tisdag, oktober 23, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 21

Dronningens händer. Victor Brockdorff 1979 (klicka för hela bilden)
Kommunisten och dronningen...

En person som inte kan förbigås när den nordiska arbetarkonstens historia skrivs är den danske målaren Victor Brockdorff (1911-1992). I år är det 101 år sedan han föddes och 20 år sedan han avled. Förra året firades han med en stor minnesutställning som danska KP:s tidning Arbejderen skriver om här:

100 år med en socialistisk realist

Brockdorff var kommunist, livslång medlem i DKP (danmarks kommunistiska parti) och målade ett stort antal bilder i enlighet med programmet för socialistisk realism i Sovjet. Han var såvitt jag vet den ende målaren i något nordiskt land som anslutit sig till den socialistiska realismen. Observera att socialistisk realism är något annat än socialrealism - den socialistiska realismen framställer idealbilder av social kamp och är på så sätt en idealism mer än en realism. Det är nog många som skulle kalla Brockdorffs bilder sliskiga och förljugna - faktum är att hans ekonomiska framgång skedde med idylliska köpenhamnsmotiv, oftast utställda på konstnärsgruppen Corners galleri. Denne kommunist fick också i uppdrag att måla ett porträtt av dronning Margarethe. Porträttet är inte något av hans mest inspirerade verk, visserligen. Jämför det med demonstrationsbilden från 1955. Klicka på bilderna så kommer du till helhetsbilder av verken.

Fredsdemonstration framför Christiansborg, 1955. Klicka för hela
Visade uppdraget månne att Brockdorffs övertygelse var ytlig? Eller att Danmarks regent är ovanligt tolerant? Eller båda? De flesta danska målare som är något att räkna med verkar någon gång ha engagerats för att måla medlemmar i kungafamiljen.

Att vara både kommunist och hovmålare var inte den enda motsägelsen hos Victor Brockdorff. Hans levebröd, köpenhamnsidyllerna, har jag nämnt (jämför Albin Amelin och hans blommor.) Som 20-åring i början på 30-talet målade han i en helt annan stil som många tog till sig just då - interiörer och landskap med stora ljusa färgfält befriade från detaljer. "Purism" brukade det kallas. Efter kriget kom han till Paris och då blev tonen hetare - i slutet på 40-talet kunde han måla realistiskt ena dagen och nästan abstrakt den andra. Han hade två franska målarvänner som påverkade honom mer än andra - André Fougeron (1913-1998) som var realist, och Jean Atlan (1913-1960) som målade abstrakt. Båda var kommunister. Att slitas mellan den västeuropeiska abstrakta konsten och realismen från Moskva var en realitet för många unga målare vid den tiden.

länkning pågår till intressant.se

onsdag, oktober 17, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 20

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto Fred Andersson 1995
År 1995 arbetade jag bland annat som kulturskribent i Karlstads-Tidningen  (tidningen där Gustaf Fröding en gång jobbade) och en av reportagen jag skrev handlade om arbetarkonstnären Per Josefsson (f. 1948). Då visste jag inte mycket om varken arbetarkonst eller Josefsson. Idag när jag både har träffat honom vid några tillfällen, och fått mer inblick i vad han gör, förstår jag att han gjort viktiga insatser för att synliggöra konsten i samhället. Särskilt i Östergötland där han numera bor, ute på landet i närheten av Rejmyre. "En sällsynt flitig man" tyckte Folkbladet i Norrköping i en intervju förra året. Att det omdömet har fog för sig förstår man när man tar en titt på Per Josefssons hemsida.

Men nu var det 1995 och Per Josefsson hade gjort en serie kopparskulpturer till en utställning på Arbetets Museum (där han senare också har arrangerat den viktiga utställningen Liv och arbete i konsten). Utställningen gick nu runt i landet under titeln "Till er tjänst!" Den handlade om städandet som yrke. Eller snarare om städarnas kroppar och vilka obekväma och i längden direkt farliga ställningar de kan befinna sig i när det ska gå fort. Skulpturerna är typiska "Josefssonare", enkla vid första anblicken men oerhört träffsäkra. Så här skrev jag för 17 år sen:

Lokalvårdarnas situation: En "städad" konstutställning

Vandringsutställningen "Till er tjänst!" öppnade nyligen i bibliotekshusets entré i Karlstad. Den behandlar städyrket och har utarbetats av Arbetets museum i Norrköping i samarbete med skulptören Per Josefsson och fotografen Calle Slättengren.

