Nyare jakt på arbetarkonsten 5

Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken fortsätter verka för arbetslivets synlighet i konsten och kulturlivet, och fortsätter att årligen dela ut ett pris till en bildkonstnär som verkar i Johan Ahlbäcks anda. Smedjebackens kommun står för huvuddelen av de praktiska arrangemangen, men genom samarbete med rikstäckande fackliga organisationer och kulturföreningar breddas verksamheten allt mera. För några år sedan inleddes samarbete med Föreningen Arbetarskrivare där många av de författare som förknippas med de senaste 15 årens ökade intresse för arbetslivsskildringar i litteraturen är organiserade. På 2022 års ahlbäckdagar i Smedjebacken (1–2 oktober) deltog flera av föreningens medlemmar som föreläsare. 

För ovanlighetens skull delades inget pris ut i år. Däremot invigdes i konsthallen Meken en utställning av förra årets pristagare, Ulrika Linder från Örebro. Hon kan kallas både arbetarskrivare och arbetarkonstnär. Detta innebär i hennes fall att hon är en högskoleutbildad konstnär (från konsthögskolan Valand i Göteborg) som efter sin utbildning och några utställningar gick tillbaka till arbetarkollektivet, som kommunalarbetare på Återvinningscentralen i Örebro. Sitt arbete där, som till stor del ägnades åt att försöka lära vuxna människor hur man sopsorterar, skildrar hon i den uppmärksammade boken Återvinningscentralen (2020), utgiven på serieförlaget Galago. Nyligen (februari 2023) kom också boken Diskbänkstecknaren där hon samlat ett urval av alla bilder hon tecknar dagligen på kasserade kuvert och papper vid köksbordet och laddar upp på Instagram under pseudonymen "Diskbänkstecknaren".

Självporträtt på omslaget.

Boken Återvinningscentralen kan beskrivas som en dokumentär och pedagogisk serieroman, dvs. en sorts litteratur: som bildkonstnär har Linder arbetat i ett "vanligt" yrke (med ovanliga problem) och dokumenterat sin insats för ett mera ekologiskt samhälle i skämttecknings- och serieform, dvs. en form som mera har förknippats med massmedier och populärkultur än med bildkonstens finare "salonger". Det genomgående temat är alla komiska och ibland nedslående situationer som uppstår när huvudpersonen måste hindra folk från att kasta fel avfall i fel behållare, eller allting i samma, och påminna om att någon måste ta hand om misstagen efteråt. Så småningom börjar man känna igen vissa återkommande typer, särskilt arga äldre män som minsann minns när allting var mindre krångligt. I tecknarens fotoflöde samlas och dokumenteras särskilt märkvärdiga fynd som hamnat fel - en flådd krokodil (insmugglad i landet?), färglada trädgårdsskulpturer i frigolit, en hel samling tyska nötknäppare, en flaska cyanid, en misstänkt bomb, o.s.v. 

Ur Återvinningscentralen.

Den stora frågan som återkommer och förblir obesvarad är hur det kan vara så svårt för somliga att lära sig källsortera när detaljerad information regelbundet finns i brevlådan och läggs upp i digitala medier, skriven på olika språk och anpassad för olika grupper, med påminnelser på stora skyltar vid upphämtningsplatser och på avfallscentraler, dessutom förmedlad av personal som varje dag finns tillgänglig för att förklara och hjälpa tillrätta, trots låg lön och låg status i mångas ögon. Budskapet hade lätt kunnat upplevas som pessimistiskt och pekpinneaktigt. Men Ulrika Linder har en fantastisk förmåga att med några få streck ta fram det groteska i en händelse eller en situation. Hon förlöjligar inte bara andra utan också sig själv, och det skapar sympati med tecknaren och igenkännande i situationerna. Jag kan bara komma på en enda nutida svensk satirtecknare med samma förmåga att skapa komik med enkla streck, och det är Magnus Bard i Dagens Nyheter. Ulrika Linder borde också få teckna i sådana sammanhang.

