "Frans-Josef") i tidskriften OEI (i samma nummer av OEI medverkar faktiskt också Konstfred). Frans-Josefs artikel handlar om 2007 års biennal (utställning vartannat år) i Göteborg. En biennal med en uttalat politisk titel och inriktning. Men Frans-Josef är skeptisk mot vad han kallar en "enkel tanke på konst som motstånd". Han trasslar in sig ordentligt i sina exempel och begrepp, och allra värst blir det när han tar upp konstnären Thomas Hirschhorns idé om att all konst (oberoende av motiv och budskap) är en sorts motstånd (antagligen eftersom den hävdar rätten att sysselsätta sig med det onyttiga). Här är de konstigaste bitarna:

I den mån det finns ett motstånd som är inherent i vårt begrepp om konst är ju detta också ett motstånd mot varje enkel tanke om konst som motstånd

(Att något är "inherent" i ett begrepp borde på normal svenska innebära att det är oupplösligt förenat med begreppet. I det här fallet "motstånd", men vad Frans-Josef säger är att detta motstånd "ju" måste vara ett motstånd mot motståndet. Alltså ungefär samma sak som Ahlgren säger när han kräver att motivet underordnas det estetiska utförandet. Vad kommer det där lilla "ju" ifrån? Vad är det som gör Frans-Josef självsäker nog att utan närmare argumentation bara ta sitt påstående för givet?)

Hirschhorns egen formulering "att konst i sig själv är en form av motstånd, och den gör motstånd genom att vara konst" måste med andra ord förstås som ett utövande av motstånd också mot sig själv såsom konst.

(Detta är helt absurt, eftersom Hirschhorn inte säger något annat än att konsten gör motstånd bara genom att den är konst. Och då kan den väl knappst vända sig mot sig själv som konst utan att motståndet upphävs. Att Hirschhorns egen konst kan upplevas som en sorts antikonst, vilket för Frans-Josef är skäl nog att "med andra ord" göra sin egen tolkning av påståendet, ändrar inget i sak. För Hirschhorns konst och Hirschhorns påståenden är två olika saker, och den ena saken kan knappast "bevisa" den andra.)

Någonstans måste man ändå börja för att ta sig an vad jag uppfattar som en påtaglig problematik i dessa sammanhang: postulerandet av en ekonomisk och politisk verklighet under vilken konsten beredvilligt låter sig sorteras, kategoriseras, underordnas.

(Detta är artikelns slutkläm. Här har det till sist gått så långt att den ekonomiska och politiska verkligheten inte längre ses som något som finns utan något som postuleras, dvs. något som man påstår finns. Och detta påstående (att verkligheten finns) är för den intellektuelle kritikern Frans-Josef "en problematik". Givetvis tar han också avstånd från idén att konsten ska "sorteras" och "underordnas" denna verklighet som inte finns utan bara påstås. Tack och godnatt. Behovet av några rejäla injektioner verklighet i kulturlivet har sällan demonstrerats tydligare.)

Till slut konstkritikern (i Sydsvenskan) Carolina Söderholm och hennes jämförelser mellan 1930-talet och 1990-talet i skriften Bilden som vapen, utgiven i samband med den turnerande utställningen med Albin Amelins livsverk under 2002-2003. Under rubriken "Den socialt medvetne konstnären" skriver Söderholm bland annat:

Vem målar idag inkännande porträtt av vår tids kämpar; den stressade undersköterskan, den arbetslöse, den hårt trängda högstadieläraren?"

(Söderholm frågar, men kan inte svara. Detta tyder på att hon är okunnig om stora delar av den konst som görs i Sverige idag. En del av den har redan presenterats på den här bloggen. Men borde det inte ändå vara Söderholms plikt som konstkritiker att känna till den? Hennes okunskap är väldigt avslöjande.)

Naturligtvis är det inte enbart konsten som har förändrats. Samhället har under 1900-talets andra hälft genomgått en på många sätt smärtsam omvandling, där den värld som Amelin kände så väl till stor del försvunnit. Arbetarrörelsen och dess traditionella underlag, fabriksarbetarna, har skjutits i bakgrunden av en växande service- och informationssektor, som i stor utsträckning styrs av marknadsliberalismens lagar. Individen har stigit fram medan kollektivet kommit att inta en alltmer undanskymd plats. Detta speglas i konsten, som känsligt stämmer av strömningar i sin egen tid. Att måla stolta Första majdemonstrationer à la Amelin låter sig inte längre göras — demonstrationstågen har blivit för glesa och ingen har längre behov av att se dem förevigade.

(Detta är ett närmast karikatyrmässigt uttryck för den genomsnittliga liberala kulturskribentens föreställningar om samhällsutvecklingen, arbetarklassen och arbetarrörelsen. Man frågar sig om Söderholm sett ett enda av vänsterns tåg under det senaste decenniets uppsving, och hade hon vetat hur digitalkamerornas bilder cirkulerar mellan deltagarna efteråt hade hon definitivt inte påstått att ingen har "behov av att se dem förevigade". Som så ofta i kulturskribenters texter finns det också en viss sorts glidning eller oklarhet i Söderholms resonemang. Är den marginalisering av arbetarklassen som hon beskriver en reell marginalisering eller bara en minskad synlighet i medierna? Är tågen verkligen glesa eller är det bara i medierna de framställs som glesa? Och vilka intressen styr dom dominarande medierna? Halvkvädna visor och påståenden som är så svävande eller allmänna att skribenten aldrig kan konfronteras i en seriös diskussion med beviskrav — det är strategin i korta drag i texter som denna. Det är egendomligt att den kunnat publiceras i en skrift bekostad av ABF och LO. Ett uttryck för en självplågartendens i arbetarrörelsen kanske.)

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,