Per Josefsson, ur serien Till er tjänst, kopparskulptur 1994. Foto F.A. 1995
För snart 30 år sedan [nu snart ett halvsekel sedan] kom Maja Eklund ut med sin bok "Rapport från en skurhink". Den slog ner som en bomb i det Sverige där städerskornas situation sällan uppmärksammats. Senare blev städerskorna plötsligt lokalvårdare. Fler och bättre tekniska hjälpmedel kom till och den manliga delen av yrkesgruppen blev större. Utställningen anknyter till den nyss utgivna boken "Rent och smutsigt" av Gunnel Andersdotter.

VISAR ARBETSSKADOR Ekonomiskt stöd har kommit från bland annat Arbetsförmedlingen Kultur i Örebro. Den [utställningen] distribueras nu av Konstfrämjandet i östgötadistriktet. Mona Sandgren på Kulturförvaltningen i Karlstad nappade på deras folder varefter fastighetskontoret gick in som finansiär. Distriktschef Göran Tångring, fastighetskontoret:
    - Skulpturerna visar hur arbetsskador kan uppkomma. Detta framgår inte självklart, men man förstår det om man är insatt.
    Det har kommit många maskiner till lokalvårdarnas hjälp, men många moment måste fortfarande utföras för hand, till exempel trappstädning. Trappstädningen är enligt Göran Tångring det område där det har hänt minst och med på utställningen finns en skulptur som skildrar just trappstädning. Birgit Bergman-Blanc[k] från Konstfrämjandet i Karlstad säger att barndomsminnen väcks till liv när hon ser den:
    - Det var nog min första kontakt med städning.Jag minns att de brukade ligga på knäna i trappan: man hade inget långt skaft som i den här skulpturen.

KVINNODOMINANS Hon säger också att hon känner lukten av citronparfymerat rengöringsmedel i näsan när hon ser utställningen och att det är bra att på detta sätt lyfta fram ett lågstatusyrke.Ett yrke som dessutom domineras av kvinnor: enligt Göran Tångring är 95 procent av lokalvårdarna i hans distrikt kvinnor. Han påpekar hur väsentliga de är för att allt ska kunna fungera:
    - Tänk dig en entré som den här utan daglig städning! Städningen gör dessutom att man blir aktsam om byggnaden. Vandalisering och klotter minskar i en byggnad om den börjar städas bättre. Och då är särskilt toalettstädningen viktig för att ge ett gott intryck.
    Hur stor kontakt har då Göran Tångring som distriktschef med sina anställda?
    - Jag skulle känna igen de flesta om jag skulle råka möta dem på stan. Jag träffar dem sporadiskt när jag åker omkring på besök. Men det är gruppledarna som är sammanhållande; varje grupp bestär av 15-20 personer.
    Han säger också att arbetsmiljön är bra för lokalvårdarna i Karlstad; klagomålen är få och det rör sig mestadels om dagstidsarbete. Man samarbetar dessutom tätt med Solstahälsan.

SEVÄRD UTSTÄLLNING Utställningen kommer att finnas till beskådande i bibliotekshuset ett tag framöver och den är sevärd. Calle Slättengrens foton är raka dokumentationer av lokalvårdarens ensamma vardag. Per Josefssons skulpturer är gjorda av hoplödda kopparstycken och inga "storslagna" konstverk men drastiska och slagkraftiga. Det hela kompletteras av tre städmaskiner från 50-, 60- och 90-tal, samt en bokmonter. (Karlstads-Tidningen, 6-12 juli 1995)

[Undrar just vad jag menade med "storslagna"...]

länkning pågår till intressant.se

tisdag, oktober 16, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 19

Aldenhov, tränaren. Ur Trelleborgs Allehanda (detalj)
I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäckspriset

År 2005 fick Ingmar Aldenhov priset. Aldenhov är målare, tecknare och keramiker. En sparsmakad konstnär som valt att stanna kvar i södra Skåne där han föddes och växte upp. Bildkonsten är bara ett av hans intressen, ett annat är tyngdlyftningen där han har varit verksam i många år som tränare, i Trelleborg där han bor. Politiken verkar också ha haft en stor plats i hans liv. Sin politiska hemvist hittade han i den kommunistiska rörelsen, närmare bestämt i kpml (r), numera Kommunistiska partiet. Bland tidningsklippen hittar jag en intervju i Skånska Dagbladet den 13 maj år 2000 - "Revolutionär målar gummit". Intervjun handlar om Aldenhovs uppdrag att konstnärligt gestalta arbetet i Trelleborgs gummifabrik. Han säger bland annat att "i början av 60-talet jobbade jag ett tag som byggarbetare inne på Gummifabriken och tyckte att arbetsmiljön där var fruktansvärd". Dokumentationen pågick i ett halvår under år 1999: "Allt skissades upp, formen, konstruktionerna, maskinerna, rörelserna, rösterna [...]"

Rösterna?