Kanske uppfyller Ulrika Linder alla de tre kriterier som enligt den enklaste definitionen bör vägas in om något skall kallas arbetarlitteratur eller arbetarkonst: att det är verk skapade av, om och för arbetare. Hon är inte den enda högskoleutbildade konstnär som för att försörja sig haft ett arbete där den fackliga tillhörigheten är LO eller syndikalisterna, inte Konstnärernas Riksorganisation eller akademikerfacken. Hennes verk är självbiografiska, och eftersom hon skildrar sin vardag som renhållningsarbetare blir boken Återvinningscentralen per automatik en bok av och om en arbetare. Om det också är en bok för arbetare är svårare att säga. Serieförlaget Galago är starkt förknippat med det som brukar kallas "kulturvänstern" i storstadsregionerna, och bokköparna och läsarna är kanske inte i första hand LO-medlemmar (sådant är svårt och känsligt att undersöka), men i utgivningen finns en rad titlar av andra serietecknare kända för ett ämnesval besläktat med Ulrika Linders. Man kommer att tänka på Mats Jonsson (i många år också redaktör för tidningen Galago), Mats Källblad (100 år i samma klass), Daria Bogdanska (Wage Slaves), och Tommy Sundvall (På äventyr i senkapitalismen). Dessa är alltså serietecknare, och är serier om arbetare och arbetsvillkor då arbetarlitteratur eller arbetarkonst? Vissa serier, som Mats Jonsons Nya Norrland, är ordrika och liknar romaner. Andra, som Återvinningscentralen, har mera betoning på det visuella. Litteraturvetaren Magnus Nilsson har i ett antal artiklar om bland andra Mats Källblad och Daria Bogdanska lanserat begreppet arbetarserier eller working class comics. Att Ulrika Linder fått Ahlbäckpriset bekräftar att hon hör dit.

Men att vara arbetssäljare i ett arbetaryrke och samtidigt skildra sin arbetsplats i en arbetarserie utgiven på ett känt förlag kan tänkas ge upphov till både avundsjuka och försämrade villkor: "Vem tror hon att hon är?" Efter uppmärksamheten med Återvinningscentralen arbetar Ulrika Linder inte längre kvar inom återvinningen i Örebro kommun. I en intervju säger hon att det försämrade arbetsschema som till slut ledde till konflikt och avhopp kan ha haft med boken att göra: Artikel i Dagens Arbete, september 2022. Tidningsrubriker som "Hon släpper debutbok om svenskarnas sopfusk" (Dagens Industri) kan ha bidragit. Nu arbetar Ulrika Linder med skapande barnverksamhet på Örebro stadsbibliotek och har på det viset kommit närmare kulturarbetet igen. Åren då hon valde att inte försöka försörja sig på konst gör att det är ganska svårt att hitta information om hennes bakgrund som bildkonstnär och hennes utställningar. Hon har ingen hemsida med CV och verkpresentationer av det slag som är standard i branschen. Men några sökningar avslöjar bland annat studier för magisterexamen i fri konst på Konsthögskolan Valand före år 2011, fyra galleriutställningar under åren därefter, en utställning på Rackstadmuseet i Värmland sommaren 2013 på temat folkkultur och konstnären Bror Hjorth (länk till beskrivning), och ett antal äldre måningar återgivna på bloggen "Folkbloggen" i ett inlägg från 2012 (länk till blogg). Målningarna visar ett engagemang för folkmusik och svenskt 70-tal: nostalgi med feministisk ironi. Inga målningar fanns på Ulrika Linders utställning på Meken i Smedjebacken i höstas. Tecknandet, kanske lättare att kombinera med livet som småbarnsförälder, har tagit över. Den nya boken Diskbänkstecknaren har fått uppmärksamhet i många reportage och artiklar. Ett urval citeras på förlagets informationssida om boken: Diskbänkstecknaren.

Mer om tecknade serier som arbetarlitteratur i kommande inlägg.