 |
| Reino Laitasalo talar vid prisutdelningen idag |
Har precis varit i Smedjebacken där den finske konstnären Reino Laitasalo (f. 1929) fick ta emot Johan Ahlbäcks pris - det är nittonde året det delas ut, och Laitasalo är den förste ickesvenska konstnär som får det. Efter resan från Rihimäki, där han numera bor, kom han i god tid till utställningslokalen Gamla Meken på det gamla bruksområdet. Där kunde han med hjälp av den finsktalande Anne Seppänen på Dalarnas museum berätta för oss om sin konst och sitt liv och ta emot gratulationerna som strömmade emot honom. Han verkade trött först, han är ju trots allt 83 år, men det märktes att uppskattningen gjorde honom mycket glad. Han sade bland annat att han redan som ung konstnär tänkte att bilder av hans slag kanske skulle uppskattas bättre i Sverige. "Nu förstår jag att jag hade rätt" avslutade han, och drog ner applåder. Till nästa års Ahlbäckdagar kommer han att ha ställt samman en utställning som kommer att visas i Gamla Meken, och han lovar att den kommer att bli ovanlig.
Men jag tror att en utställning med Reino Laitasalo borde bli en angelägenhet inte bara för Smedjebacken och för arbetarrörelsen utan för hela Sverige. Mig veterligt har han aldrig tidigare ställt ut i Sverige och på senare år har det börjat gå upp för finska konstvetare att han hör till de mest intressanta målarna i sin generation. Det är en märklig upplevelse att se hans konst. Han har hållit sig borta från tidens stilar och gått sin egen väg. När
Ahti Lavonen och andra slog igenom med det nya "informella" måleriet i början av 60-talet for Laitasalo till Leningrad och utbildade sig till realist vid Repininstitutet (1959-61) där han också lärde sig ryska. Tillbaka i Finland följde många svåra år då hans verk fick de sämsta platserna på utställningarna, berättar han. På 1970-talet hade han kommit fram till en karaktäristisk stil med stora, tydligt modellerade figurer och en klar färgskala där blåa toner dominerade. Han var en av de få finska konstnärer som ägnade sig åt arbetarmotiv, och kanske den ende som har fortsatt att göra det. Detta finns också med i prismotiveringen, där det bland annat står att Laitasalo med stolthet har burit titeln arbetarkonstnär och att han inte har vikit från den ståndpunkten.
 |
| Taget från en nätauktion |
Oljemåleriet är den ena av de tekniker Laitasalo har renodlat. Grafiken, och framför allt trä- och linoleumsnittet, är den andra. Den här bilden är från 1977 och karaktäristisk för Laitasalos träsnitt från den tiden. Träsnittet passade bra för hans smak för kantig stil och skarpa ljuskontraster som modellerar figurerna. Så mycket realism i den sovjetiska realismens mening finns det ju inte i en bild som den här. Figurerna saknar munnar och ögon, det är som om ansiktena är avklädda så att nästan bara kraniet återstår. Människorna har reducerats tills bara det gemensamt mänskliga finns kvar - existensen, de grundläggande behoven. På många sätt pekar den här bilden fram mot Laitasalos senaste stora bildserie som han visade första gången år 2009, och där utgångspunkten är arbetarnas stadsdel Pispala i Tammerfors där Laitasalo växte upp. När Laitasalo föddes var det bara tio år sedan staden hade skjutits sönder och samman av den vita armén under inbördeskriget. Det är också inbördeskriget som är grundtemat för bildserien, men bara indirekt, via gestalter och scenerier som är som om de vore hämtade från en dröm. Döden som benrangelsman finns påtagligt närvarande, men som en vän mer än ett hot. Det är underbart poetiska bilder som knappast låter sig jämföras med något annat - en hel stads plågsamma arv bearbetat under ett helt liv och uttryckt i en gammal mans milda färger och lika milda ironi. Några av bilderna finns att se här hos Bäcksbackas konstsalong i Helsingfors där de ställdes ut i samband med Laitasalos 80-årsdag:
Ur serien "Bilder från stadens utkanter", 2007
Förra året gav Laitasalo också ut diktsamlingen
Potemkinin portaat (Potemkins trappor).
Länkning pågår till
intressant.se