Detalj av Morgontoalett, ca 1997-2010
Ja så säger han faktiskt. Och det är väl inte bara så kallade "synestetiker" som kan tycka sig höra ljud i en bild. Förtrogenhet med en miljö kan få en att höra de ljud som man förknippar med en träffsäkert avbildad situation. På så sätt kan man säga att det finns bullriga och tysta målningar. Ingmar Aldenhovs stil lämpar sig för att fånga snabba skeenden i flykten. Det kan vara hästar på språng eller fåglar över en vattenyta - som i några bilder som finns på hans hemsida. Det kan vara människofigurer i arbete eller i gymnastiska ställningar, som i målningen här till höger. Men det som verkar lätt och spontant kan i själva verket vara resultatet av långt arbete. Om just den här bilden, av en person som stretchar eller sätter på sig en strumpa, har Aldenhov berättat att han arbetade med den från och till under mer än tio år.

Om Ahlbäckspriset står det att det går till konstnärer som arbetar "i Johan Ahlbäcks anda", och i Ingmar Aldenhovs fall är det framför allt naturintresset och skickligheten i att fånga kroppar i rörelse som förenar honom med Ahlbäck. Bilder av arbetsmiljö har varit ett mer tillfälligt inslag i hans konstnärsskap, eller resultatet av överenskommelser, som när ABF finansierade hans projekt på gummifabriken 1999. Aldenhov vill helst vara fri i sin konst. I en intervju klagar han litetgrann över att folk kallar honom "hästmålaren" när han målar hästar och "gummifabriksmålaren" när han målar fabriken - "Men jag vill bara vara målaren" (Trelleborgs Allehanda, 25 augusti 2010.) Fast Aldenhov har aldrig varit "bara" målare, och hur mångsidig han faktiskt är förstår man när man börjar titta på hans livshistoria.


Krus av Ingemar Aldenhov från 1969 (lilla) och 1976 (stora). Bildkälla konstrundan Skåne
Ingmar Aldenhov föddes 1942 och växte upp i Trelleborg där han tidigt fick veta att just gummifabriken var ett ställe man skulle undvika. (Artikel i Folkbladet 2002, datum saknas.) Istället började han jobba i byggbranchen redan som 15-åring och blev så småningom kranförare. Bekanta som sett honom måla och teckna uppmuntrade honom att söka till Skånska målarskolan i Malmö, och där kom han in 1965. Han stannade till 1966 och var också en tid på Konstfack i Stockholm. 1967 gick han på Forumskolan i Malmö och 1969-74 var han i Köpenhamn där han studerade både vid Konstakademin och vid statens skola för konsthantverk. Brödjobbet på kranen hade han sedan länge övergett, och kanske tänkte han att en konstnär också behövde något mer robust att försörja sig på. Han blev alltså också hantverkare, keramiker. Genom att arbeta hos krukmakarmästaren Ernst Christensen fick han själv mästarbrev och blev förvaltare av gamla skånsk-danska traditioner inom yrket. Exempel på det är krusen som jag visar här. Även i bildkonsten kan man säga att Ingmar Aldenhov har varit en traditionsbevarare. Hans danska skolning märks i de blonda färgerna och den ibland nästan kubistiska uppbyggnaden av människokroppen.

Tyngdlyftningen började han med som 20-åring, alltför sent för att bli framgångsrik, säger han själv. Däremot blev han en uppskattad tränare i Trelleborgsklubben TABK. Särskilt ungdomarna i klubben har Aldenlöv lett till stora framgångar. Och under åren har han breddat sig som tränare i allt fler sporter - handboll, rugby, brottning, simning... En känd simmare som har tränat för Aldenhov är Mattias Ohlin. Dessutom verkar Aldenhov som lärare i teckning och måleri inom ABF, åker runt och föreläser, engagerar sig årligen i Konstrundan Skåne som en av grundarna, och är en känd profil på Trelleborgs gator som försäljare av  tidningen Proletären. Mer behöver jag väl inte säga för att demonstrera mångsidigheten hos denne man. Tillfrågad vad han ser för likheter mellan tyngdlyftning och måleri svarar han: "Tyngdlyftning är en skönhet. Som klassisk balett. Det är kraftfullt, där finns elegans, teknik, balans. Och även dramatik" (Trelleborgs Allehanda 21 juli 2008.)

