fredag, september 27, 2019

Ny jakt på arbetarkonsten 53

Inget har blivit skrivet om arbetarkonsten på länge, inte här och inte särskilt mycket någon annanstans heller. Men för några dagar sedan kom en nyhet: ”Arbetarkonst förpassas från fullmäktigesal” meddelade en rubrik som trycktes i många svenska dagstidningar 18 september 2019. Rubriken och artikeln kom från TT och handlade om Järfälla kommun där kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) fattat beslutet att ta bort ett verk från 1984 av Lenny Clarhäll från den viktiga salen. Lenny Clarhäll, framstående skulptör, är mest känd för sitt monument i Ådalen till minne av händelserna 1931. Att hans trärelief i Järfälla heter I Albin Amelins anda och är en bild med mycket rött där man dessutom hittar Marx Kapitalet är helt följdriktigt. Clarhäll har ofta uttryckt solidaritet med arbetarrörelsen och det fysiska arbetets folk i sina verk.

De skandalösa detaljerna. (Klicka för större bild.)
Men den moderata kommunstyrelseordföranden påstår att: ”Det är en plats där vi fattar demokratiska beslut. Då är det inte lämpligt att ha ett konstverk som är en symbol för antidemokratiska värderingar.” Kanske Feldman som vissa andra moderater också påstår att högern var drivande vid införandet av demokrati och allmän rösträtt i Sverige. Historieförfalskning på många plan, i stort och i smått.

Förresten verkar ingen som skrivit om affären hittills ha noterat varför reliefen heter ”I Amelins anda”. Den består av två trätavlor sammanfogade av utsågade, skulpterade och målade bildelement. Den ena tavlan utgår från Albin Amelins oljemålning Stilleben med gevär från 1942. Både geväret, lerkannan med Amaryllis (den röda blomman syns inte här i detaljen) och Marx Kapitalet kommer från Amelins bild. Titeln står på geväret, och på en liten banderoll kan man också läsa ”TILL MARMAARBETARNAS SEGER” (anspelning på händelserna Ådalen 1931, som både Amelin och Clarhäll skildrat).

Clarhäll säger själv att: ”Det enda som påminner om Marx är den där boken” och ”Det finns ingen propaganda för någon socialism eller kommunism” (se intervju här https://mitti.se/nyheter/konstnaren-tavelflytten-tillbaka/). Det är helt sant. Att Clarhäll använder boken och geväret från Amelins bild behöver inte betyda att hans avsikter är desamma som Amelins. Men historieförfalskning går ut på att avlägsna allt som inte stämmer överens med den egna uppfattningen om historien. Påminnelser om att arbetare skjutits även i Sverige och att det finns andra idéer om ekonomi och samhälle än de som lärs ut på Handelshögskolan stämmer förstås dåligt överens med en borgerlig historiesyn. Detta har nu blivit tydligt i Järfälla. I Sölvesborg har den SD-ledda utrensningen av skandalösa symboler och besvärlig konst varit på agendan en längre tid.

Lämpligt att här slå upp arbetaren och poeten Johan Jönssons dikt/textsamling mot. vidare. mot. från 2016 och att läsa på sidan 195:

Jag skulle gärna bli politiskt representerad. Att någon talar för mig, i mitt ställe, övertar min röst. Men jag tror att den politiska representationens domän är helt slut för samtliga underordnade och maktlösa, utmjölkad i sin sista post- och dödspolitiska moralpredikan och helt approprierad av sekteristiskt troende hyperliberaler. Det går följaktligen inte att resonera förnuftsmässigt med dem. Det lönar sig nästan aldrig att tala. Särskilt inte i poesin, som ju redan Rimbaud, Pariskommunanhängaren, insåg, och drog.

Överdrivet pessimistiskt kan många tycka. Men observera att Jönsson faktiskt talar ändå. (Och han talar mycket och ofta.) Kommunstyrelseordförande Feldmans argument låter som en av de ”dödspolitiska” moralpredikningar som Jönsson beskriver.


länkning pågår till intressant.se

fredag, december 22, 2017

Ny jakt på arbetarkonsten 52

Robert Nyberg. Foto Lena Nyberg (beskuren). Bildkälla: Kommunalarbetaren.
En sak som det borde skrivits om här för flera månader sedan är att tecknaren Robert Nyberg (Ahlbäckpriset 2009) tilldelats ABFs litteratur- och kulturstipendium. Det blev offentligt i september och prisutdelningen skedde på Göteborgs bok- och biblioteksmässa. ABFs prismotivering finns här. Robert är en mycket välförtjänt stipendiat, och den senaste bland ett antal serietecknare som fått priset, även medan det bara hette "litteraturstipendium" (Helga Henschen 1985, Inger Edelfelt 1993, Anna-Clara Tidholm tillsammans med Thomas Tidholm 2001, Liv Strömquist 2011). Som serietecknare och framför allt som satiriker med träffsäkra observationer av samtiden hör Robert till de bästa i Sverige idag. Ett citat ur prismotiveringen förtydligar varför:

Oavsett om det handlar om vårdbiträden och undersköterskor, förskollärare eller byggnadsarbetare, arbetslösa eller springvikarier, så står han på deras sida mot makt, girighet och avhumanisering. Hans bilder har ofta en oväntad knorr och lockar betraktaren till skratt: igenkännandets eller överraskningens. Han ifrågasätter den nyliberala ordning som nästlat sig in så gott som överallt – från avreglering av järnväg och utförsäljning av allmännyttiga bostadsbolag över till åldringsvård, skola och sjukvård. Med skrattet som vapen får Robert Nyberg sin omgivning att kritiskt granska, ifrågasätta och inse att en annan ordning är möjlig bara vi bestämmer oss. Robert Nyberg har särskilt lyft fram kvinnor, och kvinnors utsatthet i lågavlönade arbeten där heltidstjänster lyser med sin frånvaro, delade turer är vardag och oron för hur det som finns i plånboken ska räcka till resten av månaden. Han lyfter upp kvinnor och kvinnors villkor till att bli en angelägen fråga för hela samhället. Med sina bilder bidrar Robert Nyberg till en folkbildande insats för att belysa och diskutera vilket samhälle vi vill bygga.

Även om det inte direkt har med saken att göra kunde man tillägga att Robert fått ett "litteratur- och kulturstipendium" medan de tidigare tre årens mottagare fick ett "litteratur- och konststipendium". Före 2014 var det enbart ett "litteraturstipendium". Historien om dessa två namnbyten på mindre än fyra år skulle kanske kunna berättas. Eller kanske inte. Det är på flera sätt en ganska pinsam historia. Själv tycker jag ("Konstfred") att Robert passar lika bra för ett konststipendium som ett kulturstipendium. Men konst är något som visas och diskuteras i en separat värld av högutbildade intellektuella, den så kallade "konstvärlden". Där är utrymmet för det folkliga och opretentiösa inte stort. Kanske är det därför bättre att ha ett kulturstipendium än ett konststipendium. Bredden och mångfalden blir större. 

Det avgörande för en belöning som delas ut av Arbetarnas Bildningsförbund måste vara att lyfta fram personer som verkar i arbetarrörelsens anda. Experter kan behövas för att upptäcka kulturskapare som verkar i arbetarrörelsens anda på ett nytt och kanske inte alltid så lättbegripligt sätt. Men att bekräfta vissa gruppers eller experters idéer om vad "konst" är (och vad "intressant konst" är) kan inte vara första prioritet. Det har förbundet lärt sig under experimentet med "litteratur- och konststipendiet".

länkning pågår till intressant.se