Aldenhov har varit en ganska sparsam utställare och med undantag av några samlingsutställningar verkar han inte ha nått utanför Skåne. Separat har han ställt ut på bland annat Ebbe Kocks konsthall i Trelleborg och på Galleri Holm i Malmö. Urval av de många bilderna från gummifabriken visades på Garvaregården i Trelleborg år 2000 (artikel i SkD) och på Arbetets Museum i Norrköping 2002 (artikel i Folkbladet). I hemstaden har han på senare år ställt ut på Kulturbruket år 2008 (Trelleborgs Allehanda 20 april 2008) och på Parken år 2010 (Trelleborgs Allehanda 25 augusti 2010.) Annars verkar han alltmer föredra att ställa ut hemma i den egna ateljén, i samband med Konstrundan. Där visar han förstås också sin keramik och får direkt kontakt med sina köpare. Att koppla ihop konst och politik ligger inte för honom - "det gjorde man inte i Köpenhamn" sade han i Folkbladet 2002, det danska arvet åter igen.

länkning pågår till intressant.se

söndag, oktober 14, 2012

Ny jakt på arbetarkonsten 18

Reino Laitasalo talar vid prisutdelningen idag
Har precis varit i Smedjebacken där den finske konstnären Reino Laitasalo (f. 1929) fick ta emot Johan Ahlbäcks pris - det är nittonde året det delas ut, och Laitasalo är den förste ickesvenska konstnär som får det. Efter resan från Rihimäki, där han numera bor, kom han i god tid till utställningslokalen Gamla Meken på det gamla bruksområdet. Där kunde han med hjälp av den finsktalande Anne Seppänen på Dalarnas museum berätta för oss om sin konst och sitt liv och ta emot gratulationerna som strömmade emot honom. Han verkade trött först, han är ju trots allt 83 år, men det märktes att uppskattningen gjorde honom mycket glad. Han sade bland annat att han redan som ung konstnär tänkte att bilder av hans slag kanske skulle uppskattas bättre i Sverige. "Nu förstår jag att jag hade rätt" avslutade han, och drog ner applåder. Till nästa års Ahlbäckdagar kommer han att ha ställt samman en utställning som kommer att visas i Gamla Meken, och han lovar att den kommer att bli ovanlig.

Men jag tror att en utställning med Reino Laitasalo borde bli en angelägenhet inte bara för Smedjebacken och för arbetarrörelsen utan för hela Sverige. Mig veterligt har han aldrig tidigare ställt ut i Sverige och på senare år har det börjat gå upp för finska konstvetare att han hör till de mest intressanta målarna i sin generation. Det är en märklig upplevelse att se hans konst. Han har hållit sig borta från tidens stilar och gått sin egen väg. När Ahti Lavonen och andra slog igenom med det nya "informella" måleriet i början av 60-talet for Laitasalo till Leningrad och utbildade sig till realist vid Repininstitutet (1959-61) där han också lärde sig ryska. Tillbaka i Finland följde många svåra år då hans verk fick de sämsta platserna på utställningarna, berättar han. På 1970-talet hade han kommit fram till en karaktäristisk stil med stora, tydligt modellerade figurer och en klar färgskala där blåa toner dominerade. Han var en av de få finska konstnärer som ägnade sig åt arbetarmotiv, och kanske den ende som har fortsatt att göra det. Detta finns också med i prismotiveringen, där det bland annat står att Laitasalo med stolthet har burit titeln arbetarkonstnär och att han inte har vikit från den ståndpunkten.

Taget från en nätauktion
Oljemåleriet är den ena av de tekniker Laitasalo har renodlat. Grafiken, och framför allt trä- och linoleumsnittet, är den andra. Den här bilden är från 1977 och karaktäristisk för Laitasalos träsnitt från den tiden. Träsnittet passade bra för hans smak för kantig stil och skarpa ljuskontraster som modellerar figurerna. Så mycket realism i den sovjetiska realismens mening finns det ju inte i en bild som den här. Figurerna saknar munnar och ögon, det är som om ansiktena är avklädda så att nästan bara kraniet återstår. Människorna har reducerats tills bara det gemensamt mänskliga finns kvar - existensen, de grundläggande behoven. På många sätt pekar den här bilden fram mot Laitasalos senaste stora bildserie som han visade första gången år 2009, och där utgångspunkten är arbetarnas stadsdel Pispala i Tammerfors där Laitasalo växte upp. När Laitasalo föddes var det bara tio år sedan staden hade skjutits sönder och samman av den vita armén under inbördeskriget. Det är också inbördeskriget som är grundtemat för bildserien, men bara indirekt, via gestalter och scenerier som är som om de vore hämtade från en dröm. Döden som benrangelsman finns påtagligt närvarande, men som en vän mer än ett hot. Det är underbart poetiska bilder som knappast låter sig jämföras med något annat - en hel stads plågsamma arv bearbetat under ett helt liv och uttryckt i en gammal mans milda färger och lika milda ironi. Några av bilderna finns att se här hos Bäcksbackas konstsalong i Helsingfors där de ställdes ut i samband med Laitasalos 80-årsdag:

Ur serien "Bilder från stadens utkanter", 2007

Förra året gav Laitasalo också ut diktsamlingen Potemkinin portaat (Potemkins trappor).

Länkning pågår till intressant.se